IQ – Scrape Across The Sky – Live

IQ brukar betecknas som Storbritanniens just nu bästa band inom den progressiva rocken (eller neo-progen som en del skulle säga). Det ligger mycket i det även om denna status inte är helt självklar. Den nya Blue-Ray DVDn ger i alla fall rejält med argument härvidlag för jag tror det är få brittiska band som kan mäta sig med IQ som live-band. DVDn är inspelad i Holland (The Boerderij) i december 2014 under ”Road of Bones”-turnén. Naturligtvis är repertoaren dominerad av låtar från albumet ”Road of Bones” från 2014 men här finns också en hel rad andra live-favoriter. Vad sägs om klassiker som ”Awake and Nervous”, ”Leap of Faith” och sista extranumret ”Widow’s Peak”? Alltså, det här är en ganska tung release med näst intill ”Best-Of”-karaktär. Naturligtvis finns här också lite extra lullull som extramaterial (t ex en video från spelningen på Night of the Prog 2011, en video på konsertens projektioner bakom bandet, en massa foton samt en intervju med sångaren Peter Nicholls).

Som så många band har även IQ genomgått en del byten av bandmedlemmar. Men det dröjde faktiskt ända till plattan ”Frequency” 2009 (d v s hela 27 år sedan debuten) som detta skedde och fortfarande finns 4 originalmedlemmar med i bandet (förutom sångaren Peter Nicholls, Mike Holmes, gitarr, Tim Esau, bas och Paul Cook, trummor). Men 2007 hoppade en av de allra mest drivande av – Martin Orford på keyboards. Då IQ gjort sig kända för det solida soundet med orglar och mellotroner så undrade man väl lite hur det skulle gå. Martin ersattes av Mark Westworth men 2010 lämnade även han bandet för att ersättas av Neil Durant. Dock, Neil framstår som en mycket kompetent ersättare och hans insatser på denna konsert kan egentligen bara betecknas som – fullkomligt lysande!

Som relativt ny lyssnare av IQs musik måste jag säga att denna live-platta/DVD fullkomligt blåser iväg den lilla tveksamhet som jag tidigare haft för bandet p g a förekomsten av en del lite svagare spår på tidigare plattor. Men här har man samlat en repertoar som jag tycker är alldeles enastående. En del band brukar få kritik för att det låter för likt studioinspelningarna men det tycker jag bara är trams. Med tanke på trixen som man kan göra i studion så är det egentligen bara ett plus ifall man kan reproducera sina inspelningar något så när. Här låter det minst lika bra som i studion men här finns också live-dimensionen som dessutom ökar på intensiteten och kraften i vissa låtar. Och en vanlig svaghet på live-inspelningar brukar vara att sångaren inte riktigt kan leverera. Men Peter Nicholls insatser här är helt enkelt enastående. Med tanke på turné-intensiteten är det imponerande att han kan behålla intensiteten och säkerheten i rösten på detta sätt. 

Det finns inte ett enda svagt spår på plattan och skall jag plocka ut några favoriter så blir det ”The Road of Bones”, den långa ”Without Walls (början av denna låt är helt makalöst vacker – när orgeln tar vid i bakgrunden efter 1 minut och 32 sekunder är ståpälsen som igelkottstaggar!!), det fartiga och lite annorlunda extranumret ”Ten Million Demons” och sen det allra sista extranumret ”Widow’s Peak” (vars inledning är så där makalöst fin med både klanger och en medryckande melodi – lyssna också på Neil Durants fina spel på moog och mellotron!). Men det som kanske gladde mig allra mest var den alldeles enastående versionen av låten ”The Seventh House” från plattan med samma namn från år 2000. Avslutningen på denna låt är ju utan tvivel inspirerad av slutpartiet på Genesis mästerverk ”Supper’s Ready” (avslutningen ”Apocalypse in 9/8” och ”As sure as eggs are eggs”) och det låter nästan lika bra. Får erkänna att jag missade denna platta helt när den kom vilket jag nu beklagar. Men sent skall syndaren vakna!

Jag kan verkligen rekommendera denna CD/DVD för både nya och gamla fans. IQ kröner verkligen sin imponerande långa karriär med ett riktigt praktverk. Jag hoppas att DVDn också ger rättvisa åt showen som lär innehålla mycket av specialprojektioner och annat visuellt godis.

IQ – Scrape Across The Sky – Live
GEP

1. Intro
2. Awake And Nervous
3. The Darkest Hour
4. From The Outside In
5. The Road Of Bones
6. Frequency
7. Without Walls
8. Ocean
9. Leah of Faith
10. Until The End
11. Outer Limits
12. The Seventh House
13. Ten Million Demons
14. Widow’s Peak

http://www.iq-hq.co.uk/  
https://www.facebook.com/IQHQLive  

Betyg:9/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Tim Bowness – Lost In The Ghost Light

Tim Bowness har gjort sig känd som ena halvan i duon No-Man där den andra halvan är ingen mindre än superprogrockaren Steven Wilson. På sistone har Tim dock ägnat sig mest åt egna soloplattor varav den senaste plattan ”Stupid Things That Mean The World” fick bra gensvar, åtminstone på den brittiska marknaden.

Tims låtar är ofta ganska lågmälda och melankoliska. Jag gillar skarpt hans varma sköna Bowie-inspirerade röst och hans harmoniskt arrangerade låtar med mycket inspiration från Progrockens guldålder 70-talet. Den här inspirationen är kanske ännu mer påtagligt på den nya plattan som känns som ett ganska ambitiöst verk med lite mer påkostade låtar och arrangemang. Man kan säga att det är ett konceptalbum som handlar om en artists uppgång och fall och hur karriären påverkas av bland annat den tekniska utvecklingen. Det är ju tyvärr så att musik konsumeras mest av den yngre generationen och därför hamnar en artist ofta bara kortvarigt i rampljuset i takt med att musiksmaken ändras bland de unga. De blir därför svårt att bygga ett helt livs karriär på musiken för många artister. Ett bra exempel är de artister som helt byggde på album-konceptet på 70- och 80-talen men som nu är hopplöst ute när nästan allt bygger på strömmad musik. Har en känsla av att temat på plattan också är snudd på självupplevt. Låtar som ”You’ll be the silence”, ”You wanted to be seen” och ”Distant summers” beskriver på ett sorgligt sätt hur tiden har sprungit ifrån artisten som Tim sjunger om.     

När det gäller personerna bakom plattan förutom Tim hittar vi inte helt oväntat bakom hörnet Steven Wilson som både mixat och producerat plattan. Flera av musikerna på plattan känns också igen från tidigare plattor, bland annat Colin Edwin (Porcupine Tree), Bruce Soord (Pineapple Thief) och Hux Nettermalm (Paatos). En hel del intressanta gästmusiker möter vi också, bland annat Ian Anderson (Jethro Tull) och David Rhodes (som spelat med Peter Gabriel).

Jag tycker väldigt bra om detta album men jag måste säga att så där väldigt mycket rockmusik är det inte frågan om, snarare väldigt snyggt arrangerande sånger. De inledande två spåren ”Worlds of Yesterday” och ”Moonshot Manchild” sticker ut som speciellt intressanta då de fullkomligt domineras av alla dessa typiska element som kännetecknade den så kallade symfoniska rocken på 1970-talet. Här är fullt av mellotron-stråkar, mellotron-körer, moog-synt, piano, hammondorgel och 12-strängade gitarrer. Tidvis underbart vackert och jag kommer flera gånger att tänka på influenserna från Tony Banks i Genesis. Jag anar även Steven Wilsons inflytande här vad gäller arrangemangen. Kul också att höra Ian Andersons bidrag på flöjt som dock är ännu mer framträdande i slutlåten ”Distant Summers”. Den sistnämnda låten är också en av favoritlåtarna på plattan och jag tror att den har chans att få en del uppmärksamhet både inom och utanför Artrock-genren. Inledningen på låten är underbart vackert med stråkar och piano och återigen, flöjt-solot från Ian Anderson är mycket vackert.   

Jag rekommenderar verkligen detta album till er som föredrar lite lugnare musik med mycket tanke i texterna och med njutbara arrangemang.

Tim Bowness – Lost In The Ghost Light
InsideOut Music

1. Worlds Of Yesterday
2 Moonshot Manchild
3 Kill The Pain That’s KillingYou
4 Nowhere Good To Go
5 You’ll Be The Silence
6 Lost In The Ghost Light
7 You Wanted To Be Seen
8 Distant Summers

http://timbowness.co.uk

http://www.facebook.com/timbowness

 

Betyg:8/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Blackfield – V

Med förra plattan som enda undantaget (det var mer en soloplatta av Aviv Geffen) så får vi nu i den femte Blackfield-plattan återigen höra duon Steven Wilson och Aviv Geffen spela sin väldigt speciella melankoliska variant av populärmusik (med den gamle Alan Parsons som producent på några låtar minsann). Ja, det går i alla fall inte att kalla det för traditionell Artrock eller Prog utan det här är något helt annat. Det är nästan så man undrar vad det egentligen är som lockar oss Progfans att lyssna på deras variant på popmusik med låtar som klockar på nästan exakt 3 minuter rakt igenom. Men jag antar att det helt enkelt är så att de skriver bra låtar (och här är det nog Aviv som dominerar skrivandet) med melankoliskt djup (som så många klassiska Proglåtar), sköna harmonier, en del överraskande tonartsbyten och bra gitarrkomp (från Steven). Det är ett sällsynt lyckat koncept och den nya plattan med en lång rad av väldigt fina låtar i fina arrangemang är inget undantag i det avseendet. Men jag gillar inte allt jag hör och det finns saker man kan fundera på. Jag skall försöka utveckla det lite mer nedan.

Efter en inledande snutt med stråkar börjar nya plattan med en till synes ändlös rad av mycket aptitliga låtar (från spår 2 till spår 7). Kanske plattans bästa spår kommer redan som nummer 2 i ”Family Man”, en låt som också släppts på en video. Denna låt har mest utav rockmusikens nerv på plattan, tycker jag. En tydlig takt med rejäla trummor och rätt så tungt gitarrkomp och så det typiska med Blackfield – den solida uppbackningen av stråkar (The London Session Orchestra). Jag kan faktiskt inte låta bli att dra paralleller med 90-talets Porcupine Tree på denna låt. Det finns så mycket här som visar på Steven Wilsons stora inflytande på detta arrangemang i en låt som annars skrivits av Aviv. Textmässigt är den också intressant då man först får intrycket av att det handlar om en soldat som hamnat i trubbel på stridsfältet men efterhand förstår man att det bara är en metafor för de uppoffringar och motgångar som man kan möta när man bara försöker att leva ett vanligt familjeliv.

Därefter följer en helt annan typ av låt i ”How was your ride?” med bedövande vackert komp från piano och stråkar. Stillsam och känslofylld sång av Steven – återigen får jag den fina gamla Porcupine Tree-känslan från låtar med den typiska släpande takten. En mycket vacker låt.

Följande spår 4 ”We’ll never be apart” är en helt otrolig låt. En riktig Schlagerfestival-dänga, faktiskt! En refräng som sätter sig direkt som en öronmask i huvudet och som man inte kan bli av med. Härligt gitarrkomp från Steven. Tonartshöjning på slutet och sen några underbara gitarrtoner på slutet. Som tagen ur instruktionsboken för en Schlager! Men jag tänker inte skämmas för att jag gillar den!

Spår 5 ”Sorrys” bjuder på en otroligt sorglig och olycklig story om ett par och deras barn. Inte helt begriplig textmässigt (vem skall det föreställa som sjunger – pappan?) men visst blir man berörd. Skivans helt klart skönaste sångparti i refrängen med en sån där Simon and Garfunkel-liknande stämsång så att man ryser.

En annan favorit på plattan är spåret ”Life is an Ocean” som skrivits av Steven och Aviv tillsammans. En mycket vacker sång med en sån där text som alla kan känna igen sig i. Beskriver livet som att simma i havet med ständiga umbäranden (”your eyes get salty”, ”no life jacket”, ”far away”, ”no clear-through water”, ”muddy bottom”, etc.).  

Spår nummer 7 ”Lately” bjuder sen på ännu en poplåt med lite mer fart i på ett liknande sätt som ”Family Man”. Även detta spår har en melodi som sätter sig lätt. Överlag mycket fin sång av Steven. Man kan notera ett litet parti på slutet med skön kvinnlig sång av Alex Moshe (från Tel Aviv som jag tror även deltog på Blackfield IV).

Sen händer något märkligt på plattan. Steven sjunger en låt som solist tillsammans med en mycket skicklig pianist (Mike Garson). Denna låt (”October”) och Stevens sång är så annorlunda att man hajar till. Framförallt känner jag inte alls igen Stevens sätt att sjunga. Trodde först det var någon annan som sjöng. Men det kan ändå inte vara någon annan. Han sjunger verkligen inte dåligt men med ett helt annat sångmässigt uttryck än vi är vana vid. En del skulle kanske ta till begreppet ”smörigt”. Får intrycket att han faktiskt tagit råd av någon sångpedagog och nu verkligen försöker sjunga professionellt med klass. Jag är faktiskt inte säker på att jag gillar det. Texten är återigen så där Blackfield-typiskt sorglig och deprimerande om någon som inte blir riktigt lycklig förrän han hamnar i graven. Ja, vad skall man säga – Blackfield vältrar sig verkligen i elände och missmod emellanåt! Men det är väl som Steven Wilson sagt några gånger: ”Miserable music makes me feel happy and happy music makes me feel miserable!”

På något sätt tar luften slut efter den här låten och bland de följande låtarna är det ingen som riktigt når upp till nivån på de sju första. På ”The Jackal” är det bara refrängen som inspirerar och på ”Lonely Soul” det lite annorlunda arrangemanget med dans- och klubbkänsla. Allra sista låten ”From 44 to 48” är en rätt så smörig ballad skriven gemensamt av Steven och Aviv och innehåller reflektioner över livet i olika års-intervaller.

Det här är en lång platta med mycket innehåll, ja, kanske lite för mycket faktiskt. Ifall man utelämnat några låtar på slutet skulle jag vara mer benägen att ge ett riktigt bra betyg men i nuläget nöjer jag mig med lite lägre. Kanske man också känner viss mättnad vid Blackfield-konceptet. Det är svårt att återskapa skimret som fanns över de tre första plattorna. Det finns många bra låtar på plattan men kanske ändå inte någon topp-hit som exempelvis ”Pills” på Blackfield IV. Men för någon som inte hört Blackfield förut så kan nog plattan ändå upplevas som alldeles magnifik.   

Blackfield – Blackfield V
KScope Music

1. A Drop in the Ocean (1.23)
2. Family Man (3.37)
3. How Was Your Ride? (3.58)
4. We’ll Never Be Apart (2.54)
5. Sorrys (2.58)
6. Life is an Ocean (3.26)
7. Lately (3.24)
8. October (3.31)
9. The Jackal (3.56)
10. Salt Water (2.39)
11. Undercover Heart (4.02)
12. Lonely Soul (3.42)
13. From 44 to 48

https://www.facebook.com/Blackfield-103704446366593
https://www.facebook.com/avivgeffenofficial
https://www.facebook.com/StevenWilsonHQ

 

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson

Pain of Salvation – In the Passing Light of Day

painofsalvationinthepassing

En del skivsläpp tar verkligen mer plats än andra. Pain of Salvations nya platta är definitivt en sådan och det finns därmed väldigt mycket att skriva om den. Så jag hoppas ni orkar läsa denna långa recension. Ni som inte orkar kan jag bara helt enkelt rekommendera att börja lyssna så fort som möjligt!

Som inbiten fan av klassisk 70-tals Prog var länge mitt intresse för hårdrock och det som senare utvecklades till Metal mycket, mycket begränsat, för att inte säga obefintligt. Visst, band som Deep Purple och Led Zeppelin gick väl an men vad som kom därefter under 80- och 90-tal tyckte jag mest lät jobbigt. Den typen av musik kändes helt enkelt inte engagerande och äkta för mig. Det var inte förrän jag stötte på de två svenska banden Pain of Salvation och Opeth som jag insåg att jag nog åtminstone delvis måste ändra min uppfattning. Just Pain of Salvation var nog den främsta ögonöppnaren. Deras platta ”Perfect Element Part I” från år 2000 hyllar jag fortfarande som ett av de stora mästerverken inom genren ProgMetal. Därefter följde ytterligare två otroligt bra plattor i ”Remedy Lane” och ”Be” men sen tappade jag tyvärr intresset. Plattorna efter ”Be” innehåller förvisso en del guldkorn (t ex låtarna ”Kingdom of loss” och ”Enter rain” på plattan ”Scarsick”) men inte alls på samma sätt som de tidigare plattorna med konceptalbum-status. Tyvärr lämnade bandet ProgMetal-genren för diverse utflykter bland ordinär rock och blues och till och med inom populärmusiken med ett halvlyckat (?) inhopp i Schlagerfestivalvärlden. Inför releasen av den nya plattan fick jag dock höra rykten om en återgång till ProgMetal-genren och det är klart att detta helt klart skruvade upp förväntningarna igen.

Man måste dock först konstatera att det har runnit mycket vatten under bron sen förra fullängdaren med helt nytt material (plattan ”Roadsalt II” från 2011). Fem år har gått och det har varit riktigt dramatiska och påfrestande år för frontfiguren och grundaren Daniel Gildenlöw som ju ligger bakom det mesta av komponerandet (och han är faktiskt i nuläget den ende kvarvarande medlemmen i bandet sen starten). I slutet av 2013 råkade han nämligen ut för en till synes harmlös infektion i ett sår på ryggen som så småningom utvecklade sig till en livshotande infektion. Hans sår hade nämligen infekterats av ”köttätarbakterien” A-streptokocker som också ofta kallas mördarbakterier. De angriper vävnaden och är oerhört svåra att behandla med antibiotika. Situationen blev snabbt så allvarlig att läkarna faktiskt beslutade sig för att operera bort vävnad inom ett 20×20 cm stort område på ryggen. Och man lyckades förmodligen genom dessa åtgärder häva förloppet mot total katastrof i sista sekunden. Det är svårt att föreställa sig att man kan gå från normaltillstånd till denna nära-döden upplevelse på bara några dagar. Tillfrisknandet gick sedan väldigt långsamt och Daniel kunde inte lämna sjukhuset förrän under sommaren 2014. Han var då så svag att han helt enkelt fick lära sig gå på nytt!

Ett år senare (juli 2015) såg jag Pain of Salvation göra en fantastiskt bra konsert på Night of the Prog-festivalen i Tyskland. På scenen stod Daniel och stortrivdes. Vältränad och muskulös och lika självsäker och obesvärad som vanligt. För mig var det då helt otroligt att tänka sig att han för bara ett år sen svävade mellan liv och död. Men det är klart att det satt sina spår hos Daniel. Man kan bara konstatera att den nya plattan snurrar obevekligt kring det fasansfulla som hände 2014. Nästan varenda låt har beröringspunkter till detta och till de tankar som måste ha snurrat i Daniels huvud under denna tid. Nog har bandets och Daniels föregående alster genom åren varit start filosofiska och intellektuellt utsvävande (inte minst plattan ”Be”) men frågan är om inte den nya plattan tar priset. Det är alltså inte vilken platta som helst vi talar om.

Låtarna på plattan är väldigt varierade både sinsemellan och inom sig. Det här är något som absolut tilltalar mig och som skiljer ut Pain of Salvation från många andra band som säger sig spela Metal. Den här variationen gör att lyssnarupplevelsen växer och växer ju mer man lyssnar. Dessutom rör texterna som redan nämnts tunga ämnen som inte bara är relaterade till Daniels egna upplevelser utan som är väldigt allmängiltiga för vem som helst. Till exempel insikten att vi alla oundvikligt går mot slutet precis som ”the passing light of day”. Kanske självklarheter men ändå inte. Särskilt inte när man som Daniel varit framme och nosat på ett alldeles för tidigt slut. Det är klart att det sätter sina spår. När det gäller det musikaliska så framgår det att Daniel på den här plattan skrivit mycket tillsammans med gitarristen Ragnar Zolberg som anslöts sig till bandet 2012.

Det säger sig självt att det inte går att snabbt sammanfatta intrycket av låtarna på några få rader. Därför får det bli en genomgång låt för låt:

  1. On a Tuesday

Det drygt 10 minuter långa inledningsspåret ger genast lyssnarna besked om bandets återgång till ProgMetal-genren. Det är ett mycket varierat spår med flera olika partier. Direkt möter vi också i texten intressanta reflektioner om livet: ”It might just be, my friend, this is your unlucky day”. Will you change, what would you give to stay? …(Chorus): ”The things we humans say to survive, the promises we make….,,We all know we will loose one day”. Alltså, när som helst kan tillvaron rämna runt oss. Är vi beredda på det? Är vi beredda att möta det oundvikliga? Kan vi på något sätt lura oss förbi svårigheterna och få ytterligare tid? Naturligtvis tunga existentiella frågor som inte finns några bra svar på men som ändå är mycket tänkvärda. Texten ger också en intressant beskrivning på hur vi (kanske) agerar när det otänkbara händer. Sorg och rädsla, naturligtvis men också ilska:”I close my hands, not in prayers, not in prayers, but into fists!”.
I mitten avbryts låten av ett lugnt och underskönt parti där Daniel (eller Ragnar?) sjunger ”I lost the way” kompat av klassiska sköna mellotronstråkar, piano och blåsinstrument. Det är fantastiskt vackert och en alldeles kolossal kontrast till tidigare hårda tongångar! Särskilt när blåsinstrumenten kommer in (jag tror det är oboe – vare sig de är samplade eller spelade live) får jag rysningar! Men detta bryts rätt så snabbt av ett riktigt tungt och hårt parti med rytande gitarrer och dunkande trummor som sedan avslutas med låtens tema med dovt och tungt komp. En mäktig inledningslåt som det tog ett tag att uppskatta till fullo.

2. Tounge of God

Denna låt har plattans allra vackraste intro på piano och blåsinstrument som lite lurigt invaggar en i att det kommer att bli en lugn sak. Men icke då! Strax dundrar låten igång i tungt tempo och komp. Återigen en textrad som får en att haja till: ”The things that the living tell the not dead”. Ja, vad säger man till någon som ligger på en möjlig, ja, rent av trolig dödsbädd? Uppenbarligen fick Daniel i sjukhussängen höra saker som satte igång tankarna kring detta. Till och med från sina närmaste fick han höra saker som ”I’ll be here for you all the way”. Det här har säkert sagts i all välvilja men visst kan det uppfattas som att det inte finns något hopp och att utgången är given. Man inser vilken prövning en sån här situation innebär för alla parter. Betänk också att de allra flesta av oss hamnar i såna här situationer förr eller senare och i olika roller. För mig känns det redadn väldigt välbekant. Låten är för övrigt riktigt tung med ett skönt gung.

3. Meaningless

Om den tidigare låten var tung så är den ändå ingenting mot denna låt som är dov och mörk och närmast skrämmande. För ett tag lämnar vi sjukhusmiljön för att istället möta en story om ett närmast desperat sexuellt övertramp. Man kan väl lugnt säga att texten är starkt ”adult-oriented”. Men musikaliskt är låten mycket fascinerande. De inledande tonerna spelas på något som låter som medeltida krumhorn. De ger verkligen en intressant ljudbild och passar perfekt till de tunga trummorna och gitarrkompet lite senare i låten. Mitt i låten i en textlös del så låter man nästan enbart rytmen gälla och vi hör några märkliga ljud från basen (?). Oerhört fascinerande. Det här är en av albumets allra bästa låtar med sin oemotståndliga tunga och långsamt släpande rytm och sina dova vrålande gitarrer.
(Det skall sägas att inför releasen av albumet har en video med denna låt släppts med ett helt annat visuellt innehåll än vad texten egentligen står för. I videon spelar man mer spektakulärt upp den tragiska fatala utgång som Daniel var så nära att möta.)

4. Silent Gold

Som omväxling till tidigare låtar kommer så en lite lugnare balladliknande låt med i stort sett enbart piano som komp till Daniels sång. Det är lite svårt att helt få kläm på innebörden i texten men det verkar vara en sång om hoppet att det till slut skall sluta lyckligt (”let the saddest story be untold”).

5. Full Throttle Tribe

I denna låt kastas vi direkt in i sjukhussalen med ljud från respiratorer och allsköns tekniska apparater. Musiken drar sen igång med samma takt som maskinljudet och snart får vi höra en härlig låt med framförallt underbara taktkombinationer (massor av synkoper och annat komplicerat) vilket ju är mumma för oss progfans! Låten har också ett helt oemotståndligt tema (refräng) som ganska snabbt sätter sig i skallen. Jag går tyvärr bet på fulla meningen på texten här så det är nog bäst att kolla upp det medföljande bonusmaterialet med utförlig dokumentation för att få bättre kläm på detta. Dock – efter cirka 4 minuter lugnar låten ner sig och blir väldigt sorglig. Daniel sjunger ”Outside people wait and cheer, while I’m stuck here –..–..I lost a dream today, I lost 30 years today”. Det här var uppenbarligen i ett läge när Daniel verkade ha förlorat allt hopp. Kanske hoppet om att få uppleva en ålderdom med en jättestor familj (”my tribe”) omkring sig? Rena spekulationer från min sida men….
På slutet återkommer refrängtemat igen och allra sist får vi höra en närmast vettlös kakafoni av dova gitarrer och trummor (inklusive visslande cymbaler) med något som låter som en skolgård med tjoande barn i bakgrunden.

6. Reasons

Det här är ytterligare en låt som släppts som video från plattan. En lite märklig sak med en dialog mellan en man och en kvinna som diskuterar sin relation. Musikaliskt är det kanske det svagaste spåret på plattan och framförallt har jag lite svårt för den hetsiga dialogen som visar på allt annat än kärlek och omtanke. Men partierna med den kvinnliga dialogen (framförda av Ragnar Zolberg) är väldigt snygga och påminner inte så lite om sånger man ibland kan höra från bandet Anathema.

7. Angels of Broken Things

Ännu en låt med fascinerande takt som verkar bygga på ljudet från det australiensiska didgeridoo-instrumentet. Mycket snyggt komp från gitarr och trummor. En dyster låt från sjukhusmiljön igen som inte minst följande textrader vittnar om: ”Fallen angels spread your wings, take me from this world of broken things”, —, ”Even sleep is full of broken things”. En sorglig låt som lämnar mig med en klump i halsen.

8. The Taming of a Beast

Ännu en låt som beskriver våndan framkallad av den långa vistelsen i sjukhussängen och de närmast desperata tankar som snurrat i huvudet. Musikaliskt ganska avspänd och lugn utan några egentliga krusiduller.

9. If This is the End

Näst sista låten på plattan är väldigt speciell. Spelas inledningsvis i mycket lugnt tempo på gitarr, dragspel och zither (ett medeltida stränginstrument). Daniels sång med detta komp ger mig faktiskt starka associationer till kompositioner från den gamle Carl Michael Bellman. Alltså, en synnerligen annorlunda inledning på denna låt. Texten är återigen mycket filosofisk: ”Tell me my friend, if this is the end, what do we make of this?”.
Gitarrspelet här är mycket fint men jag kan inte säga ifall det är Daniel eller Ragnar som spelar. Låten avslutas betydligt tyngre med mer metal-stuk. Allra sist blir det riktigt smärtsamt, som om Daniel vill försöka förmedla den smärta han kanske kände under behandlingen och operatonen.

10. In the Passing Light of Day

Ni har säkert vid det här laget redan förstått att jag tycker det här är ett alldeles fantastiskt album. Så kan det då bli så mycket bättre? Ja, det kan det faktiskt. Avslutnings- och titellåten är helt enkelt magnifik. Jag tror att Pain of Salvation här har skapat en låt som har chansen att bli något bra mycket mer än en nördig låt från ett ProgMetal-band (eller för den delen en Schlager!). Man kan bara direkt ta och lyssna på refrängen som innehåller titel-textraden:

”You’re watching me slowly slip away, like the passing light of day

We’re watching the colours turning grey, in the passing light of day”
Melodin satte sig direkt trots sin enkelhet och texten är i sig väldigt allmängiltig. Förvisso handlar det mycket om Daniels egna upplevelser men jag tror att de flesta människor verkligen kan ta till sig texten som en sorts universell sång om insikten att livet en gång tar slut, precis som solens starka ljus efterhand avtar vid skymningen för att sedan helt släckas ut.
Det är en lång låt som till en början går i långsamt tempo med enbart ett sparsamt och vackert gitarrkomp. Slutpartit är lite mer pompöst och tidvis med lite hårdare passager.  Texten verkar bygga på en dialog mellan Daniel och hans älskade, hans bästa vän. Tillbakablickar och tankar om hur det har blivit och kommer att bli. Speciellt rörande är att höra om hur fel det verkar ha känts att så att säga bara ligga där och sakta tyna bort (”fade away”). När man istället velat leva livet fullt ut och sluta sina dagar i full fart.
Bara själva inledningen med orgel och diverse blåsinstrument gav mig rysningar. Och så den där mörka djupa gitarren!
Nej, jag skall nog inte orda mer om denna låt nu – bara säga att den är en av de vackraste sånger jag har hört.

Slutomdömet kan ju bara bli ett, som ni förstår. Ett album som är så engagerande på så många plan måste ju få toppbetyg. Det här är ett underbart album av Daniel och hans bandmedlemmar. Förtjänar inget annat än stående ovationer.

Pain of Salvation – In the Passing Light of Day
InsideOut Music

1. On a Tuesday (10:22)
2. Tongue of God (04:53)
3. Meaningless (04:47)
4. Silent Gold (03:23)
5. Full Throttle Tribe (09:05)
6. Reasons (04:45)
7. Angels of Broken Things (06:24)
8. The Taming of a Beast (06:33)
9. If This Is the End (06:03)
10. The Passing Light of Day (15:31)

www.painofsalvation.com
www.facebook.com/painofsalvation
www.twitter.com/thebestofpain

Betyg:10/10

Karl-Göran Karlsson

Årsbästalistan 2016 av Karl-Göran Karlsson

Efter flera år med många fantastiska nyutgivna plattor inom genren Progressive Rock blev 2016 något av en besvikelse för mig. Tidigare år har jag haft svårt att plocka bort plattor från årsbästalistan (för att inte få för många) men i år fann jag det plötsligt rätt svårt att samla ihop det antal som jag brukar ha på min lista. Dessutom var det inte ens självklart att peka ut fem-i-topp vilket oftast brukar gå rätt fort. Kan inte påstå att jag lyssnat mindre än vanligt så jag kan knappast skylla på det. Snarare tycker jag att flera av tidigare års favoriter faktiskt har underpresterat när de släppt nytt. I tillägg har det dessutom inte kommit så många nya klart lysande stjärnskott på prog-himmelen vilket är lite underligt och kanske också lite oroande. Alltså, jag sitter med en lista med många bra album men faktiskt få som ligger nära toppbetyg. Hoppas 2017 blir bättre. Nåväl, så här blev det till slut:

marillion-f-e-a-randerstoltsteven-wilson4-%c2%bd

  1. Marillion: ”F.E.A.R.”

    Sällan har jag ändrat uppfattning så mycket om en platta som när det gäller den här. Jag kände stor besvikelse vid första genomlyssningen men så här vid årets slut kan jag bara konstatera att det här utan tvivel är den platta som jag återvänt till i lyssnandet allra flest gånger under året. Därmed får den en välförtjänt första plats. Kanske inte i första hand för musiken (de har gjort bättre plattor med mera action) men främst för den lugna eftertänksamhet och harmoni som dominerar, både i musiken och i texterna. Exempelvis den måleriska beskrivningen i den långa ”El Dorado” av hur överrumplande vi i västvärlden blev av den syriska flyktingkatastrofen som symboliskt liknas vid ett kraftigt oväder som plötsligt drar in över den paradisiska engelska trädgården. Låten innehåller också många funderingar och reflektioner kring detta som jag själv haft. Exempelvis, hur kan vi fördöma att människor i kris söker sig till väst där det finns så mycket som lockar (måleriskt beskrivet som guldet i El Dorado). Även låten ”The Leavers” presenterar liknande funderingar. Sen överraskar Marillion med sin starkaste anti-kapitalistiska låt någonsin – ”The New Kings”. Synnerligen tänkvärd men, som sagt, så politiskt röd så att man nästan häpnar. På plattan finns även den mer personliga ”White Paper” som är minst sagt sentimental och sorglig. Den enda låt som jag fortfarande inte gillar på plattan är ”Living in Fear” som känns rätt onödig. Förutom Steve Hogarth som ju med sin sång som vanligt sätter prägel på deras musik måste jag denna gång lyfta fram Mark Kelly på keyboards som jag tycker har lyckats fantastiskt med att skapa sköna stämningar på plattan. Alltså, på det hela taget, en synnerligen genomtänkt och väldigt bra platta från Marillion.

  2. Anderson/Stolt: ”Invention of Knowledge”

    Samarbetet mellan Jon Anderson och Roine Stolt är förmodligen årets skräll inom den Progressiva rocken. För mig som älskar Jons röst och imponeras av Roines spel och produktion av denna platta är det helt klart något som måste applåderas. Kan vi hoppas på mer?

  3. Steven Wilson: ”4 ½”

    Jag har haft Steven Wilson tronande allra högst på toppen på flera årsbästa-listor de senaste åren men i år blir det inte så. Men trots att han i år bara har givit ut en sorts rest-platta från hans förra storverk ”Hand. Cannot. Erase” så är denna långa EP fortfarande så bra att jag helt enkelt måste sätta den högt på listan. Inte minst för den fantastiska versionen av den gamla låten ”Don’t Hate Me”.

  4. Airbag: ”Disconnected”

    I år var det då dags för en riktigt fullträff för norska bandet Airbag. En helgjuten platta med härliga Floydianska vibbar. Missa inte det underbara titelspåret!

  5. Southern Empire: ”Southern Empire”

    Det är tungt att mista gamla favoritband inom progrocken. För ett par år sedan lade australiensiska Unitopia av till stor förstämning bland fansen. Men ur spillrorna reser sig ofta något nytt och spännande. Förra året såg vi Unitopia-sångaren Mark Trueuck bilda den spännande konstellationen United Progressive Fraternity och i år bildades så ett nytt band med namnet Southern Empire av gamle Unitopia-keybordisten Sean Timm. Sean var kanske ännu viktigare för Unitopia än Mark eftersom han komponerade de flesta av Unitopias låtar. Nya plattan med självbetitlat namn innehåller ett antal spännande låtar. Det som sätter sig mest är låten ”Forest Fire” och en alldeles fantastisk version av gamla Unitopia-låten ”How Long”.

  6. Karmakanic: ”Dot”

    Efter nära 5 års väntan kom så äntligen en ny platta från Karmakanic. Det bestående intrycket från denna är den fantastiska långa låten ”God, the Universe and everything else no one really cares about – Part I”. Här hör man alldeles lysande musikaliska insatser från bl a Lalle Larsson och Morgan Ågren.

  7. Frost: ”Falling Satellites”

    Tredje plattan från Frost är minst lika bra som tidigare plattor och bjuder på en väldigt varierad samling låtar med mycket fart och fläkt. Missa inte låtarna ”Towerblock” (oerhört spännande mixning) och ”Signs” där John Mitchell sjunger så där sanslöst bra och där man till och med bitvis kan få lite tunga vibbar av Porcupine Tree.

  8. The Pineapple Thief: ”Your Wilderness”

    För er som saknar Porcupine Tree rekommenderar jag att lyssna på denna platta som i varje fall tidvis påminner om nämnda bands tidiga och mestadels lugna alster. Dessutom finns en mer direkt koppling i och med att Gavin Harrison sitter bakom trummorna här.

  9. Nosound: ”Scintilla”

    Vill man lyssna på ännu en platta med Porcupine Tree-touch bör man kolla upp denna platta med Giancarlo Erra bakom micken. Den bjuder på tidvis underskön och stämningsfull musik. För er som behöver lite lugn och ro.

  10. Karmamoi: ”Silence Between Sounds”

    Italien fortsätter vara en stor producent av progressiv rock. Karmamoi är ännu ett av många kompetenta italienska band och senaste skivan bjuder på en varierad kompott med mycket keyboards och fina insatser från kvinnliga sångröster. Påminner inte så lite om svenska Paatos, tycker jag.

  11. Tilt: ”Hinterland”

    En ny bekantskap för mig detta år var brittiska Tilt som har sitt urprung i det band som tidigare backat up Fish på skivor och turnéer. Drivande för bandet är Steve Vantsis och i bakgrunden hittar vi minsann ingen mindre än John Mitchell (It Bites, Lonely Robot, Frost). Nya plattan innehåller flera starka låtar tillsammans med superhiten ”Bloodline”.

  12. The Mute Gods: ”Do Nothing Till You Hear From Me”

    En frisk fläkt i Prog-världen är basisten och sångaren Nick Beggs som bl a turnerat flitigt med Stevarna Wilson och Hackett. Men han skriver också eget material och tillsammans med polarna Roger King och Marco Minneman har de i år släppt denna skiva under bandnamnet The Mute Gods. Den innehåller mycket varierad och snygg cross-over prog, skulle jag vilja säga.

  13. Riverside: ”Eye of the Soundscape”

    Efter chocken med gitarristen Piotr Grudzińskis död satte Riverside samman denna platta som en sorts sista hyllning till honom. Ett mycket annorlunda verk jämfört med tidigare plattor och den kanske inte riktigt har den lyskraft som tidigare mer typiska verk. Men vi hittar sköna ambient-fyllda låtar och några där vi får lyssna lite mer till Piotr och hans sköna gitarrtoner.

  14. Kaipa da Capo: ”Dårskapens Monotoni”

    Roine Stolt har som vanligt jobbat på med flera projekt samtidigt detta år. Ett resultat av detta är en helt ny platta med konstellationen Kaipa da Capo. Lite retro-stuk är det över plattan och det sjungs på svenska (!). Låtarna ”Spår Av Vår Tid” och ”Det Tysta Guldet” är särskilt njutbara.

  15. Big Big Train: ”Folklore”

    Ett band som brukar komma högt på min lista är Big Big Train men i år hankade de sig bara med nöd och näppe kvar på min lista. Vet inte riktigt vad det är men jag saknar inspiration och nerv i flera av låtarna. Det lysande undantaget (och det som räddar plattan kvar på listan) är den underbara låten ”The Transit of Venus Across The Sun”.

 

Som synes saknas några av de senaste årens giganter på listan. Vill främst nämna Opeth och Haken här som båda har gjort bra plattor men ändå inte kommit i närheten av tidigare storverk. Sen saknas här säkert också plattor för att jag helt enkelt inte hunnit lyssna på dem. En av dessa är den senaste från The Neal Morse band. Här hotar jag i så fall med att den kan komma med på nästa års lista (vilket nog är rätt så troligt).

Till sist vill jag precis som förra året tipsa om fem särskilt bra låtar från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj!):

 

  1. Leap Day: ”In the Shadow of Death”

    https://www.youtube.com/watch?v=dLs5LowukBo

    Denna underbara låt från holländska Leap Day (från albumet ”Days of Deucalion – chapter 2”) släpptes faktiskt redan i november 2015 men det tog ett tag innan jag upptäckte den. I vilket fall, den förtjänar verkligen att lyftas fram på årsbästalistan. Jag tror man har knyckt något tema från någon klassisk mästare (kommer inte på vad eller vem) i det inledandet temat spelat på något som liknar trumpet. Därefter följer en rätt så avancerad komposition som torde vara en fröjd att lyssna på för varje prog-vän. Själv får jag starka vibbar av Procol Harum i delar av låten där sång och orgelkomp dominerar. Och på tal om orgel – lyssna på det magnifika slutpartit med kyrkorgel!

  2. Southern Empire: ”How Long”

    https://www.youtube.com/watch?v=hNOPBWy_4g0

    Southern Empire hamnade på plats 5 på min lista och jag nämnde redan där vilken fantastisk version av den gamla Unitopia-låten ”How Long” de gjort. Kolla in denna fina video när de spelar denna låt. Jag gillar speciellt det underbara kompet på klarinett och det läckra trumkompet. Om du inte fick ståpäls av föregående låt så får det definitivt av denna!

  3. Frost: ”Signs”

    https://www.youtube.com/watch?v=96aJBiogMdU

    Dags för lite tyngre tongångar. Gänget från Frost (nr 7 på min lista) och med John Mitchell vid mikrofonen (som börjar bli något av en favorit för mig). En galen och kul video. Kolla in gitarristen när han börjar spela Candy Crush mitt under spelningen. Kolla gärna in även videon för låten ”Numbers” (jag valde mellan de två) som låter som King Crimson för det moderna dansgolvet!

  4. Tilt: ”Bloodline”

    https://www.youtube.com/watch?v=fJ8ukjzV6-w

    En strålande låt från ett bra debutalbum (plats 11 på min lista). Kanske inte i mittfåran vad gäller progressive rock men ändå väldigt bra.

  5. Airbag: ”Disconnected”

    https://www.youtube.com/watch?v=WQV38RG_gIw

    Låt oss till slut kyla ner oss med praktlåten ”Disconnected” från senaste skivan med Airbag (plats 4 på min lista). Sätt eller lägg er bekvämt och njut av detta mästerverk.

 

Till sist, glöm inte att lyssna på den absolut bästa Internetradiostationen för Progressive Rock på nätet: www.morow.com!

Karl-Göran Karlsson

Gösta Berlings Saga – Sersophane

gosta-berlings-saga-sersophane

Stockholmsbandet Gösta Berlings Saga släppte precis dagarna före jul en ny platta under titeln ”Sersophane”. Enligt bandet är denna titel är speciellt vald för att vara ogooglingsbar, d v s en symbol för det som ännu inte finns (i alla fall fram tills nu). De skriver dessutom följande: ” Sersophane representerar viljan att inte resignera inför passiv pessimism – en ledstjärna som sprider sitt ljus i form av skimrande melodier och framåtblickande hymner in på okänd mark. Sersophane är en skiva att födas, uthärda och gå under till.” Stora ord, minsann.

Som vanligt är det en helt instrumental historia spelad med slamrig inlevelse och live-känsla (vilket också äger sin riktighet – allt spelades in live under två dagar) och med en sedvanlig liten elektronisk knorr som undantag i låten ”Dekonstruktion”. Soundet är som jag redan nämnt intensivt och lite slamrigt vilket skiljer sig lite från tidigare plattor som jobbat mer med dynamik mellan det svaga och det starka. Här är det ett starkt driv i de flesta av låtarna med undantag för den lilla elektroniska mellanlåten och avslutande ”Naturum”. Undrar om man kan snacka om lite av ProgPunk här utan att överdriva för mycket?

Alltså, frågan är då vad jag tycker om detta delvis nya sound? Är lite kluven här, faktiskt. Visst gillar jag när det svänger men jag uppskattar också när det finns rejäl variation på plattorna. I den meningen måste jag säga att jag nog fann tidigare plattor som exempelvis ”Detta Har Hänt” mer intressant. Och varför dessa långa och utdragna upprepningar? Förvisso har en stor prog-musiker (Robert Fripp, tror jag) tidigare sagt att ”om man upprepar en sak tillräckligt många gånger så blir det intressant!” men jag håller faktiskt inte med. Upprepningar leder lätt till leda! Det här gäller speciellt låten ”Channeling the Sixth Extinction” där avslutningen med det taktfasta dunkandet och de rätt trista gitarrimprovisationerna faktiskt tråkar ut mig rejält. Det är nästan så man börjar tro att skivan hängt sig efter ett tag. Har svårt att förstå vitsen med ett sådant här låtparti.

Men det är naturligtvis roligare att skriva om det som är riktigt bra på plattan. Och det är framförallt det 8 minuter långa titelspåret ”Sersophane” som måste lyftas fram. Här tycker jag man lyckas mycket bra med både intressanta tonföljder och komp. Samspelet mellan gitarr och keyboardklanger är mycket fint och så småningom drar trummor och bas igång låten ordentligt. Mycket njutbar ProgPunk, i mina öron. Rytmerna i låten är rätt fascinerande med en tidvis närmast hysteriskt trummande Alexander Skepp medan det grundläggande gitarr- och keyboardtemat från Einar Baldur och David Lundberg ofta rör sig i ett betydligt långsammare tempo. Men det funkar! Efter halva tiden på låten ändras både takt och låt-tema en del och det blir lite mer upprepningar och ganska taktfast. Men på slutet kommer det där fina temat från början återigen och låten slutar magnifikt med rejält driv bakom trummorna (med rejält cymbalsus) och flera fina ackordsekvenser i fina harmonier följer allra sist.

Jag gillar också låten ”Fort Europa” för det fina lite kantiga gitarrspelet (inklusive slide-guitar och banjo). Men jag hör återigen lite för mycket upprepningar på slutet av låten för att den skall kännas riktigt intressant.

På det hela taget är det en intressant release men jag kunde inte riktigt ta till mig allt på plattan så därför blev det ett rätt modest slutbetyg.

gosta-berlings-saga-band

Gösta Berlings Saga – Sersophane
Icosahedron Music, ICO2

1. Konstruktion
2. Sersophane
3. Fort Europa
4. Dekonstruktion
5. Channeling the Sixth Extinction
6. Naturum

www.gostaberlingssaga.com

www.facebook.com/gostaberlingssaga

 

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Karmamoi – Silence Between Sounds

karmamoi-silence-between-sounds_web

”Silence Between Sounds” är det tredje skivsläppet från italienska Karmamoi som grundades 2008. Bandet har genomgått rätt stora förändringar genom åren men kärnan är fortfarande trummisen och keyboardisten Daniele Giovannoni, basisten Alessandro Cefalì och gitarristen Alex Massari. Den här gången har man valt att använda flera sångerskor på låtarna i stället för bara en.

Utan att gå in på tidigare plattor kan man lugnt säga att bandet med sin tredje skiva trängt ner djupt ibland den progressiva rocken och vi får höra en mycket intressant blandning musik med både nya och gamla influenser. Det gläder mig speciellt att bandet bland annat verkar ha tagit upp tråden efter svenska Paatos. Flera av låtarna är skrivna i samma anda som Paatos repertoar (t ex ”Plato’s Cave” och ”Canis Maioris”) och valet av sångerskor förstärker ytterligare detta intryck.

Plattan innehåller 8 fina låtar med väl tilltagen längd som ger utrymme för en hel del variation. Jag måste speciellt framhålla låtarna ”Nashira” och ”Plato’s Cave” som särskilt bra. Båda två innehåller mycket dynamik, från lugna pianodominerade partier till mer trumdrivna delar i högre tempo. Speciellt ”Nashira” har i mittenpartiet mycket sköna lugna stämningar med piano, stråkar och akustisk gitarr plus skön sång av Sara Rinaldi men på slutet ökar tempot och intensiteten. Allra sist ett fint gitarrsolo i skönt avspänt tempo. ”Plato’s Cave” har en snarlik struktur som inleds med ett instrumentalt parti med mycket skönt rockdriv för att sen helt övergå i ett lugnare mittenparti. Återigen hör vi Sara Rinaldi i Janis Joplin-inspirerad sång men efterhand får hon även underbart stöd av sopranen Irene Morelli i ett parti som verkligen har Paatos-känsla. Strax före 4 minuter i låten får vi höra ett mycket fint instrumentalt parti med keyboard, flöjt och bas innan underskön sång tar vid igen. Som grädde på moset kommer sedan en fantastiskt bra instrumental avslutning i ökande tempo. Den kröns på slutet av ett underbart keyboardsolo av gästmusikern Emilio Merone.

Övriga låtar har också hög kvalitet och jag kan faktiskt inte hitta ett svagt spår på plattan. Låten ”Atma” måste också få ett speciellt omnämnande då den är väldigt speciell. En kort textfras som upprepas i långsam takt av sångerskan Hellena. Allt kompat med sköna lugna pianotoner och diverse elektroniska ljud. Så småningom även lite mer taktmarkeringar och ytterligare sköna sopranstämmor som komp. På slutet ändrar låten karaktär och blir mer rockig, nästan i Anekdoten-stil.

Totalt sett en alldeles utmärkt skiva för den lite mer kräsmagade och krävande musikälskaren. Ett verk med tonvikt på harmonier och känsla och med starka kvinnliga vokala insatser. Kort sagt, en av årets bästa skivsläpp! Återigen visar italiensk Prog framfötterna!

Karmamoi – Silence Between Sounds
Egenproducerad

Silence Between Sounds
Nashira
Atma
Sirio
Martes
Plato’s Cave
Lost Days
Canis Maioris

www.karmamoi.it
www.facebook.com/karmamoi

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson

 

Maschine – Naturalis

maschinenaturalis-web

Naturkatastrofer. Kan det vara något att bygga ett album på? Ja, det tycker uppenbarligen nya lovande brittiska prog-bandet Maschine på den nya plattan med titeln ”Naturalis”. Efter succén med debutplattan ”Rubidium” med starka influenser av bl a Pain of Salvation kändes det spännande att ta del av uppföljaren.

Det börjar verkligen superbra med den 12 minuter långa låten ”Resistance” som återigen ger starka vibbar av (tidiga!) Pain of Salvation. Trevligt är också att den nya mycket duktiga belgiska sångerskan och keyboardisten i bandet Marie-Eve de Gaultier tar rejält med plats på denna och flera andra låtar på plattan. Hon kompletterar Luke Machin väldigt bra bakom micken och keyboardkompet är jättebra. Jag gillar speciellt när hon petar in lite klassiska mellotronstråkar här och där (t ex det urläckra partiet efter 10 minuter). Särskilt bra är också mittenpartiet mellan 4-7 minuter i inledningslåten. På slutet i detta parti är det även närmast lite Änglagårdskänsla med mycket fint flöjtspel. Och vem spelar flöjt? Jo, det är Marie-Eve igen. Verkar vara en sanslöst bra rekrytering till bandet.

Tyvärr håller inte de närmast följande låtarna riktigt samma kvalitet som inledningslåten med undantag kanske för ”Make Believe” som bitvis är riktigt vacker. Bandet ger sig på dessa låtar ut på lite mer populär-jazz/funkiga eskapader som inte riktigt tilltalar mig.

Men avslutningslåten (bland de studioinspelade låtarna), som återigen är ett långt stycke, höjer sig återigen till nivåer som är i närheten av inledningslåten. Här är domedags- och katastrofkänslan lite mer närvarande och det låter tidvis dramatiskt. En ganska hetsig takt där jag kanske tycker att den nye trummisen James Stewart och Marie-Eves repetitiva keyboardslinga får kämpa lite väl mycket emellanåt för att hålla jämna steg med varandra. Men frånsett detta är det ett riktigt njutbart stycke.

Som avslutning måste jag säga att Maschine är ett riktigt intressant nytt progressivt rockband som man nog kan hoppas mycket på inför framtiden. Synd bara att just denna plattas mittparti inte riktigt höll samma kvalitet som inledning och avslutning.

Maschine – Naturalis
InsideOut Music

1. Resistance (11:52)
2. Night And Day (5:08)
3. Make Believe (7:10)
4. Hidden In Plain Sight (7:01)
5. A New Reality (8:45)
6. Megacyma (11:46)
7. Eyes Pt.2 (Live in Veruno) (8:55) *
8. Rubidium (Live in Veruno) (8:47) *
* Tracks 7+8 are bonus tracks recorded live at 2Days Prog+1 *

http://www.maschineuk.com
www.facebook.com/maschineuk

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson

Meller Golyzniak Duda – Breaking Habits

mgd-breaking-habits-web

Tre välkända polska rockmusiker (faktiskt något av en polsk supergrupp) släpper så här på senhösten en platta som sägs vara inspelad på gammalt klassiskt retrovis  – det vill säga inspelat live i ett och samma rum utan en massa pålägg och specialmixningar (fast helt utan pålägg är det faktiskt inte om man lyssnar noga). Det är i alla fall avskalat, tidvis tämligen ’skitigt’ men faktiskt också tämligen njutbart även för oss mer lite mer kräsmagade progfans. Musikerna är Maciej Meller (gitarrist med förflutet i Quidam), Maciej Golyzniak (trummis i Sorry Boys) och Mariusz Duda (sångare och basist från Riverside). Den sistnämnde berättar att han haft en förfrågan från de andra att göra en sån här inspelning sedan länge men att det alltid kommit annat emellan. Men efter gitarristen Piotr Grudzinskis hastiga frånfälle i Riverside kan man förstå att Mariusz nu tagit tillfället i akt att som omväxling göra något helt annat än tidigare. Även som i fallet med Riverside står Mariusz för både basspel och sång på denna platta.

Man får säga att det är rätt djärvt att ge sig på ett sånt här projekt i den meningen att bandet här spelar musik på ett sätt som egentligen ingen av dem gör i vanliga fall. Vi vet exempelvis att Mariusz är något av en perfektionist men här släpper han alla fallskärmar och livlinor och bara kastar sig ut i det okända (precis som titeln på plattan antyder). Men det går naturligtvis bra för alla – de visar att de är riktiga proffs. Det problem som finns är kanske att soundet är så annorlunda mot vad deras fans normalt är vana vid. Själv upplever jag bristen på understöd från keyboards som lite udda vilket ibland ger ett lite tomt sound. Fast för det mesta lyckas bandet få till en tät och fin ljudbild i alla fall. Fast jag får erkänna att inspelningen inte riktigt lyckas få fram samma varma sköna känsla i Mariusz sångröst som vi vanligen hör. Sången är lite ’burkig’ eller ’instängd’ vilket kanske beror på sättet de spelade in på eller så har man medvetet mixat det så här. Maciej Mellers gitarrspel är däremot klanderfritt och mestadels väldigt njutbart.

Bästa låtarna på plattan är den inledande ”Birds of Prey”, den instrumentala titellåten ”Breaking Habits” (skönt improviserad) och den långa ”Floating Over” (som också släpps som singel). För det mesta kan man säga att det är klassisk rock som spelas med vissa blues-inslag och en hel del improviserat. En bra inspelning men som tidigare sagt rätt så annorlunda. Kan mer liknas vid en oslipad diamant än ett praktsmycke.

Meller Golyzniak Duda – Breaking Habits
Rock-Serwis

1. Birds of Prey
2. Feet on the Desk
3. Shapeshifter
4. Breaking Habits
5. Against the Tide
6. Tatto
7. Floating Over
8. Into the Wild

www.rockserwis.pl

www.facebook.com/mellergolyzniakduda

 

Betyg:7/10

Karl-Göran Karlsson

 

Riverside – Eye of the Soundscape

riverside-eye-of-the-soundscape-web

Den nya plattan från Riverside har som de flesta progfans vet en tragisk bakgrund i att den mycket uppskattade gitarristen Piotr Grudziński hastigt avled i februari i år. Det här var naturligtvis ett hårt slag mot bandet eftersom Piotr verkligen bidragit till deras mycket speciella sound. Den nya plattan får naturligtvis ses som en sort sista hyllning till Piotr och innehåller nya och gamla versioner av i huvudsak instrumentella låtar som tidigare inte släppts på skiva. Man kan vara lite skeptisk till den här typen av snabbt ihopsamlade minnesplattor som ofta är ett sätt av skivbolagen att mjölka så mycket pengar man bara kan av en artist eller ett band så länge det går. Men det går också att förstå Mariusz Duda och de andra i bandet när de säger att det var viktigt att få till ett värdigt avslut och att verkligen göra en platta dedikerad till Piotr. Eller som de uttrycker det – ”This is our last journey together so we dedicate this album to you, Brother. In our hearts you will stay forever.”

För er som inte vet något om den nya plattan (en dubbel-CD) skall direkt sägas: Det här är ingen typisk Riverside platta! Eller mer tydligt: Här finns inte mycket spår av någon Prog Metal för den som mest gillar den sidan av Riverside. Faktum är att den till stilen är mycket mer lik musiken från Marisusz Dudas sidoprojekt Lunatic Soul än det vi brukar höra från Riverside. Här är fullt av elektroniska soundscapes (det är kanske det titeln syftar på?) och rytmer. Piotrs bidrag finns men de är inte på något sätt dominanta. Fast där de dyker upp är de som vanligt mycket effektfulla.

För undertecknad, som är lika fascinerad av båda sidor av Mariusz Dudas låtskrivande och arrangemang i de båda projekten, så har slagsidan mot Lunatic Soul absolut ingen betydelse. Det blir likafullt högintressant.

Den nya skivan innehåller fyra helt nya i huvudsak instrumentella låtar: “Where The River Flows”, “Shine”, “Sleepwalkers” and “Eye Of The Soundscape”. Av dessa tycker jag själv att den inledande 11 minuter långa ”Where The River Flows” är den bästa med sitt rätt suggestiva elektroniska sound (påminner faktiskt en hel del om Tangerine Dream) som vandrar runt i lite olika skepnader och med Mariusz’ basspel och sångröst i skön falsett som fin avslutning av låten. Övriga nya låtar kanske inte ger ett lika stort intryck även om ”Sleepwalkers” bjuder på ytterligare lite skönsång från Mariusz och en hel del sköna sound, mest elektroniska och inte så mycket kopplat till Piotrs gitarr. Den avslutande ”Eye of the Soundscape” är, trots att den ligger bakom titeln på plattan, den kanske minst intressanta av de nya låtarna. Den som brukar vara kritisk till elektronisk musik får här lite vatten på sin kvarn – ”Det är bara en massa konstiga ljud utan sammanhang eller melodi”. Man kan kanske se det som något av en psykedelisk utsvävning. Fria improvisationer där förvisso Piotr är med och bidrar med sina gitarrtoner. I vilket fall, denna låt ger dubbel-CDn en mycket harmonisk och lugn avslutning.

Kanske lite överraskande får jag nog ändå säga att för mig är de två bästa låtarna på denna dubbel-CD låtarna ”Night Session –  Parts 1 and 2”. De här två låtarna släpptes som bonus-CD till den tidigare plattan SONGS (”Shrine of New Generation Slaves”) och det var kanske inte så många som uppmärksammade dem. Därför är det jättebra att låtarna lyfts fram här igen. Jag gillar verkligen stämningarna som byggs upp i dessa två låtar. Det är mycket av märkliga ljud mitt i allt det sköna plus otroligt läckra taktmarkeringar. Ibland tror man att man befinner sig mitt inne i en transformatorstation (!). Här finns så många sköna ljuddetaljer. Inte minst de närmast Vilda Västern-liknande gitarrtonerna som kommer plötsligt för att lika plötsligt försvinna. Jag inbillar mig att Piotr faktiskt ligger bakom mycket av de fantastiska gitarrljuden på dessa låtar. Kanske rent av också de närmast gudomligt vackra harp-tonerna en bit in i Part 2? Sen är det fullständigt genialt att pressa in de sköna saxofon-solona av Marcin Odynieci i Part 2. Dessa två låtar ligger kanske närmast det vi brukar få höra från Lunatic Soul och jag älskar det.

Resterande låtar på plattan består i stort av remixade versioner av tidigare Riverside-låtar eller bonus-låtar från tidigare plattor. Den bästa här tycker jag är remixen av ”Rapid Eye Movement” där vi får höra mycket av Piotrs fina gitarrspel.

Totalt sett är det här ett mycket bra skivsläpp. Men då mycket är återanvänt är det svårt att sätta ett riktigt toppenbetyg. Likväl är det svårt att finna mycket som är bättre inom genren.

Riverside – Eye of the Soundscape
InsideOut Music

CD1:
1. Where The River Flows
2. Shine
3. Rapid Eye Movement (2016 Mix)
4. Night Session – Part One
5. Night Session – Part Two

CD2:
1. Sleepwalkers
2. Rainbow Trip (2016 Mix)
3. Heavenland
4. Return
5. Aether
6. Machines
7. Promise
8. Eye Of The Soundscape

www.riversideband.pl
www.facebook.com/Riversidepl
www.instagram.com/riversideband.pl

Betyg:8/10

Karl-Göran Karlsson