The Flower Kings – Unfold the Future

 

Till detta nysläpp har Flower Kings motor Roine Stolt grävt djupt bland filerna och mixat om över en timmes musik (jättelåtarna ”The Truth Will Set You Free” och ”Devil’s Playground” samt den kortare ”Black and White”). Maestro Stolt anser att det lät för aggressivt förut, vilket jag personligen aldrig har tänkt på. Rent ljudmässigt skönjer mitt öra heller inga omedelbara jätteskillnader, men sett till innehållet tycks Roine ha tryckt in ”extra allt”-knappen. Här översvämmas öronen av en aldrig tidigare hörd detaljrikedom. Keyboards, textrader, körstämmor – det som tidigare var kalas har nu blivit fyrverkeri. Jag hör helt nya röster och gitarrinlägg. Har Roine månne inte nöjt sig med remix utan rentav spelat in helt nya saker? Oavsett vilket, är detta en njutning för den symfoniskt lystne.

En annan skillnad mot förr är i viss mån låtordningen. För att få plats med allt på sex sidor vinyl måste saker stuvas om, vilket skapar vissa överraskningar. Exempelvis intar ”Man Overboard” mer fokus nu än tidigare, då låten plötsligt inleder en skivsida. Även hamnar mer strålkastare på fusionjazziga ”Christianopel”, vilken förs samman med dito ”Too late for Tomatoes” (ursprungligen en bonuslåt). Tristare är att den andäktiga ”Vox Humana” snuvas på sin klockrena placering som avslutning på skiva ett. ”The Truth Will Set You Free” tar å sin sida en och en halv skivsida i anspråk.

I övrigt hör vi här praktverket, så som vi känt det sedan förr. Dansanta ”Monkey Business”, gripande ”Black and White”, spökdiscon i “Silent Inferno”, Tomas Bodins remarkabla roadmovie “Fast Lane” med majestätiske Daniel Gildenlöw i fronten, ”Rolling the Dice”, där Gildenlöw sångsparras med en överjäklig Hasse Fröberg (hoppas denna überdynamiska duo en dag åter jobbar samman), ”Solitary Shell”, jag rörs till tårar…

Det finns folk som säger att progrock handlar om teknisk ekvilibrism. Och jovisst är detta ett löjligt skickligt band. Hör bara hur Jonas Reingolds fingrar far som skottspolar över basens strängar. Men poängen med Flower Kings har alltid varit att röra lyssnaren i själen. På ”Unfold the Future” virvlar känslostormarna oupphörligt. Personligen blir jag dessutom ideligen påmind om turnépremiären i Nyköping. Är det redan femton år sen? Jisses!

Något negativt? Ja, om jag letar med lupp och pincett hittar jag ett fel: Till ”Genie in a Bottle” har herr Stolt inte bemödat sig om att skriva en tredje eller fjärde vers, utan nöjer sig lite slött med att upprepa den första. Och så var det detta med ”Vox Humanas” förargliga placering…

Låter jag som en reklampelare? Det är svårt att låta annorlunda, då man har med ett av progrockhistoriens starkaste album att göra. Så urstarka som på ”Unfold the Future” blev Flower Kings aldrig mer.

Hela klabbet återkommer förresten även på CD i december, då som slutpunkt i den 10-CD-box som täcker in blomkungarnas fantastiska äventyr de första åtta åren. Alltså, tre dubbel-CD och fyra enkla på så kort tid måste vara världsrekord i kreativitet.

The Flower Kings – Unfold the Future
InsideOut Music

Betyg: 10/10

Daniel Reichberg

 

Barndoom med Snömannen – Kråksånger och rävspel

Ur den vuxnes perspektiv kan nog den här skivan inte ses som annat än ”en kul grej”, en kitschig kavalkad barnlåtar i heavy metal-tappning à la Black Ingvars. Men nu är ju inte plattan ämnad åt medelålders gubbar, utan snarare deras barn eller barnbarn. Och tagen för vad den är, bringar ”Kråksånger och rävspel” flera glada leenden och på sina håll rätt så överrumplande musikupplevelser. ”Alfabetsresan” blir riktigt läcker i metaltappning. ”Brallorna ramlar ner” passar kanon med blastbeats. ”Sjörövar-Fabbe” och ”Styrman Karlsson” blir ypperliga som piratrock, medan ”Olyckans sång” är som gjord för growlad ilskenmetal. ”Var nöjd med allt vad livet ger” och ”Rövarnas visa” känns dock väl krystade i stålhård krossartappning.

Snowy Shaw har massor med erfarenheter från akter som King Diamond, Mercyful Fate, Therion, Dimmu Borgir och Dream Evil. Nu får han ännu en underkategori – barnmetal – att sätta upp på sitt CV.

Barndoom med Snömannen – Kråksånger och rävspel
BMR music

1. Kiss & Bajs (Knut Med Skämtlynnet)
2. Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger
3. Alfabetsresan
4. Min Hatt Den Har Tre Kanter
5. Kung Louie (Apans Sång)
6. Blommig Falukorv (Blodig Farlig Kor
7. Brallorna Ramlar Ner (Den Som Inga
8. Ska Vi Byta Grejer?
9. Idas Sommarvisa (Du Ska Inte Tro De
10. Sjörövar Fabbe
11. Styrman Karlsson (Han Satte Foten I
12. Olyckan
13. Rövarnas Visa

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Queens of the Stone Age – Villains

Skam till sägandes är jag en novis i den värld som heter Queens of the Stone Age. Jag blir därför lite paff när den här skivan inleds som en sorts korsning mellan Ultravox och David Bowies så kallade Berlintrilogi. Det kanske är helt och hållet väntat för den initierade, men för mig kommer kombinationen mellan bitande gitarrer, teatralisk sång och svepande vintage-syntar som en överraskning. Så fortsätter det sedan, skivan igenom. En bångstyrig, superdramatisk rockmusik som hämtad från 70-talets två tyska stater snarare än från det USA som är bandets hemvist.  Är det någon jänkare som liknar detta, är det väl Iggy Pop. Symtomatiskt är att bandet även har sidoprojektet Post Pop Depression tillsammans med nämnde estradör.

Favoritlåtar? Dit räknas ”Head like a haunted house”, en galen halvpunk som för tankarna till Bob Hund. Hit hör ”Un-reborn again” med snygga stråkar och rena Robert Fripp-gitarrerna. Här hör även ”The evil has landed” hemma, en cabaretrock som mot slutet förvandlas till Status Quo. Och så blir jag barnsligt förtjust i slutnumret, den vemodiga dansgolvsrökaren ”Villains of circumstance”.

Nu är det jag som hugger tänderna i bandets tidigare katalog. Sent ska symfaren vakna.

Queens of the Stone Age – Villains
Matador Records

Feet Don’t Fail Me
The Way You Used to Do
Domesticated Animals
Fortress
Head Like a Haunted House
Un-Reborn Again
Hideaway
The Evil Has Landed
Villains of Circumstance

https://www.facebook.com/QOTSA/

 

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Hasse Fröberg & Musical Companion – No Place Like Home – the consert

Lika bra att säga det direkt: Jag har varit med på ett minimalt hörn i produktionen av denna DVD. Några intervjuer blev det. Kanske är jag därigenom jävig, men jag är helt uppriktig när jag imponeras grymt av detta konsertdokument, filmat på bandets hemmaplan Reginateatern i Uppsala, och fungerande som en sorts bokslut för dess sju första år och tre första album. Det som en gång såg ut som ett Hasse Fröbergskt fritidsband vid sidan om The Flower Kings har utvecklats till Fröbergs huvudsakliga musikblödande. Detta med en variationsrik rockmusik, alltifrån pophurtiga ”Song for July” till långa, symfoniskt episka ”Pages”. Under konsertens gång får vi partier av skir jazzighet, såsom det i ”Everything can change” (här visar sig gitarristen Anton Lindsjö och keyboardisten Kjell Haraldsson på styva linan), och sökes istället blytung svärta, anbefalles ”Life Will Kill You”.  Bland övriga höjdpunkter märks Queen-lika ”Godsong” med Fröberg och Lindsjö rygg mot rygg i innerlig tvillinggitarr, vi hör hyllningen till Freddie Mercury ”Genius”, vi får ett smakprov på kommande albumet med ”Chasing a Dream” (låter som en blandning mellan Flower Kings och Fröbergs tidigare band Spellbound). När vi mot slutet når fram till debutalbumets debutnummer ”Fallen Empire” känns det som återträff med en gammal vän. Jag måste förresten hylla även det dansanta sväng som rytmsektionen Ola Strandberg (trummor) och Thomsson (bas) får till. Vem har sagt att man inte kan dansa till symfrock??

Filmteamet icke att förglömma. Toppenklipp, snygga, suggestiva kameravinklar, så gott som alltid ”rätt” gubbe i kamerans fokus.  

Något negativt? Ja, ”Godsong” borde naturligtvis ha legat sist. Dess pompa är ju klippt och skuren för att avsluta konsert. Slutstycket i form av Flower Kings-klassikern ”Stardust We Are” låter visserligen toppen, men det känns lite räddhågset att inte göra sorti med sitt eget paradslutnummer. Och med tanke på att DVD:n gissningsvis säljer sina flesta exemplar utomlands, så kanske Fröberg borde ha kört allt sitt mellansnack på engelska.

Javisstja, i paketet ingår musiken på dubbel CD också, måhända av intresse.

Hasse Fröberg & Musical Companion – No Place Like Home – the consert
Glassville Records

Seconds – Intro
Can’t Stop The Clock
Everything Can Change
Godsong
Pages
Valleys and Fields (Previously unreleased)
Song for July
Chasing a Dream (Previously unreleased)
Genius
Something Worth Dying For
In The Warmth Of The Evening
Life Will Kill You
Fallen Empire
Venice CA
Stardust We Are
Someone Else’s Fault

Hasse Fröberg Facebook

https://www.hfmcband.com/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

World Trade – Unify

Var går egentligen gränsen mellan en Billy Sherwood-soloskiva och ett album av gruppen World Trade? Tja, ljudmässigt är gränsen synnerligen flytande. World Trade presenterar exakt det där soundet som Sherwood patenterat sedan årtionden. Smällfett och kristallklart på samma gång. Vidare kännetecknar Sherwoods typiskt suggestiva låtskrivande hela albumet, liksom även hans väldigt Chris Squire-lika basspel. Inte konstigt att Squire handplockade just Sherwood som sin ersättare i Yes.

Men såklart är detta ändå en World Trade-skiva, bandets första sedan 1995 års ”Euphoria”. Varför? Jo, på grund av medlemsuppsättningen. Gitarristen Bruce Gowdy och keyboardisten Guy Allison (båda även i melodirockande Unruly Child) sticker gång efter annan fram sina gnistrande solon, medan Mark T Williams (son till John, bror till Joseph!) bidrar med ett stadigt trumdriv. Sagda driv hörs inte minst i favoritlåten ”Pandora’s Box”, vilken med sina riff, snygga sångarrangemang och varierade stämningslägen så snyggt placerar World Trade mitt i det svårdefinierade gränsland mellan prog och pop där de alltid irrat kring.  

Eller vad då favoritlåten? Dystra halvballaden ”Gone All the Way” är minst lika imponerande, med sin massiva ljudmatta och en Sherwood med en röst nästan lik Peter Gabriels. Eller titellåten ”Unify”, så lik skivan ”The Unknown” som Sherwood och Squire släppte under namnet Conspiracy 2003. Eller den sanna livskraften i skirt poppiga ”Life Force”. Eller det virvlande, bubblande syntsolot i tunga ”Same Old Song”…

Ja, som synes finns flera orsaker till att investera i World Trade vid släppet, fjärde augusti.

World Trade – Unify
Frontiers Music Srl

1.The New Norm
2. Where We’re Going
3. Pandora’s Box
4. On Target On Time
5. Gone All The Way
6. Unify
7. For The Fallen
8. Lifeforce
9. Same Old Song
10. Again

https://www.facebook.com/thefellmusic/

7/10

Daniel Reichberg

Intervju: Arjen Lucassen av Daniel Reichberg.

Den nederländske kompositören och multiinstrumentalisten Arjen Lucassen är ständigt aktuell. I våras släppte hans hjärtebarn Ayreon sitt senaste album ”The Source”, vilken fungerar som prequel till projektets tidigare album, och i september ska Ayreon framträda live för första gången. Här berättar Arjen om detta och mycket mer. Och så konstaterar han att..

  • Det är i duschen det händer!

Jag har förstått att Ayreons senaste album “The Source” är en sorts prequel till tidigare album, så hur passar konceptet in i Ayreons universum?

  • Skivan är starten på alltihop. Mänsklighetens uppkomst, Ayreons uppkomst. Albumet förklarar många saker som tidigare inte har förklarats. Efter ”The Source” kommer skivan ”01011001” [2008].

Och ”01011001” är förhistorien till…ja, till vaddå?

  • På något vis hänger alla Ayreon-skivor utom ”The Theory of Everything” samman. Jag visste inte det när jag började med ”The Final Experiment” 1995, men vid tredje albumet ”Into the Electric Castle” [1998] förstod jag att jag var något på spåren. Dessutom – när man pysslar med tidsresor är det aldrig helt tydligt vad som är prequel och vad som är sequel.

Kan du förstå att många har svårt att begripa Ayreons universum?

  • Hahaha, det är ofta för komplicerat för mig! Så visst förstår jag. Det var därför som jag slutade skriva om temat efter ”01011001”.

Jag kan se paralleller till Star Wars del tre, ”Revenge of the Sith”, där alla redan från början vet att ondskan kommer att segra.

  • Skillnaden är att jag inte har utpräglat goda eller onda personer i mina berättelser. Ayreon är på det sättet mer som Star Trek än som Star Wars.

Låten “Deathcry of a Race” har väldigt österländska förtecken. Vad finns att berätta om den?

  • Jag ville absolut ha med Myraths sångare Zaher Zorgati på skivan. Med honom kom ett riktigt coolt orientaliskt mässande, som jag tycker passar så bra ihop med Simone Simons [Epica] operasång.

Och vad är det han sjunger?

  • Det är ”varde ljus” etcetera på arabiska, så där har vi en biblisk referens.

En låt bär titeln ”The Human Compulsion”. Är det en vink till Ayreonskivan ”The Human Equation” (2004)?

  • Haha, definitivt ja! Du är faktiskt den förste som frågat. Inför “The Human Equation” hade jag flera titlar på gång, varav ”The Human Compulsion” var en. Jag snodde båda från Star Trek! Kolla på den här bilden…

Det är rollfiguren Data…

  • Jag tror han kläckte båda titlarna.

Låtarna “Aquatic Race” och “Journey to Forever” får mig att tänka på Queen och Styx, med alla majestätiska körer.

  • Faktiskt är de snarare influerade av Kansas. Låtar som ”Carry on Wayward Son”. Men jag älskar Styx, och Queens influens hörs snarare i låten “Everybody dies”.

I sistnämnda låt finns en rad som säger “The world goes boom”. Är detta influerat av Krokus-låten ”Long Stick Goes Boom”?

  • Haha! [Arjen börjar sjunga på Krokuslåten] En riktigt stygg låt! Jag älskar den låten, men nej, den är ingen influens.

Det är märkligt med en svängig, nästan glad låt som heter ”Everybody dies”.

  • Jag älskar kontraster. Det är som i en skräckfilm där det dyker upp en clown. Då fattar man att nu blir det trubbel! Clownen gör att skräcken blir ännu värre. Eller i Monty Pythons film ”Life of Brian”, där Brian hänger uppspikad på korset och sjunger ”Always look on the bright side of life”. Snacka om kontrast!

Jag har läst att låten ”Into the Ocean” är influerad av Rainbow och Deep Purple.

  • Ritchie Blackmore är min favoritgitarrist nummer ett. Jag gillar allt han nånsin släppt, vare sig det är med Ronnie James Dio, Graham Bonnet eller någon av de andra sångarna. På 70- och 80-talen såg jag Rainbow varje gång de spelade i trakten.

Vad tycker du om Ritchies nya Rainbow?

  • Det är inte min grej. Det är inte alls som när Ritchie spelade med Ronnie och Cozy Powell. Den heliga treenigheten. Du vet, man behöver personligheter, och de finns inte i dagens Rainbow.

Albumets apokalyptiska tema – är det en metafor för Moder Jord?

  • I princip, ja. Det är något otroligt, hur världen har förändrats de senaste tjugo åren, i och med datorernas intåg i allas våra liv. Hur fort det har gått för oss att göra oss beroende av teknologin. Men jag är inte någon fiende till teknologi och utveckling. Det kan mycket väl hända att dagens ungar har lika kul med sina smartphones som jag hade när jag spelade fotboll på gatan eller gick i skivaffärer.

Sjunger du något på skivan?

  • En del hemlig bakgrundssång. När man har de bästa sångarna i världen – en riktig drömlista – känns det överflödigt att jag också skulle sjunga.

Men du har en fin röst…

  • Tack ska du ha, men med folk som Tommy Karevik [Seventh Wonder, Kamelot], Hansi Kursch [Blind Guardian] och Floor Jansen [Nightwish, After Forever] kände jag inget behov av att sjunga själv. Min egen röst sparar jag till en eventuell soloplatta. Min förra soloskiva ”Lost in the New Real” [2012] är faktiskt min favorit av alla album jag har gjort.

Somliga säger att “The Source” är en så tung platta, att den lika gärna kunde ha utgivits som ditt metalprojekt Star One.

  • Skivan är helt klart Ayreons tyngsta, vid sidan om ”Flight of the Migrator”. Men den hade aldrig kunnat vara Star One, för i Star One förekommer inga fioler eller flöjter; inga folkmusiktoner.

Bland gästmusikerna finner man bland andra gitarristerna Paul Gilbert (Mr Big, Racer X) och Guthrie Govan (Steven Wilson, The Aristocrats, ex-Asia) samt Marillions keyboardist Mark Kelly. I vilka låtar spelar respektive musiker?

  • Jag var helkorkad som glömde nämna det på omslaget! Riktigt hemskt, faktiskt. Men Paul gör solot i ”Star of Sirrah”, Guthrie spelar i ”Planet Y is Alive” och Mark är med på ”The Dream Dissolves”. Paul Gilbert var en gitarrist som jag såg upp till under 80-talet. Så snabb och så bra. Guthrie är nog världens bästa gitarrist för tillfället. Det har jag tyckt sedan jag hörde honom i Steven Wilsons ”Drive Home”. Herregud – vem var DET?? Men han är inte bara snabb, utan har en himla massa känsla också. Mark Kellys solo är underbart. Det är inte virtuost, utan liknar snarare Richard Wright i Pink Floyd. Mark spelar på en analog synt, vilket är precis vad jag vill ha.

Då det gäller sångarna undrar jag – var det lätt eller svårt att veta vem som skulle sjunga vad?

  • Jag jobbar i helt motsatt riktning. Först anställer jag sångarna, och sedan skriver jag texter och melodier som passar just dem. Ta till exempel Tobias Sammet [Edguy, Avantasia] – han är ju en typisk alfahanne, så då skrev jag rollen som kaptenen kring hans personlighet.

I fjol släpptes Ayrens första två album (“The Final Experiment” 1995, “Actual Fantasy” 1996) på vinyl. Vad tycker du om släppen?

  • Jag tycker skivbolaget Mascot gjorde ett toppjobb. Väldigt snygg paketering och jag var involverad i alla detaljer.

Kommer flera Ayreon-album att släppas på vinyl?

  • Allihop kronologiskt, men just nu har vi fullt upp med ”The Source”, sedan i september ska vi spela ”The Ayreon Universe” live, och därefter ska jag jobba med en liveplatta, DVD och Bluray, vilket kommer att ta månader. Så nästa vinylskiva kommer nog inte förrän 2018.

Hur känns det inför att Ayreon efter så många år ska livedebutera?

  • Nervöst! Läskigt och häftigt på samma gång. Katalysatorn var “The Live Equation”-showerna där jag såg att min musik fick folk att både skratta och gråta. Jag tänkte att jag MÅSTE göra en hel Ayreon-show. Det blir sexton sångare och tio musiker. Stor ljusshow och två tre låtar från varje album. Så detta ser jag fram emot, trots att jag egentligen hatar att spela live.

Är det hugget i sten att detta blir en engångsföreteelse?

  • Säker kan man aldrig vara. Jag var ”helt säker” på att jag skrivit färdigt om planeten Y, och se hur det gick… Om konserterna i september blir framgångsrika och jag överlever, så kanske det kan bli fler gig. Kanske festivaler? Det enda jag vet säkert, är att det inte blir någon turné.

I år skriver vi 2017. Kunde du ha föreställt dig allt du skulle få vara med om, när du började jobba med ”The Final Experiment” för 23 år sedan?

  • Absolut inte! ”The Final Experiment” hette inte ”The Final Experiment” för inte. Skivan var verkligen mitt slutliga experiment. Mitt band Vengeance hade splittrats, mitt försök att vara kommersiell [soloalbumet ”Pools of Sorrow, Waves of Joy” 1994] hade floppat fullständigt, och jag hade blivit dumpad av min flickvän. Så jag tänkte att nu gör jag en sista platta, som jag skulle kunna visa för barnbarnen i framtiden. ”Titta vad farfar gillade!”. Rock, prog, metal, opera, folkmusik…alltihop på samma skiva. Jag var helt säker på att skivan skulle bli ett misslyckande, och jag hade rätt. Skivbolagen vägrade befatta mig med den. Flera bolag svarade att de visserligen tyckte albumet var jättebra, men att progressiv rock var förbi.

Hur har Ayreon utvecklats sedan den tiden?

  • Hehe…”The Final Experiment” är rätt så fumlig, på sina ställen. Jag hade ingen egen studio och tvingades använda digitala syntar, vilket jag hatar. Ingen kände till mig, så jag kunde inte få de sångare jag ville. Idag lever jag rena lyxlivet.

Har du fortfarande drömmar kring Ayreons framtid?

  • Jag skulle vilja göra en film, men för en bra science fiction-film krävs mycket pengar.

Vilka sångare skulle du vilja jobba med?

  • De sångare som jag växte upp med. Ian Gillan, David Gilmour, Robert Plant, Kate Bush…men de är nog inte tillgängliga. Men ibland går drömmar i uppfyllelse, som när jag fick med Bruce Dickinson [Iron Maidensångaren sjunger låten ”Into the Black Hole” på Ayreonalbumet ”Flight of the Migrator”, 2000].

Vad mer finns i Arjen Lucassens rockärm?

  • Jag har en del musikidéer i huvudet. Vad det blir av det har jag inte en aning om.

Jag läste nånstans att du ibland måste rusa ut ur duschen, för att spela in idéer som dykt upp.

  • Det är i duschen som det händer! Där får jag alla mina musikidéer. Det kanske beror på att man står där, helt utan distraktioner. Jag brukar vanligtvis duscha mellan 20 och 30 minuter.

Ayreon, Star One, Stream of Passion, Guilt Machine, Gentle Storm – vilka av dessa Arjen Lucassen-projekt är det mest respektive minst troligt att vi får se en fortsättning av?

  • Ayreon kommer aldrig att ta slut. Jag skulle mer än gärna göra en till soloskiva. Guilt Machine? Där är musikerna inte tillgängliga längre. Men jag älskar den skivan jättemycket. Star One kanske inte behövs längre. Jag visar ju på “The Source” att den tunga musiken passer bra även hos Ayreon. Gentle Storm har förvandlats till Anneke Von Giersbergens band Vuur, och Stream of Passion har lagt av.

Om du skulle möta någon som aldrig hade hört din musik, vilken låt skulle du då välja för att visa upp vem du är?

  • Det beror på vem det är jag pratar med. Är det ett metalfreak tar jag ”The Day the World Breaks Down” från ”The Source”. Är det en person som varken är särskilt hårdrockig eller proggig, blir det sololåten “Lost in the New Real”. Den är tio minuter hundra procent jag.

Kommer coverplattan ”Strange Hobby” (1996) att få en uppföljare?

  • Det skulle vara kul, även om den förra floppade rejält. Jag vet att du gillar den! Gör jag en fortsättning, så blir det 70-talslåtar. Förra plattan var ju 60-tal.

Slutligen: Är det helt och hållet sant att du aldrig har läst en bok i hela ditt liv?

  • Det är sant och hemskt! I skolan var man tvungen att läsa 30 böcker på vart och ett av språken man läste, men min bror var lärare och hade sammanfattningar av alla böckerna, så jag läste sammanfattningarna istället. Ingen upptäckte någonsin mitt fusk. Min mamma var bekymrad av att jag aldrig läste, så hon tvingade mig att läsa skönlitteratur en halvtimme varje dag. Men jag tappade koncentrationen hela tiden. Jag hade inte alls tålamodet för att läsa. Tyckte mest att bokstäverna dansade omkring på sidorna. Det hela är väldigt synd, för folk säger hela tiden vilken stor upplevelse det är att läsa romaner. Själv har jag på sin höjd läst noveller, typ Edgar Allen Poe.

Lite otippat att en person som skapat sitt eget musiklitterära universum aldrig har läst en roman.

  • Jag vet. Däremot tittar jag på hur mycket film och TV-serier som helst. Varje kväll ser jag på film minst två timmar. Måste ha sett tusentals filmer, vid det här laget.

Daniel Reichberg   

Masterplan – PumpKings

När nu Michael Kiske och Kai Hansen återförenats med Helloween (som därigenom består av sju man) tycks även bandets ex-gitarrist Roland Grapow vilja ha en del av kakan. Detta fixar hamburgsonen genom att hans nuvarande band Masterplan tacklar en rad av de låtar Grapow skrev under sina år i bandet, 1989-2001. Denna period är idag tämligen förbisedd, men själv tycker jag att den kantades av en rad utmärkta album, och att kronan på verket – skivan ”The Dark Ride” från år 2000 – är det bästa Helloween-albumet, alla kategorier. Därför är det kul att återhöra de här låtarna och göra jämförelser. Nu ska det väl ärligen sägas att den främsta skillnaden är sången, då Masterplans Rick Altzi har en skrovlighet helt olik allt som de mer vänt sjungande Kiske och Andi Deris stått för. Vissa skillnader i modernitet också, såklart, och så är Masterplans keyboardledsagade sound mer sylvasst än det ljud som Helloween bjuder.

Till höjdpunkterna hör utan tvekan tyskpompösa ”Mankind” (ursprungligen på ”Pink Bubbles Go Ape”, 1991), blytunga ”Mr. Ego” (”Master of the Rings”, 1994) och hyllningen till musiken i ”Music” (”Chameleon”, 1993). Här kan man tala om versioner som överglänser originalen. Talar vi istället om orientaliskt meditativa ”Time of the Oath” (titelspår från 1996) går väl förlaga och kopia hand i hand, medan nummer som episka ”Escalation 666” (från ”The Dark Ride”) redan från början var snudd på perfekta. Slutligen är väl kanske inte ”PumpKings” världens mest nödvändiga skiva. Alla låtar finns ju redan i tidigare versioner. Men Masterplan har gjort ett enormt bra jobb, och är det så att denna skiva får bandet att plocka upp Helloweens magnum opus ”The Dark Ride” på liverepertoaren, då är allt vunnet.

En fråga: Är Ozzy Osbourne insamplad redan i sistnämnda låts originalversion?

Masterplan – PumpKings
AFM

01. The Chance
02. Someone’s Crying
03. Mankind
04. Step Out Of Hell
05. Mr. Ego
06. Still We Go
07. Escalation 666
08. The Time Of The Oath
09. Music
10. The Dark Ride
11. Take Me Home

http://www.masterplan-theband.com/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Bent Knee – Land Animal

Bent Knee är en sextett från Boston, som direkt känns igen på det för proggenren så ovanliga som kvinnosång. Den synnerligen uttrycksfulla sångerskan/keyboardisten Courtney Swain låter som en rockigare variant av Björk, eller är det snarare Grace Slick (Jefferson Airplane) som ligger nära? Kännetecknande är även Chris Baums städse närvarande fiol, men främst är det den svårbestämbara musiken som sticker ut. Bandets facebooksida nämner rock, pop, minimalism och avant-garde, men då når vi bara halvvägs. Symfoniskt, teatermusik, metal – där har du ingredienser som måste in. Men om vi lämna genrebeteckningarna därhän, så kan vi fokusera på de originella rytmerna, de virvlande ljudlandskapen, de ofta klistriga melodierna. På något märkligt vis, känns alla överrumplande temaväxlingar helt naturliga, hur halsbrytande de än må verka. Precis som det ska vara i riktigt bra progrock, med andra ord! Det enda jag saknar på ”Land Animal” är ett tydligt fokus, men det kanske dyker upp efter ytterligare tjugo lyssningar?

Bent Knee – Land Animal
Inside Out Music

1. Terror Bird
2. Hole
3. Holy Ghost
4. Insides In
5. These Hands
6. Land Animal
7. Time Deer
8. Belly Side Up
9. The Well
10. Boxes

https://www.facebook.com/BentKneeMusic

https://www.bentkneemusic.com

Betyg 8/10

Daniel Reichberg

Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch

Bergenbaserade skivbolaget Apollon går från klarhet till klarhet. Efter guldplattor av exempelvis Trojka, Suburban Savages och Knekklectric kommer här Weserbergland, ett projekt kretsat kring Ketil Vestrum Einarsen, flöjtist, klarinettist och keyboardist från White Willow. Över fyra långa stycken låter sig kvartetten grottas ner i den tyska mylla som under 70-talet gavs namnet Krautrock. Samtliga stycken bär tyskspråkiga titlar, och visst kan man lätt höra paralleller till nyskapande band som Neu och La Düsseldorf. Men den instrumentala musiken hör minst lika mycket hemma i progrocken, fylld som den är av abrupta vändningar och förrädiska skär.  Ta till exempel det härligt märkliga gitarrsolot i ”Tanzen und springen”, spelat mot en bakgrund av slagverk ur djungelns djup – klockren progrock.

Musikens krautighet accentueras emellertid av att den försätter sin lyssnare i dansant trans, snarare än stökar till i hjärnan. Ingenstans blir detta tydligare än i ”Das Trinklied vom Jammer der Erde”, ett böljande landskap som under sina dryga sexton minuter virvlar från Jean Michel Jarre via 69-Pink Floyd och Motorpsycho rätt ut i världsrymden. Majestätiskt in deed!

Det är väl just detta som gör ”Sehr Kosmisch Ganz Progisch” till en så speciell – och suverän – skiva. Att hur mycket man än pekar på überläckra musikerinsatser, så är musiken i förstone helt enkelt så jäkla skön. En resa in i djupet av din själ.

Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch
Apollon Records

1. Tansen Und Springen
2. Das Trinklied Vom Jammer Der Erde
3. Kunst Der Fuge
4. Tristrant

https://www.facebook.com/weserberglandband/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Knekklectric – For mange melodia

Efter tio år som akustisk countrytrio har McKneck nu blivit elektrisk skriver norska Knekklectric på sin Facebook-sida. Detta tycks inte vara den enda förändring som gruppen gått igenom. Dels har de blivit fem (sex om man räknar med katten på gruppbilderna). Dels ska det mycket till för att klassa musiken som country. Snarare är det någon sorts svängig pop-prog som spelas. Redan syntsolot i inledande ”Vi e mindre” talar sitt tydligt progressiva språk, och så fortsätter det, albumet igenom. Påföljande ”Hanska på” presenterar närmast punkbetonade verser, kontrasterande mot ett pådrivande instrumentalparti värdigt The Flower Kings. ”Stolpekontroll” är å sin sida närmast att betrakta som småproggig popmusik, och liknar därigenom svenska Dungen liksom likaledes Bergenbaserade Trojka. Och mot slutet kommer ”Kino”, en sju minuter och 35 sekunder lång resa som på något märkligt sätt sammankopplar Led Zeppelin med The Cardigans och av bara farten ger Knekklectric ett helt eget sound.

Nu får Sverige skärpa sig. Norge – och i huvudsak Bergen – tycks ha tagit över Nordens progkrona.

Knekklectric – For mange melodia
Apollon Records

1 Vi e mindre
2 Hanska på
3 Prokrastinera igjen
4 Stolpekontroll
5 Vestkyst
6 Ski no

https://www.facebook.com/knekklectric/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg