|
Robert Cray
kungen av salongsblues. Han mer eller mindre uppfann stilen med
albumet Strong Persuader (1986) som också blev hans stora
genombrott. In My Soul är amerikanens sjuttonde
studioverk och ännu en uppvisning i själfull sång, följsamma
rytmer och spänstigt gitarrspel.
Inledningen
med ”You move me” och den struttiga tolkingen av Otis Reddings
”Nobody´s fault but mine” slår an en gungande ton som snart blir
djupt kontemplerande. Cray är en mästare på relationsdramer och
lyriken sveper om de soulmättade bluesballaderna som en varm
filt. ”I guess I´ll nerver know” tar upp R&B-gunget högst
tillfälligt innan kärleksvisan ”Hold on” och den
samhällskritiska ”What would you say” för in lyssnaren i
soulballadstämning igen. Busiga Blues Brothers-aktiga
instrumentalen ”Hip tight onions” är som en kort andningspaus
innan ytterligare tre ballader knyter ihop albumet.
Det kan
förefalla som att Cray fastnat i ett balladträsk men faktum är
att min enda anmärkning gäller gamla Motownörhänget ”Your good
thing's about to come to an end”. Sida vid sida med den
stillastående men vackra ”Fine yesterday” skapar den ett parti
där inte mycket händer. Övriga ballader är nämligen förnämligt
komponerade och inte den andra lik med den mäktiga, gripande
Bobby Blue Bland-covern ”Deep in my soul” som kronan på verket.
Blåset är närapå lika ödesmättat som inledningen i Sibelius
”Finlandia” och Crays sång djupt berörande. Och hans gitarrsolo;
det låter som om han sitter ensam i ett kalt, avlägset rum och
blöder över strängarna.
Sammanfattningsvis har Cray skapat ännu ett strålande album.
Inte lika ärtigt som föregångaren Nothin´ But Love, men
en artists styrka ligger i att kunna ge fans musik som känns
fräsch i all sin igenkännlighet. In My Soul dokumenterar
det med all önskvärd tydlighet.
http://robertcray.com
Betyg: 8/10
Jukka
Paananen
|
