|
Francis Dunnery har förutom en bakgrund som
sångare och gitarrist i Brittiska progbandet It Bites, även en
karriär som soloartist. Han valde efter att It Bites splittrats
att helt lämna den progressiva musikscenen och han släppte under
framför allt 90-talet ett antal mycket bra, men inte speciellt
progressiva plattor. Nya plattan ”Frankenstein monster” släpptes
faktiskt redan förra året, och har sin grund i ett löfte som
Dunnery gav till sin mor på hennes dödsbädd. Inte långt innan
moderns död hade Francis äldre bror Barry ”Baz” Dunnery gått
bort i cancer och löftet som han gav henne var att spela in
låtar som Baz hade skrivit och spelat in med sitt band
Necromandus på 70-talet.
Necromandus bildades 1970 och upptäcktes
två år senare av ingen mindre än Tony Iommi från Black Sabbath,
som under en tid kom att bli bandets manager. Bandet agerade
dessutom support till Black Sabbath då de 1972 turnerade för sin
nya platta ”Vol 4”. Necromandus hade ett mycket tidstypiskt
70-talssound och kallades i vissa medier för: ”Ett andra Black
Sabbath men med progressiva anslag”, eller ”Ett Black Sabbath
korsat med progbandet Yes”. Detta är dock uttalanden som man får
ta med en stor nypa salt då Necromandus inte på långa vägar var
lika tunga som Sabbath. De var inte heller symfoniska som Yes,
så den jämförelsen förstår jag inte alls. Oavsett vilket hade
bandet ett ganska tungt, svängigt och skönt 70-talssound som
borde ha gjort bandet stora på sin tid. Bandets första och enda
studioplatta ”Orexis of death” spelades in 1972 men på grund av
bland annat strul med skivbolaget släpptes den aldrig vid denna
tidpunkt. Bandet återgick till att lira covers på de lokala
pubarna i West Cumbria, och gick så småningom i graven.
Francis Dunnery har genom nya plattan
”Frankenstein monster” tagit ett riktigt stort kliv tillbaka mot
sin progressiva bakgrund. Materialet är både några helt
nyskrivna Dunnery-låtar, en cover på Warm Dusts ”Blood of my
fathers” och framförallt låtar från tidigare nämnda
Necromandus-platta. Visst märks det tydligt vad som är nyskrivet
och vad som är gammalt material, men detta faktum blir aldrig
störande eller gör att albumet känns för spretigt. Kombinationen
av det äldre 70-talsdoftande låtmaterialet och det nyskrivna
skulle kunna kännas för splittrat, men Dunnery har mycket
varsamt ”hottat” upp det äldre låtarna och gett dom en lite
modernare touch. Låttitlarna på de gamla Necromandus-låtarna
skiljer sig på ”Frankenstein monster” från vad de kallades för
på ”Orexis of death”, men det är ursprungstitlarna som här
används. Tydligen hade Mr. Iommi synpunkter på låtarnas namn då
ursprungsplattan skulle ges ut, och fick då bandet att ändra
titlarna så att de bättre skulle passa in i en setlista.
Dunnery var under sin tid i It Bites en
mycket skicklig sångare och gitarrist, som hade ett stort
inflytande på bandets låtar och sound. En av de bästa bitarna
med nya alstret är att Dunnery verkligen har dammat av gitarren
igen, och levererar på ”Frankenstein monster” ett spel som borde
glädja varje sann It Bites-fanatiker och andra progfreaks. Här
finns en jazzig lekfullhet och improvisationsanda, som blandat
med tyngd och bluesighet ger de äldre låtarna ett stort lyft
jämfört mot originalen. Broder ”Baz” borde, om han fortfarande
hade varit i livet kunnat känna sig mäkta stolt över det sätt på
vilket lillebrorsan har förvaltat hans musikaliska arv.
Den som i första hand hade förväntat sig en
tillbakagång till It Bites-soundet kommer nog tyvärr att bli
besviken, men det som Dunnery levererar håller mycket långt
ändå, och bådar gott inför framtiden och kommande alster.
www.francisdunnery.com
8 / 10
Staffan Vässmar
|
