Lunatic Soul – Fractured

Den femte plattan från polske Mariusz Duda’s soloprojekt Lunatic Soul har nu släppts under titeln ”Fractured”. Mariusz, som annars i huvudsak ägnar sig åt bandet Riverside har med sitt sidoprojekt Lunatic skaffat sig en liten men fanatisk skara fans (där undertecknad ingår) som uppskattat den experimentella stilen och de ofta mycket emotionellt engagerande låtarna. Lunatic Soul antyder en personlig avvikelse från det normala (på svenska har vi ju det närbesläktade uttrycket ”mångalen”). Låtarnas texter handlar mycket riktigt ofta om svåra personliga kval, drömmar och hemskheter och detta speglas ofta det drömska och ibland kusliga landskapen som byggs upp i musiken.

Men, även om vi känner igen en del av detta även här så är denna platta faktiskt rätt så annorlunda. Den känns mer som en mer traditionell soloplatta av sångaren och basgitarristen Mariusz Duda än en experimentell avantgarde skapelse (som i alla fall flera av det tidigare plattorna nog kan kallas). Fast det kanske har sin förklaring i den tragedi som drabbade honom och bandet Riverside förra året då deras inflytelserika gitarrist Piotr Grudzinski hastigt dog under turnen. Jag får intrycket att Mariusz denna gång använt Lunatic Soul-konceptet för en sorts personlig terapi. Flera av låtarna har texter som helt klart handlar om hur man skall kunna hantera sorgen och gå vidare. Exempelvis den underbara låten ”A thousand shards of heaven” har textrader som ”I want to feel what it’s like when sorrow turns into strength” plus en massa andra liknande strofer.

Vi har ju sett tidigare hur personliga tragedier ibland lett till fantastisk musikalisk kreativitet och det mest närliggande här är ju den senaste plattan från Pain of Salvation. Men riktigt samma sensationella kreativa boom kan vi inte finna här även om det finns ett flertal mycket fina låtar på plattan. I mitt tycke finns inte riktigt samma upptäckarglädje och mysticism som präglat tidigare verk. Det känns lite avskalat och ibland lite naket med enbart sång, bas och någon sorts rätt enkelt elektroniskt komp.

Bästa låt är utan tvivel den nämnda ”A thousand shards of heaven” där både det melodiska och texten är oerhört fint. Här har Mariusz också lagt på komp med stråkar som ger en extra stadga åt kompositionen. Men skönt är också hans enkla och sköna spel på akustisk gitarr. Efter drygt 4 minuter ändrar låten karaktär med lite mer rytm och trummor. Efterhand får vi höra fina harmonier med falsettsång, gitarrkomp och stråkar och till och med lite blås. Jag gillar verkligen när Mariusz går upp i falsett. Det är få förunnat att kunna behärska detta så bra som han.

Lite oväntat får vi höra lite Opeth-tongångar på denna platta i låten ”Crumbling Teeth and The Owl Eyes”! Flera gånger under denna låt blir jag förvånad att det faktiskt inte är Mikael Åkerfelt som sjunger utan Mariusz. Ofta säger artister att de inte lyssnar på så mycket annan musik och att de inte har några särskilda influenser. Men det är helt omöjligt att inte få känslan av en stark Opeth-inspiration här. Ackordsgångarna är så typiska så det finns ingen tvekan. Men det spelar ingen roll – den första delen av låten här är oerhört vacker. Efterhand kommer sen ett parti med ostämda gitarrtoner och märkliga röstljud från Mariusz (det hör man på flera ställen – inte minst under allra första sekunderna av plattan i inledningslåten).

Den sista låten som jag speciellt vill lyfta fram är slutlåten ”Moving On”. En härlig gungande låt med en mystisk känsla (skapad av fina keyboards och fint basspel). Känns som en låt som skulle kunna gå hem lite mer än hos bara fantasterna. Texten låter betryggande, Mariusz börjar se framåt (hoppas jag vi kan tolka det som).

En fin platta för alla som älskar Mariusz röst och basspel men kanske inte så nydanande och experimentell som föregångarna.

Lunatic Soul – Fractured
Kscope Music

1 Blood on The Tightrope
2 Anymore
3 Crumbling Teeth and the Owl Eyes
4 Red Light Escape
5 Fractured
6 A Thousands Shards of Heaven
7 Battlefield
8 Moving On

http://lunaticsoul.com/

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

An Electric Evening Of Antimatter

Wishlist Club, Rome. 6th October, 2017.

Review written by Karl-Göran Karlsson.

Photos by Gunilla Härefelt.

An Electric Evening Of Antimatter
An Electric Evening Of Antimatter

I had the pleasure to visit a minor rock festival in Rome arranged by Dark Veil Productions on Friday 6th of October in Rome. The event took place at a small venue called the Wishlist Club, a place obviously offering concerts with musicians and bands coming from very different musical territories. Fortsätt läsa ”An Electric Evening Of Antimatter”

Silhouette -The World Is Flat (and other alternative facts)

Den holländska progrocken frodas och levererar fortfarande. Nu är det dags för bandet Silhouette från Utrecht att släppa en ny platta med den intressanta titeln ”The World is Flat and other alternative facts”. Bandet, som funnits sen 2005 och består av ett gäng kompisar med stor kärlek till progressiv rock, har sen dess släppt 4 fullängdsplattor och en live-platta.

Stilen, som väl får karakteriseras som Neoprog, påminner mycket om andra holländska band som Sky Architecht och Knight Area. Det beror kanske främst på sångaren Brian de Graeve som sjunger väldigt likt både Christiaan Bruin (även känd under artistnamnet Chris) från Sky Architect och Mark Smit från Knight Area. Tonläget är heller inte mycket olikt det som Hansi Cross hållit i sina Cross-plattor. Men jag måste också säga att jag även får kraftiga vibbar av IQ med tanke på det massiva kompet från diverse keyboards från Erik Laan och det här ger bandet ett ganska maffigt och intressant sound. Till detta kommer att man också tagit in flera gästsolister på violin och blåsinstrument och det här har verkligen lyft arrangemangen rejält, måste jag säga.

Nivån på låtarna är genomgående hög och bra men jag måste ändå säga att två låtar på plattan sticker ut rejält och det är de långa låtarna ”The Flow” och ”Six Feet Under Ground”. Det här är topp-klass progressive rock som jag tror kan tilltala de flesta. Melodiskt men fortfarande med ett rejält rockdriv och en massa instrumentalt högklassiga partier som är mer åt det symfoniska hållet än den typiska neoproggen (om jag vågar uttrycka mig så). Och sången är utmärkt och i fin balans med kompet.

Det här är en mycket njutbar platta för den som gillar melodisk och keyboard-dominerad progressiv rock. Synd att Hansi inte fick vara med och se slutresultatet av denna platta på hans eget bolag. Han hade verkligen gillat det.

Silhouette – The World Is Flat (and other alternative facts)
Progress Records

1 March of Peace
2 The Flow
3 Six Feet Under Ground
4 Symphony For A Perfect Moment
I A perfect moment
II Keep The Memory Alive
III Lost Diaries
IV Lucid Dreams
V The Promise
5 Sakura
6 Turn It Off

http://www.silhouetteband.nl/

https://www.facebook.com/silhouette.official.nl/

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Caligula’s Horse – In Contact

Det australienska bandet Caligula’s Horse var en ny trevlig bekantskap för mig på den progressiva metal-scenen. Plattan ”In Contact” är deras femte skivsläpp sen debuten år 2011. Bandet som startades av gitarristen Sam Vallen och sångaren Jim Grey har stadigt ökat i popularitet i hemlandet och har på sistone också turnerat en hel del i Europa tillsammans med storheter som Opeth, Anathema och Pain of Salvation och minsann gjorde dom inte ett nedslag även på Night of the Prog-festivalen i år. Jag måste nog säga att bandet verkar ha inspirerats ganska mycket av samtliga tre sistnämnda band så jag är rätt säker på att de kan hitta fans inom samma ProgMetal-sfär. Just den här blandningen av Metal och lite lugnare melodisk rock med en hel del keyboard-komp lockar mig mycket mer än band med mer typisk Metal-inriktning.

Musiken präglas ganska mycket av snygg sång och njutbara gitarrslingor så man märker Sams och Jims inflytande ganska starkt i musiken. Sången är dock inte alltid helt ren så där finns kanske en del att finslipa. Ett litet udda inslag är återkommande talkörer i flera av låtarna (fast visst har man hört det förr i Metal-sammanhang). På tal om udda: Låten ”Inertia and The Weapon of The Wall” är ingen egentlig sång utan en helt sanslös recitation av en text som i varje fall jag inte finner någon som helst mening i. En massa gallimatias som bara har ett underhållningsvärde i det mycket teatraliska uppläsandet tillsammans med demonröster i bakgrunden. Mycket udda måste jag säga.

Flera av låtarna har gitarrslingor som sätter sig i huvudet på en, exempelvis den potentiella hitlåten ”The Hands Are The Hardest” samt låten ”The Cannon’s Mouth”. Låten ”Love Conquers All” är en annan kort skön låt som med sin släpande långsamma takt och de underbara kompande mellotron-körerna utmärker sig lite extra. Fast bäst gillar jag dock de lite längre låtarna ”Songs for No One”, ”The Cannon’s Mouth” och final-låten ”Graves”. I den förstnämnda gillar jag särskilt de lite udda tonartsbytena i refrängen (som inleder låten) och det lugna partiet efter drygt 5 minuter. Sen måste jag måste säga att när det två sistnämnda låtarna kommer (vilka också är de två sista låtarna på plattan) så lyfter plattan till höga nivåer och det blir riktigt, riktigt njutbart. Här spelar de ut både ösiga och lugna partier på ett mycket smakfullt sätt och det funkar riktigt bra tillsammans. I ”The Cannon’s Mouth” är inledningen mycket tydligt inspirerad av Opeth och stämningen byggs upp på ett spännande sätt under hela låten. Och sen har vi återigen det här med tonartsbytena i refrängen – så himla snyggt! Gitarrspelet på denna låt är också oerhört inspirerande. Det enda tråkiga med låten är slutet som är oväntat torftigt. Men som om inte detta vore nog så kommer kanske plattans bästa låt i slutet i den hela 15 minuter långa ”Graves”. Den smyger stämningsfullt igång med väldigt sköna gitarrtoner innan tempot går upp lite mer. Men låten är sen oerhört varierad och fin även om den på sätt och vis kretsar kring ett speciellt gitarrtema som återkommer då och då och som avslutar låten i ett riktigt crescendo med improvisationer kring just detta tema. Det här är ProgMetal när den är som bäst! Trots farten och fläkten i låten finns även flera avbrott med mer lågmäld men likafullt harmonisk musik. Särskilt snyggt är Sams gitarrpartier, både lugna och tunga, samt den Haken-inspirerade stämsången efter cirka 6 minuter.

Det verkar finnas god återväxt i ProgMetal-genren. Mycket bra.

Caligula’s Horse – In Contact
InsideOutMusic

1 Dream the Dead
2 Will’s Song (Let the Colours Run)
3 The Hands Are the Hardest
4 Love Conquers All
5 Songs for No One
6 Capulet
7 Fill My Heart
8 Inertia and the Weapon of the Wall
9 The Cannon’s Mouth
10 Graves

The Band

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Kaipa – Children Of The Sounds

Ett ursnyggt naturromantiskt omslag (av Thomas Ewerhard) pryder det nya alstret från Kaipa, en platta som fått namnet ”Children Of The Sounds”. Det här är bandets åttonde album sen nystarten 2002 och räknar man alla album sen starten på 1970-talet kommer man upp i hela 13 album. Sättningen i bandet har inte ändrats sen de senaste albumen så man får säga att de uppvisar en imponerande stabilitet för att vara i den här branschen. Naturligtvis är det fortfarande Hans Lundin som står säkert vid rodret och styr skutan med van hand och med genomarbetade kompositioner. Hans keyboards ligger som en tät väv rakt igenom alla låtarna plus att han dessutom serverar en uppsjö av solon och sedvanliga sprittande trudelutter. Återigen finns det en massa sköna drag av folkmusik här och där och till detta bidrar även gästsolisten Elin Rubinsztein på violin. Som om inte detta räckte så kryddas de fem långa låtarna på plattan med alldeles lysande instrumentala insatser från Per Nilsson på gitarr och Jonas Reingold på bas och inte minst Morgan Ågren på trummor. Den sistnämnde ger låtarna ett förnämligt driv och flyt utan att han för den skull flyter ut i en massa onödiga solon och konstigheter. Och sist men definitivt inte minst måste man säga att de vokala inslagen från Patrik Lundström och Aleena Gibson är ovanligt lyckade på denna Kaipa-platta. Jag har varit lite kritisk genom åren till deras lite skarpa och skrikiga sjungande men jag tycker nog att de denna gång lagt större fokus på de gemensamma harmonierna och det gillar jag verkligen. Stämsången är tidvis alldeles fenomenal. Båda två visar också att de verkligen var och en också kan sjunga stämningsfullt och vackert (t ex i ”Like A Serpentine”).

Bästa låten på plattan är nog den långa ”Like A Serpentine” (förresten, alla 5 låtarna är långa!) som handlar om en cykeltur någonstans i närheten av Uppsala. Helt enkelt en fin hyllning till det vackra svenska landskapet som faktiskt är tillgängligt och öppet för oss alla. Det som jag speciellt gillar med denna låt är att den musikaliskt verkar ha rötter ända tillbaka till 70-talets Kaipa. Jag känner så väl igen element i musiken som tilltalade mig redan då och som jag fortfarande tycker är så fina. Just denna låt har också en väldigt vacker grundmelodi som snabbt sätter sig. Efter cirka 3 minuter kommer också ett otroligt vackert instrumentalt parti, låt vara med lite körsång i bakgrunden. Symfonisk rock (om jag vågar uttrycka mig så) när den är som bäst! Men jag måste säga att även om denna låt gjorde starkast intryck på mig så är övriga låtar näst intill lika njutbara. Det är alltså hög klass rakt igenom vilket man inte direkt är bortskämd med. Skall man nämna ytterligare någon låt så är det ”On the Edge of New Horizons” vars inledning är så härligt Yes-influerad (Patriks och Aleenas stämsång låter verkligen som Jon Anderson!) och där Patriks sång lite senare klättrar så skönt fram och tillbaka mellan dur- och molltonarter. Och till sist, de underbara folkmusiktonerna efter drygt 4 minuter in i låten! Underbart!  

Kan detta vara deras bästa platta hittills? I alla fall snudd på. Rekommenderas varmt!

Kaipa – Children Of The Sounds
InsideOutMusic

1 Children Of The Sounds
2 On The Edge Of New Horizons
3 Like A Serpentine
4 The Shadowy Sunlight
5 What’s Behind The Fields

http://www.kaipa.info/

https://www.facebook.com/Kaipa.music

 

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Steven Wilson – To The Bone

Så kom den då, Steven Wilsons omtalade ”pop-platta”. Lanseringen har varit i gång sen länge och flera låtar har redan varit släppta i form av promo-videos. Själv har jag sett fram mot denna release med viss bävan, inte minst för att jag själv har rankat samtliga hans senaste tre alster som nummer 1 på mina årsbästalistor på Artrock.se under de senaste åren. Kan det bli så även denna gång? Det finns redan fullt av åsikter om nya plattan, alltifrån extatiska hyllningar till totalsågningar, så jag känner på något sätt att vad jag nu än skriver så riskerar jag att dra på mig missnöje. Men – jag kan bara skriva det jag själv tycker och känner för plattan, inget annat. Det hoppas jag ni förstår.

Steven berättar om denna platta att han velat hitta tillbaka till enkelheten och kärnan (”to the bone”) i hans låtskrivande, alltså att helt enkelt skriva bra melodier. Därför har han medvetet denna gång skalat bort utvikningar och komplicerade turer omkring en låts kärna och tema. Albumets titel är också dubbeltydigt i att det också syftar på de senaste politiska trenderna som bygger på att ifrågasätta vad som är sant och falskt (ni vet, allt tal om ”fake news” och ”fake truth”). Det här är frustrerande eftersom det ju bara kan finnas en sanning och det gäller för envar att kunna gräva sig in till denna (”to the bone”).

Att gå mot enkelheten är ju lite skrämmande för oss prog-nördar som ju snarare dras till komplicerade och ambitiösa låtar och arrangemang. Därmed kan man alltså ha vissa farhågor inför denna platta. Fast så dramatiskt annorlunda kan man ändå inte tycka att det är. Steven har alltid haft många enkla melodier i sin repertoar. Det går att känna igen saker från exempelvis Porcupine Trees platta ”Stupid Dream” i vissa teman och refränger. Dessutom, titta bara på samarbetet med Aviv Geffen i Blackfield som i huvudsak bygger på enkla, trallvänliga låtar (låt vara med mycket svärta och melankoli). Man kan ju egentligen fråga sig varför deras musik räknas som prog? Är det bara för att Steven medverkar? Eller är det för melankolin och stråkarna? Nej, saken är nog den att Steven alltid har varit väldigt bred i sin repertoar och det är kanske inte så konstigt att han denna gång lämnar den typiska progressiva rockens mittfåra för att undersöka andra sidor av sina musikaliska preferenser. Han hävdar att han denna gång inspirerats av musiker på 80-talet som faktiskt gjorde intelligent pop, d v s pop med genomtänkta arrangemang och finess. Han nämner förebilder som Peter Gabriel, Kate Bush, Tears for fears, Talk Talk och David Bowie. Det är snarare den här typen av låtar som han vill uppnå. Som han själv säger, vem som helst kan ju fortfarande höra att hans låtar på denna platta är långt från dagens mainstream pop så pratet om ”pop-platta” är ju betydligt överdrivet.

Nåväl, man frågar sig då om innehållet räcker till för att även i fortsättningen tillfredsställa oss krävande progfans? Nja, säger jag (och antyder genast att denna platta inte kommer högst på min lista för året). Jag känner att det är ömsom vin och ömsom vatten som erbjuds. Det tog fyra-fem genomlyssningar och sen kunde man denna platta. Enkelheten har alltså ett pris. Skillnaden är enorm jämfört med exempelvis det fenomenala mästerverket ”Hand. Cannot. Erase” som man hade glädje av under lång tid efter releasen eftersom det gick att upptäcka nya sidor hos plattan för varje ny lyssning.

Trots att min besvikelse lyser igenom tydligt i denna text så måste jag erkänna att det finns flera guldkorn på plattan. Först måste man väl nämna låten ”Permanating” som väl är den låt som har fått alla att säga att Steven nu gör pop! Den är sannerligen annorlunda mot allt annat vi hört Steven göra genom åren. En sorts blandning av Abba och Beatles med vissa drag av 80-talsdisco! Och visst lyckas han! Det här kan mycket väl bli en ”radiodänga” som slår. Arrangemanget är klart och skinande och för upp mungiporna. Men vänta lite, var det inte Steven som brukade säga: ”Miserable music makes me happy and happy music makes me miserable”. Det verkar inte längre som om han skriver under på det längre?

En annan bra låt som liksom ”Permanating” släppts i förväg är låten ”Pariah” där Steven sjunger en känslosam duett med Nineth Tayeb. Här är vi helt klart tillbaka i minst sagt ett miserabelt tillstånd eller vad sägs om textpassagen

”I am tired of Facebook, tired of my failing health,

 I’m tired of everyone, and that includes myself”.

Jojo, här känner vi igen den gränslösa melankolin som ofta lyser igenom i Stevens musik. Men låten är ändå hoppfull och det är Nineths textrader som ger hopp.

Den här låten har en fantastiskt vacker ljudbild, redan från inledningen och ända fram till slutet.

Min favorit på plattan är nog ändå låten ”Nowhere Now” som har den här melodin som sätter sig så där svårt i skallen på en. Refrängen är mycket fin och påminner återigen lite om stämningar som vi hört tidigare, t ex på Porcupine Tree-plattan ”Stupid Dream”. Gitarr-arrangemangen här är mycket njutbara och stämsången underbar.

Sista låten ”Song of Unborn” är också värd ett särskilt omnämnande. Mycket vackert pianospel från Adam Holzman i sitt komp till en mycket vacker melodi. Jag älskar också när Steven lägger in dessa ljusa kvinnoröster i ljudbilden (vilket också var fallet i låten ”Pariah”). Textmässigt är också låten lite mer hoppfull än de andra låtarna med en lite mer positiv syn på livet och vad det kan ge. Sången är skriven ur perspektivet av ett barn som väntar på att födas och som oroar sig för vad som väntar. Sen måste jag säga att Steven faktiskt i allra sista ackordet fick in lite fin prog-känsla som starkt påminner om slutackordet på mellotron i Genesis klassiska låt ”The Fountain of Salmacis”. Tack för det och för en underbart vacker låt.

Men helhetsintrycket är som sagt lite blandat och det drar ner betyget trots ett antal suveräna låtar. Det finns alltså låtar här som jag inte riktigt tänder på och som faktiskt känns lite för urvattnade och rent av tråkiga. Texterna kan dock ofta vara intressanta (t ex om terrorhoten i ”People who eat darkness” och ”Detonation”). Men som sagt, jag saknar de lite mer komplicerade styckena som vi vant oss att få höra från Steven och från Porcupine Tree (fast låten ”Detonation” får jag nog till slut erkänna ligger nära stilen från Porcupine Tree). Jag stämmer alltså inte in i kören som nu uppsluppet applåderar Stevens förmodligen mest kommersiellt lyckade platta så här långt i tron att nu skall den stora massan äntligen ta till sig den progressiva rocken. Det kommer tyvärr inte att ske. Men man har ändå anledning att gratulera Steven till denna framgång som trots allt är extremt välförtjänt med tanke på hans långa karriär. Jag önskar bara att han återigen någon gång framöver vill ta några steg tillbaka mot den musik som han har gjort så bra tidigare som stilbildare för den progressiva rocken.   

Steven Wilson – To The Bone
Caroline International

1 To The Bone
2 Nowhere Now
3 Pariah
4 The Same Asylum As Before
5 Refuge
6 Permanating
7 Blank Tapes
8 People Who Eat Darkness
9 Song of I
10 Detonation
11 Song of Unborn

http://www.stevenwilsonhq.com/

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery

Två år efter den förra starka releasen ”A spark in the aether” släppte The Tangent under sommaren ett nytt album. Plattan släpptes under devisen ”The World changed. Not the band”. Precis så är det. Mycket har hänt i världen men The Tangent kämpar på med i stort samma manskap som tidigare. Fast en stor förändring kan i alla fall noteras den här gången: Andy Tillison är inte bara mannen bakom keyboards och mikrofon utan även bakom trummorna! Och det utför han med bravur (jag märkte inte ens att det var han som spelade förrän jag fick senare fick läsa om det i promo-materialet)! En annan nyhet är också det kvinnliga nytillskottet i bandet: Marie-Eve de Gaultier (keyboards och sång). Sen måste man också notera att plattan är producerad av Luke Machin (känd från sitt parallella project Maschine där minsann även Marie-Eve ingår) och han gör även intressanta sångbidrag här i vissa låtar (t ex ”Slow Rust”)

Den här plattan är verkligen i huvudfåran vad gäller Progressive Rock enligt min mening. Endast fem låtar på plattan men bara en låt är under 10 minuter lång (inledningslåten) och tre är runt 20 minuter! Alltså, man kan snacka om ett fullspäckat album för musiknörden! Varje låt innehåller massor av teman och arrangemang (med lite jazzig touch här och där) och det är en fröjd att lyssna till. Men det är som vanligt med den här typen av plattor: Man måste ge den tid! Första lyssningen kändes som en besvikelse men sen har det bara blivit bättre och bättre hela tiden jag arbetat mig in i verket.

Jag gläder mig särskilt åt att Andy även har lagt ner mycket krut på att skapa vettiga texter till låtarna. Han vill verkligen berätta något med sin musik. Det handlar mycket om dagsaktuella ämnen som rör politik (utveckling i Afrika, flyktingproblematiken och Brexit), avarter inom journalistik och media men även om mer privata saker som hur lätt det är att förlora vänner.

Min absoluta favoritlåt är just den senast nämnda med den något kryptiska titeln ”The Sad Story Of Lead and Astatine”. Här berättar Andy känslosamt om hur en persons (ja, det låter faktiskt självupplevt) ego ibland växer sig så starkt i diskussioner med vänner att det faktiskt kan leda till totalt avklippta relationer framöver. Är det verkligen så viktigt att driva sin egen linje så hårt? Nej, ifall det går så långt är det ju ett oförlåtligt misstag som man kan få ångra resten av sitt liv. Tänkvärda ord kompade av musik som bitvis är oerhört sorglig och gripande. Och här finns fantastiskt fina partier inbäddade som exempelvis ett parti i slutet (efter cirka 12 minuter) där vi hör ordlös sång (av Luke?) tillsammans med samma tema på akustisk gitarr kompat av triangel(!).  Helt underbart! Sen måste man berömma Andys spel på piano som bitvis är fantastiskt vackert men också ibland sprittande jazzigt. En annan pelare i bandet är ju också Jonas Reingold som på den här låten både får uttryck för känslosamt spel i lugnt tempo och mer ekvilibristiskt solospel.

Till slut måste man också skriva några ord om avslutningslåten som handlar om något som man (som den engelsman Andy är) naturligtvis inte kan ignorera: Brexit. Titeln ”A Few Steps Down The Wrong Road” säger naturligtvis allt om vad Andy tycker om detta. Men han gör här en intressant analys av Englands historia som stormakt och hur problematiskt det blivit för många engelsmän att hantera inflytandet från Europa i och med medlemskapet i EU. Han pekar på hur vissa politiker har utnyttjat detta missnöje och styrt om debatten till att handla om hur immigrationen och den fria rörligheten har förstört livet för britterna. Vilket till slut har lett till Brexit. Men sen går han kanske lite väl långt i analogin tillbaka i tiden till andra världskriget och Hitler-Tyskland där man ju tog till extraordinära åtgärder för att s a s bli av med misshagliga individer i samhället. Andy drar till och med fram Heinrich Himmler som den som skall lösa problemet för britterna. Det här är ju naturligtvis absurt men det ger ändå en tankeställare. Har vi verkligen lärt något av historien? Musikaliskt är väl denna låt kanske inte så stark utan här är det verkligen historien som berättas som betyder mest.

Jag kan bara lovorda insatserna på denna platta som på ett märkligt sätt under lyssnandet åkte från omdömet Tangents sämsta till kanske en av deras allra bästa efter många genomlyssningar. Så, ge den tid och du kanske upptäcker samma sak. Många kanske stör sig på Andys sång som tyvärr sviktar lite här och där men det uppvägs faktiskt med råge av känslan och hans ekvilibristiska komp på piano och keyboards.

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery
InsideOut Music

1 Two Rope Swings
2 Doctor Livingstone (I Presume)
3 Slow Rust
4 The Sad Story Of Lead and Astatine
5 A Few Steps Down The Wrong Road

http://www.thetangent.org

Betyg: 8.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Karibow – From Here To The Impossible

Tyska Karibow, med multi-instrumentalisten och kompositören Oliver Rüsing i spetsen, har under sommaren släppt ett mycket ambitiöst album som säkert kommer att tilltala många bland Artrock-fansen. Den innehåller 11 långa låtar på totalt 72 minuter och bjuder på fina insatser från Oliver själv (både som vokalist och musiker) och ett antal inlånade prominenta gästartister. Flera låtar har förutom ett solitt stöd kompmässigt även några riktigt efterhängsna och fina refränger vilket gör att man rätt snabbt kommer in i musiken efter bara ett fåtal lyssningar. Pröva exempelvis de fina låtarna ”My time of Your life”, ”Passion” och ”Inside You” och ni kommer på er själv att efteråt att ha refrängerna ringande i huvudet. De här exemplen är inte de enda på plattan så man får väl säga att Oliver är ganska skicklig på att snickra ihop låtar. Oliver står för sången på de flesta låtarna och det gör han faktiskt riktigt bra även om det hörs att han inte är en skolad sångare. I vissa tonlägen (t ex i sången ”Never Last”) får han rent av lite drag av en annan av mina favoritsångare Mariusz Duda och det är ju bara positivt. Dock är det en sak som jag stör mig ganska kraftigt på i en annars utsökt ljudbild på plattan: Trummorna! Det är ingen tvekan om att Oliver är en utomordentlig trummis men varför måste han välja ett så hårt ljud på trummorna? Det låter som om han spelar på tjocka stockar eller väggar igenom de flesta av låtarna. Alltså, ett onödigt hårt ljud för min smak. Jo, detta är förvisso en smaksak och kanske tycker ni annorlunda. Men jag stör mig på det och har även hört det användas av andra trummisar på sistone (bland annat Craig Blundell). Hoppas inte det är en trend som växer sig starkare.

Oliver har hjälp på plattan av ett antal musiker från ”down under” med kopplingar till Unitopia och Southern Empire. Exempelvis hör vi utmärkt sång från Daniel Lopresto (Southern Empire) i låten ”System of a Dream” och Daniel har även här bra hjälp av den kollegan Sean Timms på diverse keyboards. Även tredje kollegan Marek Arnold i Southern Empire gör avtryck, inte minst i låten ”Black Air” där blåsinstrumenten är mycket framträdande. Men till sist måste jag lyfta fram den mäktiga och långa slutlåten ”The Impossible” som tveklöst är bästa låten på plattan. Här växelsjunger Oliver med mannen med den fantastiska rösten – Mark Trueack från Unitopia och United Progressive Fraternity. En oerhört vackert komponerad och arrangerad låt med mycket grannlåt både instrumentellt och sångmässigt. Och som sagt, när Marks partier kommer då får jag rysningar. Lyssna exempelvis när han sjunger stroferna ”Will you become an immortal, join an endless parade…..” och ”Welcome to the world of no confusion,…., you could be anything and anyone”. Underbart! Mark har en fantastiskt känslig och fin röst som påminner väldigt mycket om Peter Gabriel.

Med en sådan avslutning på plattan kan man inte göra annat än varmt rekommendera ett inköp.

Karibow – From Here To The Impossible
Progressive Promotion Records

1 Here
2 My Time of Your Life
3 Passion
4 Never Last
5 Lost Peace
6 A Crescent Man
7 Requiem
8 Inside You
9 System of a Dream
10 Black Air
11 The Impossible

http://www.karibow.de/

 

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun

Ja, ibland när ett rockband har lagt av släpps det plattor som bygger på s k ”leftovers”, d v s låtar som inte platsat på ordinarie plattor. Känner mig ofta lite skeptisk till detta eftersom man anar att det är ett sätt att så att säga ”mjölka ut” så mycket man kan av ett upparbetat och känt ”varumärke”. I princip vänder man sig då också mestadels till de mest inbitna fansen av bandet, d v s de som köper allt bara det har med det tidigare bandet att göra. I det här fallet gäller det alltså Beardfish och multi-instrumentalisten Rickard Sjöblom som nog får sägas ha varit själva ankaret i det nu avsomnade bandet.

Fast min beskrivning haltar nog betänkligt i det här fallet. Rickard Sjöblom är en man som fullkomligt sprudlar av idéer vilket inneburit att han helt enkelt varit tvungen att få utlopp för dessa även utanför Beardfish. Därför skapade han sidoprojektet Gungfly där han tillsammans med ett antal musiker (däribland några från Beardfish) redan släppt två plattor (”Please Be Quiet” (2009) och ”Lamentations (2011)). Dessutom har han under de senaste tio åren även släppt två soloplattor. Och nu kommer alltså en tredje platta med Gungfly som innehåller inte mindre än 11 spår med en total speltid på närmare 75 minuter.  

Jag tänker inte gå in i detalj på innehållet i denna platta utan vill bara plocka ut några egna personliga favoriter. Det är en bra platta och fans av Rickard Sjöblom kommer att få sitt lystmäte, inte tu tal om det. Men längden på plattan är lite besvärande och gör att det är svårt att hålla intresset uppe hela tiden. Jag kan nog tycka att det kanske hade varit bättre att vara lite mer restriktiv i valet av låtar vilket då möjligen kunde ha lockat till sig lite fler lyssnare. Nu är risken att man blir mätt lite för fort (eller helt enkelt slutar lyssna för tidigt!).

Här finns i alla fall ett flertal guldkorn och jag är själv speciellt förtjust i de tre låtarna ”If you fall, Pt. 1”, ”Polymixia” och ”Over My Eyes”. Den förstnämnda är en underbar låt med orgel och piano som för tankarna till Jan Johansson och hans ”Jazz på svenska” (särskilt den avslutande delen av låten med ett skönt trumkomp). Den andra helt instrumentala låten är något helt annat och här anar man starka influenser av ett av mina gamla favoritband, nämligen Gentle Giant. Rickard har i princip i delar av låten helt kopierat keyboard-soundet från flera Gentle Giant-låtar (efter 9 minuter hör man rent av lite direkta stölder av Gentle Giant-teman!). Efterhand får vi återigen höra Rikard spela underskönt på pianot med fint understöd från trummor, bas och gitarr. I slutdelen av låten kommer det speciella keyboard-soundet tillbaka igen i ett ganska svängigt parti. Här får jag faktiskt även lite Ritual-vibbar (för er som kommer ihåg detta band som till skillnad från Rikard är väldigt sparsamma med releaser!). Det här är en lång låt med många olika delar men njutbar hela vägen. Här visar verkligen Rikard sin klass! Den tredje låten är en skön ballad med fint komp från både piano och fiol (efter 2 minuter härliga klassiska tongångar som från någon komposition av de gamla mästarna). Sen skall väl näst sista låten ”Keith” också få ett hedersomnämnande, bitvis riktigt bra (t ex, sanslöst överraskande med dragspel och piano i ett parti – men det funkar ju jättebra!).

En imponerande platta från en supermusiker, ingen tvekan om det. Men, som sagt, lite väl lång för att hålla hela vägen.

Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun
HC Productions

1 Of The Orb (10:43)
2 On Her Journey To The Sun (05:00)
3 He Held An Axe (04:49)
4 My Hero (07:46)
5 If You Fall (Part 1) (03:09)
6 Polymixia (11:38)
7 Over My Eyes (04:39)
8 Old Demons Die Hard (05:56)
9 Keith (The Son Of Sun) (05:32)
10 The River Of Sadness (12:02)
11 All A Dream (02:17)

http://rikardsjoblom.com

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Djam Karet – Sonic Celluloid

Redan 1984 bildades Djam Karet i Kalifornien och nu är det dags för den 18:e (!) fullängdaren från bandet. Samtliga fyra originalmedlemmar (Chuck Oken Jr, Henry Osborne, Mike Henderson och Gayle Ellett) deltar även på denna platta plus Aaron Kenyon och Mike Murray. Alla bidrar på något sätt men det mesta av musiken är skriven av Gayle Ellett och Chuck Oken. Musiken de spelar är en sorts blandning av Fusion och Ambient men med många typiska 70-talselement från den symfoniska rocken (inte minst mellotronen). Om man letar influenser kan man nämna King Crimson, Pink Floyd, Genesis, The Grateful Dead, Ozric Tentacles och Porcupine Tree.

Det nya albumet innehåller tio spår på totalt 45 minuters speltid. Musiken är helt instrumental med undantag för lite obegripligt prat på låten ”Numerous Mechanical Circles”. Det här är ganska vacker och meditativ musik som flyter på skönt. Man märker att man lagt ner mycket jobb på produktionen och allt låter mycket bra. Tyvärr är dock många av låtarna lite för enkla och repetitiva för man tappar lätt intresset ganska snart. I vilket fall, en av låtarna sticker ut speciellt och det är den mycket fina ”Oceanside Exterior”. Som namnet antyder hör man mäktigt vågbrus ackompanjerat av underbara toner från diverse keyboards och så småningom även lite gitarr. Här har man lyckats skapa en fantastiskt fin stämning och det här är en låt att sjunka ihop till ifall man vill varva ner.

Djam Karet – Sonic Celluloid
HC Productions

1 Soul Says So
2 Forced Perspective
3 Long Shot
4 No Narration Needed
5 Numerous Mechanical Circles
6 Oceanside Exterior
7 Au Revoir Au Rêve
8 Flashback
9 Lower
10 The Denouement Device

http://www.DjamKaret.com

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson