|
Ända sedan 1984, när jag som 18-åring hörde
deras debutalbum, har Pretty Maids varit något av ett
favoritband för mig. Med sin mix av hårdsmattarande
dubbeltramps-låtar och lite snyggare pop/rocklåtar han
vapendragarna Ronnie Atkins och Ken Hammer troget kämpat på i
runt 30 år. Ronnie Atkins som med sin otroliga förmåga att
variera rösten utifrån låtarnas karaktär är absolut en av mina
favoritsångare. När jag hörde dem på debutplattan så var jag
först övertygad om att det var två olika sångare i bandet. Inte
trodde väl jag att taggtrådsrösten som dånade ur högtalarna och
den lite softare stämman kunde komma från samma uppsättning
stämband.
Bortsett från Atkins och gitarristen Ken
Hammer så har det bytts en del medlemmar under årens lopp.
Personligen så tycker jag att den nuvarande uppställningen med
René Shades – bas, Morten Sandager – keyboards och Allan
Tschicaja – trummor mycket väl kan vara den starkaste de haft.
Framförallt Allan Tschicaja, som trummat i både Kingdom Come och
Royal Hunt, och som är en ren fröjd att både se och höra när han
spelar.
Skivan som ska recenseras är Louder Than
Ever, vilket är ett hopkok av gammalt och nytt. Skivan är inte
tänkt att ses som en Greatest Hits, utan snarare som ett försök
att blåsa liv i ett antal låtar som inte fick den uppmärksamhet
de förtjänade när de ursprungligen släpptes. Bortsett från det
nyskrivna materialet så innehåller den låtar från plattorna som
släpptes runt senaste sekelskiftet. En period som Ronnie Atkins
refererar till som ”den bortglömda perioden”.
Bortsett från att marparten av
bandmedlemmarna inte medverkade på originalinspelningarna så är
det knappast det som är den största skillnaden. Det som skiljer
absolut mest är att på nyinspelningarna står alla reglage på 11.
För den som har koll på hur bandets senaste plattor låter kan
nog skapa sig en ganska god bild av vad som väntar på Louder
Than Ever. Det är fett och tungt, Danish dynamite med extra
allt.
Nu för tiden så lyssnar jag mestadels på
musik i lurar. Oftast på volymnivåer som gör att höger öras
vitala delar blåser in och möter vänster öras dito någonstans
mitt i skallen. Med tanke på detta så borde ljudbilden på Louder
Than Ever passa mig som handen i handsken. Men någonstans så
börjar även jag tröttna på loudness-kriget. Ångvältsmixningar
blir lite jobbiga i längden – även för mig.
Nåja, detta var bara en gammal mans gnäll, åter till skivan.
Låtarna som dammats av
är: (originalplatta inom parentes) Psycho time bomb (Scream),
Tortured Spirit (Carpe Diem), Virtual Brutality, He Who Never
Lived (Planet Panic), Wake Up In The Real World, (Wake Up In The
Real World), Snakes in Eden, With These Eyes (Anything Worth
Doing Is Worth Overdoing).
Bortsett från det fläskigare soundet så är
låtarna relativt intakta. Det är inte ovanligt att band, med
några år på nacken, gör nyinspelningar där låtarna sänkts i
tonart för att sångaren ska mäkta med. Så är inte fallet här. De
låtar som jag jämfört går fortfarande i originaltonart. De nya
låtarna är helt klart i samma höga klass som de äldre, suveräna
Nuclear Boomerang är ett lysande exempel på detta. Som helhet är
det en ruskigt stark samling låtar som man bjuds på.
Det är kanske ingen Greatest Hits men helt
klart är alla låtarna Great Hits. Har man lyckats undvika Pretty
Maids i alla år så är Louder Than Ever en perfekt introduktion
till ett av Danmarks bästa band någonsin.
Nuclear Boomerang
www.prettymaids
Betyg 8/10
Eric Eklund
|
