E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

 
 

 

 

Don Airey – Keyed Up (Music Theories Recordings/Mascot Label Group)

 

1. 3 in the morning
2. Beat the retreat
3. Blue Rondo a la Turk
4. Solomons song
5. Claire D’Loon
6. Flight of inspiration
7. Inside the Godbox
8. Difficult to cure 2013
9. Mini suite
a) Lament/Jig
b) Restless spirit
c) What went wrong
10. Adagio
11. Grace

 

 

Don Airey radar för tredje gången upp tangenterna för ett soloalbum parallellt med huvudsysslan som Deep Purples keyboardist. Och för tredje gången är det ett album som inte bara bevisar att han speltekniskt är rätt man för jobbet som Jon Lords efterträdare, han är även en skicklig låtskrivare. Stilmässigt är Keyed Up ett hopplock av olika grenar från Deep Purples familjeträd, Uriah Heep, klassisk musik och lätt jazziga improvisationer. ”3 in the morning” är en rökare med en intensitet och livekänsla i stil med vad gruppen Gillan gjorde i början av 80-talet. Öppningslåtens livliga stämning sprider sig som ett gnistregn genom hela albumet som i princip är en liveinspelning i studio. ”Beat the retreat”, med sång av Graham Bonnet, är en annan pigg rocklåt som växlar mellan lugnare verser och intensiva refränger innan den kröns av ett snyggt fusionparti. ”Claire D´Loon” för tankarna till Deep Purples genretrotsande och spännande fjolårsalbum Now What?! medan ”Flight of inspiration” och höjdarspåret ”Solomons song”, vilken Airey kryddar med ett solo i Ritchie Blackmores anda, tangerar dagens Uriah Heep.  

Med undantag för Dave Brubecks jazzstandard ”Blue Rondo a la Turk” är albumets första halva kanon, men Airey borde ha gett Keyed Up mer tid och tänkt enligt kill your darlings-principen. De klassiska influenserna är okej men jag har hört dem förut och då betydligt elegantare framförda. ”Difficult to cure 2013”, som tack vare kör- och orkesterinslag ligger närmare Finyl Vinyl-versionen än Rainbows första bearbetning (albumet Difficult to Cure, 1981) av Beethovens nia och Albinonis ”Adagio” (med gitarrspår lagda av den framlidne Gary Moore) känns som nödlösningar. Detta gäller även Brubecktolkningen i vilken Airey närapå fyllekör med melodislingor från Mozart och Bach. ”Mini suite”, ett potpurri tillägnat Gary Moores minne, hör tyvärr också till de svagare spåren och bildar tillsammans med ovan nämnda klassiker ett kluster av utfyllnad.

Airey har ett härligt svängande band som i de frejdiga fem, sex första låtarna underhåller på hög nivå. Men mina anmärkningar betyder att jag inte kan rekommendera skivan utan förbehåll.

http://www.donairey.com

 

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

 

 

 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna