För närmare tio
år sen släpptes plattan ”Cheat the Gallows” med Bigelf – ett
band kretsande kring låtskrivaren och keyboardisten Damon Fox
från Los Angeles. Jag vet inte riktigt vad det var som fångade
mitt intresse när jag köpte den men jag tyckte väl helt enkelt
det kändes rätt spännande med ett rockband, spelande i de lite
tyngre kretsarna, som enligt uppgift envisades med att spela
live med en äkta Mellotron (ett instrument som visat sig
nyckfullt då det utsätts för ovarsam behandling och olika
väder-relaterade miljöer). Sen tyckte jag väl även att bandets
image med Damon Fox hårdsminkad med svarta ögon och stor svart
cylinderhatt var rätt så fräck. Plattan var helt OK med flera
riktigt bra nummer men ändå inte så att man placerade den bland
de främsta på den tiden. Men med tiden föll Bigelf i glömska
igen (så mycket annat hände i Prog-världen) och jag tänkte inte
mer på det. Inte förrän i år då bandet gör en remarkabel för att
inte säga storartad comeback.
Det har flutit
mycket vatten under Bigelf-bron sen debuten för nästan femton år
sen (med plattan ”Money machine”) och allt detta beskrivs
utförligt i senaste numret (februari 2014) av tidningen Classic
Rock Presents Prog som jag verkligen rekommenderar för er som
vill veta mer om bandet. Där beskrivs bland annat hur bandet
gått igenom så många kriser att det egentligen är ett smärre
under att de lyckats komma tillbaka på det här viset. Från deras
ursprungliga line-up finns egentligen bara Damon Fox och
basisten Duffy Snowhill kvar. Den senare är faktiskt från
Finland vilket är svårt att tro med tanke på hans ur-coola
utseende med långa dreadlocks och fräcka kläder (en helt otrolig
uppenbarelse på scen när de spelade på Progressive Nation at Sea
nyligen!). Inget ont om finnar men det här är verkligen inte vad
man tänker på när man jämför med urfinnen! Jag får naturligtvis
inte avslöja för mycket av den refererade artikeln men så mycket
kan jag säga att Sverige faktiskt var platsen för en av de
tragedier som har drabbat bandet genom åren. Det var nämligen
direkt efter en spelning på Hultsfredsfestivalen sommaren 2001
som bandets gitarrist Andrew Butler-Jones blev akut sjuk
backstage (lunginflammation+diabetes-attack). Han hamnade i koma
och fick flygas direkt till USA för behandling. Efter hela åtta
år i koma avled han dock tragiskt nog. Det här var naturligtvis
en mycket traumatisk händelse för de andra bandmedlemmarna och
är en av förklaringarna till att Bigelf aldrig hamnade bland de
riktigt stora banden i branschen. Men man hann som sagt i alla
fall få till den utmärkta plattan ”Cheat the gallows” ett par år
senare och den ledde senare (2009) till en turné med Dream
Theather och Opeth (Progressive Nation tour). Med denna bakgrund
är det inte underligt att flera av låtarna på nya plattan är
tillägnade Andrew Butler-Jones.
Efter
ytterligare fyra år efter denna Progressive Nation-turné är nu
alltså Bigelf tillbaka på scenen igen med an ny platta och en ny
turné. Intressant här är att bakom trummorna sitter nu självaste
Mike Portnoy som Damon lärt känna under den tidigare turnén med
Dream Theater. Mike har spelat en stor roll för come-backen
eftersom han verkligen sen länge varit en stor Bigelf-fan och
han ville gärna hjälpa till att sparka igång Bigelf igen efter
alla komplikationer genom åren. Men det är helt tydligt att Mike
samtidigt gjort allt för att inte avvika alltför mycket från
stilen hos deras tidigare trummis Steve ’Froth’ Frothingham. Det
är bara på några ställen som Mike släpper bromsarna (nåväl, det
går sannerligen inte sakta någonstans på denna platta!) och
visar hans närmast pyrotekniska virtuositet i spelet.
Nåväl, hur
skall man då beskriva soundet på nya plattan? Jo, det är
verkligen mycket speciellt och liknar inte mycket annat i
Prog-världen. Enklast kan man beskriva det som 30 % Beatles, 20
% Black Sabbath, 20 % Deep Purple och 30 % Mellotron! Ni fattar
vilken underlig mix det blir. Men det funkar och mer än det
faktiskt! Trots denna tydliga retro-kick så får man nog säga att
det ändå låter hur modernt som helst. Anrättningen är kryddad av
allehanda elektroniska ingredienser av mer eller mindre
psykedelisk natur. Så trots att det är oerhört tungt emellanåt
så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för
varje ny lyssning. Damon själv är en alldeles lysande sångare –
mycket nära John Lennon i röstläge men med en stil som mer hör
hemma i den lite tyngre rocken. Ganska fascinerande – vem kunde
tro att Beatles och Black Sabbath/Deep Purple skulle kunna funka
så bra tillsammans? I tillägg till detta är det något med
bas-spelet som gör soundet speciellt. Distade gitarrer är man ju
van vid i rock-världen men det är inte lika vanligt att även
basen är starkt modulerad. Men Duffy Snowhill får till ett
alldeles otroligt bas-sound och i en del låtar är det nästan det
som är häftigast av allt. Bandet har alltså verkligen lagt
manken till för att få till ett alldeles eget sound som trots
förebilderna inte låter plagierat. Damon Fox
utrycker det hela så här enligt artikeln i Classic Rock Presents
Prog: ”I’m trying to figure out a way for Bigelf to be the
Radiohead of Metal”. Sen är det ju det här med keyboards
och mellotron – ingredienser som undertecknad är mycket svag
för. Här gör Damon en alldeles förträfflig insats genom att
alltså använda äkta Hammond och mellotron (’vintage sounds’) i
de flesta av låtarna. Jag är själv oerhört fascinerad av hur
lyckat användandet av mellotron kan vara i den hårdare rocken.
Tror att det faktiskt är detta som överhuvudtaget fick mig att
upptäcka och uppskatta den s k Prog-Metalgenren.
Till slut, jag
måste ge lite mer kött på benen för de olika låtarna på plattan.
Allt är genomgående mycket bra och jag kan faktiskt inte hitta
någon svag låt, kanske dock med undantag för vissa partier av
låten ”Theather of Dreams” där man kanske trampar vatten lite
onödigt mycket. Den sistnämnda låten är förresten en hyllning
och ett särskilt stöd från Damon till Mike Portnoy som fick
utstå mycket kritik då han lämnade Dream Theater. För att få
lite kläm på hur mycket Beatles-influens som finns så kan man
även lyssna på den första halvan av denna låt som verkligen
låter som något som mycket väl Beatles eller John Lennon skulle
ha kunnat prestera. Ett nästan ännu bättre exempel är låten
”Already gone” – det är faktiskt så mycket Beatles-känsla så man
nästan ryser! Fast se upp med slutet på låten som är betydligt
tyngre men ändå lika bra.
I den tyngre
kategorin har jag två favoritlåtar på plattan: ”The Professor
and the Madman” och ”Edge of Oblivion”. Den förstnämnda börjar
lugnt och stämningsfullt med fint mellotron-komp men så
småningom gungar det igång skönt med fräna gitarr-riff och en
väldigt snygg refräng (”Send me an Angel now”). ”Edge of
Oblivion” har ett liknande koncept med en lugn inledning innan
det lite tyngre tar över. Här är det Duffy’s sköna basgång som
bygger upp hela låten som långsamt stegras med successiva pålägg
av sång och trummor och efterhand ett massivt mellotron-komp.
Prog-Metal när det är som bäst! Måste höras! Inte minst för den
ödesmättade refrängen (”Mankind will never win - his enemies
within - drawn by his own desire - mankind will soon expire”)
och de frikostiga trumkaskaderna från Mike Portnoy. Är det detta
som kallas Dooms Metal?? Förmodligen inte men det är nog bra
nära. I vilket fall – fantastiskt bra!
Som för att
visa att man kan spela annat än Metal-baserad musik kommer som
sista nummer ett alldeles fenomenalt nummer kallat ”ITM” där
Damon excellerar på sin mellotron med den ena sekvensen efter
den andra (flöjt, stråkar, körer) fint ackompanjerat av Mikes
trummor. Ett fint exempel på musik som är på gränsen till falsk
(d v s med disharmonier som växlar med harmonier) men som ändå
blir fantastiskt njutbar. I alla fall fantastiskt kul att höra
en låt som verkar specialskriven för mellotron. Det finns väl
inte så många (mest känd är väl Genesis-låten ”Watcher of the
Skies”) men jag blir lika fascinerad varje gång jag hör något
sådant. På slutet av låten kommer sedan plötsligt ett parti som
verkar direkt hämtat från Deep Purple med ett sånt där otroligt
skönt gitarrparti och låten avslutas därefter med lite mer
Beatles-känsla och ett mäktigt slutackord med en sackande
Hammondorgel. Pampigt värre.
”Into the
Maelstrom” är en av årets bästa plattor så här långt och det
skall bli intressant att se hur den står sig då året skall
summeras. Cylinder-hatten av för Damon Fox och hans kumpaner!
www.bigelf.com
www.facebook.com/bigelfmusic
Betyg: 9 av
10
Karl-Göran
karlsson
|