Masterplan – PumpKings

När nu Michael Kiske och Kai Hansen återförenats med Helloween (som därigenom består av sju man) tycks även bandets ex-gitarrist Roland Grapow vilja ha en del av kakan. Detta fixar hamburgsonen genom att hans nuvarande band Masterplan tacklar en rad av de låtar Grapow skrev under sina år i bandet, 1989-2001. Denna period är idag tämligen förbisedd, men själv tycker jag att den kantades av en rad utmärkta album, och att kronan på verket – skivan ”The Dark Ride” från år 2000 – är det bästa Helloween-albumet, alla kategorier. Därför är det kul att återhöra de här låtarna och göra jämförelser. Nu ska det väl ärligen sägas att den främsta skillnaden är sången, då Masterplans Rick Altzi har en skrovlighet helt olik allt som de mer vänt sjungande Kiske och Andi Deris stått för. Vissa skillnader i modernitet också, såklart, och så är Masterplans keyboardledsagade sound mer sylvasst än det ljud som Helloween bjuder.

Till höjdpunkterna hör utan tvekan tyskpompösa ”Mankind” (ursprungligen på ”Pink Bubbles Go Ape”, 1991), blytunga ”Mr. Ego” (”Master of the Rings”, 1994) och hyllningen till musiken i ”Music” (”Chameleon”, 1993). Här kan man tala om versioner som överglänser originalen. Talar vi istället om orientaliskt meditativa ”Time of the Oath” (titelspår från 1996) går väl förlaga och kopia hand i hand, medan nummer som episka ”Escalation 666” (från ”The Dark Ride”) redan från början var snudd på perfekta. Slutligen är väl kanske inte ”PumpKings” världens mest nödvändiga skiva. Alla låtar finns ju redan i tidigare versioner. Men Masterplan har gjort ett enormt bra jobb, och är det så att denna skiva får bandet att plocka upp Helloweens magnum opus ”The Dark Ride” på liverepertoaren, då är allt vunnet.

En fråga: Är Ozzy Osbourne insamplad redan i sistnämnda låts originalversion?

Masterplan – PumpKings
AFM

01. The Chance
02. Someone’s Crying
03. Mankind
04. Step Out Of Hell
05. Mr. Ego
06. Still We Go
07. Escalation 666
08. The Time Of The Oath
09. Music
10. The Dark Ride
11. Take Me Home

http://www.masterplan-theband.com/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Bent Knee – Land Animal

Bent Knee är en sextett från Boston, som direkt känns igen på det för proggenren så ovanliga som kvinnosång. Den synnerligen uttrycksfulla sångerskan/keyboardisten Courtney Swain låter som en rockigare variant av Björk, eller är det snarare Grace Slick (Jefferson Airplane) som ligger nära? Kännetecknande är även Chris Baums städse närvarande fiol, men främst är det den svårbestämbara musiken som sticker ut. Bandets facebooksida nämner rock, pop, minimalism och avant-garde, men då når vi bara halvvägs. Symfoniskt, teatermusik, metal – där har du ingredienser som måste in. Men om vi lämna genrebeteckningarna därhän, så kan vi fokusera på de originella rytmerna, de virvlande ljudlandskapen, de ofta klistriga melodierna. På något märkligt vis, känns alla överrumplande temaväxlingar helt naturliga, hur halsbrytande de än må verka. Precis som det ska vara i riktigt bra progrock, med andra ord! Det enda jag saknar på ”Land Animal” är ett tydligt fokus, men det kanske dyker upp efter ytterligare tjugo lyssningar?

Bent Knee – Land Animal
Inside Out Music

1. Terror Bird
2. Hole
3. Holy Ghost
4. Insides In
5. These Hands
6. Land Animal
7. Time Deer
8. Belly Side Up
9. The Well
10. Boxes

https://www.facebook.com/BentKneeMusic

https://www.bentkneemusic.com

Betyg 8/10

Daniel Reichberg

Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch

Bergenbaserade skivbolaget Apollon går från klarhet till klarhet. Efter guldplattor av exempelvis Trojka, Suburban Savages och Knekklectric kommer här Weserbergland, ett projekt kretsat kring Ketil Vestrum Einarsen, flöjtist, klarinettist och keyboardist från White Willow. Över fyra långa stycken låter sig kvartetten grottas ner i den tyska mylla som under 70-talet gavs namnet Krautrock. Samtliga stycken bär tyskspråkiga titlar, och visst kan man lätt höra paralleller till nyskapande band som Neu och La Düsseldorf. Men den instrumentala musiken hör minst lika mycket hemma i progrocken, fylld som den är av abrupta vändningar och förrädiska skär.  Ta till exempel det härligt märkliga gitarrsolot i ”Tanzen und springen”, spelat mot en bakgrund av slagverk ur djungelns djup – klockren progrock.

Musikens krautighet accentueras emellertid av att den försätter sin lyssnare i dansant trans, snarare än stökar till i hjärnan. Ingenstans blir detta tydligare än i ”Das Trinklied vom Jammer der Erde”, ett böljande landskap som under sina dryga sexton minuter virvlar från Jean Michel Jarre via 69-Pink Floyd och Motorpsycho rätt ut i världsrymden. Majestätiskt in deed!

Det är väl just detta som gör ”Sehr Kosmisch Ganz Progisch” till en så speciell – och suverän – skiva. Att hur mycket man än pekar på überläckra musikerinsatser, så är musiken i förstone helt enkelt så jäkla skön. En resa in i djupet av din själ.

Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch
Apollon Records

1. Tansen Und Springen
2. Das Trinklied Vom Jammer Der Erde
3. Kunst Der Fuge
4. Tristrant

https://www.facebook.com/weserberglandband/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Knekklectric – For mange melodia

Efter tio år som akustisk countrytrio har McKneck nu blivit elektrisk skriver norska Knekklectric på sin Facebook-sida. Detta tycks inte vara den enda förändring som gruppen gått igenom. Dels har de blivit fem (sex om man räknar med katten på gruppbilderna). Dels ska det mycket till för att klassa musiken som country. Snarare är det någon sorts svängig pop-prog som spelas. Redan syntsolot i inledande ”Vi e mindre” talar sitt tydligt progressiva språk, och så fortsätter det, albumet igenom. Påföljande ”Hanska på” presenterar närmast punkbetonade verser, kontrasterande mot ett pådrivande instrumentalparti värdigt The Flower Kings. ”Stolpekontroll” är å sin sida närmast att betrakta som småproggig popmusik, och liknar därigenom svenska Dungen liksom likaledes Bergenbaserade Trojka. Och mot slutet kommer ”Kino”, en sju minuter och 35 sekunder lång resa som på något märkligt sätt sammankopplar Led Zeppelin med The Cardigans och av bara farten ger Knekklectric ett helt eget sound.

Nu får Sverige skärpa sig. Norge – och i huvudsak Bergen – tycks ha tagit över Nordens progkrona.

Knekklectric – For mange melodia
Apollon Records

1 Vi e mindre
2 Hanska på
3 Prokrastinera igjen
4 Stolpekontroll
5 Vestkyst
6 Ski no

https://www.facebook.com/knekklectric/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Trojka – I speilvendthet

Prog + pop = sant! Sålunda skaldar norska Trojka på sin Facebooksida. Och nog ligger det en hel del i vad de säger. Musiken ligger nämligen i den exakta skärningspunkten mellan det lättlyssnat tralliga och det symfoniskt komplicerade. Tankarna går omedelbart till svenska Dungen; bruket av saxofon och flöjt förstärker den nordiska folktraditionen än mer. Nästa parallell blir till mitt senaste fynd, amerikanska Once and Future Band. Dessa jänkare delar med Trojka känslan för att göra progressiv musik som är klurig men samtidigt väldigt catchy.

Favoritlåtar? Egentligen hela albumet, men jag måste peka särskilt på ”Trojka”, en dansant fest i allsköns klaviaturer och vildsint bas+trummor. Även halvakustiska ”Alltid en gåte” måste hyllas, en mycket betagande låt som lyckas likna Led Zeppelin och svenska Hidden Lands på samma gång. Avslutande ”Till neste farväl” börjar som ett mjukt Trettioåriga Kriget, för att strax jazza loss med elpianon, slagverk och hela partypaketet. Här slår det mig att Rikard Sjöblom och Beardfish också är en lämplig referens. Klart är hur som helst att Trojka står fast rotade i 70-talets melodiösa progscen (kolla bara omslagsbilden!), men samtidigt lyckas göra något som känns nytt och fräscht.

Trojka – I speilvendthet
Apollon Records

A1 Tsarens Tårer 2:56
A2 I Speilvendthet 4:28
A3 Et Spill 4:03
A4 Drømmeløs 4:32
A5 Mat For Tanke 5:32
B1 Trojka 3:49
B2 Litt Glede 3:18
B3 Alltid En Gåte 4:12
B4 Til Neste Farvel 8:43

https://www.facebook.com/TrojkaBergen/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Suburban Savages – Kore Wa!

Trond Gjellum är trummis i det tämligen välbekanta norska progrockbandet Panzerpappa. Vid sidan om har han nu bildat Suburban Savages, där han spelar fler instrument och även sjunger. Lineupen presenterar dels vanliga rockinstrument, men även samplingar, Theremin och såg. När albumet inleds med ”Fade into obscurity” är det ett förrädiskt skär. Detta låter ju som pop! Men redan låt nummer två, ”Pronk”, är något helt annat. Som ett Lars Hollmer med metalgitarrer och en David Bowie på sitt allra mest spöklika humör. Även ”As I’m dying” är på det dramatiskt experimentella spåret, och låten bjuder på underfundig galghumor: när jag dör undrar jag vad mitt kreditkort har för pinkod!

Sedan kommer instrumentala stycken. Först halvmajestätiska ”Guzarondan” (om, jag förstått saken rätt, ett ord på tajikiska), vilken för mina tankar till Bigelf, då den delar det bandets molltyngda jordighet. Sedan kommer ”Von two-step”, som är misstänkt lik Von Zamla till titel såväl som till stil. I skivans titelspår ”Kore Wa!” är sången tillbaka, nu på japanska. Här är det åter spöklikt och dramatiskt, bara för att halvvägs hoppa in i rena kosackdansen. Sedan avslutas allt med åtta minuter och fyrtiotre sekunder ”Docteur Mago”, en sorts bestämd, pådrivande krautrock med halvt dissonanta gitarrsolon och inslag av synttrummor som närapå ger discofeeling.

Ja, som ni ser är ”Kore Wa!” en blandad kompott. Ständigt dramatisk; väldigt övertygande, hela vägen. Det smärtar mig att skivans releaseparty på MIR i Oslo 10 juni krockar med Sweden Rock Festival. Jag hade mer än gärna varit med!

Suburban Savages – Kore Wa!
Apollon Records

Fade into obscurity
Pronk
As I am dying
Guzarondan
Von two-step
Kore wa!
Docteur Mago

https://www.facebook.com/SuburbanSavages/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

 

Pat Mastelotto & Markus Reuter – Face

***English version below***

Den här CD:n består av ett enda långt stycke. Med tre adjektiv sammanfattas den lämpligen som suggestiv, vacker och störig. Ska den placeras in i någon genre blir det den Rock in Opposition-rörelse där band som Univers Zero, Henry Cow och våra egna Zamla Mammaz Manna huserade kring 1980. För där någonstans i myllret av vindlande gångar och kontrollerade upptåg finns ett rockbeat. Eller är det jazz? Det är både och, och mycket mer därtill. Den välrenommerade duon tar oss på äventyr; än i den mörka skogen, än på motorvägen, och till sin hjälp har de en rad extraordinära musiker av vilka väl Steven Wilson – här på sångackord – är den mest kände. Och än bättre: För varje gång jag hör skivan upptäcker jag nya balla saker. Summa summarum: en på alla sätt progressiv platta, som man vill höra igen och igen.

 

This CD consists of one single, long piece. Three adjectives to summarize the music are evocative, beautiful and disturbing. Placed into a genre, it will be the Rock in Opposition movement in which bands such as Univers Zero, Henry Cow and our own Zamla Mammaz Manna moved around 1980. Because somewhere in the maze of winding paths and controlled antics is a rock beat. Or is it jazz? It is both, and much more. The renowned duo takes us on an adventure; in the dark forest, then on the highway, aided by a number of extraordinary musicians of which Steven Wilson – on vocal chords – is the most famous. Even better: Every time I hear the record, I discover new cool things. To sum up: a disc in every way progressive, a disc that you want to hear again and again.

Pat Mastelotto & Markus Reuter – Face
Tempus Fugit Records

 1. Face 35:11

https://www.facebook.com/mastelottoreuter/

 

Daniel Reichberg

 

 

Brian Eno – Reflection

brian-eno-reflection-web

Det är fascinerande med artister som Brian Eno. Tillsammans med David Bowie skapade han ljuvliga oljud, och som medlem i Roxy Music låg hans syntar i framgrunden. Som soloartist är Eno troligen emellertid mest känd för desto mer tillbaka lutad musik i form av långdragna ambientstycken. Detta är vad som åter bjuds på albumet ”Reflection”, utgivet på det nya årets första dag. Eno hävdar själv att ”Reflection” är det mest sofistikerade ambientverk han någonsin gjort, och möjligen har han rätt. Hans strävan efter att skapa ändlös musik – musik som finns där så länge lyssnaren vill fortsätta lyssna – uppnås med tämligen god förtjänst, då ”Reflection” är att betrakta som ett enda, sammanhängande verk, låt vara att det delas upp i fyra segment med knappt märkbara pauser emellan. Detta är musik som inte tillåter nedslag här och där, för att utse höjdpunkter eller möjliga lågvattenmärken. Nej, snarare hör vi en enormt behaglig, närmast transliknande musik, svävande som ett molnhav i sena kvällen på slow motion.

Brian Eno – Reflection
Warp/Border Music

01. Reflection (54:00)

http://www.brian-eno.net/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Årsbästalistan 2016 av Daniel Reichberg

Årets artist: ROINE STOLT

”Invention of Knowledge” (Anderson/Stolt) och ”Dårskapens Montoni” (Kaipa Da Capo) – två storverk SAMMA ÅR. Därtill DVD med Steve Hackett och ett omnämnande bland progrockens 15 bästa gitarrister i branschbibeln Guitar World. Uppsala progs!

 

Årets utrikiska återförening: ANDERSON RABIN WAKEMAN

Det tog låååång tid av kontakter, planer och förhandssnack, men nu är de tre före detta Yesmedlemmarna ute på vägarna och sopar halvt mattan med dagens version av moderbandet. I mars väntar Hammersmith Apollo på mig och polarna.

 

Årets svenska återförening: MISERY LOVES CO

Deras antifascistiska industrimetall är svåremotståndlig, särskilt som den görs av ett kanongäng, live, och jag dessutom verkar ha kommit ikapp.

 

Årets livealbum: THE BEATLES AT THE HOLLYWOOD BOWL

De mest överdrivna publikljuden bortrensade; kvar finns världens bästa band på sin livemässiga höjdpunkt.

 

Årets utrikiska nykomling: ELEPHANT PLAZA

Gilbert Marshall hoppade av från Magic Pie, startade eget, och ljuvligt blev det. Progrock i grunden, men även mycket metal, mycket mjukt, mycket modernt och MYCKET melodiöst. Heja, Gilbert!

 

Årets svenska nykomling: BRIDGE TO MARS

Om nu ett band som planerats i år å dar kan betraktas som nykomling? Hur som helst bjuder trion på årets bästa bluesrocksväng. Jocke Marsh skrytspelar precis lagom klurigt, gör varje pricksäker gitarrslinga till en vital del av de väldigt 70-taliga låtarna, och till på köpet sjunger han skitbra. ”Nästan som Glenn Hughes!”, vilket han själv utropade.

 

Årets DVD : ACT ”Trifles and Pandemonium”.

En verkligt proffsig upptagning över sydsvenskarna som gjort årtiondets comeback. Sedan blev jag lite rörd över att tackas bland ”personer som betytt mycket”. My pleasure, boys! Er vansinnigt gripande musik – ELO och Dream Theater på samma gång – KRÄVER största möjliga geografiska spridning.

 

Årets djur: Elephant Plaza, Shaman Elephant, Der Elefant, Future Elephants?

Från vilken savann har dessa stadiga kreatur importerats?

 

Årets konsert: QUEEN + ADAM LAMBERT på Sweden Rock Festival

Kanske lite fusk med DET låtmaterialet, men de angrep detsamma med full attack, arrogans och djupaste respekt. Brian May var en stjärna som vanligt, och Adam Lambert tog för sig urläckert skitfjolligt av utrymmet utan att nånsin missa underdånigheten inför salig Freddie Mercury. Men hjälten för mig var Roger Taylor, som inför ”A Kind of Magic” reste sig från trummorna och sjöng sin egen låt så hjärtesnörpande ljuvt. Sen spelade han trumsoloduell mot sin egen son. Enda 2016-giget som fick 10/10.

 

Årets studiolåt: KAIPA DA CAPO: TONERNA

Roine får kliva åt sidan, för det är faktiskt Max Lorentz som har skapat denna dunderläckra 18-minutare, med tänkvärd text samt alla progens danser, stadier och fallerullor. Coolt också att det förekommer solosång av både Max, Roine och Michael Stolt. Slutet är ett knaskalas, med en sån där spjuver återkomst à la Strawberry Fields Forever. Och nog var det väl så att Roine hittat på en hel del arrgimmicks?

 

Årets livelåt: KING CRIMSON – STARLESS

Jakko M Jakszyk sjöng så förtvivlat vackert, och sedan under Robert Fripps ledning gick de tre trummisarna – allra främst favoriten Pat Mastelotto – bärsärk över sina slagverk. Var man inte hundra överlycklig som person, så kom tårarna. De kanske kom för er glada, också?

Jag tackar åter Janne, som fick fram en plåt åt mig, dagen innan giget på Filadelfiakyrkan.

 

Årets upptäckt: BOB DYLAN

Jovisst har jag hört hitsen, och mycket utöver det, genom åren. Men det behövdes ett nobelpris (och en Jeppe Hammarström) för att sätta sparken i min röv. Bästa låten? Jag har ju inte hunnit med alla skivor än, men en kvalificerad gissning är ”It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding)”.

 

Årets TV-serie: ALLT OM SVERIGE

Tävlingarna är spännande, man går lätt in och börjar heja på deltagarna (min favorit Sarah vann!), och så är Anders Lundin en toppenprogramledare, som lär jänkarna om deras fädernesland via goda portioner humor och ordentliga stunders gravallvar.

 

Årets radioserie: SPANARNA

Alltid. Kommer den någonsin att besegras?

 

Årest sporthändelse:

Ny kategori som kom med enbart för att (såklart) Sirius gick upp i allsvenskan!

 

Årets intervjuobjekt: GRAHAM BONNET

Tre gånger. Förtjusande karl. Hans nya platta blev ännu bättre på kuppen.

 

Årets besvikelse: MAR…

Nej, det här ska vara en POSITIV genomgång av året!

 

Årets linguistiska avbräck: TRETTIOÅRIGA KRIGET

Saltsjöbadarna släppte ett album på engelska, och med den äran.

 

Årets återutgåva: JETHRO TULL – ”STAND UP”

Med tanke på alla Tull-återutgåvors enormt detaljerade och underskönt bildsatta tjockböcker, fortsätter de sitt segertåg som återutgåvornas kejsare. Den här gången medföljer även popup-gubbarna från original-LP:ns utvik.

 

Årets musikbok: ”FRÅN ABBA TILL MONICA Z”

Nej, inte BARA för att jag är med och skriver, utan för att alla dessa 377 hyllningar av svensk musikkonst – från Evert Taube till Bathory – är så rysligt välskrivna och påhitta av de femton författarna. Fast det är klart, du börjar ju givetvis med Damien, Boppers och Spellbound. Och Flower Kings och ACT. Och Schytts.

 

Årets skönlitteratur: DIMITRI GLUCHOVSKIJ – ”FUTURE” (svenska översättningen)

Jag har bara hunnit genom drygt halva tegelstenen, men är återigen gastkramad av denne blomstrande dystopiker. Berättelsen må utspela sig utanpå jorden istället för under jord, men den är inte ett dugg mer upplyftande än ”Metro 2033” eller ”Metro 2034”.

 

Årets musiknyhet: Att Ayreon faktiskt ska spela live.

 

Årets rykte: Att Rick Parfitt, Alan Lancaster och John Coghlan ska börja lira ihop.

 

Förhoppning inför 2017 (tänkbar): Att Ritual tar och blir klara med den där jävla skivan!

 

Förhoppning inför 2017 (rätt så tänkbar): Att jag under året uppträder med egen musik (känns mer troligt än egen platta).

 

Förhoppning inför 2017 (inte så tänkbar): Numera kan vi nog glömma en återförening av klassiska femmanna-Genesis.

 

Årets nyårskål for absent friends: KEITH EMERSON, GREG LAKE, DAVID BOWIE, PETER ERICSON

 

suedegrahambonnetbandbookcddarskapensmonotoni

De 50 bästa albumen:

1. SUEDE – NIGHT THOUGHTS
2. GRAHAM BONNET BAND – THE BOOK
3. KAIPA DA CAPO – DÅRSKAPENS MONOTONI
4. HAMMERS OF MISFORTUNE – DEAD REVOLUTION
5. MEGADETH – DYSTOPIA
6. ANDERSON/STOLT – INVENTION OF KNOWLEDGE
7. ELEPHANT PLAZA – MOMENTUM
8. TRETTIOÅRIGA KRIGET – SEASIDE AIR
9. BRIDGE TO MARS – BRIDGE TO MARS
10. VAN DER GRAAF GENERATOR – DO NOT DISTURB

11. OPETH – SORCERESS
12. GLENN HUGHES – RESTORATION
13. DAVID BOWIE – BLACKSTAR
14. KARMAKANIC – DOT
15. GRAHAM NASH – THIS PATH TONIGHT
16. THE CLAYPOOL LENNON DELIRIUM – THE MONOLITH OF PHOBOS
17. SPIRITUAL BEGGARS – SUNRISE TO SUNDOWN
18. MÅRRAN – AP-IX
19. SHAMAN ELEPHANT – CRYSTALS
20. VÄRTTINÄ – VIENA

21. BIG BIG TRAIN – FOLKLORE
22. LUCIFER’S FRIEND – TOO LATE TO HATE
23. JEAVESTONE – HUMAN GAMES
24. FROST – FALLING SATTELITES
25. SEVEN IMPALE – CONTRAPASSO
26. FATAL FUSION – TOTAL ABSENCE
27. CIRCA – VALLEY OF THE WINDMILLS
28. MOTORPSYCHO – HERE BE MONSTERS
29. DREAM THEATER – THE ASTONISHING
30. RIKARD SJÖBLOM – THE UNBENDABLE SLEEP

31. WHITE DENIM – STIFF
32. STICK MEN – PROG NOIR
33. HAKEN – AFFINITY
34. THE SYN – TRUSTWORKS
35. DESTINY – CLIMATE CHANGE
36. FUTURE ELEPHANTS? – FUTURE ELEPHANTS?
37. THE CULT – HIDDEN CITY
38. STATUS QUO – AQUOSTIC 2: THAT’S A FACT!
39. ABC – THE LEXICON OF LOVE II
40. MERIT HEMMINGSSON – MERIT

41. METALLICA – HARDWIRED TO SELFDESTRUCT
42. ASTRAKHAN – ADRENALINE KISS
43. ASOKA – BARA KÖR PÅ
44. SANTANA – IV
45. THE MUTE GODS – DO NOTHING TIL YOU HERE FROM ME
46. THE ROLLING STONES – BLUE AND LONESOME
47. WHEEL IN THE SKY – HEADING FOR THE NIGHT
48. BADGE – IF IT HURTS IT MUST BE RIGHT
49. RIKARD Z – I CAN DO WITHOUT LOVE
50. DIMMA – DIMMA ÖVER EKEBY

Billy Sherwood & Tony Kaye – Live In Japan

billy-tony

Ibland är budgeten inte stor. Ibland behöver den inte vara det. Som till exempel när de bägge Yes-berömda Billy Sherwood (sång/gitarr) och Tony Kaye (keyboards) flög över till Japan år 2011. Allt komp spelades upp i dator, vilket i förstone kan verka lite blaskigt, men jag inser snart att jag själv hade velat vara publik på någon av de här konserterna, datormusik eller inte.

Låtarna plockas i viss mån från Sherwoods tid i World Trade och från duons gemensamma band Circa, men troligen är väl de flesta på plats för att höra Yes-material. Förståeligt nog spelas flera låtar från de perioder då Kaye respektive Sherwood spelade hos progtitanerna. Hit hör saker som ”Your Move”, ”Owner of A Lonely Heart” och ”No Way We Can Lose”. Märkligare då att man plockar nummer som “Wonderous Stories” och slutlåten “Roundabout”, originalinspelade utan någondera av de båda. Fast det är klart, både Billy och Tony har ju spelat låtarna live med Yes hundratals gånger, så de kanske ändå känns som ”deras”.

Denna intima soaré bjuder på flera höjdpunkter, av vilka jag fastnar särskilt för svänget i ”Cut the Ties” samt ”I Could”, vilken förvandlades till ”Finally” på Yes-skivan ”The Ladder” (1999). På andra änden av linjalen hittar jag dessvärre storfavoriten ”The More We Live”, vilken här ges en alldeles för rak och odramatisk inramning.

Nämnas kan även att i asken ligger all musik på två CD samt på en DVD, vilken också bjuder på diverse dokumentärklipp signerade Billy Sherwood själv.

billy-tony-2

Billy Sherwood & Tony Kaye – Live In Japan
Cherry Red

DISC 1

1. CONFESS
2. TOGETHER WE ARE
3. CUT THE TIES
4. TIME AND A WORD
5. I COULD
6. RED LIGHT AHEAD
7. FIREWORKS
8. YOUR MOVE
9. OWNER OF A LONELY HEART

DISC 2

1. I AM WAITING
2. TONY KAYE SOLO
3. THE OTHER SIDE
4. WONDROUS STORIES
5. MAN OVER BORED
6. THE MORE WE LIVE
7. NO WAY WE CAN LOSE
8. SAY GOODBYE
9. ROUNDABOUT

 

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg