Caligula’s Horse – In Contact

Det australienska bandet Caligula’s Horse var en ny trevlig bekantskap för mig på den progressiva metal-scenen. Plattan ”In Contact” är deras femte skivsläpp sen debuten år 2011. Bandet som startades av gitarristen Sam Vallen och sångaren Jim Grey har stadigt ökat i popularitet i hemlandet och har på sistone också turnerat en hel del i Europa tillsammans med storheter som Opeth, Anathema och Pain of Salvation och minsann gjorde dom inte ett nedslag även på Night of the Prog-festivalen i år. Jag måste nog säga att bandet verkar ha inspirerats ganska mycket av samtliga tre sistnämnda band så jag är rätt säker på att de kan hitta fans inom samma ProgMetal-sfär. Just den här blandningen av Metal och lite lugnare melodisk rock med en hel del keyboard-komp lockar mig mycket mer än band med mer typisk Metal-inriktning.

Musiken präglas ganska mycket av snygg sång och njutbara gitarrslingor så man märker Sams och Jims inflytande ganska starkt i musiken. Sången är dock inte alltid helt ren så där finns kanske en del att finslipa. Ett litet udda inslag är återkommande talkörer i flera av låtarna (fast visst har man hört det förr i Metal-sammanhang). På tal om udda: Låten ”Inertia and The Weapon of The Wall” är ingen egentlig sång utan en helt sanslös recitation av en text som i varje fall jag inte finner någon som helst mening i. En massa gallimatias som bara har ett underhållningsvärde i det mycket teatraliska uppläsandet tillsammans med demonröster i bakgrunden. Mycket udda måste jag säga.

Flera av låtarna har gitarrslingor som sätter sig i huvudet på en, exempelvis den potentiella hitlåten ”The Hands Are The Hardest” samt låten ”The Cannon’s Mouth”. Låten ”Love Conquers All” är en annan kort skön låt som med sin släpande långsamma takt och de underbara kompande mellotron-körerna utmärker sig lite extra. Fast bäst gillar jag dock de lite längre låtarna ”Songs for No One”, ”The Cannon’s Mouth” och final-låten ”Graves”. I den förstnämnda gillar jag särskilt de lite udda tonartsbytena i refrängen (som inleder låten) och det lugna partiet efter drygt 5 minuter. Sen måste jag måste säga att när det två sistnämnda låtarna kommer (vilka också är de två sista låtarna på plattan) så lyfter plattan till höga nivåer och det blir riktigt, riktigt njutbart. Här spelar de ut både ösiga och lugna partier på ett mycket smakfullt sätt och det funkar riktigt bra tillsammans. I ”The Cannon’s Mouth” är inledningen mycket tydligt inspirerad av Opeth och stämningen byggs upp på ett spännande sätt under hela låten. Och sen har vi återigen det här med tonartsbytena i refrängen – så himla snyggt! Gitarrspelet på denna låt är också oerhört inspirerande. Det enda tråkiga med låten är slutet som är oväntat torftigt. Men som om inte detta vore nog så kommer kanske plattans bästa låt i slutet i den hela 15 minuter långa ”Graves”. Den smyger stämningsfullt igång med väldigt sköna gitarrtoner innan tempot går upp lite mer. Men låten är sen oerhört varierad och fin även om den på sätt och vis kretsar kring ett speciellt gitarrtema som återkommer då och då och som avslutar låten i ett riktigt crescendo med improvisationer kring just detta tema. Det här är ProgMetal när den är som bäst! Trots farten och fläkten i låten finns även flera avbrott med mer lågmäld men likafullt harmonisk musik. Särskilt snyggt är Sams gitarrpartier, både lugna och tunga, samt den Haken-inspirerade stämsången efter cirka 6 minuter.

Det verkar finnas god återväxt i ProgMetal-genren. Mycket bra.

Caligula’s Horse – In Contact
InsideOutMusic

1 Dream the Dead
2 Will’s Song (Let the Colours Run)
3 The Hands Are the Hardest
4 Love Conquers All
5 Songs for No One
6 Capulet
7 Fill My Heart
8 Inertia and the Weapon of the Wall
9 The Cannon’s Mouth
10 Graves

The Band

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Kaipa – Children Of The Sounds

Ett ursnyggt naturromantiskt omslag (av Thomas Ewerhard) pryder det nya alstret från Kaipa, en platta som fått namnet ”Children Of The Sounds”. Det här är bandets åttonde album sen nystarten 2002 och räknar man alla album sen starten på 1970-talet kommer man upp i hela 13 album. Sättningen i bandet har inte ändrats sen de senaste albumen så man får säga att de uppvisar en imponerande stabilitet för att vara i den här branschen. Naturligtvis är det fortfarande Hans Lundin som står säkert vid rodret och styr skutan med van hand och med genomarbetade kompositioner. Hans keyboards ligger som en tät väv rakt igenom alla låtarna plus att han dessutom serverar en uppsjö av solon och sedvanliga sprittande trudelutter. Återigen finns det en massa sköna drag av folkmusik här och där och till detta bidrar även gästsolisten Elin Rubinsztein på violin. Som om inte detta räckte så kryddas de fem långa låtarna på plattan med alldeles lysande instrumentala insatser från Per Nilsson på gitarr och Jonas Reingold på bas och inte minst Morgan Ågren på trummor. Den sistnämnde ger låtarna ett förnämligt driv och flyt utan att han för den skull flyter ut i en massa onödiga solon och konstigheter. Och sist men definitivt inte minst måste man säga att de vokala inslagen från Patrik Lundström och Aleena Gibson är ovanligt lyckade på denna Kaipa-platta. Jag har varit lite kritisk genom åren till deras lite skarpa och skrikiga sjungande men jag tycker nog att de denna gång lagt större fokus på de gemensamma harmonierna och det gillar jag verkligen. Stämsången är tidvis alldeles fenomenal. Båda två visar också att de verkligen var och en också kan sjunga stämningsfullt och vackert (t ex i ”Like A Serpentine”).

Bästa låten på plattan är nog den långa ”Like A Serpentine” (förresten, alla 5 låtarna är långa!) som handlar om en cykeltur någonstans i närheten av Uppsala. Helt enkelt en fin hyllning till det vackra svenska landskapet som faktiskt är tillgängligt och öppet för oss alla. Det som jag speciellt gillar med denna låt är att den musikaliskt verkar ha rötter ända tillbaka till 70-talets Kaipa. Jag känner så väl igen element i musiken som tilltalade mig redan då och som jag fortfarande tycker är så fina. Just denna låt har också en väldigt vacker grundmelodi som snabbt sätter sig. Efter cirka 3 minuter kommer också ett otroligt vackert instrumentalt parti, låt vara med lite körsång i bakgrunden. Symfonisk rock (om jag vågar uttrycka mig så) när den är som bäst! Men jag måste säga att även om denna låt gjorde starkast intryck på mig så är övriga låtar näst intill lika njutbara. Det är alltså hög klass rakt igenom vilket man inte direkt är bortskämd med. Skall man nämna ytterligare någon låt så är det ”On the Edge of New Horizons” vars inledning är så härligt Yes-influerad (Patriks och Aleenas stämsång låter verkligen som Jon Anderson!) och där Patriks sång lite senare klättrar så skönt fram och tillbaka mellan dur- och molltonarter. Och till sist, de underbara folkmusiktonerna efter drygt 4 minuter in i låten! Underbart!  

Kan detta vara deras bästa platta hittills? I alla fall snudd på. Rekommenderas varmt!

Kaipa – Children Of The Sounds
InsideOutMusic

1 Children Of The Sounds
2 On The Edge Of New Horizons
3 Like A Serpentine
4 The Shadowy Sunlight
5 What’s Behind The Fields

http://www.kaipa.info/

https://www.facebook.com/Kaipa.music

 

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Steven Wilson – To The Bone

Så kom den då, Steven Wilsons omtalade ”pop-platta”. Lanseringen har varit i gång sen länge och flera låtar har redan varit släppta i form av promo-videos. Själv har jag sett fram mot denna release med viss bävan, inte minst för att jag själv har rankat samtliga hans senaste tre alster som nummer 1 på mina årsbästalistor på Artrock.se under de senaste åren. Kan det bli så även denna gång? Det finns redan fullt av åsikter om nya plattan, alltifrån extatiska hyllningar till totalsågningar, så jag känner på något sätt att vad jag nu än skriver så riskerar jag att dra på mig missnöje. Men – jag kan bara skriva det jag själv tycker och känner för plattan, inget annat. Det hoppas jag ni förstår.

Steven berättar om denna platta att han velat hitta tillbaka till enkelheten och kärnan (”to the bone”) i hans låtskrivande, alltså att helt enkelt skriva bra melodier. Därför har han medvetet denna gång skalat bort utvikningar och komplicerade turer omkring en låts kärna och tema. Albumets titel är också dubbeltydigt i att det också syftar på de senaste politiska trenderna som bygger på att ifrågasätta vad som är sant och falskt (ni vet, allt tal om ”fake news” och ”fake truth”). Det här är frustrerande eftersom det ju bara kan finnas en sanning och det gäller för envar att kunna gräva sig in till denna (”to the bone”).

Att gå mot enkelheten är ju lite skrämmande för oss prog-nördar som ju snarare dras till komplicerade och ambitiösa låtar och arrangemang. Därmed kan man alltså ha vissa farhågor inför denna platta. Fast så dramatiskt annorlunda kan man ändå inte tycka att det är. Steven har alltid haft många enkla melodier i sin repertoar. Det går att känna igen saker från exempelvis Porcupine Trees platta ”Stupid Dream” i vissa teman och refränger. Dessutom, titta bara på samarbetet med Aviv Geffen i Blackfield som i huvudsak bygger på enkla, trallvänliga låtar (låt vara med mycket svärta och melankoli). Man kan ju egentligen fråga sig varför deras musik räknas som prog? Är det bara för att Steven medverkar? Eller är det för melankolin och stråkarna? Nej, saken är nog den att Steven alltid har varit väldigt bred i sin repertoar och det är kanske inte så konstigt att han denna gång lämnar den typiska progressiva rockens mittfåra för att undersöka andra sidor av sina musikaliska preferenser. Han hävdar att han denna gång inspirerats av musiker på 80-talet som faktiskt gjorde intelligent pop, d v s pop med genomtänkta arrangemang och finess. Han nämner förebilder som Peter Gabriel, Kate Bush, Tears for fears, Talk Talk och David Bowie. Det är snarare den här typen av låtar som han vill uppnå. Som han själv säger, vem som helst kan ju fortfarande höra att hans låtar på denna platta är långt från dagens mainstream pop så pratet om ”pop-platta” är ju betydligt överdrivet.

Nåväl, man frågar sig då om innehållet räcker till för att även i fortsättningen tillfredsställa oss krävande progfans? Nja, säger jag (och antyder genast att denna platta inte kommer högst på min lista för året). Jag känner att det är ömsom vin och ömsom vatten som erbjuds. Det tog fyra-fem genomlyssningar och sen kunde man denna platta. Enkelheten har alltså ett pris. Skillnaden är enorm jämfört med exempelvis det fenomenala mästerverket ”Hand. Cannot. Erase” som man hade glädje av under lång tid efter releasen eftersom det gick att upptäcka nya sidor hos plattan för varje ny lyssning.

Trots att min besvikelse lyser igenom tydligt i denna text så måste jag erkänna att det finns flera guldkorn på plattan. Först måste man väl nämna låten ”Permanating” som väl är den låt som har fått alla att säga att Steven nu gör pop! Den är sannerligen annorlunda mot allt annat vi hört Steven göra genom åren. En sorts blandning av Abba och Beatles med vissa drag av 80-talsdisco! Och visst lyckas han! Det här kan mycket väl bli en ”radiodänga” som slår. Arrangemanget är klart och skinande och för upp mungiporna. Men vänta lite, var det inte Steven som brukade säga: ”Miserable music makes me happy and happy music makes me miserable”. Det verkar inte längre som om han skriver under på det längre?

En annan bra låt som liksom ”Permanating” släppts i förväg är låten ”Pariah” där Steven sjunger en känslosam duett med Nineth Tayeb. Här är vi helt klart tillbaka i minst sagt ett miserabelt tillstånd eller vad sägs om textpassagen

”I am tired of Facebook, tired of my failing health,

 I’m tired of everyone, and that includes myself”.

Jojo, här känner vi igen den gränslösa melankolin som ofta lyser igenom i Stevens musik. Men låten är ändå hoppfull och det är Nineths textrader som ger hopp.

Den här låten har en fantastiskt vacker ljudbild, redan från inledningen och ända fram till slutet.

Min favorit på plattan är nog ändå låten ”Nowhere Now” som har den här melodin som sätter sig så där svårt i skallen på en. Refrängen är mycket fin och påminner återigen lite om stämningar som vi hört tidigare, t ex på Porcupine Tree-plattan ”Stupid Dream”. Gitarr-arrangemangen här är mycket njutbara och stämsången underbar.

Sista låten ”Song of Unborn” är också värd ett särskilt omnämnande. Mycket vackert pianospel från Adam Holzman i sitt komp till en mycket vacker melodi. Jag älskar också när Steven lägger in dessa ljusa kvinnoröster i ljudbilden (vilket också var fallet i låten ”Pariah”). Textmässigt är också låten lite mer hoppfull än de andra låtarna med en lite mer positiv syn på livet och vad det kan ge. Sången är skriven ur perspektivet av ett barn som väntar på att födas och som oroar sig för vad som väntar. Sen måste jag säga att Steven faktiskt i allra sista ackordet fick in lite fin prog-känsla som starkt påminner om slutackordet på mellotron i Genesis klassiska låt ”The Fountain of Salmacis”. Tack för det och för en underbart vacker låt.

Men helhetsintrycket är som sagt lite blandat och det drar ner betyget trots ett antal suveräna låtar. Det finns alltså låtar här som jag inte riktigt tänder på och som faktiskt känns lite för urvattnade och rent av tråkiga. Texterna kan dock ofta vara intressanta (t ex om terrorhoten i ”People who eat darkness” och ”Detonation”). Men som sagt, jag saknar de lite mer komplicerade styckena som vi vant oss att få höra från Steven och från Porcupine Tree (fast låten ”Detonation” får jag nog till slut erkänna ligger nära stilen från Porcupine Tree). Jag stämmer alltså inte in i kören som nu uppsluppet applåderar Stevens förmodligen mest kommersiellt lyckade platta så här långt i tron att nu skall den stora massan äntligen ta till sig den progressiva rocken. Det kommer tyvärr inte att ske. Men man har ändå anledning att gratulera Steven till denna framgång som trots allt är extremt välförtjänt med tanke på hans långa karriär. Jag önskar bara att han återigen någon gång framöver vill ta några steg tillbaka mot den musik som han har gjort så bra tidigare som stilbildare för den progressiva rocken.   

Steven Wilson – To The Bone
Caroline International

1 To The Bone
2 Nowhere Now
3 Pariah
4 The Same Asylum As Before
5 Refuge
6 Permanating
7 Blank Tapes
8 People Who Eat Darkness
9 Song of I
10 Detonation
11 Song of Unborn

http://www.stevenwilsonhq.com/

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery

Två år efter den förra starka releasen ”A spark in the aether” släppte The Tangent under sommaren ett nytt album. Plattan släpptes under devisen ”The World changed. Not the band”. Precis så är det. Mycket har hänt i världen men The Tangent kämpar på med i stort samma manskap som tidigare. Fast en stor förändring kan i alla fall noteras den här gången: Andy Tillison är inte bara mannen bakom keyboards och mikrofon utan även bakom trummorna! Och det utför han med bravur (jag märkte inte ens att det var han som spelade förrän jag fick senare fick läsa om det i promo-materialet)! En annan nyhet är också det kvinnliga nytillskottet i bandet: Marie-Eve de Gaultier (keyboards och sång). Sen måste man också notera att plattan är producerad av Luke Machin (känd från sitt parallella project Maschine där minsann även Marie-Eve ingår) och han gör även intressanta sångbidrag här i vissa låtar (t ex ”Slow Rust”)

Den här plattan är verkligen i huvudfåran vad gäller Progressive Rock enligt min mening. Endast fem låtar på plattan men bara en låt är under 10 minuter lång (inledningslåten) och tre är runt 20 minuter! Alltså, man kan snacka om ett fullspäckat album för musiknörden! Varje låt innehåller massor av teman och arrangemang (med lite jazzig touch här och där) och det är en fröjd att lyssna till. Men det är som vanligt med den här typen av plattor: Man måste ge den tid! Första lyssningen kändes som en besvikelse men sen har det bara blivit bättre och bättre hela tiden jag arbetat mig in i verket.

Jag gläder mig särskilt åt att Andy även har lagt ner mycket krut på att skapa vettiga texter till låtarna. Han vill verkligen berätta något med sin musik. Det handlar mycket om dagsaktuella ämnen som rör politik (utveckling i Afrika, flyktingproblematiken och Brexit), avarter inom journalistik och media men även om mer privata saker som hur lätt det är att förlora vänner.

Min absoluta favoritlåt är just den senast nämnda med den något kryptiska titeln ”The Sad Story Of Lead and Astatine”. Här berättar Andy känslosamt om hur en persons (ja, det låter faktiskt självupplevt) ego ibland växer sig så starkt i diskussioner med vänner att det faktiskt kan leda till totalt avklippta relationer framöver. Är det verkligen så viktigt att driva sin egen linje så hårt? Nej, ifall det går så långt är det ju ett oförlåtligt misstag som man kan få ångra resten av sitt liv. Tänkvärda ord kompade av musik som bitvis är oerhört sorglig och gripande. Och här finns fantastiskt fina partier inbäddade som exempelvis ett parti i slutet (efter cirka 12 minuter) där vi hör ordlös sång (av Luke?) tillsammans med samma tema på akustisk gitarr kompat av triangel(!).  Helt underbart! Sen måste man berömma Andys spel på piano som bitvis är fantastiskt vackert men också ibland sprittande jazzigt. En annan pelare i bandet är ju också Jonas Reingold som på den här låten både får uttryck för känslosamt spel i lugnt tempo och mer ekvilibristiskt solospel.

Till slut måste man också skriva några ord om avslutningslåten som handlar om något som man (som den engelsman Andy är) naturligtvis inte kan ignorera: Brexit. Titeln ”A Few Steps Down The Wrong Road” säger naturligtvis allt om vad Andy tycker om detta. Men han gör här en intressant analys av Englands historia som stormakt och hur problematiskt det blivit för många engelsmän att hantera inflytandet från Europa i och med medlemskapet i EU. Han pekar på hur vissa politiker har utnyttjat detta missnöje och styrt om debatten till att handla om hur immigrationen och den fria rörligheten har förstört livet för britterna. Vilket till slut har lett till Brexit. Men sen går han kanske lite väl långt i analogin tillbaka i tiden till andra världskriget och Hitler-Tyskland där man ju tog till extraordinära åtgärder för att s a s bli av med misshagliga individer i samhället. Andy drar till och med fram Heinrich Himmler som den som skall lösa problemet för britterna. Det här är ju naturligtvis absurt men det ger ändå en tankeställare. Har vi verkligen lärt något av historien? Musikaliskt är väl denna låt kanske inte så stark utan här är det verkligen historien som berättas som betyder mest.

Jag kan bara lovorda insatserna på denna platta som på ett märkligt sätt under lyssnandet åkte från omdömet Tangents sämsta till kanske en av deras allra bästa efter många genomlyssningar. Så, ge den tid och du kanske upptäcker samma sak. Många kanske stör sig på Andys sång som tyvärr sviktar lite här och där men det uppvägs faktiskt med råge av känslan och hans ekvilibristiska komp på piano och keyboards.

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery
InsideOut Music

1 Two Rope Swings
2 Doctor Livingstone (I Presume)
3 Slow Rust
4 The Sad Story Of Lead and Astatine
5 A Few Steps Down The Wrong Road

http://www.thetangent.org

Betyg: 8.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Karibow – From Here To The Impossible

Tyska Karibow, med multi-instrumentalisten och kompositören Oliver Rüsing i spetsen, har under sommaren släppt ett mycket ambitiöst album som säkert kommer att tilltala många bland Artrock-fansen. Den innehåller 11 långa låtar på totalt 72 minuter och bjuder på fina insatser från Oliver själv (både som vokalist och musiker) och ett antal inlånade prominenta gästartister. Flera låtar har förutom ett solitt stöd kompmässigt även några riktigt efterhängsna och fina refränger vilket gör att man rätt snabbt kommer in i musiken efter bara ett fåtal lyssningar. Pröva exempelvis de fina låtarna ”My time of Your life”, ”Passion” och ”Inside You” och ni kommer på er själv att efteråt att ha refrängerna ringande i huvudet. De här exemplen är inte de enda på plattan så man får väl säga att Oliver är ganska skicklig på att snickra ihop låtar. Oliver står för sången på de flesta låtarna och det gör han faktiskt riktigt bra även om det hörs att han inte är en skolad sångare. I vissa tonlägen (t ex i sången ”Never Last”) får han rent av lite drag av en annan av mina favoritsångare Mariusz Duda och det är ju bara positivt. Dock är det en sak som jag stör mig ganska kraftigt på i en annars utsökt ljudbild på plattan: Trummorna! Det är ingen tvekan om att Oliver är en utomordentlig trummis men varför måste han välja ett så hårt ljud på trummorna? Det låter som om han spelar på tjocka stockar eller väggar igenom de flesta av låtarna. Alltså, ett onödigt hårt ljud för min smak. Jo, detta är förvisso en smaksak och kanske tycker ni annorlunda. Men jag stör mig på det och har även hört det användas av andra trummisar på sistone (bland annat Craig Blundell). Hoppas inte det är en trend som växer sig starkare.

Oliver har hjälp på plattan av ett antal musiker från ”down under” med kopplingar till Unitopia och Southern Empire. Exempelvis hör vi utmärkt sång från Daniel Lopresto (Southern Empire) i låten ”System of a Dream” och Daniel har även här bra hjälp av den kollegan Sean Timms på diverse keyboards. Även tredje kollegan Marek Arnold i Southern Empire gör avtryck, inte minst i låten ”Black Air” där blåsinstrumenten är mycket framträdande. Men till sist måste jag lyfta fram den mäktiga och långa slutlåten ”The Impossible” som tveklöst är bästa låten på plattan. Här växelsjunger Oliver med mannen med den fantastiska rösten – Mark Trueack från Unitopia och United Progressive Fraternity. En oerhört vackert komponerad och arrangerad låt med mycket grannlåt både instrumentellt och sångmässigt. Och som sagt, när Marks partier kommer då får jag rysningar. Lyssna exempelvis när han sjunger stroferna ”Will you become an immortal, join an endless parade…..” och ”Welcome to the world of no confusion,…., you could be anything and anyone”. Underbart! Mark har en fantastiskt känslig och fin röst som påminner väldigt mycket om Peter Gabriel.

Med en sådan avslutning på plattan kan man inte göra annat än varmt rekommendera ett inköp.

Karibow – From Here To The Impossible
Progressive Promotion Records

1 Here
2 My Time of Your Life
3 Passion
4 Never Last
5 Lost Peace
6 A Crescent Man
7 Requiem
8 Inside You
9 System of a Dream
10 Black Air
11 The Impossible

http://www.karibow.de/

 

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun

Ja, ibland när ett rockband har lagt av släpps det plattor som bygger på s k ”leftovers”, d v s låtar som inte platsat på ordinarie plattor. Känner mig ofta lite skeptisk till detta eftersom man anar att det är ett sätt att så att säga ”mjölka ut” så mycket man kan av ett upparbetat och känt ”varumärke”. I princip vänder man sig då också mestadels till de mest inbitna fansen av bandet, d v s de som köper allt bara det har med det tidigare bandet att göra. I det här fallet gäller det alltså Beardfish och multi-instrumentalisten Rickard Sjöblom som nog får sägas ha varit själva ankaret i det nu avsomnade bandet.

Fast min beskrivning haltar nog betänkligt i det här fallet. Rickard Sjöblom är en man som fullkomligt sprudlar av idéer vilket inneburit att han helt enkelt varit tvungen att få utlopp för dessa även utanför Beardfish. Därför skapade han sidoprojektet Gungfly där han tillsammans med ett antal musiker (däribland några från Beardfish) redan släppt två plattor (”Please Be Quiet” (2009) och ”Lamentations (2011)). Dessutom har han under de senaste tio åren även släppt två soloplattor. Och nu kommer alltså en tredje platta med Gungfly som innehåller inte mindre än 11 spår med en total speltid på närmare 75 minuter.  

Jag tänker inte gå in i detalj på innehållet i denna platta utan vill bara plocka ut några egna personliga favoriter. Det är en bra platta och fans av Rickard Sjöblom kommer att få sitt lystmäte, inte tu tal om det. Men längden på plattan är lite besvärande och gör att det är svårt att hålla intresset uppe hela tiden. Jag kan nog tycka att det kanske hade varit bättre att vara lite mer restriktiv i valet av låtar vilket då möjligen kunde ha lockat till sig lite fler lyssnare. Nu är risken att man blir mätt lite för fort (eller helt enkelt slutar lyssna för tidigt!).

Här finns i alla fall ett flertal guldkorn och jag är själv speciellt förtjust i de tre låtarna ”If you fall, Pt. 1”, ”Polymixia” och ”Over My Eyes”. Den förstnämnda är en underbar låt med orgel och piano som för tankarna till Jan Johansson och hans ”Jazz på svenska” (särskilt den avslutande delen av låten med ett skönt trumkomp). Den andra helt instrumentala låten är något helt annat och här anar man starka influenser av ett av mina gamla favoritband, nämligen Gentle Giant. Rickard har i princip i delar av låten helt kopierat keyboard-soundet från flera Gentle Giant-låtar (efter 9 minuter hör man rent av lite direkta stölder av Gentle Giant-teman!). Efterhand får vi återigen höra Rikard spela underskönt på pianot med fint understöd från trummor, bas och gitarr. I slutdelen av låten kommer det speciella keyboard-soundet tillbaka igen i ett ganska svängigt parti. Här får jag faktiskt även lite Ritual-vibbar (för er som kommer ihåg detta band som till skillnad från Rikard är väldigt sparsamma med releaser!). Det här är en lång låt med många olika delar men njutbar hela vägen. Här visar verkligen Rikard sin klass! Den tredje låten är en skön ballad med fint komp från både piano och fiol (efter 2 minuter härliga klassiska tongångar som från någon komposition av de gamla mästarna). Sen skall väl näst sista låten ”Keith” också få ett hedersomnämnande, bitvis riktigt bra (t ex, sanslöst överraskande med dragspel och piano i ett parti – men det funkar ju jättebra!).

En imponerande platta från en supermusiker, ingen tvekan om det. Men, som sagt, lite väl lång för att hålla hela vägen.

Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun
HC Productions

1 Of The Orb (10:43)
2 On Her Journey To The Sun (05:00)
3 He Held An Axe (04:49)
4 My Hero (07:46)
5 If You Fall (Part 1) (03:09)
6 Polymixia (11:38)
7 Over My Eyes (04:39)
8 Old Demons Die Hard (05:56)
9 Keith (The Son Of Sun) (05:32)
10 The River Of Sadness (12:02)
11 All A Dream (02:17)

http://rikardsjoblom.com

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Djam Karet – Sonic Celluloid

Redan 1984 bildades Djam Karet i Kalifornien och nu är det dags för den 18:e (!) fullängdaren från bandet. Samtliga fyra originalmedlemmar (Chuck Oken Jr, Henry Osborne, Mike Henderson och Gayle Ellett) deltar även på denna platta plus Aaron Kenyon och Mike Murray. Alla bidrar på något sätt men det mesta av musiken är skriven av Gayle Ellett och Chuck Oken. Musiken de spelar är en sorts blandning av Fusion och Ambient men med många typiska 70-talselement från den symfoniska rocken (inte minst mellotronen). Om man letar influenser kan man nämna King Crimson, Pink Floyd, Genesis, The Grateful Dead, Ozric Tentacles och Porcupine Tree.

Det nya albumet innehåller tio spår på totalt 45 minuters speltid. Musiken är helt instrumental med undantag för lite obegripligt prat på låten ”Numerous Mechanical Circles”. Det här är ganska vacker och meditativ musik som flyter på skönt. Man märker att man lagt ner mycket jobb på produktionen och allt låter mycket bra. Tyvärr är dock många av låtarna lite för enkla och repetitiva för man tappar lätt intresset ganska snart. I vilket fall, en av låtarna sticker ut speciellt och det är den mycket fina ”Oceanside Exterior”. Som namnet antyder hör man mäktigt vågbrus ackompanjerat av underbara toner från diverse keyboards och så småningom även lite gitarr. Här har man lyckats skapa en fantastiskt fin stämning och det här är en låt att sjunka ihop till ifall man vill varva ner.

Djam Karet – Sonic Celluloid
HC Productions

1 Soul Says So
2 Forced Perspective
3 Long Shot
4 No Narration Needed
5 Numerous Mechanical Circles
6 Oceanside Exterior
7 Au Revoir Au Rêve
8 Flashback
9 Lower
10 The Denouement Device

http://www.DjamKaret.com

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Nad Sylvan – The Bride Said No

Två år efter Nad Sylvans solodebut med plattan ”Courting The Widow” är det så dags för uppföljaren med namnet ”The Bride Said No”. Det finns en svag koppling till förra plattan i och med att ’The Vampirate’ återigen figurerar i några låtar, inklusive titellåten. Dock är originalidén om bruden som svarar nekande baserad på en låt som Nad började skriva på redan 1989.   

Som vanligt spelar Nad det mesta på keyboards och även en hel del gitarr men den nya plattan gästas dessutom av en hel rad kända namn som t ex Tony Levin, Steve Hackett, Roine Stolt, Guthrie Govan, Nick D’Virgilio och Jonas Reingold. Ett nytt grepp är samarbetet med flera mycket skickliga kvinnliga vokalister (Jade Ell, Tania Doko och Sheona Urquhart). Nad har skrivit det mesta själv men två låtar (”When The Music Dies” och ”Crime of Passion”) har han skrivit tillsammans med Anders Wollbeck.  

Låtarna håller genomgående hög kvalitet, tycker jag, faktiskt ännu bättre än på förra plattan. Det är förvånansvärt lättlyssnat, trots att flera låtar har en komplicerad struktur med många ”twists and turns”. Låtarna har ett mer modernt sound även om man fortfarande hör influenserna från 70-talet här och där. Ett bra exempel är första ’riktiga’ låten ”The Quartermaster”. Ett bra gung i refrängen och med ett läckert understöd från Nick D’Virgilio bakom trummorna. Riktigt bra spel på diverse keyboards av Nad vilket faktiskt gäller genomgående på hela skivan. Det är mycket tydligt att Nad inspirerats mycket av de ackordssekvenser och sounds som master Tony Banks använt i Genesis. Det gör att man hela tiden hittar nya njutbara partier.

Låt nummer två inleds återigen med dessa sköna keyboards innan sången tar vid. Låten är en hyllning till alla dessa storheter inom musiken som försvunnit den senaste tiden. Kanske är det speciellt David Bowie han tänker på men här har jag förmodligen fel. Helt OK låt men kanske inte den bästa på albumet.

En av de bästa låtarna på albumet är den lugna ”What Have You Done”. Mycket melodisk och i ett röstläge som verkligen passar Nad. Efterhand får han också skönt understöd i sången av Jade Ell (som Nad också skrivit låten tillsammans med). Låten lyfts på slutet av en gitarrduell (!) mellan Steve Hackett och Guthrie Govan där jag faktiskt tycker den senare avgår med segern. Mycket fina passager på gitarrerna! Genom hela låten finns återkommande ett speciellt ackord som ger en extra krydda till anrättningen; ett ackord som även det flitigt använts tidigare av Tony Banks. Jag är tyvärr för musikaliskt obildad för att beskriva ackordet på ett mer faktabaserat sätt. Men ifall ni lyssnar på låten förstår ni nog vad jag menar.

Följande låt ”Crime of Passion” är mer dramatisk och här får Nad utmana sin sång betydligt mer men även det utfaller på ett lyckosamt sätt. Härliga trummor från Nick igen och jag tror att det denna gång är Roine som tillför lite extra gitarrkrydda. Återigen en mycket melodisk och fin sång i stadigt rocktempo.

Låten ”A French Kiss in an Italian Café” är kanske den mest hit-inriktade låten med sin sköna bakåtlutande stil och takt. Sköna stämningar i partierna som föregår refrängen.

Men favoriten på plattan för mig är dock den långa titellåten. Nad sjunger här tillsammans med Tania Doko som på ett mycket förtjänstfullt sätt gestaltar den ångerfulla bruden. Överhuvudtaget gillar jag den långa låten med dess många passager. Faktiskt är det Tanias sång och alla instrumentella detaljer som jag gillar allra mest. Det finns ett flertal olika partier i låten och alla är njutbara. Något som sticker ut är keyboard-ljudet precis före refrängen ”But the Bride said no”. Det är nästan Norman Bates-klass på skräckkänslan (om ni nu kommer ihåg filmmusiken i badkars-sekvensen från Hitchcock-filmen ”Psycho”). Även gitarr-ackorden strax därefter är jätteläckra! Liksom Jonas Reingolds intensiva basspel, Nads smått hysteriska solon på mini-moogen och Steve Hacketts solo fyllt av övertoner. Överhuvudtaget en fantastisk avslutning på en mycket bra platta. Nads hittills bästa – utan tvekan.  

Nad Sylvan – The Bride Said No
InsideOut Music

1 Bridesmaids
2 The Quartermaster
3 When The Music Dies
4 The White Crown
5 What Have You Done
6 Crime Of Passion
7 A French Kiss In An Italian Café 00:05:58
8 The Bride Said No

http://www.nadsylvan.com
https://www.facebook.com/Nadsylvanartist 
https://twitter.com/sylvanofficial 

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Isildurs Bane & Steve Hogarth – Colours Not Found in Nature

Isildurs Bane kan räknas in bland pionjärerna inom svensk progressiv rock. Redan 1976 grundades bandet i Halmstad och fram till i dag har de släppt ett drygt 10-tal plattor varav de mest kända kanske är de 5 volymerna med det gemensamma namnet ”Mind” som släpptes under åren 1997–2005. Bakom musiken har mestadels stått Mats Nilsson (en av grundarna som tragiskt nog dog 2014 och som särskilt nämns in memorandum för detta album) och Mats Johansson som anslöt sig till bandet 1977. Under de senaste åren har dock bandet gjort sig mer känt för sina årligen återkommande musik-workshops under namnet IB-Expo än genom sina skivsläpp. Till dessa workshops bjuds kända musiker in och de avslutas med en konsert som brukar äga rum i slutet av november och som i regel är mycket uppskattade och drar fulla hus. Under senare år har dessa evenemang gästats av såna världsartister som exempelvis Pat Mastellotto, Trey Gunn, Phil Manzanera, Percy Jones, Adrian Belew, Julia Slick, Tony Levin, Marco Minnemann och Richard Barbieri (för att bara nämna ett fåtal).

Vad är det då som är så speciellt med detta band? Ja, bara det faktum att man vid något tillfälle kallat sig en kammarrock-ensemble snarare än ett rockband ger väl en antydan till det hela. Man spelar rock men med mycket ymniga inslag av klassisk musik (främst stråkar och blås) och jazz. Man kvalificerar sig därmed verkligen solklart inom kategorin Artrock enligt min uppfattning. Fenomenet Isildurs Bane rör sig också om en sorts dynamiskt musikerkollektiv där många musiker fått sin fostran och sedan gått vidare. Ett bra exempel på detta är ju Mariette Hansson som de senaste åren fått ett genombrott inom populär- och schlagermusiken. Mariette gjorde tidigare mycket fina insatser på IB-plattan med namnet ”Mind. Vol. 4”. Bandet har också dragit till sig två italienska toppmusiker, nämligen Luca Calabrese (trumpet) och Christian Saggese (klassisk gitarr) som medverkat på många av de senaste årens IB-expon där de bidragit med sina alldeles speciella färdigheter.

Men hur kom då Steve Hogarth in i sammanhanget? Jo, det var hans ”kompis” Richard Barbieri (som Steve tidigare samarbetat med i det underbara albumet ”Not The Weapon but The Hand” från 2012) som bjöd in Steve som hans egen gäst då han medverkade i IB-Expo 2013. Det här inhoppet fick till följd att Mats Johansson föreslog Steve att medverka i ett nytt projekt med låtar skrivna för Isildurs Bane och Steve Hogarth. Tanken var kanske i första hand (?) att uppföra dessa verk vid ett kommande IB-Expo men projektet svällde uppenbarligen ut ytterligare p g a att Steve lade till väsentliga bidrag (både musik- och textmässigt) vilket därmed även resulterade i detta nya album. Undertecknad var på plats i Halmstad under uruppförandet av verket på IB Expo 2016 och det gjorde ett mycket starkt intryck. Man kan lugnt säga att jag väntat otåligt på den nya plattan.

För Steve var låtskrivandet och framförandet i Halmstad en stor utmaning då det inträffade mitt under Marillion-turnén efter senaste albumet med namnet ”FEAR”. Under turnén före IB-Expo hade han jobbat hårt på diverse hotellrum i Europa och USA med texterna och sånginslagen och i ständigt kontakt med Mats Johansson. Steve tyckte själv att detta projekt var särskilt spännande och att han därför fann den extra energi som krävdes för att ro det i land.  För Mats var detta också en utmaning. Som han själv uttryckte det: ”Efter en så lång paus i låtkomponerandet med Isildurs Bane var det verkligen en utmaning att se om det fortfarande gick att skriva ny musik”.

Jag kan utan vidare säga att den oro som Mats gav uttryck för ovan är fullständigt obefogad. Det här är en imponerande samling låtar som verkligen låter både som Isildurs Bane och som Steve Hogarth. De kompletterar varandra mycket bra. Sex sinsemellan rätt så olika låtar men alla mycket njutbara. Här följer några korta beskrivningar och intryck om varje låt:

  1. Ice Pop

Inledningsspåret är en rätt så komplicerad låt med flera delar. Här verkar det som om hela musikerkollektivet är inblandat för soundet är tätt och mycket mångfacetterat. Mycket stråkar, blås, gitarr och några härliga partier där marimba driver på farten lite extra. En mycket svängig låt som dock i slutet bryts av lite lugnare tongångar, framfört med mycket känsla.

  1. The Random Fires

Den andra låten bjuder sedan på närmast Beatles-aktiga tongångar med partier som får en att tänka på låtar som exempelvis ”I am the Walrus”. En härlig låt som bjuder på mycket av både Isildurs Bane och Steve Hogarth. Något jag funderar på när jag lyssnar på de båda inledande låtarna är hur det kan komma sig att Steve, med en allt annat än perfekt röst och sångansats, ändå kan få sången att låta så infernaliskt bra. Jag inbillar mig också att Steve haft lite större inflytande på låtskrivandet i denna låt med tanke på att Marillion ofta kör med liknande Beatles-inspirerade låtar.
 

  1. Periferal Vision

Nästa låt är mer perfekt anpassad till Steves röst. En lågmäld sång som egentligen helt saknar rockkänsla om man undantar den absolut sista delen. Här är det bara en stråkensemble och ett piano som kompar Steve och man får nästan en känsla av att ha förflyttats ett par hundra år tillbaka i tiden till en sorts kammarkonsert på något slott. Mycket speciellt och mycket vackert. På slutet får vi lite mer komp, till exempel från en lågmäld bastrumma och lite gitarr. Allra sist mycket vackra toner från vibrafon.

  1. The Love and The Affair

Som låt nummer fyra kommer så denna skivas längsta spår (drygt 10 minuter) vilken också är den absoluta favoritlåten hos mig. Redan vid uruppförandet minns jag att jag fick rysningar över hela kroppen då jag hörde denna låt. De inledande stämningarna är rent magiska med en blandning av gitarr och moderna keyboards samt Steves lågmält känslofyllda röst. En väldigt sorglig låt som ställer trofast och trygg kärlek mot förbjuden kärlek och resonerar kring det svåra i att hantera allt detta. Inte minst hur riskfyllt det kan vara med den förbjudna kärleken och hur man faktiskt i slutändan kan förlora allt, både den trofasta och den förbjudna. En utomordentligt fin och tankeväckande text av Steve Hogarth till en alldeles underbart musikaliskt genomförd låt. Det här måste vara en av de vackraste låtar som både Steve och Isildurs Bane gjort i deras karriärer. Min enda invändning är kanske att låtens avslutande del har lite för många upprepningar av temat på stråkar (som annars är mycket vackert) och att man kanske även kan ana lite falska toner här och där. Å andra sidan ger detta plats för några fina insatser av Luca Calabrese och hans trumpet.

  1. Diamonds and Amnesia

Återigen kastas vi in i en helt annan musikalisk stil som snarast liknar någon sorts liturgiskt eller kyrkligt musikstycke eller psalm. Textmässigt liknar det någon sorts historia hämtad från Bibeln även om det framgår att detta är historia från en dröm. Även här firar Steve stora triumfer genom sitt mycket personliga och teatraliska sätt att sjunga och berätta. Jag kan, när jag lyssnar, inte undgå att tänka på några textrader ifrån Genesis praktverk ”Supper’s Ready” som lyder:
Six saintly shrouded men move across the lawn slowly. 
The seventh walks in front with a cross held high in hand
.” 

I det närmaste samma scen spelas upp i denna låt förutom att det fortsätter med att Gud uppenbarar sig inför alla människor i nöd och lovar evigt liv och att slippa alla plågor under en förutsättning: Att man lovar att leva sitt liv i fattigdom. Naturligtvis vägrar människorna till Guds besvikelse.
Musikaliskt är låten kompad helt utan trummor. Bara stråkar, marimba och blås i sköna harmonier. Mycket vackert.

  1. Incandescent

Den avslutande låten inleds med lugna och nästan viskande recitationer av Steve på ett sätt som liknar det som vi fick höra mycket av på plattan tillsammans med Richard Barbieri. Kompet från vibrafon, gitarr, blås och piano är återigen mycket vackert. Efterhand övergår Steves ord i något som i det närmaste låter som det man brukar höra från dansledaren i en Square Dance grupp! Fortsättningen rockar på betydligt mer än tidigare och vi får även höra lite sköna demonröster tillsammans med Steves sång.

Jag hoppas min beskrivning lockar er att ta en närmare titt på detta verk för det är det verkligen värt. Enda felet med plattan är att den är alldeles för kort! Jag hade verkligen velat höra ännu mer av detta sensationellt lyckade samarbete mellan en sångartist och ett musikerkollektiv i yppersta världsklass! Låt oss hoppas på en fortsättning. Till sist måste man också gratulera till Matti Engdahls fantastiska elefant-grafik på omslaget och i det medföljande häftet. För er som väljer vinylvarianten är det säkert en extra bonus att få se detta i lite större format.

Isildurs Bane & Steve Hogarth – Colours Not Found in Nature
Ataraxia

1. Ice Pop
2. The Random Fires
3. Peripheral Vision
4. The Love and The Affair
5. Diamonds and Amnesia
6. Incandescent

http://www.facebook.com/ibexpo

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Anathema – The Optimist

Det brittiska bandet Anathema släpper i juni sitt 11:e fullängdsalbum sen debuten 1993. De fyra senaste plattorna (sedan albumet ”We’re here because we’re here”, 2010) kan räknas till genren Progressive Rock. Dessförinnan var det mest fråga om Death/Doom Metal på plattorna.  Det nya albumet fortsätter i stort sett på samma spår som de närmast föregående. Bandet är en riktigt familjeaffär med tre bröder Cavanagh (Daniel, Vincent och Jamie) och ett annat syskonpar i John och Lee Douglas. År 2012 anslöt sig också utmärkte keyboardisten Daniel Cardoso till bandet. Utmärkande för bandets sound är sången av Vincent och Lee (en manlig och en kvinnlig sångare) samt rikligt med stämningsfyllda keyboards och stråkarrangemang till ett rätt så traditionellt rocksound, ofta med ett repetitivt ”hamrande” på gitarrerna. På nya plattan finns även en del elektroniska inslag vad gäller takt och rytm.

Albumet är något av ett konceptalbum då det utgår från en historia om en man som berättades på plattan ”A Fine Day To Exit” från 2001. Mannen försvann på Silver Strand Beach i San Diego (första låten är koordinaterna där han försvann). Orsaken till varför han försvann har aldrig förklarats och man blir heller inte klokare på denna platta. Det är upp till lyssnaren att tolka vad det är man hör, enligt bandet. I inledningsspåret hör man honom skyffla sand på stranden för att sedan raskt sätta sig i en bil och köra iväg. Ett lite udda sätt att bygga ett album men det ger plattan någon sorts röd tråd i alla fall.

De närmast föregående plattorna har bjudit på många atmosfäriska och välljudande låtar med alldeles utmärkt sång av båda sångarna. Det här gäller även den nya plattan. Jag gillar verkligen Lee Douglas’ sång. Hon har en väldigt vacker röst.

Men låtmässigt är jag kanske inte lika imponerad som förut. Även om ljudbilden och kompositionerna mestadels är bra så har jag svårt att hitta låtar som känns verkligt engagerande. Spåret ”Leaving It Behind” är emellertid bra med bra fart rakt igenom liksom ”Can’t Let Go”. Den sistnämnda plus ”Close Your Eyes” är nog mina favoriter på plattan. Nummer två här upplever jag som lite otypiskt för Anathema men faktiskt överraskande bra med suverän sång av Lee plus mycket vackert spel på piano och cello. Framförallt det avslutande partiet med jazzkomp med blåsinstrument är mycket fint. Sen gillar jag också avslutande ”Back To The Start” som påminner inte så lite om Porcupine Tree. Lite Beatles-känsla får man också med stråkarrangemangen och i bakgrunden också lite sjungande fotbollspublik (förmodligen inspirerad av Pink Floyd-låten ”Fearless”).  

Även om jag inte riktigt tände till på alla låtarna så förmedlar ändå plattan en ganska skön stämning, framförallt genom insatserna på piano av Daniel Cardoso (lyssna t ex på den helt instrumentala låten ”San Francisco”) och sången av Lee Douglas (exempelvis tillsammans med det sköna piano-kompet på ”Ghost”).

Anathema – The Optimist
Kscope

1. 32.63N 117.14W
2. Leaving It Behind
3. Endless Ways
4. The Optimist
5. San Francisco
6. Springfield
7. Ghosts
8. Can’t Let Go
9. Close Your Eyes
10. Wildfires
11. Back To The Start

http://www.kscopemusic.com/media/anathema

http://www.facebook.com/anathemamusic

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson