Quinn Sullivan – Midnight Highway

När de gamla hjältarna dör tar nya vid, hur svårt det än är att förstå att någon kommer att axla BB Kings mantel. Den som, i min värld, gjorde det är Buddy Guy.

Quinn Sullivan är 17 år gammal och Midnight Highway är hans tredje platta. Alla hans skivor är producerade av Tom Hambridge som ju också är Buddy Guys studiobollplank. Och som av en händelse är Sullivan Guys protegé sedan åtta års ålder. Så vad kan gå fel i Sullivans karriär? Han spelar gitarr som ett fullblodsproffs, håller på att utveckla såväl sångröst som låtskrivande under Hambridges överinseende och verkar under blueskungens vingars beskydd.

Midnight Highway är en bra platta. Men inte mer än bra. För det första saknas autenticitet. Att Hambridge använder auto-tuning för att få Sullivans sång att bli radiovänlig är ett laxermedel. Vidare sölar man med låtmaterialet. Om man nu ska göra andras låtar kan man väl välja riktigt starka sådana? Och för det tredje måste det till ett fokus. Ska han lanseras som bluesartist så måste majoriteten av framförandet vara blues, inte bara bluesigt i fransarna. Att jag ändå tycker att det här är bra baserar jag på det tunga inledningsspåret ”Something for me” – en riktig Bonamassapjäs! Vidare är det mjuka titelspåret visserligen väldigt strömlinjeformat, men likväl starkt bluesigt i framförande och andemening. Sedan finns här några instrumentala spår i vilka Sullivan excellerar som bluesgitarrist. Om man nu skulle behöva ytterligare argument framför han en briljant version av George Harrisons Beatlespärla ”While my guitar gently weeps”.

Quinn Sullivan – Midnight Highway
Mascot/Provogue

1. Something For Me
2. Tell Me I’m Not Dreaming
3. Midnight Highway
4. Crazy Into You
5. Eyes For You
6. Lifting Off
7. She Gets Me
8. Rocks (bonus track)
9. Going
10. Graveyard Stone (bonus track)
11. Big Sky (bonus track)
12. While My Guitar Gently Weeps
13. Buffalo Nickel

http://quinnsullivanmusic.com/

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

 

Eric Gales – Middle of the Road

Middle of the Road innebär en stilmässig utveckling för amerikanske bluesrockgitarristen och sångaren Eric Gales. Och det är en berikande lyssning. Han har gett ut album sedan 1991 och det har alltid handlat om bluesig rockmusik av varierande tyngd. Middle of the Road är däremot en soul- och r´n´b-skiva som i sina bästa stunder visar upp Gales som en fantastisk soulsångare. Hans gitarrspel är respekterat i såväl blues- som i rockkretsar och han spelar naturligtvis briljant även här. Men vilken innerlig sång han ger oss i soulpopballaderna ”Carry yourself” och ”Help me let go”. De funk- och reggaekryddade ”Change in me (the rebirth)” och ”Been so long” får mig att vilja vicka på höfterna och vilja dricka paraplydrinkar till karlns ära. Gales har en naturlig pondus, en djup själ och så spänstiga stämband att han får dagens amerikanska soulstjärnor att verka teatrala. Det finns inget spelat i Gales sång – han är genuin. Det finns givetvis bluesiga spår även på den här plattan, men utöver den Texasgungande ”Help yourself” och i viss mån ”Boogie man” är de sekundära. Det är det mjuka gunget och Gales känsliga sång och gitarrspel som står i fokus.

Tyvärr blir det lite trögflytande under albumets andra halva. Låtarna är långt ifrån svaga men här hade albumet behövt en tempoväxling. ”I don´t know” bryter visserligen mönstret med sitt funkiga sväng men de enda snabba låtarna inleder respektive avslutar albumet i snärtig bluegrass/boogiestil.

Eric Gales – Middle of the Road
Mascot/Provogue

1. Good Time
2. Change In Me (The Rebirth)
3. Carry Yourself
4. Boogie Man
5. Been So Long
6. Help Yourself
7. I’ve Been Deceived
8. Repetition
9. Help Me Let Go
10. I Don’t Know
11. Swamp

http://www.ericgalesband.com/

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Ronnie Baker Brooks – Times have changed

Ronnie Baker Brooks – Times have changed web

Times have changed är bluesmusikern Ronnie Baker Brooks fjärde soloalbum sedan debuten Golddigger 1998. Hans musik hämtar sin näring från 60- och 70-talets soul och r´n´b-scen och han är en flitig tolkare av bluesrelaterade artister från den eran.

I samarbete med producenten och trummisen Steve Jordan har Ronnie skapat ett album som gungar bekvämt mellan årtiondena. Att Jordan gett ut en instruktionsvideo för trumslagare som heter The groove is here säger det mesta. Låtmaterialet består mestadels av covers och bidrar till den stilmässiga variationen på plattan. Ibland får jag känslan av att lyssna på soundtracket till en uppföljare till filmen The Commitments och ibland dyker det upp partier som påminner om artister som James Brown och Stevie Wonder. I Curtis Mayfields ”Give me your love (love song)” gästar Angie Stone vilket ger klassikern en modern soultouch. Joe Tex ofta tolkade r´n´b-ärta ”Show me” och Eric Clapton/Robert Cray-komponerade balladen ”Old love”, i vilken Bobby ”Blue” Bland gör ett gästinhopp, är mer originaltrogna. Den största överraskningen och därtill albumets bästa spår är titellåten. Den gungar igång som om den vore skriven och framförd av Robert Cray och Ronnie visar att han minsann också kan både skriva, spela och sjunga som de stora. Den allvarsamma betraktelsen över världens tillstånd förstärks genom ett inhopp av hip hop-artisten Al Kapone, vilket ger låtens avslutning vissa likheter med Coolios ”Gangsta´s paradise” (hitlåten i Michelle Pfeiffer-filmen Dangerous minds).

Times have changed är en medryckande och cool platta men brister lite i originalitet. Med fler egenkomponerade låtar och färre gäster kanske lyssnaren skulle få en bättre bild av vem Ronnie Brooks Baker är. För det han visar upp här får i alla fall mig att vilja höra mer.

Ronnie Baker Brooks – Times have changed
Provogue/Mascot

1. Show Me (feat. Steve Cropper)
2. Doing Too Much (feat. “Big Head” Todd Mohr)
3. Twine Time (feat. Lonnie Brooks)
4. Times Have Changed (feat. Al Kapone)
5. Long Story Short
6. Give Me Your Love (Love Song) (feat. Angie Stone)
7. Give The Baby Anything The Baby Wants (feat. “Big Head” Todd Mohr & Eddie Willis)
8. Old Love (feat. Bobby ‘Blue’ Bland)
9. Come On Up (feat. Felix Cavaliere & Lee Roy Parnell)
10. Wham Bam Thank You Sam
11. When I Was We

http://www.ronniebakerbrooks.com/

https://www.facebook.com/ronniebbrooksmusic

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Årsbästalistan 2016 av Jukka Paananen.

theanswersolascdgin-lady-call-the-nationjeff-healey-heal-my-soul

  1. The Answer – Solas

Nordirländska The Answer uppvisar både mod och nyfikenhet när de på sitt sjätte album hittar en ny dimension i sitt musikskapande. De gaeliska rötterna blomstrar ur classic rock-myllan och Solas är en mogen frukt.

  1. Gin Lady – Call the nation

När Gin Lady spelar rock´n´roll befinner de sig i ett oändligt utvidgat nu där klockor och kalendrar inte existerar. Det enda som gäller är hur gruppen rör sig inom ramverket för den rockmusik som skapades under första halvan av 70-talet.

  1. Jeff Healey – Heal my soul

Överblivet studiomaterial som sammanställts till en postum bluesrockpärla.

  1. Joe Bonamassa – Blues of desperation

Album för album förfinar Bonamassa alltid någon aspekt av sitt musicerande. Här det den dånande brittiska bluesrocken som talar starkast.

  1. Kansas – The prelude implicit

Kansas återuppfinner sig själva. Årets comeback!

  1. Raveneye – Nova

Gruppen vandrar ledigt mellan Foo Fighters och Alter Bridge, varvar de förras snärtiga, medryckande driv med de senares melodiösa och gripande refränger med en trollbindande musikalitet.

  1. Spiritual Beggars – Sunrise to sundown

Spiritual Beggars rytmiskt mest intressanta album.

  1. Graham Bonnet Band – The book

Graham Bonnet återuppfinner sig själv. Årets andra stora comeback!

  1. The Dead Daisies – Make some noise

Albumet Aerosmith borde ha gjort för 20 år sedan.

  1. Rival Sons – Hollow bones

Även om det är Jay Buchanans mäktiga stämma som ger Rival Sons dess adelsmärke är det gruppens intuitiva samspel som gör dem till mina kandidater som classic rocks stora namn inom tio år.

  1. Bridge To Mars – Bridge to Mars

Glenn who? Bridge to Mars är plattan Glenn Hughes borde ha gjort men inte kunde.

  1. Ricky Warwick – When Patsy Cline was crazy (and Guy Mitchell sang the blues)/Hearts on trees

En ettrig rockplatta och en begrundande akustisk bildar en dubbel som utgör kulminationen av Ricky Warwicks musikaliska gärning.

  1. Temperance Movement – White bear

Ett brittiskt Rival Sons.

  1. Fates Warning – Theories of flight

Lysande progmetal.

  1. Son of Man – Son of man

Ett Walesiskt Uriah Heep.

  1. The Apocalypse Blues Revue – The apocalypse blues revue

Visst, musiken sorteras i bluesrockfacket, men när Apocalypse Blues Revue sätter sin egen mustiga brygd på jäsning blir resultatet eget.

  1. Magnum – Sacred blood ”divine” lies

Magnum är Magnum.

  1. Blackberry Smoke – Like an arrow

Black Crowes arvtagare.

  1. Dizzy Mizz Lizzy – Forward in reverse

Freak Kitchen och King´s X möts tydligen i Danmark. Årets tredje fina comeback.

  1. Suicide By Tigers – Suicide by tigers

Det är som att höra Free och Taste på deras lössläppta bluesrockdebuter från 1969.

 

Jukka Paananen

Beth Hart – Fire on the Floor

beth-hart-fire-on-the-floor_web

Möjligen har jag för höga förväntningar på amerikanskan Beth Harts nya album. Fire on the floor lämnar mig nämligen lite kluven och vad som får mig att hålla igen med mina sedvanliga hyllningar av denna makalösa sångerska är att det den här gången endast är balladerna som verkligen imponerar. Inte för att hon inte försöker. Varitéjazzen i ”Jazz man”, den uppsluppna soulpoppen i ”Let´s get together” och latinogunget i ”Baby shot me down” är underhållande. Men samtidigt är de inte mer än en lätt bris mellan de allvarsamma och dramatiska balladerna. Den bluesiga ”Love is a lie” talar sitt tydliga språk liksom den sakrala ”Good day to cry” medan titelspåret och ”Picture in a frame” bearbetar saknaden av tidigare relationer. Det är i dessa spår Beth är oefterhärmlig. Hon våndas, vädjar och sörjer med ett passionerat uttryck som få sångerskor i sin generation. Därför gör hon rätt i att lägga tyngdpunkten på balladerna, men för balansens skull vill jag höra starkare uptempospår nästa gång.

Beth Hart – Fire on the Floor
Mascot/Provogue

1. Jazz Man
2. Love Gangster
3. Coca Cola
4. Let’s Get Together
5. Love Is A Lie
6. Fat Man
7. Fire On The Floor
8. Woman You’ve Been Dreaming Of
9. Baby Shot Me Down
10. Good Day To Cry
11. Picture In A Frame
12. No Place Like Home

http://www.bethhart.com/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Eric Johnson – EJ

eric-johnson-ej_web

Amerikanska gitarresset Eric Johnson är aktuell med sitt åttonde studioalbum. Och Eric serverar själv bästa tänkbara presentation på baksidan av skivkonvolutet i form av underrubriken Song explorations on acoustic guitar and piano.

EJ är en lika talande som kärnfull albumtitel – det är hans initialer och hittills mest privata och personliga utgåva. Med få undantag är det sånger som man lätt kan nynna eller vissla med i. Arrangemangen är avskalade. Ibland är det Eric själv på gitarr eller piano och ibland ett tillbakalutat akustiskt komp. Endast i Les Paul/Mary Ford-klassikern ”The world is waiting for the sunshine” (1954) blir det rafflande när Eric och kollegan Doyle Dykes spelar duett. Ytterligare tre tolkningar av andra artisters verk inryms på EJ: Jimi Hendrix Experiences ”One rainy wish”, Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson” och folkvisan ”Scarborough fair”. Dessa hör till albumets toppar och framhåller Erics förmåga att låta unik. ”Scarborough fair” i synnerhet då Eric vare sig är känd som sångare eller pianist men här framför han en strålande version av låten på sång och piano.

Bäst på skivan är dock Erics egen komposition ”Wrapped in a cloud”. Det är en vackert böljande sång framförd av en ensemble bestående av gitarr, ståbas, slagverk, cello, piano och sång. Låten är så behagligt framförd att jag känner ett slags meditativ tillfredsställelse av att höra den. Den kontemplativa känslan är närvarande i nästan varenda vrå av skivan och Erics sång är faktiskt en minst lika starkt bidragande faktor till detta som hans fingerfärdighet på gitarr och piano.

Eric Johnson – EJ
Mascot/Provogue

1. Mrs. Robinson
2. Water Under The Bridge
3. Wonder
4. Wrapped In A Cloud
5. Once Upon A Time In Texas
6. One Rainy Wish
7. Serinidad
8. Fatherly Downs
9. The World Is Waiting For The Sunrise
10. November
11. All Things You Are
12. Scarborough Fair
13.Song For Irene

http://www.ericjohnson.com/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

The Rides – Pierced Arrow

The Rides – Pierced Arrow
The Rides – Pierced Arrow

 

När The Rides utannonserades som den senaste i raden av supergrupper under 2000-talet var det nog många med mig som höjde på ögonbrynen. Men när debutalbumet Can´t Get Enough släpptes 2013 visade det sig att kombinationen Stephen Stills, Barry Goldberg och Kenny Wayne Shepherd fungerade riktigt väl.

Nu när uppföljaren Pierced Arrow satt sig kan jag konstatera att gruppens turnerande hjälpt dem att definiera sig själva. Idag låter The Rides som en grupp som har roligt tillsammans när de spelar. Där debuten lät lite tungfotad och försökte slå rot i Joe Bonamassas bluesrockiga fotspår är Pierced Arrow snärtigare och mer r´n´b-influerad. Dessutom är låtarna bättre den här gången. Stills är den stora karaktären på skivan. Så fort han tar ton tillkommer en dimension. ”Virtual world” är en gripande, lätt sentimental, ballad som Neil Young kunde ha gjort. ”There was a place” är nästan lika stark men det är inte bara i balladerna Stills dominerar. Den ärtiga soulstänkaren ”Mr Policeman” och skönt tröskande bluestolvan ”Game on” visar att han fortfarande, ett halvt sekel efter Buffalo Springfields debut, är karl för sin kilt.

Kenny Wayne Shepherd var länge den nye Stevie Ray Vaughan och det är den sidan han visar upp mest på Pierced Arrow. Hans bidrag till albumets fenomenala ballader ”By my side” saknar visserligen den fängslande änglatonen Stills äger, men Shepherd visar att även han kan sjunga så att den känns ända in i själen. Men det är ändå gitarren som är hans dödliga vapen. Åren sedan underbarnsdebuten Ledbetter Heights (1995) har lärt honom ödmjukhet och följsamhet. Idag spelar han i samma liga som den blott en månad äldre Joe Bonamassa och lyckas på något sätt skruva till strängarna på vapendragare Stills gitarr på köpet. Kombinationen av deras inbördes väldigt olika spelstilar är en av skivans många behållningar. Och även om Barry Goldbergs (ex-Electric Flag, Steve Miller Band) roll fortfarande är mer kapellmästarens än den virtuoses så är hans val av toner och klaviaturer precis rätt för The Rides.

The Rides – Pierced Arrow
Provogue

1. Kick out of it
2. Riva diva
3. Virtual world
4. By my side
5. Mr. Policeman
6. I’ve got to use my imagination
7. Game on
8. I need your lovin’
9. There was a place
10. My babe

http://www.theridesband.com/

https://www.facebook.com/kennywayneshepherd

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Karibow – Holophinium

Karibow – Holophinium
Karibow – Holophinium

Tyska gruppen Karibow bildades 1996 av multiinstrumentalisten Oliver Rüsing. Och i mångt och mycket kan Holophinium ses som ett soloalbum av Rüsing då han i princip spelar och sjunger allt på skivan som han själv spelat in, mixat, mastrat och producerat.

Holophinium är ett 100 minuter långt verk uppdelat på två skivor som handlar om astronauters reflektioner kring olika aspekter på livet. Den musikaliska inriktningen på skiva ett The fragments är melodiös neoprog med klara influenser från främst det Steve Hogarth-frontade Marillion. Låtarna i sig själva är snyggt uppbyggda kring tydliga melodier. Man får ganska snart en känsla av att sväva med i Rüsings sång, gitarr och keyboardslingor samt de kontemplativa texterna. Titelspåret ”Holophinium” inleder storslaget och växlar mellan pampig refräng, finstämda verser med lugnt pianokomp och rafflande trumfils när låten växlar över i Sagainfluerade synkoper. ”E.G.O” bygger Rüsing upp till en smekande men laddad och episk halvballad i sann Peter Gabriel-stil. Men ”E.G.O” har även dramatiska partier som tillför låten spänst, fart och fläkt. ”Victims of light” har en närmast popsmäktande refräng och låten är mitt singelval. I de nämnda spåren fyrar Rüsing av sina finaste pjäser. Inte förrän på skiva två Letter from the white room händer något som han inte redan gjort bättre i de inledande numren. Här blir Rüsing progressiv på riktigt när han drämmer till med den 36 minuter långa sviten uppdelad i sju underrubriker. Albumets tema går från fragmentariskt till sammanhållet och musikens nyanser skiftar i regnbågens alla färger.

Min kritik mot Holophinium består egentligen bara i att Rüsing inte sovrat enligt ”kill your darlings”-principen. I materialet jag inte nämnt finns nämligen förnämliga partier och idéer som bildar mycket välspelade och trevliga men inte särskilt spännande låtar. Tyvärr hör Michael Sadlers (Saga) gästinhopp som sångare på låten ”River” till dessa.

Karibow – Holophinium

Progressive Promotion Records

CD 1: The Fragments

  1. Distant Movements
  2. Holophinium
  3. E.G.O.
  4. Victims of Light
  5. Some Will Fall
  6. Connection Refused
  7. River
  8. Angel Scent
  9. King
  10. Quantum Leap

CD 2: Letter from the White Room

  1. Moon
  2. Walk on Water
  3. Orbital Spirits
  4. Eden
  5. Lifelong
  6. Part of the Century
  7. Plutonian

Betyg: 7 / 10

www.karibow.com

www.facebook.com/Karibow-289948447705391

 

Jukka Paananen

Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo

Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo
Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo

 

Engelska kvartetten Big Boy Bloater & The Limits spelar fläskig R’n’b med ett hejdundrande gung. Och i svängarna rundar de allt möjligt som lät bra när 60- gick över i 70-tal.

Rockabillyattacken i inledande ”Devils not angels” är en perfekt introduktion till Luxury Hobo. Jag gillar visserligen inte den ettrigt nervösa vox continental-orgeln, men gruppens chosefria attityd är uppfriskande. I den coolt träskbluesiga ”It came out of the swamp” sitter dock allt på plats. Big Boy Bloaters djupa, lätt rökiga röst ligger någonstans mellan Howlin´ Wolf och Tom Waits och hans gitarrspel rör sig fritt mellan klös och slide. Och här ligger dessutom ”voxen” helt rätt i ljudbilden och bidrar till känslan av att titta på träsktrollet Shrek. Lyssningsintrycken växlar mellan helt okej och störtfränt. Den T. Rex-influerade ”I love you (but I can´t stand your friends)” ser jag mer som ett tecken på vad Big Boy Bloater & the Limits har för räckvidd i sina jabbar medan ”I got the feeling someone´s watching me” är den giftiga uppercuten. Att väva in latinamerikanska rytmer – i det här fallet cha cha – i bluesig musik är finurligt och jag kan inte se annat än att ”I got the feeling someone´s watching me” är som klippt och skuren för ett Quentin Tarantino-soundtrack.

Att Big Boy Bloater & the Limits sorteras i bluesrock-facket går att förstå när man ser till helheten på Luxury Hobo. Men den skönt soulgungande ”All things considered” får mig ändå att nyansera katalogiseringen till R´n´b. Men fick jag se dem live tror jag att jag helt enkelt skulle säga rock´n´roll.

Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo
Mascot/Provogue

1. Devils not angels
2. It came out of the swamp
3. I love you (but I can’t stand your friends)
4. The devils tail
5. I got the feeling someone’s watching me
6. Luxury hobo blues
7. Robot girlfriend
8. All things considered
9. Not cool man

http://www.bigboybloater.com/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Arena – XX

arena-xx
Arena – XX

 

Gamla goda Arena firar 20 år med en konsertupptagning från turnén på gruppens senaste album The Unquiet Sky. Dvd:n är inspelad i Polen inför en liten men entusiastisk publik och deras upplevelse av konserten är sannolikt mycket mer levande än min. Dvd:ns bild- och ljudpresentation är nämligen inte mycket bättre än på en bootleg och jag kan inte annat än tycka synd om Arenas kreativa trio Clive Nolan, Mick Pointer och John Mitchell som här får se sin konst fördunklad. Färgerna från scenbelysningen blöder igenom och dränker bilden och ljudbilden är platt som en pannkaka. I den bombastiska inledningen till ”Salamander” låter det som om ljudteknikerns skyddskretsar kopplas in och stryper musikernas inledande anslag.

Men under den distraherande ytan pågår en utmärkt konsert. Låtmaterialet representerar hela karriären med tyngdpunkterna på färska The Unquiet Sky (2015) och klassikern The Visitor (1998). Vi får även uppleva det 20 minuter långa eposet ”Moviedrome”. Men varför vänta till sista extranumret ”Crying for help VII” innan man aktiverar publiken med allsång? Och varför ett så stelt scenutspel? För Arena har både låtar och kunnande för att likt Rush skapa en medryckande tillställning av djup och komplex musik.

Arena – XX
Metal mind

1. The demon strikes
2. Rapture
3. Double vision
4. Crack in the ice
5. Moviedrome
6. How did it come to this
7. Salmander
8. Bedlam fayre
9. Serenity
10. The unquiet sky
11. Traveller beware
12. City of lanterns
13. Ride the tide
14. The hanging tree
15. The tinder box
16. Solomon
17. Don’t forget to breathe
18. Crying for help VII

http://www.arenaband.co.uk/

 

Betyg: 5/10

Jukka Paananen