Steve Hackett – The Night Siren

Så var det då dags för ännu en release av Steve Hackett – gitarristen i tidiga Genesis som nu har en lång och mycket framgångsrik solokarriär bakom sig efter tiden i Genesis. Han verkar fortsätta med mer energi än någonsin med tanke på den strida strömmen av nya plattor och långa turnéer (som på sistone byggt mycket på Genesis Revisited-temat).

Nya plattan ”Night Siren” är ett mycket ambitiöst verk med influenser från hela världen vad gäller stränginstrument (som tar, sitar, oud, charango) och ’sångstilar’ (vi får bland annat höra lite mongolisk chöömij eller övertonssång). Steve säger själv att han vill lyfta fram det mångkulturella eftersom världsläget just nu är i starkt behov av mer positiva beskrivningar av andra kulturer än det västerländska. Vi får också lite jazzinfluenser här och där från Rob Townsend med allehanda blåsinstrument. Roger King står som vanligt värd för keyboards och på trummor hör vi både Gary O’Toole och Nick D’Virgilio. Sången sköter Steve helt själv men vi hör en hel del stämsång där vi även har bidrag från Amanda Lehman och Nad Sylvan.

Vi bjuds på elva låtar med en totaltid på strax under timmen. Störst intryck gör utan tvivel första låten ”Behind The Smoke” för vilken man också spelat in en dramatisk video (https://www.youtube.com/watch?v=IkjNNClccOI) som kanske får ses som Steves kommentar till vad som händer just nu i Syrien och Irak. Här är den österländska inspirationen naturligtvis stor vilket också videon anspelar på. Fina gitarrsekvenser (jag älskar de inledande tonerna!) och på slutet även lite klassisk musik invävt på ett snyggt sätt. Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av lite B-film här (alltså viss kalkon-varning!) och att det politiska budskapet (om det nu existerar alls) är lite lättviktigt. Låten står sig exempelvis rätt så slätt i jämförelse med exempelvis en så skarp låt som ”Gaza” från Marillion.

Efter detta kommer så en räcka låtar varav egentligen ingen av dem gör ett större intryck än inledningslåten. Alltså, trots den höjda ambitionen som bevisligen finns, kan jag inte känna att den musikaliska upplevelsen matchar detta. Nej, tyvärr, det mesta känns alltför välbekant. Steves patenterade gitarrsound (jo, det går verkligen att höra att det är Steve som spelar) och gitarrsolon (som inte alltid är njutbara), hans förkärlek för smäktande stämsång (som jag antar inte är riktig körsång utan mest bara samplade Steve-röster i stämmor), maffiga stråkar (från Roger King, t ex introt till ”El Nino”), balladerna till akustisk gitarr (t ex ”Other side of the wall”), lite väl sockersöta sånger och refränger (t ex i ”In the Skeleton Gallery” och i ”West to East”) och så det där onödiga munspelet som jag har lite svårt för. Jag har hört det så många gånger förut.

Som ni förstår är jag inte alltför imponerad av låtskrivandet. Det känns lättviktigt och jag har svårt att plocka ut favoriter då samtliga låtar har sina för- och nackdelar. Men om jag redan har nämnt lite av nackdelarna (varav många helt enkelt har sitt ursprung i problemet ”Upprepning”) så måste jag väl också nämna de partier som är bra förutom den första låten.

Här har vi exempelvis det ursnygga spelet på sitar i låten ”Martian Sea” (fattar inte hur han får till de där svängningarna och vibrationerna!), den underbara stämsången och gitarren vid 1:30 in i ”Fifty miles from the North Pole”, det Flamenco-inspirerade introt på ”Anything but love” och det faktum att det i samma låt äntligen rockar till det lite i sista halvan av den låten. Vi får en snygg inka-låt i ”Inca Terra” (ni kommer väl ihåg Inti Illimani från 70-talet?) med fina gitarrtoner och flöjt men med nästan lite påträngande stämsång. Vi får lyssna till ett underbart klarinett-parti halvvägs in i ”In the Skeleton Gallery” följt av genialiska stöveltrampstakter. Och naturligtvis en avslutningslåt med mycket sköna gitarrtoner i ”The Gift”.

Det här är absolut inte ett dåligt album. För någon som inte lyssnat mycket på Steve Hackett kan det rent av vara en lysande introduktion till hans musik. Men för en som har följt Steve genom åren i hans enorma produktion av närmare 20 album verkar en Hackett-trötthet ha infunnit sig. Det saknas förnyelse trots alla ord om höjda ambitioner och nya musikaliska inspirationer. Jag vet att det måste vara en artists förbannelse det där med att alltid behöva komma med något nytt. Men jag börjar se ett problem med att komma ut med så många nya plattor utan stora inbördes skillnader. Kanske är det dags att som Steves gamle Genesis-kollega Peter Gabriel ta lite längre pauser mellan plattorna (fast i detta hänseende var väl kanske Peter extrem åt andra hållet).  

Eller varför inte återuppta samarbetet med andra vokalister? Steve är ingen större sångare även om han ibland får till det fantastiskt (som i låten ”A Place Called Freedom” från plattan ”Beyond the Shrouded Horizon”). Det här skulle kunna lyfta flera av hans låtar. Här är det speciellt låten ”Other side of the wall” på den här plattan som jag tycker hade passat jättebra till kvinnlig sång (t ex av Christina Booth eller Bekah Comrie)? Det hade höjt den vackra låten så mycket.

Mitt slutbetyg blir naturligtvis klart godkänt men inte mer. Det mesta Steve Hackett gör är värt applåder men jag tycker han får ta sig en rejäl funderare på vägvalet framöver. Det är i alla fall min högst personliga åsikt.

Steve Hackett – The Night Siren
InsideOut Music

1. Behind the Smoke (6:59)
2. Martian Sea (4:40)
3. Fifty Miles from the North Pole (7:08)
4. El Niño (3:52)
5. Other Side of the Wall (4:01)
6. Anything but Love (5:56)
7. Inca Terra (5:54)
8. In Another Life (6:07)
9. In the Skeleton Gallery (5:09)
10. West to East (5:14)
11. The Gift (2:45)

www.hackettsongs.com
www.facebook.com/stevehackettofficial

Betyg:6/10 

Karl-Göran Karlsson

The Mute Gods – tardigrades will inherit the earth

Det har ofta sagts att bara kackerlackor kan överleva ett kärnvapenkrig och att de kommer att ta över världen efter ett sådant krig. Men skärskådar man detta påstående finner man att det faktiskt finns ännu tuffare varelser här på jorden som i princip står ut med vad som helst. Dessa små krypande varelser (betydligt mindre än kackerlackor, mindre än 0.5 mm) brukar man beteckna trögkrypare (eller björndjur – de ser ut som små björnar) på svenska och tardigrades på engelska. Ryktet säger att man hittat sådana i stängda kärnkraftverk och de har till och med överlevt utan skydd ombord på den internationella rymdstationen. Det nya albumet från The Mute Gods, stjärntrion med Nick Beggs (bas, gitarrer och sång) i spetsen tillsammans med Roger King (keyboards) och Marko Minneman (trummor), har en titel som justerat påståendet om kackerlackor till att mer korrekt beskriva de tuffa trögkryparna som de oöverträffade överlevarna på jorden.

Det här är den andra plattan med bandet sen debuten förra året med plattan ”Do nothing till you hear from me” –  en platta som belönades med ”Vanguard” Award under förra årets Progressive Music Award tillställning. Denna gång har man valt att sluta kretsen lite mer och att inte ha så många gästmusiker för att fokusera på sitt eget sound och låtskrivande. Utan att ha direkta bevis för det får jag känslan att väldigt många av låtarna är skrivna och arrangerade av Nick Beggs själv. Han står också för en imponerande insats på plattan med lead sång på varje låt med en imponerande röstvariation, låt vara ibland påverkad av en del elektroniska och inspelningstekniska tricks. Exempelvis, lyssna på hans Saga-inspirerade sång på ”Window onto the Sun”. Dessutom spelar han naturligtvis bas (’vanlig’ och stick) samt en hel del av elektriska och akustiska gitarrer med flera solon som utan tvivel inspirerats av Master Steve Hackett som han turnerat med sen länge. Tillsammans med Roger King`s sköna keyboard-klanger och Markos kraftfulla spel på trummorna skapar de ett sound som inte saknar någonting – d v s de låter betydlig mer än vad man förväntar sig av ett tremannaband. Repertoaren är väldigt blandad – vi får höra mycket mer än Progressiv Rock då bandet inte drar sig ett dugg för att även ge sig in i den mer klassiska rocken och popen. Jag tror faktiskt Nick siktar på att nån gång få till en sån där riktigt maffig pophit som slår i de lite bredare lagren. Han är faktiskt ganska nära nu (mer om detta längre ner i recensionen).

Intressant är också att i princip varje låt har allvarliga undertoner och handlar om hur illa det ser ut för mänskligheten framöver. Det gäller framförallt hur vi utarmar jordens resurser och liv. Plus en massa andra reflektioner över saker som till exempel medias fördummande inverkan på oss.

Allmänt sett serveras vi gedigen pop och rock kryddad med mycket keyboards. Plattan har också en låt som står ut lite speciellt, nämligen titellåten ”Tardigrades will inherit the Earth”. Här får jag utfärda en riktigt hitvarning för låten är mycket svängig och med en refräng som äter sig in i huvudet. Texten är faktiskt riktigt rolig trots den minst sagt pessimistiska refrängen. Den handlar om hur vi skall passa på att leva och njuta av våra halv-tråkiga vardagsliv medan vi kan – innan trögdjuren tar över världen. Särskilt roligt är sista rundan text där Nick sjunger om hur det blir när vi blir gamla och skall umgås med barnbarnen. Då skall vi minsann tala om för dom att snart så tar trögdjuren över!

En tjusig instrumental låt med spel på Stick får vi höra i ”Lament”. Annars domineras plattan förutom introt ”Saltatio Mortis” av ett stort antal låtar med sång.

Förutom tidigare nämnda hitlåt gillar jag speciellt låten ”The Singing Fish of Batticaloa” som förutom Nicks fina sång innehåller väldigt mycket välljud från Roger King på diverse klaviaturer. Till sist får vi oss också till livs en lite mer positiv poplåt i ”Stranger than Fiction” som Nick skrivit till sin fru.

Ja, det här är en riktigt trivsam platta på många sätt men den känns ändå inte som något som är absolut oumbärligt. Framförallt ser jag inte den som särskilt framträdande inom Artrocken utan mer som en hyfsad samling rätt allmänna pop- och rocklåtar. Fast titellåten kan nog bli något av en lättproghit.

The Mute Gods – tardigrades will inherit the earth
InsideOut Music

1. Saltatio Mortis
2. Animal Army
3. We can’t carry on
4. The Dumbing of The Stupid
5. Early Warning
6. Tardigrades Will Inherit The Earth
7. Window Onto The Sun
8. Lament
9. The Singing Fish of Batticaloa
10. The Andromeda Strain
11. Stranger Than Fiction

www.TheMuteGods.com
www.facebook.com/themutegods

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson

Richard Barbieri – Planets+Persona

Keyboard-geniet Richard Barbieri fortsätter sin långa karriär med att ge ut sin tredje soloplatta. Han startade den så tidigt som 1976 då bandet Japan bildades och de blev på många sätt stilbildande för många band därefter (t ex Human League, Duran Duran, Talk Talk m fl), inte minst på grund av hur keyboards och synthesizers användes. Men mest känd för de flesta är väl Richard för sitt samarbete med Steven Wilson i Porcupine Tree mellan åren 1993 – 2010. Personligen vill jag även lyfta fram hans samarbete med Steve Hogarth i det alldeles fenomenala albumet ”Not The Weapon but the Hand” från 2012. Han har också medverkat som inbjuden musiker i det årliga IB Expo-evenemanget i Halmstad vid flera tillfällen (2013 och 2014, vid det sistnämnda året tillsammans med Steve Hogarth).

På nya plattan möter vi som väntat en mängd sköna keyboards men också en mängd mer eller mindre skumma samplade ljud som vävts in i kompositionerna. Vi har också lite kvinnlig sång med lite indisk/orientalisk touch inklippt lite här och där som extra krydda. Och sen, inte minst, har Richard flera bidrag från musiker från Isildurs Bane (Luca Calabrese, Lisen Rylander Love, Kjell Severinsson, Klas Assarsson och Christian Saggese).

Ja, rymdtemat i titeln passar självklart bra på det ljudlandskap som målas upp. Det här är en underlig resa i något som känns bra så långt ifrån det jordiska. Man får näst intill filmmusik-känsla.

Det är ett spännande album men jag får erkänna att musiken inte lämnar mig särskilt berörd utan jag är mest fascinerad över arrangemangen. Det här är tidvis väldigt nördigt och långt ifrån mer traditionell progressiv rock. Bäst fungerar det i låtar som har mycket rytm tillsammans med de samplade sånginslagen. Absolut bäst här är låten ”Interstellar Medium” som har en helt oemotståndlig rytm. En bit in i låten kommer en basgång som passar så otroligt bra till den samplade kvinnliga indiska (tror jag) sången. Och, minsann, är det inte gamle basisten Percy Jones från Brand X som också bidrar lite grand i låten (och även i sista låten ”Solar Storm”). Även den nästföljande låten ”Unholy” är väldigt bra med fina stämningar och intressant samplad sång. Cirka 2 minuter in i låten ökas takten och spänningen med lite trummor och passager på harpa. Sen faller musiken tidvis in i ganska märkliga och lite halvfalska improvisationer med en ostämd gitarr. Dock fina saxofon-toner från Lisen på slutet av låten. Bland övriga deltagande musiker så är det väl Luca och hans trumpet som hörs mest (särskilt i ”Shafts of Light” där även Christians fina gitarrspel märks på slutet).  

Det är en spännande platta och jag rekommenderar den varmt till er som gillar lite mer experimentell musik. Men jag har svårt att tro att den kan finna något större gehör bland de lite bredare lagren av rockfans.

Richard Barbieri – Planets+Persona
Kscope Music

1. Solar Sea
2. New Found Land
3. Night of The Hunter
4. Interstellar Medium
5. Unholy
6. Shafts of Light
7. Solar Storm

 http://www.richardbarbieri.net/
 https://www.facebook.com/RichardBarbieriOfficial/

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson

 

IQ – Scrape Across The Sky – Live

IQ brukar betecknas som Storbritanniens just nu bästa band inom den progressiva rocken (eller neo-progen som en del skulle säga). Det ligger mycket i det även om denna status inte är helt självklar. Den nya Blue-Ray DVDn ger i alla fall rejält med argument härvidlag för jag tror det är få brittiska band som kan mäta sig med IQ som live-band. DVDn är inspelad i Holland (The Boerderij) i december 2014 under ”Road of Bones”-turnén. Naturligtvis är repertoaren dominerad av låtar från albumet ”Road of Bones” från 2014 men här finns också en hel rad andra live-favoriter. Vad sägs om klassiker som ”Awake and Nervous”, ”Leap of Faith” och sista extranumret ”Widow’s Peak”? Alltså, det här är en ganska tung release med näst intill ”Best-Of”-karaktär. Naturligtvis finns här också lite extra lullull som extramaterial (t ex en video från spelningen på Night of the Prog 2011, en video på konsertens projektioner bakom bandet, en massa foton samt en intervju med sångaren Peter Nicholls).

Som så många band har även IQ genomgått en del byten av bandmedlemmar. Men det dröjde faktiskt ända till plattan ”Frequency” 2009 (d v s hela 27 år sedan debuten) som detta skedde och fortfarande finns 4 originalmedlemmar med i bandet (förutom sångaren Peter Nicholls, Mike Holmes, gitarr, Tim Esau, bas och Paul Cook, trummor). Men 2007 hoppade en av de allra mest drivande av – Martin Orford på keyboards. Då IQ gjort sig kända för det solida soundet med orglar och mellotroner så undrade man väl lite hur det skulle gå. Martin ersattes av Mark Westworth men 2010 lämnade även han bandet för att ersättas av Neil Durant. Dock, Neil framstår som en mycket kompetent ersättare och hans insatser på denna konsert kan egentligen bara betecknas som – fullkomligt lysande!

Som relativt ny lyssnare av IQs musik måste jag säga att denna live-platta/DVD fullkomligt blåser iväg den lilla tveksamhet som jag tidigare haft för bandet p g a förekomsten av en del lite svagare spår på tidigare plattor. Men här har man samlat en repertoar som jag tycker är alldeles enastående. En del band brukar få kritik för att det låter för likt studioinspelningarna men det tycker jag bara är trams. Med tanke på trixen som man kan göra i studion så är det egentligen bara ett plus ifall man kan reproducera sina inspelningar något så när. Här låter det minst lika bra som i studion men här finns också live-dimensionen som dessutom ökar på intensiteten och kraften i vissa låtar. Och en vanlig svaghet på live-inspelningar brukar vara att sångaren inte riktigt kan leverera. Men Peter Nicholls insatser här är helt enkelt enastående. Med tanke på turné-intensiteten är det imponerande att han kan behålla intensiteten och säkerheten i rösten på detta sätt. 

Det finns inte ett enda svagt spår på plattan och skall jag plocka ut några favoriter så blir det ”The Road of Bones”, den långa ”Without Walls (början av denna låt är helt makalöst vacker – när orgeln tar vid i bakgrunden efter 1 minut och 32 sekunder är ståpälsen som igelkottstaggar!!), det fartiga och lite annorlunda extranumret ”Ten Million Demons” och sen det allra sista extranumret ”Widow’s Peak” (vars inledning är så där makalöst fin med både klanger och en medryckande melodi – lyssna också på Neil Durants fina spel på moog och mellotron!). Men det som kanske gladde mig allra mest var den alldeles enastående versionen av låten ”The Seventh House” från plattan med samma namn från år 2000. Avslutningen på denna låt är ju utan tvivel inspirerad av slutpartiet på Genesis mästerverk ”Supper’s Ready” (avslutningen ”Apocalypse in 9/8” och ”As sure as eggs are eggs”) och det låter nästan lika bra. Får erkänna att jag missade denna platta helt när den kom vilket jag nu beklagar. Men sent skall syndaren vakna!

Jag kan verkligen rekommendera denna CD/DVD för både nya och gamla fans. IQ kröner verkligen sin imponerande långa karriär med ett riktigt praktverk. Jag hoppas att DVDn också ger rättvisa åt showen som lär innehålla mycket av specialprojektioner och annat visuellt godis.

IQ – Scrape Across The Sky – Live
GEP

1. Intro
2. Awake And Nervous
3. The Darkest Hour
4. From The Outside In
5. The Road Of Bones
6. Frequency
7. Without Walls
8. Ocean
9. Leah of Faith
10. Until The End
11. Outer Limits
12. The Seventh House
13. Ten Million Demons
14. Widow’s Peak

http://www.iq-hq.co.uk/  
https://www.facebook.com/IQHQLive  

Betyg:9/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Tim Bowness – Lost In The Ghost Light

Tim Bowness har gjort sig känd som ena halvan i duon No-Man där den andra halvan är ingen mindre än superprogrockaren Steven Wilson. På sistone har Tim dock ägnat sig mest åt egna soloplattor varav den senaste plattan ”Stupid Things That Mean The World” fick bra gensvar, åtminstone på den brittiska marknaden.

Tims låtar är ofta ganska lågmälda och melankoliska. Jag gillar skarpt hans varma sköna Bowie-inspirerade röst och hans harmoniskt arrangerade låtar med mycket inspiration från Progrockens guldålder 70-talet. Den här inspirationen är kanske ännu mer påtagligt på den nya plattan som känns som ett ganska ambitiöst verk med lite mer påkostade låtar och arrangemang. Man kan säga att det är ett konceptalbum som handlar om en artists uppgång och fall och hur karriären påverkas av bland annat den tekniska utvecklingen. Det är ju tyvärr så att musik konsumeras mest av den yngre generationen och därför hamnar en artist ofta bara kortvarigt i rampljuset i takt med att musiksmaken ändras bland de unga. De blir därför svårt att bygga ett helt livs karriär på musiken för många artister. Ett bra exempel är de artister som helt byggde på album-konceptet på 70- och 80-talen men som nu är hopplöst ute när nästan allt bygger på strömmad musik. Har en känsla av att temat på plattan också är snudd på självupplevt. Låtar som ”You’ll be the silence”, ”You wanted to be seen” och ”Distant summers” beskriver på ett sorgligt sätt hur tiden har sprungit ifrån artisten som Tim sjunger om.     

När det gäller personerna bakom plattan förutom Tim hittar vi inte helt oväntat bakom hörnet Steven Wilson som både mixat och producerat plattan. Flera av musikerna på plattan känns också igen från tidigare plattor, bland annat Colin Edwin (Porcupine Tree), Bruce Soord (Pineapple Thief) och Hux Nettermalm (Paatos). En hel del intressanta gästmusiker möter vi också, bland annat Ian Anderson (Jethro Tull) och David Rhodes (som spelat med Peter Gabriel).

Jag tycker väldigt bra om detta album men jag måste säga att så där väldigt mycket rockmusik är det inte frågan om, snarare väldigt snyggt arrangerande sånger. De inledande två spåren ”Worlds of Yesterday” och ”Moonshot Manchild” sticker ut som speciellt intressanta då de fullkomligt domineras av alla dessa typiska element som kännetecknade den så kallade symfoniska rocken på 1970-talet. Här är fullt av mellotron-stråkar, mellotron-körer, moog-synt, piano, hammondorgel och 12-strängade gitarrer. Tidvis underbart vackert och jag kommer flera gånger att tänka på influenserna från Tony Banks i Genesis. Jag anar även Steven Wilsons inflytande här vad gäller arrangemangen. Kul också att höra Ian Andersons bidrag på flöjt som dock är ännu mer framträdande i slutlåten ”Distant Summers”. Den sistnämnda låten är också en av favoritlåtarna på plattan och jag tror att den har chans att få en del uppmärksamhet både inom och utanför Artrock-genren. Inledningen på låten är underbart vackert med stråkar och piano och återigen, flöjt-solot från Ian Anderson är mycket vackert.   

Jag rekommenderar verkligen detta album till er som föredrar lite lugnare musik med mycket tanke i texterna och med njutbara arrangemang.

Tim Bowness – Lost In The Ghost Light
InsideOut Music

1. Worlds Of Yesterday
2 Moonshot Manchild
3 Kill The Pain That’s KillingYou
4 Nowhere Good To Go
5 You’ll Be The Silence
6 Lost In The Ghost Light
7 You Wanted To Be Seen
8 Distant Summers

http://timbowness.co.uk

http://www.facebook.com/timbowness

 

Betyg:8/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Blackfield – V

Med förra plattan som enda undantaget (det var mer en soloplatta av Aviv Geffen) så får vi nu i den femte Blackfield-plattan återigen höra duon Steven Wilson och Aviv Geffen spela sin väldigt speciella melankoliska variant av populärmusik (med den gamle Alan Parsons som producent på några låtar minsann). Ja, det går i alla fall inte att kalla det för traditionell Artrock eller Prog utan det här är något helt annat. Det är nästan så man undrar vad det egentligen är som lockar oss Progfans att lyssna på deras variant på popmusik med låtar som klockar på nästan exakt 3 minuter rakt igenom. Men jag antar att det helt enkelt är så att de skriver bra låtar (och här är det nog Aviv som dominerar skrivandet) med melankoliskt djup (som så många klassiska Proglåtar), sköna harmonier, en del överraskande tonartsbyten och bra gitarrkomp (från Steven). Det är ett sällsynt lyckat koncept och den nya plattan med en lång rad av väldigt fina låtar i fina arrangemang är inget undantag i det avseendet. Men jag gillar inte allt jag hör och det finns saker man kan fundera på. Jag skall försöka utveckla det lite mer nedan.

Efter en inledande snutt med stråkar börjar nya plattan med en till synes ändlös rad av mycket aptitliga låtar (från spår 2 till spår 7). Kanske plattans bästa spår kommer redan som nummer 2 i ”Family Man”, en låt som också släppts på en video. Denna låt har mest utav rockmusikens nerv på plattan, tycker jag. En tydlig takt med rejäla trummor och rätt så tungt gitarrkomp och så det typiska med Blackfield – den solida uppbackningen av stråkar (The London Session Orchestra). Jag kan faktiskt inte låta bli att dra paralleller med 90-talets Porcupine Tree på denna låt. Det finns så mycket här som visar på Steven Wilsons stora inflytande på detta arrangemang i en låt som annars skrivits av Aviv. Textmässigt är den också intressant då man först får intrycket av att det handlar om en soldat som hamnat i trubbel på stridsfältet men efterhand förstår man att det bara är en metafor för de uppoffringar och motgångar som man kan möta när man bara försöker att leva ett vanligt familjeliv.

Därefter följer en helt annan typ av låt i ”How was your ride?” med bedövande vackert komp från piano och stråkar. Stillsam och känslofylld sång av Steven – återigen får jag den fina gamla Porcupine Tree-känslan från låtar med den typiska släpande takten. En mycket vacker låt.

Följande spår 4 ”We’ll never be apart” är en helt otrolig låt. En riktig Schlagerfestival-dänga, faktiskt! En refräng som sätter sig direkt som en öronmask i huvudet och som man inte kan bli av med. Härligt gitarrkomp från Steven. Tonartshöjning på slutet och sen några underbara gitarrtoner på slutet. Som tagen ur instruktionsboken för en Schlager! Men jag tänker inte skämmas för att jag gillar den!

Spår 5 ”Sorrys” bjuder på en otroligt sorglig och olycklig story om ett par och deras barn. Inte helt begriplig textmässigt (vem skall det föreställa som sjunger – pappan?) men visst blir man berörd. Skivans helt klart skönaste sångparti i refrängen med en sån där Simon and Garfunkel-liknande stämsång så att man ryser.

En annan favorit på plattan är spåret ”Life is an Ocean” som skrivits av Steven och Aviv tillsammans. En mycket vacker sång med en sån där text som alla kan känna igen sig i. Beskriver livet som att simma i havet med ständiga umbäranden (”your eyes get salty”, ”no life jacket”, ”far away”, ”no clear-through water”, ”muddy bottom”, etc.).  

Spår nummer 7 ”Lately” bjuder sen på ännu en poplåt med lite mer fart i på ett liknande sätt som ”Family Man”. Även detta spår har en melodi som sätter sig lätt. Överlag mycket fin sång av Steven. Man kan notera ett litet parti på slutet med skön kvinnlig sång av Alex Moshe (från Tel Aviv som jag tror även deltog på Blackfield IV).

Sen händer något märkligt på plattan. Steven sjunger en låt som solist tillsammans med en mycket skicklig pianist (Mike Garson). Denna låt (”October”) och Stevens sång är så annorlunda att man hajar till. Framförallt känner jag inte alls igen Stevens sätt att sjunga. Trodde först det var någon annan som sjöng. Men det kan ändå inte vara någon annan. Han sjunger verkligen inte dåligt men med ett helt annat sångmässigt uttryck än vi är vana vid. En del skulle kanske ta till begreppet ”smörigt”. Får intrycket att han faktiskt tagit råd av någon sångpedagog och nu verkligen försöker sjunga professionellt med klass. Jag är faktiskt inte säker på att jag gillar det. Texten är återigen så där Blackfield-typiskt sorglig och deprimerande om någon som inte blir riktigt lycklig förrän han hamnar i graven. Ja, vad skall man säga – Blackfield vältrar sig verkligen i elände och missmod emellanåt! Men det är väl som Steven Wilson sagt några gånger: ”Miserable music makes me feel happy and happy music makes me feel miserable!”

På något sätt tar luften slut efter den här låten och bland de följande låtarna är det ingen som riktigt når upp till nivån på de sju första. På ”The Jackal” är det bara refrängen som inspirerar och på ”Lonely Soul” det lite annorlunda arrangemanget med dans- och klubbkänsla. Allra sista låten ”From 44 to 48” är en rätt så smörig ballad skriven gemensamt av Steven och Aviv och innehåller reflektioner över livet i olika års-intervaller.

Det här är en lång platta med mycket innehåll, ja, kanske lite för mycket faktiskt. Ifall man utelämnat några låtar på slutet skulle jag vara mer benägen att ge ett riktigt bra betyg men i nuläget nöjer jag mig med lite lägre. Kanske man också känner viss mättnad vid Blackfield-konceptet. Det är svårt att återskapa skimret som fanns över de tre första plattorna. Det finns många bra låtar på plattan men kanske ändå inte någon topp-hit som exempelvis ”Pills” på Blackfield IV. Men för någon som inte hört Blackfield förut så kan nog plattan ändå upplevas som alldeles magnifik.   

Blackfield – Blackfield V
KScope Music

1. A Drop in the Ocean (1.23)
2. Family Man (3.37)
3. How Was Your Ride? (3.58)
4. We’ll Never Be Apart (2.54)
5. Sorrys (2.58)
6. Life is an Ocean (3.26)
7. Lately (3.24)
8. October (3.31)
9. The Jackal (3.56)
10. Salt Water (2.39)
11. Undercover Heart (4.02)
12. Lonely Soul (3.42)
13. From 44 to 48

https://www.facebook.com/Blackfield-103704446366593
https://www.facebook.com/avivgeffenofficial
https://www.facebook.com/StevenWilsonHQ

 

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson

Pain of Salvation – In the Passing Light of Day

painofsalvationinthepassing

En del skivsläpp tar verkligen mer plats än andra. Pain of Salvations nya platta är definitivt en sådan och det finns därmed väldigt mycket att skriva om den. Så jag hoppas ni orkar läsa denna långa recension. Ni som inte orkar kan jag bara helt enkelt rekommendera att börja lyssna så fort som möjligt!

Som inbiten fan av klassisk 70-tals Prog var länge mitt intresse för hårdrock och det som senare utvecklades till Metal mycket, mycket begränsat, för att inte säga obefintligt. Visst, band som Deep Purple och Led Zeppelin gick väl an men vad som kom därefter under 80- och 90-tal tyckte jag mest lät jobbigt. Den typen av musik kändes helt enkelt inte engagerande och äkta för mig. Det var inte förrän jag stötte på de två svenska banden Pain of Salvation och Opeth som jag insåg att jag nog åtminstone delvis måste ändra min uppfattning. Just Pain of Salvation var nog den främsta ögonöppnaren. Deras platta ”Perfect Element Part I” från år 2000 hyllar jag fortfarande som ett av de stora mästerverken inom genren ProgMetal. Därefter följde ytterligare två otroligt bra plattor i ”Remedy Lane” och ”Be” men sen tappade jag tyvärr intresset. Plattorna efter ”Be” innehåller förvisso en del guldkorn (t ex låtarna ”Kingdom of loss” och ”Enter rain” på plattan ”Scarsick”) men inte alls på samma sätt som de tidigare plattorna med konceptalbum-status. Tyvärr lämnade bandet ProgMetal-genren för diverse utflykter bland ordinär rock och blues och till och med inom populärmusiken med ett halvlyckat (?) inhopp i Schlagerfestivalvärlden. Inför releasen av den nya plattan fick jag dock höra rykten om en återgång till ProgMetal-genren och det är klart att detta helt klart skruvade upp förväntningarna igen.

Man måste dock först konstatera att det har runnit mycket vatten under bron sen förra fullängdaren med helt nytt material (plattan ”Roadsalt II” från 2011). Fem år har gått och det har varit riktigt dramatiska och påfrestande år för frontfiguren och grundaren Daniel Gildenlöw som ju ligger bakom det mesta av komponerandet (och han är faktiskt i nuläget den ende kvarvarande medlemmen i bandet sen starten). I slutet av 2013 råkade han nämligen ut för en till synes harmlös infektion i ett sår på ryggen som så småningom utvecklade sig till en livshotande infektion. Hans sår hade nämligen infekterats av ”köttätarbakterien” A-streptokocker som också ofta kallas mördarbakterier. De angriper vävnaden och är oerhört svåra att behandla med antibiotika. Situationen blev snabbt så allvarlig att läkarna faktiskt beslutade sig för att operera bort vävnad inom ett 20×20 cm stort område på ryggen. Och man lyckades förmodligen genom dessa åtgärder häva förloppet mot total katastrof i sista sekunden. Det är svårt att föreställa sig att man kan gå från normaltillstånd till denna nära-döden upplevelse på bara några dagar. Tillfrisknandet gick sedan väldigt långsamt och Daniel kunde inte lämna sjukhuset förrän under sommaren 2014. Han var då så svag att han helt enkelt fick lära sig gå på nytt!

Ett år senare (juli 2015) såg jag Pain of Salvation göra en fantastiskt bra konsert på Night of the Prog-festivalen i Tyskland. På scenen stod Daniel och stortrivdes. Vältränad och muskulös och lika självsäker och obesvärad som vanligt. För mig var det då helt otroligt att tänka sig att han för bara ett år sen svävade mellan liv och död. Men det är klart att det satt sina spår hos Daniel. Man kan bara konstatera att den nya plattan snurrar obevekligt kring det fasansfulla som hände 2014. Nästan varenda låt har beröringspunkter till detta och till de tankar som måste ha snurrat i Daniels huvud under denna tid. Nog har bandets och Daniels föregående alster genom åren varit start filosofiska och intellektuellt utsvävande (inte minst plattan ”Be”) men frågan är om inte den nya plattan tar priset. Det är alltså inte vilken platta som helst vi talar om.

Låtarna på plattan är väldigt varierade både sinsemellan och inom sig. Det här är något som absolut tilltalar mig och som skiljer ut Pain of Salvation från många andra band som säger sig spela Metal. Den här variationen gör att lyssnarupplevelsen växer och växer ju mer man lyssnar. Dessutom rör texterna som redan nämnts tunga ämnen som inte bara är relaterade till Daniels egna upplevelser utan som är väldigt allmängiltiga för vem som helst. Till exempel insikten att vi alla oundvikligt går mot slutet precis som ”the passing light of day”. Kanske självklarheter men ändå inte. Särskilt inte när man som Daniel varit framme och nosat på ett alldeles för tidigt slut. Det är klart att det sätter sina spår. När det gäller det musikaliska så framgår det att Daniel på den här plattan skrivit mycket tillsammans med gitarristen Ragnar Zolberg som anslöts sig till bandet 2012.

Det säger sig självt att det inte går att snabbt sammanfatta intrycket av låtarna på några få rader. Därför får det bli en genomgång låt för låt:

  1. On a Tuesday

Det drygt 10 minuter långa inledningsspåret ger genast lyssnarna besked om bandets återgång till ProgMetal-genren. Det är ett mycket varierat spår med flera olika partier. Direkt möter vi också i texten intressanta reflektioner om livet: ”It might just be, my friend, this is your unlucky day”. Will you change, what would you give to stay? …(Chorus): ”The things we humans say to survive, the promises we make….,,We all know we will loose one day”. Alltså, när som helst kan tillvaron rämna runt oss. Är vi beredda på det? Är vi beredda att möta det oundvikliga? Kan vi på något sätt lura oss förbi svårigheterna och få ytterligare tid? Naturligtvis tunga existentiella frågor som inte finns några bra svar på men som ändå är mycket tänkvärda. Texten ger också en intressant beskrivning på hur vi (kanske) agerar när det otänkbara händer. Sorg och rädsla, naturligtvis men också ilska:”I close my hands, not in prayers, not in prayers, but into fists!”.
I mitten avbryts låten av ett lugnt och underskönt parti där Daniel (eller Ragnar?) sjunger ”I lost the way” kompat av klassiska sköna mellotronstråkar, piano och blåsinstrument. Det är fantastiskt vackert och en alldeles kolossal kontrast till tidigare hårda tongångar! Särskilt när blåsinstrumenten kommer in (jag tror det är oboe – vare sig de är samplade eller spelade live) får jag rysningar! Men detta bryts rätt så snabbt av ett riktigt tungt och hårt parti med rytande gitarrer och dunkande trummor som sedan avslutas med låtens tema med dovt och tungt komp. En mäktig inledningslåt som det tog ett tag att uppskatta till fullo.

2. Tounge of God

Denna låt har plattans allra vackraste intro på piano och blåsinstrument som lite lurigt invaggar en i att det kommer att bli en lugn sak. Men icke då! Strax dundrar låten igång i tungt tempo och komp. Återigen en textrad som får en att haja till: ”The things that the living tell the not dead”. Ja, vad säger man till någon som ligger på en möjlig, ja, rent av trolig dödsbädd? Uppenbarligen fick Daniel i sjukhussängen höra saker som satte igång tankarna kring detta. Till och med från sina närmaste fick han höra saker som ”I’ll be here for you all the way”. Det här har säkert sagts i all välvilja men visst kan det uppfattas som att det inte finns något hopp och att utgången är given. Man inser vilken prövning en sån här situation innebär för alla parter. Betänk också att de allra flesta av oss hamnar i såna här situationer förr eller senare och i olika roller. För mig känns det redadn väldigt välbekant. Låten är för övrigt riktigt tung med ett skönt gung.

3. Meaningless

Om den tidigare låten var tung så är den ändå ingenting mot denna låt som är dov och mörk och närmast skrämmande. För ett tag lämnar vi sjukhusmiljön för att istället möta en story om ett närmast desperat sexuellt övertramp. Man kan väl lugnt säga att texten är starkt ”adult-oriented”. Men musikaliskt är låten mycket fascinerande. De inledande tonerna spelas på något som låter som medeltida krumhorn. De ger verkligen en intressant ljudbild och passar perfekt till de tunga trummorna och gitarrkompet lite senare i låten. Mitt i låten i en textlös del så låter man nästan enbart rytmen gälla och vi hör några märkliga ljud från basen (?). Oerhört fascinerande. Det här är en av albumets allra bästa låtar med sin oemotståndliga tunga och långsamt släpande rytm och sina dova vrålande gitarrer.
(Det skall sägas att inför releasen av albumet har en video med denna låt släppts med ett helt annat visuellt innehåll än vad texten egentligen står för. I videon spelar man mer spektakulärt upp den tragiska fatala utgång som Daniel var så nära att möta.)

4. Silent Gold

Som omväxling till tidigare låtar kommer så en lite lugnare balladliknande låt med i stort sett enbart piano som komp till Daniels sång. Det är lite svårt att helt få kläm på innebörden i texten men det verkar vara en sång om hoppet att det till slut skall sluta lyckligt (”let the saddest story be untold”).

5. Full Throttle Tribe

I denna låt kastas vi direkt in i sjukhussalen med ljud från respiratorer och allsköns tekniska apparater. Musiken drar sen igång med samma takt som maskinljudet och snart får vi höra en härlig låt med framförallt underbara taktkombinationer (massor av synkoper och annat komplicerat) vilket ju är mumma för oss progfans! Låten har också ett helt oemotståndligt tema (refräng) som ganska snabbt sätter sig i skallen. Jag går tyvärr bet på fulla meningen på texten här så det är nog bäst att kolla upp det medföljande bonusmaterialet med utförlig dokumentation för att få bättre kläm på detta. Dock – efter cirka 4 minuter lugnar låten ner sig och blir väldigt sorglig. Daniel sjunger ”Outside people wait and cheer, while I’m stuck here –..–..I lost a dream today, I lost 30 years today”. Det här var uppenbarligen i ett läge när Daniel verkade ha förlorat allt hopp. Kanske hoppet om att få uppleva en ålderdom med en jättestor familj (”my tribe”) omkring sig? Rena spekulationer från min sida men….
På slutet återkommer refrängtemat igen och allra sist får vi höra en närmast vettlös kakafoni av dova gitarrer och trummor (inklusive visslande cymbaler) med något som låter som en skolgård med tjoande barn i bakgrunden.

6. Reasons

Det här är ytterligare en låt som släppts som video från plattan. En lite märklig sak med en dialog mellan en man och en kvinna som diskuterar sin relation. Musikaliskt är det kanske det svagaste spåret på plattan och framförallt har jag lite svårt för den hetsiga dialogen som visar på allt annat än kärlek och omtanke. Men partierna med den kvinnliga dialogen (framförda av Ragnar Zolberg) är väldigt snygga och påminner inte så lite om sånger man ibland kan höra från bandet Anathema.

7. Angels of Broken Things

Ännu en låt med fascinerande takt som verkar bygga på ljudet från det australiensiska didgeridoo-instrumentet. Mycket snyggt komp från gitarr och trummor. En dyster låt från sjukhusmiljön igen som inte minst följande textrader vittnar om: ”Fallen angels spread your wings, take me from this world of broken things”, —, ”Even sleep is full of broken things”. En sorglig låt som lämnar mig med en klump i halsen.

8. The Taming of a Beast

Ännu en låt som beskriver våndan framkallad av den långa vistelsen i sjukhussängen och de närmast desperata tankar som snurrat i huvudet. Musikaliskt ganska avspänd och lugn utan några egentliga krusiduller.

9. If This is the End

Näst sista låten på plattan är väldigt speciell. Spelas inledningsvis i mycket lugnt tempo på gitarr, dragspel och zither (ett medeltida stränginstrument). Daniels sång med detta komp ger mig faktiskt starka associationer till kompositioner från den gamle Carl Michael Bellman. Alltså, en synnerligen annorlunda inledning på denna låt. Texten är återigen mycket filosofisk: ”Tell me my friend, if this is the end, what do we make of this?”.
Gitarrspelet här är mycket fint men jag kan inte säga ifall det är Daniel eller Ragnar som spelar. Låten avslutas betydligt tyngre med mer metal-stuk. Allra sist blir det riktigt smärtsamt, som om Daniel vill försöka förmedla den smärta han kanske kände under behandlingen och operatonen.

10. In the Passing Light of Day

Ni har säkert vid det här laget redan förstått att jag tycker det här är ett alldeles fantastiskt album. Så kan det då bli så mycket bättre? Ja, det kan det faktiskt. Avslutnings- och titellåten är helt enkelt magnifik. Jag tror att Pain of Salvation här har skapat en låt som har chansen att bli något bra mycket mer än en nördig låt från ett ProgMetal-band (eller för den delen en Schlager!). Man kan bara direkt ta och lyssna på refrängen som innehåller titel-textraden:

”You’re watching me slowly slip away, like the passing light of day

We’re watching the colours turning grey, in the passing light of day”
Melodin satte sig direkt trots sin enkelhet och texten är i sig väldigt allmängiltig. Förvisso handlar det mycket om Daniels egna upplevelser men jag tror att de flesta människor verkligen kan ta till sig texten som en sorts universell sång om insikten att livet en gång tar slut, precis som solens starka ljus efterhand avtar vid skymningen för att sedan helt släckas ut.
Det är en lång låt som till en början går i långsamt tempo med enbart ett sparsamt och vackert gitarrkomp. Slutpartit är lite mer pompöst och tidvis med lite hårdare passager.  Texten verkar bygga på en dialog mellan Daniel och hans älskade, hans bästa vän. Tillbakablickar och tankar om hur det har blivit och kommer att bli. Speciellt rörande är att höra om hur fel det verkar ha känts att så att säga bara ligga där och sakta tyna bort (”fade away”). När man istället velat leva livet fullt ut och sluta sina dagar i full fart.
Bara själva inledningen med orgel och diverse blåsinstrument gav mig rysningar. Och så den där mörka djupa gitarren!
Nej, jag skall nog inte orda mer om denna låt nu – bara säga att den är en av de vackraste sånger jag har hört.

Slutomdömet kan ju bara bli ett, som ni förstår. Ett album som är så engagerande på så många plan måste ju få toppbetyg. Det här är ett underbart album av Daniel och hans bandmedlemmar. Förtjänar inget annat än stående ovationer.

Pain of Salvation – In the Passing Light of Day
InsideOut Music

1. On a Tuesday (10:22)
2. Tongue of God (04:53)
3. Meaningless (04:47)
4. Silent Gold (03:23)
5. Full Throttle Tribe (09:05)
6. Reasons (04:45)
7. Angels of Broken Things (06:24)
8. The Taming of a Beast (06:33)
9. If This Is the End (06:03)
10. The Passing Light of Day (15:31)

www.painofsalvation.com
www.facebook.com/painofsalvation
www.twitter.com/thebestofpain

Betyg:10/10

Karl-Göran Karlsson

Årsbästalistan 2016 av Karl-Göran Karlsson

Efter flera år med många fantastiska nyutgivna plattor inom genren Progressive Rock blev 2016 något av en besvikelse för mig. Tidigare år har jag haft svårt att plocka bort plattor från årsbästalistan (för att inte få för många) men i år fann jag det plötsligt rätt svårt att samla ihop det antal som jag brukar ha på min lista. Dessutom var det inte ens självklart att peka ut fem-i-topp vilket oftast brukar gå rätt fort. Kan inte påstå att jag lyssnat mindre än vanligt så jag kan knappast skylla på det. Snarare tycker jag att flera av tidigare års favoriter faktiskt har underpresterat när de släppt nytt. I tillägg har det dessutom inte kommit så många nya klart lysande stjärnskott på prog-himmelen vilket är lite underligt och kanske också lite oroande. Alltså, jag sitter med en lista med många bra album men faktiskt få som ligger nära toppbetyg. Hoppas 2017 blir bättre. Nåväl, så här blev det till slut:

marillion-f-e-a-randerstoltsteven-wilson4-%c2%bd

  1. Marillion: ”F.E.A.R.”

    Sällan har jag ändrat uppfattning så mycket om en platta som när det gäller den här. Jag kände stor besvikelse vid första genomlyssningen men så här vid årets slut kan jag bara konstatera att det här utan tvivel är den platta som jag återvänt till i lyssnandet allra flest gånger under året. Därmed får den en välförtjänt första plats. Kanske inte i första hand för musiken (de har gjort bättre plattor med mera action) men främst för den lugna eftertänksamhet och harmoni som dominerar, både i musiken och i texterna. Exempelvis den måleriska beskrivningen i den långa ”El Dorado” av hur överrumplande vi i västvärlden blev av den syriska flyktingkatastrofen som symboliskt liknas vid ett kraftigt oväder som plötsligt drar in över den paradisiska engelska trädgården. Låten innehåller också många funderingar och reflektioner kring detta som jag själv haft. Exempelvis, hur kan vi fördöma att människor i kris söker sig till väst där det finns så mycket som lockar (måleriskt beskrivet som guldet i El Dorado). Även låten ”The Leavers” presenterar liknande funderingar. Sen överraskar Marillion med sin starkaste anti-kapitalistiska låt någonsin – ”The New Kings”. Synnerligen tänkvärd men, som sagt, så politiskt röd så att man nästan häpnar. På plattan finns även den mer personliga ”White Paper” som är minst sagt sentimental och sorglig. Den enda låt som jag fortfarande inte gillar på plattan är ”Living in Fear” som känns rätt onödig. Förutom Steve Hogarth som ju med sin sång som vanligt sätter prägel på deras musik måste jag denna gång lyfta fram Mark Kelly på keyboards som jag tycker har lyckats fantastiskt med att skapa sköna stämningar på plattan. Alltså, på det hela taget, en synnerligen genomtänkt och väldigt bra platta från Marillion.

  2. Anderson/Stolt: ”Invention of Knowledge”

    Samarbetet mellan Jon Anderson och Roine Stolt är förmodligen årets skräll inom den Progressiva rocken. För mig som älskar Jons röst och imponeras av Roines spel och produktion av denna platta är det helt klart något som måste applåderas. Kan vi hoppas på mer?

  3. Steven Wilson: ”4 ½”

    Jag har haft Steven Wilson tronande allra högst på toppen på flera årsbästa-listor de senaste åren men i år blir det inte så. Men trots att han i år bara har givit ut en sorts rest-platta från hans förra storverk ”Hand. Cannot. Erase” så är denna långa EP fortfarande så bra att jag helt enkelt måste sätta den högt på listan. Inte minst för den fantastiska versionen av den gamla låten ”Don’t Hate Me”.

  4. Airbag: ”Disconnected”

    I år var det då dags för en riktigt fullträff för norska bandet Airbag. En helgjuten platta med härliga Floydianska vibbar. Missa inte det underbara titelspåret!

  5. Southern Empire: ”Southern Empire”

    Det är tungt att mista gamla favoritband inom progrocken. För ett par år sedan lade australiensiska Unitopia av till stor förstämning bland fansen. Men ur spillrorna reser sig ofta något nytt och spännande. Förra året såg vi Unitopia-sångaren Mark Trueuck bilda den spännande konstellationen United Progressive Fraternity och i år bildades så ett nytt band med namnet Southern Empire av gamle Unitopia-keybordisten Sean Timm. Sean var kanske ännu viktigare för Unitopia än Mark eftersom han komponerade de flesta av Unitopias låtar. Nya plattan med självbetitlat namn innehåller ett antal spännande låtar. Det som sätter sig mest är låten ”Forest Fire” och en alldeles fantastisk version av gamla Unitopia-låten ”How Long”.

  6. Karmakanic: ”Dot”

    Efter nära 5 års väntan kom så äntligen en ny platta från Karmakanic. Det bestående intrycket från denna är den fantastiska långa låten ”God, the Universe and everything else no one really cares about – Part I”. Här hör man alldeles lysande musikaliska insatser från bl a Lalle Larsson och Morgan Ågren.

  7. Frost: ”Falling Satellites”

    Tredje plattan från Frost är minst lika bra som tidigare plattor och bjuder på en väldigt varierad samling låtar med mycket fart och fläkt. Missa inte låtarna ”Towerblock” (oerhört spännande mixning) och ”Signs” där John Mitchell sjunger så där sanslöst bra och där man till och med bitvis kan få lite tunga vibbar av Porcupine Tree.

  8. The Pineapple Thief: ”Your Wilderness”

    För er som saknar Porcupine Tree rekommenderar jag att lyssna på denna platta som i varje fall tidvis påminner om nämnda bands tidiga och mestadels lugna alster. Dessutom finns en mer direkt koppling i och med att Gavin Harrison sitter bakom trummorna här.

  9. Nosound: ”Scintilla”

    Vill man lyssna på ännu en platta med Porcupine Tree-touch bör man kolla upp denna platta med Giancarlo Erra bakom micken. Den bjuder på tidvis underskön och stämningsfull musik. För er som behöver lite lugn och ro.

  10. Karmamoi: ”Silence Between Sounds”

    Italien fortsätter vara en stor producent av progressiv rock. Karmamoi är ännu ett av många kompetenta italienska band och senaste skivan bjuder på en varierad kompott med mycket keyboards och fina insatser från kvinnliga sångröster. Påminner inte så lite om svenska Paatos, tycker jag.

  11. Tilt: ”Hinterland”

    En ny bekantskap för mig detta år var brittiska Tilt som har sitt urprung i det band som tidigare backat up Fish på skivor och turnéer. Drivande för bandet är Steve Vantsis och i bakgrunden hittar vi minsann ingen mindre än John Mitchell (It Bites, Lonely Robot, Frost). Nya plattan innehåller flera starka låtar tillsammans med superhiten ”Bloodline”.

  12. The Mute Gods: ”Do Nothing Till You Hear From Me”

    En frisk fläkt i Prog-världen är basisten och sångaren Nick Beggs som bl a turnerat flitigt med Stevarna Wilson och Hackett. Men han skriver också eget material och tillsammans med polarna Roger King och Marco Minneman har de i år släppt denna skiva under bandnamnet The Mute Gods. Den innehåller mycket varierad och snygg cross-over prog, skulle jag vilja säga.

  13. Riverside: ”Eye of the Soundscape”

    Efter chocken med gitarristen Piotr Grudzińskis död satte Riverside samman denna platta som en sorts sista hyllning till honom. Ett mycket annorlunda verk jämfört med tidigare plattor och den kanske inte riktigt har den lyskraft som tidigare mer typiska verk. Men vi hittar sköna ambient-fyllda låtar och några där vi får lyssna lite mer till Piotr och hans sköna gitarrtoner.

  14. Kaipa da Capo: ”Dårskapens Monotoni”

    Roine Stolt har som vanligt jobbat på med flera projekt samtidigt detta år. Ett resultat av detta är en helt ny platta med konstellationen Kaipa da Capo. Lite retro-stuk är det över plattan och det sjungs på svenska (!). Låtarna ”Spår Av Vår Tid” och ”Det Tysta Guldet” är särskilt njutbara.

  15. Big Big Train: ”Folklore”

    Ett band som brukar komma högt på min lista är Big Big Train men i år hankade de sig bara med nöd och näppe kvar på min lista. Vet inte riktigt vad det är men jag saknar inspiration och nerv i flera av låtarna. Det lysande undantaget (och det som räddar plattan kvar på listan) är den underbara låten ”The Transit of Venus Across The Sun”.

 

Som synes saknas några av de senaste årens giganter på listan. Vill främst nämna Opeth och Haken här som båda har gjort bra plattor men ändå inte kommit i närheten av tidigare storverk. Sen saknas här säkert också plattor för att jag helt enkelt inte hunnit lyssna på dem. En av dessa är den senaste från The Neal Morse band. Här hotar jag i så fall med att den kan komma med på nästa års lista (vilket nog är rätt så troligt).

Till sist vill jag precis som förra året tipsa om fem särskilt bra låtar från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj!):

 

  1. Leap Day: ”In the Shadow of Death”

    https://www.youtube.com/watch?v=dLs5LowukBo

    Denna underbara låt från holländska Leap Day (från albumet ”Days of Deucalion – chapter 2”) släpptes faktiskt redan i november 2015 men det tog ett tag innan jag upptäckte den. I vilket fall, den förtjänar verkligen att lyftas fram på årsbästalistan. Jag tror man har knyckt något tema från någon klassisk mästare (kommer inte på vad eller vem) i det inledandet temat spelat på något som liknar trumpet. Därefter följer en rätt så avancerad komposition som torde vara en fröjd att lyssna på för varje prog-vän. Själv får jag starka vibbar av Procol Harum i delar av låten där sång och orgelkomp dominerar. Och på tal om orgel – lyssna på det magnifika slutpartit med kyrkorgel!

  2. Southern Empire: ”How Long”

    https://www.youtube.com/watch?v=hNOPBWy_4g0

    Southern Empire hamnade på plats 5 på min lista och jag nämnde redan där vilken fantastisk version av den gamla Unitopia-låten ”How Long” de gjort. Kolla in denna fina video när de spelar denna låt. Jag gillar speciellt det underbara kompet på klarinett och det läckra trumkompet. Om du inte fick ståpäls av föregående låt så får det definitivt av denna!

  3. Frost: ”Signs”

    https://www.youtube.com/watch?v=96aJBiogMdU

    Dags för lite tyngre tongångar. Gänget från Frost (nr 7 på min lista) och med John Mitchell vid mikrofonen (som börjar bli något av en favorit för mig). En galen och kul video. Kolla in gitarristen när han börjar spela Candy Crush mitt under spelningen. Kolla gärna in även videon för låten ”Numbers” (jag valde mellan de två) som låter som King Crimson för det moderna dansgolvet!

  4. Tilt: ”Bloodline”

    https://www.youtube.com/watch?v=fJ8ukjzV6-w

    En strålande låt från ett bra debutalbum (plats 11 på min lista). Kanske inte i mittfåran vad gäller progressive rock men ändå väldigt bra.

  5. Airbag: ”Disconnected”

    https://www.youtube.com/watch?v=WQV38RG_gIw

    Låt oss till slut kyla ner oss med praktlåten ”Disconnected” från senaste skivan med Airbag (plats 4 på min lista). Sätt eller lägg er bekvämt och njut av detta mästerverk.

 

Till sist, glöm inte att lyssna på den absolut bästa Internetradiostationen för Progressive Rock på nätet: www.morow.com!

Karl-Göran Karlsson

Gösta Berlings Saga – Sersophane

gosta-berlings-saga-sersophane

Stockholmsbandet Gösta Berlings Saga släppte precis dagarna före jul en ny platta under titeln ”Sersophane”. Enligt bandet är denna titel är speciellt vald för att vara ogooglingsbar, d v s en symbol för det som ännu inte finns (i alla fall fram tills nu). De skriver dessutom följande: ” Sersophane representerar viljan att inte resignera inför passiv pessimism – en ledstjärna som sprider sitt ljus i form av skimrande melodier och framåtblickande hymner in på okänd mark. Sersophane är en skiva att födas, uthärda och gå under till.” Stora ord, minsann.

Som vanligt är det en helt instrumental historia spelad med slamrig inlevelse och live-känsla (vilket också äger sin riktighet – allt spelades in live under två dagar) och med en sedvanlig liten elektronisk knorr som undantag i låten ”Dekonstruktion”. Soundet är som jag redan nämnt intensivt och lite slamrigt vilket skiljer sig lite från tidigare plattor som jobbat mer med dynamik mellan det svaga och det starka. Här är det ett starkt driv i de flesta av låtarna med undantag för den lilla elektroniska mellanlåten och avslutande ”Naturum”. Undrar om man kan snacka om lite av ProgPunk här utan att överdriva för mycket?

Alltså, frågan är då vad jag tycker om detta delvis nya sound? Är lite kluven här, faktiskt. Visst gillar jag när det svänger men jag uppskattar också när det finns rejäl variation på plattorna. I den meningen måste jag säga att jag nog fann tidigare plattor som exempelvis ”Detta Har Hänt” mer intressant. Och varför dessa långa och utdragna upprepningar? Förvisso har en stor prog-musiker (Robert Fripp, tror jag) tidigare sagt att ”om man upprepar en sak tillräckligt många gånger så blir det intressant!” men jag håller faktiskt inte med. Upprepningar leder lätt till leda! Det här gäller speciellt låten ”Channeling the Sixth Extinction” där avslutningen med det taktfasta dunkandet och de rätt trista gitarrimprovisationerna faktiskt tråkar ut mig rejält. Det är nästan så man börjar tro att skivan hängt sig efter ett tag. Har svårt att förstå vitsen med ett sådant här låtparti.

Men det är naturligtvis roligare att skriva om det som är riktigt bra på plattan. Och det är framförallt det 8 minuter långa titelspåret ”Sersophane” som måste lyftas fram. Här tycker jag man lyckas mycket bra med både intressanta tonföljder och komp. Samspelet mellan gitarr och keyboardklanger är mycket fint och så småningom drar trummor och bas igång låten ordentligt. Mycket njutbar ProgPunk, i mina öron. Rytmerna i låten är rätt fascinerande med en tidvis närmast hysteriskt trummande Alexander Skepp medan det grundläggande gitarr- och keyboardtemat från Einar Baldur och David Lundberg ofta rör sig i ett betydligt långsammare tempo. Men det funkar! Efter halva tiden på låten ändras både takt och låt-tema en del och det blir lite mer upprepningar och ganska taktfast. Men på slutet kommer det där fina temat från början återigen och låten slutar magnifikt med rejält driv bakom trummorna (med rejält cymbalsus) och flera fina ackordsekvenser i fina harmonier följer allra sist.

Jag gillar också låten ”Fort Europa” för det fina lite kantiga gitarrspelet (inklusive slide-guitar och banjo). Men jag hör återigen lite för mycket upprepningar på slutet av låten för att den skall kännas riktigt intressant.

På det hela taget är det en intressant release men jag kunde inte riktigt ta till mig allt på plattan så därför blev det ett rätt modest slutbetyg.

gosta-berlings-saga-band

Gösta Berlings Saga – Sersophane
Icosahedron Music, ICO2

1. Konstruktion
2. Sersophane
3. Fort Europa
4. Dekonstruktion
5. Channeling the Sixth Extinction
6. Naturum

www.gostaberlingssaga.com

www.facebook.com/gostaberlingssaga

 

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Karmamoi – Silence Between Sounds

karmamoi-silence-between-sounds_web

”Silence Between Sounds” är det tredje skivsläppet från italienska Karmamoi som grundades 2008. Bandet har genomgått rätt stora förändringar genom åren men kärnan är fortfarande trummisen och keyboardisten Daniele Giovannoni, basisten Alessandro Cefalì och gitarristen Alex Massari. Den här gången har man valt att använda flera sångerskor på låtarna i stället för bara en.

Utan att gå in på tidigare plattor kan man lugnt säga att bandet med sin tredje skiva trängt ner djupt ibland den progressiva rocken och vi får höra en mycket intressant blandning musik med både nya och gamla influenser. Det gläder mig speciellt att bandet bland annat verkar ha tagit upp tråden efter svenska Paatos. Flera av låtarna är skrivna i samma anda som Paatos repertoar (t ex ”Plato’s Cave” och ”Canis Maioris”) och valet av sångerskor förstärker ytterligare detta intryck.

Plattan innehåller 8 fina låtar med väl tilltagen längd som ger utrymme för en hel del variation. Jag måste speciellt framhålla låtarna ”Nashira” och ”Plato’s Cave” som särskilt bra. Båda två innehåller mycket dynamik, från lugna pianodominerade partier till mer trumdrivna delar i högre tempo. Speciellt ”Nashira” har i mittenpartiet mycket sköna lugna stämningar med piano, stråkar och akustisk gitarr plus skön sång av Sara Rinaldi men på slutet ökar tempot och intensiteten. Allra sist ett fint gitarrsolo i skönt avspänt tempo. ”Plato’s Cave” har en snarlik struktur som inleds med ett instrumentalt parti med mycket skönt rockdriv för att sen helt övergå i ett lugnare mittenparti. Återigen hör vi Sara Rinaldi i Janis Joplin-inspirerad sång men efterhand får hon även underbart stöd av sopranen Irene Morelli i ett parti som verkligen har Paatos-känsla. Strax före 4 minuter i låten får vi höra ett mycket fint instrumentalt parti med keyboard, flöjt och bas innan underskön sång tar vid igen. Som grädde på moset kommer sedan en fantastiskt bra instrumental avslutning i ökande tempo. Den kröns på slutet av ett underbart keyboardsolo av gästmusikern Emilio Merone.

Övriga låtar har också hög kvalitet och jag kan faktiskt inte hitta ett svagt spår på plattan. Låten ”Atma” måste också få ett speciellt omnämnande då den är väldigt speciell. En kort textfras som upprepas i långsam takt av sångerskan Hellena. Allt kompat med sköna lugna pianotoner och diverse elektroniska ljud. Så småningom även lite mer taktmarkeringar och ytterligare sköna sopranstämmor som komp. På slutet ändrar låten karaktär och blir mer rockig, nästan i Anekdoten-stil.

Totalt sett en alldeles utmärkt skiva för den lite mer kräsmagade och krävande musikälskaren. Ett verk med tonvikt på harmonier och känsla och med starka kvinnliga vokala insatser. Kort sagt, en av årets bästa skivsläpp! Återigen visar italiensk Prog framfötterna!

Karmamoi – Silence Between Sounds
Egenproducerad

Silence Between Sounds
Nashira
Atma
Sirio
Martes
Plato’s Cave
Lost Days
Canis Maioris

www.karmamoi.it
www.facebook.com/karmamoi

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson