The Beatles – White Album

Det är inte var dag man får recensera tidernas bästa skiva, men idag är en sådan dag. För enligt mitt tycke nådde musikhistorien sin kulmen den tjugoandra november 1968, i och med att Beatles självbetitlade dubbelalbum – oftast kallat ”White Album” – mötte världens samlade grammofonnålar. Rock, pop, country, blues, music hall, ballader, heavy metal, andlighet, ett experimentellt ljudkollage – allt fanns på denna världsomsegling till platta, och än bättre: Beatles gick verkligen i land med alla genrer. Att för mig vara objektiv till albumet låter sig knappast göras. Jag älskar rubbet, inklusive vattendelaren ”Revolution 9”. Saker som ”Wild Honey Pie” och ”Why don’t we do it in the road?” må vara bagateller, men VILKA bagateller! Somliga hävdar att man borde plockat russinen ur kakan och skurit ner dubbel-lp:n till en enkel, men där missar man halva poängen. Det är just denna förkrossande helhet som gör ”White Album” till den auktoritära monolit den är. Alla låtar bidrar till helheten, och skulle man börja amputera, skulle ofrånkomligen guldklimp efter guldklimp hamna i soporna.

”White Album” kommer nu i en efterlängtad nymix, gjord av Giles Martin, son till Beatlesproducenten George Martin, och vad har han kunnat bidra med? För det första har skivan blivit varmare och fylligare än förr. ”White Album” lät visserligen bra redan från början, men möjligen lite kall. Detta är fixat till den här nyutgåvan. För det andra har instrumenten hamnat på bättre nivåer och panoreringar. Sången ligger i mitten och framträder ofta än tydligare än förr. För det tredje är det vissa saker som skruvats upp i mixen, och därför märks tydligare. Exempelvis…

* Pauls glada tillrop i slutet av ”Back in the USSR”

* Tydligare körer i ”Dear Prudence” 

* ”I’m So Tired”, tydligare bas

* Knivskarp cembalo i ”Piggies”

* Spelfel i ”Don’t Pass Me By”

* Sång rakt i fejset i ”Yer Blues”

* Tydligare galenskaper i ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”

* Mer närvaro i sången (både lead och backing) i ”Long Long Long”

* Orgeln och blåset i ”Revolution1”

* Bas och bakgrundssången i ”Cry Baby Cry”

 

Här skulle jag kunna sätta punkt, för här slutar väl allmänintresset. Men när det gäller Beatles står nörderierna som spön i backen. Skivorna tre och fyra i den här boxen fylls av ”Esher demos”, det vill säga mer eller mindre akustiska förinspelningar av blivande ”White Album”-material som Beatles gjorde hemma hos George Harrison när de kommit hem från en ytterst fruktbar tid i Indien. Ibland hamnar vi mycket nära de versioner vi känner sedan tidigare; understundom ges vi intressanta insikter i vart låtarna kunnat utvecklas om man valt en annan väg. Hela vägen ledsagas vi av lekfullhet och spelglädje, vilket motsäger den gängse myten om att detta skulle varit en tid av splittring, då Beatles ständigt råkade i luven på varandra. Höjdpunkter? Tja, en sådan är ”Dear Prudence” med förlängt slut där John Lennon pratsjunger om vad låten handlar om. En annan är nyss nämnda ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”, vilken här närmar sig hysterisk bluegrass. Här finns även demos på låtar som inte kom med på albumet. George-låten ”Sour Milk Sea” (som gick till polaren Jackie Lomax), jättevackra ”Junk” (som Paul plockade upp till sin första soloskiva två år senare), Johns ”Child of Nature” (vilken försedd med ny text dök upp som ”Jealous Guy” 1971),”Circles” (upplockad av George på skivan ”Gone Troppo” efter fjorton år)… ”Esher demos” avslutas med Johns helknäppa, Syd Barrett-lika ”What’s the new Mary Jane” som inte fick något officiellt släpp förrän på ”Anthology 3” 1996.

Nå, här är det väl ändå slut? Nja, för den som väljer deluxeboxen återstår flera skivor med studio-outtakes. Man inleder med en över tio minuter lång ”Revolution 1”, där Paul McCartney halvvägs lattjar med ”Love Me Do”, och som avslutas med de ljud som i sinom tid låg till grund för ”Revolution 9”. Två andra höjdpunkter: ”Good Night” med gitarrer istället för stråkar, och en hypnotiskt malande trettonminutersversion av ”Helter Skelter”. Dock saknas en mytomspunnen variant av den senare på en hel halvtimme. Här finns också lekar med gamla 50-talsnumren ”Saint Louis Blues”, ”Baby I Don’t Care” och ”Blue Moon”, saker som inte på långa vägar nådde in på den vita dubbeln. Mindre spännande är somliga låtar som ”instrumental backing track”. De funkar väl för all del som hemmakaraoke, men särskilt livsnödvändiga är de inte.

Ja, sedan finns en bluray och en bok också, men dessa ingår inte i det förhandsmaterial jag mottagit, så dem kan jag inte yttra mig om. Inalles är emellertid detta ett praktverk om ett praktverk. Nästan så ursprungsplattan borde varit en trippel…

The Beatles – White Album
Universal

 

Betyg:10/10

 Daniel Reichberg

Suede – The Blue Hour

Av en slump råkar jag slå igång den här skivans öppningsspår ”As one” direkt efter att ha hört Yes och ”Awaken”. Likheterna är överraskande påtagliga. Svepande syntar, bitska gitarrer, genomdramatisk sång. Kan man alltså säga att Suedes metamorfos från britpop till klassisk prog är fullbsordad? Nja. Låt nummer två heter ”Wastelands” och är mer klassisk Suede, à la ”Animal Nitrate” eller ”Trash”.  Men det är något drastiskt mörkt och episkt över den här skivan, precis som över föregångaren ”Night Thoughts”. I ”Beyond the outskirts” sjunger Brett Anderson så emotionellt som bara han kan, ”Chalk Circles” påminner om IQ, det talade stycket ”Roadkill” skapar dyster stämning å det grövsta, ”All the Wild Places” är ytterst sentimantalvacker i sin stråkskrud, ”The invisbles” viskar om ett tillbakalutat Porcupine Tree, och avslutande, nära sju minuter långa ”Flytipping” knyter ihop säcken symfoniskt och med ett par uns av optimism.

En succé, således? Nja, en viss mättnad kan jag känna. Ställd var för sig är varje låt bra eller briljant, men lite mer variation i tempo, temperament och tonart hade inte skadat.  Då hade visserligen inte timmen blivit lika blå.

Suede – The Blue Hour
Universal

1. As One
2. Wastelands
3. Mistress
4. Beyond The Outskirts
5. Chalk Circles
6. Cold Hands
7. Life Is Golden
8. Roadkill
9. Tides
10. Don’t Be Afraid If Nobody Loves You
11. Dead Bird
12. All The Wild Places
13. The Invisibles
14. Flytipping

https://www.facebook.com/suede/

http://www.suede.co.uk/

Daniel Reichberg

Paul McCartney – Egypt Station

McCartney goes progressive!

Ja, det är faktiskt känslan jag får av att lyssna på legendarens nya album. Jovisst har Paul McCartney varit nyskapande åtskilliga gånger förut. Men den här skivans två längre (nåja, båda är under sju minuter) sviter liknar inte mycket han har gjort förr. Det skulle väl i så fall vara medleyna på ”Abbey Road” och ”Red Rose Speedway”. Men ”Despite Repeated Warnings” och ”Hunt You Down/Naked/C-link” är något annat. Den förstnämnda börjar som en ny ”C’mon People”. Eller rentav ”Hey Jude”? Men den är mer orosbådande än dessa. Och så bryter vi av med helyllerock med piano, akustisk gitarr och köttiga trummor. Och därefter lite mollstämd tivolirock. Den senare öppnar med Pauls hårdaste riff sedan ”Helter Skelter”. På med blås och körer. Sedan gör vi en avstickare i Wings inför ett avslutande gitarrsolo (McCartney själv?) som hämtat från Pink Floyd. Ifall man som undertecknad är både progfreak och Beatlestok är detta manna för hjärta och själ.

I övrigt? Singellåtarna ”I Don’t Know” och ”Come on To Me” är bekanta sedan en tid. Den förra en typisk småsentimental McCartney-snyftis som hämtad från hans tidiga 80-tal; den senare en svåremotståndlig grooverocker. ”Fuh You” är också känd från sommaren. Väldigt elegant pop som borde bli hit. I söta, huvudsakligen akustiska ”Happy with You” minns Paul dåliga tider och konstaterar att han är glad idag. Väldigt levande sak, stundtals med rösten som percussion. Är det från ”The Fool on the Hill” han hämtat flöjten? ”Who Cares?” är en livfull rocklåt med spottande text och snygga stick. Dansant bas också, men lite avkapt slut. ”Confidante” bygger på genomklassiska McCartney-melodier, vacker stämsång och gripande instrumentalprylar. Han har fortfarande gåvan! ”People Want Peace” börjar som hämtad från de mer experimentella delarna av ”McCartney II”, för att strax brista ut i hockeykörer. Ja sedan har vi den härligt jazziga ”Back in Brazil” i dansanta halvelektroniska sambarytmer. Vi hör den härligt helknasiga ”Ceasar Rock”, där Paul fräser ut sin kärlek till frugan. Och så ett par mer ordinära låtar.

Slutsatser: Vill man ha gamle trygge Paul lär man bli besviken. För här händer nytt kring vartenda hörn. Själv har jag inte tråkigt en endaste stund. Tänka sig att Paul McCartney, 76, fortfarande söker sig nya vägar.

Paul McCartney – Egypt Station
Capitol/Universal

1.Opening Station
2. I Don’t Know
3.Come On to Me
4.Happy with You
5.Who Cares
6.Fuh You
7.Confidante
8.People Want Peace
9.Hand in Hand 2:35
10.Dominoes
11.Back in Brazil
12.Do It Now
13.Caesar Rock
14.Despite Repeated Warnings
15.Station II
16.Hunt You Down / Naked / C-Link

https://www.paulmccartney.com/

 

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

The Tangent + Karmakanic = TANGEKANIC / Intervju med basisten JONAS REINGOLD inför Musikens Hus Goes Progressive part 2.

The Tangent + Karmakanic = TANGEKANIC

Intervju med basisten JONAS REINGOLD inför Musikens Hus Goes Progressive part 2.

Hur har det varit att turnera världen runt med Steve Hackett?

–      Fantastiskt rolig upplevelse. Bra musik, bra boss, väloljat maskineri och mycket trevliga medmusikanter samt crew. Man är ju inte bortskämd med backlinetekniker, på den här turnén bar jag inte ens mina egna plektrum. Det är fantastiskt som musiker att bara koncentrera sig på spelandet.

Några extra minnesvärda gig?

–      Vi hade några riktiga höjdare. Utsålt The Orpheum i Los Angeles var kanon, likaså Mexico City, 2000 människor som sjunger med så starkt i ”The Musical Box” att jag inte hör min monitor.

Hur är Steve som chef?

–      Fantastisk, litar på sitt band och crew och övervakar inte den kreativa processen så hårt. Det leder till en känsla av frihet, missförstå mig inte, jag går inte all-in i min kreativitet och hittar på egna grejor stup i kvarten, utan håller mig ganska strikt till Mike Rutherfords originalstämma. Men man får en känsla av att Steve diggar om man gör sin egen grej då och då.

Hur pass troget håller du dig till Mike Rutherfords spel? Kan du lägga in egna grejor?

–      Ibland spelar jag 100 procent som Rutherfords originalversion, till exempel på mittpartiet i ”Firth of Fifth” eller början på ”Dancing with the moonlit knight”. Gitarrdelen håller jag kanske ännu mer strikt som originalet, på vissa ställen har vi fått göra lite kompromisser, då det ligger ibland tre akustiska gitarrer på originalet.

Kommer du att fortsätta i Steves band?

–      Jag är tillgänglig så länge de vill ha mig med.

 

Berätta om The Sea Within! Alltså det nya projektet som frontas av Roine Stolt och Daniel Gildenlöw. Vad är det för stil? Klassisk progrock?

–      Inte klassisk progrock i stil med Yes eller Genesis. Såklart har vi referenser i vår musik från den tiden, men vi försöker också ha en fot i 2018. Jag hoppas att folk kommer att tycka att vi har karvat ut vår egen lilla fåra inom prog/art/spacerock.

Några långa epics?

–      Vi har en låt som heter ”Broken chord” som klockar in någonstans runt 14 minuter.

Hur är det att bilda rytmsektion med den respekterade trumslagaren Marco Minnemann? 

–      Kul, Marco är en väldigt kreativ musikant som tycker om att inte alltid gå den traditionella vägen när det gäller val av trumkomp, fills och approach till låtarna. Han är också en väldigt bred musiker och spelar både gitarr och keyboards bra.

Vem/vilka har skrivit låtarna?

–      Vi har alla mer eller mindre bidragit med låtar. Det är kul, det kanske blir lite spretigt stilmässigt, men vem säger att allt måste låta lika och ha samma röda tråd.

Sjunger både Daniel och Roine?

–      Jepp, och Casey McPherson, Jon Anderson, även Tom Brislin, [keyboards] och Marco är med och sjunger här och där.

 

Och så TangeKanic, alltså sammanslagningen mellan ditt band Karmakanic och keyboardisten Andy Tillisons The Tangent. Hur uppstod denna idé?

–      Jag och Roine gjorde en Agents of Mercy/Karmakanic-turné för ett tag sedan som vi kallade Power of Two. Det funkade väldigt bra, med en uppsättning musiker som spelar två olika repertoarer. Vår säljslogan var två band till priset av 1,5. När jag blev tillfrågad att spela några festivaler i USA förra året frågade jag Andy Tillison om han var intresserad av ett samarbete. Det blir en skön kontrast eftersom Karmakanic och Tangent låter väldigt olika, men man kan höra de olika bandens själ även om vi har samma musiker som spelar båda.

TangeKanic kommer till Musikens Hus Goes Progressive part II 26 maj 2018. Vilka musiker ingår i besättningen?

–      Jag och Andy och sedan har vi Göran Edman på sång, Steven Roberts trummor. Sven Cirnski gitarr, Lalle Larsson keyboards.

Spelar ni både Karmakanics och The Tangents låtar?

–      Yes, vi splittar upp setet 50/50

Du och Andy har ju samarbetat på många skivor nu. Hur skulle du beskriva honom som människa och som musikskapare?

–      Andy är väldigt dedikerad i det han gör. Texten och budskapet är väldigt viktigt för honom. Han är en idealist som gör detta för endast en anledning. Musiken, det är väldigt inspirerande att känna det när vi är ute och lirar. Ingen bussresa är för lång, inget gage är för lågt. Det viktigaste är att spela.

Hur tror du han skulle beskriva dig?

–      Jag tror att han ser mig som en skolad snobb som bara tänker på att det ska vara tight och att det ska betala sig bra, ha ha ha! Vet inte, du får fråga honom själv.

Några slutord om konserten? Vad kan publiken förvänta sig?

–      Jag hoppas att publiken ska få en doft av vår ärlighet och att de ser oss som manérfria och att vi sätter musiken i första rummet. Spelar vi dessutom bra med bra ljud så är det en bonus.

Vad i övrigt kan man vänta sig från dig, Jonas?

–      Just nu är jag bokad ganska mycket med Hackett, men vi håller på att titta på gigmöjligheter med The Sea Within, förhoppningsvis åker vi ut 2019 med det, tills dess finns en ny skiva för fansen att gotta sig i.

Daniel Reichberg

 

Biljetter: https://www.ticketmaster.se/event/499195?camefrom=AFF_pustervik

Inför Musikens Hus – sju frågor till Rikard Sjöblom (Gungfly).

Inför Musikens Hus Goes Progressive 2018 sju frågor till Rikard Sjöblom (Gungfly).

Vad kan publiken vänta sig av spelningen i Göteborg?

Det blir mycket från senaste skivan ”On Her Journey to the Sun” men även en del låtar från ”The Unbendable Sleep” och övriga releaser. Så ser det ut nu, vi får se om det ändras nåt mer innan den 7:e!

Hur kommer det sig att boxen ”Rumbling Box” med fem Gungfly-skivor ges ut just nu?

Det passar rätt bra just nu för ett flertal av titlarna är i stort sett slutsålda och de enda kopior som finns är utspridda hos handlare runtom i världen. Jag har några ex kvar av några av skivorna också, men det är inte många. I och med att jag signade med InsideOut så kändes det rätt att ha alla album samlade hos dem också.

Hur skulle du själv beskriva Gungflys musik?

Svårt. Det beror ju på vilken inkarnation av Gungfly man snackar om, för det har ju funnits ett gäng. Men om vi utgår från den nuvarande (kan ju vara bra!) så tycker jag fortfarande det är lika svårt att beskriva min egen musik, va fasen Daniel – sånt här är ju du duktig på, inte jag! Det är musik, varken mer eller mindre. Gungfly står alltid med ena foten i källaren på det mytomspunna Big Pink i Woodstock (där The Band skrev sin första platta) och den andra foten är ute och trampar i 13/8-delstakt medan en hand hamrar ett distat Clavinet-arpeggio och den andra spelar tango på dragspel. Låter krångligare än vad det är, för folk brukar tycka att det sitter ihop rätt bra live ändå. Mycket av detta beror nog på bröderna Petter och Rasmus Diamant på trummor respektive bas som jag har spelat med hela mitt vuxna liv mer eller mindre. David Zackrisson är ju bekant för er som lyssnar på Beardfish, en makalös gitarrist som jag har förmånen att få spela med. Martin Borgh och Sverker Magnusson är två helt grymma keyboardister också.

Bör man ha läst Sture Dahlström för att kunna tillgodogöra sig albumet ”Cyklonmannen”? 

Det tror jag inte, men jag hoppas att man kanske blir sugen på att göra det! Det var boken som inspirerade mig att göra plattan (så klart!) så alla titlar är ju hämtade från avsnitt i den smått surrealistiska berättelsen om Caotico Himmelstrutzs uppfinningar och hans resa till USA för att söka patent på pestharnesket – ett heltäckande skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar. Alla människor bör läsa boken. Sture for president!

 
Gungfly-skivorna började ges ut parallellt med Beardfish. Hur kom det sig? Räckte inte Beardfish?

Det har alltid varit så att jag älskar att göra grejer själv oavsett hur mycket annat jag håller på med. Jag försökte dela lite på det och sparade i regel de proggigaste låtarna till Beardfish förr i tiden. Nu hamnar ju även allt sånt med Gungfly. Jag är i full färd med att spela in vad som ska bli nästa platta.

Skivan ”The Unbendable Sleep” kom först ut under ditt eget namn, men återfinns nu under Gungfly, även den. Varför denna förändring?

Den skulle ha varit en Gungflyskiva, så enkelt är det. Jag trodde i ett svagt ögonblick att det var bättre att köra med mitt namn. Sen är det även så att jag tycker det känns rimligt att samla ihop alla ”sologrejer” under ett namn och jag önskar att jag hade haft insikten att hålla det så redan från början. Men det funkar ju det här med.

Vad händer mer i Rikard Sjöbloms musikliv? Big Big Train? Samla? Helt andra grejor?

Håller på för fullt med ny Gungflyskiva. Ska spela med både Gungfly och BBT på Loreleyfestivalen i Tyskland. Annars är det massa olika spelningar med diverse projekt: Ulf Nilsson, Linda Varg, lite barnmusik, kanske lite Hasse Bruniusson också, vi får se!

Daniel Reichberg

 Fotnot: Förutom Gungfly spelar även Moonmadness, Lotus och Twin Pyramid Complex på Musikens Hus Goes Progressive, 7 april. Här är biljettlänken: https://www.ticketmaster.se/event/491681?camefrom=AFF_pustervik

 

 

 

Judas Priest – Firepower

With weapons drawn we claim the future…

Så inleder Rob Halford nya albumet av Judas Priest. Ett kaxigt krav, men om man bortser från att “Firepower” – såväl låten som albumet – snarast låter som en tillbakablick, får man väl säga att det ligger stor tyngd bakom. Det här är ju genomklassisk heavy metal, framförd av några av genrens bästa. Så kommer ”Lightning Strikes”, vilken via sina härligt melodiösa bryggor får mig att tänka på all den musik som sedan Accepts dagar klassats som tysk metal. Helloween, Masterplan… Men saken är ju den att Judas Priest faktiskt är originalet! Så i ett pikant fall av rundsnack är det väl Judas Priest jag tänker på när jag hör Judas Priest. ”Evil Never Dies”, så. En sorts skräckblues. Suggestiv, men ingen av skivans höjdare. ”Never The Heroes” (antikrigslåt, om jag förstår saken rätt) går sin gilla gång och påminner om Saxon. Samt låter öronen vila till en mer tillbakalutad Halford. Men så kommer ”Necromancer”. Ond och diabolisk. Hör dubblerade Rob i refrängen. Så djävulsk han är! Snygg soloduell dessutom mellan Glenn Tipton (som på grund av Parkinsons sjukdom efter detta album avlägsnar sig) och den desto yngre Richie Faulkner.

Men kanske är det nu det börjar på riktigt. ”Children of the Sun” kan vara skivans bästa stund. Stycket pumpar frenetiskt, som vore det hämtat från Tony Martin-erans Black Sabbath. Är det månne något med Birmingham-luften? Halford sjunger ljuvligt i mellanregister. Vilken emotion! Och så en dansbandshöjning på det. ”Guardians” kommer näst: ett pianointro till ”Rising from Ruins”, ännu ett fint exempel på bra retro-metal. Slutet av instrumentalpartiet är så pompöst att det skulle kunna gå som symfrock. “Flame Thrower” är väl inte helspännande, men äger bryggor som låter pop och en refräng som på något vis för mina tankar till Iron Maiden och ”Tailgunner”. Fast går saktare. Låten är märkligt heavy-bluesig, vilket smittar av sig på gitarrsolona. Sedan har vi ”Spectre”, en sorts skräckfilm satt i musik, följd av härligt ”tyskt” pompösa ”Traitors Gate”, vilken kan vara bästa låten. Påföljande ”No Surrender” är mer anonym.

