Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch

Bergenbaserade skivbolaget Apollon går från klarhet till klarhet. Efter guldplattor av exempelvis Trojka, Suburban Savages och Knekklectric kommer här Weserbergland, ett projekt kretsat kring Ketil Vestrum Einarsen, flöjtist, klarinettist och keyboardist från White Willow. Över fyra långa stycken låter sig kvartetten grottas ner i den tyska mylla som under 70-talet gavs namnet Krautrock. Samtliga stycken bär tyskspråkiga titlar, och visst kan man lätt höra paralleller till nyskapande band som Neu och La Düsseldorf. Men den instrumentala musiken hör minst lika mycket hemma i progrocken, fylld som den är av abrupta vändningar och förrädiska skär.  Ta till exempel det härligt märkliga gitarrsolot i ”Tanzen und springen”, spelat mot en bakgrund av slagverk ur djungelns djup – klockren progrock.

Musikens krautighet accentueras emellertid av att den försätter sin lyssnare i dansant trans, snarare än stökar till i hjärnan. Ingenstans blir detta tydligare än i ”Das Trinklied vom Jammer der Erde”, ett böljande landskap som under sina dryga sexton minuter virvlar från Jean Michel Jarre via 69-Pink Floyd och Motorpsycho rätt ut i världsrymden. Majestätiskt in deed!

Det är väl just detta som gör ”Sehr Kosmisch Ganz Progisch” till en så speciell – och suverän – skiva. Att hur mycket man än pekar på überläckra musikerinsatser, så är musiken i förstone helt enkelt så jäkla skön. En resa in i djupet av din själ.

Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch
Apollon Records

1. Tansen Und Springen
2. Das Trinklied Vom Jammer Der Erde
3. Kunst Der Fuge
4. Tristrant

https://www.facebook.com/weserberglandband/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Knekklectric – For mange melodia

Efter tio år som akustisk countrytrio har McKneck nu blivit elektrisk skriver norska Knekklectric på sin Facebook-sida. Detta tycks inte vara den enda förändring som gruppen gått igenom. Dels har de blivit fem (sex om man räknar med katten på gruppbilderna). Dels ska det mycket till för att klassa musiken som country. Snarare är det någon sorts svängig pop-prog som spelas. Redan syntsolot i inledande ”Vi e mindre” talar sitt tydligt progressiva språk, och så fortsätter det, albumet igenom. Påföljande ”Hanska på” presenterar närmast punkbetonade verser, kontrasterande mot ett pådrivande instrumentalparti värdigt The Flower Kings. ”Stolpekontroll” är å sin sida närmast att betrakta som småproggig popmusik, och liknar därigenom svenska Dungen liksom likaledes Bergenbaserade Trojka. Och mot slutet kommer ”Kino”, en sju minuter och 35 sekunder lång resa som på något märkligt sätt sammankopplar Led Zeppelin med The Cardigans och av bara farten ger Knekklectric ett helt eget sound.

Nu får Sverige skärpa sig. Norge – och i huvudsak Bergen – tycks ha tagit över Nordens progkrona.

Knekklectric – For mange melodia
Apollon Records

1 Vi e mindre
2 Hanska på
3 Prokrastinera igjen
4 Stolpekontroll
5 Vestkyst
6 Ski no

https://www.facebook.com/knekklectric/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Trojka – I speilvendthet

Prog + pop = sant! Sålunda skaldar norska Trojka på sin Facebooksida. Och nog ligger det en hel del i vad de säger. Musiken ligger nämligen i den exakta skärningspunkten mellan det lättlyssnat tralliga och det symfoniskt komplicerade. Tankarna går omedelbart till svenska Dungen; bruket av saxofon och flöjt förstärker den nordiska folktraditionen än mer. Nästa parallell blir till mitt senaste fynd, amerikanska Once and Future Band. Dessa jänkare delar med Trojka känslan för att göra progressiv musik som är klurig men samtidigt väldigt catchy.

Favoritlåtar? Egentligen hela albumet, men jag måste peka särskilt på ”Trojka”, en dansant fest i allsköns klaviaturer och vildsint bas+trummor. Även halvakustiska ”Alltid en gåte” måste hyllas, en mycket betagande låt som lyckas likna Led Zeppelin och svenska Hidden Lands på samma gång. Avslutande ”Till neste farväl” börjar som ett mjukt Trettioåriga Kriget, för att strax jazza loss med elpianon, slagverk och hela partypaketet. Här slår det mig att Rikard Sjöblom och Beardfish också är en lämplig referens. Klart är hur som helst att Trojka står fast rotade i 70-talets melodiösa progscen (kolla bara omslagsbilden!), men samtidigt lyckas göra något som känns nytt och fräscht.

Trojka – I speilvendthet
Apollon Records

A1 Tsarens Tårer 2:56
A2 I Speilvendthet 4:28
A3 Et Spill 4:03
A4 Drømmeløs 4:32
A5 Mat For Tanke 5:32
B1 Trojka 3:49
B2 Litt Glede 3:18
B3 Alltid En Gåte 4:12
B4 Til Neste Farvel 8:43

https://www.facebook.com/TrojkaBergen/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Suburban Savages – Kore Wa!

Trond Gjellum är trummis i det tämligen välbekanta norska progrockbandet Panzerpappa. Vid sidan om har han nu bildat Suburban Savages, där han spelar fler instrument och även sjunger. Lineupen presenterar dels vanliga rockinstrument, men även samplingar, Theremin och såg. När albumet inleds med ”Fade into obscurity” är det ett förrädiskt skär. Detta låter ju som pop! Men redan låt nummer två, ”Pronk”, är något helt annat. Som ett Lars Hollmer med metalgitarrer och en David Bowie på sitt allra mest spöklika humör. Även ”As I’m dying” är på det dramatiskt experimentella spåret, och låten bjuder på underfundig galghumor: när jag dör undrar jag vad mitt kreditkort har för pinkod!

Sedan kommer instrumentala stycken. Först halvmajestätiska ”Guzarondan” (om, jag förstått saken rätt, ett ord på tajikiska), vilken för mina tankar till Bigelf, då den delar det bandets molltyngda jordighet. Sedan kommer ”Von two-step”, som är misstänkt lik Von Zamla till titel såväl som till stil. I skivans titelspår ”Kore Wa!” är sången tillbaka, nu på japanska. Här är det åter spöklikt och dramatiskt, bara för att halvvägs hoppa in i rena kosackdansen. Sedan avslutas allt med åtta minuter och fyrtiotre sekunder ”Docteur Mago”, en sorts bestämd, pådrivande krautrock med halvt dissonanta gitarrsolon och inslag av synttrummor som närapå ger discofeeling.

Ja, som ni ser är ”Kore Wa!” en blandad kompott. Ständigt dramatisk; väldigt övertygande, hela vägen. Det smärtar mig att skivans releaseparty på MIR i Oslo 10 juni krockar med Sweden Rock Festival. Jag hade mer än gärna varit med!

Suburban Savages – Kore Wa!
Apollon Records

Fade into obscurity
Pronk
As I am dying
Guzarondan
Von two-step
Kore wa!
Docteur Mago

https://www.facebook.com/SuburbanSavages/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

 

Pat Mastelotto & Markus Reuter – Face

***English version below***

Den här CD:n består av ett enda långt stycke. Med tre adjektiv sammanfattas den lämpligen som suggestiv, vacker och störig. Ska den placeras in i någon genre blir det den Rock in Opposition-rörelse där band som Univers Zero, Henry Cow och våra egna Zamla Mammaz Manna huserade kring 1980. För där någonstans i myllret av vindlande gångar och kontrollerade upptåg finns ett rockbeat. Eller är det jazz? Det är både och, och mycket mer därtill. Den välrenommerade duon tar oss på äventyr; än i den mörka skogen, än på motorvägen, och till sin hjälp har de en rad extraordinära musiker av vilka väl Steven Wilson – här på sångackord – är den mest kände. Och än bättre: För varje gång jag hör skivan upptäcker jag nya balla saker. Summa summarum: en på alla sätt progressiv platta, som man vill höra igen och igen.

 

This CD consists of one single, long piece. Three adjectives to summarize the music are evocative, beautiful and disturbing. Placed into a genre, it will be the Rock in Opposition movement in which bands such as Univers Zero, Henry Cow and our own Zamla Mammaz Manna moved around 1980. Because somewhere in the maze of winding paths and controlled antics is a rock beat. Or is it jazz? It is both, and much more. The renowned duo takes us on an adventure; in the dark forest, then on the highway, aided by a number of extraordinary musicians of which Steven Wilson – on vocal chords – is the most famous. Even better: Every time I hear the record, I discover new cool things. To sum up: a disc in every way progressive, a disc that you want to hear again and again.

Pat Mastelotto & Markus Reuter – Face
Tempus Fugit Records

 1. Face 35:11

https://www.facebook.com/mastelottoreuter/

 

Daniel Reichberg

 

 

Brian Eno – Reflection

brian-eno-reflection-web

Det är fascinerande med artister som Brian Eno. Tillsammans med David Bowie skapade han ljuvliga oljud, och som medlem i Roxy Music låg hans syntar i framgrunden. Som soloartist är Eno troligen emellertid mest känd för desto mer tillbaka lutad musik i form av långdragna ambientstycken. Detta är vad som åter bjuds på albumet ”Reflection”, utgivet på det nya årets första dag. Eno hävdar själv att ”Reflection” är det mest sofistikerade ambientverk han någonsin gjort, och möjligen har han rätt. Hans strävan efter att skapa ändlös musik – musik som finns där så länge lyssnaren vill fortsätta lyssna – uppnås med tämligen god förtjänst, då ”Reflection” är att betrakta som ett enda, sammanhängande verk, låt vara att det delas upp i fyra segment med knappt märkbara pauser emellan. Detta är musik som inte tillåter nedslag här och där, för att utse höjdpunkter eller möjliga lågvattenmärken. Nej, snarare hör vi en enormt behaglig, närmast transliknande musik, svävande som ett molnhav i sena kvällen på slow motion.

Brian Eno – Reflection
Warp/Border Music

01. Reflection (54:00)

http://www.brian-eno.net/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Årsbästalistan 2016 av Daniel Reichberg

Årets artist: ROINE STOLT

”Invention of Knowledge” (Anderson/Stolt) och ”Dårskapens Montoni” (Kaipa Da Capo) – två storverk SAMMA ÅR. Därtill DVD med Steve Hackett och ett omnämnande bland progrockens 15 bästa gitarrister i branschbibeln Guitar World. Uppsala progs!

 

Årets utrikiska återförening: ANDERSON RABIN WAKEMAN

Det tog låååång tid av kontakter, planer och förhandssnack, men nu är de tre före detta Yesmedlemmarna ute på vägarna och sopar halvt mattan med dagens version av moderbandet. I mars väntar Hammersmith Apollo på mig och polarna.

 

Årets svenska återförening: MISERY LOVES CO

Deras antifascistiska industrimetall är svåremotståndlig, särskilt som den görs av ett kanongäng, live, och jag dessutom verkar ha kommit ikapp.

 

Årets livealbum: THE BEATLES AT THE HOLLYWOOD BOWL

De mest överdrivna publikljuden bortrensade; kvar finns världens bästa band på sin livemässiga höjdpunkt.

 

Årets utrikiska nykomling: ELEPHANT PLAZA

Gilbert Marshall hoppade av från Magic Pie, startade eget, och ljuvligt blev det. Progrock i grunden, men även mycket metal, mycket mjukt, mycket modernt och MYCKET melodiöst. Heja, Gilbert!

 

Årets svenska nykomling: BRIDGE TO MARS

Om nu ett band som planerats i år å dar kan betraktas som nykomling? Hur som helst bjuder trion på årets bästa bluesrocksväng. Jocke Marsh skrytspelar precis lagom klurigt, gör varje pricksäker gitarrslinga till en vital del av de väldigt 70-taliga låtarna, och till på köpet sjunger han skitbra. ”Nästan som Glenn Hughes!”, vilket han själv utropade.

 

Årets DVD : ACT ”Trifles and Pandemonium”.

En verkligt proffsig upptagning över sydsvenskarna som gjort årtiondets comeback. Sedan blev jag lite rörd över att tackas bland ”personer som betytt mycket”. My pleasure, boys! Er vansinnigt gripande musik – ELO och Dream Theater på samma gång – KRÄVER största möjliga geografiska spridning.

 

Årets djur: Elephant Plaza, Shaman Elephant, Der Elefant, Future Elephants?

Från vilken savann har dessa stadiga kreatur importerats?

 

Årets konsert: QUEEN + ADAM LAMBERT på Sweden Rock Festival

Kanske lite fusk med DET låtmaterialet, men de angrep detsamma med full attack, arrogans och djupaste respekt. Brian May var en stjärna som vanligt, och Adam Lambert tog för sig urläckert skitfjolligt av utrymmet utan att nånsin missa underdånigheten inför salig Freddie Mercury. Men hjälten för mig var Roger Taylor, som inför ”A Kind of Magic” reste sig från trummorna och sjöng sin egen låt så hjärtesnörpande ljuvt. Sen spelade han trumsoloduell mot sin egen son. Enda 2016-giget som fick 10/10.

 

Årets studiolåt: KAIPA DA CAPO: TONERNA

Roine får kliva åt sidan, för det är faktiskt Max Lorentz som har skapat denna dunderläckra 18-minutare, med tänkvärd text samt alla progens danser, stadier och fallerullor. Coolt också att det förekommer solosång av både Max, Roine och Michael Stolt. Slutet är ett knaskalas, med en sån där spjuver återkomst à la Strawberry Fields Forever. Och nog var det väl så att Roine hittat på en hel del arrgimmicks?

 

Årets livelåt: KING CRIMSON – STARLESS

Jakko M Jakszyk sjöng så förtvivlat vackert, och sedan under Robert Fripps ledning gick de tre trummisarna – allra främst favoriten Pat Mastelotto – bärsärk över sina slagverk. Var man inte hundra överlycklig som person, så kom tårarna. De kanske kom för er glada, också?

Jag tackar åter Janne, som fick fram en plåt åt mig, dagen innan giget på Filadelfiakyrkan.

 

Årets upptäckt: BOB DYLAN

Jovisst har jag hört hitsen, och mycket utöver det, genom åren. Men det behövdes ett nobelpris (och en Jeppe Hammarström) för att sätta sparken i min röv. Bästa låten? Jag har ju inte hunnit med alla skivor än, men en kvalificerad gissning är ”It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding)”.

 

Årets TV-serie: ALLT OM SVERIGE

Tävlingarna är spännande, man går lätt in och börjar heja på deltagarna (min favorit Sarah vann!), och så är Anders Lundin en toppenprogramledare, som lär jänkarna om deras fädernesland via goda portioner humor och ordentliga stunders gravallvar.

 

Årets radioserie: SPANARNA

Alltid. Kommer den någonsin att besegras?

 

Årest sporthändelse:

Ny kategori som kom med enbart för att (såklart) Sirius gick upp i allsvenskan!

 

Årets intervjuobjekt: GRAHAM BONNET

Tre gånger. Förtjusande karl. Hans nya platta blev ännu bättre på kuppen.

 

Årets besvikelse: MAR…

Nej, det här ska vara en POSITIV genomgång av året!

 

Årets linguistiska avbräck: TRETTIOÅRIGA KRIGET

Saltsjöbadarna släppte ett album på engelska, och med den äran.

 

Årets återutgåva: JETHRO TULL – ”STAND UP”

Med tanke på alla Tull-återutgåvors enormt detaljerade och underskönt bildsatta tjockböcker, fortsätter de sitt segertåg som återutgåvornas kejsare. Den här gången medföljer även popup-gubbarna från original-LP:ns utvik.

 

Årets musikbok: ”FRÅN ABBA TILL MONICA Z”

Nej, inte BARA för att jag är med och skriver, utan för att alla dessa 377 hyllningar av svensk musikkonst – från Evert Taube till Bathory – är så rysligt välskrivna och påhitta av de femton författarna. Fast det är klart, du börjar ju givetvis med Damien, Boppers och Spellbound. Och Flower Kings och ACT. Och Schytts.

 

Årets skönlitteratur: DIMITRI GLUCHOVSKIJ – ”FUTURE” (svenska översättningen)

Jag har bara hunnit genom drygt halva tegelstenen, men är återigen gastkramad av denne blomstrande dystopiker. Berättelsen må utspela sig utanpå jorden istället för under jord, men den är inte ett dugg mer upplyftande än ”Metro 2033” eller ”Metro 2034”.

 

Årets musiknyhet: Att Ayreon faktiskt ska spela live.

 

Årets rykte: Att Rick Parfitt, Alan Lancaster och John Coghlan ska börja lira ihop.

 

Förhoppning inför 2017 (tänkbar): Att Ritual tar och blir klara med den där jävla skivan!

 

Förhoppning inför 2017 (rätt så tänkbar): Att jag under året uppträder med egen musik (känns mer troligt än egen platta).

 

Förhoppning inför 2017 (inte så tänkbar): Numera kan vi nog glömma en återförening av klassiska femmanna-Genesis.

 

Årets nyårskål for absent friends: KEITH EMERSON, GREG LAKE, DAVID BOWIE, PETER ERICSON

 

suedegrahambonnetbandbookcddarskapensmonotoni

De 50 bästa albumen:

1. SUEDE – NIGHT THOUGHTS
2. GRAHAM BONNET BAND – THE BOOK
3. KAIPA DA CAPO – DÅRSKAPENS MONOTONI
4. HAMMERS OF MISFORTUNE – DEAD REVOLUTION
5. MEGADETH – DYSTOPIA
6. ANDERSON/STOLT – INVENTION OF KNOWLEDGE
7. ELEPHANT PLAZA – MOMENTUM
8. TRETTIOÅRIGA KRIGET – SEASIDE AIR
9. BRIDGE TO MARS – BRIDGE TO MARS
10. VAN DER GRAAF GENERATOR – DO NOT DISTURB

11. OPETH – SORCERESS
12. GLENN HUGHES – RESTORATION
13. DAVID BOWIE – BLACKSTAR
14. KARMAKANIC – DOT
15. GRAHAM NASH – THIS PATH TONIGHT
16. THE CLAYPOOL LENNON DELIRIUM – THE MONOLITH OF PHOBOS
17. SPIRITUAL BEGGARS – SUNRISE TO SUNDOWN
18. MÅRRAN – AP-IX
19. SHAMAN ELEPHANT – CRYSTALS
20. VÄRTTINÄ – VIENA

21. BIG BIG TRAIN – FOLKLORE
22. LUCIFER’S FRIEND – TOO LATE TO HATE
23. JEAVESTONE – HUMAN GAMES
24. FROST – FALLING SATTELITES
25. SEVEN IMPALE – CONTRAPASSO
26. FATAL FUSION – TOTAL ABSENCE
27. CIRCA – VALLEY OF THE WINDMILLS
28. MOTORPSYCHO – HERE BE MONSTERS
29. DREAM THEATER – THE ASTONISHING
30. RIKARD SJÖBLOM – THE UNBENDABLE SLEEP

31. WHITE DENIM – STIFF
32. STICK MEN – PROG NOIR
33. HAKEN – AFFINITY
34. THE SYN – TRUSTWORKS
35. DESTINY – CLIMATE CHANGE
36. FUTURE ELEPHANTS? – FUTURE ELEPHANTS?
37. THE CULT – HIDDEN CITY
38. STATUS QUO – AQUOSTIC 2: THAT’S A FACT!
39. ABC – THE LEXICON OF LOVE II
40. MERIT HEMMINGSSON – MERIT

41. METALLICA – HARDWIRED TO SELFDESTRUCT
42. ASTRAKHAN – ADRENALINE KISS
43. ASOKA – BARA KÖR PÅ
44. SANTANA – IV
45. THE MUTE GODS – DO NOTHING TIL YOU HERE FROM ME
46. THE ROLLING STONES – BLUE AND LONESOME
47. WHEEL IN THE SKY – HEADING FOR THE NIGHT
48. BADGE – IF IT HURTS IT MUST BE RIGHT
49. RIKARD Z – I CAN DO WITHOUT LOVE
50. DIMMA – DIMMA ÖVER EKEBY

Billy Sherwood & Tony Kaye – Live In Japan

billy-tony

Ibland är budgeten inte stor. Ibland behöver den inte vara det. Som till exempel när de bägge Yes-berömda Billy Sherwood (sång/gitarr) och Tony Kaye (keyboards) flög över till Japan år 2011. Allt komp spelades upp i dator, vilket i förstone kan verka lite blaskigt, men jag inser snart att jag själv hade velat vara publik på någon av de här konserterna, datormusik eller inte.

Låtarna plockas i viss mån från Sherwoods tid i World Trade och från duons gemensamma band Circa, men troligen är väl de flesta på plats för att höra Yes-material. Förståeligt nog spelas flera låtar från de perioder då Kaye respektive Sherwood spelade hos progtitanerna. Hit hör saker som ”Your Move”, ”Owner of A Lonely Heart” och ”No Way We Can Lose”. Märkligare då att man plockar nummer som “Wonderous Stories” och slutlåten “Roundabout”, originalinspelade utan någondera av de båda. Fast det är klart, både Billy och Tony har ju spelat låtarna live med Yes hundratals gånger, så de kanske ändå känns som ”deras”.

Denna intima soaré bjuder på flera höjdpunkter, av vilka jag fastnar särskilt för svänget i ”Cut the Ties” samt ”I Could”, vilken förvandlades till ”Finally” på Yes-skivan ”The Ladder” (1999). På andra änden av linjalen hittar jag dessvärre storfavoriten ”The More We Live”, vilken här ges en alldeles för rak och odramatisk inramning.

Nämnas kan även att i asken ligger all musik på två CD samt på en DVD, vilken också bjuder på diverse dokumentärklipp signerade Billy Sherwood själv.

billy-tony-2

Billy Sherwood & Tony Kaye – Live In Japan
Cherry Red

DISC 1

1. CONFESS
2. TOGETHER WE ARE
3. CUT THE TIES
4. TIME AND A WORD
5. I COULD
6. RED LIGHT AHEAD
7. FIREWORKS
8. YOUR MOVE
9. OWNER OF A LONELY HEART

DISC 2

1. I AM WAITING
2. TONY KAYE SOLO
3. THE OTHER SIDE
4. WONDROUS STORIES
5. MAN OVER BORED
6. THE MORE WE LIVE
7. NO WAY WE CAN LOSE
8. SAY GOODBYE
9. ROUNDABOUT

 

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Eyesberg – Masquerade

eyesberg-masquerade

Den här skivan fick jag upp ögonen för av en så urbota löjlig anledning som att gruppnamnet rimmar på mitt efternamn! Men det var tur, för Eyesberg visade sig vara en riktigt njutbar stunds lyssning på riktigt klassisk progrock. Ska man leta referenspunkter, så ligger väl 70-talets Genesis hyfsat nära. Hör bara det emellanåt återkommande flöjtspelet mot akustiskt gitarrbotten. Men än närmare finner vi 80-talets Marillion och i allra högsta grad IQ. Kanske kan vi även dra paralleller till Agents of Mercy, då bandets sångare Malcolm Shuttleworth har en stämma snarlik Nad Sylvans. Vilken i sin tur ofta liknar Peter Gabriel eller Phil Collins, så där är cirkeln sluten. En liten avstickare till typisk Lars Hollmerskt elpiano hör vi förresten i ”Steal Your Thunder”.

Det vi talar om är alltså en väldigt varm och stämningsfull neoprog, där goda melodier sitter i högsätet, och där Georg Alfters gitarrsolon ofta är av det riktigt attraktiva slaget. Vi bör inte glömma texterna. Särskilt gillar jag ”Faceless” med sin nostalgiska tillbakablick på hur vi en gång faktiskt umgicks som människor snarare än via sociala media. Eller ”Here and now”, som med rader av finurliga formuleringar avhandlar den moderna människans utsatthet. Allt detta till dramatisk, närmast majestätisk rockmusik. Å andra sidan klarar sig Eyesberg bra även helt utan text: Supertjusiga, instrumentala ”Storm Flood” ringlar som just en smäcker flod bland alla upptänkliga stockar och stenar, och blir på kuppen en av albumets tveklösa höjdpunkter. Det härliga svänget beror för övrigt till viss del på att gamle Spock’s Beard-trummisen Jimmy Keegan gästar denna tyskbrittiska trio, albumet igenom.

Eyesberg – Masquerade
Progressive Promotion

1. Joke On You 5:17
2. Come And Take A Look At My Life 6:32
3. Faceless 5:12
4. Here And Now 4:38
5. Storm Flood 6:05
6. Steal Your Thunder 5:21
7. Wait And See 18:01 (I. Overture II. The Beginning Of The End III. Talking To Father Time IV. I Told You So V. The Last Demise)

www.facebook.com/EYESBERG.PROG/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

 

Kaipa på vinyl.

Kaipa 8/10
Inget nytt under solen 9/10
Solo 8/10

tempusfugitrecords

(Tempus Fugit)

****ENGLISH VERSION BELOW****

Det är som en tanke, att de tre första Kaipa-skivorna utges på LP exakt samtidigt som tre av originalmedlemmarna – Tomas Eriksson, Ingemar Bergman och Roine Stolt – är aktuella med sitt splitter nya Kaipa Da Capo. Sistnämnda konstellation är dessutom tänkt som en direkt fortsättning på dessa tre album, och som vi ska höra är jämförelsen inte oäven.

kaipa-1web

Den självbetitlade debuten gavs ut 1975 och är på alla sätt en typisk 1975-skiva. Från Stolts tidstypiska omslagsmålning till det mestadels Hans Lundin-skrivna musikinnehållet får vi en mäktig, naturromantisk rockmusik med filosofiska texter. Notera särskilt den så vackra folktonen i ”Skogspromenad” eller den österländska jazzrocken hos ”Förlorad i Istanbul”. Kaipa ställs ofta intill sina brittiska genrebröder i Yes eller Genesis (”Oceaner föder liv” är närmast övertydligt Genesis-influerad), men jazzådran och folktonen gör Kaipa helt unika. Det tydliga trolska elementet skänker rentav paralleller till Uriah Heep, även om nu Hans Lundin trakterar en långt renare och mjukare orgel än den som Ken Hensley spelade.

kaipa-2web

Inget nytt under solen”, så. Enligt många, Kaipas allra största klassiker. Här kan man på ett ungefär tala om en sida Lundin och en sida Stolt. Titelspårets (med vinylskivans återkomst kan vi nu åter tala om just spår) målande lyrik pekar rakt mot The Flower Kings, slutets gitarrsolo spelades faktiskt av blomkungarna under deras första period. Men Lundins magnum opus, den tjugo minuter långa ”Skenet bedrar” är troligen Kaipas allra mesta klassiker. Ända in i Kaipa Da Capos moderna tider har detta verk – komponerat av en ex-medlem – öppnat konserterna. På något sätt känns textens revolt mot överheten än mer relevant idag än i det 1976, då albumet ursprungligen gavs ut.

Här måste förresten en eloge gå till Tomas Eriksson, som under hela skivan attackerar basen som vore han Chris Squire. För övrigt Erikssons sista Kaipaskiva på mycket länge.

kaipa-3web

Till ”Solo” (1978) hade Mats Lindberg anslutit sig på bas och Mats Löfgren på sång, och nu är det Stolt som gör den mesta musiken. Albumet tycks vara något av en favorit för dagens Stolt, då flera låtar (”Total förvirring”, ”Sist på plan”…) är givna på nutida KDC-setlistor. ”Sen repris” och ”Frog funk” låter å sina sidor som Queen på svenska (piano à la Freddie Mercury och stämgitarrsolon som är Brian May upp i dagen), men min storfavorit blir i slutändan Hans Lundins vemodigt finstämda ”En igelkotts död”. Här är vi inte fjärran Pink Floyd. Vemodigt är också att denna återutgåva sammanfaller med Mats Löfgrens tragiska bortgång.

Mer information: Samtliga LP-skivor ligger i utviksomslag med bilder och låttexter, och med följer ett pappersark med ännu mer bilder samt historien bakom varje skiva på engelska. Dessutom medföljer varje skiva även på CD, inklusive bonusmaterial. Här är ”Inget nytt under solen” intressantast, då den innehåller fyra engelskspråkiga låtar, hämtade från en tänkt utrikeslansering och talande för varför somliga liknar Kaipa vid Genesis. En sak till: första upplagan skivor ges ut på tjusig, färgad vinyl.

Varm musik i varm ljudskrud. Och framför allt ett stycke svensk musikhistoria.

*****

It’s like a thought, that the first three Kaipa albums are being reissued on LP at exactly the same time as three of the original members – Tomas Eriksson, Ingemar Bergman and Roine Stolt – launch their brand new Kaipa Da Capo band. The latter constellation is designed as a direct continuation of these three albums. As we will hear, that the comparison stands.

kaipa-1web

The self-titled debut was released in 1975 and is in every way a typical 1975 record. From Stolt’s cover painting to the mainly Hans Lundin-written musical content, we get a powerful, natural romantic rock music with philosophical lyrics. Note in particular the beautiful folk tone of ”Forest Walk” or the oriental jazz rock of ”Lost in Istanbul”. Kaipa are often placed next to their British brothers of Yes or Genesis (”Oceaner föder liv” is extremely similar to Genesis), but the jazz and folk vein make Kaipa completely unique. An element of magic even evokes parallels with Uriah Heep, although Hans Lundin presents a far cleaner and softer organ than the one Ken Hensley played.

kaipa-2web

Over to ”Inget nytt under solen”. According to many, this is Kaipa’s greatest classic. Here, we can roughly speak of one side Lundin and one side Stolt. The title tracks’ (with vinyl’s return, we can again rightly talk about tracks) colorful poetry points straight at The Flower Kings; the ending guitar solo was actually played by the flowery men during their early days. But Lundin’s magnum opus, the twenty-minute ”Skenet bedrar” is probably Kaipa’s biggest classic. Even in the modern days of Kaipa Da Capo, this piece of work – composed by an ex-member – opens each concert. Somehow, the lyrical revolt against authority is more relevant today than in 1976, when the album was originally released.
By the way, praise goes out to Tomas Eriksson, who throughout attacks the bass as if he were Chris Squire. Moreover, this is Eriksson’s last Kaipa album in a very long time.
kaipa-3web

For ”Solo” (1978), Mats Lindberg joined on bass and Mats Löfgren on vocals; now Stolt writes most of the music. The album seems to be something of a favourite for today’s Stolt, as several songs (”Total förvirring”, ”Sist på plan”…) are staples on contemporary KDC setlists. ”Sen repris” and ”Frog funk”, on the other hand, sound like Queen in Swedish (piano à la Freddie Mercury and harmony solos Brian May-style). My favourite tune is however Hans Lundin’s sad and delicate ”En igelkotts död”. Here, we are not far from Pink Floyd. Sad is also the fact that this rerelease coincides with Mats Löfgren’s tragic death.

More information: All LP’s lie in foldout covers with photos and lyrics, and contain sheets with even more pictures and the story behind each album in English. Also included is each disc on CD, containing bonus material. “Inget nytt under solen” is the most interesting one, as it contains four songs in English, taken from a supposed foreign launch and explaining why some find Kaipa and Genesis similar. First edition LP:s are on fancily colored vinyl.
This is warm music in a warm cloth of sound. And above all, a piece of Swedish music history.


Daniel Reichberg