Flaming Row - Mirage–A portrayal of figures (Progressive promotion records)

Flaming Row är en för mig helt ny bekantskap bestående av fyra unga tyskar som har lirat ihop ett antal år, och som enligt pressreleasen släppte sin första platta: ”Elinoire” -2011. Nya alstret ”Mirage – A portrayal of figures” är första delen i den futuristiska trilogi som bandet ämnar släppa där storyn handlar om en framtida värld där ett tredje världskrig härjar. Där människans intellekt kraftigt ökat, men där kunskapen om vad mänskligheten ställer till för varandra inte har hängt med i samma tempo. Inga goa framtidsvisioner att vänta, alltså! Flaming Row hade på debutplattan med ett gäng gästmusiker och detta koncept har man nu byggt vidare på, för gästlistan på nya alstret är närapå lika lång som medlemsmatrikeln i en medelstor idrottsklubb. Man har lyckats samla stora delar av den progressiva eliten, med namn från band som: Ayreon, Pain Of Salvation, Spock´s Beard, Haken, Enchant, Shadow Gallery, Neal Morse Band mfl, mfl. Allt detta borgar naturligtvis för en högkvalitativ slutprodukt som borde bräcka det mesta, eller?

Bandets spelmässiga skicklighet blir direkt tydlig redan i första spår ”Mirage – A portrayal of figures pt. 1”, då det känns som om bandet betar av de flesta förekommande musikgenrer inom en och samma låt. Även om nu nämnda låt råkar vara drygt sexton minuter lång, så blir det nästan för mycket av det goda. Tack och lov så lugnar man ner sig i följande ”Aim L45” där den ganska så folkmusikinspirerade låten påminner om Pain Of Salvation i dessas lugnare stunder. Klart annorlunda mot inledningen, men ett välkommet avsteg från inslagen väg. På detta vis fortsätter Flaming Row sin musikaliska resa in i den framtida apokalypsen, och varvar överjävligt tekniskt brutala partier med lugna mer finstämda avsnitt. Martin Schnella och Marek Arnold står för det musikaliska upplägget, och de har skapat en mångsidig men tyvärr också alldeles för spretig platta för min smak. Vissa spår: ”Burning sky”, ”Journey to the afterlife”, ”Alcatraz” är riktigt bra med en stor variation när det gäller: känsla, intensitet och kraft. I andra spår, som förut nämnda titelspår verkar det mest gå ut på att stapla så många riff på varandra, och klämma in så mycket krångligheter det bara går, vilket bara blir splittrande och tröttsamt. De spår som känns mest angelägna är enligt min mening de lite lugnare och eftertänksamma låtarna som: ”Aim L45” och ”Pictures” där bandets musikalitet kommer fram på ett bra vis, utan att det i första hand gäller att visa upp sin spelskicklighet. Musikerna i Flaming Row är själva så skickliga så de hade faktiskt inte behövt ha med alla dessa gästmusiker för att få till en riktigt bra platta.

Att lyssna på Flaming Row - ”Mirage – A portrayal of figures i sin helhet är ungefär som att ha obegränsad tillgång till alla sorters alkohol i ”All-inclusive”-baren. Det är i början jävligt gott och frestande men så inser man efter en stund, att om jag fortsätter på detta sätt kan det bara gå på två sätt. Det vill säga, att antingen däckar man eller också så spyr man. I mitt fall ligger det första alternativet närmast till hands då det känns som om jag efter en hel genomlyssning ska däcka av ren utmattning. Plattan har dock växt något, och första intrycket av alldeles för stor spretighet och tekniskt överspel har dämpats något, men känslan av ”too much” kvarstår dock.

www.flamingrow.de

4,5 / 10

Staffan Vässmar