Och så kommer vi till finalen. Först ”Lone Wolf” som återknyter till industri-bluesandet från Birmingham, med vissa vinkar till black album-erans Metallica. En grovhuggen Halford kräver din uppmärksamhet. Härnäst slutet med ”Sea of Red”. Den börjar försiktigt och akustiskt, tillsammans med Halfords största sångstund på plattan. Lägerelden ersätts snart nog av konsertarenan, men styckets kärvt episka karaktär bevaras, tacknämligt nog, och Halford överlappar sig själv i lurarna. Ljuvt melodiösa gitarrsolon också, och diverse körer som doftar Uriah Heep. Högst tänkbart bästa låten. There’s stories to be told. Verkligen!

Vad är negativt? Ja, dels går det mesta i samma tonart. Dels går det mesta i mellantempo. Skivan hade kunnat bli ännu bättre med någon ballad och ett eller annat hastighetsvidunder. Men med detta i bakskallen, är det ändå ett starkt album som Judas Priest skramlat samman, 44 år efter att Halford, Tipton och basisten Ian Hill började lira ihop (nykomlingen Scott Travis på trummor räknar snart trettio år i bandet). Jag lyfter på hatten för ett överlag utmärkt låtmaterial, fyllt med glöd och melodi, och framför allt för en ljuvlig Rob Halford. Han vet att inte ens försöka uppnå forna tiders mistlurtoner, utan excellerar istället i sitt mer naturliga mellanregister.

Judas Priest – Firepower
Sony Music

Firepower
Lightning Strike
Evil Never Dies
Never The Heroes
Necromancer
Children Of The Sun
Guardians
Rising From Ruins
Flame Thrower
Spectre
Traitors Gate
No Surrender
Lone Wolf
Sea Of Red

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

 

Samtal med Steven Wilson i samband med dennes framträdande på Cirkus i Stockholm.

Samtal med Steven Wilson i samband med dennes framträdande på Cirkus i Stockholm, 26 februari 2018. 

 
 
Två av dina äldre skivor, nämligen Porcupine Tree-albumen ”In Absentia” (2002) och ”Deadwing” (2005), återutgavs nyligen på vinyl. Vilka är dina minnen kring de skivorna?
– ”In Absentia” var något helt nytt, i och med att jag inkorporerade metal i låtskrivandet. Visst hade det funnits inslag av metal redan tidigare, men här blev det verkligen del av tyget. Dessutom fick vi nytt skivkontrakt med amerikanska Atlantic, så vi åkte över till New York för att spela in skivan. Så ”In Absentia” var ett hopp i karriären, och dessutom hade vi ny trummis. Jag är väldigt stolt över den skivan, och tycker om flera av låtarna. Då hör det till saken att jag sällan är särksilt förtjust i mina gamla plattor, men ”In absentia” är ett undantag. ”Deadwing” var väl en sorts fortsättning på samma koncept. Vi spelar ett par av låtarna live, men jag är inte helt förtjust i skivan. Du vet hur det är när man tittar på en tjugo år gammal bild av sig själv, och man bara tänker att ”gud, så fult hår jag har och vilka fula kläder…” Allt man hade kunnat göra annorlunda.
 
Varför är det så viktigt med vinyl?
– Jag vet inte, men det är helt galet! Själv har jag alltid gillat vinyl. Jag antar att det är någon sorts magisk relation till vinylskivan, som man aldrig kan få till CD-skivan eller särskilt inte till en download-fil. Det är en speciell ritual när man lägger på pickupen och viker upp omslagets utvik. Nästan som att ha att göra med en antikvitet.
 
Apropå Porcupine Tree, så var dina första turnéer som solo-artist nästan helt fria från det gamla bandets låtar, men nuförtiden spelar du desto fler.
– Jag förstår inte frågan. Alla låtarna är ju mina låtar! Det spelar ingen roll om de är inspelade av Porcupine Tree eller av mitt soloband.
 
Nyligen gavs Porcupine Tree-biografin ”Time Flies” ut. Hur känns det att läsa om sig själv?
– Vet inte. Jag känner inte till den boken och är inte intresserad.
 
 
Vi har setts en gång förut, i Helsingfors, när jag intervjuade dig i samband med albumet ”The Incident” 2009. Då var du väldigt skeptisk till prog-etiketten, men vad hände? Du började mixa om gamla plattor av Yes och Jethro Tull, och med tiden kom den synnerligen proggiga soloskivan ”The raven that refused to sing” (2013). Vad fick dig till denna attitydsförändring?
– Du har helt rätt i att ”The raven that refused to sing” låter väldigt mycket klassisk prog, även om jag själv hellre använder begreppet ”conceptual rock”. Jag ville helt enkelt göra en sådan skiva just då. Men då det gäller mina mixningsjobb, så har jag inte bara mixat dem du nämner, utan även Tears For Fears, Free, Chicago, Roxy Music, band som inte alls är prog. Ifall du frågar Ian Anderson i Jethro Tull vilken genre han spelar, svarar han garanterat inte prog. Robert Fripp i King Crimson säger väl snarare ”Robert Fripp-musik”. Folk är så besatta av att etikettera musik, och det tycks bara bli värre. Själv älskar jag framför allt band och artister som överskrider genregränserna. David Bowie, Frank Zappa, Prince, Beatles… Zappa kunde göra en progskiva, sedan en avantgardeskiva, sedan en doowop-skiva…
 
Lyssnar man på dina äldre skivor är det alltid mycket vemod, men senaste albumet ”To the Bone” (2017) är närapå en GLAD Steven Wilson-skiva.
– Det finns väldigt mycket glädje på den skivan. Jag vet inte hur det kommer sig. En hypotes är att världen ser så jävlig ut idag med Brexit, Trump och terrorism, att jag vill presentera myntets andra sida. Den magiska gåva som kallas liv. Sedan brukar folk bli överraskade då de träffar mig, och jag inte alls är den miserable, dystre, självmordsbenägne man de förväntat sig! Och det här med dyster musik… Jag växte upp med band som The Cure och Joy Division, och deras mörka, närapå nihilistiska musik gjorde mig så glad. Det är en viss paradox, men alla har vi känt saknad och ilska, och genom musiken kan man förlösa empati och få människor att må bättre.
 
”Permanating” är nästan disco, och från scenen uppmanar du publiken att dansa till låten.
– Den är min favorit på plattan. Och popbanden har alltid funnits i mitt DNA. Abba, The Carpenters, Bee Gees, Donna Summer…
 
”Detonation” är en av dina starkaste låtar någonsin.
– Den handlar om mentalsjuka människor som begår hatbrott och använder religion som svepskäl. Jag tänkte på den där snubben som gick in på ett gaydisco 2016 och sköt ihjäl en massa människor. Precis innan han tog sitt eget liv ropade han ”Allah Akhbar”, som att det skulle göra det hela okej! Men på något sätt tycker jag till och med den låten avslutas positivt och glatt, med de många solona.
 
 
Har du redan nu några planer för nästa album?
– Det har jag (skratt)! Jag har redan skrivit flera låtar, men jag tänker inte berätta något så här tidigt i processen.
 
Någon liten ledtråd?
– Det enda jag kan säga är att det blir helt annorlunda, igen.
 
Kommer du att jobba ihop med trummisen Marco Minnemann och gitarristen Guthrie Govan igen?
– Vet du att…det är inte alltid som de bästa musikerna bildar de bästa banden. Sätter man ihop de bästa musikerna, så blir det bara jazzfusion, och det vill ingen lyssna på. Men Marco och Guthrie är ju helt klart fantastiska musiker, båda två.
 
Finns det några möjligheter att Storm Corrosion, ditt projekt med Mikael Åkerfeldt i Opeth, återupplivas?
– Jag skulle verkligen vilja det, och jag vet att Mikael känner likadant. Det är svårt att få till det rent schematekniskt, men om det händer, vilket jag tror, så kommer musiken att göra folk lika överraskade som förra gången.   
 
Vad har du för musikaliska drömmar?
– Jag skulle vilja remixa Kate Bush-katalogen i surroundljud. Problemet är att Kate är fullständigt ointresserad. Fast det var ju Andy Partridge (XTC) och Robert Fripp också, och jag är rätt duktig på att övertala.
 
Några musiker du skulle vilja spela med?
– Egentligen inte. Supergrupper blir sällan särskilt lyckade. Storm Corrosion var ett undantag, just för att den skivan INTE lät som vad man trodde att jag och Mikael skulle göra. Jag är väldigt glad med mitt nuvarande band.
 
 
Jag avslutar med två mer ytliga frågor. Först: framsidan av ”To the Bone” där du sitter i bar överkropp och blundar, är den en vink till David Bowies snarlika ”Aladdin Sane” (1973)?
– Helt rätt! Du är faktiskt den förste som ställt frågan. Bowie är en av mina största förebilder. 2016 var ett djupt tragiskt år. Först dog Bowie, som var 70-talets popkung, och några månader senare avled Prince, som var 80-talets popkung.   
 
Och slutligen – varför är du alltid barfota på scen?
– Jag är barfota nu också (Steven visar foten). Jag är alltid barfota! Folk tror att det är ett djupt tecken eller ett politiskt ställningstagande, men det handlar helt enkelt om att jag tycker det är bekvämast utan strumpor och skor.
 
 
Daniel Reichberg

Daniel Reichberg – Årsbästalista 2017.

Årets återutgåvor: 

  1. Whitesnake ”1987 – super deluxe set”

Här har vi den epokgörande originalskivan, men också en liveskiva, en dokumentär-DVD, en bok och en CD där vi får ta del av hur låtarna skapades från skrivarstuga till replokal till färdig produkt. Underbar nördfaktor!

  1. Queen ”News of the world”

Lagom till praktverkets 40-årsjubileum släpptes denna ursnygga låda innehållande LP, CD-skivor och DVD. Mest intressant: alla sessions man får höra. Coolast: Roger Taylor.

  1. Råg i Ryggen ”Råg i Ryggen”

Inga krusiduller, inga bonusar. Bara ballt att denna kultklassiker åter finns på vinyl.

 

Årets box: The Flower Kings ”A Kingdom of Colours”

Alla deras CD från ”Back in the world of adventures” till ”Unfold the future”, detta till ett pris på under femhundringen. Har man någonsin fått mer superkvalitet per krona?

Årets bok (skönliterratur): Dimitrij Gluchovskij ”Metro 2035”

Ja, alltså den svenska översättningen. Den postapokalyptiska dystopin når här sin slutpunkt. Eller gör den?

Årets böcker (musik) 

  1. Steve Wright  ”Graham Bonnet – the story behind the shades”

Hysteriskt rikligt illustrerad bok om en lååång karriär.

  1. Brian May ”Queen in 3D”

Brian berättar sin och Queens historia medelst stereofotografi inklusive 3D-briller.

  1. Martin Popoff ”Tornado of souls”

Läcker kronologi byggd på hundratals intervjuer om thrash metals höjdpunkt.

 

Årets DVD: Hasse Fröberg & Musical Companion – ”No place like home – live in Uppsala”

Med tre studioalbum i bagaget och ett par nedslag i Flower Kings bjuder kvintetten en genomprofessionell produktion.

 

Årets land: Norge 

Av mina lyssnade skivor 2017 är 11,8 % gjorda av norska artister. Ganska stadigt för en befolkning på 5.3 miljoner.

 

Årets upptäckt: Queens of the Stone Age

Sent ska symfaren vakna. 

 

Årets vackraste skivomslag: Kaipa  ”Children of the sounds”

Hasse fick signera på baksidan.

 

Årets konserter: 

1 Helloween

Så häftigt att se Helloween inklusive alla tre sångarna bjuda på show i nästan tre timmar. 

  1. Queen & Adam Lambert

Megashow och ett tokladdat Queen med formidabel frontman.

  1. Anderson Rabin & Wakeman

Särskilt härligt att få höra låtar från Trevor Rabin-eran. Och att se Trevor himself!

 

Årets livealbum: 

  1. Kaipa Da Capo ”Live”

En färsk låt; i övrigt idel gamla godingar, nu med Michael Stolt vid mikrofonen.

  1. Status Quo ”Live at the NEC”

Först nu får vi HELA detta 1982-gig på skiva. Det är ett mysterium att det inte givits ut förut, med tanke på hur super detta är, inte minst den över tjugo minuter långa ”Forty-fiive hundred times”

  1. Yes ”Topographic Drama – live across America”

Tydligen en kontroversiell platta. Själv njuter jag fullt åt hela ”Drama”-plattan, halva ”Topographic Oceans” och annat smått och gott. Jon Davison är inte Jon Anderson, men han är Jon Davison.

 

Årets TV-serie: Jordskott

Jag är stormförtjust i denna knäppa mystik och längtar till nästa säsong.

 

Årets radioserie: Spanarna

Som alltid. 

 

Och så – bästa skivorna:

  1. EUROPE – WALK THE EARTH

Jag är fortfarande perplex över att den vann! Men det förtjänar den verkligen. Segrade även i Sweden Rock Magazines skribentomröstning.

  1. VON HERTZEN BROTHERS – WAR IS OVER!

Finland’s finest förnekar sig inte.

  1. MOTORPSYCHO – THE TOWER

Norsk hårdpsykedelia när den är som bäst.

  1. NAD SYLVAN – THE BRIDE SAID NO

Här brer han i sanning ut sina vingar. Tydligen är nästa redan på väg.

  1. WOBBLER – FROM SILENCE TO SOMEWHERE

Tokjordig och monumental retroprog, ännu en gång från Norge.

  1. RIKARD SJÖBLOMS GUNGFLY – ON HER JOURNEY TO THE SUN

Ni vet hur det är när man lyssnar några gånger, tycker det är okej, sedan får skivan vila och sedan blommar den ut ordentligt!

  1. HIDDEN LANDS – HALCYON

Hannes med vänner tar årets Uppsalaguld.

  1. ONCE AND FUTURE BAND – ONCE AND FUTURE BAND

Jag snubblade över denna popprog med riktigt snygga melodier. Enda jänkarskivan på topp-10.

  1. WESERBERGLAND – SEHR KOSMISCH GANZ PROGISCH

Fyra långa, supersuggestiva instrumentalstycken. Bandnamn och titel döljer det faktum att de är norrmän.

  1. PAIN OF SALVATION – IN THE PASSING LIGHT OF DAY

Jag älskar ju de mer varierade Road Salt-skivorna, men min namne Gildenlöw är ju suverän även som här med ett riktigt hårt progalbum.

  1. KAIPA – CHILDREN OF THE SOUNDS

Hasse Lundin pinkar ännu en gång in revir med en platta som låter som Hasse Lundin och ingen annan än Hasse Lundin. Som  sagt årets vackraste skivomslag.

  1. WONDERLAND- SEVEN WONDERS AND FOUR LITTLE MIRACLES

Lång tid tog det för dessa västgötska aor-proggare att bli klara, men väntan var mödan värd.

  1. ROGER WATERS – IS THIS THE LIFE WE REALLY WANT?

Solo-Waters kopplas till mängder av Pink Floyd-vinkar med strålande resultat.

  1. STEVE HACKETT – THE NIGHT SIREN

Ännu en man med eget, unikt sound. Spöklik prog och svängig rock.

  1. ALISON KRAUSS – WINDY CITY

Enormt stilfull country. Vacker röst som fasen. Särskilt gillar jag versionen av Gentle on My Mind.

  1. JENNIE ABRAHAMSSON – REVERSARIES

Upptäcktes alldeles nyligen. Väldigt vackra låtar, och enda deltagaren som har chans till P3 Guld.

  1. QUEENS OF THE STONE AGE – VILLAINS

Jag tänker på Bowie, Ultravox och en fläskigare variant av tidigt 80-tal. Bra så.

  1. LOCH VOSTOK – STRIFE

Teddy Möller med vänner är rätt så extrema, men samtidigt närmast schlagermässigt melodiösa. Tänk att en skiva med growl når så högt!

  1. JONO – LIFE

Gotlänningar som bjuder en unik blandning av Queen, Supertramp och…en massa annat. 

  1. CAVALERA CONSPIRACY – PSYCHOSIS

Ilsket som fan. Samt experimentellt och mastigt övertygande.

  1. TROJKA – I SPEILVENDHET

Popprog från Norge.

  1. KNEKKLECTRIC – FOR MANGE MELODIA

Popprog från Norge.

  1. CATS IN SPACE – SCARECROW

Britter som bjuder en unik blandning av Queen, Supertramp och…en massa annat. 

  1. JACK L. STROEM – JACK L. STROEM

Västsvensk naturbegåvning rockar loss.

  1. THE MUTE GODS – TARDIGRADES WILL INHERIT THE EARTH

Nick Beggs med vänner går en mörknande framtid till mötes, glatt sjungande.

  1. STYX – THE MISSION

Här blev jag överraskad. Nästan lika bra som fordom.

  1. AYREON – THE SOURCE

Inte på Arjens topp-3, men enormt genomarbetat och tankeväckande.

  1. BLONDIE – POLLINATOR

Ännu en överraskning. Låter som den tar vid 1980, man kanske bättre än på den tiden.

  1. ALICE COOPER – PARANORMAL

Helfräscha låtar.

  1. KOYO – KOYO 

Några skulle väl säga postrock, men det är minst lika mycket prog.

Årsbästalista 2017: av Daniel Reichberg

Geoffrey Downes & Christopher Braide – Skyscraper Souls DBA3

Buggles, Asia och…ja, just det – gissa den tredje! Det tycks som Yes-keyboardisten Geoff Downes sätter sin tydliga prägel på alla de projekt han kommer åt. Denna prägel är väl någon sorts halvsymfonisk poprock, många gånger vemodig, men lika ofta briserande i eufori. Från ”Video killed the radio star” över ”Heat of the moment” och ända fram hit är känslan densamma. Inte överdrivet progressivt, visserligen, men det behöver det ju heller inte vara, när musiken är så här direkt tilltalande. Eller vad då ”inte progressivt”? Ta en låt som ”Skyscaper souls”, som glider sömlöst genom de musikaliska landskapen under mer än 18 minuter – den borde kunna få det varje Yes-fan på fall. I alla fall alla de som omfamnar det tidiga 1980-talets stilmässiga ideal. Sedan finns också låtar som ”Angel on your shoulder”, som hade kunnat vara Asia. Eller kanske Icon, ifall John Wetton sjungit. Men nu sjunger Christopher Baird, och det med den äran. I slutändan är ”Skyscraper souls” ingalunda något mästerverk, men dock en stunds väldigt njutbar musik. På sina håll hamnar betyget betydligt högre än den sammanfattande 7:an. För övrigt en rad intressanta gästartister, såsom Marc Almond, David Longdon, Andy Partridge och Tim Bowness.

Geoffrey Downes & Christopher Braide – Skyscraper Souls DBA3
X2X Records

1. Prelude (feat Andy Partridge)
2. Skyscraper Souls (feat Kate Pierson)
3. Glacier Girl (feat Andy Partridge)
4. Angel On Your Shoulder” (feat Matthew Koma)
5. Tomorrow (feat David Longdon)
6. Lighthouse (feat Tim Bowness)
7. Skin Deep (feat Marc Almond)
8. Darker Times (feat Andy Partridge)
9. Finale (feat Andy Partridge)

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

The Flower Kings – Unfold the Future

 

Till detta nysläpp har Flower Kings motor Roine Stolt grävt djupt bland filerna och mixat om över en timmes musik (jättelåtarna ”The Truth Will Set You Free” och ”Devil’s Playground” samt den kortare ”Black and White”). Maestro Stolt anser att det lät för aggressivt förut, vilket jag personligen aldrig har tänkt på. Rent ljudmässigt skönjer mitt öra heller inga omedelbara jätteskillnader, men sett till innehållet tycks Roine ha tryckt in ”extra allt”-knappen. Här översvämmas öronen av en aldrig tidigare hörd detaljrikedom. Keyboards, textrader, körstämmor – det som tidigare var kalas har nu blivit fyrverkeri. Jag hör helt nya röster och gitarrinlägg. Har Roine månne inte nöjt sig med remix utan rentav spelat in helt nya saker? Oavsett vilket, är detta en njutning för den symfoniskt lystne.

En annan skillnad mot förr är i viss mån låtordningen. För att få plats med allt på sex sidor vinyl måste saker stuvas om, vilket skapar vissa överraskningar. Exempelvis intar ”Man Overboard” mer fokus nu än tidigare, då låten plötsligt inleder en skivsida. Även hamnar mer strålkastare på fusionjazziga ”Christianopel”, vilken förs samman med dito ”Too late for Tomatoes” (ursprungligen en bonuslåt). Tristare är att den andäktiga ”Vox Humana” snuvas på sin klockrena placering som avslutning på skiva ett. ”The Truth Will Set You Free” tar å sin sida en och en halv skivsida i anspråk.

I övrigt hör vi här praktverket, så som vi känt det sedan förr. Dansanta ”Monkey Business”, gripande ”Black and White”, spökdiscon i “Silent Inferno”, Tomas Bodins remarkabla roadmovie “Fast Lane” med majestätiske Daniel Gildenlöw i fronten, ”Rolling the Dice”, där Gildenlöw sångsparras med en överjäklig Hasse Fröberg (hoppas denna überdynamiska duo en dag åter jobbar samman), ”Solitary Shell”, jag rörs till tårar…

Det finns folk som säger att progrock handlar om teknisk ekvilibrism. Och jovisst är detta ett löjligt skickligt band. Hör bara hur Jonas Reingolds fingrar far som skottspolar över basens strängar. Men poängen med Flower Kings har alltid varit att röra lyssnaren i själen. På ”Unfold the Future” virvlar känslostormarna oupphörligt. Personligen blir jag dessutom ideligen påmind om turnépremiären i Nyköping. Är det redan femton år sen? Jisses!

Något negativt? Ja, om jag letar med lupp och pincett hittar jag ett fel: Till ”Genie in a Bottle” har herr Stolt inte bemödat sig om att skriva en tredje eller fjärde vers, utan nöjer sig lite slött med att upprepa den första. Och så var det detta med ”Vox Humanas” förargliga placering…

Låter jag som en reklampelare? Det är svårt att låta annorlunda, då man har med ett av progrockhistoriens starkaste album att göra. Så urstarka som på ”Unfold the Future” blev Flower Kings aldrig mer.

Hela klabbet återkommer förresten även på CD i december, då som slutpunkt i den 10-CD-box som täcker in blomkungarnas fantastiska äventyr de första åtta åren. Alltså, tre dubbel-CD och fyra enkla på så kort tid måste vara världsrekord i kreativitet.

The Flower Kings – Unfold the Future
InsideOut Music

Betyg: 10/10

Daniel Reichberg