Brian Eno – Reflection

brian-eno-reflection-web

Det är fascinerande med artister som Brian Eno. Tillsammans med David Bowie skapade han ljuvliga oljud, och som medlem i Roxy Music låg hans syntar i framgrunden. Som soloartist är Eno troligen emellertid mest känd för desto mer tillbaka lutad musik i form av långdragna ambientstycken. Detta är vad som åter bjuds på albumet ”Reflection”, utgivet på det nya årets första dag. Eno hävdar själv att ”Reflection” är det mest sofistikerade ambientverk han någonsin gjort, och möjligen har han rätt. Hans strävan efter att skapa ändlös musik – musik som finns där så länge lyssnaren vill fortsätta lyssna – uppnås med tämligen god förtjänst, då ”Reflection” är att betrakta som ett enda, sammanhängande verk, låt vara att det delas upp i fyra segment med knappt märkbara pauser emellan. Detta är musik som inte tillåter nedslag här och där, för att utse höjdpunkter eller möjliga lågvattenmärken. Nej, snarare hör vi en enormt behaglig, närmast transliknande musik, svävande som ett molnhav i sena kvällen på slow motion.

Brian Eno – Reflection
Warp/Border Music

01. Reflection (54:00)

http://www.brian-eno.net/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Årsbästalistan 2016 av Daniel Reichberg

Årets artist: ROINE STOLT

”Invention of Knowledge” (Anderson/Stolt) och ”Dårskapens Montoni” (Kaipa Da Capo) – två storverk SAMMA ÅR. Därtill DVD med Steve Hackett och ett omnämnande bland progrockens 15 bästa gitarrister i branschbibeln Guitar World. Uppsala progs!

 

Årets utrikiska återförening: ANDERSON RABIN WAKEMAN

Det tog låååång tid av kontakter, planer och förhandssnack, men nu är de tre före detta Yesmedlemmarna ute på vägarna och sopar halvt mattan med dagens version av moderbandet. I mars väntar Hammersmith Apollo på mig och polarna.

 

Årets svenska återförening: MISERY LOVES CO

Deras antifascistiska industrimetall är svåremotståndlig, särskilt som den görs av ett kanongäng, live, och jag dessutom verkar ha kommit ikapp.

 

Årets livealbum: THE BEATLES AT THE HOLLYWOOD BOWL

De mest överdrivna publikljuden bortrensade; kvar finns världens bästa band på sin livemässiga höjdpunkt.

 

Årets utrikiska nykomling: ELEPHANT PLAZA

Gilbert Marshall hoppade av från Magic Pie, startade eget, och ljuvligt blev det. Progrock i grunden, men även mycket metal, mycket mjukt, mycket modernt och MYCKET melodiöst. Heja, Gilbert!

 

Årets svenska nykomling: BRIDGE TO MARS

Om nu ett band som planerats i år å dar kan betraktas som nykomling? Hur som helst bjuder trion på årets bästa bluesrocksväng. Jocke Marsh skrytspelar precis lagom klurigt, gör varje pricksäker gitarrslinga till en vital del av de väldigt 70-taliga låtarna, och till på köpet sjunger han skitbra. ”Nästan som Glenn Hughes!”, vilket han själv utropade.

 

Årets DVD : ACT ”Trifles and Pandemonium”.

En verkligt proffsig upptagning över sydsvenskarna som gjort årtiondets comeback. Sedan blev jag lite rörd över att tackas bland ”personer som betytt mycket”. My pleasure, boys! Er vansinnigt gripande musik – ELO och Dream Theater på samma gång – KRÄVER största möjliga geografiska spridning.

 

Årets djur: Elephant Plaza, Shaman Elephant, Der Elefant, Future Elephants?

Från vilken savann har dessa stadiga kreatur importerats?

 

Årets konsert: QUEEN + ADAM LAMBERT på Sweden Rock Festival

Kanske lite fusk med DET låtmaterialet, men de angrep detsamma med full attack, arrogans och djupaste respekt. Brian May var en stjärna som vanligt, och Adam Lambert tog för sig urläckert skitfjolligt av utrymmet utan att nånsin missa underdånigheten inför salig Freddie Mercury. Men hjälten för mig var Roger Taylor, som inför ”A Kind of Magic” reste sig från trummorna och sjöng sin egen låt så hjärtesnörpande ljuvt. Sen spelade han trumsoloduell mot sin egen son. Enda 2016-giget som fick 10/10.

 

Årets studiolåt: KAIPA DA CAPO: TONERNA

Roine får kliva åt sidan, för det är faktiskt Max Lorentz som har skapat denna dunderläckra 18-minutare, med tänkvärd text samt alla progens danser, stadier och fallerullor. Coolt också att det förekommer solosång av både Max, Roine och Michael Stolt. Slutet är ett knaskalas, med en sån där spjuver återkomst à la Strawberry Fields Forever. Och nog var det väl så att Roine hittat på en hel del arrgimmicks?

 

Årets livelåt: KING CRIMSON – STARLESS

Jakko M Jakszyk sjöng så förtvivlat vackert, och sedan under Robert Fripps ledning gick de tre trummisarna – allra främst favoriten Pat Mastelotto – bärsärk över sina slagverk. Var man inte hundra överlycklig som person, så kom tårarna. De kanske kom för er glada, också?

Jag tackar åter Janne, som fick fram en plåt åt mig, dagen innan giget på Filadelfiakyrkan.

 

Årets upptäckt: BOB DYLAN

Jovisst har jag hört hitsen, och mycket utöver det, genom åren. Men det behövdes ett nobelpris (och en Jeppe Hammarström) för att sätta sparken i min röv. Bästa låten? Jag har ju inte hunnit med alla skivor än, men en kvalificerad gissning är ”It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding)”.

 

Årets TV-serie: ALLT OM SVERIGE

Tävlingarna är spännande, man går lätt in och börjar heja på deltagarna (min favorit Sarah vann!), och så är Anders Lundin en toppenprogramledare, som lär jänkarna om deras fädernesland via goda portioner humor och ordentliga stunders gravallvar.

 

Årets radioserie: SPANARNA

Alltid. Kommer den någonsin att besegras?

 

Årest sporthändelse:

Ny kategori som kom med enbart för att (såklart) Sirius gick upp i allsvenskan!

 

Årets intervjuobjekt: GRAHAM BONNET

Tre gånger. Förtjusande karl. Hans nya platta blev ännu bättre på kuppen.

 

Årets besvikelse: MAR…

Nej, det här ska vara en POSITIV genomgång av året!

 

Årets linguistiska avbräck: TRETTIOÅRIGA KRIGET

Saltsjöbadarna släppte ett album på engelska, och med den äran.

 

Årets återutgåva: JETHRO TULL – ”STAND UP”

Med tanke på alla Tull-återutgåvors enormt detaljerade och underskönt bildsatta tjockböcker, fortsätter de sitt segertåg som återutgåvornas kejsare. Den här gången medföljer även popup-gubbarna från original-LP:ns utvik.

 

Årets musikbok: ”FRÅN ABBA TILL MONICA Z”

Nej, inte BARA för att jag är med och skriver, utan för att alla dessa 377 hyllningar av svensk musikkonst – från Evert Taube till Bathory – är så rysligt välskrivna och påhitta av de femton författarna. Fast det är klart, du börjar ju givetvis med Damien, Boppers och Spellbound. Och Flower Kings och ACT. Och Schytts.

 

Årets skönlitteratur: DIMITRI GLUCHOVSKIJ – ”FUTURE” (svenska översättningen)

Jag har bara hunnit genom drygt halva tegelstenen, men är återigen gastkramad av denne blomstrande dystopiker. Berättelsen må utspela sig utanpå jorden istället för under jord, men den är inte ett dugg mer upplyftande än ”Metro 2033” eller ”Metro 2034”.

 

Årets musiknyhet: Att Ayreon faktiskt ska spela live.

 

Årets rykte: Att Rick Parfitt, Alan Lancaster och John Coghlan ska börja lira ihop.

 

Förhoppning inför 2017 (tänkbar): Att Ritual tar och blir klara med den där jävla skivan!

 

Förhoppning inför 2017 (rätt så tänkbar): Att jag under året uppträder med egen musik (känns mer troligt än egen platta).

 

Förhoppning inför 2017 (inte så tänkbar): Numera kan vi nog glömma en återförening av klassiska femmanna-Genesis.

 

Årets nyårskål for absent friends: KEITH EMERSON, GREG LAKE, DAVID BOWIE, PETER ERICSON

 

suedegrahambonnetbandbookcddarskapensmonotoni

De 50 bästa albumen:

1. SUEDE – NIGHT THOUGHTS
2. GRAHAM BONNET BAND – THE BOOK
3. KAIPA DA CAPO – DÅRSKAPENS MONOTONI
4. HAMMERS OF MISFORTUNE – DEAD REVOLUTION
5. MEGADETH – DYSTOPIA
6. ANDERSON/STOLT – INVENTION OF KNOWLEDGE
7. ELEPHANT PLAZA – MOMENTUM
8. TRETTIOÅRIGA KRIGET – SEASIDE AIR
9. BRIDGE TO MARS – BRIDGE TO MARS
10. VAN DER GRAAF GENERATOR – DO NOT DISTURB

11. OPETH – SORCERESS
12. GLENN HUGHES – RESTORATION
13. DAVID BOWIE – BLACKSTAR
14. KARMAKANIC – DOT
15. GRAHAM NASH – THIS PATH TONIGHT
16. THE CLAYPOOL LENNON DELIRIUM – THE MONOLITH OF PHOBOS
17. SPIRITUAL BEGGARS – SUNRISE TO SUNDOWN
18. MÅRRAN – AP-IX
19. SHAMAN ELEPHANT – CRYSTALS
20. VÄRTTINÄ – VIENA

21. BIG BIG TRAIN – FOLKLORE
22. LUCIFER’S FRIEND – TOO LATE TO HATE
23. JEAVESTONE – HUMAN GAMES
24. FROST – FALLING SATTELITES
25. SEVEN IMPALE – CONTRAPASSO
26. FATAL FUSION – TOTAL ABSENCE
27. CIRCA – VALLEY OF THE WINDMILLS
28. MOTORPSYCHO – HERE BE MONSTERS
29. DREAM THEATER – THE ASTONISHING
30. RIKARD SJÖBLOM – THE UNBENDABLE SLEEP

31. WHITE DENIM – STIFF
32. STICK MEN – PROG NOIR
33. HAKEN – AFFINITY
34. THE SYN – TRUSTWORKS
35. DESTINY – CLIMATE CHANGE
36. FUTURE ELEPHANTS? – FUTURE ELEPHANTS?
37. THE CULT – HIDDEN CITY
38. STATUS QUO – AQUOSTIC 2: THAT’S A FACT!
39. ABC – THE LEXICON OF LOVE II
40. MERIT HEMMINGSSON – MERIT

41. METALLICA – HARDWIRED TO SELFDESTRUCT
42. ASTRAKHAN – ADRENALINE KISS
43. ASOKA – BARA KÖR PÅ
44. SANTANA – IV
45. THE MUTE GODS – DO NOTHING TIL YOU HERE FROM ME
46. THE ROLLING STONES – BLUE AND LONESOME
47. WHEEL IN THE SKY – HEADING FOR THE NIGHT
48. BADGE – IF IT HURTS IT MUST BE RIGHT
49. RIKARD Z – I CAN DO WITHOUT LOVE
50. DIMMA – DIMMA ÖVER EKEBY

Billy Sherwood & Tony Kaye – Live In Japan

billy-tony

Ibland är budgeten inte stor. Ibland behöver den inte vara det. Som till exempel när de bägge Yes-berömda Billy Sherwood (sång/gitarr) och Tony Kaye (keyboards) flög över till Japan år 2011. Allt komp spelades upp i dator, vilket i förstone kan verka lite blaskigt, men jag inser snart att jag själv hade velat vara publik på någon av de här konserterna, datormusik eller inte.

Låtarna plockas i viss mån från Sherwoods tid i World Trade och från duons gemensamma band Circa, men troligen är väl de flesta på plats för att höra Yes-material. Förståeligt nog spelas flera låtar från de perioder då Kaye respektive Sherwood spelade hos progtitanerna. Hit hör saker som ”Your Move”, ”Owner of A Lonely Heart” och ”No Way We Can Lose”. Märkligare då att man plockar nummer som “Wonderous Stories” och slutlåten “Roundabout”, originalinspelade utan någondera av de båda. Fast det är klart, både Billy och Tony har ju spelat låtarna live med Yes hundratals gånger, så de kanske ändå känns som ”deras”.

Denna intima soaré bjuder på flera höjdpunkter, av vilka jag fastnar särskilt för svänget i ”Cut the Ties” samt ”I Could”, vilken förvandlades till ”Finally” på Yes-skivan ”The Ladder” (1999). På andra änden av linjalen hittar jag dessvärre storfavoriten ”The More We Live”, vilken här ges en alldeles för rak och odramatisk inramning.

Nämnas kan även att i asken ligger all musik på två CD samt på en DVD, vilken också bjuder på diverse dokumentärklipp signerade Billy Sherwood själv.

billy-tony-2

Billy Sherwood & Tony Kaye – Live In Japan
Cherry Red

DISC 1

1. CONFESS
2. TOGETHER WE ARE
3. CUT THE TIES
4. TIME AND A WORD
5. I COULD
6. RED LIGHT AHEAD
7. FIREWORKS
8. YOUR MOVE
9. OWNER OF A LONELY HEART

DISC 2

1. I AM WAITING
2. TONY KAYE SOLO
3. THE OTHER SIDE
4. WONDROUS STORIES
5. MAN OVER BORED
6. THE MORE WE LIVE
7. NO WAY WE CAN LOSE
8. SAY GOODBYE
9. ROUNDABOUT

 

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Eyesberg – Masquerade

eyesberg-masquerade

Den här skivan fick jag upp ögonen för av en så urbota löjlig anledning som att gruppnamnet rimmar på mitt efternamn! Men det var tur, för Eyesberg visade sig vara en riktigt njutbar stunds lyssning på riktigt klassisk progrock. Ska man leta referenspunkter, så ligger väl 70-talets Genesis hyfsat nära. Hör bara det emellanåt återkommande flöjtspelet mot akustiskt gitarrbotten. Men än närmare finner vi 80-talets Marillion och i allra högsta grad IQ. Kanske kan vi även dra paralleller till Agents of Mercy, då bandets sångare Malcolm Shuttleworth har en stämma snarlik Nad Sylvans. Vilken i sin tur ofta liknar Peter Gabriel eller Phil Collins, så där är cirkeln sluten. En liten avstickare till typisk Lars Hollmerskt elpiano hör vi förresten i ”Steal Your Thunder”.

Det vi talar om är alltså en väldigt varm och stämningsfull neoprog, där goda melodier sitter i högsätet, och där Georg Alfters gitarrsolon ofta är av det riktigt attraktiva slaget. Vi bör inte glömma texterna. Särskilt gillar jag ”Faceless” med sin nostalgiska tillbakablick på hur vi en gång faktiskt umgicks som människor snarare än via sociala media. Eller ”Here and now”, som med rader av finurliga formuleringar avhandlar den moderna människans utsatthet. Allt detta till dramatisk, närmast majestätisk rockmusik. Å andra sidan klarar sig Eyesberg bra även helt utan text: Supertjusiga, instrumentala ”Storm Flood” ringlar som just en smäcker flod bland alla upptänkliga stockar och stenar, och blir på kuppen en av albumets tveklösa höjdpunkter. Det härliga svänget beror för övrigt till viss del på att gamle Spock’s Beard-trummisen Jimmy Keegan gästar denna tyskbrittiska trio, albumet igenom.

Eyesberg – Masquerade
Progressive Promotion

1. Joke On You 5:17
2. Come And Take A Look At My Life 6:32
3. Faceless 5:12
4. Here And Now 4:38
5. Storm Flood 6:05
6. Steal Your Thunder 5:21
7. Wait And See 18:01 (I. Overture II. The Beginning Of The End III. Talking To Father Time IV. I Told You So V. The Last Demise)

www.facebook.com/EYESBERG.PROG/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

 

Kaipa på vinyl.

Kaipa 8/10
Inget nytt under solen 9/10
Solo 8/10

tempusfugitrecords

(Tempus Fugit)

****ENGLISH VERSION BELOW****

Det är som en tanke, att de tre första Kaipa-skivorna utges på LP exakt samtidigt som tre av originalmedlemmarna – Tomas Eriksson, Ingemar Bergman och Roine Stolt – är aktuella med sitt splitter nya Kaipa Da Capo. Sistnämnda konstellation är dessutom tänkt som en direkt fortsättning på dessa tre album, och som vi ska höra är jämförelsen inte oäven.

kaipa-1web

Den självbetitlade debuten gavs ut 1975 och är på alla sätt en typisk 1975-skiva. Från Stolts tidstypiska omslagsmålning till det mestadels Hans Lundin-skrivna musikinnehållet får vi en mäktig, naturromantisk rockmusik med filosofiska texter. Notera särskilt den så vackra folktonen i ”Skogspromenad” eller den österländska jazzrocken hos ”Förlorad i Istanbul”. Kaipa ställs ofta intill sina brittiska genrebröder i Yes eller Genesis (”Oceaner föder liv” är närmast övertydligt Genesis-influerad), men jazzådran och folktonen gör Kaipa helt unika. Det tydliga trolska elementet skänker rentav paralleller till Uriah Heep, även om nu Hans Lundin trakterar en långt renare och mjukare orgel än den som Ken Hensley spelade.

kaipa-2web

Inget nytt under solen”, så. Enligt många, Kaipas allra största klassiker. Här kan man på ett ungefär tala om en sida Lundin och en sida Stolt. Titelspårets (med vinylskivans återkomst kan vi nu åter tala om just spår) målande lyrik pekar rakt mot The Flower Kings, slutets gitarrsolo spelades faktiskt av blomkungarna under deras första period. Men Lundins magnum opus, den tjugo minuter långa ”Skenet bedrar” är troligen Kaipas allra mesta klassiker. Ända in i Kaipa Da Capos moderna tider har detta verk – komponerat av en ex-medlem – öppnat konserterna. På något sätt känns textens revolt mot överheten än mer relevant idag än i det 1976, då albumet ursprungligen gavs ut.

Här måste förresten en eloge gå till Tomas Eriksson, som under hela skivan attackerar basen som vore han Chris Squire. För övrigt Erikssons sista Kaipaskiva på mycket länge.

kaipa-3web

Till ”Solo” (1978) hade Mats Lindberg anslutit sig på bas och Mats Löfgren på sång, och nu är det Stolt som gör den mesta musiken. Albumet tycks vara något av en favorit för dagens Stolt, då flera låtar (”Total förvirring”, ”Sist på plan”…) är givna på nutida KDC-setlistor. ”Sen repris” och ”Frog funk” låter å sina sidor som Queen på svenska (piano à la Freddie Mercury och stämgitarrsolon som är Brian May upp i dagen), men min storfavorit blir i slutändan Hans Lundins vemodigt finstämda ”En igelkotts död”. Här är vi inte fjärran Pink Floyd. Vemodigt är också att denna återutgåva sammanfaller med Mats Löfgrens tragiska bortgång.

Mer information: Samtliga LP-skivor ligger i utviksomslag med bilder och låttexter, och med följer ett pappersark med ännu mer bilder samt historien bakom varje skiva på engelska. Dessutom medföljer varje skiva även på CD, inklusive bonusmaterial. Här är ”Inget nytt under solen” intressantast, då den innehåller fyra engelskspråkiga låtar, hämtade från en tänkt utrikeslansering och talande för varför somliga liknar Kaipa vid Genesis. En sak till: första upplagan skivor ges ut på tjusig, färgad vinyl.

Varm musik i varm ljudskrud. Och framför allt ett stycke svensk musikhistoria.

*****

It’s like a thought, that the first three Kaipa albums are being reissued on LP at exactly the same time as three of the original members – Tomas Eriksson, Ingemar Bergman and Roine Stolt – launch their brand new Kaipa Da Capo band. The latter constellation is designed as a direct continuation of these three albums. As we will hear, that the comparison stands.

kaipa-1web

The self-titled debut was released in 1975 and is in every way a typical 1975 record. From Stolt’s cover painting to the mainly Hans Lundin-written musical content, we get a powerful, natural romantic rock music with philosophical lyrics. Note in particular the beautiful folk tone of ”Forest Walk” or the oriental jazz rock of ”Lost in Istanbul”. Kaipa are often placed next to their British brothers of Yes or Genesis (”Oceaner föder liv” is extremely similar to Genesis), but the jazz and folk vein make Kaipa completely unique. An element of magic even evokes parallels with Uriah Heep, although Hans Lundin presents a far cleaner and softer organ than the one Ken Hensley played.

kaipa-2web

Over to ”Inget nytt under solen”. According to many, this is Kaipa’s greatest classic. Here, we can roughly speak of one side Lundin and one side Stolt. The title tracks’ (with vinyl’s return, we can again rightly talk about tracks) colorful poetry points straight at The Flower Kings; the ending guitar solo was actually played by the flowery men during their early days. But Lundin’s magnum opus, the twenty-minute ”Skenet bedrar” is probably Kaipa’s biggest classic. Even in the modern days of Kaipa Da Capo, this piece of work – composed by an ex-member – opens each concert. Somehow, the lyrical revolt against authority is more relevant today than in 1976, when the album was originally released.
By the way, praise goes out to Tomas Eriksson, who throughout attacks the bass as if he were Chris Squire. Moreover, this is Eriksson’s last Kaipa album in a very long time.
kaipa-3web

For ”Solo” (1978), Mats Lindberg joined on bass and Mats Löfgren on vocals; now Stolt writes most of the music. The album seems to be something of a favourite for today’s Stolt, as several songs (”Total förvirring”, ”Sist på plan”…) are staples on contemporary KDC setlists. ”Sen repris” and ”Frog funk”, on the other hand, sound like Queen in Swedish (piano à la Freddie Mercury and harmony solos Brian May-style). My favourite tune is however Hans Lundin’s sad and delicate ”En igelkotts död”. Here, we are not far from Pink Floyd. Sad is also the fact that this rerelease coincides with Mats Löfgren’s tragic death.

More information: All LP’s lie in foldout covers with photos and lyrics, and contain sheets with even more pictures and the story behind each album in English. Also included is each disc on CD, containing bonus material. “Inget nytt under solen” is the most interesting one, as it contains four songs in English, taken from a supposed foreign launch and explaining why some find Kaipa and Genesis similar. First edition LP:s are on fancily colored vinyl.
This is warm music in a warm cloth of sound. And above all, a piece of Swedish music history.


Daniel Reichberg

 

Destiny – Climate Change

destiny-climate-change

Det viktigaste i underhållningsbranschen är…underhållning. Detta är något som Göteborgs mörkrocklegendarer Destiny tar fasta på här, med bandets första album på elva år. Var och varannan låt bjuder pålägg, tempobyten och stämningsväxlingar så att man som lyssnare knappt får en lugn stund. Bra! Att rabbla höjdpunkter vore att namedroppa hela plattan (missa inte suveräna ”Sabotage”!) men för att ta blott ett axplock, så kan nämnas det mjuka, basdrivna mellanpartiet i ”Devil in the dark”; just den sortens avbrytande saker gör att tungmetallen i sin helhet blir så mycket mer effektiv. Ja, sedan kommer partier som ett hårdare Queen eller rentav metalopera signerad Andrew Lloyd Webber. Även nästa låt ”Evil Trinity” hivar sin lyssnare mellan riff, solon och intryck. Jag börjar alltmer fundera på att det gamla begreppet mörkrock kanske borde ersättas av prog metal. Eller det kanske funkar med båda? ”Beyond all sense” är sedan spöklik, olycksbådande doomspetsad metal med en helt sanslös Jonas Heidgert i högsätet. Sångaren flänger mellan oktaverna som världens enklaste sak, och när han är där uppe, då ger han King Diamond en match att sent glömma. Avslutande ”Ruins and Destruction” är en guldklimp, där gitarrsolona bara fortsätter och fortsätter, smälltjockt uppbackat av klockrena riff. Tänk Megadeth på bästa humör, fast med helt annan sång. De åtta minuterna och trettiofem sekunderna känns banne mig för kort. Två raka tummar upp också för det samhällsengagemang som präglar skivans texter.

Javisstja, råkar du läsa detta i brådrasket, så bjuder grundaren Stefan Björnshög med anhang på releasefest på Sticky Fingers i Göteborg, 20 oktober 2016. Just det, bjuder. Gratis inträde.

Destiny – Climate Change
GMR Music

1. Duke of Darkness
2. Living Dead
3. Medieval Rendezvous
4. Lead Into Gold
5. Nothing Left to Fear
6. Sabotage
7. Sheer Death
8. Money Preacher
9. No Reservation
10. The Devil in the Dark
11. The Evil Trinity
12. Dream Reaper
13. Beyond All Sense
14. Ruins and Destruction (Climate Change)

http://www.destinymetal.se/

https://www.facebook.com/destinymetal/

 

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Arjen Anthony Lucassen’s Strange Hobby

Strange_Hobby

Arnold Layne has a strange hobby… Ur första raden i första Pink Floyd-singeln tog han titeln, Arjen Anthony Lucassen, när han 1996 skulle ge ut en rad gamla popdängor på sitt eget Arjen-vis. Resultatet blev en pigg, underhållande kavalkad; för den erfarne lyssnaren fylld av igenkänning, för nykomlingen en frejdig historielektion. Bland de mest lyckade låtarna finner jag ”I am a rock” (Simon and Garfunkel), ”Bus stop” (Hollies) samt de hysteriskt snabba versionerna av Bob Dylans ”I want you” och The Who-klassikern ”Boris the spider”. Beatles, Status Quo, Monkees, T. Rex, Beach Boys – på de flesta håll blir jag glad av att lyssna.

Till fördelarna hör även själva valet av pop. En skiva med Deep Purple- och Led Zeppelin-covers hade varit betydligt mer förutsägbar och gissningsvis tråkigare. Hit hör också att Arjen sjunger själv. Ayreon, Gentle Storm och övriga projekt i all ära – jag saknar alltsom oftast Arjens egen fina stämma. Att denna nyutgåva försetts med fyra bonuslåtar skadar inte heller.

Ska man leta nackdelar, så störs jag en smula av att allt förvandlas till Arjenrock. Kanske att vissa låtar kunde ha fått behålla sina timida popskrudar? Ännu en nackdel är att även om nu allt är välgjort, känns det hela ändå som ett tydligt sidoprojekt med glimten i ögat. Ja, det dröjde åratal innan fansen fattade att det faktiskt fanns en Arjenskiva med popcovers. Omslaget skvallrade inte med ett ord om upphovsmannen.

Arjen Anthony Lucassen’s Strange Hobby
Cherry Red Records

  1. ARNOLD LAYNE
  2. NORWEGIAN WOOD
  3. PICTURES OF MATCHSTICK MEN
  4. I AM A ROCK
  5. BORIS THE SPIDER
  6. (FURTHER REFLECTIONS) IN THE ROOM OF PERCUSSION
  7. SUNNY AFTERNOON
  8. SEE EMILY PLAY
  9. FOR NO ONE
  10. I WANT YOU
  11. BUS STOP
  12. FLOWERS IN THE RAIN
  13. THE LETTER
  14. RIDE A WHITE SWAN
  15. SLOOP JOHN B.
  16. DAYDREAM BELIEVER
  17. CATCH THE WIND
  18. ICE IN THE SUN

    BONUS TRACKS

  19. PRETTY GIRLS
  20. IN THE ROOM OF PERCUSSION – Feat. Peter Daltrey
  21. LAST TRAIN TO CLARKSVILLE
  22. RUBY TUESDAY

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Marillion – F.E.A.R

Marillion - F.E.A.R

Marillion är ofta sävligt lunkande i mellantempo. Marillion får gärna vara sävligt lunkande i mellantempo. De gör det ju bra. Men när man är sävligt lunkande i mellantempo, en hel platta rakt igenom, då går det galet.

Nya albumet börjar väl helt okej. Långsviten ”El Dorado” öppnar med stort majestätiska ”The Gold”, påföljande ”Demolished Lives” är väl fin, medan tredje delen ”FEAR” via Steve Hogarths desperata sång för tankarna tillbaka till ”Quartz”. När sviten avslutas med ”The grandchildren of the apes”, har man upplevt 18 minuter av för all del känslosam musik, men nästan utan minnesvärda melodier, solon eller annat att haka upp minnet på. Och hela tiden sävligt lunkande i mellantempo.

Så följer ”Living in Fear”, något mer melodirik, och ställd för sig själv i högsta grad godkänd. Men – sävligt lunkande i mellantempo.

Därefter hör vi Mark Kelly öppna nästa långsvit ”The leavers” med ett piffigt keyboardintro. Sviten kommer igång, Hogarth sjunger som vanligt med stark emotion. Ja, det låter ju inte alls dåligt, och ”The leavers” leder oss från känslosamt segment till känslosamt segment. Bara det att…rubbet är sävligt lunkande i mellantempo. Man får väl visserligen hylla gitarristen Steve Rothery, som i partiet ”The Jumble of Days” klämmer i med ett av sina typiska solon, och så avslutas sviten med ”One Tonight”, pampigt och stort så där som Marillion kan om de bara vill.

”White Paper” följer, och jag hyllar det trumgroove som skänker låten viss karaktär. Även melodi måste applåderas, glidande i gränslandet till ”The Space”. Emellertid är det lite synd att låten är sävligt lunkande i mellantempo.

En tredje svit hinner vi med, kallad ”The New Kings”. Den inleds som så ofta annars av Hogarth mot en matta av Kelly. Sviten är cirka 20 minuter lång och….ja, du gissar rätt. Sävligt lunkande i mellantempo. När skivan så avslutas med kortisen ”The New Country”, sitter jag här som ett frågetecken. Det har ju låtit skitbra hela vägen. Musikerinsatser, ljudbild, inte minst sång – allt sitter som smäckar. Men varför måste det vara så enformigt? Det var det ju inte på förra ”Sounds That Can’t Be Made”. Eller på skivorna dessförinnan. Marillion har alltid vinnlagt sig om hooks och variation. Men inte den här gången. Och då skriver jag ändå detta efter ett tiotal genomlyssningar. Jag har längtat efter den där stunden då själva helheten slår ut som påfågelns fjädrar. Men icke. Med ”F.E.A.R.” bryter Marillion en kedja av toppalbum.

Marillion – F.E.A.R
Ear Music

1. El Dorado (I) Long-Shadowed Sun
2. El Dorado (II) The Gold
3. El Dorado (III) Demolished Lives
4. El Dorado (IV) F E A R
5. El Dorado (V) The Grandchildren of Apes
6. Living in F E A R
7. The Leavers (I) Wake Up In Music
8. The Leavers (II) The Remainers
9. The Leavers (III) Vapour Trails in the Sky
10. The Leavers (IV) The Jumble of Days
11. The Leavers (V) One Tonight
12. White Paper
13. The New Kings (I) F*** Everyone and Run
14. The New Kings (II) Russia’s Locked Doors
15. The New Kings (III) A Scary Sky
16. The New Kings (IV) Why is Nothing Ever True?
17. The Leavers (VI) Tomorrow’s New Country

http://www.marillion.com/

 

Betyg: 4/10

Daniel Reichberg  

The Claypool Lennon Delirium – The Monolith of Phobos

lennon claypool delirium_album
The Claypool Lennon Delirium – The Monolith of Phobos

 

Man skulle kunna tro att en sådan som Sean Lennon hade allt serverat, son som han är till en av rockhistoriens absolut största fixstjärnor. Men det finns inga genvägar, och kanske har Sean bedömts hårdare, eftersom han brås på ett geni. Eller två genier? Hur som helst har Lennons skivkatalog varit minst sagt diffus, från trallig pop till märkliga instrumentalskivor till… Det är inte förrän på senare år som det har riktigt lossnat för Lennon, då med duon GOASTT (The Ghost of a Sabre Tooth Tiger), där han experimenterar med psykedelisk rock och vacker stämsång som hade gjort pappa varm av stolthet.

Nu har Sean Lennon slagit sig samman med Les Claypool, basisten som var för skicklig för att bli insläppt i Metallica, och som spritt hårdfunkig galenskap till hela världen med sin grupp Primus (samarbetet har kommit till stånd efter en turné då de bägge banden reste tillsammans). Här ska direkt sägas att ”The Monolith of Phobos” är mer Lennon än Claypool. Visst, basgångarna är distinkta och finurliga, albumet igenom, men den som eftersträvar Primus-stök à la ”Jerry was a race car driver” får leta annorstädes. ”Monolith of Phobos” är nämligen i stora mått ett tillbakalutat psykedeliskt album, precis i den stil som Lennon redan givit oss med GOASTT. Som en tyngre version av det allra tidigaste Pink Floyd, kanske man kan säga. Ja, för att vara tillverkat av två jänkare, känns albumet överraskande brittiskt. Kanske att arvet från pappa skiner igenom? Kolla till exempel ”Oxycontin Girl” – inte är det nån Big Apple-accent som tränger fram, direkt.

Till topplåtarna hör den Mellotronstinna ”Boomerang Baby”. Hit hör också den för all del Primuslika ”Breath of a Salesman” och kanske främst ”Captain Lariat”, där de två kontrahenterna lyckas fusionera sina varsina egenheter till en enda, genuint flödande helhet. Claypool skaldar teatraliskt om någon av sina uppdiktade figurer, bara för att i refrängerna mötas av en Lennon som en mix mellan Syd Barrett och farsgubben. Låten ger sig mot slutet iväg på ett spacejam som måste sägas höra till albumets stora förtjänster. Ett omnämnande också till slutnumret ”There’s no Underwear in Space” (lysande titlar!), som med sina fina kvinnokörer kunnat vara rent pastoral, om det inte varit för de gnisslande gitarrerna, de slött tillslagna slagverken och den faktiskt ganska otäcka stämningen.

”The Monolith of Phobos” är en oftast mörk och dramatisk, men hela tiden underhållande och rentav lättlyssnad platta för alla vänner av art- eller progrock; fans av musik som gärna sticker ut ur mängden. Ja, den funkar också fint för fans av det där bandet som Lennons pappa en gång var med i. Dock har jag inte lyckats luska reda på huruvida det verkligen står någon monolit på Marsmånen Phobos.

claypool lennon

The Claypool Lennon Delirium – The Monolith of Phobos
(ATO/BMD)

1. ”The Monolith of Phobos” 4:40
2. ”Cricket and the Genie (Movement I, The Delirium)” 3:52
3. ”Cricket and the Genie (Movement II, Oratorio Di Cricket)” 4:16
4. ”Mr. Wright” 4:21
5. ”Boomerang Baby” 5:48
6. ”Breath of a Salesman” 3:27
7. ”Captain Lairat” 6:00
8. ”Ohmerica” 5:08
9. ”Oxycontin Girl” 5:03
10. ”Bubbles Burst” 4:10
11. ”There’s No Underwear in Space”

http://www.theclaypoollennondelirium.com/

 

Betyg: 8 av 10

Daniel Reichberg

 

Årsbästalistan 2015 från Daniel Reichberg.

årslistor 2015web

1. THE NEAL MORSE BAND – THE GRAND EXPERIMENT
2. HASSE FRÖBERG & MUSICAL COMPANION – HFMC
3. MAGIC PIE – KING FOR A DAY
4. KILLING JOKE – PYLON
5. VON HERTZEN BROTHERS – NEW DAY RISING
6. RIVERSIDE – LOVE, FEAR AND THE TIME MACHINE
7. TOMAS BODIN – SHE BELONGS TO ANOTHER TREE
8. SCORPIONS – RETURN TO FOREVER
9. IRON MAIDEN – THE BOOK OF SOULS
10. SPOCK’S BEARD – THE OBLIVION PARTICLE
11. NAD SYLVAN – COURTING THE WIDOW
12. STEVE HACKETT – WOLFLIGHT
13. THE TANGENT – A SPARK IN THE AETHER – THE MUSIC THAT DIED ALONE PART II
14. BEARDFISH – +4626+COMFORTZONE
15. LEPROUS – THE CONGREGATION
16. ANEKDOTEN – UNTIL ALL THE GHOSTS ARE GONE
17. DAVID GILMOUR – RATTLE THAT LOCK
18. RHINO’S REVENGE – II
19. EUROPE – WAR OF KINGS
20. STEVEN WILSON – HAND. CANNOT. ERASE.
21. DEF LEPPARD – DEF LEPPARD
22. MICHAEL MONROE – BLACKOUT STATES
23. RATATAT – MAGNIFIQUE
24. PAUL WELLER – SATURNS PATTERNS
25. PERFECT BEINGS – PERFECT BEINGS
26. NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – SKYLINE WHISPERS
27. JONO – SILENCE
28. GORGEOUS T.E.D. – SONGS FROM THE GOLDILOCK’S ZONE
29. BENESSER – PURPOSE AND CAUSE
30. GHOST – MELIORA

Daniel Reichberg