Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun

Ja, ibland när ett rockband har lagt av släpps det plattor som bygger på s k ”leftovers”, d v s låtar som inte platsat på ordinarie plattor. Känner mig ofta lite skeptisk till detta eftersom man anar att det är ett sätt att så att säga ”mjölka ut” så mycket man kan av ett upparbetat och känt ”varumärke”. I princip vänder man sig då också mestadels till de mest inbitna fansen av bandet, d v s de som köper allt bara det har med det tidigare bandet att göra. I det här fallet gäller det alltså Beardfish och multi-instrumentalisten Rickard Sjöblom som nog får sägas ha varit själva ankaret i det nu avsomnade bandet.

Fast min beskrivning haltar nog betänkligt i det här fallet. Rickard Sjöblom är en man som fullkomligt sprudlar av idéer vilket inneburit att han helt enkelt varit tvungen att få utlopp för dessa även utanför Beardfish. Därför skapade han sidoprojektet Gungfly där han tillsammans med ett antal musiker (däribland några från Beardfish) redan släppt två plattor (”Please Be Quiet” (2009) och ”Lamentations (2011)). Dessutom har han under de senaste tio åren även släppt två soloplattor. Och nu kommer alltså en tredje platta med Gungfly som innehåller inte mindre än 11 spår med en total speltid på närmare 75 minuter.  

Jag tänker inte gå in i detalj på innehållet i denna platta utan vill bara plocka ut några egna personliga favoriter. Det är en bra platta och fans av Rickard Sjöblom kommer att få sitt lystmäte, inte tu tal om det. Men längden på plattan är lite besvärande och gör att det är svårt att hålla intresset uppe hela tiden. Jag kan nog tycka att det kanske hade varit bättre att vara lite mer restriktiv i valet av låtar vilket då möjligen kunde ha lockat till sig lite fler lyssnare. Nu är risken att man blir mätt lite för fort (eller helt enkelt slutar lyssna för tidigt!).

Här finns i alla fall ett flertal guldkorn och jag är själv speciellt förtjust i de tre låtarna ”If you fall, Pt. 1”, ”Polymixia” och ”Over My Eyes”. Den förstnämnda är en underbar låt med orgel och piano som för tankarna till Jan Johansson och hans ”Jazz på svenska” (särskilt den avslutande delen av låten med ett skönt trumkomp). Den andra helt instrumentala låten är något helt annat och här anar man starka influenser av ett av mina gamla favoritband, nämligen Gentle Giant. Rickard har i princip i delar av låten helt kopierat keyboard-soundet från flera Gentle Giant-låtar (efter 9 minuter hör man rent av lite direkta stölder av Gentle Giant-teman!). Efterhand får vi återigen höra Rikard spela underskönt på pianot med fint understöd från trummor, bas och gitarr. I slutdelen av låten kommer det speciella keyboard-soundet tillbaka igen i ett ganska svängigt parti. Här får jag faktiskt även lite Ritual-vibbar (för er som kommer ihåg detta band som till skillnad från Rikard är väldigt sparsamma med releaser!). Det här är en lång låt med många olika delar men njutbar hela vägen. Här visar verkligen Rikard sin klass! Den tredje låten är en skön ballad med fint komp från både piano och fiol (efter 2 minuter härliga klassiska tongångar som från någon komposition av de gamla mästarna). Sen skall väl näst sista låten ”Keith” också få ett hedersomnämnande, bitvis riktigt bra (t ex, sanslöst överraskande med dragspel och piano i ett parti – men det funkar ju jättebra!).

En imponerande platta från en supermusiker, ingen tvekan om det. Men, som sagt, lite väl lång för att hålla hela vägen.

Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun
HC Productions

1 Of The Orb (10:43)
2 On Her Journey To The Sun (05:00)
3 He Held An Axe (04:49)
4 My Hero (07:46)
5 If You Fall (Part 1) (03:09)
6 Polymixia (11:38)
7 Over My Eyes (04:39)
8 Old Demons Die Hard (05:56)
9 Keith (The Son Of Sun) (05:32)
10 The River Of Sadness (12:02)
11 All A Dream (02:17)

http://rikardsjoblom.com

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Djam Karet – Sonic Celluloid

Redan 1984 bildades Djam Karet i Kalifornien och nu är det dags för den 18:e (!) fullängdaren från bandet. Samtliga fyra originalmedlemmar (Chuck Oken Jr, Henry Osborne, Mike Henderson och Gayle Ellett) deltar även på denna platta plus Aaron Kenyon och Mike Murray. Alla bidrar på något sätt men det mesta av musiken är skriven av Gayle Ellett och Chuck Oken. Musiken de spelar är en sorts blandning av Fusion och Ambient men med många typiska 70-talselement från den symfoniska rocken (inte minst mellotronen). Om man letar influenser kan man nämna King Crimson, Pink Floyd, Genesis, The Grateful Dead, Ozric Tentacles och Porcupine Tree.

Det nya albumet innehåller tio spår på totalt 45 minuters speltid. Musiken är helt instrumental med undantag för lite obegripligt prat på låten ”Numerous Mechanical Circles”. Det här är ganska vacker och meditativ musik som flyter på skönt. Man märker att man lagt ner mycket jobb på produktionen och allt låter mycket bra. Tyvärr är dock många av låtarna lite för enkla och repetitiva för man tappar lätt intresset ganska snart. I vilket fall, en av låtarna sticker ut speciellt och det är den mycket fina ”Oceanside Exterior”. Som namnet antyder hör man mäktigt vågbrus ackompanjerat av underbara toner från diverse keyboards och så småningom även lite gitarr. Här har man lyckats skapa en fantastiskt fin stämning och det här är en låt att sjunka ihop till ifall man vill varva ner.

Djam Karet – Sonic Celluloid
HC Productions

1 Soul Says So
2 Forced Perspective
3 Long Shot
4 No Narration Needed
5 Numerous Mechanical Circles
6 Oceanside Exterior
7 Au Revoir Au Rêve
8 Flashback
9 Lower
10 The Denouement Device

http://www.DjamKaret.com

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Nad Sylvan – The Bride Said No

Två år efter Nad Sylvans solodebut med plattan ”Courting The Widow” är det så dags för uppföljaren med namnet ”The Bride Said No”. Det finns en svag koppling till förra plattan i och med att ’The Vampirate’ återigen figurerar i några låtar, inklusive titellåten. Dock är originalidén om bruden som svarar nekande baserad på en låt som Nad började skriva på redan 1989.   

Som vanligt spelar Nad det mesta på keyboards och även en hel del gitarr men den nya plattan gästas dessutom av en hel rad kända namn som t ex Tony Levin, Steve Hackett, Roine Stolt, Guthrie Govan, Nick D’Virgilio och Jonas Reingold. Ett nytt grepp är samarbetet med flera mycket skickliga kvinnliga vokalister (Jade Ell, Tania Doko och Sheona Urquhart). Nad har skrivit det mesta själv men två låtar (”When The Music Dies” och ”Crime of Passion”) har han skrivit tillsammans med Anders Wollbeck.  

Låtarna håller genomgående hög kvalitet, tycker jag, faktiskt ännu bättre än på förra plattan. Det är förvånansvärt lättlyssnat, trots att flera låtar har en komplicerad struktur med många ”twists and turns”. Låtarna har ett mer modernt sound även om man fortfarande hör influenserna från 70-talet här och där. Ett bra exempel är första ’riktiga’ låten ”The Quartermaster”. Ett bra gung i refrängen och med ett läckert understöd från Nick D’Virgilio bakom trummorna. Riktigt bra spel på diverse keyboards av Nad vilket faktiskt gäller genomgående på hela skivan. Det är mycket tydligt att Nad inspirerats mycket av de ackordssekvenser och sounds som master Tony Banks använt i Genesis. Det gör att man hela tiden hittar nya njutbara partier.

Låt nummer två inleds återigen med dessa sköna keyboards innan sången tar vid. Låten är en hyllning till alla dessa storheter inom musiken som försvunnit den senaste tiden. Kanske är det speciellt David Bowie han tänker på men här har jag förmodligen fel. Helt OK låt men kanske inte den bästa på albumet.

En av de bästa låtarna på albumet är den lugna ”What Have You Done”. Mycket melodisk och i ett röstläge som verkligen passar Nad. Efterhand får han också skönt understöd i sången av Jade Ell (som Nad också skrivit låten tillsammans med). Låten lyfts på slutet av en gitarrduell (!) mellan Steve Hackett och Guthrie Govan där jag faktiskt tycker den senare avgår med segern. Mycket fina passager på gitarrerna! Genom hela låten finns återkommande ett speciellt ackord som ger en extra krydda till anrättningen; ett ackord som även det flitigt använts tidigare av Tony Banks. Jag är tyvärr för musikaliskt obildad för att beskriva ackordet på ett mer faktabaserat sätt. Men ifall ni lyssnar på låten förstår ni nog vad jag menar.

Följande låt ”Crime of Passion” är mer dramatisk och här får Nad utmana sin sång betydligt mer men även det utfaller på ett lyckosamt sätt. Härliga trummor från Nick igen och jag tror att det denna gång är Roine som tillför lite extra gitarrkrydda. Återigen en mycket melodisk och fin sång i stadigt rocktempo.

Låten ”A French Kiss in an Italian Café” är kanske den mest hit-inriktade låten med sin sköna bakåtlutande stil och takt. Sköna stämningar i partierna som föregår refrängen.

Men favoriten på plattan för mig är dock den långa titellåten. Nad sjunger här tillsammans med Tania Doko som på ett mycket förtjänstfullt sätt gestaltar den ångerfulla bruden. Överhuvudtaget gillar jag den långa låten med dess många passager. Faktiskt är det Tanias sång och alla instrumentella detaljer som jag gillar allra mest. Det finns ett flertal olika partier i låten och alla är njutbara. Något som sticker ut är keyboard-ljudet precis före refrängen ”But the Bride said no”. Det är nästan Norman Bates-klass på skräckkänslan (om ni nu kommer ihåg filmmusiken i badkars-sekvensen från Hitchcock-filmen ”Psycho”). Även gitarr-ackorden strax därefter är jätteläckra! Liksom Jonas Reingolds intensiva basspel, Nads smått hysteriska solon på mini-moogen och Steve Hacketts solo fyllt av övertoner. Överhuvudtaget en fantastisk avslutning på en mycket bra platta. Nads hittills bästa – utan tvekan.  

Nad Sylvan – The Bride Said No
InsideOut Music

1 Bridesmaids
2 The Quartermaster
3 When The Music Dies
4 The White Crown
5 What Have You Done
6 Crime Of Passion
7 A French Kiss In An Italian Café 00:05:58
8 The Bride Said No

http://www.nadsylvan.com
https://www.facebook.com/Nadsylvanartist 
https://twitter.com/sylvanofficial 

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Isildurs Bane & Steve Hogarth – Colours Not Found in Nature

Isildurs Bane kan räknas in bland pionjärerna inom svensk progressiv rock. Redan 1976 grundades bandet i Halmstad och fram till i dag har de släppt ett drygt 10-tal plattor varav de mest kända kanske är de 5 volymerna med det gemensamma namnet ”Mind” som släpptes under åren 1997–2005. Bakom musiken har mestadels stått Mats Nilsson (en av grundarna som tragiskt nog dog 2014 och som särskilt nämns in memorandum för detta album) och Mats Johansson som anslöt sig till bandet 1977. Under de senaste åren har dock bandet gjort sig mer känt för sina årligen återkommande musik-workshops under namnet IB-Expo än genom sina skivsläpp. Till dessa workshops bjuds kända musiker in och de avslutas med en konsert som brukar äga rum i slutet av november och som i regel är mycket uppskattade och drar fulla hus. Under senare år har dessa evenemang gästats av såna världsartister som exempelvis Pat Mastellotto, Trey Gunn, Phil Manzanera, Percy Jones, Adrian Belew, Julia Slick, Tony Levin, Marco Minnemann och Richard Barbieri (för att bara nämna ett fåtal).

Vad är det då som är så speciellt med detta band? Ja, bara det faktum att man vid något tillfälle kallat sig en kammarrock-ensemble snarare än ett rockband ger väl en antydan till det hela. Man spelar rock men med mycket ymniga inslag av klassisk musik (främst stråkar och blås) och jazz. Man kvalificerar sig därmed verkligen solklart inom kategorin Artrock enligt min uppfattning. Fenomenet Isildurs Bane rör sig också om en sorts dynamiskt musikerkollektiv där många musiker fått sin fostran och sedan gått vidare. Ett bra exempel på detta är ju Mariette Hansson som de senaste åren fått ett genombrott inom populär- och schlagermusiken. Mariette gjorde tidigare mycket fina insatser på IB-plattan med namnet ”Mind. Vol. 4”. Bandet har också dragit till sig två italienska toppmusiker, nämligen Luca Calabrese (trumpet) och Christian Saggese (klassisk gitarr) som medverkat på många av de senaste årens IB-expon där de bidragit med sina alldeles speciella färdigheter.

Men hur kom då Steve Hogarth in i sammanhanget? Jo, det var hans ”kompis” Richard Barbieri (som Steve tidigare samarbetat med i det underbara albumet ”Not The Weapon but The Hand” från 2012) som bjöd in Steve som hans egen gäst då han medverkade i IB-Expo 2013. Det här inhoppet fick till följd att Mats Johansson föreslog Steve att medverka i ett nytt projekt med låtar skrivna för Isildurs Bane och Steve Hogarth. Tanken var kanske i första hand (?) att uppföra dessa verk vid ett kommande IB-Expo men projektet svällde uppenbarligen ut ytterligare p g a att Steve lade till väsentliga bidrag (både musik- och textmässigt) vilket därmed även resulterade i detta nya album. Undertecknad var på plats i Halmstad under uruppförandet av verket på IB Expo 2016 och det gjorde ett mycket starkt intryck. Man kan lugnt säga att jag väntat otåligt på den nya plattan.

För Steve var låtskrivandet och framförandet i Halmstad en stor utmaning då det inträffade mitt under Marillion-turnén efter senaste albumet med namnet ”FEAR”. Under turnén före IB-Expo hade han jobbat hårt på diverse hotellrum i Europa och USA med texterna och sånginslagen och i ständigt kontakt med Mats Johansson. Steve tyckte själv att detta projekt var särskilt spännande och att han därför fann den extra energi som krävdes för att ro det i land.  För Mats var detta också en utmaning. Som han själv uttryckte det: ”Efter en så lång paus i låtkomponerandet med Isildurs Bane var det verkligen en utmaning att se om det fortfarande gick att skriva ny musik”.

Jag kan utan vidare säga att den oro som Mats gav uttryck för ovan är fullständigt obefogad. Det här är en imponerande samling låtar som verkligen låter både som Isildurs Bane och som Steve Hogarth. De kompletterar varandra mycket bra. Sex sinsemellan rätt så olika låtar men alla mycket njutbara. Här följer några korta beskrivningar och intryck om varje låt:

  1. Ice Pop

Inledningsspåret är en rätt så komplicerad låt med flera delar. Här verkar det som om hela musikerkollektivet är inblandat för soundet är tätt och mycket mångfacetterat. Mycket stråkar, blås, gitarr och några härliga partier där marimba driver på farten lite extra. En mycket svängig låt som dock i slutet bryts av lite lugnare tongångar, framfört med mycket känsla.

  1. The Random Fires

Den andra låten bjuder sedan på närmast Beatles-aktiga tongångar med partier som får en att tänka på låtar som exempelvis ”I am the Walrus”. En härlig låt som bjuder på mycket av både Isildurs Bane och Steve Hogarth. Något jag funderar på när jag lyssnar på de båda inledande låtarna är hur det kan komma sig att Steve, med en allt annat än perfekt röst och sångansats, ändå kan få sången att låta så infernaliskt bra. Jag inbillar mig också att Steve haft lite större inflytande på låtskrivandet i denna låt med tanke på att Marillion ofta kör med liknande Beatles-inspirerade låtar.
 

  1. Periferal Vision

Nästa låt är mer perfekt anpassad till Steves röst. En lågmäld sång som egentligen helt saknar rockkänsla om man undantar den absolut sista delen. Här är det bara en stråkensemble och ett piano som kompar Steve och man får nästan en känsla av att ha förflyttats ett par hundra år tillbaka i tiden till en sorts kammarkonsert på något slott. Mycket speciellt och mycket vackert. På slutet får vi lite mer komp, till exempel från en lågmäld bastrumma och lite gitarr. Allra sist mycket vackra toner från vibrafon.

  1. The Love and The Affair

Som låt nummer fyra kommer så denna skivas längsta spår (drygt 10 minuter) vilken också är den absoluta favoritlåten hos mig. Redan vid uruppförandet minns jag att jag fick rysningar över hela kroppen då jag hörde denna låt. De inledande stämningarna är rent magiska med en blandning av gitarr och moderna keyboards samt Steves lågmält känslofyllda röst. En väldigt sorglig låt som ställer trofast och trygg kärlek mot förbjuden kärlek och resonerar kring det svåra i att hantera allt detta. Inte minst hur riskfyllt det kan vara med den förbjudna kärleken och hur man faktiskt i slutändan kan förlora allt, både den trofasta och den förbjudna. En utomordentligt fin och tankeväckande text av Steve Hogarth till en alldeles underbart musikaliskt genomförd låt. Det här måste vara en av de vackraste låtar som både Steve och Isildurs Bane gjort i deras karriärer. Min enda invändning är kanske att låtens avslutande del har lite för många upprepningar av temat på stråkar (som annars är mycket vackert) och att man kanske även kan ana lite falska toner här och där. Å andra sidan ger detta plats för några fina insatser av Luca Calabrese och hans trumpet.

  1. Diamonds and Amnesia

Återigen kastas vi in i en helt annan musikalisk stil som snarast liknar någon sorts liturgiskt eller kyrkligt musikstycke eller psalm. Textmässigt liknar det någon sorts historia hämtad från Bibeln även om det framgår att detta är historia från en dröm. Även här firar Steve stora triumfer genom sitt mycket personliga och teatraliska sätt att sjunga och berätta. Jag kan, när jag lyssnar, inte undgå att tänka på några textrader ifrån Genesis praktverk ”Supper’s Ready” som lyder:
Six saintly shrouded men move across the lawn slowly. 
The seventh walks in front with a cross held high in hand
.” 

I det närmaste samma scen spelas upp i denna låt förutom att det fortsätter med att Gud uppenbarar sig inför alla människor i nöd och lovar evigt liv och att slippa alla plågor under en förutsättning: Att man lovar att leva sitt liv i fattigdom. Naturligtvis vägrar människorna till Guds besvikelse.
Musikaliskt är låten kompad helt utan trummor. Bara stråkar, marimba och blås i sköna harmonier. Mycket vackert.

  1. Incandescent

Den avslutande låten inleds med lugna och nästan viskande recitationer av Steve på ett sätt som liknar det som vi fick höra mycket av på plattan tillsammans med Richard Barbieri. Kompet från vibrafon, gitarr, blås och piano är återigen mycket vackert. Efterhand övergår Steves ord i något som i det närmaste låter som det man brukar höra från dansledaren i en Square Dance grupp! Fortsättningen rockar på betydligt mer än tidigare och vi får även höra lite sköna demonröster tillsammans med Steves sång.

Jag hoppas min beskrivning lockar er att ta en närmare titt på detta verk för det är det verkligen värt. Enda felet med plattan är att den är alldeles för kort! Jag hade verkligen velat höra ännu mer av detta sensationellt lyckade samarbete mellan en sångartist och ett musikerkollektiv i yppersta världsklass! Låt oss hoppas på en fortsättning. Till sist måste man också gratulera till Matti Engdahls fantastiska elefant-grafik på omslaget och i det medföljande häftet. För er som väljer vinylvarianten är det säkert en extra bonus att få se detta i lite större format.

Isildurs Bane & Steve Hogarth – Colours Not Found in Nature
Ataraxia

1. Ice Pop
2. The Random Fires
3. Peripheral Vision
4. The Love and The Affair
5. Diamonds and Amnesia
6. Incandescent

http://www.facebook.com/ibexpo

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Anathema – The Optimist

Det brittiska bandet Anathema släpper i juni sitt 11:e fullängdsalbum sen debuten 1993. De fyra senaste plattorna (sedan albumet ”We’re here because we’re here”, 2010) kan räknas till genren Progressive Rock. Dessförinnan var det mest fråga om Death/Doom Metal på plattorna.  Det nya albumet fortsätter i stort sett på samma spår som de närmast föregående. Bandet är en riktigt familjeaffär med tre bröder Cavanagh (Daniel, Vincent och Jamie) och ett annat syskonpar i John och Lee Douglas. År 2012 anslöt sig också utmärkte keyboardisten Daniel Cardoso till bandet. Utmärkande för bandets sound är sången av Vincent och Lee (en manlig och en kvinnlig sångare) samt rikligt med stämningsfyllda keyboards och stråkarrangemang till ett rätt så traditionellt rocksound, ofta med ett repetitivt ”hamrande” på gitarrerna. På nya plattan finns även en del elektroniska inslag vad gäller takt och rytm.

Albumet är något av ett konceptalbum då det utgår från en historia om en man som berättades på plattan ”A Fine Day To Exit” från 2001. Mannen försvann på Silver Strand Beach i San Diego (första låten är koordinaterna där han försvann). Orsaken till varför han försvann har aldrig förklarats och man blir heller inte klokare på denna platta. Det är upp till lyssnaren att tolka vad det är man hör, enligt bandet. I inledningsspåret hör man honom skyffla sand på stranden för att sedan raskt sätta sig i en bil och köra iväg. Ett lite udda sätt att bygga ett album men det ger plattan någon sorts röd tråd i alla fall.

De närmast föregående plattorna har bjudit på många atmosfäriska och välljudande låtar med alldeles utmärkt sång av båda sångarna. Det här gäller även den nya plattan. Jag gillar verkligen Lee Douglas’ sång. Hon har en väldigt vacker röst.

Men låtmässigt är jag kanske inte lika imponerad som förut. Även om ljudbilden och kompositionerna mestadels är bra så har jag svårt att hitta låtar som känns verkligt engagerande. Spåret ”Leaving It Behind” är emellertid bra med bra fart rakt igenom liksom ”Can’t Let Go”. Den sistnämnda plus ”Close Your Eyes” är nog mina favoriter på plattan. Nummer två här upplever jag som lite otypiskt för Anathema men faktiskt överraskande bra med suverän sång av Lee plus mycket vackert spel på piano och cello. Framförallt det avslutande partiet med jazzkomp med blåsinstrument är mycket fint. Sen gillar jag också avslutande ”Back To The Start” som påminner inte så lite om Porcupine Tree. Lite Beatles-känsla får man också med stråkarrangemangen och i bakgrunden också lite sjungande fotbollspublik (förmodligen inspirerad av Pink Floyd-låten ”Fearless”).  

Även om jag inte riktigt tände till på alla låtarna så förmedlar ändå plattan en ganska skön stämning, framförallt genom insatserna på piano av Daniel Cardoso (lyssna t ex på den helt instrumentala låten ”San Francisco”) och sången av Lee Douglas (exempelvis tillsammans med det sköna piano-kompet på ”Ghost”).

Anathema – The Optimist
Kscope

1. 32.63N 117.14W
2. Leaving It Behind
3. Endless Ways
4. The Optimist
5. San Francisco
6. Springfield
7. Ghosts
8. Can’t Let Go
9. Close Your Eyes
10. Wildfires
11. Back To The Start

http://www.kscopemusic.com/media/anathema

http://www.facebook.com/anathemamusic

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved

Den amerikanske gitarristen Mark Papagno har släppt albumet ”The Man Whom The Trees Loved” som förutom hans eget gitarrspel innehåller väsentliga bidrag från tre välkända musiker inom Progrocken: Adam Holzman (keyboards) från Steven Wilson Band) och Bryan Beller (bas) och Marco Minnemann, båda från The Aristocrats. Den sistnämnde ingår ju även i The Mute Gods tillsammans med Nick Beggs och Roger King

Med en sådan uppsättning musiker kan väl inget gå fel, eller? Det gör det inte heller men det är å andra sidan inte den storstilade succé som man kanske först förväntade sig. Vad vi får lyssna till ligger nära det som vi brukar beteckna Fusion, d v s en sorts blandning mellan rock (med progressiva rockelement) och jazz. Förvisso ganska svängigt (mest tack vare Marco Minnemanns eminenta spel bakom trummorna) och oftast med njutbara gitarr-riff och keyboardkomp. Men jag tycker det är något som saknas. Detta något är enligt min mening gedigna kompositioner med tydlig struktur. Istället är det ett antal lösa element som blandas hela tiden. Vandringar i ackord, upp och ned, utan tydliga mål där bästa exemplet är låten ”Darkness Falls” (förutom den mycket snygga inledningen). Den låt som ändå fungerar bäst är den inledande ”The Listener”. Här kommer alla musiker till sin rätt och Marks gitarrsound är riktigt fint. Men bästa låten på plattan är för mig ändå den lugna (och trumfria) ”When the rain begins”. Lugn och stämningsfull med fin harmoni mellan gitarr och keyboards.

Slutbetyget blir klart godkänt men man känner ändå en viss besvikelse med tanke på uppsättningen musiker. Å andra sidan, den som vill höra Marco Minnemann i högform bakom trummorna kan absolut uppskatta denna platta.

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved
Egenproducerad

1. The Listener
2. Where Memory Sleeps
3. Darkness Falls
4. When The Rain Begins
5. Ritual
6. A ”cause du sommeil et á cause des chats”: Because of Sleep and because of the Cats
7. The Man Whom the Trees Loved
8. The Vanishing

http://markpapagnomusic.com/

Betyg: 6/10 

Karl-Göran Karlsson

Lonely Robot – The Big Dream

Lonely Robot – ett projekt som är helt och hållet i händerna på den suveräna sångaren och låtskrivaren John Mitchell – kommer nu med sitt andra album sen debuten 2015. Första plattan ”Please Come Home” var en sensationellt bra platta för mig även om jag kände till John sen tidigare ifrån band som It Bites, Kino och Frost*. Förväntningarna var därför höga på uppföljaren. Som vanligt har John hand om det mesta på plattan, d v s i princip allt utom trummorna som spelas av den hårt slående Craig Blundell som är känd från turnéerna med Steven Wilson. Vissa sånginslag görs dock även av Kim Seviour, Heather Findlay och Marillion-sångaren Steve Hogarth (den sistnämnde dock enbart som bakgrundssångare).

Science Fiction-känslan från första plattan är kvar och den här gången har huvudpersonen (”The Astronaut”) hamnat på en okänd planet efter att ha varit nedsövd (”in hibernation state” – vi känner igen det från filmer som t ex Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr) under lång tid. När han vaknar upp finner han att han hamnat i ett skogslandskap och att märkliga figurer med djurhuvuden finns runt omkring. Vad som sedan händer är lite svårt att få grepp om från texterna som känns tämligen surrealistiska. Istället är det temat liv och död som genomsyrar verket vilket förmodligen har sin bakgrund i själva tanken på att kunna genomföra en sån här ”inhibernation”. Till sin hjälp i resonemangen kring liv och död har John anlitat den kände brittiske skådespelaren Lee Ingleby som framförallt är känd för sin medverkan i Harry Potter-filmerna som karaktären Stan Shunpike men han har också medverkat i en mängd engelska TV-produktioner. På den här plattan fungerar han lite grand som berättare i bakgrunden på flera av låtarna, inte minst i inledningslåten ”Prologue (Deep Sleep)” där han återger funderingar och tankar på hur vi kan föreställa oss hur det är att vara död eller hur det är att födas. Exempelvis med strofer som ”to goto sleep and never wake up” eller ”waking up without remembering ever having gone to bed”! En intressant tes som framförs är att de perioder på natten då vi sover utan att drömma är det närmaste vi kan föreställa oss döden. Dessa perioder är ju helt tomma för oss – ett gap i tillvaron som vi helt enkelt inte kan få grepp om eller minnas. I vilket fall, de här korta monologerna är väldigt effektfulla, inte bara i inledningslåten utan på många andra ställen på albumet. Det ger en intressant filosofisk touch till verket som jag verkligen gillar.

Musiken då? Ja, den som skaffade förra plattan kommer att känna igen sig. Flera av låtarna (t ex ”Symbolic”) låter närmast exakt som låtar på den första plattan. Det här gör att jag kanske inte blev riktigt lika positivt överraskad av den här skivan jämfört med debuten. Alltså, lite för lite variation och spåren är heller inte riktigt lika starka som t ex ”God vs Man” och ”Are We Copies?” på debuten. Men här finns helt klart några riktigt bra låtar även på denna platta. Jag gillar exempelvis den mystiska inledningen ”Prologue (Deep Sleep)” med sköna, mystiska stämningar och utmärkt recitation av Lee Ingleby. Den därpå följande ”Awakenings” är betydligt hårdare med ett fantastiskt tätt och djupt sound (jag älskar basgångarna och pianoklinket) och fin sång (delvis i flera stämmor) av John. Låten har ett mycket skönt parti i slutet med mellotronstråkar och ett fint gitarrsolo som för tankarna till Porcupine Tree. Även följande låt ”Sigma” är fin med en mycket snygg refräng och sköna harmonier tillsammans med en distinkt takt frambankad av Craig Blundell. Det här är kanske den låt som ligger närmast ”hitlåtarna” från den tidigare plattan.

Efter denna starka inledning sjunker nivån en del. ”In Floral Green” är en lugnare, närmast lite smörig låt där vi återigen hör Lee Inglebys funderingar. ”Everglow” (som även släppts som video) är en tung, närmast lite överproducerad låt där pulsen och andhämtningen går upp rejält. Samma sak kan man nog säga om ”Symbolic”. En fin låt men, som redan sagts, det här har man hört förut. ”The Divine Art of Being” är en lite överambitiös ballad som även den känns lite väl smörig för oss som gillar Prog. Men innan plattan är slut kommer ändå en riktigt bra låt (titellåten) där man i den långa instrumentella inledningen återigen får vibbar av Porcupine Trees tidigare alster. Nya recitationer kommer på slutet kompat av härliga mellotronstråkar. Till slut kommer så den lilla textsekvensen om ”Lonely Robot” (”please, come home….”) som vi känner igen från första plattan och den avslutas med något som förefaller vara en raket som startar. Är det dags att lämna den här märkliga planeten, kanske? Det här är nog min favoritlåt på plattan, trots avsaknaden av Johns härliga sång.

Något som tyvärr drar ner betyget för mig på denna platta är Craigs sätt att spela trummor. Istället för att hålla en tät och robust takt på låtarna gör han ständiga utflykter och improvisationer som får en att känna att nu har han tappat takten helt för en stund. Det här är irriterande, tycker jag. Dessutom är jag förvånad över hur dominant spelet på bastrummorna är jämfört med spelet på de övriga mindre trummorna i de högre tonregisterna och på cymbalerna. Det känns obalanserat och onödigt ”bullrigt” (finner inget bättre ord). Här kunde kanske John haft lite stramare tyglar på den gode Craig.

Men, det här är helt klart en jättebra platta (särskilt för er som gillar John Mitchell) som jag gärna rekommenderar.

Lonely Robot – The Big Dream
InsideOut Music

Prologue (Deep Sleep)
Awakenings
Sigma
In Floral Green
Everglow
False Lights
Symbolic
The Divine Art Of Being
The Big Dream
Hello World Goodbye
Epilogue (Sea Beams)

Lonely Robot

Facebook

Betyg: 7/10 

 

Karl-Göran Karlsson

Citizen Cain’s Stewart Bell – The Antechamber Of Being (Part 2) Stories From The Antechamber

Artrocken eller den Progressiva Rocken är egentligen ett samlingsnamn för en hel mängd av olika sorters musik. Dock finns det vissa typiska kännetecken. Till exempel en förkärlek för långa låtar med komplicerad sammansättning och med långa instrumentala partier, gärna med mycket keyboards och då framförallt med frekvent användande av de gamla klassiska mellotronsounden (stråkar och körer). För egen del är det denna huvudfåra som givit mig de största musikupplevelserna. Frågan är exempelvis hur många gånger jag egentligen lyssnat på ett sådant mästerverk som Genesis ”Supper’s Ready”? De flesta andra album man köper kommer knappast i närheten av de stora mästerverken inom genren när det gäller mängden lyssningar. Men det finns inte så många album som når denna toppstatus och det kan ibland gå mycket lång tid innan man hittar plattor som når upp till dessa höjder.

Dock, inom loppet av bara cirka tre år har jag stött på två plattor som jag tycker definitivt platsar inom Progrockens finrum. Bägge två kommer från Stewart Bell, sedan 1990 en av de drivande inom brittiska bandet Citizen Cain. Stewart beslöt nämligen att försöka sig på en solokarriär och i oktober 2014 släpptes alltså första delen i en tänkt trilogi av plattor som döpts till ”The Antechamber of Being (i fortsättningen TAOB). Denna platta (liksom nya TAOB del 2) är inget annat än en synnerligen ambitiös progressiv rockopera som utforskar (med delvis självupplevda händelser) gränsen mellan dröm och verklighet eller vad man på engelska brukar kalla ”Lucid Dreaming”. På svenska kallar man detta ”Klardrömmande”, ett medvetandetillstånd som ligger mycket nära drömmen, men där personen som drömmer är helt eller delvis medveten om att denna drömmer.

TAOB-plattorna tar sitt avstamp i Stewart Bells egen barndom när han kämpade att stå ut med mardrömmar och på så sätt lärde sig att mer eller mindre aktivt kontrollera sina tankar och fantasier. Historierna som berättas cirklar kring dessa händelser kopplade till drömmar där fantasi och verklighet blandas. Tidvis slår det rentav över till svåra existentiella grubblerier som gränsar till religiösa resonemang. Låter det flummigt? Ja, kanske är det så. Men ändå fascinerande. Det faktum att allting berättas inom ramen av starkt pådrivande och bitvis komplicerad musik gör alltihopa till en mycket märklig men stark musikupplevelse.

Stewart Bell har skrivit det mesta av musiken och dessutom står han för det mesta av keyboards och trummor(!). På gitarr hör vi tidigare Citizen Cain-kollegan Phil Allen. Men det som lyfter det hela på ett remarkabelt sätt är faktiskt hans val av solister på plattorna. Vi får höra tre utomordentliga vokalister: Simone Rosetti (från The Watch), Arjen Lucassen (mer känd från Ayreon-projektet) och den för mig mer okända kvinnliga sångrösten Bekah Mhairi Comrie. Även Stewart och Phil sjunger på plattan men huvudrollerna i rockoperan spelas av de tidigare tre nämnda. Jag älskar Simones sätt att sjunga. Jag har hört att många tycker att han spelar ut för mycket och att han oförblommat försöker härma Peter Gabriel i tidiga Genesis. Jag har inga problem med det utan tycker tvärtom att detta gör hans sångstil väldigt speciell och spännande. Arjen sjunger också mycket bra här men kanske han utmanar sig själv lite väl mycket i de högre tonregistren och ibland kan det rentav bli lite småfalskt. Men den stora sensationen på plattan tycker jag faktiskt är Bekah. Så otroligt vackert hon sjunger!

TAOB del 2 består precis som del 1 av ett antal berättelser som var och en är indelade i små partier (se spårlistan nedan). Jämförelsen med Genesis ”Supper’s Ready” är därmed inte alltför långt borta även om musikstilen är rätt så annorlunda (med mycket mera Prog Metal än klassisk Symfonisk Rock). TAOB del 1 hade framförallt två delar som jag föll pladask för, nämligen låtarna ”A World Without Limits” och ”Full Circle”. Ni som lyssnar på webradiostationen Morow.com har nog lagt märke till att dessa låtar spelats minst en gång om dagen i snart två år! Det verkar alltså som att jag inte direkt är ensam om att fascineras av denna musik även om jag tycker det är märkligt att plattorna rönt så lite uppmärksamhet i Sverige. På TAOB del 2 finns även här ett par låtar som sticker ut speciellt. Det gäller de två låtarna ”Time Dilation” (finns även en läcker video till denna låt) och ”The Probability of Improbability” (snygg låttitel!).

Jag skulle tro att många ryggar lite inför detta verk vid första provlyssningen. Musiken verkar alldeles kaotisk utan tydligt urskiljbara teman. Men detta är helt klart en vanesak och det tog ganska många lyssningar innan allt kom på plats (i nuläget kan jag snart varenda ton!). För att om möjligt lite snabbare få er som vågar prova att tycka att det här är bra så får jag be er att lyssna på plattans allra vackraste spår i partiet ”The Purpose of Experience” i den långa ”The Probability of Improbability”. Den inleds med några helt oemotståndliga partier med klassisk mellotron (stråkar och körer) innan det otroligt vackra sångpartiet med Simone och Bekah följer därefter. Lyssna speciellt på Bekahs tema! Fantastiskt vackert! Ståpäls vid första genomlyssningen, faktiskt. Och det instrumentala parti som följer därpå är minst lika vackert med underbara ackords- och tonartsskiften av Stewart Bell och Phil Allen. Dessa första fyra minuter på denna låt är helt makalöst vackra och det tror jag faktiskt man kan få en uppfattning om redan vid första genomlyssningen. Låten har sedan ett parti som är mindre inspirerande (bland annat lite falsksång av Arjen) men på mitten återkommer detta underbara inledande temat tillbaka igen. Låten är inte slut med detta utan ger sig sedan in i ett nytt likaledes välljudande spår med mer skönsång från Bekah och fina solon på keyboards.

För att inte det här skall bli en outhärdligt lång text tvingas jag runda av med några korta beskrivningar av några övriga höjdpunkter på plattan.  Exempelvis

  • Den underbara duetten mellan Simone och Bekah efter drygt tre minuter i ”Time Dilation”.
  • Det sköna samspelet mellan bas och piano genom nästan hela ”Time Dilation” liksom partierna med elektrisk gitarr och keyboards
  • Det fantastiskt intensiva samspelet mellan trummor, keyboards och gitarr efter cirka 10 minuter in i låten ”Intervention”. Avslutningen av detta parti är helt makalöst när Stewart går bärsärkagång bland trummorna!

Som ni förstår är jag helt betagen av detta verk (liksom av det tidigare TAOB del 1). Jag är övertygad om att, ifall ni liksom jag är benägna (så som Professor Snape uttryckte det i Harry Potter-böckerna) så väntar en fantastisk musikalisk upplevelse som kan sträcka sig långt framöver. Det är snudd på toppbetyg men det faktum att det finns en del transportsträckor och en del mindre lyckade sångpartier gör att jag ändå väljer att avrunda neråt!

Citizen Cain’s Stewart Bell – The Antechamber Of Being (Part 2) Stories From The Antechamber
Egenproducerad

Early Days Suite
– A Word, A Name
– Rude Awakening
– W.I.L.D
– First Awareness

Time Dilation
– Pt i – Stretched Piano
– Pt ii – She Never Was
a) First Entanglement
b) 81181

Intervention
– Pt i – Sleep Paralysis
– Pt ii – Visitation 1
– Pt iii – Tipulidae Saves The Day
– Pt iv – Visitation 2

The Probability of Improbability
– Pt i – Purpose
a) The Purpose of Experience
b) The Experience of Purpose
c) Tat Tvam Asi
d) Universal Awakening
Pt ii – Nothing (reprise)

Bonus track – The Cupboard of Fear (Chewing your Tounge in Check mix)
– Pt i – The Bogeyman
– Pt ii – The First Lesson
– Pt iii – First Awareness
– Pt iv – The Second Lesson
– Pt v – Lucidity

http://citizencain.nl/welcome-to-the-antechamber-of-being

www.facebook.com/citizen.cain.progressive.rock

 

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Steve Hackett – The Night Siren

Så var det då dags för ännu en release av Steve Hackett – gitarristen i tidiga Genesis som nu har en lång och mycket framgångsrik solokarriär bakom sig efter tiden i Genesis. Han verkar fortsätta med mer energi än någonsin med tanke på den strida strömmen av nya plattor och långa turnéer (som på sistone byggt mycket på Genesis Revisited-temat).

Nya plattan ”Night Siren” är ett mycket ambitiöst verk med influenser från hela världen vad gäller stränginstrument (som tar, sitar, oud, charango) och ’sångstilar’ (vi får bland annat höra lite mongolisk chöömij eller övertonssång). Steve säger själv att han vill lyfta fram det mångkulturella eftersom världsläget just nu är i starkt behov av mer positiva beskrivningar av andra kulturer än det västerländska. Vi får också lite jazzinfluenser här och där från Rob Townsend med allehanda blåsinstrument. Roger King står som vanligt värd för keyboards och på trummor hör vi både Gary O’Toole och Nick D’Virgilio. Sången sköter Steve helt själv men vi hör en hel del stämsång där vi även har bidrag från Amanda Lehman och Nad Sylvan.

Vi bjuds på elva låtar med en totaltid på strax under timmen. Störst intryck gör utan tvivel första låten ”Behind The Smoke” för vilken man också spelat in en dramatisk video (https://www.youtube.com/watch?v=IkjNNClccOI) som kanske får ses som Steves kommentar till vad som händer just nu i Syrien och Irak. Här är den österländska inspirationen naturligtvis stor vilket också videon anspelar på. Fina gitarrsekvenser (jag älskar de inledande tonerna!) och på slutet även lite klassisk musik invävt på ett snyggt sätt. Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av lite B-film här (alltså viss kalkon-varning!) och att det politiska budskapet (om det nu existerar alls) är lite lättviktigt. Låten står sig exempelvis rätt så slätt i jämförelse med exempelvis en så skarp låt som ”Gaza” från Marillion.

Efter detta kommer så en räcka låtar varav egentligen ingen av dem gör ett större intryck än inledningslåten. Alltså, trots den höjda ambitionen som bevisligen finns, kan jag inte känna att den musikaliska upplevelsen matchar detta. Nej, tyvärr, det mesta känns alltför välbekant. Steves patenterade gitarrsound (jo, det går verkligen att höra att det är Steve som spelar) och gitarrsolon (som inte alltid är njutbara), hans förkärlek för smäktande stämsång (som jag antar inte är riktig körsång utan mest bara samplade Steve-röster i stämmor), maffiga stråkar (från Roger King, t ex introt till ”El Nino”), balladerna till akustisk gitarr (t ex ”Other side of the wall”), lite väl sockersöta sånger och refränger (t ex i ”In the Skeleton Gallery” och i ”West to East”) och så det där onödiga munspelet som jag har lite svårt för. Jag har hört det så många gånger förut.

Som ni förstår är jag inte alltför imponerad av låtskrivandet. Det känns lättviktigt och jag har svårt att plocka ut favoriter då samtliga låtar har sina för- och nackdelar. Men om jag redan har nämnt lite av nackdelarna (varav många helt enkelt har sitt ursprung i problemet ”Upprepning”) så måste jag väl också nämna de partier som är bra förutom den första låten.

Här har vi exempelvis det ursnygga spelet på sitar i låten ”Martian Sea” (fattar inte hur han får till de där svängningarna och vibrationerna!), den underbara stämsången och gitarren vid 1:30 in i ”Fifty miles from the North Pole”, det Flamenco-inspirerade introt på ”Anything but love” och det faktum att det i samma låt äntligen rockar till det lite i sista halvan av den låten. Vi får en snygg inka-låt i ”Inca Terra” (ni kommer väl ihåg Inti Illimani från 70-talet?) med fina gitarrtoner och flöjt men med nästan lite påträngande stämsång. Vi får lyssna till ett underbart klarinett-parti halvvägs in i ”In the Skeleton Gallery” följt av genialiska stöveltrampstakter. Och naturligtvis en avslutningslåt med mycket sköna gitarrtoner i ”The Gift”.

Det här är absolut inte ett dåligt album. För någon som inte lyssnat mycket på Steve Hackett kan det rent av vara en lysande introduktion till hans musik. Men för en som har följt Steve genom åren i hans enorma produktion av närmare 20 album verkar en Hackett-trötthet ha infunnit sig. Det saknas förnyelse trots alla ord om höjda ambitioner och nya musikaliska inspirationer. Jag vet att det måste vara en artists förbannelse det där med att alltid behöva komma med något nytt. Men jag börjar se ett problem med att komma ut med så många nya plattor utan stora inbördes skillnader. Kanske är det dags att som Steves gamle Genesis-kollega Peter Gabriel ta lite längre pauser mellan plattorna (fast i detta hänseende var väl kanske Peter extrem åt andra hållet).  

Eller varför inte återuppta samarbetet med andra vokalister? Steve är ingen större sångare även om han ibland får till det fantastiskt (som i låten ”A Place Called Freedom” från plattan ”Beyond the Shrouded Horizon”). Det här skulle kunna lyfta flera av hans låtar. Här är det speciellt låten ”Other side of the wall” på den här plattan som jag tycker hade passat jättebra till kvinnlig sång (t ex av Christina Booth eller Bekah Comrie)? Det hade höjt den vackra låten så mycket.

Mitt slutbetyg blir naturligtvis klart godkänt men inte mer. Det mesta Steve Hackett gör är värt applåder men jag tycker han får ta sig en rejäl funderare på vägvalet framöver. Det är i alla fall min högst personliga åsikt.

Steve Hackett – The Night Siren
InsideOut Music

1. Behind the Smoke (6:59)
2. Martian Sea (4:40)
3. Fifty Miles from the North Pole (7:08)
4. El Niño (3:52)
5. Other Side of the Wall (4:01)
6. Anything but Love (5:56)
7. Inca Terra (5:54)
8. In Another Life (6:07)
9. In the Skeleton Gallery (5:09)
10. West to East (5:14)
11. The Gift (2:45)

www.hackettsongs.com
www.facebook.com/stevehackettofficial

Betyg:6/10 

Karl-Göran Karlsson

The Mute Gods – tardigrades will inherit the earth

Det har ofta sagts att bara kackerlackor kan överleva ett kärnvapenkrig och att de kommer att ta över världen efter ett sådant krig. Men skärskådar man detta påstående finner man att det faktiskt finns ännu tuffare varelser här på jorden som i princip står ut med vad som helst. Dessa små krypande varelser (betydligt mindre än kackerlackor, mindre än 0.5 mm) brukar man beteckna trögkrypare (eller björndjur – de ser ut som små björnar) på svenska och tardigrades på engelska. Ryktet säger att man hittat sådana i stängda kärnkraftverk och de har till och med överlevt utan skydd ombord på den internationella rymdstationen. Det nya albumet från The Mute Gods, stjärntrion med Nick Beggs (bas, gitarrer och sång) i spetsen tillsammans med Roger King (keyboards) och Marko Minneman (trummor), har en titel som justerat påståendet om kackerlackor till att mer korrekt beskriva de tuffa trögkryparna som de oöverträffade överlevarna på jorden.

Det här är den andra plattan med bandet sen debuten förra året med plattan ”Do nothing till you hear from me” –  en platta som belönades med ”Vanguard” Award under förra årets Progressive Music Award tillställning. Denna gång har man valt att sluta kretsen lite mer och att inte ha så många gästmusiker för att fokusera på sitt eget sound och låtskrivande. Utan att ha direkta bevis för det får jag känslan att väldigt många av låtarna är skrivna och arrangerade av Nick Beggs själv. Han står också för en imponerande insats på plattan med lead sång på varje låt med en imponerande röstvariation, låt vara ibland påverkad av en del elektroniska och inspelningstekniska tricks. Exempelvis, lyssna på hans Saga-inspirerade sång på ”Window onto the Sun”. Dessutom spelar han naturligtvis bas (’vanlig’ och stick) samt en hel del av elektriska och akustiska gitarrer med flera solon som utan tvivel inspirerats av Master Steve Hackett som han turnerat med sen länge. Tillsammans med Roger King`s sköna keyboard-klanger och Markos kraftfulla spel på trummorna skapar de ett sound som inte saknar någonting – d v s de låter betydlig mer än vad man förväntar sig av ett tremannaband. Repertoaren är väldigt blandad – vi får höra mycket mer än Progressiv Rock då bandet inte drar sig ett dugg för att även ge sig in i den mer klassiska rocken och popen. Jag tror faktiskt Nick siktar på att nån gång få till en sån där riktigt maffig pophit som slår i de lite bredare lagren. Han är faktiskt ganska nära nu (mer om detta längre ner i recensionen).

Intressant är också att i princip varje låt har allvarliga undertoner och handlar om hur illa det ser ut för mänskligheten framöver. Det gäller framförallt hur vi utarmar jordens resurser och liv. Plus en massa andra reflektioner över saker som till exempel medias fördummande inverkan på oss.

Allmänt sett serveras vi gedigen pop och rock kryddad med mycket keyboards. Plattan har också en låt som står ut lite speciellt, nämligen titellåten ”Tardigrades will inherit the Earth”. Här får jag utfärda en riktigt hitvarning för låten är mycket svängig och med en refräng som äter sig in i huvudet. Texten är faktiskt riktigt rolig trots den minst sagt pessimistiska refrängen. Den handlar om hur vi skall passa på att leva och njuta av våra halv-tråkiga vardagsliv medan vi kan – innan trögdjuren tar över världen. Särskilt roligt är sista rundan text där Nick sjunger om hur det blir när vi blir gamla och skall umgås med barnbarnen. Då skall vi minsann tala om för dom att snart så tar trögdjuren över!

En tjusig instrumental låt med spel på Stick får vi höra i ”Lament”. Annars domineras plattan förutom introt ”Saltatio Mortis” av ett stort antal låtar med sång.

Förutom tidigare nämnda hitlåt gillar jag speciellt låten ”The Singing Fish of Batticaloa” som förutom Nicks fina sång innehåller väldigt mycket välljud från Roger King på diverse klaviaturer. Till sist får vi oss också till livs en lite mer positiv poplåt i ”Stranger than Fiction” som Nick skrivit till sin fru.

Ja, det här är en riktigt trivsam platta på många sätt men den känns ändå inte som något som är absolut oumbärligt. Framförallt ser jag inte den som särskilt framträdande inom Artrocken utan mer som en hyfsad samling rätt allmänna pop- och rocklåtar. Fast titellåten kan nog bli något av en lättproghit.

The Mute Gods – tardigrades will inherit the earth
InsideOut Music

1. Saltatio Mortis
2. Animal Army
3. We can’t carry on
4. The Dumbing of The Stupid
5. Early Warning
6. Tardigrades Will Inherit The Earth
7. Window Onto The Sun
8. Lament
9. The Singing Fish of Batticaloa
10. The Andromeda Strain
11. Stranger Than Fiction

www.TheMuteGods.com
www.facebook.com/themutegods

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson