Tantali Kval – Spontanmord

Att lida tantali kval innebär att ha något åtråvärt inom räckhåll utan att kunna nå det. Alla har vi säkert någonting i vår vardag som ger oss en känsla av tantali kval. När albumet “Spontanmord” med projekt Tantali Kval landar i min inkorg slås dock alla eventuella kval undan.Det här är musik som klär av dig dina undanflykter och tvingar dig att ta tag i dina kval. Den här musiken är tveklös och påträngande. Texterna är närgångna, närmast intima. Projekt Tantali Kval är ett samarbete mellan Robin Dahlberg och Emil Westin Skogh. Robin står för sång, texter och komposition, samt en del elektroniska pålägg, medan Emil står för gitarr och elbas i olika varianter.

Sången är naken och avskalad vilket gör att innehållet i texterna verkligen blir tillgängliga. Det må vara ett sammanträffande men att den här plattan blir publik i samma tid som #metoo vräker patriarkatet på ända, är verkligen helt rätt.

Musiken är lite knivig att placera i ett fack. Den rör sig från hård metal och stökig punk via elektronisk pop med toner av mytisk folklore till prog och progg. Jag skulle vilja benämna detta som progressiv punkschlager i brist på bättre benämningar. Det centrala och viktiga är att det här är riktigt bra.

Med stor skicklighet i komposition och framförande bär musiken fram de sylvassa texterna som framförs på svenska. Bara den saken är skönt befriande. Vettiga, viktiga texter som tar sig an vår nutid likt en modern protestsångare. Ta bara textrader som “Han sa så till sig själv, att nej nu får det vara nog, lyfte upp sitt rakblad satt, mot leden sin och drog, efter några snitt han låg, på golvet blodet rann, smärtan var ej borta men, all ångesten försvann.”

Det är så det tar andan ur en och så här är hela albumet. Smärtsamt knackar det på ditt inre och kräver att du lyssnar, att du hör. Ta den knackningen på allvar och låt musiken förändra dig, förbättra dig.

https://www.facebook.com/TantaliKval

 

 

Spontanmord med Tantali Kval släpps på Spotify och andra digitala plattformar den 31/10 2017. Förhoppningsvis kommer även möjligheten att införskaffa albumet på vinyl under vintern.”

Bråvallafestivalen. Bråvalla dag 4 – 1 juli 2017

Dagen börjar bra med Miss Li som bjuder oss på en timmes glädjeinjektion. Hon har dessvärre drabbats av rejält hes röst men det gör faktiskt ingenting. Det är nästan så hennes låtar blir än mer själfyllda. Pugh Rogefelts gamla hit ”Här kommer natten” gör hon i en makalös version. Vilken match made in heaven den säsongen av Så Mycket Bättre var. Hennes egna hits är en lång parad av gladjazz med extra bounch i steget. Miss Li får 4 prickiga klänningar av 5 möjliga. Det är underhållande, njutbart och välspelat. Vilket härligt sväng!

Morgonen innebar annars veckans absoluta höjdpunkt. Att få packa ihop campet och inse att ikväll sover jag i egen säng och inte på luftmadrass i tält. Det är banne mig helgen höjdpunkt hur trivsamt det mesta ändå varit. Det stora skumpartyt med ”Europas största skummaskin” gick om intet på grund av ”logistiska problem”. Det förvånar mig inte speciellt mycket eftersom just logistik, märkligt nog, inte verkar vara det mest välutvecklade hos denna stora festivalarrangör. Exempelvis tvingas fortfarande press och annan media att köa tillsammans med alla fulla festivalbesökare för att komma in på festivalområdet. I alla fall vi som bor på festivalcampingarna. Möjligen finns det idag en ny ingång på baksidan av festivalområdet, men det är en tre kilometers promenad från campingen och den dagliga milen vi går tycker vi räcker till. Okej, det är ett lyxproblem och väldigt internt för oss som jobbar med det här, men det påverkar tyvärr helhetssynen på festivalen och det påverkar även arbetet.

Det märktes att nästa artist på Panorama scenen hade nåtts av nyheterna kring den våldtäkt som skedde på området igår kväll. Miriam Bryant uppmanade flera gånger publiken att tänka på säkerheten och att vara rädda om varandra. När konserten började hade vi nyss fått beskedet att FKP Scorpio ställer in nästa års festival. Det behövs ett rejält uppvaknande för alla de män, för det är bara män, som våldtar, ofredar och antastar kvinnor och flickor på festivaler runt om i landet. Att ställa in festivalen ett år är ett bra första steg. Nästa steg är svårare att utröna. Förbjuda män i grupp och köra helt nyktra festivaler är kanske ett annat steg? Jag vet inte men något måste göras för att få stopp på dessa barbarer som inte förmår uppföra sig humant mot sina systrar, sina döttrar och sina mammor.

Miriam Bryant förtjänar ett betyg också även om den här texten mer kom att handla om annat. 3 av 5 är rimligt för konserten.

 

Henrik Berggren har något av en mytomspunnen legendstatus. Broder Daniel var bandet som gav soundtrack till Lukas Moodyssons Fucking Åmål och fyllde en hel generation med vemodigt hopp i mörkret. De var bandet som förde fram Håkan Hellström till strålkastarskenet. En framväxande generation födda under tider av lågkonjunktur och svåra villkor på arbetsmarknaden tog till sig Henriks sorgfyllda person och gav och fick massor av kärlek. Det känns när han nu intar Bråvallas stora scen mitt på blanka eftermiddagen. Kärleken är det som ska övervinna det onda. Med mjuk framtoning och blekt puder bjuder han oss in till sitt inre. Han kallar publiken ”mina barn” och introducerar några låtar med att det är hans mammas favoritlåtar. Och han spelar Shoreline. Det är bra indepop när den är som skönast, som intimast. Henrik turnerar landet den här sommaren. Passa på att se honom. På Bråvalla får hans spelning 4 varma mammor av 5 möjliga.

The Killers och Prophets of rage avslutade festivalen sent i natt:

Så var det dags för två band som är för stora för sitt eget bästa. Alternativt utrustade med omdömeslösa manegements som försöker bygga myt istället för att ta vara på existerande varumärke. Jag talar om The Killlers och Prophets of Rage som förbjuder fotografer på sina spelningar. The Killers hade egen fotograf och vi ska få bilder i efterhand. Jag har inte haft tid att undersöka vart de bilderna finns för jag har ju ett vanligt jobb också. Om jag ids kanske det kommer någon auktoriserad bild med tiden. Eller inte.

Prophets of Rage skulle jaga fotografer ute i folkhavet om det var någon som vågade sig på att plåta utan tillstånds. Ja herregud var märkvärdiga de är.

Musikaliskt då?

The Killers är ett rockband av klassiskt snitt utan några minnesvärda eller livsavgörande passager. Trallvänligt och ofarligt på alla sätt. Det går inte att underkänna för man får ju vad man kan förvänta sig. 2 löslugg av 5 är nog rimligt att ge.

Prophets of Rage är ute på en lång turné med syfte att göra världen rasande igen. Som en reaktion på Donald Trumps seger i presidentvalet har de åkt över USA på temat Make America Rage Again. Nu är det dags för Europa. Profeterna består av tre klassiska akter; Cypress Hill, Public Enemy och Rage agains the Machine. Det är hårt och kraftfullt. Att någon lyckas dra ur sladden till publikljudet inte mindre än två gånger är klantigt och ska inte få hända. Att det tar tio minuter innan vi återfår ljudet är kanske symptomatiskt för en festival på dekis. Om vi får läsa att Bråvalla går i konkurs under de närmsta dagarna är jag faktiskt inte förvånad.

De arga profeterna gör sitt jobb och kämpar på mot alla de orättvisor de upplever och får därför 4 skarpa skott av 5 i betyg

Foto: Maria Laakso Åman
Text: Erik Laakso Åman

Bråvallafestivalen. Bråvalla dag 3 – 30 juni 2017

Dagen börjar i styv kuling och regn men slutar i en makalös solnedgång med musik från alla håll. Idag har vi sett tre hela spelningar och delar av några andra. Det blir ju så på festival. De vi bara fått med fragment ifrån går givetvis inte att betygsätta men några intryck är ändå värda att dela.

 

Mando Diao är ett hajpat band utan större anledning. Den dryga halvtimme jag lyssnar på dem lyfter endast när bandet spelar låtar från sin Fröding-skiva. I övrigt är det ganska bredbent rock som det går 13 band på dussinet utav. Jag är inte så imponerad men publiken verkar ha kul. Öl funkar ju lite så.

 

Danko Jones var en annan akt vi fick lite fragment utav. Det är i vanlig ordning med det här bandet, hårt och tungt. Ett sjujäkla ös helt enkelt. Det är ett framgångsrikt koncept med tre kanadensiska musiker i ett band.

 

Mina förväntningar på Die Antwoord från Sydafrika var höga och spelningen motsvarade alla förväntningar. Jag vet knappt var jag ska börja. Det är ett konstprojekt. En happening. Ett art performance av yppersta märke. Det är knäppt och skruvat och helt olikt det mesta jag hört förut. Tyvärr hade de restriktioner för fotografer. Endast några få utvalda fick fotografera och inte från scenkanten som är det vanliga, utan bara från mixertornet 30 meter från scenen. Vi hade inte rätt att fotografera så tyvärr har vi inga bilder från showen. De tre medlemmarna ”Ninja”, Yo-Landi Vi$$er” och ”Dj Hi-Tec (God)” sjunger, rappar och pumpar ut sin musik på mycket hög volym. Ninja publiksurfar och folkhavet framför scenen hoppar och studsar lika mycket som bandet och de två dansarna. Det är rufft och skitigt samtidigt som det är vackert och skirt. Allsången ljuder över nejden i låtar som ”I fink U freaky”, ”Baby’s on fire” och ”Ugly boy”. Trion har hög kultstatus och sörjs av fans världen över när de aviserat att de slutar i och med sitt femte album som släpps i höst. Jag är sjukt tacksam att jag fick chansen att se dem live. Jag önskar bara de fått spela mer än den knappa timme de hade till sitt förfogande. Betyget blir 5 vilt dansande spöken av 5 möjliga (och 1 ledsen fotograf).

 

 

Jag vill förstå Håkan Hellström. Det är min målsättning inför hans spelning på Bråvallas stora scen ikväll. Fältet framför scenen är packat med folk. Den största publiken hittills på årets festival. Jag vill så gärna förstå vad det är som gör att så många människor älskar honom. Och jag tror jag fick en glimt av ljuset och jag fick det genom sprickorna. Solnedgången hjälpte kanske till lite också. Det här är en artist som förefaller älska sin publik oreserverat. Han anför sitt stora band med en självklarhet som är förunnat stora artister. Jag tänker på Bruce Springsteen när jag ser den här konserten. Jag drar paralleller till Ulf Lundell. Ledstjärnor för den generation som vuxit upp med låtarna. På ett liknande sätt har Håkan Hellström varit en ledstjärna för de som föddes i mitten av 90-talet och framåt. Han kan berätta deras berättelse. Han kan sätta ord på det de känner när de går igenom tonårstidens svårigheter. Exakt på samma sätt som en Lundell eller en Springsteen. Jag ska inte säga att jag har tagit till mig Håkan Hellström men jag har yttersta respekt för den karriär han byggt och för den publik han har. Jag förstår lite bättre nu och det är jag glad för. Spelningen är mycket bra och håller mitt intresse uppe hela vägen. Jag ger det här fyra sjömanshattar av fem i betyg och jag lovar att jag ska lyssna genom albumkatalogen i sommar.

 

 

 

 

 

Slutligen tar vi oss in i cirkustältets mörker för att få oss en rejäl dos progressiv metal i form av Mastodon. Det är ett spelskickligt och intressant band som bjuder på dagens grädde på moset. Lufttrummisarna hänger längst fram och de får verkligen lön för mödan. Riktigt roligt att Bråvalla fått hit det här bandet som fångat nutiden med sitt moderna sound. Publiken är egentligen inte den bästa för den här sortens band som kräver lite av de som lyssnar. Det är inte riktigt det man kan räkna med på den här festivalen. Men bandet får 4 luftgitarrer av 5 i betyg.  

 

Foto: Maria Laakso Åman

Text: Erik Laakso Åman

Bråvallafestivalen. Bråvalla dag 2 – 29 juni 2017

Dagen inleds med strömavbrott och en inställd spelning på grund av sjukdom .Strömavbrottet drabbade Bob Hund som hade den otacksamma uppgiften att inleda torsdagsspelningarna klockan 13. Men det var en tapper skara som mött upp och bandet genomförde en gedigen spelning.

En spelning jag sett fram mycket emot var ”of Mice and Men” som dessvärre tvingades ställa in i sista minuten. Mycket tråkigt och vi hoppas det inte är något allvarligt. Det här är ett band som drabbats av sjukdom tidigare då deras ordinarie sångare Austin Carlile diagnosticerats med den obotliga genetiska sjukdomen Marfans Syndrom. Bandets senaste album handlade mycket om kampen mot sjukdomen. Nu har Carlile slutat i bandet och deras andra vokalist Aaron Pauley skulle ha sjungit istället.

 

Något senare på dagen gick jag till ett av festivalens två cirkustält och tittade på ”Highly Suspect”. De är en amerikansk trio som började sin karriär som coverband men som tagit steget till att göra något eget. Det är en med tyngd och med medveten närvaro bandet kör över publiken som hittat in i tältet. Spelningen får 3 cirkustält av 5 möjliga av mig. Gediget hantverk framförd till belåtenhet. Bra nog.

$uicideboy$ är en dynamisk duo bestående av två kusiner från New Orleans och de spelar riktigt tung hip hop, s.k. cloud rap. Det här är inte riktigt min väska men det är onekligen tungt och hårt och ja, dynamiskt. Kanske inte ett band jag skulle välja på festival men som möjligen skulle få åka med i lurarna när jag klipper gräsmattan. De får två gräsklippare av tre möjliga.

Det kan mycket väl ha varit dagens absoluta höjdpunkt jag bevittnade när jag gick till Panoramascenen för att se och höra på Gogol Bordello. Detta märkliga band som spelar, vad de kallar det själva, gypsy punk fick på en alldeles för kort timme platsen framför scenen fyllas rejält och alla var med i det som hände. Händer som vinkade och klappade, folk som hoppade över hela fältet och så sången som steg när vi sjöng allsång ihop med bandet.. Det var verkligen romska toner och punkigt så det räckte. Jädrar vilket drag. Jag har hört sägas att de enda folkslag som spelar musik i moll när de är glada är romer, judar och finnar, jag vet inte om det stämmer, men jag är halvfinne och finner verkligen en djup glädje i mollbetonad musik. Det här var en spelning att bli lycklig och glad utav. Sångaren Eugene Hütz for fram och åter på scenen, dompterandes sin publik och sitt band så tempo, svettnivåer och glädje maxades så mycket det gick på speltiden. Mikrofonstativen flög omkring när han ilsket bearbetade mikrofonen. Vinflaskan han hade med sig upp på scen togs det endast några få klunkar ur, resten skvättes ut medan han studsade fram.

Jag tror att var och en som var på den här spelningen, med glädje starts wearing purple for him now.

Jag ger konserten 4 urdrällda vinflaskor av 5.  Toppbetyget spar jag till de får dräglig speltid. Mycket kan lyftas fram som extra speciellt. Dragspelssolon hör inte till vanligheterna men här fick vi en liten lagom dos. Energin var enorm hos hela bandet. Mer dragspel åt folket. Mer lila kläder åt folket. Mer gypsy punk åt folket!

      

Linkin Park blir jag inte klok på. De är ett stort band som drar mycket publik och som är omtalade. De blandar musikstilar på ett snyggt sätt och låter ibland som U2 och ibland som Korn eller varför inte någon hip hop-grupp från L.A. Jag gillar det men det är ändå något som fattas när jag står och lyssnar men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det flyger inte helt enkelt. Det är självklart inte dåligt men det är inte heller så där apbra som det borde kunna vara. Kanske är de helt enkelt lite för loja för att själv tända till riktigt ordentligt. Nä, jag blir inte klok på den här spelningen. Men jag ger ändå 2 stadsparker av 5 möjliga i betyg för det är ju inte dåligt.

Laleh är en fantastisk artist. När hon går på scenen en kvart efter midnatt skapar hon magi. Värme, kärlek och en ljuvlig stämma som smeker publikens öron i sommarnatten. Bekvämt bjuder hon in oss till sin närhet. Hon är en profet och publiken är lärjungar som sänder kärlek i retur. Snacka om att hon har en enorm förmåga att hantera en publik utan att publiken känner sig hanterad. När jag hör henne tänker jag flera gånger på DiLeva faktiskt. Med den stora skillnaden att hon inte på något sätt känns beräknande. Hon har ingen ambition att frälsa. Hon bara råkar göra det ändå. Att hon dessutom hanterar flera instrument gör att min redan stora respekt växer än mer.

Lalehs spelning på Bråvalla får 4 kaftaner av 5.

Skribent: Erik Åman Laakso

Bråvallafestivalen. Förfest på Bråvalla – Onsdag den 28 juni 2017

Besöker för första gången Bråvallafestivalen och är i spänd förväntan på denna megastora festival som på bara några år seglat upp till att bli den största i Sverige. Att funktionärerna inte har en aning om vart mediarepresentanter ska ta vägen kanske är en bagatell men det ska ju inte få ta nästan två timmar innan vi fått våra armband och hittat till campingen. Inga skyltar, inget folk som visste något alls och efter att ha valsat runt utanför festivalområdet länge och väl hittade vi till sist incheckningen, där armbanden var slut och ytterligare en halvtimmes väntan vidtog.

När man kommer till en ny festival är det ju roligt om man hinner se och höra så mycket som möjligt men nu fick vi lyssna på ”Bamse och hans vänner” i kön till incheckningen och vi hörde Sabaton på distans medan vi satte upp tältet. Men jag ska inte gnälla. Senare på kvällen fick jag årets absoluta konsertupplevelse tillsammans med System Of A Down som motsvarade alla förväntningar med råge.

Bråvalla är kanske inte en festival som fokuserar på art- eller prog rock men med S.O.A.D har de ett band som på flera sätt är det mest progressiva branschen har idag. Detta trots att de inte släppt nytt material sedan 2005. Det är alltså 12 år sedan de hade några nya låtar och även om det ryktas om ett nytt studioalbum senare i år så är det väldigt lång tid utan nytt material. Å andra sidan har bandet en hängiven åhörarskara som haft gott om tid på sig att lära sig alla texter utantill. Allsången är, i nästan varje låt, stark och kraftfull. Medan Sabaton några halvtimmar tidigare förstärkt sitt set med bomber, saknar System alla sådana yttre attribut. Men ändå sopar de banan med allt annat jag hört i år, och kanske på flera år.

Serj Tankian som är bandets lead singer har mängder med spännande soloprojekt vid sidan om och den mannens konstnärliga kreativitet fascinerar mig. Lyssna gärna på spelningen från Lowlands festival där han tillsammans med the Metropolitan Orchestra framför några av sina nyare alster. (https://youtu.be/9Igh2zuPC5c) Hans scensiska närvaro är enorm och hans minspel är teatraliskt utan att bli överspel. Tyvärr måste man stå ganska nära för att ta del av det, eller se det på storbildsskärmarna. Men när den gubben ler med ögonen och hela ansiktet så att solens nedgående strålar nästan bleknar, är det magiskt.

Den extremt tajta rytmsektionen med Shavo Odadjian på bas och John Dolmayan på trummor, har ett driv som maler ned allt tänkbart motstånd och ovanpå detta seglar gitarrspelet av Daron Malskian som en skir ängel varvat med hårda riff som sitter perfekt i rocksjälen. Det här är helt sjukt bra. Texterna är väldigt politiska och behandlar dårskapen med krig mot nationer eller droger med samma frenetiska ilska. Det här är inte ett band som knyter näven i fickan. Nävarna ska upp i luften och vi är 15000 saliga åhörare som hoppar upp och ned i 90 minuter. Den här spelningen får 5 tältpinnar av 5 möjliga för bättre än så här blir det inte en kylig onsdagskväll i slutet av juni.

På väg tillbaka till tältet i sommarnatten är jag fylld av lyckokänslor så då bryr jag mig inte om att tältpinnar saknades i den nyköpta påsen från det stora prylvaruhuset, eller att grannarna spelar musik på så hög volym att min luftmadrass vibrerar. Jag somnar med ett lyckligt flin på läpparna. Ett flin som sitter kvar dagen efter när jag vaknar.

Skribent: Erik Åman Laakso