The Claypool Lennon Delirium – The Monolith of Phobos

lennon claypool delirium_album
The Claypool Lennon Delirium – The Monolith of Phobos

 

Man skulle kunna tro att en sådan som Sean Lennon hade allt serverat, son som han är till en av rockhistoriens absolut största fixstjärnor. Men det finns inga genvägar, och kanske har Sean bedömts hårdare, eftersom han brås på ett geni. Eller två genier? Hur som helst har Lennons skivkatalog varit minst sagt diffus, från trallig pop till märkliga instrumentalskivor till… Det är inte förrän på senare år som det har riktigt lossnat för Lennon, då med duon GOASTT (The Ghost of a Sabre Tooth Tiger), där han experimenterar med psykedelisk rock och vacker stämsång som hade gjort pappa varm av stolthet.

Nu har Sean Lennon slagit sig samman med Les Claypool, basisten som var för skicklig för att bli insläppt i Metallica, och som spritt hårdfunkig galenskap till hela världen med sin grupp Primus (samarbetet har kommit till stånd efter en turné då de bägge banden reste tillsammans). Här ska direkt sägas att ”The Monolith of Phobos” är mer Lennon än Claypool. Visst, basgångarna är distinkta och finurliga, albumet igenom, men den som eftersträvar Primus-stök à la ”Jerry was a race car driver” får leta annorstädes. ”Monolith of Phobos” är nämligen i stora mått ett tillbakalutat psykedeliskt album, precis i den stil som Lennon redan givit oss med GOASTT. Som en tyngre version av det allra tidigaste Pink Floyd, kanske man kan säga. Ja, för att vara tillverkat av två jänkare, känns albumet överraskande brittiskt. Kanske att arvet från pappa skiner igenom? Kolla till exempel ”Oxycontin Girl” – inte är det nån Big Apple-accent som tränger fram, direkt.

Till topplåtarna hör den Mellotronstinna ”Boomerang Baby”. Hit hör också den för all del Primuslika ”Breath of a Salesman” och kanske främst ”Captain Lariat”, där de två kontrahenterna lyckas fusionera sina varsina egenheter till en enda, genuint flödande helhet. Claypool skaldar teatraliskt om någon av sina uppdiktade figurer, bara för att i refrängerna mötas av en Lennon som en mix mellan Syd Barrett och farsgubben. Låten ger sig mot slutet iväg på ett spacejam som måste sägas höra till albumets stora förtjänster. Ett omnämnande också till slutnumret ”There’s no Underwear in Space” (lysande titlar!), som med sina fina kvinnokörer kunnat vara rent pastoral, om det inte varit för de gnisslande gitarrerna, de slött tillslagna slagverken och den faktiskt ganska otäcka stämningen.

”The Monolith of Phobos” är en oftast mörk och dramatisk, men hela tiden underhållande och rentav lättlyssnad platta för alla vänner av art- eller progrock; fans av musik som gärna sticker ut ur mängden. Ja, den funkar också fint för fans av det där bandet som Lennons pappa en gång var med i. Dock har jag inte lyckats luska reda på huruvida det verkligen står någon monolit på Marsmånen Phobos.

claypool lennon

The Claypool Lennon Delirium – The Monolith of Phobos
(ATO/BMD)

1. ”The Monolith of Phobos” 4:40
2. ”Cricket and the Genie (Movement I, The Delirium)” 3:52
3. ”Cricket and the Genie (Movement II, Oratorio Di Cricket)” 4:16
4. ”Mr. Wright” 4:21
5. ”Boomerang Baby” 5:48
6. ”Breath of a Salesman” 3:27
7. ”Captain Lairat” 6:00
8. ”Ohmerica” 5:08
9. ”Oxycontin Girl” 5:03
10. ”Bubbles Burst” 4:10
11. ”There’s No Underwear in Space”

http://www.theclaypoollennondelirium.com/

 

Betyg: 8 av 10

Daniel Reichberg

 

Årsbästalistan 2015 från Daniel Reichberg.

årslistor 2015web

1. THE NEAL MORSE BAND – THE GRAND EXPERIMENT
2. HASSE FRÖBERG & MUSICAL COMPANION – HFMC
3. MAGIC PIE – KING FOR A DAY
4. KILLING JOKE – PYLON
5. VON HERTZEN BROTHERS – NEW DAY RISING
6. RIVERSIDE – LOVE, FEAR AND THE TIME MACHINE
7. TOMAS BODIN – SHE BELONGS TO ANOTHER TREE
8. SCORPIONS – RETURN TO FOREVER
9. IRON MAIDEN – THE BOOK OF SOULS
10. SPOCK’S BEARD – THE OBLIVION PARTICLE
11. NAD SYLVAN – COURTING THE WIDOW
12. STEVE HACKETT – WOLFLIGHT
13. THE TANGENT – A SPARK IN THE AETHER – THE MUSIC THAT DIED ALONE PART II
14. BEARDFISH – +4626+COMFORTZONE
15. LEPROUS – THE CONGREGATION
16. ANEKDOTEN – UNTIL ALL THE GHOSTS ARE GONE
17. DAVID GILMOUR – RATTLE THAT LOCK
18. RHINO’S REVENGE – II
19. EUROPE – WAR OF KINGS
20. STEVEN WILSON – HAND. CANNOT. ERASE.
21. DEF LEPPARD – DEF LEPPARD
22. MICHAEL MONROE – BLACKOUT STATES
23. RATATAT – MAGNIFIQUE
24. PAUL WELLER – SATURNS PATTERNS
25. PERFECT BEINGS – PERFECT BEINGS
26. NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – SKYLINE WHISPERS
27. JONO – SILENCE
28. GORGEOUS T.E.D. – SONGS FROM THE GOLDILOCK’S ZONE
29. BENESSER – PURPOSE AND CAUSE
30. GHOST – MELIORA

Daniel Reichberg

Tomas Bodin – She belongs to another tree

bodin 2015
Tomas Bodin – She belongs to another tree

 

I en tid när allt fler ger ut sina verk på vinylskiva – ja, rentav på kassett – går Tomas Bodin åt andra hållet och släpper sitt nya, gastkramande, album endast som nedladdning. Men om nu utgivningen är modernast tänkbara, så är keyboardistens val av instrument desto mer old-school. Här är det gammelsynthar för fullt, eftersom dessa enligt upphovsmannen förmedlar känslor långt bättre än sina moderna barnbarn. Allt detta i en musik som troligen är den både mest äventyrliga och mest dramatiska som Bodin någonsin gjort. Ta exempelvis ”Damn, I was stung by a Zap Goblin”, ett mörkt, suggestivt stycke som utan tvivel hör hemma bland de mest intrikata stunderna hos radioprogrammet ”Elektroniskt i P2”. Eller ”She belongs to another tree” som verkligen tänjer på själva begreppet musik. Här är det experimentella ljudlandskap som gäller, i hyfsat samma skola som Mikael Åkerfeldts och Steven Wilsons duoprojekt Storm Corrossion. Ifall nu dessa två varit mer äventyrliga av sig. Dissonanta ljudsjok av en sort som aldrig skulle höras hos Bodins dagjobb i The Flower Kings. Nära tolv minuter av ont mörker; när Bodin skapade detta var han ingen lycklig människa. Resten av albumet är inte direkt muntert, det heller, dock i mer ”vanlig” Bodin-anda. Det vill säga gripande stämningsstycken på alla upptänkliga klaviaturer, musik som knappast kan klassas som rock. På flera håll uppstår likheter med de instrumentallåtar som David Bowie fyllde b-sidorna med på sina album ”Low” och ”Heroes”. Lika ofta är det Ralph Lundsten som blir referensen.

Tomas Bodin – She belongs to another tree

Dried Leaves from the Sky
When a Ballerina Fish made Her Gum Crawl
Damn, I was Stung by a Zap Goblin
She belongs to another Tree
A Drama Queen in a Sky Bar
The Sloths are Never Climbing Inwards
Dancing a Tree in a Paranormal Café
Night Forest

http://tomasbodin.se

 

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Årsbästalista 2014 skribent Daniel Reichberg

topplistor2014liggande

Daniel Reichberg

Årets bästa konsert: Transatlantic på Sweden Rock Festival. Som de magiker de är, förvandlade dessa de stora uttryckens mästare en futtig liten timme till episk, mastodontisk progextas.

Årets upptäckt: Bend Sinister. ”Vad kan det vara för ett förband som Bigelf har med sig”, tänkte jag, lyssnade och blev golvad. Woodstock Generation, fast med Red Bull istället för LSD.´https://www.youtube.com/watch?v=GQ5T1rj–kY~

Årets projekt: California Breed. Tillsammans med Jason Bonham hittar Glenn Hughes unge gitarrfenomentet Andrew Watt, släpper en toppenskiva(Glenns bästa på fjorton år) och redan till sommaren är projektet historia, i och med Bonhams avhopp. https://www.youtube.com/watch?v=7MfJWKGG0pU

Årets gästframträdande: Daniel Gildenlöw hälsar på hos gamla polarna i Transatlantic på Sweden Rock, och vips har vi bandets enda sexmannakonsert någonsin.

Årets box: Jethro Tull ”Warchild”. Inte en massa poänglösa kontraktsfaksimiler eller spelkulor, utan massivt med asintressant TEXT medföljer dessa fyra cd/dvd-skivor. Så ska det vara!

Årets besvikelse: ”Queen Forever”. Brian May hade talat om ”en hel del” överblivet material, och så fick vi en vanlig samlingsskiva med bara en enda helt ny låt. http://swedenrock.com/index.cfm?x=review&view=review&rvwId=1616

Årets musiker: Mike Portnoy, som trummar på tre av årets femton bästa album (Bigelf, Flying Colors, Transatlantic)

Årets fackbok (musik): Simon Robinson & Stephen Clare ”Deep Purple – wait for the ricochet”. Historien om “Deep Purple in Rock” berättas så där ljuvt detaljerat som vi kalenderbitarnördar älskar.

Årets fackbok (ej musik): Aron Etzler ”Reinfeldteffekten”. Den gode Etzler lyckas beskriva omvandlingen av ett politiskt parti som en rafflande thriller. Märkligt nog lyser hans egnas vänsteråsikter knappt igenom alls; boken är snarare närapå en hyllning till de smarta politikernas snillen.

Årets bok (skönlitteratur): Tony Samuelsson – Kafkapaviljongen. Ett antal människoöden i ett Stockholm under och efter andra världskriget där Nazityskland har vunnit.

Årets comeback: Inte hade man trott att det skulle komma en ny skiva med självaste Pink Floyd!

Årets mest överskattade: Det må vara förutsägbart, men när en person utan sångröst säljer ut landets största arena och konserten genererar en smällfet bok, då kliar jag mig i huvudet.

Årets mest underskattade: Pink Floyd – The Endless River. Somliga tycks ha hoppats på en serie låtar à la The Wall, men detta är ju inte alls vad det handlat om.

Årets musiknyhet: Francis Rossi i Status Quo skaffar ny gitarr!

Årets cover: Pain of Salvation ”Perfect Day”. När Gildenlöw tolkar Reed uppstår magi. https://www.youtube.com/watch?v=XO9q9sfQTFg

Årets återutgåva: The Flower Kings ”Stardust We Are” på monumental trippel-LP. Äntligen ett format som gör omslaget rättvisa.

Årets låt: Transatlantic ”Black as the Sky”. Ett fantastiskt tryck och flyt i denna mörka Pete Trewavas-komposition, som må handla om världsläget, men för mig kom att illustrera en svår separation. https://www.youtube.com/watch?v=OmKsVDUv9_4

Årets återvunna trend: Status Quo ”Aquostic” och Pain of Salvation ”Falling Home”. Båda banden återupplivar unplugged-konceptet med utsökt resultat.

Årets livealbum: Queen “Live at the Rainbow ’74”. Fyra LP med ett svinhungrigt Queen helt utan hämningar. https://www.youtube.com/watch?v=uHpB-rw6urw

Årets singel: David Bowie ”Sue (or in a season of crime)” https://www.youtube.com/watch?v=nFX1y62l9C4

Årets TV-serie: ”Allt för Sverige”. Kul och berörande koncept; mina tårar rann.

Årets radioserie: ”Spanarna” ännu en gång.

Förhoppning inför 2015 (tänkbar): Att Jon Anderson återvänder till Yes.
Förhoppning inför 2015 (hyfsat tänkbar):~Att Van Halen äntligen
återvänder till våra trakter.~
Förhoppning inför 2015 (inte särskilt tänkbar):~Att klassiska
femmanna-Genesis återförenas. Och kommer till Sverige.

Årets album, först 25 bubblare, ej rangordnade:

PINGVINORKESTERN – PUSH
IAN ANDERSON – HOMO ERRATICUS
DON AIREY – KEYED UP
TRANSATLANTIC – KALEIDOSCOPE
MOTORPSYCHO – BEHIND THE SUN
BECK – MORNING PHASE
BEND SINISTER – ANIMALS
JACK WHITE – LAZARETTO
CALIFORNIA BREED – CALIFORNIA BREED
MANDO DIAO – AELITA
SAGA – SAGACITY
IQ – ROAD OF BONES
URIAH HEEP – OUTSIDER
DAYS OF ASHES – IN THE MIRROR OF RECONCILIATION
BERNIE MARSDEN – SHINE
MIDGE URE – FRAGILE
ENCHANT – THE GREAT DIVIDE
YES – HEAVEN AND EARTH
ROBERT PLANT – LULLABY AND…THE CEASELESS ROAR
ANIMA MORTE – UPON DARKENED STAINS
OPETH – PALE COMMUNION
DAVID CROSBY – CROZ
PRINCE & THIRD EYED GIRL – PLECTRUMELECTRUM
KNIGHT AREA – HYPERDRIVE
ADVENTURE – CAUGHT IN THE WEB

Och så riktiga listan!

1. ACT – CIRCUS PANDEMONIUM

2. PINK FLOYD – THE ENDLESS RIVER

3. BIGELF – INTO THE MAELSTROM

4. AMPLIFIER – MYSTORIA

5. FLYING COLORS – SECOND NATURE

6. BARRACUDA TRIANGLE – ELECTRO SHOCK THERAPY

7. KAIPA – SATTYG

8. MAD ARTWORK – I STILL BREATHE

9. HIDDEN LANDS – LYCKSALIGHETENS Ö

10. MASTODON – ONCE MORE ’ROUND THE SUN

Daniel Reichberg

Wings – Venus and Mars

wings_venus and mars coverWings – Venus and Mars

Paul McCartneys största stund efter Beatles splittring 1970. Ja, rentav bättre än flera av Beatles plattor. För mig råder ingen tvekan, när jag lyssnar på ”Venus and Mars” från 1975. När den nu äntligen kommer i tjusigt ljudande remasterutgåva är det ett härligt återhörande. Svänget och glamkörerna i ”Rock Show”, sorgelunken i ”Letting Go”, soulrocken i ”Call Me Back Again”, ljuvt lättviktiga ”Listen to What the Man Said” – här bjuds 70-talspop och -rock av ädlaste märke. Men det är inte bara själva låtmaterialet som skapar sensation, utan dessutom den härliga variationsrikedomen. Ta bara kontrasterna mellan ”Rock Show”, den katedraliskt smäktande ”Love in Song” och storbandsjazziga ”You Gave Me the Answer” – tre kanonlåtar som via denna kontrastverkan blir ÄNNU bättre. För ett hängivet ”White Album”- och ”Abbey Road”-fan som mig passar albumets mångskiftande färgprakt och dess respektingivande ymnighet i komposition som hand i handske. Återutgåvan innehåller dessutom en extraskiva innehållande samtida singlar som ”Junior’s Farm” och mer udda nummer. Exempelvis är detta mig veterligt första gången vi får tillgång till studioversionen av ”Soily”, låten som sedan år 1977 hörts live som slutnummer på ”Wings over America”.

Wings – Venus and Mars
Concord/Universal

1.Venus and Mars
2.Rock Show
3.Love in Song
4.You Gave Me the Answer
5.Magneto and Titanium Man
6.Letting Go
7.Venus and Mars
8.Spirits of Ancient Egypt
9.Medicine Jar
10.Call Me Back Again
11.Listen to What the Man Said
12.Treat Her Gently-Lonely Old People
13.Crossroads Theme

Betyg: 10/10

Daniel Reichberg

 

Wings – Wings at the Speed of Sound

Wings_Speed-of-Sound-cover

Wings – Wings at the Speed of Sound

Efter mästerverket ”Venus and Mars” (1975) var nästa Wings-album närapå dömt till antiklimax. Till denna uppföljare (1976) tog Paul McCartney därtill risken att låta övriga bandet ta för sig mer av utrymmet. Detta funkade både bra och dåligt. Linda McCartneysCook of the House” är som bäst smågemytlig och trummisen Joe Englishs sånginsats i ”Must do Something About It” kanske adekvat. Denny Laines egenhändigt skrivna/sjungna ”Time to Hide” är däremot en skönt drivande rocker i Stephen Stills-skolan, medan gitarristen Jimmy McCullochsWino Junko” både svänger och siar – ett par år senare var McCulloch död i överdos. Fast när det kommer till kritan är Paul McCartneys eget material ändå bäst. ”Beware My Love”, ”She’s My Baby” och ”Let Em In” heter favoriterna, även om jag med tiden (åldern?) börjat känna allt större acceptans även för den sjukligt sockersöta ”Silly Love Songs”. Bonusskivan är inte överdrivet intressant, då den mestadels består av studiodemos av de låtar vi hör redan på ordinarie skiva. Visserligen bjuds vi en ”Beware My Love” med Led Zeppelins John Bonham på trummor, men särskilt upphetsande eller sinnesvidgande är detta inte.

Förresten – märklig titel på en i det stora hela så lugn och soft skiva.

Wings – Wings at the Speed of Sound
Concord/Universal

1.Let ‘Em In
2.The Note You Never Wrote
3.She’s My Baby
4.Beware My Love
5.Wino Junko
6.Silly Love Songs
7.Cook of the House
8.Time to Hide
9.Must Do Something About It
10.San Ferry Anne
11.Warm and Beautiful

Betyg: 6/10

Daniel Reichberg

Pingvinorkestern – Push

Pingvinorkestern - Push
Pingvinorkestern – Push

Samla Mammas Manna. Ja, lyssnar du på öppningsnumret ”Madam Else’s Genuine Flea Circus” gör du säkert samma reflektion. Här svämmar det över av Lasse Hollmer – och Hasse Bruniusson-paralleller. Men lyssna vidare, och redan låt nummer två, ”Who Are You?” låter radikalt annorlunda. Sofistikerad, svårspecifierad musik med Susanne ”Suz” Johanssons uttrycksfulla röst på toppen. En låt till, den eventuellt Moody Blues-influerade ”As Hard As They Come”, och Pingvinorkestern täcker in ett tredje uttryck, även det väsensskilt från de tidigare två låtarna.

Ja, så fortsätter det, albumet igenom. Marimbaljud, ukulele, blandade slagverk och fiol har precis lika naturlig plats i Pingvinorkesterns musik som de gamla vanliga gitarrerna. Teatralisk cabaretmusik är influens precis lika mycket som rock. Det är nog vettigt att gruppen lagt sig till med beteckningen ”pingvinmusik”, då begrepp som rock eller prog helt enkelt inte räcker till. På kuppen åstadkommer Malmökvintetten en av de mest spännande och hörvärda skivor jag har snubblat över 2014.

Pingvinorkestern –  Push

1. Madam Else’s Genuine Flea Circus  03:33
2. Who Are You?  04:08
3. As Hard As They Come  05:22
4. You Got A Light, Mac?  03:19
5. In Too Deep  06:10
6. Alfred the Clown And His Highly Trained Poodles  03:45
7. Mood Swings  05:18
8. No, But I’ve Got A Dark Brown Overcoat  02:08
9. A Postcard From Copenhagen  03:27
10. The First Light  05:32
11. Creepy  01:44
12. Me & the Wave  07:18

www.pingvinorkestern.se

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

 

 

Introitus – Anima

Introitus  - Anima
Introitus  – Anima

Det är lätt att dra paralleller till Arjen Lucassens musik när man hör Introitus. Dels ståtar låtarna med vacker kvinnosång (Anna Jobs Bender), dels växlar man mellan hårdrock och elektroniska tongångar (hör exempelvis robotrösten à la 1980 i ”Free”) med självklar enkelhet. Det ligger också ett starkt fokus på bra melodier över hela albumet, ofta accentuerat av de David Gilmour-lika gitarrtongångarna från Per Helje. För att inte tala om de läckert symfoniska klaviaturlöpningarna signerade Mats Bender. Själva beskriver Vansbrobandet sin musik som neoprogressive, och det ligger väl en del i detta, men här finns en småmetallisk tyngd som man inte återfinner hos IQ eller 80-talets Marillion. Flöjten i nyss nämnda ”Free” för rentav tankarna till Ritual.

Albumet förlorar dock en poäng på sitt mestadels oförändrade tempo och sin genomgående likartade sinnesstämning. Smått moloket i mellantempo tycks vara Introitus maxim, och egentligen ska man väl inte klaga, då det trots allt låter så professionellt, men trots att detta ger ”Anima” en känsla av konsekvent enighet kan jag inte hjälpa att jag sitter och suktar efter mer upptempo och kanske någon gladare bit emellanåt.

Introitus  – Anima
Progress Records

1. Initiare (1:54)
2. Broken Glass (10:28)
3. Who Goes There (7:14)
4. Slipping Away (11:14)
5. You Will Always Be My Girl (6:30)
6. Free (7:50)
7. Anima (16:30)
8. Exire (1:34)
9. (untitled) (2:58)

 

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

www.introitus.se

Intervju med Midge Ure, Ultravox

midgeredhia4
Intervju med Midge Ure / Ultravox
av Daniel Reichberg

”English version below”

Sångaren/gitarristen James Ure föddes i Cambuslang, Skottland 1953. I unga dagar vände han bakochfram på smeknamnet Jim, och Midge var född. Ett första genombrott skedde med pojkbandet Slik; senare stod Rich Kids, Thin Lizzy, Visage och framför allt synthpionjärerna Ultravox på dagordningen. Ure är även känd för att ha medkomponerat ”Do They Know It’s Christmas” och arrangerat Live Aid 1985. Nyligen släpptes briljanta ”Brilliant”, den klassiska Ultravox-sättningens första nya album på 28 år. I oktober återvänder Ultravox till Sverige, och 15:e juni 2012 anropar Midge Ure Göteborg.

Albumet ”Brilliant” låter väldigt mycket som klassiska Ultravox. Gjordes detta med flit, eller kom det sig naturligt?

Det kom sig fullständigt naturligt. Jag tror inte vi skulle kunna göra det med flit, utan det här är ett sound som dyker upp automatiskt när vi fyra spelar ihop. Jag har ju spelat många gamla Ultravoxlåtar under mellanåren, antingen akustiskt, med solobandet eller med orkester, men det är bara när Ultravox samlas som det faktiskt låter som Ultravox.

Annars hade man kunnat tro att ni ville behaga de gamla fansen.

Hade vi försökt behaga fansen så hade det blivit en enda röra! Jag kommer att tänka på vad bilmagnaten Henry Ford sa. Han sa att hade han lyssnat på alla råd om hur bilar ska byggas, då hade det slutat med att han återuppfann hästen!

På vad sätt har ni förändrats under de 25 åren ifrån varandra?

Jag anser mig ha blivit en bättre låtskrivare, och så tycker jag att Billy Currie [klaviatur, viola] har utvecklats massor som musikskapare och arrangör. Det var riktigt häftigt att få över hans musikbakgrunder, och så skrev jag text och melodi på helt andra sätt än Billy hade föreställt sig låtarna.

Skrev ni på det sättet även på den gamla tiden?

Förr låste vi in oss hela bandet i en replokal i veckor, tills det började komma ut bra material, men det är omöjligt idag, då Warren Cann [trummor] bor i Kalifornien, Billy i London och jag och Chris Cross [bas, klaviatur] bor i Bath.

Kunde du föreställa dig att det skulle bli ett nytt Ultravox-album?

Nej. Absolut inte! I många år var Ultravox en del av min uppväxt. Visserligen en härlig och intressant del, men ändå historia. Inte ens när vi samlades för att turnera 2009 fanns det på radarn. Men efter en tid blev vi nyfikna. Kunde vi skapa ny musik, lika fräsch och livfull som den gamla? Hade vi fortfarande gnistan? Jag tycker vi har lyckats skapa musik som är precis up-to-date med vad som görs idag.

Hur kommer det sig att samtliga låttitlar består av endast ett ord vardera?

Varje låt hade en ettordig arbetstitel, och när vi skulle göra omslaget, tyckte vi det var snyggt att behålla titlarna så, rent designmässigt. Det är alltså en fråga om grafik mer än någonting annat.

Dags för historisk tillbakablick. Du är bland annat känd för att ha tackat nej till en plats i Sex Pistols. Var hade Midge Ure varit idag om han istället tackat ja?

Hahaha…den var svår! Var är grabbarna i Sex Pistols idag? Var Sid Vicious är vet vi ju alla. Steve Jones och Paul Cook har väl lagt av? Den ende som håller igång med musiken är John Lydon och jag är som han. Föds man med den här passionen är musik inte något man bara håller på med ett tag och sedan lägger av. Det blir ens öde att hålla på så länge man lever. Men det är möjligt att jag hade haft det enklare för mig ifall jag haft Sex Pistols på meritlistan.

Istället hamnade du en period i Thin Lizzy.

Jag och Phil Lynott lärde känna varandra redan i början av 70-talet. Jag älskade verkligen tidiga Thin Lizzy, då bandet var en trio. Jag såg dem i Glasgow på deras första turné, då de var förband till Nazareth. Thin Lizzy var mycket, mycket bättre än Nazareth. Senare i London sprang jag på Phil igen, vi blev polare och så ringde han från USA när de behövde en blixtsnabb ersättning, eftersom Gary Moore hade hoppat av.

Håller du med om att Ultravox var rätt pretentiösa under din första tid i bandet?

Ja, till en viss grad. Men jag tycker de flesta band är rätt pretentiösa. Det kan handla om arrogansen hos Liam Gallagher i Oasis, eller pretentioner på vårat sätt. Vissa tycker fortfarande vi är pretentiösa och pompösa! Men jag tror man måste ha en viss sorts ego för att klara sig i musikbranschen.

Jag har alltid haft svårt att förstå era texter. Vad handlar ”The Thin Wall” om, exempelvis?

Den handlar om den väldigt sköra tråden mellan sans och galenskap. Om hur lätt det är att dansa på gränsen och glida fram och tillbaka. Men egentligen är de flesta av mina gamla låtar mest ett målande med lyriken. Ena textraden behöver inte ha någon koppling till nästa. Ta bara ”Reap the Wild Wind” – den handlar verkligen inte om någonting alls! Så man ska nog inte analysera texterna alltför mycket.

Är det likadant med din lyrik numera?

Numera är mina texter mycket mer personliga. Andra kanske finner dem vaga, men för mig är de berättelser ur mitt liv.

Jag läste i en intervju om hur du på 80-talet tittade ut över publiken och såg hur hälften av det manliga klientelet tagit över din look med trenchcoat och sylvass mustasch. Kan man säga att Ultravox var visuella förebilder för den nyromantiska popkulturen?

Jag vet inte riktigt det. Vår image var vad vi kallade ”dead men’s clothes”. Vi åkte runt till Röda Korset och loppmarknader och köpte upp dödsbon, som vi sedan hade på oss.

Var ni frestade att klä er på det sättet även nu?

Absolut inte! Vi var väldigt bestämda på att göra det här på ett värdigt vis, och inte försöka spela unga rockgudar med supersnygga brudar i våra videor.

Är det med stolthet du ser tillbaka på tiden som medkompositör till Band Aid-singeln ”Do They Know It’s Christmas” 1983 och initiativtagare till den globalt direktsända välgörenhetsgalan Live Aid 1985?

Jag skulle ljuga om jag förnekade det. Vid tillfället kunde man inte ana hur stort det skulle bli. Vi gjorde något som kändes rätt, och så blev det monumentalt. Vi löste naturligtvis inte världssvälten, men vi ändrade människors attityder till välgörenhet. Så även om nu ”Do They Know It’s Christmas” inte är kronan på min musikkärriär, så är den ändå en stor höjdpunkt för mig som människa.

Så – vilka är då ditt livs musikaliska höjdpunkter?

Hhmmm…klurigt. Men om jag ska ta tre stycken i kronologisk ordning, så måste jag börja med när jag gick med i Ultravox. Det var ett djupt deprimerat Ultravox jag gick in i. De hade förlorat såväl sångare som gitarrist, de tyngdes av stora skulder och inte en jävel trodde på dem. Men när vi kopplade in instrumenten och började föra oljud…fullkomligt ljuvligt! Sedan får jag nämna spelningen på Live Aid, att framträda inför så oerhört många människor. Men några av de största tillfällena har skett i det tysta. Som när jag och Eric Clapton satt på ön Montserrat i Karibien och spelade gitarr tillsammans. För mig som hade vuxit upp med Claptons musik var det enormt stort. Eller då jag satt i en studio och fick lyssna på Japan-musikern Mick Karn när han excellerade på bas.

Slutligen – vilken är den allra bästa Midge Ure-låten?

Där väljer jag ”All Fall Down” från sista skivan jag gjorde med Ultravox innan mitt avhopp 1986.  Albumet ”Uvox” är en enda röra och visar upp ett band som faller samman, men i ”All Fall Down” lyckade vi samla oss tillsammans med folkmusikbandet The Chieftains i en väldigt enkel och kraftfull folksång. Men jag måste också säga att nya albumet ”Brilliant” troligen är den bästa samling låtar jag någonsin skrivit.

brilliant

Singer / guitarist James Ure was born in Cambuslang, Scotland in 1953. In younger days he reversed the nickname of Jim and Midge was born. A first breakthrough came with the boy band Slik; later, Rich Kids, Thin Lizzy, Visage and above all synth pioneers Ultravox ruled the agenda. Ure is also known for having co-composed ”Do They Know It’s Christmas” and organized Live Aid in 1985. Recently Ultravox released brilliant ”Brilliant,” the classic Ultravox-lineup first new album in 28 years. In October Ultravox return to Sweden; June 15, 2012, Midge Ure phones Gothenburg.

 The album ”Brilliant” sounds very much like classic Ultravox. Was this done on purpose, or did it come naturally?

It came out perfectly natural. I do not think we could do it on purpose, but this is a sound that pops up automatically when the four of us play together. I’ve played many old Ultravox songs over the years, either acoustically, with my solo band or with an orchestra, but only when Ultravox gather it actually sounds like Ultravox.

Otherwise, one could have believed that you would want to please the old fans.

 Had we tried to please the fans, it would have been a total mess! I remember what Henry Ford once said. He said that had he listened to advice on how cars should be built, then he would have reinvented the horse!

In what ways have you changed in the 25 years apart?

 I believe I have become a better songwriter, and I think Billy Currie [keyboards, viola] have developed lots as a musician and arranger. It was really cool to get his music backgrounds sent, and writing lyrics and melodies in completely different ways than Billy had imagined.

Did you work like that in the old days?

In the past, we locked the whole band in a rehearsal room for weeks, until good material started coming out, but that’s impossible today, when Warren Cann [drums] lives in California, Billy in London and I and Chris Cross [bass, keyboard ] live in Bath.

Could you imagine that there would be a new Ultravox album?

 No. Absolutely not! For many years, Ultravox was part of my upbringing. Certainly a beautiful and interesting part, yet history. Not even when we gathered to tour in 2009, this were on the radar. But after a while we became curious. Could we create new music, as fresh and vibrant as the old one? Did we still sparkle? I think we have managed to create music that is just up-to-date with what is being done today.

How is it that all the song titles consisting of only one word each?

 Each song had a one word working title, and when we would do the album cover, we thought it was neat to retain the titles so, purely in terms of design. It is thus a matter of graphics more than anything else.

Time for a retrospective. You’re known to having turned down a job with the Sex Pistols. Where would Midge Ure have been today if he had accepted?

Hahaha … that’s a difficult one! Where are the guys in the Sex Pistols today? Where Sid Vicious is, we all know. Steve Jones and Paul Cook are out of the business, aren’t they? The one still in music is John Lydon and I’m like him. If you’re born with this passion, music is not something you just hold on for a while and then quit. It is one’s destiny to hold on as long as you live. But it is possible that it would have been easier for me if I had the Sex Pistols among my merits.

Instead you ended up with Thin Lizzy for some time.

I met Phil Lynott back in the early 70’s. I really loved the early Thin Lizzy, when the band was a trio. I saw them in Glasgow on their first tour, when they were the opening act for Nazareth. Thin Lizzy was much, much better than Nazareth. Later in London I ran into Phil again, we became friends and he called from the U.S. when they needed a quick replacement, as Gary Moore had left the band mid-tour.

Was it hard to step into virtuoso Gary’s shoes?

I did not even try! Gary was truly a hero, whom I saw in the band Skid Row when he was still a teenager. It would have been ridiculous of me to even try to play like him, so instead I kept myself in the background and let Scotty Gorham play all the complex parts. There was no question of Thin Lizzy as a permanent solution for me, because I was going home to England to join Ultravox.

Do you agree that Ultravox were somewhat pretentious during your first time in the band?

 Yes, to a certain degree. But I think most bands are pretentious. It can be the arrogance of Liam Gallagher of Oasis, or pretensions in our way. Some still think we’re pretentious and pompous! But I think you have to have a certain kind of ego to survive in the music industry.

I have always found it difficult to understand your lyrics. What is ”The Thin Wall” about, for example?

 It’s about the very fragile thread between sane and insane. About how easy it is to dance on the edge and slide back and forth. But actually, most of my old songs a canvas of words. One line does not necessarily connect to the next. Take ”Reap the Wild Wind” – it’s really not about anything at all! So you probably shouldn’t analyze the lyrics too much.

Is it the same with your poetry nowadays?

 Today my lyrics are a lot more personal. Others may find them vague, but for me they are stories from my life.

I read in an interview about the 80’s, that you looked out over the audience and saw half of the male clientele having your look with the trench coat and sharp moustache. Can it be said that Ultravox were visual role models for the neo-romantic pop culture?

I really don’t know. Our image was what we called ”dead men’s clothes.” We went around to the Red Cross and flea markets and bought estates, which we wore onstage.

Were you tempted to dress in that way today as well?

 Absolutely not! We were very determined to do this in a dignified way, and not try to play young rock gods with super hot babes in our videos.

Is it with pride that you look back at your time as co-composer for Band Aid single ”Do They Know It’s Christmas” 1983, and initiator of the global charity gala Live Aid in 1985?

I would be lying if I denied it. At the moment, you could not have imagined how big it would be. We did what felt right, and it became monumental. Obviously, we didn’t solve world hunger, but we changed people’s attitudes to charity. So even if ”Do They Know It’s Christmas” isn’t the pinnacle of my career in music, it will remain a major highlight for me as a person.

So – what are your life’s musical highlights?

Hhmmm … tricky. But if I’m going to take three pieces in chronological order, I have to start with joining Ultravox. It was a deeply depressed Ultravox that I joined. They had lost both singer and guitarist, they were burdened in debt and not a bastard believed them. But when we plugged in our instruments and started to make noise … absolutely lovely! Then I’d mention the gig at Live Aid, appearing before so very many people. But some of the biggest occasions have taken place in silence. Like when I and Eric Clapton sat on the island of Montserrat in the Caribbean and played guitar together. For me, who had grown up with Clapton’s music, this was enormous. Or when I sat in a studio and got to listen to Japan musician Mick Karn when he excelled on bass.

Finally – what is the very best Midge Ure song?

I’d say ”All Fall Down” from the last album I did with Ultravox before leaving in 1986. The album ”UVOX” is a mess and displays a band falling apart, but in ”All Fall Down” we successfully gather ourselves together with folk band The Chieftains in a very easy and powerful folk song. But I must add that the new album ”Brilliant” is probably the best collection of songs I’ve ever written.

Daniel Reichberg

Intervju med Jonas Reingold

jonas
 Intervju med Jonas Reingold
av Daniel Reichberg

 

Inför SLOTTSSKOGEN GOES PROGRESSIVE 2012 har Daniel Reichberg samtalat med basisten/låtskrivaren JONAS REINGOLD om The Flower Kings och Slottsskogen, men också om Karmakanic, 3rd World Electric, Reingold Records och en och annan låtstöld.

Sedan comebacken i våras har Flower Kings hunnit med två spelningar. Hur tyckte du de gick?

Inför Sweden Rock Festival i juni var det rätt så nervigt, eftersom vi hade en helt ny trummis [tyske Felix Lehrmann], men det gick över förväntan. Nu känner jag mig väldigt trygg; det här kommer att gå som en dans. Loreleifestivalen i Tyskland gick också bra, men Sweden Rock är bättre organiserat. Roine Stolt behöver tid för att småpula inför gigen, halvrepa så att säga. Det fick han inte på Lorelei.

Hur kändes det att stå på scenen med Tomas Bodin och Hasse Fröberg, efter nära fem års åtskillnad?

Vid det laget kändes allt som vanligt igen. Däremot var det lite pirrigt vid mötet i november 2011, då vi bestämde oss till hundra procent för att köra igen.

Din låt ”Rising the Imperial” på nya albumet ”Banks of Eden” tycks närmast religiös. Är det en riktig tolkning?

Den har inget traditionellt kristet eller buddhistiskt budskap eller så, men jag återkommer ofta till texter om människans förankring till något större. Människan är förbannat bra på att stirra sig blind på bästa jobbet för att ha råd med bästa bilen och bästa sommarstugan, när det optimala kanske är att gå utanför dörren, sätta sig på en stol och titta på solnedgången.

På bonusdisken bidrar du med ”Going Up”. Vad finns att säga om den?

A celebration to life! Jag hade med mig fem låtar till inspelningen, vi tyckte ”Rising the Imperial” passade bra som avslutning på riktiga albumet, och så hamnade ”Going Up” på bonusskivan. De övriga tre låtarna ligger hemma i byrålådan. Roine har säkert tio timmar låtar som ligger och väntar i gömmorna, och ibland händer det att vi plockar upp något först efter flera år.

Finns det exempel på detta på ”Banks of Eden”?

Ja, ”Pandemonium” är en gammal låt som Roine presenterade för oss i Agents of Mercy, men vi diggade den inte alls. Så Roine gick hem och filade på låten, och plötsligt var den kanon! Ibland räcker det med att ändra lite smått i melodin eller texten och så hör man att där är låten.

Hur funkar det i övrigt – kommer Roine med färdiga demos på låtar, eller har ni andra möjlighet att påverka?

O ja, vi har stora möjligheter att påverka, även om Roine kommer med färdiga demos. Ta till exempel ”For the Love of Gold”, som Roine hade skrivit helt färdig, men som var väldigt olik den version som nu finns på skivan. Tomas hade nämligen ett intro på lager som visade sig passa ypperligt, och så vävde vi in flera andra Tomasgrejer under låtens gång.

Har Bamse stämt er för att Tomas snor ledmotivet i sitt solo?

Ha ha ha, man får faktiskt spela parafraser på gamla kända låtar, det är helt okej! Jazzmusiker gör sånt för jämnan.

Berätta om Reingold Records.

Det började med att jag och Roine jobbade med [fusionprojektet] 3rd World Electric, och efter ett tag började vi spåna på hur vi skulle få ut skivan. Jag bestämde mig för att starta skivbolaget och Roine tyckte det var helt okej. Först var det tänkt att jag bara skulle ge ut egna grejor på Reingold Records, men så hade Lalle Larsson [keyboardist i Karmakanic och Agents of Mercy] precis blivit klar med sin första soloplatta, och han ville gärna ge ut den genom mig. Sedan har både Hasse Fröberg & Musical Companion och Johan Randén kommit med skivor på bolaget. Det är skönt att vara sin egen dräng. För varje ny skiva är bolaget startklart, alla kontakter är tagna.

Är Karmakanic på gång med något nytt?

Vi håller just nu på och mixar en live-DVD från RosFest i USA. Den är filmad med fem kameror och riktigt bra ljud. Sedan kommer kanske en ny platta 2013. Jag skriver jämt små snuttar som jag spelar in på mobilen och ibland är det sånt som man sedan kan göra låtar av.

Är Karmakanic-låten ”Cyberdust From Mars” direktsnodd från ”I Breathe” av Alexander Bard-projektet Vacuum?

Ha ha ha… ”I Breathe” var ju väldigt populär på 90-talet, men jag snodde den inte medvetet. Men det var någon som nämnde likheterna, så jag gick hem och lyssnade, och det var ju jävligt likt. Så där gör jag jämt, snor från andra låtar utan att veta om det. Karmakanic-låten ”At the Speed of Light”, innehåller exempelvis en del som är misstänkt lik ”Motherless Children” av Transatlantic.

3rd World Electric – har ni något mer på gång?

Definitivt. Både jag och Roine tycker att första skivan blev lite väl slickad, så nu ska vi göra en skitigare, rökigare platta i 70-talsfunkig stil. Vilka blåsarna blir vet vi inte än, men Morgan Ågren spelar trummor och så är det jag, Roine och Lalle.

Kommer ni att spela live?

Ha ha ha…alltså…he he he…kanske eventuellt håller vi precis på att förbereda ett gig någonstans i Sverige. Det skulle möjligen kunna ligga till på det viset!

The Flower Kings har ju spelat på Slottsskogen Goes Progressive förut, för exakt tio år sedan. Vad minns du av det giget?

Mitt tydligaste konkreta minne är vilket skönt groove vi fick till när vi repade ”Stardust We Are” under soundcheck. Det där var ju den tiden då vi spelade hela ”Stardust” live. Jag har alltid gillat Slottsskogen och jag är väldigt glad att ni är tillbaka där ni höll till förr.

banksofedencover

Vad förväntar du dig den artonde augusti?

Jag hoppas det blir varmt väder och att det kommer mycket folk som visar Felix hur kul vi kan ha det i Sverige! Vi spelar gamla låtar, men också två eller tre från ”Banks of Eden”.

Någon hälsning till publiken?

Kom med ert bästa humör och er största plånbok, för vi kommer att ha mycket merchandise att sälja!

Slutligen – vilket är progrockens bästa album?

Ojojoj…jag hatar sådana frågor! Men ska jag ta med en skiva till en öde ö blir det Yes ”Tales From Topographic Oceans”, som jag tycker är en väldigt modig skiva. Många framgångsrika band trillar i fällan att försöka tillfredsställa fansen med enkla hitlåtar, men det gjorde inte Yes.  De drog igång med den där jättekonstiga texten och mitt i alltihop ett fruktansvärt kärvt Steve Howe-solo. Skulle en marsmänniska komma till jorden och fråga vad progrock är för något, då skulle jag spela upp ”Tales”.