|
Jag har alltid haft en särskild plats i
mitt hjärta för Focus, ända sedan jag hörde Jan Akkermans
febriga och lite vingliga gitarr yla i ”Tommy” från andra lp:n
”Moving Waves”. Som med mycken annan tonårskärlek blir det ljuva
minnen men inte mycket mer. Efter ”Hamburger concerto” har jag
bara ägnat gruppen förstrött intresse, även om de producerat en
del snygga låtar även det senaste decenniet.
Nu har Focus på nytt spelat in låtar från
sin välkända katalog. På "Golden Oldies" är det Thijs Van Leer,
Pierre Van Der Linden, Bobby Jacobs och Menno Gootjes som utgör
truppen och även om Gootjes är en skicklig gitarrist, så jämför
jag givetvis med Akkermans tolkningar från dazumal.
Låtmaterialet är givetvis högoktanigt.
Frånsett ”Hocus Pocus” som jag tyckte var en rolig bagatell
första gångerna jag hörde den, men sedan blir mest enerverande,
så är låtarna från Focus första tre LP helt fenomenala. När Van
Leers klassiskt klingande vackra melodier och ackordföljder
parades med Akkermans mer anarkistiska och jazziga gitarr
uppstod magisk musik. På ”Olden Goldies” får vi covers som inte
tillför något nytt, utan är stolpiga och ospännande. Mest
tråkigt är att Van Leer´s obegripliga behov av jönseri i sång
och andra gutturala läten tar udden av även sådana vackra låtar
som ”Tommy” och ”Brother”. Post-Akkerman Focus representeras
bland annat av ” Aya hippie juppie jeeh” och ”Neurotica” som är
snygga upptempokarameller med läckert gitarrspel, men som tyvärr
fördärvas av Van Leer´s ständiga tjoanden i mikrofonen.
Bäst på plattan är tolkningen av ”Focus
three and four”, som dessutom måste vara något av proghistoriens
vackraste låtar. Här lyckas Gootjes matcha Akkermans spel på ett
känsligt sätt som gör att originalens skönhet inte smutsas ned.
Så håller Van Leer käften och koncentrerar sig på sin orgel.
Tack för det.
www.focustheband.com
Betyg 5/10
Hans-Åke Höber
|
