Ring Van Moebius – Past The Evening Sun

Ibland slås man med häpnad över hur mycket nostalgisk retro som kan influera en del musiker och band. Ring Van Moebius från Kopervik i Norge spelar musik som om man vore tillbaka i första halvan av 1970-talet, ja kanske ännu tidigare innan de första stora prog-banden blev riktigt kända. Massor med Hammond-orgel och Mellotroner, bas (ofta rejält distad) och ett trumsound med slappa trumskinn som man sällan hör numera. En sorts sanslös blandning av King Crimson, Van der Graaf Generator och Deep Purple. Notera dock avsaknaden av gitarr vilket ju gör att de trots allt får ett ganska säreget sound.

Albumet innehåller bara tre låtar varav den första (titellåten) är drygt 20 minuter lång. Det är flummigt, häftigt, psykedeliskt (liksom det fina albumomslaget) och kan säkert uppskattas av många prog-fans. Jag gillar bäst den avslutande halvan av titellåten som har en lite mer skönt avslappnad stämning och massor av riktigt stämningsfulla mellotroner och orgeltoner. Där fungerar också sången lite bättre för jag får nog säga att sången annars inte är det som imponerar mest på plattan. Här ligger de klart i lä av de band som de själva så tydligt har inspirerats av. På den sista låten lyckas man heller inte så bra med mixningen där sången ofta dränks helt av alla keyboards. Fast ibland kan jag faktiskt tycka att jag får nog av de gamla ramarna i musiken. Exempelvis låten ”End of Greatness” ligger lite för nära King Crimsons ”Epitath” för att den skall kännas riktigt genuin.

Slutsatsen är att ifall saknaden är stor efter 70-talsmusiken och tidigare nämnda band så kan den här plattan nog fungera utmärkt. Dock, för egen del känner jag att jag hellre vill lyssna på ny musik med inspiration av de gamla legenderna men utan att hela tiden behöva tänka på att det låter som någon av dem.    

Ring Van Moebius – Past The Evening Sun
Apollon Records Prog

1. Past The Evening Sun
2. End of Greatness
3. Chasing The Horizon

https://www.facebook.com/RING-VAN-MÖBIUS

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Frequency Drift – Letters to Maro

Frequency Drift är ett av banden i stallet hos RPWLs skivbolag Gentle Art of Music. De har släppt flera riktigt fina album med musik som kan beskrivas som ganska lättlyssnad rock med tonvikt på harmonier och melodier och mindre fokus på det lite tyngre rock-artilleriet (särskilt på den nya plattan). Det nuvarande bandet har två typiska kännetecken:

  1. En mycket skicklig sångerska i Irini Alexa. Hon påminner om både Christina Booth och Petronella Nettermalm vilket gör att man kanske kan se bandets sound som en sorts mix mellan Magenta och Paatos.
  2. Harpa (spelas av Nerissa Schwarz) förekommer på i stort sett varje låt.

Kärnan i bandet består av multi-instrumentalisten och grundaren Andreas Hack och Nerissa Schwarz (elektrisk harpa och keyboards). Det märkliga är dock att ett av bandets tydligaste kännetecken – den kvinnliga sången – har levererats av en lång rad olika sångerskor genom åren. Irina är alltså ny sångare i bandet men detta har på något märkligt sätt inte ändrat mycket på hur bandet låter. Däremot har hon tillfört ett teatraliskt drag i sångerna med texter som hon själv har bidragit med.

Jag tyckte bra om skivan men tycker nog att kvaliteten varierar starkt på alla de elva låtarna på plattan. Det är inte frågan om någon sprudlande rock så för er som vill ha lite mer fart kan detta nog verka lite tamt. Men här är gott om fina harmonier, klassiska toner och lite stämsång. Stämningsfull musik för den lite eftertänksamme och funderande människan. Det finns verkligen behov även av det emellanåt.

Jag gillar inledningslåten (om vi undantar den korta ”Dear Maro”) med titeln ”Underground” som har en spännande konstruktion med instrumentval som inte är helt vanliga. Fast man hajar till över Irinas sång när hon sjunger ”falling” och låter rösten ramla ner i skalor på ett märkligt sätt. Men efterhand inser man att detta hör till och att det höjer låtens värde. Den klart största favoriten på plattan är nog ändå låten ”Electricity” som både har lite högre tempo och en lite skarpare melodi och refräng. Fint sound med harpa och bra sång med fina stämharmonier i refrängen, särskilt på slutet. Texten verkar dock lite märklig på en låt som den här. Verkar snarare handla om teknikproblem med datorer och telefoner än om mer klassiska och typiska känslomässiga teman för hitlåtar. Till sist bör man också nämna de väldigt fina låtarna ”Deprivation”, ”Izamani” och ”Nine”. Speciellt den sistnämnda är väldigt fin med fina orgeltoner och underbar sång av Irina. Verkar vara en hemsk historia i botten och man får nästan lite filmkänsla när Irina berättar om vad som hände den stackars tjänsteflickan. Lyssna själva på den rysliga historien.

Slutbetyget blir gott tack vare ett flertal fina kompositioner som lyfter sig lite över mängden. Men kanske verket hade mått bra av en liten bantning i låtantalet. Jag tycker även mycket om Irinas sång. Här har Andreas och Nerissa troligen hittat en talang med stor potential för bandet inför framtiden.

Frequency Drift – Letters to Maro
Gentle Art Of Music

1. Dear Maro
2. Underground
3. Electricity
4. Neon
5. Deprivation
6. Izanami
7. Nine
8. Escalator
9. Sleep Paralysis
10. Who’s master?
11. Ghosts When It Rains

www.frequencydrift.com

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Plenty – It Could Be Home

Plenty är Tim Bowness senaste projekt efter den fina plattan ”Lost In The Ghost Light” från förra året. Det är ett ganska märkligt verk som inte påminner så värst mycket om det han gjort tidigare mer än att man naturligtvis känner igen den typiska sångrösten. Det här är faktiskt en riktig retroplatta men inte så mycket inom Prog-gebitet utan i stället inom Synt- och Elektro-popen. Den för tankarna till 80-talet och band som exempelvis Ultravox, the Human League, the Blue Nile och kanske Prefab Sprout. Ganska avskalade verk med mestadels synt-trummor och diverse keyboards, en och annan gitarr och så då Tim Bowness på sång. Det var i själva verket så här som Tim började sin musikerkarriär på 80-talet tillsammans med kollegorna Brian Hulse och David K Jones. Men det blev aldrig av att man släppte något fullängdsalbum. Av någon anledning så tyckte de tre att det faktiskt var dags att nu, 27 år senare, samla ihop deras låtar i ett nytt album (med en nyskriven låt i ”The Good Man”). Kanske var det här inspirerat av den senaste vågen av ny modern elektro-pop från artister som Lady Gaga och några till?

Albumet börjar med en riktigt saftig kultur-krock, nämligen Rolling Stones låt ”As Tears Go By” i elektro-pop tappning. Intressant men kanske ändå inte det mest intressanta på plattan. Covers kan bli bra men jag tände inte riktigt på just detta försök till nytolkning av en låt. Då tyckte jag bättre om låtarna ”Broken Nights” och den avslutande titellåten ”It Could Be Home”. Gemensamt för de båda låtarna är en distinkt takt och svepande sköna keyboard-toner som passar bra till sången. Titellåten är enligt min mening den allra bästa låten på plattan. Den inleds med ett alldeles oemotståndligt tema spelat på mellotron-flöjt med en mycket tydlig och makerad takt. Riktigt, riktigt skönt! Andra halvan av låten tappar lite i intensitet och kör kanske lite för många upprepningar. Men ändå, det här var en riktigt bra låt även för en som inte riktigt tagit till sig elektro-pop genren förut.

Resten av låtarna på albumet känns bra ojämna och inte alltid så lyckade. Vissa låtar är faktiskt bra sega och på gränsen till tråkiga. Sen må herr Bowness ha en gyllene röst men, som sagt, är inte låtarna bra nog så hjälper det inte. Låten ”Strange Gods” bör dock nämnas som ett av de bättre spåren. Här får man till en spännande atmosfär i refrängpartierna.

Ett trevligt album med några höjdpunkter men tyvärr inget som kommer att läggas till favoriterna.

Plenty – It Could Be Home
Karisma Records

1. As Tears Go By
2. Hide
3. Never Needing
4. Broken Nights
5. Foolish Waking
6. Strange Gods
7. Every Stranger’s Voice
8. Climb
9. The Good Man
10. It Could Be Home

www.weareplenty.com

Betyg: 6.5/10

Karl-Göran Karlsson

Kino – Radio Voltaire

Kino är tillbaka igen med ett nytt album. Det är 13 år sen debuten med den utmärkta plattan ”Picture”. Efter så lång tid började man undra ifall sångaren och gitarristen John Mitchell och hans kollegor faktiskt skulle göra någonting mer tillsammans. Men som den arbetsnarkoman han är (inblandad i flera band och projekt som Lonely Robot, Frost och It Bites) så lyckades John pressa in ett nytt album efter att ha fått grönt ljus för medverkan av bandkompisen och Marillion-basisten Pete Trewavas (en annan arbetsnarkoman) i samband med Marillions konsert i Royal Albert Hall förra året. Det var egentligen tänkt att John skulle jobba med en tredje fullängdare i hans Lonely Robot-projekt men han ändrade sig efter viss påtryckning från skivbolaget. 

Viss ändring i bandkonstellationen jämfört med debutplattan kan dock noteras. Ny trummis är Craig Blundell (turnerar sen ett tag med Steven Wilson, annars även aktiv i Lonely Robot) sedan Chris Maitland gått vidare till andra projekt. På keyboards hör vi fortfarande John Beck (spelar även i It Bites) på flera låtar men han betraktas mer som en gästmusiker på den här plattan till skillnad från debuten där han deltog mycket mer i låtskrivandet.

Något jag slås av då jag lyssnar på plattan är att stilarna på låtarna varierar och knappast någon av dem kan sägas vara särskilt representativ för genren Progressive Rock. På det sättet skiljer sig detta verk en del från debuten. Det här är snarare finurlig och skickligt genomförd pop och rock med bra melodier och fina arrangemang. Visst finns här grannlåt som gränsar till det lite mer ambitiösa men det är tydligt att John och de andra den här gången ville spela lite mer direkt lättillgänglig musik. För oss krävande musiklyssnare kanske det låter lite oroväckande men jag ser egentligen inget större problem här. Fortfarande gäller ju att John är en alldeles utomordentlig sångare och låtskrivare samt även duktig på gitarren. Det blir alltså högkvalitativt i alla fall!  

Bäst på plattan är de tre låtarna ”Idlewild”, ”I Won’t Break So Easily Anymore” och avslutande ”The Silent Fighter Pilot”. Första nämnda låt här är rena Melodifestival-låten, (jo, allvarligt (!) – låten har till och med tonartshöjning på slutet!). En mycket vacker melodi med fint pianokomp som för tankarna till några av Steven Wilsons lugnare låtar. På denna låt passar Johns känslosamma och småhesa röst otroligt bra. Låten handlar om smärtsamma avsked på flygplatser där titeln ”Idlewild” faktiskt är det ursprungliga namnet på John F Kennedy-flygplatsen i New York. Låt nummer två i bästa-listan är den låt som svänger mest på plattan. Ett finurligt bakgrundskomp på keyboards och en otrolig svängig refräng som är rent omöjlig att värja sig mot. Låten har även ett fint Manfred Mann-inspirerat keyboardsolo i mitten. Den tredje nämnda låten (Johns favorit enligt egen uppgift) är kanske den allvarligaste av låtarna på plattan och handlar om alla dem som rycks bort för tidigt från livet p g a orsaker som är utanför deras kontroll. Det är här exemplifierat av en stridspilot sekunderna före han blir nedskjuten. Låten har en mycket dramatisk och olycksbådande inledning som just kommer från ett störtande stridsflygplan (Spitfire). Mycket stämningsfullt kompat på piano och bra sång återigen. En låt som faktiskt ger lite rysningar.

Övriga låtar är överlag bra men det finns några stycken (bland annat ”I Don’t Know Why”) som känns som man har hört 100 gånger förut. Så talet om nyskapande och gränsöverskridande i förhandsinformationen ekar trots allt lite ihåligt. Men lite kul grepp här och där märker man, exempelvis i låten ”The Dead Club” där keyboardisten John Beck bidrar med lite kul Haken-inspirerade sekvenser. Även låten ”Grey Shades On Concrete Fields”, med en ganska knasig men ändå häftig taktmarkering, kan nämnas här. Sen måste jag väl också säga att de bästa låtarna kommer från John medan däremot de som i huvudsak skrivits av Pete är (för mig) mindre intressanta. Fast ett coolt bas-solo får vi höra i låten ”Out Of Time”. Pete står även för sköna bastoner i avslutande hälften av titellåten. Hårt slående trummisen Craig gör som vanligt det han skall med precision och utan större krusiduller.

Slutomdömet blir i alla fall gott och åtminstone för er som inte är hardcore Prog-nördar utan lite mer av rockens allätare så kan nog denna platta passa perfekt. Jag njuter i alla fall av att återigen få höra en av de bästa rocksångarna just nu.

Kino – Radio Voltaire
InsideOut Music

1. Radio Voltaire
2. The Dead Club
3. Idlewild
4. I Don’t Know Why
5. I Won’t Break So Easily Any More
6. Temple Tudor
7. Out Of Time
8. Warmth Of The Sun
9. Grey Shades On Concrete Fields
10. Keep The Faith
11. The Silent Fighter Pilot

www.facebook.com/KINObandofficial

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Jordsjø – Jord

Jordsjø är en duo från Oslo bestående av multi-instrumentalisten Håkon Oftung (även inblandad i banden Tusmørke och Black Magic) och trummisen Kristian Frøland. Det här är deras första fullängdare under bandnamnet Jordsjö efter att tidigare bara ha släppt några demos. Deras musik sägs vara influerad av band som Änglagård, Tusmørke, Black Magic, Wobbler och Sinkadus. Musiken för definitivt tankarna till 70-talet och det finns massor av flöjt, mellotroner, gitarr och orgel som bärande ingredienser.

Det här är faktiskt en alldeles fantastisk platta. Eller är den det egentligen? Jag har sällan varit så kluven inför ett verk som det här. Musiken är utomordentligt njutbar, välproducerad och full av det som åtminstone jag älskar inom den progressiva rocken. Men det som gör mig tveksam är det fullkomligt brutala varumärkesangreppet på det underbara svenska bandet Änglagård. Det är få rockband idag som kan stoltsera med att man direkt känner igen deras stil och där man slagit sig fram just därför att man har en unik stil. Änglagård är ett sådant band. Men om man lyssnar på låten ”Jord I” så är det så uppenbart att man har lyft in hela Änglagårds koncept i låten. Även andra låtar på plattan har liknande passager men ingen är så utstuderad som ”Jord I”. D v s, den som inte visste att det var Jordsjö som spelar skulle självklart säga att detta naturligtvis är Änglagård. Flöjterna, mellotronerna, kasten mellan ackorden och till och med orgelpassagerna är ju exakt så som vi känner Änglagård. Och inte nog med det. Bara bandnamnet och låtnamnen verkar ju närmast ha hämtats direkt från Änglagårds plattor. Jag tänker ju naturligtvis på den underbara låten ”Jordrök”. Var fantasin verkligen så svag att det inte gick att kalla bandet och låtarna för något annat än Jordsjø? Eller är det en sorts hyllning till Änglagård? Då tycker jag man borde gått ut med det tydligare.

Jag brukar i regel vara ganska generös när det gäller hur band tar efter andra band. Exempelvis är jag en varm anhängare av italienska The Watch trots att de gjort soundet från tidiga Genesis till deras eget varumärke. Men det här var ändå på något sätt över gränsen för att jag bara förbehållslöst skall kunna hylla det.

Men nu lämnar jag denna i och för sig rätt allvarliga kritik och går vidare på det musikaliska innehållet. Det är inte tu tal om att bästa låten på plattan faktiskt är nyss nämnda ”Jord I” som är väldigt skickligt utförd. Fantastiskt vackert spel på flöjt (vilket genomgående gäller alla låtar på plattan) och underbara stämningar med mellotroner och orglar. Härlig intensitet i vissa passager och fina kast mellan ackorden från gitarr och mellotroner i samband med refrängen.

Jag gillar också skarpt låten ”Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer” och då kanske särskilt partiet cirka 3 minuter in i låten med ett fantastiskt samspel mellan bas och gitarr och med undersköna orgeltoner i bakgrunden. Takten här är också skön och man anar lite folkviseinspiration (från musik som vi i Sverige kallar polska).

Låten ”La Meg Försvinne” är textmässigt en sorts hyllning till den norska nationalsporten ”Gå på tur”. Om att uppleva naturens storslagenhet och att göra det i ensamhet långt borta från vardagens bekymmer. Återigen fina flöjtpartier och en fin refräng som sätter sig i skallen. Det som inte känns lika bra är kanske sången (återigen något som till viss del även gäller Änglagård). Något som dock stör mig här är några rätt otäcka syntetiska ljud som svirrar runt i början på låten. Det gäller för övrigt både den inledande ”Over Vidda” och avslutande ”Postludium” där en massa märkliga ljud förekommer som jag har lite svårt att förstå tjusningen med.

Slutbetyget blir väl godkänt men inte mer. Detta trots att här finns några låtar som jag verkligen tycker väldigt mycket om. Men hur mycket av ens förebilders sound får man egentligen kopiera innan man blir anklagad för stöld? Här tassar Håkon och Kristian verkligen oerhört nära gränsen för det tillåtna. Jag hoppas att man i fortsättningen öder mer tid på att verkligen hitta ett eget sound och uttryck i kompositionerna. Ta exempelvis lärdom av ett annat norskt band; Gazpacho, som inledningsvis låg väldigt nära förebilderna Marillion men som så småningom skapade sig en alldeles egen musikalisk nisch på ett mycket framgångsrikt sätt. Jag hoppas det kan ske även med Jordsjø om bara orken och viljan finns.

Jordsjø – Jord
Karisma Records

1. Over Vidda
2. Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer
3. Finske Skoger
4. Jord I
5. Jord II
6. La meg forsvinne
7. Postludium

www.facebook.com/jordsjoe

www.karismarecords.no

 

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Clouds Can – Leave

Thomas Thielen har en lång bakgrund inom tysk progressive rock där han är mer känd under artistnamnet t. Han är multi-instrumentalist och dessutom en riktigt skaplig sångare, inte alltför olik Peter Hamill i både röst och sångsätt. Han har släppt ett antal soloplattor de senaste 15 åren och de blir (enligt min mening) bara bättre och bättre. Förrförra årets release ”Epistrophobia” är tveklöst hans bästa album hittills men det nådde tyvärr knappast något större uppmärksamhet i Sverige.

Nu är Thomas på gång igen med ett nytt album tillsammans med Dominik Huttermann (med artistnamnet ”Human”). Redan 1995 gjorde de båda ett album betitlat ”Moon” som följdes av ”Per Aspera” 1998 under bandnamnet Clouds Can.  Efter en nästan 20 år lång paus är det alltså nu dags för deras tredje album tillsammans. De spelar och arrangerar allt tillsammans men Thomas står för sången. Redan från början var de inne på att skapa lite lättsammare men ändå ambitiös musik som de kallade ”Progressive Pop”, d v s enklare melodiska låtar men med komp och influenser från mer klassisk progressiv rock. Det här ligger ju bra i tiden med tanke på andra inom den progressiva rocken som numera gör likadant (t ex Steven Wilson).  

Nya skivan med titeln ”Leave” är verkligen lättlyssnad och lätt att ta till sig tämligen direkt. Här finns 8 låtar på drygt 50 minuter som ändå är hyfsat variationsrika och som innehåller tillräckligt med prog-influenser för att åtminstone inte jag skall bli uttråkad (jag blir lätt det av alltför banal populärmusik). Textmässigt rör sig låtarna kring klassiska relationsproblem mellan man och kvinna och särskilt smärtsamma uppbrott (vilket förklarar titeln på plattan). Den mest tydliga låten i det avseendet är den balladliknande ”On The Day You Leave”. En fin låt men kanske på gränsen till det jag skulle kalla ”smörig”.

De mest lyckade progpop-låten är nog inledande ”This Dream of Me”. Snyggt arrangerad och med en tydlig refräng som sätter sig i skallen, härligt kompat av mellotronmattor. Men det finns ändå två låtar som är mer tydligt proggiga och som jag gillar allra bäst på plattan, nämligen låtarna ”Like Any Angel” och ”Insomnia”. Den förstnämnda bjuder på ett mycket spännande arrangemang med fina klangbilder och lite mystiska röster och ljud i bakgrunden. I den andra är det de läckra vandringarna mellan gitarrackorden som gör låten intressant liksom att den efter ett tag oväntat fläskar på med riktigt tunga gitarrer kompat av spännande mellotronkörer i bakgrunden. Plötsligt får jag också återigen vibbar av Peter Hamill när det gäller Thomas sång. Fans av Peter bör nog ta en titt på Thomas Thielen och hans alster.

Clouds Can – Leave
Progressive Promotion Records

1. This Dream Of Me
2. All We Are I Am Not
3. Life Is Strange
4. On The Day You Leave
5. Like Any Angel
6. A Change Of Heart
7. Insomnia
8. Always Forever

https://dhuettermann.wixsite.com/cloudscan

https://www.facebook.com/cloudscanband/

 

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Perfect Beings – Vier

Perfect Beings är ett amerikanskt progressivt rockband som bildades i Los Angeles 2012. Nu släpps deras tredje album sen starten med namnet ”Vier”. De tidigare två fullängdarna bjöd på spännande ny musik men med mycket tydliga influenser från 70-talets storheter som exempelvis Yes.  Förra plattan ”Perfect Beings II” tyckte jag faktiskt var en av de mest spännande plattorna under 2015.

På den nya plattan är det tydligt att bandet ger sig av i en rätt så annorlunda riktning jämfört med tidigare. Det förklaras till en del av att bandets förra trummis hoppat av och nu ersatts av Ben Levin. Efter att i samband med avhoppet faktiskt ha övervägt att helt lägga av beslöt sig ändå sångaren Ryan Hurtgen, keyboardisten Jesse Nason och gitarristen tillika producenten Johannes Luley att fortsätta men, som sagt, med en helt ny inriktning på musiken. Man har avlägsnat sig ganska rejält från 70-talsrötterna och spelar nu med ett modernare sound samtidigt som man har närmat sig jazzen men framför allt den klassiska musiken. Nya skapelsen är indelad i fyra delar (därav namnet på plattan) där varje del i princip är tänkt kunna stå för sig själv och kunna rymmas på en sida av en vinylskiva. Vem hade kunnat tro det, d v s att den nygamla vinylvågen faktiskt även har börjat styra hur skivsläppen utformas?

OK, det här låter ju väldigt ambitiöst och spännande. Men hur lyckat blev det? Tyvärr får jag säga att hos mig lyckas den nya skivan inte riktigt fånga mitt intresse fullt ut. Den känns faktiskt alldeles för lång. Onödigt lång. Det är alldeles för många långa transportsträckor i musiken där det inte händer särskilt mycket. Bäst lyckas ”sida 3” med namnet ”Vibrational” där framförallt den lugna sköna låten ”Mysteries, not answers” är det som sätter sig. Mycket behaglig sång av Ryan kompat väldigt fint på diverse keyboards. Sen måste man nämna den sista låten på denna sida under namnet ”Insomnia”. Även det en lugn skön låt som är rena avslappningsmusiken (vilket titeln också antyder).

Även sida 2 ”The Golden Arc” måste omnämnas då de olika klassiska influenserna är omfattande här. Nog känner man inspiration från klassiska verk som Ravel’s ”Bolero” och även lite nordiska kompositörer, t ex Grieg, plus några mer moderna kompositörer. Det gäller speciellt det första stycket här betecknat ”The Persimon Tree”. Här är vi ganska långt från rockmusik, måste man säga. Det framgår inte vilken klassisk orkester man har samarbetat med men helt klart är att det här är specialskrivet för symfoniorkester. Bitvis riktigt fint faktiskt.

Men, som sagt, det här räcker inte för att lyfta hela verket till verkligt högt betyg i min bedömning. Avsaknaden av lite mer fart i musiken är tydlig och gör det faktiskt svårt att karakterisera det här som en rockplatta. Men för den som inte i första hand är ute efter tung rockmusik med puls kan verket säkert locka till mer lyssning än vad jag själv till slut mäktade med.

Perfect Beings – Vier
InsideOutMusic

1. Guedra 00:18:23
– A New Pyramid
– The Blue Lake of Understanding
– Patience
– Enter the Center
2. The Golden Arc 00:16:47
– The Persimon Tree
– Turn The World Off
– America
– For a Pound of Flesh
3. Vibrational 00:18:17
– The System and Beyond
– Mysteries, Not Answers
– Altars of the Gods
– Everywhere At Once
– Insomnia
4. Anunnaki 00:18:42
– Lord Wind
– Patterns of Light
– A Compromise
– Hissing the Wave of the Dragon
– Everything’s Falling Apart

www.perfectbeingsband.com/
www.facebook.com/perfectbeingsband/

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Karl-Göran Karlsson – Årsbästalista 2017

Dags för en årsbästalista igen. Kan tycka att det är väldigt svårt att göra en sån lista med tanke på att det som amatör-recensent i princip är omöjligt att täcka upp allt som utgivits under Artrock-genren under ett år. Man kan ju bara bedöma det man verkligen har lyssnat till och inget annat. Eller som jag själv skulle vilja säga: ”I know what I like, I like what I know!” (om ni förstår vad jag menar).  Årets releaser inom den progressiva rocken har varit många och bra men jag har faktiskt återigen haft svårt att hitta den där riktigt suveräna plattan som slagit alla andra med hästlängder. Det blev alltså mer eller mindre jämnt skägg mellan plattorna högst upp. Nåväl, så här blev det till slut i min lista på de 15 bästa plattorna:

  1. Pain of Salvation: ”In The Passing Light Of Day”

Till och med på årets första plats hamnar en platta som innehåller låtar av rätt så varierande kvalitet och där alltså inte allt är superbra. Men det som avgjorde saken är skivans avslutande närmast episka titellåt. Det är få förunnat att skriva låtar som etsar sig in så hårt och som samtidigt berör en så mycket som denna drygt 15 minuter långa låt. Det är just kombinationen av den oerhört vackra melodin (refrängen) och den faktiskt tämligen allmängiltiga sorgliga texten om livets gång och slutskede (oavsett hemskheterna som Daniel Gildenlöw varit med om) som fullkomligt tar andan ur mig. För mig är det hur musiken berör mig som är det viktiga och inte hur tekniskt skickliga och extrema duktiga musikerna är. Därför vinner detta verk i år. Och jag skall tillägga att det finns många fler jättebra låtar på plattan, bland annat den hjärtskärande ”Angels of Broken Things”.      

  1. Lunatic Soul: ”Fractured”

Den genialiske och skicklige basisten, sångaren och låtskrivaren Mariusz Duda har återigen begåvat oss med ytterligare ett soloverk under namnet Lunatic Soul. Även när det gäller detta verk är det äktheten och känslan i musiken som har tagit denna platta så högt upp i min lista. Även Mariusz har gått igenom svåra prövningar det senaste året genom förlusten av sin gitarrist Piotr Grudzinski i bandet Riverside. Ett ganska så avskalat verk men fullt av njutbart basspel och, kanske framför allt, Mariusz underbara sångröst! En favoritlåt här är den underbara ”A Thousand Shards Of Heaven”. 

  1. The Watch: ”Seven”

Detta underbara italienska band gav under året ut sin sjunde platta som tyvärr (på något sätt) kom lite i skymyndan av andra releaser. Vi svenska progvänner har ju ett särskilt öga till detta band som gärna spelar här. Just därför vill jag lyfta fram denna platta som är minst lika bra som någon av de tidigare utgivna. Lyssna till exempel på den underbara slutlåten ”After The Blast”. Jag älskar deras sätt att bygga sin musik på de stämningar som vi för första gången hörde på Genesis plattor ”Trespass” och ”Nursery Cryme”. En del fnyser lite åt detta och säger att de bara härmar. Så totalt fel de har! Och hur många band bygger inte sina sound på sånt som de hört tidigare? Sen råkar jag älska sången och sångstilen av bandets ledare Simone Rosetti. Jag hoppas vi snart får se dem spela i Sverige igen.

  1. Citizen Kain’s Stewart Bell: ”The Antechamber of Being – Part II: Stories from the Antechamber”

Ni som gillar långa och komplicerade kompositioner baserat på det gamla klassiska symfonirock-konceptet får för allt i världen inte missa plattorna med Citizen Kain’s Stewart Bell. Det här är den andra i en serie av minst tre (?) och den är minst lika bra som nummer 1 som jag personligen tyckte var sensationellt bra. Noterbart är om inte annat att Simone Rosetti från The Watch och Arjen Lucassen står för de vokala insatserna på plattan. Bara det!

  1. Isildurs Bane & Steve Hogarth: ” Colours Not Found In Nature”    

Ett överraskande lyckat samarbete mellan musiker från två tämligen olika musikvärldar ledde fram till detta album. Steve Hogarth från Marillion verkar dela upp fansen i två läger. Antingen älskar man hans röst eller så hatar man den. Jag kan hålla med om att han inte har världens vackraste röst och ofta brister den men få kan tävla i utrycksfullhet och känsla. Det visade han på den fantastiska plattan tillsammans med Richard Barbieri och det visar han även här. Lyssna exempelvis på låtarna ”The Love And The Affair” och ”Diamonds and Amnesia”. Strålande arrangemang rakt igenom på alla låtar, särskilt stråkpartierna. Det gläder mig verkligen att bandet och Steve skall spela den här musiken på nästa års Night of The Prog-festival. Att Richard Barbieri även skall ansluta sig till deras spelning gör ju verkligen inte saken sämre. 

  1. Tim Bowness: ”Lost In The Ghost Light”

Fantastisk platta med mycket retro-sound från en strävsam och hängiven musiker. Älskar alla mellotron-partier på detta verk. De två första låtarna ”Worlds Of Yesterday” och ”Moonshot Manchild” är verkligen underbara.

  1. Unitopia: ”More Than A Dream – The Dream Is Complete”

Unitopias sista verk (som är en sorts samlingsalbum) blev ett riktigt mastodontverk fördelat på 3 CD. Här får vi höra deras första skiva ”More Than A Dream” tillsammans med en massa andra låtar som antingen inte hamnat på något album tidigare eller som gjorts om på något sätt. Höjdpunkter här är den långa ”Decameron Day 6 Tale 9” och den helt nya låten ”The Dream Complete”.

  1. Steven Wilson: ”To The Bone”

Men vad är nu detta? Steven först på plats 8 efter detta år med den fenomenala artistiska och kommersiella succeen med denna platta. Steven har ju i det närmaste prenumererat på förstaplatsen på min lista de senaste 5 åren. Tja, det visar väl bara att all förändring inte självklart är tillgodo för oss som gillar Progressive Rock. I mitt tycke är den nya plattan helt enkelt inte alls lika intressant som exempelvis den fenomenala ”Hand. Cannot. Erase” eller tidigare soloskivor. Det är helt enkelt för många låtar här som inte riktigt når upp till hans tidigare nivåer. Alternativt, flera låtar bygger rent av på återanvända och gamla ideer som inte känns så fräscha längre. Eller är det så att anpassningen i riktning mot en mer kommersiellt gångbar stil gör att man faktiskt tappar intresset? Kanske är det så. Sen må jag ändå tycka bra om låtar som ”Pariah” (fast jag har svårt för Ninet Tayebs röst), ”Permanating” och ”Nowhere Now”. Fast min favorit här är den underbara slutlåten ”Song of Unborn”. 

  1. Silhouette: ”The World Is Flat (And Other Alternative Facts)”

Härligt med nya band inom genren som tar för sig rejält. Nederländska Silhouette har varit med ett tag men nu var det då dags för ett riktigt, riktigt bra album. De har ett mycket varmt sound, lyssna exempelvis på låtarna ”The Flow” och ”Six Feet Under Ground”.  

  1. Carptree: ”Emerger”

Bästa comeback i år har duon Carl Westholm och Nicklas Flinck stått för med denna platta efter sju års tystnad sen förra plattan. Rasande kompetent och tät rock med mycket takt och rejäla ljudmattor av mellotroner och andra keyboards. De två inledande spåren ”The Fleeting Deep” och ”Emerger” kanske kommer att bli klassiker inom genren?

  1. Nad Sylvan: ”The Bride Said No”

Nads plattor blir bara bättre och bättre! Snart är en ny på gång och man undrar var detta skall sluta? I vilket fall, årets album är fullt av lättlyssnade, närmast hitliknande låtar (t ex ”Quartermaster” och ”What Have You Done”) och lite mer ambitiösa och långa låtar som exempelvis titellåten.

  1. Kaipa: ”Children Of The Sounds”

Ännu en mycket fin platta från Hans Lundin och hans medmusikanter i Kaipa. Medryckande, fartfylld men även tidvis melodiskt vacker med folkmusik-känsla.  

  1. The Tangent: ”The Slow Rust Of Forgotten Machinery”

The Tanget med Andy Tillison i spetsen fortsätter troget att leverera högkvalitativ musik. Långa härliga låtar i mittfåran av den progressiva rocken möter oss på detta album. Lyssna till exempel på den härliga låten ”The Sad Story Of Lead And Astatine”. Bandet fortsätter vara en klippa att hålla fast vid inom genren.   

  1. Rickard Sjöbloms Gungfly: ”On Her Journey To The Sun”

Om någon trodde sagan skulle sluta för Rickard Sjöblom när Beardfish kastade in handduken så trodde han eller hon fel. Karriären fortsätter spikrakt uppåt. Han har inte bara hunnit med att bli permanent medlem i superbandet Big Big Train utan även hunnit snickra ihop denna långa platta med sitt egna projekt Gungfly. Ett mastigt album som bara blir bättre och bättre ju mer man lyssnar.

  1. Big Big Train: ”Grimspound”

Detta brittiska (nåja, med flera internationella inslag som exempelvis nyss nämnde Rickard Sjöblom) band har funnits med på min lista under många år nu. Men som synes dalar placeringarna långsamt över åren. Det gör mig lite orolig. Det var länge sen nu som de producerade en platta som verkligen engagerade mig. Det lysande undantaget på detta album är låten ”Experimental Gentlemen” som är grym. Nåväl, det finns nog hopp om framtiden och jag ser verkligen fram emot att få se dem nästa år som headliner på Night of The Prog-festivalen.

 

Varje år det är dags att sätta ihop en årslista kommer man att tänka på att man i regel är lite sen med lyssnandet vilket gör att en del skivsläpp från ett år hamnar utanför listan trots att de rättmätigen borde vara med. För att i någon mån råda bot på detta har jag här tagit med ett hedersomnämnande för en platta från 2016 som borde varit på min lista då:

T: ”Epistrophobia”

Thomas Thielen (under artistnamnet T) har i detta album fått till en riktig fullträff efter många års slit. Egentligen är det en fortsättning på föregående albumet ”Fragmentropy” men om man bortser från texterna så står plattan ändå bra för sig själv. Thomas spelar allt själv och ibland kan sådana verk kännas lite platta och jobbiga. Men det här är ett lysande undantag. Låtarna är överlag väldigt bra och särskilt den näst sista ”Chapter 6: A Place Beyond The Skies – A Mask Behind The Mask”.

Jag vill också ge ett tips på följande DVD från 2017 som utmärker sig:

IQ: ”Scrape Across The Sky”

För oss som såg dem spela live i Stockholm så vet vi att IQ är skrämmande bra live. För er som inte var där så är denna DVD en bra ersättning.

Jag brukar också tipsa om fem särskilt bra låtar från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj – annars är de även sökbara på Spotify!) och de kommer här:

  1. Unitopia: ”Decameron Day 6 – Tale 9”

 En för mig okänd låt med Unitopia som verkligen förtjänar lite mer uppmärksamhet. Notera att den finns med i den senaste Unitopia-plattan (plats 7 på min årsbästalista).

  1. Carptree: ”Between Extremes”

 En av de bästa låtarna på nya plattan från Carptree. Fantastiskt härligt sound rakt  igenom plattan och särskilt i det lite tyngre slutet.

  1. The Watch: ”It’s Only A Dream”

 En enkel men ack så vacker låt från italienska The Watch. Ett givet övningsobjekt för dig med en akustisk gitarr!

    1. Lunatic Soul: ”A thousand shards of heaven”

Bästa låten från Lunatic Souls senaste album.

  1. Tim Bowness: ”Worlds Of Yesterday”

 Den underbara inledningslåten från Tim Bowness senaste platta.

 

Till sist vill jag sticka ut näsan lite och lägga ut en länk till den kanske allra största musikupplevelsen för mig under 2017. Och det är ett verk som verkligen inte kan kallas Progressive Rock utan snarare härrör från genrer som Elektronisk rock eller Ambient rock. Men trots det kan jag inte låta bli för det här är så extremt bra!

Två oerhört kompetenta musiker, Magnus Birgersson (under artistnamnet ”Solar Fields”) och Krister Linder, uppträder tillsammans i Göteborg på Världskulturmuseet i början av 2016. Videon från detta uppträdande släpptes förra året och man inser att  det måste ha varit ett fantastiskt event att bevittna. Trots det slank det igenom tämligen obemärkt. Krister har enligt min mening Sveriges intressantaste sångröst och här får vi höra honom i flera av hans klassiker (”Captain Nemo”, ”Shrine of time”, ”Broken horses” m fl) genom åren i nya spännande versioner. Till och med en totalt omgjord version av ”Gone” (i helt annorlunda tonart) låter helt otroligt bra. Bäst på konserten tycker jag är den inledande ”Breeze reinvented” (vilken otroligt skön stämning som de båda skapar!) och ”Broken horses” (underbar sång av Krister!).

Om ni – vilket jag även tidigare gjort – smått föraktat de moderna DJs (typ Avici) som åker runt och håller konserter med enbart argumentet ”de spelar ju bara förinspelade slingor”, så säger jag bara: GLÖM DET! Det ligger oerhört mycket jobb bakom allt detta förinspelade material och även hur det framförs live (titta på Magnus engagemang!). Och all musik som låter bra är för mig bra musik. Och det här låter förbaskat bra! Underbart jobb av Magnus och Krister här. Och tycker ni att själva videon är störande att titta på (det tycker inte jag) så lyssna åtminstone på musiken. Stressa av och ta er tid att bara låta er sjunka in i detta mästeverk.

 

Jag hoppas verkligen att detta även släpps på DVD framöver.

 

 Karl-Göran Karlsson

 

Isildurs Bane – Off The Radar

Lagom till det årliga evenemanget IB-Expo släpptes även detta nya album med Halmstad-baserade Isildurs Bane under titeln ”Off The Radar”. Skivsläppet är faktiskt det andra från Isildurs Bane bara i år eftersom man ju släppte det fina albumet ihop med Steve Hogarth redan i början av året under titeln ”Colours Not Found In Nature”. Vi ser alltså något av en kreativ boom från bandet efter att ha legat lite lågt några år (ända sen 2005 faktiskt då senaste studioalbumet ”MIND: Vol. 5 – The Observatory” kom). Bandets kreative ledare Mats Johansson förklarar att den långa pausen delvis förklarades av en viss uppgivenhet inför hur musikvärlden utvecklats på ett negativt sätt med streamingtjänster och illegal digital nedladdning och där album-konceptet helt enkelt inte längre fungerade som ett sätt att livnära sig på som musiker. Men i och med nya legala digitala nedladdningstjänster och vinylskivans kommersiella återkomst verkar lyckligtvis situationen ha förbättrats något igen. 

Isildurs Bane kallar sig kammarrock-ensemble och det tycker jag är en bra beskrivning. Ända sedan starten 1976 har man blandat rock, jazz och klassiska element plus en mängd andra musikstilar. Förra året firade man 40 årsjubileum och det verkar som om detta också lett till något av en nytändning med en massa nya aktiviteter och inte minst samarbeten med några internationella stjärnor på Artrock-himlen (t ex Steve Hogarth, Tim Bowness och Peter Hamill). Medlemmar har kommit och gått men bandets musikaliska ledare och huvudkompositör Mats Johansson fortsätter oförtrutet. Övriga medlemmar just nu är Katrine Amsler (keyboards), Klas Assarsson (slagverk och percussion), Luca Calabrese (trumpet), Axel Croné (bas, träblås), Samuel Hällkvist (gitarr), Jan Severinsson (ljudtekniker), Kjell Severinsson (trummor) och Christian Saggese (gitarr).

Nya plattan är helt instrumental och antyder att man denna gång ville koncentrera sig mer på de tonmässiga arrangemangen snarare än det sångmelodiska. Musiken är i huvudsak komponerad av Mats på diverse keyboards men han har tillsammans med Axel Croné arrangerat de elektroniska tongångarna tillsammans med rytm och komp från både blåsinstrument och gitarr. I tillägg finns också några låtar och partier som för mig låter som mer eller mindre fria improvisationer, exempelvis låten ”Endless Air”.

Jag upplevde den nya plattan som spännande men inte helt lättlyssnad. Det är verkligen ingen ”kioskvältare” i den meningen att den kvickt kommer att sätta sig och fånga intresset och därmed snabbt vinna gehör bland musikälskarna. Det här är verkligen vad man kan kalla för Artrock där man undersöker de yttre gränserna för vad man kan göra med arrangerad och improviserad musik. Det har både positiva och negativa sidor. Det är spännande men leder inte garanterat till en positiv upplevelse. Med andra ord – jag har lite blandade intryck efter att ha lyssnat igenom skivan.

Jag tycker bäst om den inledande långa kompositionen ”Drive!” som är uppdelad i tre delar. I första delen finns ett härligt driv i musiken och där alla musiker i kollektivet verkar delta. Här finns en fin blandning av elektroniska och ’naturliga’ instrument som jag verkligen gillar. Sen är jag rätt svag för det fina spelet på xylofon och vibrafon som kryddar detta verk. I del två sjunker vi in i ett avspänt stämningsfyllt parti utan trummor och efterhand hör vi fascinerande harmonier mellan keyboards och diverse blåsinstrument. I den sista delen får vi höra sköna toner av Luca Calabrese kompat av elektroniska trumljud.    

En annan spännande komposition är ”Under Your New Moon” som inleds med helt sjuka (!) elektroniska bubblande toner som efterhand övergår i något som domineras av synnerligen skönt spel på saxofoner fint kompat av keyboards och trummor. Jag brukar i regel ha svårt för just saxofon i musik men tonerna här är riktigt sköna.

Ytterligare en fin låt är ”Goodbye Berlin” med skönt gung i trummor och percussion och fina grunder i musiken från diverse keyboards. Gillar speciellt keyboardsstämningarna cirka 2 minuter in i låten samt det fina gitarrspelet på slutet.

När det gäller övriga låtar så blandar de njutbara med rätt så märkliga partier. Mest extrem här är ”Endless Air”. Det låter verkligen som en sorts konstinstallation, typ mobil med ljud! Men det kanske är syftet? Personligen har jag tyvärr lite svårt för den här typen av extrem improviserad musik. Man får känslan av att det här är roligare att spela med i än att faktiskt lyssna på. Lite av samma känsla får jag av titellåten ”Off The Radar”. Titeln kanske antyder att det verkligen är musik som smugit sig under radarn för att undvika upptäckt. Tänkt att anfalla oss i bakhåll när vi minst anar det. Ett märkligt verk är det i alla fall. Återigen, jag får känslan att det nog är roligare att spela än att lyssna till. Och varför skall man misshandla trumpet och saxofon som man gör här bitvis? Jag har svårt att se poängen med det.

Som en extra bonus får man i alla fall som avslutning höra riktigt skönspel från Christian Saggese på akustisk gitarr. Mycket vackert och det han spelar för tankarna till en annan virtuos på akustisk gitarr, nämligen Steve Hackett. Jag tror att inspelningen kommer från förra årets IB-Expo.

Det här är en spännande platta som man kan ha många olika åsikter om (som redan antytts). Men för den som uppskattar musik med både ytterligheter och skönspel är det ett bra val.

Isildurs Bane – Off The Radar
Ataraxia Production

1. Drive! Part 1-3
2. Off The Radar
3. Under Your New Moon
4. Xenolith
5. Goodbye Berlin
6. Endless Air

Bonus: Uvertyr/Open (live 2016)

https://www.facebook.com/ibexpo/

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Unitopia – More Than A Dream – The Dream Complete

Det australiensiska progressiva rockbandet Unitopia finns inte mer. Faktum är att bandet varit upplöst sen länge (senaste fullängdaren kom 2012) och de olika medlemmarna har sysslat med ett flertal andra projekt sen dess. Mest kända av dessa är väl United Progressive Fraternity (lett av Unitopias sångare Mark Trueack) samt Southern Empire (lett av Unitopias keyboardist Sean Timms).

Under sin korta karriär under perioden 2005–2012 hann de släppa 5 album varav en live-platta. Dessutom var den sista plattan (”Covered Mirror”, 2012) egentligen ’bara’ en tribute-platta till låtar och band som betytt mycket för Unitopia. Här finns bland annat ett väldigt trevligt Genesis-medley. Men Unitopia samlade många fans och framförallt var det många (inklusive mig själv) som föll för den fantastiske sångaren Mark Trueack. Hans sångstil påminner inte så lite om Peter Gabriel men rösten är på många sätt fylligare och mörkare. Dessutom skrev och framförde bandet många låtar som tilltalade progfans över hela världen. Inte minst plattan ”The Garden” sticker ut där titellåten visar klara tecken att ha inspirerats av Genesis paradnummer ”Supper’s Ready”. Musikerna i bandet imponerade också på många och kanske framförallt Sean Timms som behärskar sina keyboards till fulländning. Inte helt överraskande framgår att han i unga år inspirerades av ingen annan än Rick Wakeman. Något annat som också stack ut var att man ofta tog in blås (sopransax) i kompositionerna. På de första plattorna spelade Mike Stewart men efterhand ersattes han av Daniel Burgess. Tyvärr dog Mike Stewart 2014 och den nya plattan är bl a dedikerad till honom.

Som ni förstår är denna platta (med titeln ”More than a dream – the dream is complete”) menat som en sorts slutpunkt i bandets karriär. Eller som de (i detta fall Sean Timms) uttrycker det själva:

 ” This is our swan song, our parting gift to the loyal, dedicated and loving fans of Unitopia. Mark and I wish to thank you for all your support, encouragement and love throughout the Unitopia journey. Even though this particular dream may be complete, there are many more dreams to come.”

Som ni nog vet så brukar det dyka upp samlingsboxar med ett bands eller en artists produktion när bandet eller artisten inte längre finns. Men detta skivsläpp är annorlunda och det närmaste jag kommer i jämförelse är nog ”Genesis Archives”-plattorna där man blandat originalinspelningar med tidigare outgivna låtar och live-versioner ifrån Genesis karriär. Fast skillnaden här är dock att det inte finns live-versioner men mycket mer av remixar och annorlunda versioner av låtarna. I vilket fall, det här är en 3-CD produktion och som ni förstår innehåller den väldigt mycket musik som var mastigt att ta sig igenom.

Som titeln på albumet antyder bygger det hela på den första Unitopia-plattan som hette just ”More Than A Dream”. Den första CDn av de tre är helt enkelt en remastrad version av debut-plattan. CD 2 är nästan i sin helhet fylld med remixade versioner av låtarna på CD 1. Mer intressant är kanske då CD 3 som innehåller tidigare outgivet material plus disco-remixar (!) av några av låtarna på debutplattan. Allra mest intressant är kanske ändå att den allra sista låten är helt nyinspelade enbart för denna platta. Denna låt har titeln ”The Dream Complete” och understryker alltså en gång för alla att tiden med Unitopia är över.

Jag kan omöjligt gå in i detalj på alla låtarna i samlingen men då jag själv inte hört debutplattan från Unitopia förut som får jag säga att det var en tämligen angenäm ny bekantskap. Man inser att Unitopia-projektet inte från början var s a s inriktad på att spela progressive rock. Många av låtarna ger faktiskt mer ett intryck att vara kommersiellt gångbara pop- eller rocklåtar. Men med en sådan sångare och med fina melodier som bas blir det ändå riktigt njutbart. Jag gillar speciellt titellåten ”More than a dream” vars remixade version redan spelas flitigt på progradiostationerna. Fast jag undrar lite grand över likheten i refrängen med grundtemat i låten ”Motherless Children” (eller egentligen betitlad ”Duel with the Devil”) med supergruppen Transatlantic från deras album ”Bridge Across Forever” från 2001. Är det bara en slump eller ”knyckte” Mark och Sean detta rakt av? Tja, de flesta musiker snappar väl upp saker överallt så det kanske inte är så konstigt (eller så är detta bara en slump).   För att återgå till huvudämnet så bör jag även nämna titlarna ”Justify”, ”Ride” och ”Slow Down”. Speciellt den sistnämnda är mycket fin med växlande lugna och fartiga partier. I den lite mer takt-intensiva delen lyckas man använda stråkar och symfoniorkester riktigt, riktigt skickligt.

När vi sedan kommer till CD2 får jag säga att jag tyvärr totalt saknar poängen med denna. Varför egentligen göra remixar av redan befintliga låtar? Sånt brukar sällan leda till att en ny version s a s tar över från originalet. Själv tycker jag bara det är förvirrande och närmast irriterande. Och i det här fallet kan jag inte tycka att de remixade versionerna faktiskt tillför någonting.

Men om CD 2 känns onödig så är CD 3 däremot något av en guldgruva. Här finns till exempel två fantastiska långa låtar som bara tidigare utgivits på samlingsplattor med annan musik. Här får de i mitt tycke en mer naturlig hemvist. Det gäller låtarna ”The Outsider” och ”Decameron Day 6 Tale 9”. Speciellt den sistnämnda är ett 20 minuter långt och fantastiskt njutbart stycke. Det är faktiskt obegripligt att inte detta stycke fått plats på en egen Unitopia-platta förut eftersom jag faktiskt tycker det är något av det bästa de någonsin spelat in! Låten gjordes uppenbarligen som ett bidrag till ett av de ambitiösa s k Colossus projekt som arrangerats i ett samarbete mellan franska skivbolaget Musea och det finska progmagasinet Colossus. Just projektet benämnt Decameron Part II består av 4 CD musik som sträcker sig över mer än 4 timmar! Fantastiskt i sig men förklarar varför enskilda bidrag knappast kommit ut till allmän kännedom.
I tillägg till detta praktnummer finns på CD 3 även flera tidigare outgivna låtar, bland annat den mycket fina ”Haunted Storm”.

För att ytterligare understryka betydelsen av CD 3 skall sägas att det nyskrivna stycket ”The Dream is Complete” faktiskt är den här samlingens allra bästa låt! Det låter fräscht och medryckande. Refrängen sitter som en smäck och gitarrkompet här är otroligt skönt och fartigt. Sen gör låten flera jazziga utvikningar som ökar spänningen i låten. Det är faktiskt mycket Transatlantic-stuk över delar av låten och det gillar jag skarpt.

För att avrunda det hela så får jag säga att detta är en mycket imponerande samling som naturligtvis är ett måste-köp för varje inbiten Unitopia-fan. Det räcker att bara tycka om Mark’s underbara röst – här får man massor av låtar med Mark i högform. Sen kan jag tänka mig att en vinyl-version verkligen blir något att ”skryta med”. Med detta fantastiska omslag av prog-artisten Ed Unitsky så lär det bli något alldeles speciellt att ta fram och beundra.

Unitopia – More than a dream – the dream complete
GEP

CD 1 (Original but remastered CD ”More Than A Dream”, 2005):
1. Common goal
2. Fate
3. Justify
4. Take Good Care
5. Ride
6. More Than A Dream
7. Slow Down
8. Lives Go ’Round
9. Still Here
10. Unitopoa (Bonus Track)
11. There’s a Place
CD 2:
1. Common Goal (Matt’s Re-work)
2. Fate (Matt’s Re-work)
3. Justify (Matt’s Re-work)
4. Take Good Care (Original demo with alternative
5. Ride (Sean’s Re-work)
6. Ride (Extended 321 Mix)
7. More Than a Dream (Sean’s Re-work)
8. Slow Down (Sean’s Remix)
9. Lives Go ’Round (Sean’s Remix)
10. Still Here (Matt’s Re-work)
11. Still Here (Sean’s Re-work)

CD 3:
1. The Outsider (Originally Released on ”The Stories of H. P. Lovecraft”, 2012)
2. Decameron Day 6 Tale 9 (Originally released on ”Decameron Days Part II”, 2014)
3. Haunted Storm (Previously Unreleased)
4. Ride (Dance Mix)
5. There’s a Place (Dance Mix)
6. Common Goal (Dance Mix)
7. Fate (Dance Remix)
8. This Life (1996 Unreleased Demo)
9. Time for Change (1996 Unreleased Demo)
10. The Dream Complete (New song written especially for this release)

http://www.facebook.com/Unitopiamusic

http://www.unitopiamusic.com

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson