Anathema – The Optimist

Det brittiska bandet Anathema släpper i juni sitt 11:e fullängdsalbum sen debuten 1993. De fyra senaste plattorna (sedan albumet ”We’re here because we’re here”, 2010) kan räknas till genren Progressive Rock. Dessförinnan var det mest fråga om Death/Doom Metal på plattorna.  Det nya albumet fortsätter i stort sett på samma spår som de närmast föregående. Bandet är en riktigt familjeaffär med tre bröder Cavanagh (Daniel, Vincent och Jamie) och ett annat syskonpar i John och Lee Douglas. År 2012 anslöt sig också utmärkte keyboardisten Daniel Cardoso till bandet. Utmärkande för bandets sound är sången av Vincent och Lee (en manlig och en kvinnlig sångare) samt rikligt med stämningsfyllda keyboards och stråkarrangemang till ett rätt så traditionellt rocksound, ofta med ett repetitivt ”hamrande” på gitarrerna. På nya plattan finns även en del elektroniska inslag vad gäller takt och rytm.

Albumet är något av ett konceptalbum då det utgår från en historia om en man som berättades på plattan ”A Fine Day To Exit” från 2001. Mannen försvann på Silver Strand Beach i San Diego (första låten är koordinaterna där han försvann). Orsaken till varför han försvann har aldrig förklarats och man blir heller inte klokare på denna platta. Det är upp till lyssnaren att tolka vad det är man hör, enligt bandet. I inledningsspåret hör man honom skyffla sand på stranden för att sedan raskt sätta sig i en bil och köra iväg. Ett lite udda sätt att bygga ett album men det ger plattan någon sorts röd tråd i alla fall.

De närmast föregående plattorna har bjudit på många atmosfäriska och välljudande låtar med alldeles utmärkt sång av båda sångarna. Det här gäller även den nya plattan. Jag gillar verkligen Lee Douglas’ sång. Hon har en väldigt vacker röst.

Men låtmässigt är jag kanske inte lika imponerad som förut. Även om ljudbilden och kompositionerna mestadels är bra så har jag svårt att hitta låtar som känns verkligt engagerande. Spåret ”Leaving It Behind” är emellertid bra med bra fart rakt igenom liksom ”Can’t Let Go”. Den sistnämnda plus ”Close Your Eyes” är nog mina favoriter på plattan. Nummer två här upplever jag som lite otypiskt för Anathema men faktiskt överraskande bra med suverän sång av Lee plus mycket vackert spel på piano och cello. Framförallt det avslutande partiet med jazzkomp med blåsinstrument är mycket fint. Sen gillar jag också avslutande ”Back To The Start” som påminner inte så lite om Porcupine Tree. Lite Beatles-känsla får man också med stråkarrangemangen och i bakgrunden också lite sjungande fotbollspublik (förmodligen inspirerad av Pink Floyd-låten ”Fearless”).  

Även om jag inte riktigt tände till på alla låtarna så förmedlar ändå plattan en ganska skön stämning, framförallt genom insatserna på piano av Daniel Cardoso (lyssna t ex på den helt instrumentala låten ”San Francisco”) och sången av Lee Douglas (exempelvis tillsammans med det sköna piano-kompet på ”Ghost”).

Anathema – The Optimist
Kscope

1. 32.63N 117.14W
2. Leaving It Behind
3. Endless Ways
4. The Optimist
5. San Francisco
6. Springfield
7. Ghosts
8. Can’t Let Go
9. Close Your Eyes
10. Wildfires
11. Back To The Start

http://www.kscopemusic.com/media/anathema

http://www.facebook.com/anathemamusic

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved

Den amerikanske gitarristen Mark Papagno har släppt albumet ”The Man Whom The Trees Loved” som förutom hans eget gitarrspel innehåller väsentliga bidrag från tre välkända musiker inom Progrocken: Adam Holzman (keyboards) från Steven Wilson Band) och Bryan Beller (bas) och Marco Minnemann, båda från The Aristocrats. Den sistnämnde ingår ju även i The Mute Gods tillsammans med Nick Beggs och Roger King

Med en sådan uppsättning musiker kan väl inget gå fel, eller? Det gör det inte heller men det är å andra sidan inte den storstilade succé som man kanske först förväntade sig. Vad vi får lyssna till ligger nära det som vi brukar beteckna Fusion, d v s en sorts blandning mellan rock (med progressiva rockelement) och jazz. Förvisso ganska svängigt (mest tack vare Marco Minnemanns eminenta spel bakom trummorna) och oftast med njutbara gitarr-riff och keyboardkomp. Men jag tycker det är något som saknas. Detta något är enligt min mening gedigna kompositioner med tydlig struktur. Istället är det ett antal lösa element som blandas hela tiden. Vandringar i ackord, upp och ned, utan tydliga mål där bästa exemplet är låten ”Darkness Falls” (förutom den mycket snygga inledningen). Den låt som ändå fungerar bäst är den inledande ”The Listener”. Här kommer alla musiker till sin rätt och Marks gitarrsound är riktigt fint. Men bästa låten på plattan är för mig ändå den lugna (och trumfria) ”When the rain begins”. Lugn och stämningsfull med fin harmoni mellan gitarr och keyboards.

Slutbetyget blir klart godkänt men man känner ändå en viss besvikelse med tanke på uppsättningen musiker. Å andra sidan, den som vill höra Marco Minnemann i högform bakom trummorna kan absolut uppskatta denna platta.

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved
Egenproducerad

1. The Listener
2. Where Memory Sleeps
3. Darkness Falls
4. When The Rain Begins
5. Ritual
6. A ”cause du sommeil et á cause des chats”: Because of Sleep and because of the Cats
7. The Man Whom the Trees Loved
8. The Vanishing

http://markpapagnomusic.com/

Betyg: 6/10 

Karl-Göran Karlsson

Lonely Robot – The Big Dream

Lonely Robot – ett projekt som är helt och hållet i händerna på den suveräna sångaren och låtskrivaren John Mitchell – kommer nu med sitt andra album sen debuten 2015. Första plattan ”Please Come Home” var en sensationellt bra platta för mig även om jag kände till John sen tidigare ifrån band som It Bites, Kino och Frost*. Förväntningarna var därför höga på uppföljaren. Som vanligt har John hand om det mesta på plattan, d v s i princip allt utom trummorna som spelas av den hårt slående Craig Blundell som är känd från turnéerna med Steven Wilson. Vissa sånginslag görs dock även av Kim Seviour, Heather Findlay och Marillion-sångaren Steve Hogarth (den sistnämnde dock enbart som bakgrundssångare).

Science Fiction-känslan från första plattan är kvar och den här gången har huvudpersonen (”The Astronaut”) hamnat på en okänd planet efter att ha varit nedsövd (”in hibernation state” – vi känner igen det från filmer som t ex Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr) under lång tid. När han vaknar upp finner han att han hamnat i ett skogslandskap och att märkliga figurer med djurhuvuden finns runt omkring. Vad som sedan händer är lite svårt att få grepp om från texterna som känns tämligen surrealistiska. Istället är det temat liv och död som genomsyrar verket vilket förmodligen har sin bakgrund i själva tanken på att kunna genomföra en sån här ”inhibernation”. Till sin hjälp i resonemangen kring liv och död har John anlitat den kände brittiske skådespelaren Lee Ingleby som framförallt är känd för sin medverkan i Harry Potter-filmerna som karaktären Stan Shunpike men han har också medverkat i en mängd engelska TV-produktioner. På den här plattan fungerar han lite grand som berättare i bakgrunden på flera av låtarna, inte minst i inledningslåten ”Prologue (Deep Sleep)” där han återger funderingar och tankar på hur vi kan föreställa oss hur det är att vara död eller hur det är att födas. Exempelvis med strofer som ”to goto sleep and never wake up” eller ”waking up without remembering ever having gone to bed”! En intressant tes som framförs är att de perioder på natten då vi sover utan att drömma är det närmaste vi kan föreställa oss döden. Dessa perioder är ju helt tomma för oss – ett gap i tillvaron som vi helt enkelt inte kan få grepp om eller minnas. I vilket fall, de här korta monologerna är väldigt effektfulla, inte bara i inledningslåten utan på många andra ställen på albumet. Det ger en intressant filosofisk touch till verket som jag verkligen gillar.

Musiken då? Ja, den som skaffade förra plattan kommer att känna igen sig. Flera av låtarna (t ex ”Symbolic”) låter närmast exakt som låtar på den första plattan. Det här gör att jag kanske inte blev riktigt lika positivt överraskad av den här skivan jämfört med debuten. Alltså, lite för lite variation och spåren är heller inte riktigt lika starka som t ex ”God vs Man” och ”Are We Copies?” på debuten. Men här finns helt klart några riktigt bra låtar även på denna platta. Jag gillar exempelvis den mystiska inledningen ”Prologue (Deep Sleep)” med sköna, mystiska stämningar och utmärkt recitation av Lee Ingleby. Den därpå följande ”Awakenings” är betydligt hårdare med ett fantastiskt tätt och djupt sound (jag älskar basgångarna och pianoklinket) och fin sång (delvis i flera stämmor) av John. Låten har ett mycket skönt parti i slutet med mellotronstråkar och ett fint gitarrsolo som för tankarna till Porcupine Tree. Även följande låt ”Sigma” är fin med en mycket snygg refräng och sköna harmonier tillsammans med en distinkt takt frambankad av Craig Blundell. Det här är kanske den låt som ligger närmast ”hitlåtarna” från den tidigare plattan.

Efter denna starka inledning sjunker nivån en del. ”In Floral Green” är en lugnare, närmast lite smörig låt där vi återigen hör Lee Inglebys funderingar. ”Everglow” (som även släppts som video) är en tung, närmast lite överproducerad låt där pulsen och andhämtningen går upp rejält. Samma sak kan man nog säga om ”Symbolic”. En fin låt men, som redan sagts, det här har man hört förut. ”The Divine Art of Being” är en lite överambitiös ballad som även den känns lite väl smörig för oss som gillar Prog. Men innan plattan är slut kommer ändå en riktigt bra låt (titellåten) där man i den långa instrumentella inledningen återigen får vibbar av Porcupine Trees tidigare alster. Nya recitationer kommer på slutet kompat av härliga mellotronstråkar. Till slut kommer så den lilla textsekvensen om ”Lonely Robot” (”please, come home….”) som vi känner igen från första plattan och den avslutas med något som förefaller vara en raket som startar. Är det dags att lämna den här märkliga planeten, kanske? Det här är nog min favoritlåt på plattan, trots avsaknaden av Johns härliga sång.

Något som tyvärr drar ner betyget för mig på denna platta är Craigs sätt att spela trummor. Istället för att hålla en tät och robust takt på låtarna gör han ständiga utflykter och improvisationer som får en att känna att nu har han tappat takten helt för en stund. Det här är irriterande, tycker jag. Dessutom är jag förvånad över hur dominant spelet på bastrummorna är jämfört med spelet på de övriga mindre trummorna i de högre tonregisterna och på cymbalerna. Det känns obalanserat och onödigt ”bullrigt” (finner inget bättre ord). Här kunde kanske John haft lite stramare tyglar på den gode Craig.

Men, det här är helt klart en jättebra platta (särskilt för er som gillar John Mitchell) som jag gärna rekommenderar.

Lonely Robot – The Big Dream
InsideOut Music

Prologue (Deep Sleep)
Awakenings
Sigma
In Floral Green
Everglow
False Lights
Symbolic
The Divine Art Of Being
The Big Dream
Hello World Goodbye
Epilogue (Sea Beams)

Lonely Robot

Facebook

Betyg: 7/10 

 

Karl-Göran Karlsson

Citizen Cain’s Stewart Bell – The Antechamber Of Being (Part 2) Stories From The Antechamber

Artrocken eller den Progressiva Rocken är egentligen ett samlingsnamn för en hel mängd av olika sorters musik. Dock finns det vissa typiska kännetecken. Till exempel en förkärlek för långa låtar med komplicerad sammansättning och med långa instrumentala partier, gärna med mycket keyboards och då framförallt med frekvent användande av de gamla klassiska mellotronsounden (stråkar och körer). För egen del är det denna huvudfåra som givit mig de största musikupplevelserna. Frågan är exempelvis hur många gånger jag egentligen lyssnat på ett sådant mästerverk som Genesis ”Supper’s Ready”? De flesta andra album man köper kommer knappast i närheten av de stora mästerverken inom genren när det gäller mängden lyssningar. Men det finns inte så många album som når denna toppstatus och det kan ibland gå mycket lång tid innan man hittar plattor som når upp till dessa höjder.

Dock, inom loppet av bara cirka tre år har jag stött på två plattor som jag tycker definitivt platsar inom Progrockens finrum. Bägge två kommer från Stewart Bell, sedan 1990 en av de drivande inom brittiska bandet Citizen Cain. Stewart beslöt nämligen att försöka sig på en solokarriär och i oktober 2014 släpptes alltså första delen i en tänkt trilogi av plattor som döpts till ”The Antechamber of Being (i fortsättningen TAOB). Denna platta (liksom nya TAOB del 2) är inget annat än en synnerligen ambitiös progressiv rockopera som utforskar (med delvis självupplevda händelser) gränsen mellan dröm och verklighet eller vad man på engelska brukar kalla ”Lucid Dreaming”. På svenska kallar man detta ”Klardrömmande”, ett medvetandetillstånd som ligger mycket nära drömmen, men där personen som drömmer är helt eller delvis medveten om att denna drömmer.

TAOB-plattorna tar sitt avstamp i Stewart Bells egen barndom när han kämpade att stå ut med mardrömmar och på så sätt lärde sig att mer eller mindre aktivt kontrollera sina tankar och fantasier. Historierna som berättas cirklar kring dessa händelser kopplade till drömmar där fantasi och verklighet blandas. Tidvis slår det rentav över till svåra existentiella grubblerier som gränsar till religiösa resonemang. Låter det flummigt? Ja, kanske är det så. Men ändå fascinerande. Det faktum att allting berättas inom ramen av starkt pådrivande och bitvis komplicerad musik gör alltihopa till en mycket märklig men stark musikupplevelse.

Stewart Bell har skrivit det mesta av musiken och dessutom står han för det mesta av keyboards och trummor(!). På gitarr hör vi tidigare Citizen Cain-kollegan Phil Allen. Men det som lyfter det hela på ett remarkabelt sätt är faktiskt hans val av solister på plattorna. Vi får höra tre utomordentliga vokalister: Simone Rosetti (från The Watch), Arjen Lucassen (mer känd från Ayreon-projektet) och den för mig mer okända kvinnliga sångrösten Bekah Mhairi Comrie. Även Stewart och Phil sjunger på plattan men huvudrollerna i rockoperan spelas av de tidigare tre nämnda. Jag älskar Simones sätt att sjunga. Jag har hört att många tycker att han spelar ut för mycket och att han oförblommat försöker härma Peter Gabriel i tidiga Genesis. Jag har inga problem med det utan tycker tvärtom att detta gör hans sångstil väldigt speciell och spännande. Arjen sjunger också mycket bra här men kanske han utmanar sig själv lite väl mycket i de högre tonregistren och ibland kan det rentav bli lite småfalskt. Men den stora sensationen på plattan tycker jag faktiskt är Bekah. Så otroligt vackert hon sjunger!

TAOB del 2 består precis som del 1 av ett antal berättelser som var och en är indelade i små partier (se spårlistan nedan). Jämförelsen med Genesis ”Supper’s Ready” är därmed inte alltför långt borta även om musikstilen är rätt så annorlunda (med mycket mera Prog Metal än klassisk Symfonisk Rock). TAOB del 1 hade framförallt två delar som jag föll pladask för, nämligen låtarna ”A World Without Limits” och ”Full Circle”. Ni som lyssnar på webradiostationen Morow.com har nog lagt märke till att dessa låtar spelats minst en gång om dagen i snart två år! Det verkar alltså som att jag inte direkt är ensam om att fascineras av denna musik även om jag tycker det är märkligt att plattorna rönt så lite uppmärksamhet i Sverige. På TAOB del 2 finns även här ett par låtar som sticker ut speciellt. Det gäller de två låtarna ”Time Dilation” (finns även en läcker video till denna låt) och ”The Probability of Improbability” (snygg låttitel!).

Jag skulle tro att många ryggar lite inför detta verk vid första provlyssningen. Musiken verkar alldeles kaotisk utan tydligt urskiljbara teman. Men detta är helt klart en vanesak och det tog ganska många lyssningar innan allt kom på plats (i nuläget kan jag snart varenda ton!). För att om möjligt lite snabbare få er som vågar prova att tycka att det här är bra så får jag be er att lyssna på plattans allra vackraste spår i partiet ”The Purpose of Experience” i den långa ”The Probability of Improbability”. Den inleds med några helt oemotståndliga partier med klassisk mellotron (stråkar och körer) innan det otroligt vackra sångpartiet med Simone och Bekah följer därefter. Lyssna speciellt på Bekahs tema! Fantastiskt vackert! Ståpäls vid första genomlyssningen, faktiskt. Och det instrumentala parti som följer därpå är minst lika vackert med underbara ackords- och tonartsskiften av Stewart Bell och Phil Allen. Dessa första fyra minuter på denna låt är helt makalöst vackra och det tror jag faktiskt man kan få en uppfattning om redan vid första genomlyssningen. Låten har sedan ett parti som är mindre inspirerande (bland annat lite falsksång av Arjen) men på mitten återkommer detta underbara inledande temat tillbaka igen. Låten är inte slut med detta utan ger sig sedan in i ett nytt likaledes välljudande spår med mer skönsång från Bekah och fina solon på keyboards.

För att inte det här skall bli en outhärdligt lång text tvingas jag runda av med några korta beskrivningar av några övriga höjdpunkter på plattan.  Exempelvis

  • Den underbara duetten mellan Simone och Bekah efter drygt tre minuter i ”Time Dilation”.
  • Det sköna samspelet mellan bas och piano genom nästan hela ”Time Dilation” liksom partierna med elektrisk gitarr och keyboards
  • Det fantastiskt intensiva samspelet mellan trummor, keyboards och gitarr efter cirka 10 minuter in i låten ”Intervention”. Avslutningen av detta parti är helt makalöst när Stewart går bärsärkagång bland trummorna!

Som ni förstår är jag helt betagen av detta verk (liksom av det tidigare TAOB del 1). Jag är övertygad om att, ifall ni liksom jag är benägna (så som Professor Snape uttryckte det i Harry Potter-böckerna) så väntar en fantastisk musikalisk upplevelse som kan sträcka sig långt framöver. Det är snudd på toppbetyg men det faktum att det finns en del transportsträckor och en del mindre lyckade sångpartier gör att jag ändå väljer att avrunda neråt!

Citizen Cain’s Stewart Bell – The Antechamber Of Being (Part 2) Stories From The Antechamber
Egenproducerad

Early Days Suite
– A Word, A Name
– Rude Awakening
– W.I.L.D
– First Awareness

Time Dilation
– Pt i – Stretched Piano
– Pt ii – She Never Was
a) First Entanglement
b) 81181

Intervention
– Pt i – Sleep Paralysis
– Pt ii – Visitation 1
– Pt iii – Tipulidae Saves The Day
– Pt iv – Visitation 2

The Probability of Improbability
– Pt i – Purpose
a) The Purpose of Experience
b) The Experience of Purpose
c) Tat Tvam Asi
d) Universal Awakening
Pt ii – Nothing (reprise)

Bonus track – The Cupboard of Fear (Chewing your Tounge in Check mix)
– Pt i – The Bogeyman
– Pt ii – The First Lesson
– Pt iii – First Awareness
– Pt iv – The Second Lesson
– Pt v – Lucidity

http://citizencain.nl/welcome-to-the-antechamber-of-being

www.facebook.com/citizen.cain.progressive.rock

 

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Steve Hackett – The Night Siren

Så var det då dags för ännu en release av Steve Hackett – gitarristen i tidiga Genesis som nu har en lång och mycket framgångsrik solokarriär bakom sig efter tiden i Genesis. Han verkar fortsätta med mer energi än någonsin med tanke på den strida strömmen av nya plattor och långa turnéer (som på sistone byggt mycket på Genesis Revisited-temat).

Nya plattan ”Night Siren” är ett mycket ambitiöst verk med influenser från hela världen vad gäller stränginstrument (som tar, sitar, oud, charango) och ’sångstilar’ (vi får bland annat höra lite mongolisk chöömij eller övertonssång). Steve säger själv att han vill lyfta fram det mångkulturella eftersom världsläget just nu är i starkt behov av mer positiva beskrivningar av andra kulturer än det västerländska. Vi får också lite jazzinfluenser här och där från Rob Townsend med allehanda blåsinstrument. Roger King står som vanligt värd för keyboards och på trummor hör vi både Gary O’Toole och Nick D’Virgilio. Sången sköter Steve helt själv men vi hör en hel del stämsång där vi även har bidrag från Amanda Lehman och Nad Sylvan.

Vi bjuds på elva låtar med en totaltid på strax under timmen. Störst intryck gör utan tvivel första låten ”Behind The Smoke” för vilken man också spelat in en dramatisk video (https://www.youtube.com/watch?v=IkjNNClccOI) som kanske får ses som Steves kommentar till vad som händer just nu i Syrien och Irak. Här är den österländska inspirationen naturligtvis stor vilket också videon anspelar på. Fina gitarrsekvenser (jag älskar de inledande tonerna!) och på slutet även lite klassisk musik invävt på ett snyggt sätt. Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av lite B-film här (alltså viss kalkon-varning!) och att det politiska budskapet (om det nu existerar alls) är lite lättviktigt. Låten står sig exempelvis rätt så slätt i jämförelse med exempelvis en så skarp låt som ”Gaza” från Marillion.

Efter detta kommer så en räcka låtar varav egentligen ingen av dem gör ett större intryck än inledningslåten. Alltså, trots den höjda ambitionen som bevisligen finns, kan jag inte känna att den musikaliska upplevelsen matchar detta. Nej, tyvärr, det mesta känns alltför välbekant. Steves patenterade gitarrsound (jo, det går verkligen att höra att det är Steve som spelar) och gitarrsolon (som inte alltid är njutbara), hans förkärlek för smäktande stämsång (som jag antar inte är riktig körsång utan mest bara samplade Steve-röster i stämmor), maffiga stråkar (från Roger King, t ex introt till ”El Nino”), balladerna till akustisk gitarr (t ex ”Other side of the wall”), lite väl sockersöta sånger och refränger (t ex i ”In the Skeleton Gallery” och i ”West to East”) och så det där onödiga munspelet som jag har lite svårt för. Jag har hört det så många gånger förut.

Som ni förstår är jag inte alltför imponerad av låtskrivandet. Det känns lättviktigt och jag har svårt att plocka ut favoriter då samtliga låtar har sina för- och nackdelar. Men om jag redan har nämnt lite av nackdelarna (varav många helt enkelt har sitt ursprung i problemet ”Upprepning”) så måste jag väl också nämna de partier som är bra förutom den första låten.

Här har vi exempelvis det ursnygga spelet på sitar i låten ”Martian Sea” (fattar inte hur han får till de där svängningarna och vibrationerna!), den underbara stämsången och gitarren vid 1:30 in i ”Fifty miles from the North Pole”, det Flamenco-inspirerade introt på ”Anything but love” och det faktum att det i samma låt äntligen rockar till det lite i sista halvan av den låten. Vi får en snygg inka-låt i ”Inca Terra” (ni kommer väl ihåg Inti Illimani från 70-talet?) med fina gitarrtoner och flöjt men med nästan lite påträngande stämsång. Vi får lyssna till ett underbart klarinett-parti halvvägs in i ”In the Skeleton Gallery” följt av genialiska stöveltrampstakter. Och naturligtvis en avslutningslåt med mycket sköna gitarrtoner i ”The Gift”.

Det här är absolut inte ett dåligt album. För någon som inte lyssnat mycket på Steve Hackett kan det rent av vara en lysande introduktion till hans musik. Men för en som har följt Steve genom åren i hans enorma produktion av närmare 20 album verkar en Hackett-trötthet ha infunnit sig. Det saknas förnyelse trots alla ord om höjda ambitioner och nya musikaliska inspirationer. Jag vet att det måste vara en artists förbannelse det där med att alltid behöva komma med något nytt. Men jag börjar se ett problem med att komma ut med så många nya plattor utan stora inbördes skillnader. Kanske är det dags att som Steves gamle Genesis-kollega Peter Gabriel ta lite längre pauser mellan plattorna (fast i detta hänseende var väl kanske Peter extrem åt andra hållet).  

