|
1. A.T.L.A.S
2. Devil´s bridge
3. The cheating mountain
4. On your own
5. Going out to get you
6. Once in a lifetime
7. The last mile
|
Simone Rossetti: Vocals, mellotron, synthesizers, flute
Giorgio Gabriel: Electric, 6 & 12-string acoustic, classical
guitars, bass
Valerio de Vittorio: Keyboards, hammond organ, synthesizers
Marco Fabri: Drums, percussion
Mattia Rossetti: Bass guitars, bass pedals |
|
|
Italienska bandet
The Watch har varit ett av mina favoritband ända sedan man 2003
lirade på Slottsskogen Goes Progressive. Nämnda gig fick en
mycket märklig start då sångaren Simone Rossetti föll och slog
axeln ur led när han i inledningslåten var på väg upp på scenen.
Läkare fick tillkallas och axeln drogs tillbaka i rätt läge, och
konserten kunde starta på nytt med Simone med armen i mitella.
Detta blev ett mycket starkt konsertminne som redan då befäste
bandets storhet i mina ögon/öron. Jag har därefter haft förmånen
att få avnjuta bandets intrikata musik vid ytterligare tre
tillfällen.
Bandet hette i
början NightWatch och var till en början ett renodlat
Genesis-tributeband. Man släppte 1997 sin första och enda
platta: ”Twilight” innan man så småningom bytte namn till The
Watch. Åren som gått sedan dess har genererat en jämn ström med
mycket välljudande plattor: ”Vacuum” –2004, ”Primitive”- 2007,
”The Watch live” –2007, ”Planet earth” –2010 och nu senast
”Timeless” – 2011. Bandets egenproducerade musik har gett bandet
en stor skara fans över hela världen och man har genom åren
turnerat flitigt, och då ofta blandat sin egenskrivna musik med
låtar ur Genesis fantastiska låtskatt. Man har dessutom gjort
flera turnéer där man framfört hela plattor av Genesis t.ex: ”Trespass”,
”Selling england by the pound” och ”Seconds out”. För att fira
40-årsjubileumet av klassikern ”The lamb lies down on broadway”
är man under våren ute på en riktigt lång tripp i Europa där man
framför nämnda verk i sin helhet.
Nu har det dock
blivit dags för bandets nya platta ”Tracks from the alps” som
släpptes härom veckan. Kan direkt sägas att jag aldrig tidigare
har blivit besviken när jag hört ett nytt The Watch-album, och
så blev inte fallet heller denna gång. Jag är av den
uppfattningen att bandet har så höga musikaliska ambitioner och
kvaliteter att man faktiskt fyller ut det tomrum som Genesis
lämnade efter sig när man packade ihop instrumenten, och la dom
på hyllan för gott. Att höra en platta med dessa begåvade
Italienare är som att hitta en oupptäckt Genesisplatta från
tidigt 70-tal. Låtuppbyggnad, instrumentering, sound och känsla
är många gånger kusligt likt de kända förebilderna. En av de
största fördelarna med The Watch är att man har lyckats hitta en
mycket bra balans mellan att både tolka förebildernas egna
alster, samtidigt som man i samma anda skapar egen lika
kvalitetsfylld musik. Detta utan att det någonsin känns som
plagiat eller upprepning. Simone Rossetti är sedan ett par år
tillbaka enda kvarvarande ursprungsmedlem, och det har sedan
förra utgåvan varit ytterligare lite rotation i bandet.
Det är oundvikligt
att inte jämföra dessa Italienska musiker med sina Brittiska
förebilder, oavsett om de lirar eget material eller om de gör en
Genesis-cover. Orsakerna till detta är ju naturligtvis just för
att låtmaterialet känns så tidstypiskt och Genesis-klingande.
Men också för att Simone Rossetti har en röst och vokalt uttryck
som är mycket likt Peter Gabriel, även om hans röst är något mer
guttural. Gitarristen Giorgio Gabriel har en grym känsla för
timing, frasering och melodier vilket gör hans spel väldigt
varierat, och faktiskt ligger väl i nivå med Steve Hacketts
eget. Keyboardisten Valerio de Vittorio har precis som Tony
Banks en fantastisk känsla och inlevelse i sitt spel. Nye
bassisten Mattia Rossetti har tillfört bandet en nyfunnen
vitalitet, och tillsammans med Marco Fabri på trummor har man
hittat ett sväng och groove som är riktigt bra.
Direkt i första
spår ”A.T.L.A.S” möts man av det sound som man sedan så
lång tid tillbaka har lärt sig att älska. Allt känns väldigt
tidstypiskt och samtidigt mycket välbekant. Bandet lirar som
vanligt riktigt snyggt och det märks att de nya medlemmarna
funnit sig väl tillrätta i bandet. En av de största
anledningarna till att The Watch faktiskt fungerar så bra både
på platta och live är att de alltid har ett låtmaterial som
hålller hela vägen ut. Sällan har det funnits med några
utfyllnadslåtar på plattorna, och så är ej fallet heller denna
gång. Man har också en ganska så stor varitation när det gäller
låtstrukturer, intensitet, känsla och sound vilket gör att
plattorna aldrig känns sega eller statiska. Mer intensiva spår
som tidigare nämnda ”A.T.L.A.S”, ”Devil´s bridge” och
“The last mile” varvas med betydligt lugnare och finstämda
alster som: ”On your own” och ”Once in a lifetime”.
Som brukligt är har The Watch också tolkat en av Genesis gamla
låtar, och denna gång är det den något obskyra låten ”Going
out to get you” som har tolkats på ett fantastiskt bra sätt.
Som ni nog har
förstått anser jag att nya The Watch-plattan ”Tracks from the
alps” är klart jämförbar med det bästa som bandet har presterat
under åren, och ytterligare befäster bandets storhet inom den
symfoniska genren. Det enda som möjligtvis drar ner
helhetsintrycket är plattans knappa 40 minuters speltid, vilket
känns lite småsnålt. Rent historiskt var ju inte plattorna
längre än så här på 70-talet, men när man har väntat i nästan
tre år sedan förra utgåvan så vill man ju ha så mycket ny musik
som möjligt. Trots detta är detta en mycket uppskattad och
välkommen platta som kommer att snurra många, många, många varv
i spelaren.
www.thewatchmusic.net
8,5 / 10
Staffan Vässmar
|
|