Intervju med Jonas Reingold

jonas
 Intervju med Jonas Reingold
av Daniel Reichberg

 

Inför SLOTTSSKOGEN GOES PROGRESSIVE 2012 har Daniel Reichberg samtalat med basisten/låtskrivaren JONAS REINGOLD om The Flower Kings och Slottsskogen, men också om Karmakanic, 3rd World Electric, Reingold Records och en och annan låtstöld.

Sedan comebacken i våras har Flower Kings hunnit med två spelningar. Hur tyckte du de gick?

Inför Sweden Rock Festival i juni var det rätt så nervigt, eftersom vi hade en helt ny trummis [tyske Felix Lehrmann], men det gick över förväntan. Nu känner jag mig väldigt trygg; det här kommer att gå som en dans. Loreleifestivalen i Tyskland gick också bra, men Sweden Rock är bättre organiserat. Roine Stolt behöver tid för att småpula inför gigen, halvrepa så att säga. Det fick han inte på Lorelei.

Hur kändes det att stå på scenen med Tomas Bodin och Hasse Fröberg, efter nära fem års åtskillnad?

Vid det laget kändes allt som vanligt igen. Däremot var det lite pirrigt vid mötet i november 2011, då vi bestämde oss till hundra procent för att köra igen.

Din låt ”Rising the Imperial” på nya albumet ”Banks of Eden” tycks närmast religiös. Är det en riktig tolkning?

Den har inget traditionellt kristet eller buddhistiskt budskap eller så, men jag återkommer ofta till texter om människans förankring till något större. Människan är förbannat bra på att stirra sig blind på bästa jobbet för att ha råd med bästa bilen och bästa sommarstugan, när det optimala kanske är att gå utanför dörren, sätta sig på en stol och titta på solnedgången.

På bonusdisken bidrar du med ”Going Up”. Vad finns att säga om den?

A celebration to life! Jag hade med mig fem låtar till inspelningen, vi tyckte ”Rising the Imperial” passade bra som avslutning på riktiga albumet, och så hamnade ”Going Up” på bonusskivan. De övriga tre låtarna ligger hemma i byrålådan. Roine har säkert tio timmar låtar som ligger och väntar i gömmorna, och ibland händer det att vi plockar upp något först efter flera år.

Finns det exempel på detta på ”Banks of Eden”?

Ja, ”Pandemonium” är en gammal låt som Roine presenterade för oss i Agents of Mercy, men vi diggade den inte alls. Så Roine gick hem och filade på låten, och plötsligt var den kanon! Ibland räcker det med att ändra lite smått i melodin eller texten och så hör man att där är låten.

Hur funkar det i övrigt – kommer Roine med färdiga demos på låtar, eller har ni andra möjlighet att påverka?

O ja, vi har stora möjligheter att påverka, även om Roine kommer med färdiga demos. Ta till exempel ”For the Love of Gold”, som Roine hade skrivit helt färdig, men som var väldigt olik den version som nu finns på skivan. Tomas hade nämligen ett intro på lager som visade sig passa ypperligt, och så vävde vi in flera andra Tomasgrejer under låtens gång.

Har Bamse stämt er för att Tomas snor ledmotivet i sitt solo?

Ha ha ha, man får faktiskt spela parafraser på gamla kända låtar, det är helt okej! Jazzmusiker gör sånt för jämnan.

Berätta om Reingold Records.

Det började med att jag och Roine jobbade med [fusionprojektet] 3rd World Electric, och efter ett tag började vi spåna på hur vi skulle få ut skivan. Jag bestämde mig för att starta skivbolaget och Roine tyckte det var helt okej. Först var det tänkt att jag bara skulle ge ut egna grejor på Reingold Records, men så hade Lalle Larsson [keyboardist i Karmakanic och Agents of Mercy] precis blivit klar med sin första soloplatta, och han ville gärna ge ut den genom mig. Sedan har både Hasse Fröberg & Musical Companion och Johan Randén kommit med skivor på bolaget. Det är skönt att vara sin egen dräng. För varje ny skiva är bolaget startklart, alla kontakter är tagna.

Är Karmakanic på gång med något nytt?

Vi håller just nu på och mixar en live-DVD från RosFest i USA. Den är filmad med fem kameror och riktigt bra ljud. Sedan kommer kanske en ny platta 2013. Jag skriver jämt små snuttar som jag spelar in på mobilen och ibland är det sånt som man sedan kan göra låtar av.

Är Karmakanic-låten ”Cyberdust From Mars” direktsnodd från ”I Breathe” av Alexander Bard-projektet Vacuum?

Ha ha ha… ”I Breathe” var ju väldigt populär på 90-talet, men jag snodde den inte medvetet. Men det var någon som nämnde likheterna, så jag gick hem och lyssnade, och det var ju jävligt likt. Så där gör jag jämt, snor från andra låtar utan att veta om det. Karmakanic-låten ”At the Speed of Light”, innehåller exempelvis en del som är misstänkt lik ”Motherless Children” av Transatlantic.

3rd World Electric – har ni något mer på gång?

Definitivt. Både jag och Roine tycker att första skivan blev lite väl slickad, så nu ska vi göra en skitigare, rökigare platta i 70-talsfunkig stil. Vilka blåsarna blir vet vi inte än, men Morgan Ågren spelar trummor och så är det jag, Roine och Lalle.

Kommer ni att spela live?

Ha ha ha…alltså…he he he…kanske eventuellt håller vi precis på att förbereda ett gig någonstans i Sverige. Det skulle möjligen kunna ligga till på det viset!

The Flower Kings har ju spelat på Slottsskogen Goes Progressive förut, för exakt tio år sedan. Vad minns du av det giget?

Mitt tydligaste konkreta minne är vilket skönt groove vi fick till när vi repade ”Stardust We Are” under soundcheck. Det där var ju den tiden då vi spelade hela ”Stardust” live. Jag har alltid gillat Slottsskogen och jag är väldigt glad att ni är tillbaka där ni höll till förr.

banksofedencover

Vad förväntar du dig den artonde augusti?

Jag hoppas det blir varmt väder och att det kommer mycket folk som visar Felix hur kul vi kan ha det i Sverige! Vi spelar gamla låtar, men också två eller tre från ”Banks of Eden”.

Någon hälsning till publiken?

Kom med ert bästa humör och er största plånbok, för vi kommer att ha mycket merchandise att sälja!

Slutligen – vilket är progrockens bästa album?

Ojojoj…jag hatar sådana frågor! Men ska jag ta med en skiva till en öde ö blir det Yes ”Tales From Topographic Oceans”, som jag tycker är en väldigt modig skiva. Många framgångsrika band trillar i fällan att försöka tillfredsställa fansen med enkla hitlåtar, men det gjorde inte Yes.  De drog igång med den där jättekonstiga texten och mitt i alltihop ett fruktansvärt kärvt Steve Howe-solo. Skulle en marsmänniska komma till jorden och fråga vad progrock är för något, då skulle jag spela upp ”Tales”.

 

 

 

 

Intervju med Mick Box, Uriah Heep

artrock_srf09_uriah_heep_1
Foto: © Artrock.se / Sweden Rock Festival
Intervju med Mick Box, Uriah Heep.
av Daniel Reichberg

Gitarrist, låtskrivare, levande legend och – filmstjärna. ArtRock samtalar med Mick Box, Uriah Heep

Förra gången fick vi vänta hela tio år, nu räckte det med tre. Det är ett energiskt Uriah Heep vi har att göra med, mer än fyra decennier efter starten. Den genomklassiska orgelhårdrocken med de så välbekanta körstämmorna och stundom mystikfyllda stämningarna – ”Into the Wild” är Uriah Heep så som gruppens anhängare lärt sig älska dem. Inspelningarna skedde så som på förra ”Wake the Sleeper” med de fem musikerna livs levande live i studion; läs vidare vad bandgrundaren och blivande filmstjärnan Mick Box har att förtälja.

Hahaha, du vet att det var aldrig vårt fel i bandet att “Wake the Sleeper” tog sån tid, utan allt hade att göra med branschen som befann sig i fritt fall. Skivbolagen visste inte vad de skulle göra åt all fildelning, vissa bolag bara försvann. Den här gången var det annorlunda, vi började skriva bara två och en halv månad innan vi gick in i studion, och ett par av låtarna skrev vi i själva studion, jag och Phil Lanzon, över en flaska vin, när de andra gått hem.

Vilka av låtarna?

“I’m Ready” och “Into the Wild”. Grabbarna kom in i studion vid trettontiden, vi visade upp låtarna tryckte in inspelningsknappen och så PANG! Det ger en stor fräschör att göra så. Man hinner inte hålla på och sjåpa sig om att “ska jag göra si eller så”.

När jag pratade med dig i samband med “Wake the Sleeper” sammanfattade du inspelningarna med ordet smile.

Samma nu. Det går inte att undvika leenden när man jobbar med en så entusiastisk producent som Mike Paxman. Han verkligen drar det bästa ur en. Vi har redan funderingar kring nästa skiva.

Jaså, en ny på gång redan nu?

Ja, det finns inte en tanke på att vi INTE skulle göra en till. Men det är klart, på måndag åker vi till Australien, sedan blir det två månader på europeiska kontinenten, sex veckor i Nordamerika och så tillbaka till Europa i september, då vi hoppas få in ett gäng datum i Norden, så det dröjer nog ett tag innan vi hinner in i studion.

Är jätteturnerandet lika kul nu som när du var yngre?

Absolut. Det enda tråkiga är att inte kunna vara hemma när familjen blir sjuk. Men min fru håller samman familjen på ett underbart sätt, vid sidan om sitt jobb som advokat. Min fru är en riktig klippa. Och så hinner vi faktiskt vara hemma en hel del mellan varven. Jag tar av rock n rollhatten och sätter på pappahatten!

Några ord om låtarna på ”Into the Wild”. ”Nail on the Head” är en effektiv öppning.

Ja, vi tror låten kommer att passa ypperligt för allsång.

Vad handlar ”Into the Wild” om?

Temat kommer från en bok som blev film, om en kille som stack ut i djungeln och förverkligade sitt drömliv. Det är vår ambition att sprida ett positivt budskap.

”I Can See You” låter som ”So Tired” del två.

Det kan man säga. Låten är som en bugning inför vårt förflutna, med en text om hur vi kan känna närvaron av de döda.

Som i ”Between Two Worlds” alltså?

På sätt och vis, men där var det mer att två världar möts; här handlar det om känslan av de dödas närvaro. Idén fick jag när min mamma dog, och sedan min svärmor.

”Trail of Diamonds” är ett riktigt epos.

Det var inte tanken från början. Låten skulle haft normallängd, men sen antog den sitt eget liv och började dra åt alla möjliga håll. Texten beskriver en dröm om kärlek och godhet, och hur man inte vill vakna så länge drömmen ännu pågår.

Sedan finns en låt som nästan kan kallas pop – ”T-Bird Angel”.

Ja, den är lite ovanlig för att vara vi. Kan nog tilltala AOR-fansen.

Jag hörde att du spelar på John Wettons kommande soloalbum.

Riktigt! Uriah Heep och Asia har samma management, så det var enkelt för John att få tag i mig. Plattan spelade han in i Los Angeles, men jag gjorde mitt solo i Heeps vanliga studio. Det sägs att John ville ha mig för att jag kan spela solon i dur, medan alla andra bara spelar i moll!

Vad heter låten?

Å gud…vad heter den nu igen? “New Star Rising” eller något i den stilen.

Apropå ex-medlemmar, har du någon kontakt med John Lawton?

John Lawton är den ex medlem jag träffar oftast. Senast skulle han spela med i en film där de ville ha en riktig karaktär och så ringde de mig. Jag och han spelar två personer som var med i samma band på 70-talet.

Alltså som i verkligheten…

Ja, fast fel band, hahaha! Det är Miramar som gör filmen som får premiär 1:a april.  Den heter ”love.net” och du kan kolla YouTube efter trailers. Jag spelar riktigt dåligt. John har förresten blivit kändis i Bulgarien där han är värd för reseprogram. Vi spelade ihop där på nyårsafton.

Och Pete Goalby?

Pete är kvar i branschen, men har slutat sjunga. Vi pratar i telefon ibland, men sedan har han en tendens att försvinna igen. Jag respekterar hans privatliv.

Ken Hensley?

Något mail då och då, i affärsangelägenheter. Han känns rätt fjärran från Uriah Heep nuförtiden, och sanningen är att vi inte var särskilt bra vänner heller när han var med. Ken brukade ha sitt eget lag omkring sig med egna managers och ja-sägare. 

Vilken har varit Uriah Heep-karriärens höjdpunkt hittills?

Det måste ha varit första gången jag hörde ”Gypsy” i bilstereon. Jag blev så upphetsad att jag kunde ha orsakat en trafikolycka. Ville berätta för alla jag kände! Sedan får jag nämna spelningarna i Sovjetunionen 1987, då vi var det första västband att göra stora gig där borta. Vi var pionjärer i Bulgarien och Syd-Korea också.

…och lågvattenmärket?

Att David Byron och Gary Thain dog. Alla andra bekymmer vi haft har man kunnat handskas med, men deras frånfällen är något som gör mig bedrövad fortfarande, efter alla dessa år. Man får vara glad att det fortfarande finns unga musiker som låter sig inspireras av David och Gary. 

Kommer du att skriva dina memoarer?

Faktum är att förlag tjatar på mig att göra det, och så blir det kanske också. Men jag kommer INTE att skriva en massa om supande och knarkande, för sånt är jag fruktansvärt less på. Det verkar som om artister vill bikta sig genom att berätta om sina grisiga liv. Ska jag skriva, blir det en lättsam och kul bok, även om väl förlaget vill ha sensationer.

Slutligen – hur känner du när du ser den knasiga ödlan på omslaget till ”Innocent Victim”?

Hahaha – varken oskyldig eller som ett offer! Något många inte vet är att tanken från början var att placera vår scen i ödlans mun och sedan ha ljusshowen uppe i hans gröna ansikte. Nu blev det inte så, men ögonen är Lee Kerslakes. 

Daniel Reichberg ”2011”.

 

 

 

 

Nick Hasted – You Relly Got Me: The story of the Kinks

The Kinks brukar ofta puttas åt sidan som ”det fjärde” av sextiotalsbanden med Beatles, Rolling Stones och The Who på medaljplatserna. Detta är rätt så orättvist, med tanke på vad norra Londons största rocksöner faktiskt har uträttat. Först slog man igenom med singlarna You Really Got Me och All Day And All of the Night, sedan blev man ett mer betraktande, lyriskt betagande band med låtar som Dead End Streets, Sunny Afternoon och i synnerhet den undersköna megaklassikern Waterloo Sunset, därefter gjordes en rad konceptalbum med tillhörande teatrala scenshower…

The Story of The Kinks (Omnibus Press)
The Story of The Kinks (Omnibus Press)

***ENGLISH VERSION BELOW***

The Kinks brukar ofta puttas åt sidan som ”det fjärde” av sextiotalsbanden med Beatles, Rolling Stones och The Who på medaljplatserna. Detta är rätt så orättvist, med tanke på vad norra Londons största rocksöner faktiskt har uträttat. Först slog man igenom med singlarna You Really Got Me och All Day And All of the Night, sedan blev man ett mer betraktande, lyriskt betagande band med låtar som Dead End Streets, Sunny Afternoon och i synnerhet den undersköna megaklassikern Waterloo Sunset, därefter gjordes en rad konceptalbum med tillhörande teatrala scenshower (undertecknad är särskilt förtjust i de båda Preservation-volymerna från 1973 och -74) och slutligen blev man till sin egen förvåning ett jätteband i USA, där man kring sena sjuttiotalsalbum som Misfits och Low Budget sålde ut de största arenorna. Under resans gång lyckades gruppen, kretsande kring bröderna Ray och Dave Davies, delta vid skapandet av hårdrocken, bli föregångare för punkare och britpoppare och fightas till hatets rand. Notera också att Kinks mellan åren 1964 och 1989 gav ut album nästan vartenda år, inte sällan två gånger per år.

Den här boken berättar alltihop på ett ovanligt bra sätt. Ovanligt bra tack vare att författaren lägger sitt allra mesta krut på det viktiga – musiken. Jodå, nog omtalas brödernas alla misslyckade äktenskap (varav Rays tid med Pretenderssångerskan Chrissie Hynde väl är det mest kända), visst omtalas promiskuöst leverne, psykiska sammanbrott, Daves stroke och incidenten då Ray blev skjuten i benet, men dessa företeelser hamnar tacknämligt vid sidan om, för att istället skjuta fokus på bandets – i synnerhet Rays – mästerliga konstnärliga bana. Varje album granskas på djupet avseende vilka musikaliska influenser som står att finna och inte minst vad i sin omgivning som den ständigt observante (men inte alltid lika sympatiske) Ray lagt under luppen den här gången. Källmaterialet är oftast förstahands, då Nick Hasted har intervjuat båda bröderna och en rad sidofigurer, och boken är befriande fri från de felaktigheter som skymmer alldeles för många liknande böcker. Det enda galna jag hittar är att en dansk stad skulle gå under det engelskklingande namnet Fredericksburg.

 

The Kinks are often pushed aside as the ”fourth” of the sixties bands with The Beatles, The Rolling Stones and The Who on the medal spots. This is rather unfair, considering the amount of work North London’s greatest sons have actually done. First the breakthrough with singles You Really Got Me and All Day And All of the Night, then the more considerate, lyrically captivating songs like Dead End Streets, Sunny Afternoon and in particular the exquisitely beautiful mega-classic Waterloo Sunset , then ​​a series of concept albums with accompanying theatrical stage shows (I’m particularly fond of the two Preservation acts from 1973-74), and finally the surprise development into a giant band in the USA, with late seventies albums like Misfits and Low Budget and sold out stadiums. Along the way, the group around brothers Ray and Dave Davies participated in the creation of heavy metal, they became precedent for punks and brit pop and and they fought like hell. Add that between 1964 and 1989 the Kinks released an album almost every year, often twice a year.

This book tells it all in a remarkably good way. Unusually good thanks to the author focusing on what matters most – the music. Sure, he speaks of the brothers’ all failed marriages (including Rays time with Pretenders singer Chrissie Hynde), he mentions promiscuous lifestyle, mental breakdown, Dave’s stroke and the incident when Ray was shot in the leg, but these phenomena end up creditably on the side, and instead focus lies with the band’s – particularly Ray’s – masterful artistic career . Each album is reviewed in depth, with respect to musical influences to be found as well as what surroundings the ever-observant (but not always likeable) Ray puts under the microscope. The source material is usually first-hand, as Nick Hasted has interviewed both brothers and a number of side characters, and the book is liberatingly free from the errors that obscure way too many similar books. The only craziness I find is a Danish city under the very Anglo-sounding name of Fredericksburg.

9/10

Daniel Reichberg