Eller varför inte återuppta samarbetet med andra vokalister? Steve är ingen större sångare även om han ibland får till det fantastiskt (som i låten ”A Place Called Freedom” från plattan ”Beyond the Shrouded Horizon”). Det här skulle kunna lyfta flera av hans låtar. Här är det speciellt låten ”Other side of the wall” på den här plattan som jag tycker hade passat jättebra till kvinnlig sång (t ex av Christina Booth eller Bekah Comrie)? Det hade höjt den vackra låten så mycket.

Mitt slutbetyg blir naturligtvis klart godkänt men inte mer. Det mesta Steve Hackett gör är värt applåder men jag tycker han får ta sig en rejäl funderare på vägvalet framöver. Det är i alla fall min högst personliga åsikt.

Steve Hackett – The Night Siren
InsideOut Music

1. Behind the Smoke (6:59)
2. Martian Sea (4:40)
3. Fifty Miles from the North Pole (7:08)
4. El Niño (3:52)
5. Other Side of the Wall (4:01)
6. Anything but Love (5:56)
7. Inca Terra (5:54)
8. In Another Life (6:07)
9. In the Skeleton Gallery (5:09)
10. West to East (5:14)
11. The Gift (2:45)

www.hackettsongs.com
www.facebook.com/stevehackettofficial

Betyg:6/10 

Karl-Göran Karlsson

The Mute Gods – tardigrades will inherit the earth

Det har ofta sagts att bara kackerlackor kan överleva ett kärnvapenkrig och att de kommer att ta över världen efter ett sådant krig. Men skärskådar man detta påstående finner man att det faktiskt finns ännu tuffare varelser här på jorden som i princip står ut med vad som helst. Dessa små krypande varelser (betydligt mindre än kackerlackor, mindre än 0.5 mm) brukar man beteckna trögkrypare (eller björndjur – de ser ut som små björnar) på svenska och tardigrades på engelska. Ryktet säger att man hittat sådana i stängda kärnkraftverk och de har till och med överlevt utan skydd ombord på den internationella rymdstationen. Det nya albumet från The Mute Gods, stjärntrion med Nick Beggs (bas, gitarrer och sång) i spetsen tillsammans med Roger King (keyboards) och Marko Minneman (trummor), har en titel som justerat påståendet om kackerlackor till att mer korrekt beskriva de tuffa trögkryparna som de oöverträffade överlevarna på jorden.

Det här är den andra plattan med bandet sen debuten förra året med plattan ”Do nothing till you hear from me” –  en platta som belönades med ”Vanguard” Award under förra årets Progressive Music Award tillställning. Denna gång har man valt att sluta kretsen lite mer och att inte ha så många gästmusiker för att fokusera på sitt eget sound och låtskrivande. Utan att ha direkta bevis för det får jag känslan att väldigt många av låtarna är skrivna och arrangerade av Nick Beggs själv. Han står också för en imponerande insats på plattan med lead sång på varje låt med en imponerande röstvariation, låt vara ibland påverkad av en del elektroniska och inspelningstekniska tricks. Exempelvis, lyssna på hans Saga-inspirerade sång på ”Window onto the Sun”. Dessutom spelar han naturligtvis bas (’vanlig’ och stick) samt en hel del av elektriska och akustiska gitarrer med flera solon som utan tvivel inspirerats av Master Steve Hackett som han turnerat med sen länge. Tillsammans med Roger King`s sköna keyboard-klanger och Markos kraftfulla spel på trummorna skapar de ett sound som inte saknar någonting – d v s de låter betydlig mer än vad man förväntar sig av ett tremannaband. Repertoaren är väldigt blandad – vi får höra mycket mer än Progressiv Rock då bandet inte drar sig ett dugg för att även ge sig in i den mer klassiska rocken och popen. Jag tror faktiskt Nick siktar på att nån gång få till en sån där riktigt maffig pophit som slår i de lite bredare lagren. Han är faktiskt ganska nära nu (mer om detta längre ner i recensionen).

Intressant är också att i princip varje låt har allvarliga undertoner och handlar om hur illa det ser ut för mänskligheten framöver. Det gäller framförallt hur vi utarmar jordens resurser och liv. Plus en massa andra reflektioner över saker som till exempel medias fördummande inverkan på oss.

Allmänt sett serveras vi gedigen pop och rock kryddad med mycket keyboards. Plattan har också en låt som står ut lite speciellt, nämligen titellåten ”Tardigrades will inherit the Earth”. Här får jag utfärda en riktigt hitvarning för låten är mycket svängig och med en refräng som äter sig in i huvudet. Texten är faktiskt riktigt rolig trots den minst sagt pessimistiska refrängen. Den handlar om hur vi skall passa på att leva och njuta av våra halv-tråkiga vardagsliv medan vi kan – innan trögdjuren tar över världen. Särskilt roligt är sista rundan text där Nick sjunger om hur det blir när vi blir gamla och skall umgås med barnbarnen. Då skall vi minsann tala om för dom att snart så tar trögdjuren över!

En tjusig instrumental låt med spel på Stick får vi höra i ”Lament”. Annars domineras plattan förutom introt ”Saltatio Mortis” av ett stort antal låtar med sång.

Förutom tidigare nämnda hitlåt gillar jag speciellt låten ”The Singing Fish of Batticaloa” som förutom Nicks fina sång innehåller väldigt mycket välljud från Roger King på diverse klaviaturer. Till sist får vi oss också till livs en lite mer positiv poplåt i ”Stranger than Fiction” som Nick skrivit till sin fru.

Ja, det här är en riktigt trivsam platta på många sätt men den känns ändå inte som något som är absolut oumbärligt. Framförallt ser jag inte den som särskilt framträdande inom Artrocken utan mer som en hyfsad samling rätt allmänna pop- och rocklåtar. Fast titellåten kan nog bli något av en lättproghit.

The Mute Gods – tardigrades will inherit the earth
InsideOut Music

1. Saltatio Mortis
2. Animal Army
3. We can’t carry on
4. The Dumbing of The Stupid
5. Early Warning
6. Tardigrades Will Inherit The Earth
7. Window Onto The Sun
8. Lament
9. The Singing Fish of Batticaloa
10. The Andromeda Strain
11. Stranger Than Fiction

www.TheMuteGods.com
www.facebook.com/themutegods

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson

Richard Barbieri – Planets+Persona

Keyboard-geniet Richard Barbieri fortsätter sin långa karriär med att ge ut sin tredje soloplatta. Han startade den så tidigt som 1976 då bandet Japan bildades och de blev på många sätt stilbildande för många band därefter (t ex Human League, Duran Duran, Talk Talk m fl), inte minst på grund av hur keyboards och synthesizers användes. Men mest känd för de flesta är väl Richard för sitt samarbete med Steven Wilson i Porcupine Tree mellan åren 1993 – 2010. Personligen vill jag även lyfta fram hans samarbete med Steve Hogarth i det alldeles fenomenala albumet ”Not The Weapon but the Hand” från 2012. Han har också medverkat som inbjuden musiker i det årliga IB Expo-evenemanget i Halmstad vid flera tillfällen (2013 och 2014, vid det sistnämnda året tillsammans med Steve Hogarth).

På nya plattan möter vi som väntat en mängd sköna keyboards men också en mängd mer eller mindre skumma samplade ljud som vävts in i kompositionerna. Vi har också lite kvinnlig sång med lite indisk/orientalisk touch inklippt lite här och där som extra krydda. Och sen, inte minst, har Richard flera bidrag från musiker från Isildurs Bane (Luca Calabrese, Lisen Rylander Love, Kjell Severinsson, Klas Assarsson och Christian Saggese).

Ja, rymdtemat i titeln passar självklart bra på det ljudlandskap som målas upp. Det här är en underlig resa i något som känns bra så långt ifrån det jordiska. Man får näst intill filmmusik-känsla.

Det är ett spännande album men jag får erkänna att musiken inte lämnar mig särskilt berörd utan jag är mest fascinerad över arrangemangen. Det här är tidvis väldigt nördigt och långt ifrån mer traditionell progressiv rock. Bäst fungerar det i låtar som har mycket rytm tillsammans med de samplade sånginslagen. Absolut bäst här är låten ”Interstellar Medium” som har en helt oemotståndlig rytm. En bit in i låten kommer en basgång som passar så otroligt bra till den samplade kvinnliga indiska (tror jag) sången. Och, minsann, är det inte gamle basisten Percy Jones från Brand X som också bidrar lite grand i låten (och även i sista låten ”Solar Storm”). Även den nästföljande låten ”Unholy” är väldigt bra med fina stämningar och intressant samplad sång. Cirka 2 minuter in i låten ökas takten och spänningen med lite trummor och passager på harpa. Sen faller musiken tidvis in i ganska märkliga och lite halvfalska improvisationer med en ostämd gitarr. Dock fina saxofon-toner från Lisen på slutet av låten. Bland övriga deltagande musiker så är det väl Luca och hans trumpet som hörs mest (särskilt i ”Shafts of Light” där även Christians fina gitarrspel märks på slutet).  

Det är en spännande platta och jag rekommenderar den varmt till er som gillar lite mer experimentell musik. Men jag har svårt att tro att den kan finna något större gehör bland de lite bredare lagren av rockfans.

Richard Barbieri – Planets+Persona
Kscope Music

1. Solar Sea
2. New Found Land
3. Night of The Hunter
4. Interstellar Medium
5. Unholy
6. Shafts of Light
7. Solar Storm

 http://www.richardbarbieri.net/
 https://www.facebook.com/RichardBarbieriOfficial/

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson

 

IQ – Scrape Across The Sky – Live

IQ brukar betecknas som Storbritanniens just nu bästa band inom den progressiva rocken (eller neo-progen som en del skulle säga). Det ligger mycket i det även om denna status inte är helt självklar. Den nya Blue-Ray DVDn ger i alla fall rejält med argument härvidlag för jag tror det är få brittiska band som kan mäta sig med IQ som live-band. DVDn är inspelad i Holland (The Boerderij) i december 2014 under ”Road of Bones”-turnén. Naturligtvis är repertoaren dominerad av låtar från albumet ”Road of Bones” från 2014 men här finns också en hel rad andra live-favoriter. Vad sägs om klassiker som ”Awake and Nervous”, ”Leap of Faith” och sista extranumret ”Widow’s Peak”? Alltså, det här är en ganska tung release med näst intill ”Best-Of”-karaktär. Naturligtvis finns här också lite extra lullull som extramaterial (t ex en video från spelningen på Night of the Prog 2011, en video på konsertens projektioner bakom bandet, en massa foton samt en intervju med sångaren Peter Nicholls).

Som så många band har även IQ genomgått en del byten av bandmedlemmar. Men det dröjde faktiskt ända till plattan ”Frequency” 2009 (d v s hela 27 år sedan debuten) som detta skedde och fortfarande finns 4 originalmedlemmar med i bandet (förutom sångaren Peter Nicholls, Mike Holmes, gitarr, Tim Esau, bas och Paul Cook, trummor). Men 2007 hoppade en av de allra mest drivande av – Martin Orford på keyboards. Då IQ gjort sig kända för det solida soundet med orglar och mellotroner så undrade man väl lite hur det skulle gå. Martin ersattes av Mark Westworth men 2010 lämnade även han bandet för att ersättas av Neil Durant. Dock, Neil framstår som en mycket kompetent ersättare och hans insatser på denna konsert kan egentligen bara betecknas som – fullkomligt lysande!

Som relativt ny lyssnare av IQs musik måste jag säga att denna live-platta/DVD fullkomligt blåser iväg den lilla tveksamhet som jag tidigare haft för bandet p g a förekomsten av en del lite svagare spår på tidigare plattor. Men här har man samlat en repertoar som jag tycker är alldeles enastående. En del band brukar få kritik för att det låter för likt studioinspelningarna men det tycker jag bara är trams. Med tanke på trixen som man kan göra i studion så är det egentligen bara ett plus ifall man kan reproducera sina inspelningar något så när. Här låter det minst lika bra som i studion men här finns också live-dimensionen som dessutom ökar på intensiteten och kraften i vissa låtar. Och en vanlig svaghet på live-inspelningar brukar vara att sångaren inte riktigt kan leverera. Men Peter Nicholls insatser här är helt enkelt enastående. Med tanke på turné-intensiteten är det imponerande att han kan behålla intensiteten och säkerheten i rösten på detta sätt. 

Det finns inte ett enda svagt spår på plattan och skall jag plocka ut några favoriter så blir det ”The Road of Bones”, den långa ”Without Walls (början av denna låt är helt makalöst vacker – när orgeln tar vid i bakgrunden efter 1 minut och 32 sekunder är ståpälsen som igelkottstaggar!!), det fartiga och lite annorlunda extranumret ”Ten Million Demons” och sen det allra sista extranumret ”Widow’s Peak” (vars inledning är så där makalöst fin med både klanger och en medryckande melodi – lyssna också på Neil Durants fina spel på moog och mellotron!). Men det som kanske gladde mig allra mest var den alldeles enastående versionen av låten ”The Seventh House” från plattan med samma namn från år 2000. Avslutningen på denna låt är ju utan tvivel inspirerad av slutpartiet på Genesis mästerverk ”Supper’s Ready” (avslutningen ”Apocalypse in 9/8” och ”As sure as eggs are eggs”) och det låter nästan lika bra. Får erkänna att jag missade denna platta helt när den kom vilket jag nu beklagar. Men sent skall syndaren vakna!

Jag kan verkligen rekommendera denna CD/DVD för både nya och gamla fans. IQ kröner verkligen sin imponerande långa karriär med ett riktigt praktverk. Jag hoppas att DVDn också ger rättvisa åt showen som lär innehålla mycket av specialprojektioner och annat visuellt godis.

IQ – Scrape Across The Sky – Live
GEP

1. Intro
2. Awake And Nervous
3. The Darkest Hour
4. From The Outside In
5. The Road Of Bones
6. Frequency
7. Without Walls
8. Ocean
9. Leah of Faith
10. Until The End
11. Outer Limits
12. The Seventh House
13. Ten Million Demons
14. Widow’s Peak

http://www.iq-hq.co.uk/  
https://www.facebook.com/IQHQLive  

Betyg:9/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Tim Bowness – Lost In The Ghost Light

Tim Bowness har gjort sig känd som ena halvan i duon No-Man där den andra halvan är ingen mindre än superprogrockaren Steven Wilson. På sistone har Tim dock ägnat sig mest åt egna soloplattor varav den senaste plattan ”Stupid Things That Mean The World” fick bra gensvar, åtminstone på den brittiska marknaden.

Tims låtar är ofta ganska lågmälda och melankoliska. Jag gillar skarpt hans varma sköna Bowie-inspirerade röst och hans harmoniskt arrangerade låtar med mycket inspiration från Progrockens guldålder 70-talet. Den här inspirationen är kanske ännu mer påtagligt på den nya plattan som känns som ett ganska ambitiöst verk med lite mer påkostade låtar och arrangemang. Man kan säga att det är ett konceptalbum som handlar om en artists uppgång och fall och hur karriären påverkas av bland annat den tekniska utvecklingen. Det är ju tyvärr så att musik konsumeras mest av den yngre generationen och därför hamnar en artist ofta bara kortvarigt i rampljuset i takt med att musiksmaken ändras bland de unga. De blir därför svårt att bygga ett helt livs karriär på musiken för många artister. Ett bra exempel är de artister som helt byggde på album-konceptet på 70- och 80-talen men som nu är hopplöst ute när nästan allt bygger på strömmad musik. Har en känsla av att temat på plattan också är snudd på självupplevt. Låtar som ”You’ll be the silence”, ”You wanted to be seen” och ”Distant summers” beskriver på ett sorgligt sätt hur tiden har sprungit ifrån artisten som Tim sjunger om.     

När det gäller personerna bakom plattan förutom Tim hittar vi inte helt oväntat bakom hörnet Steven Wilson som både mixat och producerat plattan. Flera av musikerna på plattan känns också igen från tidigare plattor, bland annat Colin Edwin (Porcupine Tree), Bruce Soord (Pineapple Thief) och Hux Nettermalm (Paatos). En hel del intressanta gästmusiker möter vi också, bland annat Ian Anderson (Jethro Tull) och David Rhodes (som spelat med Peter Gabriel).

Jag tycker väldigt bra om detta album men jag måste säga att så där väldigt mycket rockmusik är det inte frågan om, snarare väldigt snyggt arrangerande sånger. De inledande två spåren ”Worlds of Yesterday” och ”Moonshot Manchild” sticker ut som speciellt intressanta då de fullkomligt domineras av alla dessa typiska element som kännetecknade den så kallade symfoniska rocken på 1970-talet. Här är fullt av mellotron-stråkar, mellotron-körer, moog-synt, piano, hammondorgel och 12-strängade gitarrer. Tidvis underbart vackert och jag kommer flera gånger att tänka på influenserna från Tony Banks i Genesis. Jag anar även Steven Wilsons inflytande här vad gäller arrangemangen. Kul också att höra Ian Andersons bidrag på flöjt som dock är ännu mer framträdande i slutlåten ”Distant Summers”. Den sistnämnda låten är också en av favoritlåtarna på plattan och jag tror att den har chans att få en del uppmärksamhet både inom och utanför Artrock-genren. Inledningen på låten är underbart vackert med stråkar och piano och återigen, flöjt-solot från Ian Anderson är mycket vackert.   

Jag rekommenderar verkligen detta album till er som föredrar lite lugnare musik med mycket tanke i texterna och med njutbara arrangemang.

Tim Bowness – Lost In The Ghost Light
InsideOut Music

1. Worlds Of Yesterday
2 Moonshot Manchild
3 Kill The Pain That’s KillingYou
4 Nowhere Good To Go
5 You’ll Be The Silence
6 Lost In The Ghost Light
7 You Wanted To Be Seen
8 Distant Summers

http://timbowness.co.uk

http://www.facebook.com/timbowness

 

Betyg:8/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Blackfield – V

Med förra plattan som enda undantaget (det var mer en soloplatta av Aviv Geffen) så får vi nu i den femte Blackfield-plattan återigen höra duon Steven Wilson och Aviv Geffen spela sin väldigt speciella melankoliska variant av populärmusik (med den gamle Alan Parsons som producent på några låtar minsann). Ja, det går i alla fall inte att kalla det för traditionell Artrock eller Prog utan det här är något helt annat. Det är nästan så man undrar vad det egentligen är som lockar oss Progfans att lyssna på deras variant på popmusik med låtar som klockar på nästan exakt 3 minuter rakt igenom. Men jag antar att det helt enkelt är så att de skriver bra låtar (och här är det nog Aviv som dominerar skrivandet) med melankoliskt djup (som så många klassiska Proglåtar), sköna harmonier, en del överraskande tonartsbyten och bra gitarrkomp (från Steven). Det är ett sällsynt lyckat koncept och den nya plattan med en lång rad av väldigt fina låtar i fina arrangemang är inget undantag i det avseendet. Men jag gillar inte allt jag hör och det finns saker man kan fundera på. Jag skall försöka utveckla det lite mer nedan.

Efter en inledande snutt med stråkar börjar nya plattan med en till synes ändlös rad av mycket aptitliga låtar (från spår 2 till spår 7). Kanske plattans bästa spår kommer redan som nummer 2 i ”Family Man”, en låt som också släppts på en video. Denna låt har mest utav rockmusikens nerv på plattan, tycker jag. En tydlig takt med rejäla trummor och rätt så tungt gitarrkomp och så det typiska med Blackfield – den solida uppbackningen av stråkar (The London Session Orchestra). Jag kan faktiskt inte låta bli att dra paralleller med 90-talets Porcupine Tree på denna låt. Det finns så mycket här som visar på Steven Wilsons stora inflytande på detta arrangemang i en låt som annars skrivits av Aviv. Textmässigt är den också intressant då man först får intrycket av att det handlar om en soldat som hamnat i trubbel på stridsfältet men efterhand förstår man att det bara är en metafor för de uppoffringar och motgångar som man kan möta när man bara försöker att leva ett vanligt familjeliv.

Därefter följer en helt annan typ av låt i ”How was your ride?” med bedövande vackert komp från piano och stråkar. Stillsam och känslofylld sång av Steven – återigen får jag den fina gamla Porcupine Tree-känslan från låtar med den typiska släpande takten. En mycket vacker låt.

Följande spår 4 ”We’ll never be apart” är en helt otrolig låt. En riktig Schlagerfestival-dänga, faktiskt! En refräng som sätter sig direkt som en öronmask i huvudet och som man inte kan bli av med. Härligt gitarrkomp från Steven. Tonartshöjning på slutet och sen några underbara gitarrtoner på slutet. Som tagen ur instruktionsboken för en Schlager! Men jag tänker inte skämmas för att jag gillar den!

Spår 5 ”Sorrys” bjuder på en otroligt sorglig och olycklig story om ett par och deras barn. Inte helt begriplig textmässigt (vem skall det föreställa som sjunger – pappan?) men visst blir man berörd. Skivans helt klart skönaste sångparti i refrängen med en sån där Simon and Garfunkel-liknande stämsång så att man ryser.

En annan favorit på plattan är spåret ”Life is an Ocean” som skrivits av Steven och Aviv tillsammans. En mycket vacker sång med en sån där text som alla kan känna igen sig i. Beskriver livet som att simma i havet med ständiga umbäranden (”your eyes get salty”, ”no life jacket”, ”far away”, ”no clear-through water”, ”muddy bottom”, etc.).  

Spår nummer 7 ”Lately” bjuder sen på ännu en poplåt med lite mer fart i på ett liknande sätt som ”Family Man”. Även detta spår har en melodi som sätter sig lätt. Överlag mycket fin sång av Steven. Man kan notera ett litet parti på slutet med skön kvinnlig sång av Alex Moshe (från Tel Aviv som jag tror även deltog på Blackfield IV).

Sen händer något märkligt på plattan. Steven sjunger en låt som solist tillsammans med en mycket skicklig pianist (Mike Garson). Denna låt (”October”) och Stevens sång är så annorlunda att man hajar till. Framförallt känner jag inte alls igen Stevens sätt att sjunga. Trodde först det var någon annan som sjöng. Men det kan ändå inte vara någon annan. Han sjunger verkligen inte dåligt men med ett helt annat sångmässigt uttryck än vi är vana vid. En del skulle kanske ta till begreppet ”smörigt”. Får intrycket att han faktiskt tagit råd av någon sångpedagog och nu verkligen försöker sjunga professionellt med klass. Jag är faktiskt inte säker på att jag gillar det. Texten är återigen så där Blackfield-typiskt sorglig och deprimerande om någon som inte blir riktigt lycklig förrän han hamnar i graven. Ja, vad skall man säga – Blackfield vältrar sig verkligen i elände och missmod emellanåt! Men det är väl som Steven Wilson sagt några gånger: ”Miserable music makes me feel happy and happy music makes me feel miserable!”

På något sätt tar luften slut efter den här låten och bland de följande låtarna är det ingen som riktigt når upp till nivån på de sju första. På ”The Jackal” är det bara refrängen som inspirerar och på ”Lonely Soul” det lite annorlunda arrangemanget med dans- och klubbkänsla. Allra sista låten ”From 44 to 48” är en rätt så smörig ballad skriven gemensamt av Steven och Aviv och innehåller reflektioner över livet i olika års-intervaller.

Det här är en lång platta med mycket innehåll, ja, kanske lite för mycket faktiskt. Ifall man utelämnat några låtar på slutet skulle jag vara mer benägen att ge ett riktigt bra betyg men i nuläget nöjer jag mig med lite lägre. Kanske man också känner viss mättnad vid Blackfield-konceptet. Det är svårt att återskapa skimret som fanns över de tre första plattorna. Det finns många bra låtar på plattan men kanske ändå inte någon topp-hit som exempelvis ”Pills” på Blackfield IV. Men för någon som inte hört Blackfield förut så kan nog plattan ändå upplevas som alldeles magnifik.   

Blackfield – Blackfield V
KScope Music

1. A Drop in the Ocean (1.23)
2. Family Man (3.37)
3. How Was Your Ride? (3.58)
4. We’ll Never Be Apart (2.54)
5. Sorrys (2.58)
6. Life is an Ocean (3.26)
7. Lately (3.24)
8. October (3.31)
9. The Jackal (3.56)
10. Salt Water (2.39)
11. Undercover Heart (4.02)
12. Lonely Soul (3.42)
13. From 44 to 48

https://www.facebook.com/Blackfield-103704446366593
https://www.facebook.com/avivgeffenofficial
https://www.facebook.com/StevenWilsonHQ

 

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson