Jukka Paananen – Årsbästalista 2017

Musikåret 2017

Årets största musikaliska upplevelse var att se Sammy Hagar & The Circle live i Dayton, Ohio. Dels ville jag fira att Sammy skulle fylla 70 i år, men också det faktum att det var 35 år sedan jag genom Sammy Hagars album Standing Hampton, utgivet den 6 januari 1982, bestämde mig för att bli hårdrockare (för det är ju så fjuniga och finniga trettonåringar gör). Själva konserten var en underbar nostalgitripp och en skön bekräftelse på att jag inte behöver ångra idolvalet jag gjorde som trettonåring, men även på att man fortfarande kan förvänta sig högklassig underhållning av The Red Rocker. Och med det sagt; mest av allt håller jag tummarna för ett nytt studioalbum av Chickenfoot under 2018!

Nostalgi har även präglat mitt musiklyssnande i övrigt i år och glädjande nog är Hagar inte den enda veteranen som är i god form. Min topplista nedan avslöjar naturligtvis de allra främsta men jag vill även nämna något om de som hamnade utanför.

Robert Plant har åldrats med värdighet och han är fullkomligt ärlig i sitt konstnärskap. Dock har han numera förtvivlat svårt att ge ut album som är intressanta för mig i sin helhet och 20 minuter in i Carry Fire vill jag sätta på Fate of Nations (1993) eller något äldre. Deep Purple lyckas bättre än Plant och gör med Infinite sitt bästa album sedan Bananas (2003). Jag räknar till en handfull jättebra låtar och en lite roande cellulit i form av ”Johnny´s band”. Däremot är deras tolkning av ”Roadhouse blues” som en smygfis på en finare middag – direkt olämplig. Ayreon presenterade ännu ett ohyggligt genomarbetat äventyr i form av The Source. Sångarna med Tommy Karevik (Seventh Wonder, Kamelot) i spetsen är strålande och låtarna är väl avstämda mot temat. Men det flitiga bruket av keltiska jiggar låter opassande i mina öron. Gör som Wolf Hoffman i Accept (The Rise of Chaos är gruppens bästa sedan Russian Roulette, 1986) och luta dig mot klassisk musik istället Arjen. Grupper som Black Star Riders och Riverdogs gav ut fräscha album i classic rock-facket men ett särskilt omnämnande vill jag ge Ricky Phillips som färdigställde 10×10, albumet som Ronnie Montrose jobbade på fram till sin död 2012. Paul Rodgers har inte gett ut något nytt studioalbum i år men Alan Nimmo axlar hans mantel och bär kilt som frontman i briljanta King King. Exile & Grace är som en förlängning av Rodgers förbisedda och i år 20-årsjubilerande Now.

 

  1. Mr. Big – Defying gravity

Om Sammy Hagar & The Circle är årets Chickefoot-substitut #I så är Defying Gravity #II. Sprudlande levnadsglad amerikansk hårdrock laddad med intuitivt musicerande och glödande låtar.

  1. Europe – Walk the earth

Precis som Mr. Big är Europe som bäst i mogen ålder. Walk the Earth är en uppvisning i vemodig, dramatisk och melodiös hårdrock.

  1. Thunder – Rip it up

Suverän klassisk brittisk hårdrock. Supergenomarbetat men ändå med en sprittande livekänsla och variationen i låtmaterialet ger Rip It Up en enorm slitstyrka.

  1. Night Ranger – Don´t let up

Fordom AOR-prinsar, numera melodic rock-kungar. Ja, Don´t Let Up är lika positiv och medryckande som Pippi Långstrump. Och vilket gitarrspel – Brad Gillis och Keri Kelli har ett kling och klang-samspel som för tankarna till Schenker/Jabs (Scorpions) och Meniketti/Alves (Y&T) runt 1984!

  1. Walter Trout – We´re all in this together

We´re All In This Together är ren och skär bluesrockglädje. Trout låter 14 gäster sätta sitt signum på låtarna och tillsammans kör de om allt annat i bluesrockfåran.

  1. Black Country Communion – BCCIV

Fjärde kanonplattan i rad från Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherinian och Jason Bonham. Och bandet låter tightare än någonsin. Men jag önskar att Joe finge sjunga på fler låtar.

  1. Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep

Orlandobaserade syskonparet Thomas och Olivia Wynn speglar allt från änglar till demoner och såväl sakrala som shamanska mässor med sina stämmor. Och musiken är lika eklektisk. Vem sade att bluesrock är enkelspårigt?

  1. Hidden Lands – Halcyon

Halcyon har allt jag vill höra i ett progressivt rockalbum utan att det för den skull låter som något annat. Uppsala progs!

  1. Gin Lady – Electric earth

Sveriges bästa retrorockband presenterar med Electric Earth ett otroligt stilsäkert sydstatsrockalbum. Allman Brothers Band möter The Band och det blir The Gin Lady Band.

  1. Backwood Spirit – Backwood spirit

Bra musik är tidlös oavsett när den spelas in och precis som Gin Lady fångar Backwood Spirit 70-talet med kuslig precision och känsla. Här är det Bad Company och David Coverdale (som i hans soloalbum från 70-talet) som går igen.

 

Jukka Paananen

Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep

Tycker du som jag att Tedeschi Trucks Band är briljanta men att det saknas lite blixtar och dunder? Då är Floridasextetten Thomas Wynn And The Believers något att lyssna på. Deras tredje album Wade waist deep innehåller gåshudsframkallande gospel- och soulvinklad sydstatsrock i form av titelspåret och ”Heartbreak alley”. Men när de drämmer till med ”We could all die screaming” förändras de små knottrorna på huden till brännblåsor. Sjungande gitarristen Thomas Wynn förvandlas från en len tröstande stämma till en svavelosande predikant och jag ser förre Nazarethsångaren Dan McCarfferty i en filmroll som skeppspräst på ett förlisande fartyg. ”Mountain fog” matchar det bästa på senaste Joe Bonamassa-plattan och i ”You can´t hurt me” går tankarna till Black Country Communion. I låten ”Thin love” lyser Wynns beundran för Neil Young igenom medan ”I don´t regret” skulle ha kunnat vara något tidigare outgivet med Janis Joplin. Bredden är fenomenal och aldrig har jag hört ett sydstatsrockband gripa om så mycket och samtidigt lyckas med att nypa till på ett så övertygande sätt. Ett extra plus för den oerhört väl avvägda fördelningen av sångpartierna och stämmorna mellan Thomas och hans syster Olivia Wynn Roche.

Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep
Mascot/Provogue

1. Man Out Of Time
2. Wade Waist Deep
3. Heartbreak Alley
4. My Eyes Won’t Be Open
5. Thin Love
6. I Don’t Regret
7. You Can’t Hurt Me
8. Mountain Fog
9. Burn As One
10. Feel The good
11. We Could All Die Screaming
12. Turn It Into Gold

https://thomaswynnandthebelievers.com/

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Doris Brendel and Lee Dunham – Eclectica

Eclectica är Doris Brendel and Lee Dunhams tredje samarbete och närmaste syskon till den än idag fängslande Upside Down World (2015). Eclectica är visserligen hårdare och intensivare i albumets tyngre partier men konceptet att sammanlänka de stilmässigt varierande låtarna med små pianomelodier känner vi igen från föregångaren. Och så får vi ännu ett läckert och fantasieggande albumomslag.

Många melodier är folkmusikinspirerade och rytmiskt kastas man mellan karnevaler, funk och reggae. Inte sällan bryts mönstret av närmast progmetalliska partier. Men det är ändå Brendels sång och närvaro som gör det här unikt. Hennes förmåga att förmedla en text är exceptionell. Mot slutet av ”The one” låter hon som om hon vore i trans. I ”Crying shame” kan man närapå röra vid henne. De enda spåren jag inte blir vän med är den ostiga Stevie Wonder-passningen ”Animal” och den punkigt nervösa ”Love app”. Dock innehåller sistnämnda låt ett fantastiskt soloparti krönt av ett rafflande gitarrsolo signerat Andy Powell (Wishbone Ash).

Huvudnumren är de äventyrliga och progressiva spåren. Den magnifika iberiskt ekande ”I rather wear black” kulminerar i en oförglömlig refräng medan ”Losing it” gränsar mot Heart innan tempot och rytmen förändras och leder in i ett instrumentalparti som påminner om Iron Maiden. De tvära kasten är för det mesta positivt överrumplande och spännande. Däremot känns ljudet på virveltrumman alldeles för kallt och högt mixat. I ”Retribution” rent maskinell. Men helheten är nästan lika intagande som Upside Down World och samarbetet mellan Brendel och Dunham låter alltjämt som ett konstruktivt och framåtskridande projekt.

Doris Brendel and Lee Dunham – Eclectica
Sky-Rocket Recordings

1. The One
2. Love App
3. I Rather Wear Black
4. Crying Shame
5. Retribution
6. Animal
7. Losing It
8. Death & Taxes
9. Balloon
10. One World

http://www.dorisbrendel.com/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Ayreon – The Source

The Source är det nionde Ayreonverket och projektets huvudman, holländaren Arjen Anthony Lucassen, återvänder till sci-fi-världen i denna Noaks ark-minnande berättelse som föregår utvecklingen i 01011001 (2007). Dubbelalbumet är uppdelat i fyra kapitel med två avsnitt per skiva. Den imponerande genomarbetade historien berättas av tolv olika sångare (bäst är Tommy Karevik, Kamelot/Seventh Wonder) som för händelseutvecklingen vidare med stor inlevelse. Och för att verkligen hänga med bör lyssnaren sitta med texterna i handen när resan startar (men även när jag gör det kan jag tycka att det finns alltför många stilmässigt snarlika sångare).

Musikaliskt är de två första kapitlen helt enastående. Det är svulstigt, gripande och variationsrikt. Och ohyggligt melodiöst. Det är nog det musikaliskt sett mest lättillgängliga Ayreon har gett ut och påminner mycket om Lucassens Star One-album Space Metal (2002). Ska jag kasta in några andra musikaliska referenser får det bli det Tony Martin-frontade Black Sabbath och Gary Moores keltiska period. De avslutande kapitlen på skiva två fortsätter i samma melodiska och dramatiska spår, dock är tyngden inte lika påtaglig. Vi får höra två snabbare spår som tyvärr hör till de svagare på skivan (”Into the ocean” liknar ett Rainbowimiterande Spiritual Beggars medan ”Planet Y is alive” är en blek power metal-pastisch). Men på det stora hela är det stämningsfullt och musiken accentuerar berättelsen på ett fenomenalt sätt.

Ayreon – The Source
Music Theories/Mascot

CD 1:
1. Chronicle 1: The ‘Frame
2. The Day That The World Breaks Down
3. Sea Of Machines
4. Everybody Dies
5. Chronicle 2: The Aligning Of The Ten
6. Star Of Sirrah
7. All That Was
8. Run! Apocalypse! Run!
9. Condemned To Live
CD 2:
1. Chronicle 3: The Transmigration
2. Aquatic Race
3. The Dream Dissolves
4. Deathcry Of A Race
5. Into The Ocean
6. Chronicle 4: The Rebirth
7. Bay Of Dreams
8. Planet Y Is Alive!
9. The Source Will Flow
10. Journey To Forever
11. The Human Compulsion
12. March Of The Machines

http://www.arjenlucassen.com/content/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Pendragon – Masquerade 20

Under 2016 firade Pendragon sitt klassiska neoprogverk The Masquerade Overture (1996) med en turné som förevigades i Katowice, Polen. Konserten är oerhört väl inspelad. Det visuella är levande och följsamt och ljudupptagningen fångar allt från nye trummisen Jan-Vincent Velazcos intrikata spel till körsångerskorna Christina Booth (Magenta) och Verity Smiths (Clive Nolans musikaler She och Alchemy) harmonier. Däremellan har vi naturligtvis kärntrion Clive Nolan (keyboards), Peter Gee (bas och keyboards) samt bandledaren, gitarristen, sångaren Nick Barrett i sedvanlig högform.

Konserten inleds med huvudverket i sin helhet, från början till slut som sig bör. The Masquerade Overture lämpar sig väl för den här typen av helt album-konsert då den täcker in gruppens vid den tiden samtliga särdrag och har ett naturligt flöde som ger lyssnaren en närapå filmisk känsla. Den andra halvan av konserten vigs åt det moderna Pendragon som är betydligt hårdare, mörkare och med ett djupare textmässigt budskap än det ofta romantiska och fantasyinspirerade tidiga Pendragon.

Som nämnt är musikerna lysande rakt igenom. I synnerhet Nick som verkligen lever upp och gläds åt publikens respons åt det fina framförandet av The Masquerade Overture. Både bandet och albumet har åldrats med värdighet och jag kan utan tvekan utropa Masquerade 20 till en förädling av ursprungsverket. Nick är numera en fullfjädrad gitarrist och har utvecklat en råare version av David Gilmour (Pink Floyd) och Andrew Latimer (Camel). Att han i sången får stöd av körsångerskor är också ett plus. Jag hade gärna sett fler moderna låtar som ”Skara Brae” och ”Eraserhead”, och möjligen också den långlivade ”Queen of hearts”, men faktum är att materialet från det senaste albumet Men Who Climb Mountains (2014) växer ett snäpp i liveformatet och gör att helhetsintrycket blir starkt positivt. Pendragon är ett band som efter snart 40 år alltjämt utvecklas och samtidigt behandlar sin historia med respekt.

Pendragon – Masquerade 20
Metal Mind Productions

Masquerade 20
The Masquerade Overture
As Good As Gold
Paintbox
The Pursuit of Excellence
Guardian of my Soul
The Shadow
Masters of Illusion
King of the Castle
Schizo
Beautiful Soul
Faces of Light
Nostradamus
Explorers of the Infinite
Come Home Jack
This Green and Pleasant Land
Breaking the Spell
Indigo

http://www.pendragon.mu/

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Hidden Lands – Halycon

Uppsalakvartetten Hidden Lands tredje album tar avstamp i sina båda föregångare. Det är symfonisk rock med en mjuk ljudbild som för tankarna till neoprog. Men man öppnar också nya dörrar när keyboardisten Hannes Ljunghall strängar sina gitarrer.

Melodirikedomen som strömmar från cd:n är som Mozart på ett silverfat. Det är enkelt och lättillgängligt men samtidigt finurligt arrangerat och naturligt flödande. Ljunghalls synthar har alltid en mjuk ton men alternerar mellan uppfriskande blåsfanfarer, pianomelodier, rytmiskt klämtande malletinstrument som marimba och xylofon samt svävande och susande toner man känner igen från Tony Carey (ex-Rainbow, Planet P Project). I inledande ”The prince of goofs” bubblar marimbafigurerna omlott i ett fusionlikt arrangemang med Yes-lika bas- och gitarrdrillar. Bruno Edlings verser låter djupt deltagande innan han förlöser en allsångsvänlig refräng som för tankarna till det kanadensiska Saga. ”Water spirit” avtäcker trollska bilder, som en morbid John Bauer, till toner som för tankarna till ett slags symfonisk doom. Den instrumentala ”Ulleråker” är å andra sidan som en tondikt redo att gestaltas på en balettscen medan ”No one is in this for love” öser som ett furiöst Rush med sina rafflande synt-gitarr-bas-trumsynkoper. Texterna är definitivt värda ett omnämnande. De känns personliga men ändå tillräckligt öppna för lyssnarens egna tolkningar. Hör bara den tio minuter långa och gripande balladen ”The silent service”. Och så har vi det hemliga vapnet. Oftast lutar sig gitarristen Ljunghall mot Yes och Steve Howe även om den vackra ”Songbirds” snarare gränsar till Marillion. Men oavsett vilket, när jag lyssnar på avslutande ”Rooftop farewell” känns Hannes som en gitarrist som bara väntat på rätt tillfälle att komma ut. Och Halycon är tillfället. Albumet är smockfullt med variationsrik musik som lockar till upprepad lyssning. Och med lite mer luft runt Phillip Bastins bas och Gustaf Nybergs trummor hade inspelningen varit lika suverän som musiken och framförandet.

Hidden Lands – Halycon
Progress Records

1. The Prince Of Goofs
2. Water Spirit
3. Ulleråker
4. No One Is In This For Love
5. The Silent Service
6. Songbirds
7. Octavius
8. Rooftop Farewell

https://www.facebook.com/HiddenLands

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Little Hurricane – Same Sun Same Moon

Den kaliforniska alt-bluesrock-duon Little Hurricane drar sig med sitt tredje album Same Sun Same Moon ett par steg närmare den lättlyssnade mittfåran än relaterade band som White Stripes och Black Keys. Sjungande gitarristen Anthony ”Tone” Catalano låter som en blandning mellan Bono (U2), Sting (The Police) och Dicken (Broken Home, Mr Big) när han sjunger. Men det är gitarren som är hans mest flexibla vapen – ibland lätt stötigt reggaespel, ibland trasiga bluesriff och ibland spröda surfackord. Trummisen Celeste ”CC” Spina bidrar med ytterligare känslospröt till sångmelodierna i vissa av spåren men för variationens skull hade jag gärna hört mer av henne. Men utan det skönt gungande spelet från CC och de ofta elektroniskt kryddade bakgrunderna når man inte de höjder som Little Hurricane pendlar till. Pendlar skriver jag för att det emellanåt känns lite enformigt, men kvalitén på kompositionerna håller en alltigenom god nivå med några kittlande höjdpunkter. Till topparna hör den inledande programförklaringen tillika titellåten i vilken Little Hurricane med ens placerar lyssnaren i en närapå filmisk stämning. Vidare ”Lake Tahoe eyes”, även den en sugande åktur längs den amerikanska västkusten i en nedcabbad Cadillac med gungande fjädring. Den instrumentala rockabillyriviga surfrocken i ”March of the living” driver upp plattans puls i taket innan den Neil Young möter Steve Miller Band-lunkande ”Mt Senorita” ger ytterligare en nyans till gruppens repertoar. Fler godbitar som den bluesiga ”Bad business” finns men under andra halvan av skivan tenderar musiken att fastna i ett godmodigt om än skönt lunkande.

Little Hurricane – Same Sun Same Moon
Mascot

1. Same Sun Same Moon
2. Bad Business
3. OTL
4. Isn’t It Great
5. Take It Slow
6. Lake Tahoe Eyes
7. March Of The Living
8. Mt. Señorita
9. For Life
10. You Remind Me
11. Slingshot
12. Moon’s Gone Cold

https://www.facebook.com/little.hurricane.music/

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Quinn Sullivan – Midnight Highway

När de gamla hjältarna dör tar nya vid, hur svårt det än är att förstå att någon kommer att axla BB Kings mantel. Den som, i min värld, gjorde det är Buddy Guy.

Quinn Sullivan är 17 år gammal och Midnight Highway är hans tredje platta. Alla hans skivor är producerade av Tom Hambridge som ju också är Buddy Guys studiobollplank. Och som av en händelse är Sullivan Guys protegé sedan åtta års ålder. Så vad kan gå fel i Sullivans karriär? Han spelar gitarr som ett fullblodsproffs, håller på att utveckla såväl sångröst som låtskrivande under Hambridges överinseende och verkar under blueskungens vingars beskydd.

Midnight Highway är en bra platta. Men inte mer än bra. För det första saknas autenticitet. Att Hambridge använder auto-tuning för att få Sullivans sång att bli radiovänlig är ett laxermedel. Vidare sölar man med låtmaterialet. Om man nu ska göra andras låtar kan man väl välja riktigt starka sådana? Och för det tredje måste det till ett fokus. Ska han lanseras som bluesartist så måste majoriteten av framförandet vara blues, inte bara bluesigt i fransarna. Att jag ändå tycker att det här är bra baserar jag på det tunga inledningsspåret ”Something for me” – en riktig Bonamassapjäs! Vidare är det mjuka titelspåret visserligen väldigt strömlinjeformat, men likväl starkt bluesigt i framförande och andemening. Sedan finns här några instrumentala spår i vilka Sullivan excellerar som bluesgitarrist. Om man nu skulle behöva ytterligare argument framför han en briljant version av George Harrisons Beatlespärla ”While my guitar gently weeps”.

Quinn Sullivan – Midnight Highway
Mascot/Provogue

1. Something For Me
2. Tell Me I’m Not Dreaming
3. Midnight Highway
4. Crazy Into You
5. Eyes For You
6. Lifting Off
7. She Gets Me
8. Rocks (bonus track)
9. Going
10. Graveyard Stone (bonus track)
11. Big Sky (bonus track)
12. While My Guitar Gently Weeps
13. Buffalo Nickel

http://quinnsullivanmusic.com/

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

 

Eric Gales – Middle of the Road

Middle of the Road innebär en stilmässig utveckling för amerikanske bluesrockgitarristen och sångaren Eric Gales. Och det är en berikande lyssning. Han har gett ut album sedan 1991 och det har alltid handlat om bluesig rockmusik av varierande tyngd. Middle of the Road är däremot en soul- och r´n´b-skiva som i sina bästa stunder visar upp Gales som en fantastisk soulsångare. Hans gitarrspel är respekterat i såväl blues- som i rockkretsar och han spelar naturligtvis briljant även här. Men vilken innerlig sång han ger oss i soulpopballaderna ”Carry yourself” och ”Help me let go”. De funk- och reggaekryddade ”Change in me (the rebirth)” och ”Been so long” får mig att vilja vicka på höfterna och vilja dricka paraplydrinkar till karlns ära. Gales har en naturlig pondus, en djup själ och så spänstiga stämband att han får dagens amerikanska soulstjärnor att verka teatrala. Det finns inget spelat i Gales sång – han är genuin. Det finns givetvis bluesiga spår även på den här plattan, men utöver den Texasgungande ”Help yourself” och i viss mån ”Boogie man” är de sekundära. Det är det mjuka gunget och Gales känsliga sång och gitarrspel som står i fokus.

Tyvärr blir det lite trögflytande under albumets andra halva. Låtarna är långt ifrån svaga men här hade albumet behövt en tempoväxling. ”I don´t know” bryter visserligen mönstret med sitt funkiga sväng men de enda snabba låtarna inleder respektive avslutar albumet i snärtig bluegrass/boogiestil.

Eric Gales – Middle of the Road
Mascot/Provogue

1. Good Time
2. Change In Me (The Rebirth)
3. Carry Yourself
4. Boogie Man
5. Been So Long
6. Help Yourself
7. I’ve Been Deceived
8. Repetition
9. Help Me Let Go
10. I Don’t Know
11. Swamp

http://www.ericgalesband.com/

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Ronnie Baker Brooks – Times have changed

Ronnie Baker Brooks – Times have changed web

Times have changed är bluesmusikern Ronnie Baker Brooks fjärde soloalbum sedan debuten Golddigger 1998. Hans musik hämtar sin näring från 60- och 70-talets soul och r´n´b-scen och han är en flitig tolkare av bluesrelaterade artister från den eran.

I samarbete med producenten och trummisen Steve Jordan har Ronnie skapat ett album som gungar bekvämt mellan årtiondena. Att Jordan gett ut en instruktionsvideo för trumslagare som heter The groove is here säger det mesta. Låtmaterialet består mestadels av covers och bidrar till den stilmässiga variationen på plattan. Ibland får jag känslan av att lyssna på soundtracket till en uppföljare till filmen The Commitments och ibland dyker det upp partier som påminner om artister som James Brown och Stevie Wonder. I Curtis Mayfields ”Give me your love (love song)” gästar Angie Stone vilket ger klassikern en modern soultouch. Joe Tex ofta tolkade r´n´b-ärta ”Show me” och Eric Clapton/Robert Cray-komponerade balladen ”Old love”, i vilken Bobby ”Blue” Bland gör ett gästinhopp, är mer originaltrogna. Den största överraskningen och därtill albumets bästa spår är titellåten. Den gungar igång som om den vore skriven och framförd av Robert Cray och Ronnie visar att han minsann också kan både skriva, spela och sjunga som de stora. Den allvarsamma betraktelsen över världens tillstånd förstärks genom ett inhopp av hip hop-artisten Al Kapone, vilket ger låtens avslutning vissa likheter med Coolios ”Gangsta´s paradise” (hitlåten i Michelle Pfeiffer-filmen Dangerous minds).

Times have changed är en medryckande och cool platta men brister lite i originalitet. Med fler egenkomponerade låtar och färre gäster kanske lyssnaren skulle få en bättre bild av vem Ronnie Brooks Baker är. För det han visar upp här får i alla fall mig att vilja höra mer.

Ronnie Baker Brooks – Times have changed
Provogue/Mascot

1. Show Me (feat. Steve Cropper)
2. Doing Too Much (feat. “Big Head” Todd Mohr)
3. Twine Time (feat. Lonnie Brooks)
4. Times Have Changed (feat. Al Kapone)
5. Long Story Short
6. Give Me Your Love (Love Song) (feat. Angie Stone)
7. Give The Baby Anything The Baby Wants (feat. “Big Head” Todd Mohr & Eddie Willis)
8. Old Love (feat. Bobby ‘Blue’ Bland)
9. Come On Up (feat. Felix Cavaliere & Lee Roy Parnell)
10. Wham Bam Thank You Sam
11. When I Was We

http://www.ronniebakerbrooks.com/

https://www.facebook.com/ronniebbrooksmusic

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen