Årsbästalistan 2016 av Jukka Paananen.

theanswersolascdgin-lady-call-the-nationjeff-healey-heal-my-soul

  1. The Answer – Solas

Nordirländska The Answer uppvisar både mod och nyfikenhet när de på sitt sjätte album hittar en ny dimension i sitt musikskapande. De gaeliska rötterna blomstrar ur classic rock-myllan och Solas är en mogen frukt.

  1. Gin Lady – Call the nation

När Gin Lady spelar rock´n´roll befinner de sig i ett oändligt utvidgat nu där klockor och kalendrar inte existerar. Det enda som gäller är hur gruppen rör sig inom ramverket för den rockmusik som skapades under första halvan av 70-talet.

  1. Jeff Healey – Heal my soul

Överblivet studiomaterial som sammanställts till en postum bluesrockpärla.

  1. Joe Bonamassa – Blues of desperation

Album för album förfinar Bonamassa alltid någon aspekt av sitt musicerande. Här det den dånande brittiska bluesrocken som talar starkast.

  1. Kansas – The prelude implicit

Kansas återuppfinner sig själva. Årets comeback!

  1. Raveneye – Nova

Gruppen vandrar ledigt mellan Foo Fighters och Alter Bridge, varvar de förras snärtiga, medryckande driv med de senares melodiösa och gripande refränger med en trollbindande musikalitet.

  1. Spiritual Beggars – Sunrise to sundown

Spiritual Beggars rytmiskt mest intressanta album.

  1. Graham Bonnet Band – The book

Graham Bonnet återuppfinner sig själv. Årets andra stora comeback!

  1. The Dead Daisies – Make some noise

Albumet Aerosmith borde ha gjort för 20 år sedan.

  1. Rival Sons – Hollow bones

Även om det är Jay Buchanans mäktiga stämma som ger Rival Sons dess adelsmärke är det gruppens intuitiva samspel som gör dem till mina kandidater som classic rocks stora namn inom tio år.

  1. Bridge To Mars – Bridge to Mars

Glenn who? Bridge to Mars är plattan Glenn Hughes borde ha gjort men inte kunde.

  1. Ricky Warwick – When Patsy Cline was crazy (and Guy Mitchell sang the blues)/Hearts on trees

En ettrig rockplatta och en begrundande akustisk bildar en dubbel som utgör kulminationen av Ricky Warwicks musikaliska gärning.

  1. Temperance Movement – White bear

Ett brittiskt Rival Sons.

  1. Fates Warning – Theories of flight

Lysande progmetal.

  1. Son of Man – Son of man

Ett Walesiskt Uriah Heep.

  1. The Apocalypse Blues Revue – The apocalypse blues revue

Visst, musiken sorteras i bluesrockfacket, men när Apocalypse Blues Revue sätter sin egen mustiga brygd på jäsning blir resultatet eget.

  1. Magnum – Sacred blood ”divine” lies

Magnum är Magnum.

  1. Blackberry Smoke – Like an arrow

Black Crowes arvtagare.

  1. Dizzy Mizz Lizzy – Forward in reverse

Freak Kitchen och King´s X möts tydligen i Danmark. Årets tredje fina comeback.

  1. Suicide By Tigers – Suicide by tigers

Det är som att höra Free och Taste på deras lössläppta bluesrockdebuter från 1969.

 

Jukka Paananen

Beth Hart – Fire on the Floor

beth-hart-fire-on-the-floor_web

Möjligen har jag för höga förväntningar på amerikanskan Beth Harts nya album. Fire on the floor lämnar mig nämligen lite kluven och vad som får mig att hålla igen med mina sedvanliga hyllningar av denna makalösa sångerska är att det den här gången endast är balladerna som verkligen imponerar. Inte för att hon inte försöker. Varitéjazzen i ”Jazz man”, den uppsluppna soulpoppen i ”Let´s get together” och latinogunget i ”Baby shot me down” är underhållande. Men samtidigt är de inte mer än en lätt bris mellan de allvarsamma och dramatiska balladerna. Den bluesiga ”Love is a lie” talar sitt tydliga språk liksom den sakrala ”Good day to cry” medan titelspåret och ”Picture in a frame” bearbetar saknaden av tidigare relationer. Det är i dessa spår Beth är oefterhärmlig. Hon våndas, vädjar och sörjer med ett passionerat uttryck som få sångerskor i sin generation. Därför gör hon rätt i att lägga tyngdpunkten på balladerna, men för balansens skull vill jag höra starkare uptempospår nästa gång.

Beth Hart – Fire on the Floor
Mascot/Provogue

1. Jazz Man
2. Love Gangster
3. Coca Cola
4. Let’s Get Together
5. Love Is A Lie
6. Fat Man
7. Fire On The Floor
8. Woman You’ve Been Dreaming Of
9. Baby Shot Me Down
10. Good Day To Cry
11. Picture In A Frame
12. No Place Like Home

http://www.bethhart.com/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Eric Johnson – EJ

eric-johnson-ej_web

Amerikanska gitarresset Eric Johnson är aktuell med sitt åttonde studioalbum. Och Eric serverar själv bästa tänkbara presentation på baksidan av skivkonvolutet i form av underrubriken Song explorations on acoustic guitar and piano.

EJ är en lika talande som kärnfull albumtitel – det är hans initialer och hittills mest privata och personliga utgåva. Med få undantag är det sånger som man lätt kan nynna eller vissla med i. Arrangemangen är avskalade. Ibland är det Eric själv på gitarr eller piano och ibland ett tillbakalutat akustiskt komp. Endast i Les Paul/Mary Ford-klassikern ”The world is waiting for the sunshine” (1954) blir det rafflande när Eric och kollegan Doyle Dykes spelar duett. Ytterligare tre tolkningar av andra artisters verk inryms på EJ: Jimi Hendrix Experiences ”One rainy wish”, Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson” och folkvisan ”Scarborough fair”. Dessa hör till albumets toppar och framhåller Erics förmåga att låta unik. ”Scarborough fair” i synnerhet då Eric vare sig är känd som sångare eller pianist men här framför han en strålande version av låten på sång och piano.

Bäst på skivan är dock Erics egen komposition ”Wrapped in a cloud”. Det är en vackert böljande sång framförd av en ensemble bestående av gitarr, ståbas, slagverk, cello, piano och sång. Låten är så behagligt framförd att jag känner ett slags meditativ tillfredsställelse av att höra den. Den kontemplativa känslan är närvarande i nästan varenda vrå av skivan och Erics sång är faktiskt en minst lika starkt bidragande faktor till detta som hans fingerfärdighet på gitarr och piano.

Eric Johnson – EJ
Mascot/Provogue

1. Mrs. Robinson
2. Water Under The Bridge
3. Wonder
4. Wrapped In A Cloud
5. Once Upon A Time In Texas
6. One Rainy Wish
7. Serinidad
8. Fatherly Downs
9. The World Is Waiting For The Sunrise
10. November
11. All Things You Are
12. Scarborough Fair
13.Song For Irene

http://www.ericjohnson.com/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

The Rides – Pierced Arrow

The Rides – Pierced Arrow
The Rides – Pierced Arrow

 

När The Rides utannonserades som den senaste i raden av supergrupper under 2000-talet var det nog många med mig som höjde på ögonbrynen. Men när debutalbumet Can´t Get Enough släpptes 2013 visade det sig att kombinationen Stephen Stills, Barry Goldberg och Kenny Wayne Shepherd fungerade riktigt väl.

Nu när uppföljaren Pierced Arrow satt sig kan jag konstatera att gruppens turnerande hjälpt dem att definiera sig själva. Idag låter The Rides som en grupp som har roligt tillsammans när de spelar. Där debuten lät lite tungfotad och försökte slå rot i Joe Bonamassas bluesrockiga fotspår är Pierced Arrow snärtigare och mer r´n´b-influerad. Dessutom är låtarna bättre den här gången. Stills är den stora karaktären på skivan. Så fort han tar ton tillkommer en dimension. ”Virtual world” är en gripande, lätt sentimental, ballad som Neil Young kunde ha gjort. ”There was a place” är nästan lika stark men det är inte bara i balladerna Stills dominerar. Den ärtiga soulstänkaren ”Mr Policeman” och skönt tröskande bluestolvan ”Game on” visar att han fortfarande, ett halvt sekel efter Buffalo Springfields debut, är karl för sin kilt.

Kenny Wayne Shepherd var länge den nye Stevie Ray Vaughan och det är den sidan han visar upp mest på Pierced Arrow. Hans bidrag till albumets fenomenala ballader ”By my side” saknar visserligen den fängslande änglatonen Stills äger, men Shepherd visar att även han kan sjunga så att den känns ända in i själen. Men det är ändå gitarren som är hans dödliga vapen. Åren sedan underbarnsdebuten Ledbetter Heights (1995) har lärt honom ödmjukhet och följsamhet. Idag spelar han i samma liga som den blott en månad äldre Joe Bonamassa och lyckas på något sätt skruva till strängarna på vapendragare Stills gitarr på köpet. Kombinationen av deras inbördes väldigt olika spelstilar är en av skivans många behållningar. Och även om Barry Goldbergs (ex-Electric Flag, Steve Miller Band) roll fortfarande är mer kapellmästarens än den virtuoses så är hans val av toner och klaviaturer precis rätt för The Rides.

The Rides – Pierced Arrow
Provogue

1. Kick out of it
2. Riva diva
3. Virtual world
4. By my side
5. Mr. Policeman
6. I’ve got to use my imagination
7. Game on
8. I need your lovin’
9. There was a place
10. My babe

http://www.theridesband.com/

https://www.facebook.com/kennywayneshepherd

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Karibow – Holophinium

Karibow – Holophinium
Karibow – Holophinium

Tyska gruppen Karibow bildades 1996 av multiinstrumentalisten Oliver Rüsing. Och i mångt och mycket kan Holophinium ses som ett soloalbum av Rüsing då han i princip spelar och sjunger allt på skivan som han själv spelat in, mixat, mastrat och producerat.

Holophinium är ett 100 minuter långt verk uppdelat på två skivor som handlar om astronauters reflektioner kring olika aspekter på livet. Den musikaliska inriktningen på skiva ett The fragments är melodiös neoprog med klara influenser från främst det Steve Hogarth-frontade Marillion. Låtarna i sig själva är snyggt uppbyggda kring tydliga melodier. Man får ganska snart en känsla av att sväva med i Rüsings sång, gitarr och keyboardslingor samt de kontemplativa texterna. Titelspåret ”Holophinium” inleder storslaget och växlar mellan pampig refräng, finstämda verser med lugnt pianokomp och rafflande trumfils när låten växlar över i Sagainfluerade synkoper. ”E.G.O” bygger Rüsing upp till en smekande men laddad och episk halvballad i sann Peter Gabriel-stil. Men ”E.G.O” har även dramatiska partier som tillför låten spänst, fart och fläkt. ”Victims of light” har en närmast popsmäktande refräng och låten är mitt singelval. I de nämnda spåren fyrar Rüsing av sina finaste pjäser. Inte förrän på skiva två Letter from the white room händer något som han inte redan gjort bättre i de inledande numren. Här blir Rüsing progressiv på riktigt när han drämmer till med den 36 minuter långa sviten uppdelad i sju underrubriker. Albumets tema går från fragmentariskt till sammanhållet och musikens nyanser skiftar i regnbågens alla färger.

Min kritik mot Holophinium består egentligen bara i att Rüsing inte sovrat enligt ”kill your darlings”-principen. I materialet jag inte nämnt finns nämligen förnämliga partier och idéer som bildar mycket välspelade och trevliga men inte särskilt spännande låtar. Tyvärr hör Michael Sadlers (Saga) gästinhopp som sångare på låten ”River” till dessa.

Karibow – Holophinium

Progressive Promotion Records

CD 1: The Fragments

  1. Distant Movements
  2. Holophinium
  3. E.G.O.
  4. Victims of Light
  5. Some Will Fall
  6. Connection Refused
  7. River
  8. Angel Scent
  9. King
  10. Quantum Leap

CD 2: Letter from the White Room

  1. Moon
  2. Walk on Water
  3. Orbital Spirits
  4. Eden
  5. Lifelong
  6. Part of the Century
  7. Plutonian

Betyg: 7 / 10

www.karibow.com

www.facebook.com/Karibow-289948447705391

 

Jukka Paananen

Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo

Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo
Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo

 

Engelska kvartetten Big Boy Bloater & The Limits spelar fläskig R’n’b med ett hejdundrande gung. Och i svängarna rundar de allt möjligt som lät bra när 60- gick över i 70-tal.

Rockabillyattacken i inledande ”Devils not angels” är en perfekt introduktion till Luxury Hobo. Jag gillar visserligen inte den ettrigt nervösa vox continental-orgeln, men gruppens chosefria attityd är uppfriskande. I den coolt träskbluesiga ”It came out of the swamp” sitter dock allt på plats. Big Boy Bloaters djupa, lätt rökiga röst ligger någonstans mellan Howlin´ Wolf och Tom Waits och hans gitarrspel rör sig fritt mellan klös och slide. Och här ligger dessutom ”voxen” helt rätt i ljudbilden och bidrar till känslan av att titta på träsktrollet Shrek. Lyssningsintrycken växlar mellan helt okej och störtfränt. Den T. Rex-influerade ”I love you (but I can´t stand your friends)” ser jag mer som ett tecken på vad Big Boy Bloater & the Limits har för räckvidd i sina jabbar medan ”I got the feeling someone´s watching me” är den giftiga uppercuten. Att väva in latinamerikanska rytmer – i det här fallet cha cha – i bluesig musik är finurligt och jag kan inte se annat än att ”I got the feeling someone´s watching me” är som klippt och skuren för ett Quentin Tarantino-soundtrack.

Att Big Boy Bloater & the Limits sorteras i bluesrock-facket går att förstå när man ser till helheten på Luxury Hobo. Men den skönt soulgungande ”All things considered” får mig ändå att nyansera katalogiseringen till R´n´b. Men fick jag se dem live tror jag att jag helt enkelt skulle säga rock´n´roll.

Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo
Mascot/Provogue

1. Devils not angels
2. It came out of the swamp
3. I love you (but I can’t stand your friends)
4. The devils tail
5. I got the feeling someone’s watching me
6. Luxury hobo blues
7. Robot girlfriend
8. All things considered
9. Not cool man

http://www.bigboybloater.com/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Arena – XX

arena-xx
Arena – XX

 

Gamla goda Arena firar 20 år med en konsertupptagning från turnén på gruppens senaste album The Unquiet Sky. Dvd:n är inspelad i Polen inför en liten men entusiastisk publik och deras upplevelse av konserten är sannolikt mycket mer levande än min. Dvd:ns bild- och ljudpresentation är nämligen inte mycket bättre än på en bootleg och jag kan inte annat än tycka synd om Arenas kreativa trio Clive Nolan, Mick Pointer och John Mitchell som här får se sin konst fördunklad. Färgerna från scenbelysningen blöder igenom och dränker bilden och ljudbilden är platt som en pannkaka. I den bombastiska inledningen till ”Salamander” låter det som om ljudteknikerns skyddskretsar kopplas in och stryper musikernas inledande anslag.

Men under den distraherande ytan pågår en utmärkt konsert. Låtmaterialet representerar hela karriären med tyngdpunkterna på färska The Unquiet Sky (2015) och klassikern The Visitor (1998). Vi får även uppleva det 20 minuter långa eposet ”Moviedrome”. Men varför vänta till sista extranumret ”Crying for help VII” innan man aktiverar publiken med allsång? Och varför ett så stelt scenutspel? För Arena har både låtar och kunnande för att likt Rush skapa en medryckande tillställning av djup och komplex musik.

Arena – XX
Metal mind

1. The demon strikes
2. Rapture
3. Double vision
4. Crack in the ice
5. Moviedrome
6. How did it come to this
7. Salmander
8. Bedlam fayre
9. Serenity
10. The unquiet sky
11. Traveller beware
12. City of lanterns
13. Ride the tide
14. The hanging tree
15. The tinder box
16. Solomon
17. Don’t forget to breathe
18. Crying for help VII

http://www.arenaband.co.uk/

 

Betyg: 5/10

Jukka Paananen

Simo – Let Love Show the Way

Simo – Let Love Show the Way
Simo – Let Love Show the Way

Nashvilletrion Simos andra fullängdare är en omtumlande och inspirerande upplevelse. Genom att spela in hela albumet inom loppet av två dygn skalade man bort allt utom musikens kärna.

Den stilmässiga variationen är vidsträckt som en ocean och hela tiden låter det som om det pågår i ditt vardagsrum. Inledande Elmore James-covern ”Stranger blues” skuttar iväg som ”Train kept a-rollin´” (Yardbirds, Led Zeppelin, Aerosmith m.fl.). Irländska powertrion Taste gör sig påmind i ”Two timin´-woman” och i de till jazzen gränsande improvisationerna i ”Ain´t doin´ nothing”. Ibland hör jag till och med inslag av grunge; ”I lied” tangerar nämligen både Stone Temple Pilots och Pearl Jam medan ”Long may you sail” är en svävande hyllning till grungens gudfäder Neil Young & Crazy Horse. Och för att du som läsare ska förstå omfattningen av Simos flexibilitet påstår jag att ”Becky´s last occupation” klapprar som något på Led Zeppelins Physical Graffiti.

JD Simos inlevelsefulla sång och gitarrspel är ett naturligt fokus men runt honom är trummisen Adam Abrashoff och basisten Elad Shapiro rena rama artilleriet. Simo går på ren känsla och den ohämmade kärleken till musiken och att spela ger albumtiteln ytterligare en dimension. Varför investera flera månader och hundratusentals dollar på en dyr inspelning när man kan bränna av ett så här bra album på 48 timmar? Fler borde följa Simos exempel.

Simo – Let Love Show the Way
Mascot/Provogue

1. Stranger blues
2. Two timin’ woman
3. Can’t say her name
4. I lied
5. Please
6. Long may you sail
7. I’ll always be around
8. Becky’s last occupation
9. I’d rather die in vain
10. Today I’m here
11. Let love show the way (Bonus)
12. Ain’t doin’ nothin’ (Bonus)
13. Please be with me (Bonus)

https://www.facebook.com/simotheband/

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Vulkan – Observants

Vulkan – Observants
Vulkan – Observants 

Västsvenska Vulkan följer upp sitt debutalbum Mask of Air (2011) med Observants. Att beskriva gruppens musik med hjälp av referenser i form av andra grupper är inte helt lätt. Ibland går tankarna till namn som Porcupine Tree, Pineapple Thief och Pendragon medan jag i nästa stund finner goda argument för att inte nämna dem över huvud taget. Att Vulkan i sina intensivaste stunder påminner om Tool känns däremot träffsäkert.

Vulkan är utomordentligt skickliga på att bygga upp suggestiva stämningar. Som lyssnare vaggas man in i olika låtsegment genom korta repetitiva melodier och rytmer. I de bästa spåren ”Invisible thrones” och ”Endineer” ruvar musikerna på en handfull olika idéer som knyts ihop i flotta, närapå körfinalsliknande crescendon. ”Consequence of ignorance” är elegant om än inte lika ombytlig. Den väljer istället att fånga lyssnaren med ett relativt harmoniskt gung innan den skruvar upp dramatiken. ”From here to where it all ends (Terminus)” är snarlik men snöpligt kort varför den inte får ett lika starkt grepp om mig. Jag kan tycka att vissa av låtarna är onödigt snåriga. Den mosaiska ”Hypnotica” har liksom ”Invisible thrones” ett Toolminnande progmetalparti vilket Vulkan hanterar med stor säkerhet. Vidare har den en vacker speldosetrudelutt, ett läckert österländskt ekande gitarriff och en nervös, nästan thrashig vers. Men jag hittar inget ledmotiv och låten känns som ett potpurri av olika låtidéer. Instrumentala ”The luning” är inte lika spretig men saknar även den pricken över i.

Skivan är krävande i det att den inte avslöjar sitt djup i första taget. Men musiken har verklig substans och gruppen är skicklig på att presentera allt från finast klingande detalj till intrikata progmetalutbrott. Kan Vulkan i framtiden skapa lite tydligare låtar utan att för den skull tumma på sin identitet så har de något enastående på gång.

Vulkan – Observants
Blue Turtle

1. Sleepwalker´s march
2. Invisible thrones
3. From here to where it all ends (Terminus)
4. Hypnotica
5. Cosmigrants
6. Consequence of ignorance
7. The luning
8. Endineer

https://www.facebook.com/thebandvulkan/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

 

Årsbästalistan 2015 från Jukka Paananen.

årslistor 2015web

1 Magic Pie – King for a day

Med en trollbindande blandning av klassisk progrock och progmetal är norska Magic Pie inte bara kungar för en dag, de är The Kings of 2015!

2 Europe – War of kings

Jag har aldrig hört Europe spela bättre än de gör på War of Kings och albumet är deras bästa sedan Wings of Tomorrow (1984).

3 Bachman – Heavy blues

Årets återkomst alla kategorier! Randy Bachman är i kanonform och rytmsektionen är rena rama The Who-dynamiten.

4 Walter Trout – Battle scars  

Bluesrockveteranen Trouts andra album om sin kamp mot döden och i Battle Scars ger han en levande och hårt rockande skildring om sina strider.

5 Thunder – Wonder days

Inför sitt 25-årsjubileum drämmer engelska Thunder till med en nostalgitripp som återskapar den smittande övertygelsen från gruppens klassiska period.

6 Blackberry Smoke – Holding all the roses

I mer än ett decennium har Blackberry Smoke förfinat sin sydstatsbrygd på americana, country och rock. Holding all the Roses är ett finfint Black Crowes-substitut.

7 Beardfish – +4626-comfortzone

Som en elegantare och mindre vimsig variant på Bigelfs praktfulla fjolårsalbum Into the Maelstrom.

8 Doris Brendel And Lee Dunham – Upside down world

En hejdlöst eklektisk rockplatta med ljuvliga vibbar från främst Kate Bush och Heart.

9 King King – Reaching for the light

Ta lika delar kung Paul Rodgers och kung Robert Cray så har du King King.

10 Winery Dogs – Hot streak

Audioslave, Black Country Communion och Chickenfoot är supergruppernas ABC. Med smakfull virtuositet överbryggar Winery Dogs dessa och det låter hur fränt som helst.

11 Palace Of The King – White bird/burn the sky

Gillar du Rival Sons och Wolfmother så kommer sannolikt även du att fastna för dessa australier.

12 Michael Schenker´s Temple Of Rock – Spirit on a mission

Wow, gitarrgeniet låter fokuserad igen. Dags att återvända till moderskeppet för ytterligare en episod av Michael Schenker´s Flying Circus.

13 UFO – A conspiracy of stars

Phil Mogg är världens mest underskattade sångare och frontman och alltjämt kapabel till stordåd. Skulle vara spännande att höra ett nytt samarbete med den återigen inspirerade Schenker.

14 Buddy Guy – Born to play the guitar

Inte fan kan man höra att Buddy Guy fyller åttio i sommar. Vital och variationsrik blues med coola gästinhopp.

15 Beth Hart – Better than home

Galabluesdrottningen klarar sig alldeles ypperligt utan Joe Bonamassa och Kevin Shirley.

16 Iron Maiden – Book of souls

Iron Maiden har egentligen inget kvar att bevisa men bjuder ändå på en ståtlig trippel lp med extra allt.

17 Def Leppard – Def Leppard

Def Leppard gör som Queen på åttiotalet – låtar med hitpotential i en stilmässigt överrumplande variation utan att för den skull förlora sig själva.

18 Robben Ford – Into the sun

Into the Sun fångar Robben Ford på höjden av hans artistiska bana. Han är pigg och nyfiken, full av självförtroende och laddad med kreativ energi.

19 Sonny Landreth – Bound by the blues

Även om jag tycker att han var bättre i John Hiatts band så är Bound by the Blues en fenomenal uppvisning i hur man spelar slidegitarr.

20 Freddy & the Phantoms – Times of division

Danska bluesrockkvintetten Freddy & The Phantoms föder sin musa med rockrevolutionen från skarven mellan 60- och 70-talet och deras tredje album är en levande och underhållande jukebox som sätter kärleken till musiken främst.

 

Jukka Paananen