The Sea Within – The Sea Within

Roine Stolts nya supergrupp (anmärkning: han spelar bara i supergrupper numera!) med namnet The Sea Within har äntligen släppt debutplattan med samma namn. Bandmedlemmar förutom Roine (gitarr) är Marco Minneman (trummor, percussion): Jonas Reingold (bas), Tom Brislin (Keyboards, Sång), Daniel Gildenlöw (sång, gitarr) och Casey McPherson (sång).

Tanken på att starta ett nytt band fick Roine 2016 då han kände att det var dags att prova något nytt genom samarbeten med helt nya (nåja!) musiker. Roine har ju spelat mycket med Jonas och Daniel förut men nya i sammanhanget är Tom Brislin (med förflutet i Yes och Camel) och Marco Minneman (The Aristocats, Steven Wilson, The Mute Gods, med flera). Ny sångare vid sidan av Daniel är också Casey McPherson (Flying Colours). På kommande turnén (med start vid festivalen Night of the Prog i Tyskland 13–15 juli) är dock inte Daniel och Jonas med utan deras roller tas av Pete Trewavas och Casey (som alltså kommer att sjunga på de flesta av låtarna).

Inspelningarna startade i London i september förra året och pågick i ungefär sex månader. Att just London valdes berodde på att det rent logistiskt var det bästa då ju bandet består av musiker både från USA och Europa. Genomgående har låtarna komponerats och arrangerats tillsammans där alla bandmedlemmar bidragit på olika sätt. De har också tagit hand om själva slutmixningen då de fann det onödigt att lämna iväg detta till andra. Intressanta gäster har också bidragit på vissa låtar, exempelvis Jordan Rudess, Jon Anderson och Rob Townsend.

Man kan då fråga sig hur detta 77 minuters mastodontverk från detta nya band låter? Ja, det är faktiskt inte så lätt att beskriva. Plattan är väldigt varierad och spänner över hela rock-fältet måste jag säga med tydliga inslag även av jazz, klassisk musik och pop. Men naturligtvis finns här också mycket av klassisk prog med långa komplicerade partier, mycket keyboards (inklusive de obligatoriska mellotronsounden!) och inspirerande trumspel. Och så gitarrsolon, givetvis! Roines solon hörs i snart sagt varje låt med hög igenkänningsgrad.

Tidigt innan releasen släpptes smakprovet och inledningsspåret ”Ashes of Dawn” som höjt förväntningarna ytterligare genom att erbjuda ett mycket spännande och rätt så tungt sound. Men också lite överraskande avbruten i mitten av ett jazzigt saxofonsolo av Rob Townsend föredömligt kompat av Marco på trummor och Tom på keyboards. Det här är faktiskt ett av de bästa spåren på plattan.

Låt nummer två ”They Know My Name” är redan den väldigt annorlunda och mer en mycket melodisk låt med intressanta tonartsvariationer föredömligt ledda av Toms pianospel. Utmärkt sång av Daniel. På slutet får vi höra ett av de mer inspirerande och bästa gitarrsolona av Roine på plattan.

Tredje låten ”The Void” inleds med undersköna gitarrtoner från (antar jag) tolvsträngad gitarr och mycket fin sång från Daniel. Det här är en av mina favoriter på plattan för här är så mycket av det jag normalt sett gillar bäst inom den progressiva rocken. Helt enkelt så många otroligt sköna sounds i en låt med väldigt skön avslappnad takt. Möjligen får jag klaga lite på det syntsolo som Tom bjuder på en bit in i låten som för mig låter (medvetet?) falskt emellanåt.

Nästa låt bjuder återigen på en väldig kontrast. Inledningsvis en slamrig rocklåt som jag faktiskt har svårt att fastna för och överlag tycker jag att det här är ett av de svagare spåren på plattan. Inte mycket att orda om mer än att vi återigen får höra ett fint solo av Roine i mitten av låten när takten och tempot taggar ner lite och övergår i ett lite mer jazzigt parti där också Tom och Marco briljerar på piano och trummor.

Följande låt ”Goodbye” är första låten där vi får höra Casey sjunga. Inleds med typiska toner från Roine (påminner om gamla låtar från Kaipa och The Flower Kings). Jag måste erkänna att jag har lite svårt för sången från Casey som jag tycker är lite väl smörig och udda, ibland med ett påklistrat vibrato som stör mig lite. Den här låten är mer en poplåt om än med lite mellotrontoner pålagda.

Följande korta låt ”Sea Without” är en fin instrumental snutt där Jonas driver på fint med basspelet och där hela bandet levererar riktigt bra, tycker jag. En riktig liten pärla!

Därefter följer i mitt tycke den bästa låten på plattan i ”Broken Cord”. Fjorton minuter underbar musik med mycket influenser från Beatles, John Lennon och andra i den tidiga rock- och popvågen samt kryddat med mycket av det karakteristiska som vi hört från The Flower Kings under de tidiga åren. Efter tre minuter får vi överraskande höra Tom spela en snutt på piano som jag kan ta gift på att jag hört förut från Karmakanic och Lalle Larsson (strax för Daniel sjunger ”You can feel it, something is broken”). Kan dock inte sätta fingret på exakt vilken låt det är hämtat från. Nåja, det är snyggt och kanske inte så konstigt att man hämtar material från olika håll, kanske omedvetet, under inspelningarna. Strax efter 4 minuter kommer så en rätt så underbar passage när Daniel sjunger ”You’re looking for a reason” vilket följs av ett otroligt skönt gitarrtema med distinkt takt som upprepas några gånger. Toppklass prog! Som om inte detta vore nog så toppar Roine detta med ett mycket fint solo efteråt också. Men, cirka halvvägs in i låten kommer sedan något av det skönaste jag hört på länge och som ger rysningar. Trummor och gitarrer tystnar och bara diverse atmosfäriska keyboards får råda. Plötsligt kommer en kör in och sjunger något i stil med ”holahey” samtigt som några otroligt vältajmade bastoner från Jonas ljuder. Fantastiskt vackert! Sången byts och Casey börjar sjunga. Riktigt bra dessutom (all kritik ovan tillbakataget!). Här passar verkligen hans känslosamma röst. Slutet på låten är även den oerhört skön med körsång, atmosfäriska keyboards och Roines gitarr. Den här låten är ett riktigt praktverk och den kommer säkert att älskas av alla fans av tidiga Flower Kings. Underbart att man fortfarande kan få höra den här typen av musik i nyproducerade verk!

Sista låten på plattan, som faktiskt har en väldigt skön övergång från föregående låt, är något så ovanligt som en proglåt med politisk text! Titeln ”The Hiding of the Truth” syftar naturligtvis på något av det värsta som kommit fram politiskt på sistone, nämligen det här med ”Fake News”. Ett sätt för politiker och opinionsbildare att slå sig fram i karriären genom användandet av rena lögner. Inget nytt kanske men det har aldrig blivit så tydligt som nu. I den sköna inledningen tycker jag mig höra Jon Anderson (i så fall står det fel i promo-materialet som hävdar att han sjunger på föregående låt). Vi hör också fina pianopassager från Jordan Rudess i kompet. En angelägen och bra låt sjungen av Casey om hur lögner tagit plats i världen. Vad sägs om textraden ”You were looking for a King. They gave us this old joker”? Går ju inte att misstolka vem det syftar på, eller hur?

Jaha, så var väl då plattan slut? Absolut inte! Bonusplattans fyra spår är faktiskt minst lika bra som de övriga så missa inte dem. Men jag skall försöka att vara fåordig här och bara säga att här finns massor av guldkorn här också. Sen får jag intrycket att de sista tre låtarna ”Where are you going?”, ”Time” och ”Denise” kan vara skrivna av och för Daniel (fast det är ren spekulation). Väldigt fina är de i alla fall och de passar Daniels sångstil perfekt. Bäst gillar jag ”Time” som inleder med Porcupine Tree känsla men som snabbt övergår till något som liknar ett requiem. Fantastiskt sorgligt och vackert. Tanken att det finns en koppling till temat på senaste plattan med Pain of Salvation är stark. Underbara trummor, bas och mellotronstråkar hörs när man närmar sig slutet på låten!

Sammanfattningsvis är det ett mycket imponerande verk som Roine och hans nya band har presterat. En del har redan uttryckt att verket är lite för långt men jag håller inte med här. Det är verkligen toppklass på de flesta av låtarna och bonus-CDn är verkligen ett extra plus för er som gillar Daniel Gildenlöv och Pain of Salvation. Det som kan störa helhetsbilden lite är helt enkelt hur man skall karakterisera bandet The Sea Within. Hur hör man att det är The Sea Within som spelar? Roines gitarr är ju i alla fall väldigt karakteristisk och det är uppenbart att Roine haft mycket stor del i komponerandet. Men i övrigt vet jag uppriktigt sagt inte vad som är typiskt för bandet eftersom alla låtar på denna platta spänner över ett så brett fält av genrer. Men man får väl släppa den tanken och istället vara glad att det finns band som klarar att vara så breda och fortfarande hålla lyssnarintresset på topp. Jag hoppas verkligen det skall bli fortsättning på detta samarbete i framtiden för denna platta är verkligen imponerande. 

The Sea Within – The Sea Within
InsideOut Music

1 Ashes of Dawn
2 They Know my Name
3 The Void
4 An Eye For An Eye For an Eye
5 Goodbye
6 Sea Without
7 Broken Cord
8 The Hiding of Truth
Bonus CD:
1 The Roaring Silence
2 Where are you Going?
3 Time
4 Denise

http://theseawithin.net/
https://www.facebook.com/TheSeaWithin1/
https://twitter.com/theseawithin1
https://www.instagram.com/theseawithin1/

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

RanestRane – Starchild

RanestRane - Starchild
RanestRane – Starchild

Det italienska bandet RanestRane avslutar nu sin albumtrilogi inspirerad av Stanley Kubrick’s film ”År 2001 – ett rymdäventyr” (eller ”2001: A Space Odyssey” på engelska) med det nya albumet ”Starchild”. De tre plattorna formar ett mäktigt epos och tar absolut sammantaget bandet ytterligare ett steg framåt i jämförelse med det tidigare alstret ”Shining” (som även det bygger på en Kubrick-film).

Bandet introducerades väl i Sverige egentligen först (men då med buller och bång) i samband med ett Musikens Hus Goes Progressive evenemang i Göteborg i mars förra året. Innan dess var det nog få här i landet som kände till dem. Nu har de genomfört också ett andra besök i Sverige i samband med introduktionen av nya skivan, även det på Musikens hus i Göteborg i maj i år och på nytt med en väldigt väl genomförd och uppskattad konsert. Deras konserter är väldigt speciella i och med att de då även visar att de synkat många av sina låtar direkt mot speciella partier av de filmer som de bygger sin musik kring. Av denna anledning har ibland deras konserter fått beteckningen ”Cine-concert”. Den allra mest spektakulära synkningen här får väl sägas vara scenen med Jack Nicholson i filmen ”The Shining” där han går lös med yxa på en dörr och detta har man lyckats väva in på ett fenomenalt spännande och dramatiskt sätt i musiken (sekvensen ”Here’s Johnny”).

För er som fortfarande inte har lyssnat på bandet kan man nog säga att de nog hamnar i neoprogfacket med väldigt stark inspiration av Marillion. Inte bara inspiration, de samarbetar också flitigt med Marillion och både Steve Hogarth och Steve Rothery har på olika sätt medverkat på skivor och konserter med bandet. Det rör sig alltså om mycket melodisk och ibland oerhört sentimental musik framfört av imponerande skickliga musiker. Drivande i bandet är sångaren, tillika trummisen och låtskrivaren Daniele Pomo. Det är en fröjd att se honom hantera både trummor och sång under konserterna. Övriga i bandet är Riccardo Romano på keyboards, Massimo Pomo på gitarr och Mauricio Meo på bas.

Nya skivan inleds med en väldigt vacker låt i ” L’insieme delle cose” där Daniele sjunger ett tema i falsett som repeteras genom en stor del av låten. Vi hör väldigt fina keyboards från Riccardo och ett gitarrsound från Massimo som otvivelaktigt är väldigt inspirerat av Steve Rothery. Vi hör också genomgående mycket fin och stämningsfull sång av Daniele. En riktig kanonstart på skivan och kanske rent av den bästa låten både instrumentalt och vokalt.

Efter detta följer en instrumental låt med en mer direkt koppling till filmen i ”Do You Read Me Hal”. Det här är en av de mer dramatiska scenerna i filmen där rymdskeppets centraldator HAL vägrar släppa in en av astronauterna efter en reparationstur utanför skeppet. HAL har nämligen förstått att de båda aktiva astronauterna tänker försöka koppla bort datorn. Vi får höra originaldialogen med kompande musik som faktiskt för tankarna väldigt mycket till Pink Floyd. Det här följs sedan av en sångmässig kommentar (tror jag) i låten ”Ambasciatore Delle Lacrime”. Låten har en väldigt snygg avslutning med ett mycket fint gitarrsolo där man återigen vävt in lite ljudklipp från filmen.

I låten ”Sognero Mai?” hör vi sedan i början lite hårdare och tuffare gitarrtoner och en distinkt takt. En bit in får vi höra ett härligt solo på Hammondorgel från Riccardo. I slutet hör vi sedan den helt makalösa upplösningen på historien ombord på rymdskeppet när HAL efter att ha fått nästan alla minnesenheter bortkopplade börjar sjunga en sång (”Daisy”) som den lärt sig en gång i början av sin ”master”. En sång som långsamt försvinner allteftersom den sista minnesenheten kopplats bort. Det här har en otäck koppling till verkligheten i vetskapen om att sånger som man en gång lärt sig i barndomen ofta är någon som gamla människor med alltmer bristande minne med ökande ålder trots allt kan komma ihåg ända till slutet.  Det här partiet av låten ackompanjeras av kyrkorgel och man får verkligen känslan av ett Requiem, även i det avslutande vokala partiet med komp av akustisk gitarr. Mäktigt och faktiskt väldigt sorgligt.

Därefter kommer nog min favorit på plattan, den långa i huvudsak instrumentala ”Stargate”. Efter en lugn och stämningsfull inledning når vi efter cirka 3 minuter ett mer taktfast parti där trummorna tar mer plats och vi hör ett fint samspel mellan keyboards och gitarr. Men det bästa kommer efter 5 minuter när Daniele får briljera med alldeles utmärkt spel på trummorna under ett långt påföljande parti. Här presterar bandet alldeles ypperlig instrumental rockmusik. Låten fortsätter sen med ett vokalt parti kompat enbart med akustisk gitarr. Trots att man inte förstår vad Daniele sjunger så måste jag säga att det är oerhört vackert. Italienskan är verkligen ett melodiskt språk som passar utmärkt i sångform. Till sist avslutas låten med oerhört fina melodiska insatser på både gitarr och keyboards där man återigen känner starka Marillion-vibbar. Ett riktigt praktverk!

Låt nummer 6 ”Prometeo Tra Le Stelle” är också bra men sticker inte direkt ut. Till sist kommer så den avslutande ”Abandoned” där vi så får höra Steve Hogarth i de vokala partierna fint ackompanjerad på piano. Eller skall vi säga de talade partierna för här reciterar han mest med sin lite sargade röst som spricker ibland. Texten verkar vara väldigt filosofisk om människans roll i universum. Som en sorts experiment av Gud som misslyckats. Sista textstroferna antyder detta (”The experiments failed, God shook his head, and walked away”). Möjligen är detta ett försök att på något sätt tolka slutet av filmen som åtminstone jag hade väldigt svårt att förstå.

Slutomdömet om detta album blir mycket gott. Det här är en väldigt bra slutpunkt på trilogin och kanske deras bästa album överhuvudtaget, även om en del enskilda låtar på tidigare album också måste lyftas fram bland höjdpunkterna. Men jag tycker absolut att nuvarande koncept där man inte har med så mycket dialoger från filmerna i fråga fungerar bättre. Det banar onekligen vägen också för internationella framgångar. Jag önskar bandet lycka till framöver med nya utmaningar och ser fram emot nästa besök i Sverige.

Betyg: 8/10 

RanestRane – Starchild

MaRaCash Records

  1. L’insieme delle cose
  2. Do You Read Me HAL
  3. Ambasciatore Delle Lacrime
  4. Sognero’ Mai?
  5. Stargate
  6. Prometeo Tra Le Stelle
  7. Abandoned

https://www.ranestrane.net/

https://svse.facebook.com/RanestRane/

http://ranestranefanwebscandinavia.blogspot.com/

Not A Good Sign – Icebound

Tredje albumet med titeln ”Icebound” från italienska Not a Good Sign damp plötsligt ner hos mig för att recenseras. Bandet som tidigare givit ut två alldeles utmärkta album på skivbolaget AltrOck sen debuten 2013 har denna gång valt att helt på egen hand producera och distribuera den nya fullängdaren.

Bandet leds av keyboardisten Paolo ”Ske” Botta (där mellan-namnet kommer från hans förra band) som också skriver det mesta av materialet. Tredje plattan innebär också en nystart för bandet med en ny ambitiös, komplex och tidvis abstrakt inriktning. Vi ser också lite nya musiker vid sidan av Paolo, basisten Alessandro Cassani och trummisen Martino Malacrida, bl a gitarristen Gian Marco Trevisan som också skrivit en låt på plattan och som nu också sjunger på flera låtar tillsammans med ordinarie sångare Alessio Calandriello. Förutom detta ser vi också några högst kompetenta gästmusiker i saxofonisten David Jacksson (Van der Graaf Generator) och violinisten Elosia Manera.

Tidigare plattor har framförallt haft stark inspiration av band som King Crimson och en melankolisk touch av Genesis i vissa spår. Det tilltalade mig väldigt mycket. På denna platta måste jag säga att deras still är mycket mera komplex och inte alls så tydligt i sina rötter. Men i princip kvarstår experimentlustan med diverse upptåg och tidvis ganska råa toner varvat med underbart vackra partier som gör att man ryser av välbehag. Min uppfattning är att bandet nu har blivit ännu bättre än tidigare (vilket inte säger lite). Det här är ett album som tål att lyssnas till många, många gånger och där man kommer på sig själv med att upptäcka nya saker hela tiden. Alltså, verket har inte alltför mycket upprepning utan det är skarpa kast och väldigt mycket variation på olika teman. På detta sätt hålls intresset vid liv hela tiden och jag har verkligen njutit av att lyssna på detta verk.

Det som jag framförallt gillar med denna musik är bredden och variationen. Sen är jag väldigt svag för partierna som har lite svärta och melankoli i sig. Det här finns verkligen i låtar som ”Frozen Words” och även i delar av den väldigt komplexa och varierade ”Trapped In”. Vi har också några oerhört vackra inledningar på låtarna i exempelvis helt instrumentella ”Hidden Smile” och den underbara ”Down Below”. På den sistnämnda fungerar sången och keyboardkompet underbart tillsammans. Missa inte heller de underbara violintonerna i inledningen på ”Down Below”. Rysarvarning! Jag måste också framhålla att den nye sångaren Gian Marco kompletterar Alessio alldeles fantastiskt. Deras sång i inledningen på denna låt är helt underbar med massor av harmoni och känsla. Gian Marco sjunger sedan även alldeles utmärkt ensam på hans egna (?) låt ”Truth”.

Jag måste också framhålla att bandet har en alldeles oerhört skicklig trummis i Martino Malacrida. Han har en diger meritlista och spelar i en mängd olika konstellationer och sammanhang. Lyssna på hans fullkomligt sanslöst inspirerande spel i inledningen av ”Truth”! Och han håller hög klass igenom samtliga låtar på plattan.

För den som gillar det lite mer experimentella och galna så finns också mycket att hämta. Inledningslåten ”Second Thought” liknar inget man hört förut med en massa tvära infall och vändningar. Lyssna också cirka 3 minuter in på låten ”Truth” där en väldigt märklig kanon mellan ett par keyboardsekvenser inleder och långsamt bygger upp en riktig kakafoni med riktigt råa toner och rivigt spel. 

Någon favoritlåt går faktiskt inte att plocka ut från albumet men man kan kanske säga att låten ”Trapped In” på något sätt sammanfattar hela konceptet för bandet. Här finns nämligen allt av det bästa bandet har att bjuda på i en salig blandning. Efter en något kaotisk inledning kommer man till ett oerhört vackert parti cirka 3 minuter in i låten med känslosam sång och underbara violintoner och blås. Avslutningen är sedan återigen varierad men mycket fin.

Som ni förstår har denna platta tagit mig med storm. Efter en i min mening väldigt trög inledning på detta prog-år var det förlösande att äntligen igen få lyssna på en riktig toppklass-produktion. Det är egentligen bara en sak som hindrar mig från att ge absolut toppbetyg och det är att jag är tveksam till om någon enskild låt på plattan får någon sorts evighetsstämpel som klassiker på sig. Så är det nog knappast men likväl är detta album något av det mest inspirerande jag någonsin har hört. Rekommenderas varmt! Vill ni ha den i CD-form får ni snabba på för den finns bara i 500 exemplar, i övrigt säljs albumet bara digitalt.  Forza Italia och italiensk prog!    

Not A Good Sign – Icebound
Egenproducerad

1 Second Thought
2 Frozen Words
3 Hidden Smile
4 As If
5 Down Below
6 Truth
7 Not Yet
8 Trapped In
9 Uomo Neve

www.notagoodsign.org
www.facebook.com/notagoodsign/

Betyg: 9.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Spock’s Beard – Noise Floor

Så var det då dags för ännu en release från ett långkörande band, Spock’s Beard, som ger ut sitt 14:e album sen debuten 1995. Line-upen denna gång är lite spännande då trumvirtuosen Nick dVirgilio är tillbaka i bandet igen efter ett längre uppehåll. Det är som i gamla tider alltså, med undantag för sången som sköts av Ted Leonard. Det är dessutom fråga om ett dubbelalbum (2CD eller snarare en fullängdare och en EP) med upp emot 70 minuter musik. Man kan ana stor förväntan inför releasen bland alla fans (inklusive undertecknad).

Om bandets utveckling denna gång säger Ted att man satsat lite mer på lätt-tillgängliga melodier än på ’crazy prog’. Och det märks. Tyvärr. Enligt min åsikt har det gjort musiken betydligt mindre intressant denna gång och faktiskt tidvis riktigt tråkig (nu sticker jag absolut ut hakan här då jag vet att fanskaran är stor och hängiven!).

Verket startar hyfsat bra med den långa ”To Breathe Another Day” vars introduktion genast får oss att känna igen Skäggens sound (och Nicks inspirerade trumspel). Den andra hälften av låten tappar tyvärr fart och känns inte lika medryckande. Några rätt taffliga solon och instrumentala partier hörs här innan grundtemat kommer tillbaka.

Men efter detta lite tama slut på inledningslåten tänds hoppet återigen rejält. Inledningen på låten ”What Becomes of Me” är riktigt, riktigt snyggt (älskar de där mellotrontonerna från Ryo Okumoto samt det sköna basspelet från Dave Meros). Sen övergår låten i sång och ändrar karaktär men låter fortfarande bra. För mig är detta plattans absolut bästa låt.

Men efter denna låt går det tyvärr bara utför resten av albumet. Jag finner mig själv att i låt efter låt bara halvdigga och tidvis helt tappa intresset för låtarna. Och fler lyssningar hjälper tyvärr inte. Man undrar vad som har hänt. Jag känner inte riktigt igen det här. För svagt låtmaterial uppenbarligen. Eller är det att jag egentligen inte är så förtjust i Ted som sångare? Det finns något i hans sångstil som jag inte riktigt tänder på. Men det är nog ändå låtmaterialet som jag helt enkelt inte tycker är så pass engagerande som tidigare. Typiskt nog finns undantagen i låtarna som är helt instrumentala, t ex ”Box of Spiders” och ”Armageddon Nervous”. Här kommer också Nick mer till sin rätt och kan blomma ut i härlig intensitet och tempo. I ”Box of Spiders” är det Ryo som får blomma ut ordentligt på sina keyboards. Annars tycker jag hans keyboardsolon för övrigt på denna platta är rätt så intetsägande. Sen måste man ändå älska slutet på denna låt som är så där härligt knasigt och kaotiskt.

Nej, det här var en svårsmält platta för mig även om jag naturligtvis inte kan säga att den är dålig. Vi hör ännu ett band som dras in mot mer populär och lätt-tillgänglig musik. Jag gillar inte den trenden. Kanske är det en kommersiell nödvändighet för att överleva som band. I så fall känns det väldigt trist vad gäller framtiden för progressiv rock. Det här är tyvärr enligt min åsikt den svagaste releasen hittills i Spock’s Beards karriär. Man undrar hur det här skall sluta. 

Spock’s Beard – Noise Floor”
InsideOut Music

CD 1 Noise Floor (51:52)
1 To Breathe Another Day (05:38)
2 What Becomes Of Me (06:11)
3 Somebody’s Home (06:32)
4 Have We All Gone Crazy Yet (08:06)
5 So This Is Life (05:35)
6 One So Wise (06:57)
7 Box Of Spiders (05:28)
8 Beginnings (07:25)
CD 2 Cutting Room Floor EP (17:06)
1 Days We’ll Remember (04:14)
2 Bulletproof (04:41)
3 Vault (04:39)
4 Armageddon Nervous (03:32)

 

http://www.spocksbeard.com
https://www.facebook.com/spocksbeard
https://twitter.com/spocksb
http://www.youtube.com/Spocksbeard

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Ring Van Moebius – Past The Evening Sun

Ibland slås man med häpnad över hur mycket nostalgisk retro som kan influera en del musiker och band. Ring Van Moebius från Kopervik i Norge spelar musik som om man vore tillbaka i första halvan av 1970-talet, ja kanske ännu tidigare innan de första stora prog-banden blev riktigt kända. Massor med Hammond-orgel och Mellotroner, bas (ofta rejält distad) och ett trumsound med slappa trumskinn som man sällan hör numera. En sorts sanslös blandning av King Crimson, Van der Graaf Generator och Deep Purple. Notera dock avsaknaden av gitarr vilket ju gör att de trots allt får ett ganska säreget sound.

Albumet innehåller bara tre låtar varav den första (titellåten) är drygt 20 minuter lång. Det är flummigt, häftigt, psykedeliskt (liksom det fina albumomslaget) och kan säkert uppskattas av många prog-fans. Jag gillar bäst den avslutande halvan av titellåten som har en lite mer skönt avslappnad stämning och massor av riktigt stämningsfulla mellotroner och orgeltoner. Där fungerar också sången lite bättre för jag får nog säga att sången annars inte är det som imponerar mest på plattan. Här ligger de klart i lä av de band som de själva så tydligt har inspirerats av. På den sista låten lyckas man heller inte så bra med mixningen där sången ofta dränks helt av alla keyboards. Fast ibland kan jag faktiskt tycka att jag får nog av de gamla ramarna i musiken. Exempelvis låten ”End of Greatness” ligger lite för nära King Crimsons ”Epitath” för att den skall kännas riktigt genuin.

Slutsatsen är att ifall saknaden är stor efter 70-talsmusiken och tidigare nämnda band så kan den här plattan nog fungera utmärkt. Dock, för egen del känner jag att jag hellre vill lyssna på ny musik med inspiration av de gamla legenderna men utan att hela tiden behöva tänka på att det låter som någon av dem.    

Ring Van Moebius – Past The Evening Sun
Apollon Records Prog

1. Past The Evening Sun
2. End of Greatness
3. Chasing The Horizon

https://www.facebook.com/RING-VAN-MÖBIUS

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Frequency Drift – Letters to Maro

Frequency Drift är ett av banden i stallet hos RPWLs skivbolag Gentle Art of Music. De har släppt flera riktigt fina album med musik som kan beskrivas som ganska lättlyssnad rock med tonvikt på harmonier och melodier och mindre fokus på det lite tyngre rock-artilleriet (särskilt på den nya plattan). Det nuvarande bandet har två typiska kännetecken:

  1. En mycket skicklig sångerska i Irini Alexa. Hon påminner om både Christina Booth och Petronella Nettermalm vilket gör att man kanske kan se bandets sound som en sorts mix mellan Magenta och Paatos.
  2. Harpa (spelas av Nerissa Schwarz) förekommer på i stort sett varje låt.

Kärnan i bandet består av multi-instrumentalisten och grundaren Andreas Hack och Nerissa Schwarz (elektrisk harpa och keyboards). Det märkliga är dock att ett av bandets tydligaste kännetecken – den kvinnliga sången – har levererats av en lång rad olika sångerskor genom åren. Irina är alltså ny sångare i bandet men detta har på något märkligt sätt inte ändrat mycket på hur bandet låter. Däremot har hon tillfört ett teatraliskt drag i sångerna med texter som hon själv har bidragit med.

Jag tyckte bra om skivan men tycker nog att kvaliteten varierar starkt på alla de elva låtarna på plattan. Det är inte frågan om någon sprudlande rock så för er som vill ha lite mer fart kan detta nog verka lite tamt. Men här är gott om fina harmonier, klassiska toner och lite stämsång. Stämningsfull musik för den lite eftertänksamme och funderande människan. Det finns verkligen behov även av det emellanåt.

Jag gillar inledningslåten (om vi undantar den korta ”Dear Maro”) med titeln ”Underground” som har en spännande konstruktion med instrumentval som inte är helt vanliga. Fast man hajar till över Irinas sång när hon sjunger ”falling” och låter rösten ramla ner i skalor på ett märkligt sätt. Men efterhand inser man att detta hör till och att det höjer låtens värde. Den klart största favoriten på plattan är nog ändå låten ”Electricity” som både har lite högre tempo och en lite skarpare melodi och refräng. Fint sound med harpa och bra sång med fina stämharmonier i refrängen, särskilt på slutet. Texten verkar dock lite märklig på en låt som den här. Verkar snarare handla om teknikproblem med datorer och telefoner än om mer klassiska och typiska känslomässiga teman för hitlåtar. Till sist bör man också nämna de väldigt fina låtarna ”Deprivation”, ”Izamani” och ”Nine”. Speciellt den sistnämnda är väldigt fin med fina orgeltoner och underbar sång av Irina. Verkar vara en hemsk historia i botten och man får nästan lite filmkänsla när Irina berättar om vad som hände den stackars tjänsteflickan. Lyssna själva på den rysliga historien.

Slutbetyget blir gott tack vare ett flertal fina kompositioner som lyfter sig lite över mängden. Men kanske verket hade mått bra av en liten bantning i låtantalet. Jag tycker även mycket om Irinas sång. Här har Andreas och Nerissa troligen hittat en talang med stor potential för bandet inför framtiden.

Frequency Drift – Letters to Maro
Gentle Art Of Music

1. Dear Maro
2. Underground
3. Electricity
4. Neon
5. Deprivation
6. Izanami
7. Nine
8. Escalator
9. Sleep Paralysis
10. Who’s master?
11. Ghosts When It Rains

www.frequencydrift.com

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Plenty – It Could Be Home

Plenty är Tim Bowness senaste projekt efter den fina plattan ”Lost In The Ghost Light” från förra året. Det är ett ganska märkligt verk som inte påminner så värst mycket om det han gjort tidigare mer än att man naturligtvis känner igen den typiska sångrösten. Det här är faktiskt en riktig retroplatta men inte så mycket inom Prog-gebitet utan i stället inom Synt- och Elektro-popen. Den för tankarna till 80-talet och band som exempelvis Ultravox, the Human League, the Blue Nile och kanske Prefab Sprout. Ganska avskalade verk med mestadels synt-trummor och diverse keyboards, en och annan gitarr och så då Tim Bowness på sång. Det var i själva verket så här som Tim började sin musikerkarriär på 80-talet tillsammans med kollegorna Brian Hulse och David K Jones. Men det blev aldrig av att man släppte något fullängdsalbum. Av någon anledning så tyckte de tre att det faktiskt var dags att nu, 27 år senare, samla ihop deras låtar i ett nytt album (med en nyskriven låt i ”The Good Man”). Kanske var det här inspirerat av den senaste vågen av ny modern elektro-pop från artister som Lady Gaga och några till?

Albumet börjar med en riktigt saftig kultur-krock, nämligen Rolling Stones låt ”As Tears Go By” i elektro-pop tappning. Intressant men kanske ändå inte det mest intressanta på plattan. Covers kan bli bra men jag tände inte riktigt på just detta försök till nytolkning av en låt. Då tyckte jag bättre om låtarna ”Broken Nights” och den avslutande titellåten ”It Could Be Home”. Gemensamt för de båda låtarna är en distinkt takt och svepande sköna keyboard-toner som passar bra till sången. Titellåten är enligt min mening den allra bästa låten på plattan. Den inleds med ett alldeles oemotståndligt tema spelat på mellotron-flöjt med en mycket tydlig och makerad takt. Riktigt, riktigt skönt! Andra halvan av låten tappar lite i intensitet och kör kanske lite för många upprepningar. Men ändå, det här var en riktigt bra låt även för en som inte riktigt tagit till sig elektro-pop genren förut.

Resten av låtarna på albumet känns bra ojämna och inte alltid så lyckade. Vissa låtar är faktiskt bra sega och på gränsen till tråkiga. Sen må herr Bowness ha en gyllene röst men, som sagt, är inte låtarna bra nog så hjälper det inte. Låten ”Strange Gods” bör dock nämnas som ett av de bättre spåren. Här får man till en spännande atmosfär i refrängpartierna.

Ett trevligt album med några höjdpunkter men tyvärr inget som kommer att läggas till favoriterna.

Plenty – It Could Be Home
Karisma Records

1. As Tears Go By
2. Hide
3. Never Needing
4. Broken Nights
5. Foolish Waking
6. Strange Gods
7. Every Stranger’s Voice
8. Climb
9. The Good Man
10. It Could Be Home

www.weareplenty.com

Betyg: 6.5/10

Karl-Göran Karlsson

Kino – Radio Voltaire

Kino är tillbaka igen med ett nytt album. Det är 13 år sen debuten med den utmärkta plattan ”Picture”. Efter så lång tid började man undra ifall sångaren och gitarristen John Mitchell och hans kollegor faktiskt skulle göra någonting mer tillsammans. Men som den arbetsnarkoman han är (inblandad i flera band och projekt som Lonely Robot, Frost och It Bites) så lyckades John pressa in ett nytt album efter att ha fått grönt ljus för medverkan av bandkompisen och Marillion-basisten Pete Trewavas (en annan arbetsnarkoman) i samband med Marillions konsert i Royal Albert Hall förra året. Det var egentligen tänkt att John skulle jobba med en tredje fullängdare i hans Lonely Robot-projekt men han ändrade sig efter viss påtryckning från skivbolaget. 

Viss ändring i bandkonstellationen jämfört med debutplattan kan dock noteras. Ny trummis är Craig Blundell (turnerar sen ett tag med Steven Wilson, annars även aktiv i Lonely Robot) sedan Chris Maitland gått vidare till andra projekt. På keyboards hör vi fortfarande John Beck (spelar även i It Bites) på flera låtar men han betraktas mer som en gästmusiker på den här plattan till skillnad från debuten där han deltog mycket mer i låtskrivandet.

Något jag slås av då jag lyssnar på plattan är att stilarna på låtarna varierar och knappast någon av dem kan sägas vara särskilt representativ för genren Progressive Rock. På det sättet skiljer sig detta verk en del från debuten. Det här är snarare finurlig och skickligt genomförd pop och rock med bra melodier och fina arrangemang. Visst finns här grannlåt som gränsar till det lite mer ambitiösa men det är tydligt att John och de andra den här gången ville spela lite mer direkt lättillgänglig musik. För oss krävande musiklyssnare kanske det låter lite oroväckande men jag ser egentligen inget större problem här. Fortfarande gäller ju att John är en alldeles utomordentlig sångare och låtskrivare samt även duktig på gitarren. Det blir alltså högkvalitativt i alla fall!  

Bäst på plattan är de tre låtarna ”Idlewild”, ”I Won’t Break So Easily Anymore” och avslutande ”The Silent Fighter Pilot”. Första nämnda låt här är rena Melodifestival-låten, (jo, allvarligt (!) – låten har till och med tonartshöjning på slutet!). En mycket vacker melodi med fint pianokomp som för tankarna till några av Steven Wilsons lugnare låtar. På denna låt passar Johns känslosamma och småhesa röst otroligt bra. Låten handlar om smärtsamma avsked på flygplatser där titeln ”Idlewild” faktiskt är det ursprungliga namnet på John F Kennedy-flygplatsen i New York. Låt nummer två i bästa-listan är den låt som svänger mest på plattan. Ett finurligt bakgrundskomp på keyboards och en otrolig svängig refräng som är rent omöjlig att värja sig mot. Låten har även ett fint Manfred Mann-inspirerat keyboardsolo i mitten. Den tredje nämnda låten (Johns favorit enligt egen uppgift) är kanske den allvarligaste av låtarna på plattan och handlar om alla dem som rycks bort för tidigt från livet p g a orsaker som är utanför deras kontroll. Det är här exemplifierat av en stridspilot sekunderna före han blir nedskjuten. Låten har en mycket dramatisk och olycksbådande inledning som just kommer från ett störtande stridsflygplan (Spitfire). Mycket stämningsfullt kompat på piano och bra sång återigen. En låt som faktiskt ger lite rysningar.

Övriga låtar är överlag bra men det finns några stycken (bland annat ”I Don’t Know Why”) som känns som man har hört 100 gånger förut. Så talet om nyskapande och gränsöverskridande i förhandsinformationen ekar trots allt lite ihåligt. Men lite kul grepp här och där märker man, exempelvis i låten ”The Dead Club” där keyboardisten John Beck bidrar med lite kul Haken-inspirerade sekvenser. Även låten ”Grey Shades On Concrete Fields”, med en ganska knasig men ändå häftig taktmarkering, kan nämnas här. Sen måste jag väl också säga att de bästa låtarna kommer från John medan däremot de som i huvudsak skrivits av Pete är (för mig) mindre intressanta. Fast ett coolt bas-solo får vi höra i låten ”Out Of Time”. Pete står även för sköna bastoner i avslutande hälften av titellåten. Hårt slående trummisen Craig gör som vanligt det han skall med precision och utan större krusiduller.

Slutomdömet blir i alla fall gott och åtminstone för er som inte är hardcore Prog-nördar utan lite mer av rockens allätare så kan nog denna platta passa perfekt. Jag njuter i alla fall av att återigen få höra en av de bästa rocksångarna just nu.

Kino – Radio Voltaire
InsideOut Music

1. Radio Voltaire
2. The Dead Club
3. Idlewild
4. I Don’t Know Why
5. I Won’t Break So Easily Any More
6. Temple Tudor
7. Out Of Time
8. Warmth Of The Sun
9. Grey Shades On Concrete Fields
10. Keep The Faith
11. The Silent Fighter Pilot

www.facebook.com/KINObandofficial

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Jordsjø – Jord

Jordsjø är en duo från Oslo bestående av multi-instrumentalisten Håkon Oftung (även inblandad i banden Tusmørke och Black Magic) och trummisen Kristian Frøland. Det här är deras första fullängdare under bandnamnet Jordsjö efter att tidigare bara ha släppt några demos. Deras musik sägs vara influerad av band som Änglagård, Tusmørke, Black Magic, Wobbler och Sinkadus. Musiken för definitivt tankarna till 70-talet och det finns massor av flöjt, mellotroner, gitarr och orgel som bärande ingredienser.

Det här är faktiskt en alldeles fantastisk platta. Eller är den det egentligen? Jag har sällan varit så kluven inför ett verk som det här. Musiken är utomordentligt njutbar, välproducerad och full av det som åtminstone jag älskar inom den progressiva rocken. Men det som gör mig tveksam är det fullkomligt brutala varumärkesangreppet på det underbara svenska bandet Änglagård. Det är få rockband idag som kan stoltsera med att man direkt känner igen deras stil och där man slagit sig fram just därför att man har en unik stil. Änglagård är ett sådant band. Men om man lyssnar på låten ”Jord I” så är det så uppenbart att man har lyft in hela Änglagårds koncept i låten. Även andra låtar på plattan har liknande passager men ingen är så utstuderad som ”Jord I”. D v s, den som inte visste att det var Jordsjö som spelar skulle självklart säga att detta naturligtvis är Änglagård. Flöjterna, mellotronerna, kasten mellan ackorden och till och med orgelpassagerna är ju exakt så som vi känner Änglagård. Och inte nog med det. Bara bandnamnet och låtnamnen verkar ju närmast ha hämtats direkt från Änglagårds plattor. Jag tänker ju naturligtvis på den underbara låten ”Jordrök”. Var fantasin verkligen så svag att det inte gick att kalla bandet och låtarna för något annat än Jordsjø? Eller är det en sorts hyllning till Änglagård? Då tycker jag man borde gått ut med det tydligare.

Jag brukar i regel vara ganska generös när det gäller hur band tar efter andra band. Exempelvis är jag en varm anhängare av italienska The Watch trots att de gjort soundet från tidiga Genesis till deras eget varumärke. Men det här var ändå på något sätt över gränsen för att jag bara förbehållslöst skall kunna hylla det.

Men nu lämnar jag denna i och för sig rätt allvarliga kritik och går vidare på det musikaliska innehållet. Det är inte tu tal om att bästa låten på plattan faktiskt är nyss nämnda ”Jord I” som är väldigt skickligt utförd. Fantastiskt vackert spel på flöjt (vilket genomgående gäller alla låtar på plattan) och underbara stämningar med mellotroner och orglar. Härlig intensitet i vissa passager och fina kast mellan ackorden från gitarr och mellotroner i samband med refrängen.

Jag gillar också skarpt låten ”Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer” och då kanske särskilt partiet cirka 3 minuter in i låten med ett fantastiskt samspel mellan bas och gitarr och med undersköna orgeltoner i bakgrunden. Takten här är också skön och man anar lite folkviseinspiration (från musik som vi i Sverige kallar polska).

Låten ”La Meg Försvinne” är textmässigt en sorts hyllning till den norska nationalsporten ”Gå på tur”. Om att uppleva naturens storslagenhet och att göra det i ensamhet långt borta från vardagens bekymmer. Återigen fina flöjtpartier och en fin refräng som sätter sig i skallen. Det som inte känns lika bra är kanske sången (återigen något som till viss del även gäller Änglagård). Något som dock stör mig här är några rätt otäcka syntetiska ljud som svirrar runt i början på låten. Det gäller för övrigt både den inledande ”Over Vidda” och avslutande ”Postludium” där en massa märkliga ljud förekommer som jag har lite svårt att förstå tjusningen med.

Slutbetyget blir väl godkänt men inte mer. Detta trots att här finns några låtar som jag verkligen tycker väldigt mycket om. Men hur mycket av ens förebilders sound får man egentligen kopiera innan man blir anklagad för stöld? Här tassar Håkon och Kristian verkligen oerhört nära gränsen för det tillåtna. Jag hoppas att man i fortsättningen öder mer tid på att verkligen hitta ett eget sound och uttryck i kompositionerna. Ta exempelvis lärdom av ett annat norskt band; Gazpacho, som inledningsvis låg väldigt nära förebilderna Marillion men som så småningom skapade sig en alldeles egen musikalisk nisch på ett mycket framgångsrikt sätt. Jag hoppas det kan ske även med Jordsjø om bara orken och viljan finns.

Jordsjø – Jord
Karisma Records

1. Over Vidda
2. Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer
3. Finske Skoger
4. Jord I
5. Jord II
6. La meg forsvinne
7. Postludium

www.facebook.com/jordsjoe

www.karismarecords.no

 

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Clouds Can – Leave

Thomas Thielen har en lång bakgrund inom tysk progressive rock där han är mer känd under artistnamnet t. Han är multi-instrumentalist och dessutom en riktigt skaplig sångare, inte alltför olik Peter Hamill i både röst och sångsätt. Han har släppt ett antal soloplattor de senaste 15 åren och de blir (enligt min mening) bara bättre och bättre. Förrförra årets release ”Epistrophobia” är tveklöst hans bästa album hittills men det nådde tyvärr knappast något större uppmärksamhet i Sverige.

Nu är Thomas på gång igen med ett nytt album tillsammans med Dominik Huttermann (med artistnamnet ”Human”). Redan 1995 gjorde de båda ett album betitlat ”Moon” som följdes av ”Per Aspera” 1998 under bandnamnet Clouds Can.  Efter en nästan 20 år lång paus är det alltså nu dags för deras tredje album tillsammans. De spelar och arrangerar allt tillsammans men Thomas står för sången. Redan från början var de inne på att skapa lite lättsammare men ändå ambitiös musik som de kallade ”Progressive Pop”, d v s enklare melodiska låtar men med komp och influenser från mer klassisk progressiv rock. Det här ligger ju bra i tiden med tanke på andra inom den progressiva rocken som numera gör likadant (t ex Steven Wilson).  

Nya skivan med titeln ”Leave” är verkligen lättlyssnad och lätt att ta till sig tämligen direkt. Här finns 8 låtar på drygt 50 minuter som ändå är hyfsat variationsrika och som innehåller tillräckligt med prog-influenser för att åtminstone inte jag skall bli uttråkad (jag blir lätt det av alltför banal populärmusik). Textmässigt rör sig låtarna kring klassiska relationsproblem mellan man och kvinna och särskilt smärtsamma uppbrott (vilket förklarar titeln på plattan). Den mest tydliga låten i det avseendet är den balladliknande ”On The Day You Leave”. En fin låt men kanske på gränsen till det jag skulle kalla ”smörig”.

De mest lyckade progpop-låten är nog inledande ”This Dream of Me”. Snyggt arrangerad och med en tydlig refräng som sätter sig i skallen, härligt kompat av mellotronmattor. Men det finns ändå två låtar som är mer tydligt proggiga och som jag gillar allra bäst på plattan, nämligen låtarna ”Like Any Angel” och ”Insomnia”. Den förstnämnda bjuder på ett mycket spännande arrangemang med fina klangbilder och lite mystiska röster och ljud i bakgrunden. I den andra är det de läckra vandringarna mellan gitarrackorden som gör låten intressant liksom att den efter ett tag oväntat fläskar på med riktigt tunga gitarrer kompat av spännande mellotronkörer i bakgrunden. Plötsligt får jag också återigen vibbar av Peter Hamill när det gäller Thomas sång. Fans av Peter bör nog ta en titt på Thomas Thielen och hans alster.

Clouds Can – Leave
Progressive Promotion Records

1. This Dream Of Me
2. All We Are I Am Not
3. Life Is Strange
4. On The Day You Leave
5. Like Any Angel
6. A Change Of Heart
7. Insomnia
8. Always Forever

https://dhuettermann.wixsite.com/cloudscan

https://www.facebook.com/cloudscanband/

 

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson