The Pineapple Thief – Magnolia

The Pineapple Thief - Magnolia
The Pineapple Thief – Magnolia

Pineapple Thief startades 1999 av Bruce Soord och de har sedan dess levererat en lång rad plattor varav flera av dem har blivit recenserade här på Artrock.se. Bandet har sakta men säkert stigit i popularitet och Bruce Soord har också på sistone gett sig in i en del andra projekt varav det mest kända kanske är samarbetet med Jonas Renkse (med gemensamma plattan ”Wisdom of Crowds”) och Katatonia.

Den nya plattan ”Magnolia” (med ett magnifikt omslag signerat den franske konstnären Patrick Gonzales) innehåller 12 korta låtar som på sätt och vis markerar en sorts återtåg från den mer typiska progressiva rocken med långa låtar som vi har hört mer av i tidigare alster. Bruce säger att han på denna platta velat koncentrera sig på att skriva bra sånger och därmed kan man säga att han istället närmar sig lite mer populär rock i stil med det som exempelvis Muse levererar.

Alltså, betyder det att vi progfans skall behöva bli besvikna? Tja, jag lutar i alla fall åt detta håll. Sångerna på den här plattan håller inte tillräckligt kvalitet för att lyckas fånga mig trots en och annan låt med bra känsla (t ex titellåten och ”Don’t tell me”). Faktum är att jag har haft lite svårt att ta till mig även tidigare plattor så det här kändes till slut rätt så bekant. Kan inte komma ifrån känslan av att Pineapple Thief försöker vara en sorts Porcupine Tree Light  – de har ju till och med lagt beslag på samma initialer – mer eller mindre medvetet. Bruce Soord sjunger bra, ingen tvekan om det (även om man märker en anings Steven Wilson-komplex), men som låtskrivare tycker jag inte han har lyckats särskilt bra denna gång. Det är godkänt men inte mer.

The Pineapple Thief – Magnolia

KScope

  1. Simple As That (04:01)
  2. Alone at Sea (05:21)
  3. Don’t Tell Me (03:35)
  4. Magnolia (03:47)
  5. Seasons Past (04:14)
  6. Coming Home (03:06)
  7. The One You Left to Die (04:19)
  8. Breathe (02:35)
  9. From Me (04:31)
  10. Sense of Fear (04:31)
  11. A Loneliness (03:22)
  12. Bond (04:31)

www.kscopemusic.com/tpt

www.pineapplethief.com

Betyg: 6 / 10

Karl-Göran Karlsson

Steve Rothery Band – Live in Rome

Steve Rothery Band-Live in Rome
Steve Rothery Band – Live in Rome

För ett tag sen deklarerade Marillion-gitarristen Steve Rothery att han ville ge ut ett solo-album under den tänkta titeln “The Ghost of Pripyat” och på sedvanligt Marillion-maner startade han en s k Kickstarter-insamling för att finansiera projektet. Efter 24 timmar hade han redan samlat in 15000 pund och så småningom passerade han även 60000 pund vilket då var det näst högsta summa som samlats in på detta sätt. Om en månad ungefär (slutet av september 2014) släpps den nya plattan och den lär även innehålla gästspel av en del andra superkändisar (bl a Steve Hackett, Steven Wilson, Don Airey har nämnts).

Men, märkligt nog släpper Inside Out redan nu (bara en månad före släppet av studio-albumet) en live-platta med stora delar av låtmaterialet på nya plattan. Den spelades in på en rätt liten klubb i Rom (Cross Roads Live Club) tidigare i år. CD 1 innehåller hela 6 långa låtar från nya plattan vilket förmodligen innebär att i stort sett hela det nya låtmaterialet finns med. Steve säger att detta framträdande faktiskt bara är deras andra uppträdande någonsin med hans nya band. Den första var på Plovdiv Guitar Festival i Polen i oktober 2013. Uttalandet är verkligen remarkabelt för så tajt och samspelt som bandet är på scen här i Rom är det nog svårt att bli. Förvisso dominerar Steve med många och fina solon men jag vill hävda att kompet från de andra också är av yppersta klass. Speciellt kompgitarristen Dave Foster kompletterar Steve på ett fantastiskt bra sätt. Steve förklarar att han ser på låtarna på nya skivan (som är helt instrumental) som en sorts filmmusik. Det är musik som skall framkalla bilder och känslor kring några teman. Jag tycker han lyckas alldeles utmärkt med det. Det är stämningsfullt och finstämt. Faktum är att de där bilderna som han vill framkalla verkligen kommer (förvisso ger han lite ledtrådar i sina intron till låtarna så det är inte svårt att föreställa sig vad han är ute efter).

Stilmässigt är jag överraskad över hur annorlunda Steve låter i sitt spel på denna skiva (även om det naturligtvis går att höra att det är Steve Rothery som spelar). Det är mycket mer likt exempelvis stämningarna i Pink Floyds plattor (läs David Gilmour). Ett jättebra exempel är låten ”Summer’s End”. Här kunde jag nästan ha tagit gift på att det var David Gilmour som spelade om jag inte visste att det var Steve. Så, alla ni som gillar Gilmours (och Steve Rotherys) sätt att spela gitarr skall verkligen ta en rejäl titt på den här plattan. Den är full med sköna gitarrharmonier utan att vara alltför belastad med långvariga och tröttsamma solon. Visst, här är många solon men de flyter in så bra i verken att man knappt märker det. Sen byter Steve tema väldigt ofta så man hinner inte riktigt tröttna. Bland de nya låtarna skall jag speciellt nämna ”Kendris” (en taktfast låt med otroligt härliga gitarrharmonier) och ”The old man of the sea”. Den sistnämnda har lagts ut som en ”s k teaser” på Youtube och jag måste säga att den ger en väldigt rättvisande bild av hela detta nya 2CD-alster. En väldigt skön låt med flera delar. Börjar i lugn still men avslutas med betydligt rockigare tongånger. Låten ”White Pass” är också en höjdare och handlar om ett stråk i Klippiga Bergen där många guldgrävare strök med. Man kan verkligen från musiken få fram känslan av detta kalla och ogästvänliga ställe.

Allmänt måste jag säga att det ibland känns befriande att höra på enbart instrumental musik och det här var verkligen ett sånt tillfälle. Steves sätt att spela gitarr är imponerande. Han använder väldigt mycket olika pedalteknik då han spelar. Oftast försöker han få gitarrljuden att komma smygande och försvinna smygande. Alltså, tonerna liksom svävar och man hör inte tillstymmelse till knäppande på gitarrsträngarna. Ni som är proffs här förstår nog vad det är för pedalteknik som åsyftas. För en amatör utan spelerfarenhet är det fortfarande lite magi över det hela. Men han gör det i alla fall väldigt snyggt och ofta med ett alldeles perfekt vibrato på tonerna. För mig är han på grund av det en av de största gitarristerna just nu. Låtkompositionerna i sig är kanske inte så märkvärdiga och de har vare sig en tydlig struktur eller tydliga bärande teman. Snarare har de en sorts grundram som Steve improviserar kring. Men det passar honom perfekt.

Om vi då lämnar CD1 (som alltså bara den är en relativt mastig pjäs) så kommer sen på CD2 den stora flörten med alla Marillion-fans. Steve har valt ut några av de allra största Marillion-hitsen, både från Fish– och Hogart-eran där alltså två gästsolister medverkar. Båda två har tidigare erfarenhet i Marillion-sammanhang och de är vokalisterna Manuela Milanese and Alessandro Carmassi, den sistnämnda sångare i Marillion-tribute-bandet Neverland.Båda gör alldeles utmärkt ifrån sig. Manuela tar hand om den fina ”Waiting to Happen” och den kanske lite mindre intressanta (i mitt tycke) ”Sugar Mice”. Alessandro gör en övertygande tolkning av ”Afraid of Sunlight”, ”Cinderella Search” och ”Easter”, även om han har lite svårt med de hösta tonerna i den sistnämnda. ”Easter” är en av mina absoluta favoriter bland Marillions låtar. Den här blandingen av nordirländsk folkmusik och rock är helt oemotståndlig. Intressant är att låten faktiskt skrevs av Steve Hogart innan han blev sångare i Marillion. Precis som på studioplattan (”Seasons End”) kryddas denna låt naturligtvis av ett långt soloparti från Steve Rothery, exemplariskt utfört här på konserten i Rom. Det kanske rent av är ett av hans mer berömda gitarrsolon (?).

Något som överraskade mig på plattan var att efter sedvanliga applådåskor och publikjubel så fortsätter tillställningen med två låtar från det italienska progbandet RanestRane där Steve tidigare har medverkat som gästartist. Det här står faktiskt inget om i förhandsmaterialet om plattan vilket jag tycker är lite dåligt. Men i vilket fall så finns kanske skivsläppets bästa låt här i den underbara ”Materna Luna”. Spännande elektroniska tongångar och tunga trummor kryddade med Steves härliga gitarr. Jag föll direkt. Så bra att det naturligtvis måste undersökas vidare. Det här lät verkligen bra, med andra ord instrumental musik när den är som bäst.

Jag måste säga att jag blev väldigt imponerad av denna live-inspelning. Det här var ju en konsert som man hemskt gärna skulle vilja ha sett på plats. Men det kommer alltså fler chanser för bandet ger sig nu snart ut på en Europa turné under hösten. Sen måste jag säga att jag har svårt att se att det kommande studio-albumet kan bli så mycket bättre än det här. Vi får se. Det här är i alla fall en av de bättre releaserna detta år. Ett absolut måste-köp för Marillion- och Steve Rothery-fans!

 

PS: Strax efter att denna text skrevs hörde jag den slutliga versionen av låten ”Morpheus” (d v s så som den skall låta på kommande studio-albumet) på Morow.com och jag får säga att jag nog måste ta tillbaka det tvivel som jag uttryckte alldeles nyss. Det lät mycket bra och låten hade en något annorlunda struktur än vad som här framfördes live. Alltså, ännu en platta att se fram emot!

Steve Rothery Band – Live in Rome
InsideOut Music

01 Morpheus
02 Kendris
03 The Old Man Of The Sea
04 White Pass
05 Yesterday’s Hero
06 Summer’s End
Tracklisting Disc 2:
10 Waiting To Happen
11 Afraid Of Sunlight
12 Easter
13 Sugar Mice
14 Cinderella Search
15 Materna Luna
16 Monolith pt. 2

www.steverothery.com

Betyg: 9/10

Karl-Göran Karlsson

 

Pymlico – Guiding Light

Pymlico-guiding light
Pymlico – Guiding Light

Pymlico är ett soloprojekt av norrmannen Arild Brøter och den nya plattan är den tredje efter föregångarna ”Inspirations” (2011) och ”Directions” (2012). Skivan är helt instrumental och innehåller sju långa spår med skiftande karaktär. Han säger att han inspireras av många stilar, bland annat arabisk musik, skandinavisk jazz, psykedelisk metal, modern filmmusik, world music och gammal hederlig progrock. Ett antal gästmusiker deltar på plattan, bland annat percussionisten Larry Salzman, gitarristen Felix Martin från Venezuela och saxofonisten Ivan Mazuze från Mozambique.

Arilds beskrivning av musiken som en blandning av flera stilar märks verkligen, alltifrån de arabiska tongångarna i ”Wanderlust”, det mystiskt psykedeliskt drömska med jazziga saxofon-toner och trummor i ”The East side” (kanske bästa spåret enligt min mening), de moderna lite elektroniska tongångarna i ”Sounds of the City” till den mer tydliga typiska progrocken i ”Bobcat” och ”Piz Gloria”. Fast den mest melodiska och njutbara låten kommer sist i ”Neptune” med stilfull sopransaxofon (tror jag), fin gitarr-refräng och mycket fint komp. Låten urartar dock lite på slutet med ett lite hysteriskt taktparti och tempo innan det ursprungliga temat lyckligtvis kommer tillbaks allra sist.

På det hela taget är det en välarrangerad och välspelad platta utan några direkta svagheter att peka på. Fast jag kom aldrig till det där läget när man så att säga kände suget att vilja spela den om och om igen. Uppenbarligen saknas det något som håller intresset kvar lite mer permanent. Men klart godkänt är det i alla fall.

Pymlico – Guiding Light
Spider House Records

 

01 – A Day Out (03.52)
02 – Sounds Of The City (06.43)
03 – The East Side (07.47)
04 – Wanderlust (05.40)
05 – Bobcat (06.28)
06 – Piz Gloria (06.24)
07 – Neptune (13.48)

http://www.pymlico.no

Betyg: 6/10

Karl-Göran Karlsson

 

Neal Morse – Songs from November

Neal Morse 2014
Neal Morse – Songs from November

Neal Morse är supertalangen eller superproffset (om man så vill) som man egentligen aldrig vet vad han går för. Under tiden med Spock’s Beard blev han efterhand en riktig superstar i Prog-världen och chocken var monumental bland fansen när han beslutade sig för att lämna bandet efter att ha så att säga blivit frälst. Men när alla trodde han var förlorad för musik-genren lurade han alla och fortsatte att producera platta efter platta med högkvalitativ musik, ofta i samarbete med andra toppmusiker inom Prog-en (inte minst i superbandet Transatlantic). Så därför är varje skivsläpp med honom numera ett riktigt lotteri – ibland får man högvinst med geniala klassiska Prog-kompositioner (om man står ut med det oftast övertydliga kristna budskapet i låttexterna) men ibland får man tröttsamma och trista låtar som mer liknar väckelsesånger (ja, faktiskt, de är väckelsesånger!). Frågan var alltså nu vad det skulle bli denna gång?

Redan titeln på plattan (”Songs from November”) antydde väl att det denna gång inte skulle bli mycket av bombastiska och överambitiösa kompositioner inom Prog-genren. Jag kan redan nu avslöja att avsaknaden av Prog är närmast kolossal. Det finns i mitt tycke endast en enda låt på denna skiva som liknar det som vi tidigare är van vid från Neal Morse Prog-repertoar. Det gäller sången ”Tell me Annabelle” som är en lugn fin ballad men med gott om de där underbart sköna gitarr- och pianoharmonierna som vi så ofta har hört förut. Mycket fin, faktiskt.

Så, vad innehåller då plattan (med 11 sånger) i övrigt? Är det bara väckelsesånger? Nej men snudd på ändå. Ta till exempel låten ”Heaven smiles”. Som tagen direkt från väckelsemötet. Till och med gospelkören spelar över rejält på slutet med extatiska damer i kören. Fast i sanningens namn så finns där många andra låtar med mer alldagliga teman. Till exempel en hyllningslåt till braskaminen (!) – ”Flowers in a vase” – fast egentligen är det väl en sång till hans hustru. Skämt åsido, det är en vacker och finstämd låt (närmast en Country & Western-låt full med Steel-guitar) men … så långt från Prog-en som man överhuvudtaget kan komma. Överhuvudtaget får jag känslan att Neal denna gång väldigt medvetet velat producera något helt annat och mycket mer lättsmält material som skulle kunna passa bättre för den stora amerikanska medelklassen. Alltså, lite småbesviket konstaterar jag att Neal nu verkar vilja sprida ut korten ännu lite mera, kanske av rent krassa ekonomiska skäl (ingen blir ju fet på att spela Progrock!).

Istället för att bara slutligen avfärda plattan som ett genomkommersiellt jippo riktat mot en rik amerikansk kristenhet så vill jag ändå trots allt lyfta fram en av de mer utstuderade kristna låtarna på plattan – ”My time of Dying”. En sorgsen låt om vad som händer (eller snarare det som man önskar hända som kristen) när man dör. Märkligt nog blev jag rätt tagen av denna låt och dess text. Det är inte bara det gamla vanliga svamlet om himmelriket som ju naturligtvis finns med (med strofer som ”Send me up in clouds of glory”) utan det som fångade mig var när Neal Morse uttryckte något som jag tycker är bland det svåraste att bara direkt avfärda som nonsens in det kristna budskapet. Att kristendomen faktiskt ger hopp om att återigen få möta de nära och kära som man förlorat genom åren. Att den enorma saknad man känner en gång faktiskt skall kunna brytas. Man kan verkligen förstå att ett sådant budskap lockar. Hur otroligt och orealistiskt det än är. I den här sången uttrycker Neal det verkligen fint och det är inte utan att man berörs. Men det är i stort sett enda gången jag kan känna att Neals texter verkligen berör.

Slutomdömet blir oundvikligen ett krasst ”Underkänt”. Helt enkelt för att detta inte är Artrock/Prog utan något helt annat. Det betyder dock inte att skivan helt saknar kvalitéer

 

Neal Morse – Songs from November
InsideOut Music

1. Whatever Days
2. Heaven Smiled
3. Flowers In A Vase
4. Love Shot An Arrow
5. Song For The Free
6. Tell Me Annabelle
7. My Time Of Dying
8. When Things Slow Down
9. Daddy’s Daughter
10. Wear The Chains
11. The Way Of Love

www.nealmorse.com

 

Betyg: 4 av 10.

Karl-Göran Karlsson

TNNE – The Clock That Went Backwards

TNNE -The Clock That Went Backwards
TNNE – The Clock That Went Backwards

 

Från Luxemburg kommer neoproggarna No Name, eller som de numera heter TNNE (The No Name Experience) – ett namn de tog efter att de faktiskt lagt ner sitt ursprungliga band 2011. Det är sångaren Patrick Kiefer och keyboardisten Alex Rukavina i No Name som tyckte att det fanns mer att bygga vidare på samtidigt som man tog in ett gäng nya musiker. Kan inte låta bli att associera till plattan ”The RWPL Experience” från tyska RPWL, inte enbart för bandnamnet utan även för en väldig massa likheter i övrigt (mer om detta senare).

Nio spår rymmer plattan och en del av dem påminner inte så lite om andra kända band i neoprog-genren (förutom nyss nämnda RPWL framförallt IQ och Riverside). Låtarna känns väl genomarbetade och det är svårt att hitta något att anmärka på mer än att en del av dem har lite svaga teman som gör att det ibland känns lite tunt. Ibland klickar också sången lite (t ex i  ”About Angels And Devils” och ”Welcome to my New World”).

Jag gillar verkligen titellåten ”The Clock that Went Backwards” som är en verkligt fin instrumental sak. Men det finns en fenomenalt bra låt på plattan som verkligen sticker ut bland mängden och det är ”Circles of Life”, en låt som också återges på slutet i en förmodad radio-anpassad och nedkortad version. Sex minuter toppklass neoprog i en låt som har klara inspirationer från RPWL och Pink Floyd. Det här är riktigt, riktigt bra och det är en låt som förtjänar mer uppmärksamhet än själva plattan. Själva avslutningen (med sångfrasen ”Turn over a new leaf”) är riktigt magiskt med stämningar, främst framkallade av en härlig keyboard-slinga, som åtminstone ger mig ståpäls. Jag kommer på mig själv att tänka på Yogi Lang när jag hör sången vilket ju enbart är positivt.

En bra platta som bör kollas upp av neoprog-fansen.

TNNE – The Clock That Went Backwards
Progressive Promotion Records

1. My inner clock
2. Clairvoyance
3. About Angels and Devils
4. Looking Back and Forward
5. The Clock That Went Backwards
6. Circles of Life
7. Welcome To My New World
8. The Snow
9. Circles of Life (edit)

www.noname.lu

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Yes – Heaven & Earth

YES-heaven
Yes – Heaven & Earth

Ja, tro det eller ej men nu är det dags för ännu en ny platta från Yes. Har tappat räkningen på hur många det är nu och hur många olika nya konstellationer av bandet som vi har sett genom åren. Men jag noterar att banduppsättningen på denna platta innehåller alla de kända namnen förutom (ja, just det) det stora affischnamnet Jon Anderson. Musikerna på denna produktion är följande: Steve Howe – gitarr och bakgrundssång, Chris Squire – bas och bakgrundssång, Alan White – trummor, Geoff Downes – keyboards och Jon Davison – sång och gitarr. Inte nog med att man samlat det gamla manskapet närmast mangrant. Tillbaka är även det fina samarbetet med Roger Dean som återigen har producerat ett (verkligen) urläckert omslag till plattan.  Som producent och mixare har man dessutom anlitat legendariske Roy Thomas Baker som jobbat med artister och band som Queen, The Cars, Guns N’ Roses, Foreigner, Smashing Pumpkins, Alice Cooper, m fl.

Alltså, det verkar vara en rejäl satsning denna gång. Inget kan väl gå fel, eller? Ja, tänk om det vore så enkelt att man bara lugnt kunde lite på gamla meriter. Men så är det verkligen inte. Tyvärr, måste jag säga.

Inför denna review gjorde jag (om jag skall vara ärlig) ett riktigt kardinalfel, nämligen läste några redan tillgängliga recensioner av plattan. Och jag häpnade över hur dåliga betyg som många gav plattan. Så dålig kan den väl inte vara, tänkte jag. Nej, jag tycker faktiskt inte det men den är ändå inte något som kommer att ligga högt på min årsbästalista. Vi prog-fantaster är nog egentligen rätt kräsna och accepterar inte för mycket återupprepningar av gamla sound och stilar, hur mycket vi än gillat originalplattorna och originalbanden. Man vill höra lite nya vinklingar för att inte helt tröttna. Lite så är det här – det låter verkligen jättemycket Yes men det känns så snällt och ofarligt att det blir tråkigt. Inga djärva nya grepp utan snällt tillrättalagt (för den amerikanska snällpop-marknaden?). Trall-vänlig prog skulle jag nästan kunna säga. Visst, jag erkänner villigt att flera av låtarna i början av plattan (låtarna 1-3) sätter sig på hjärnan och snurrar runt i huvudet ett tag men dock inte så länge. Efterföljande låtar är betydligt svagare och några av dem känns riktigt usla så det känns lite fattigt till slut.

Nåväl, jag är ändå inte lika kritiskt som många andra utan jag ger utan tvivel godkänt för verket. Det är snyggt producerat och, som sagt, Yes-soundet sitter som fastgjutet. Man hör Steve Howes karaktäritiska gitarrspel (fast nog låter det lite tröttare och harmlösare än vanligt?), Chris Squires basgångar (och hans härliga bakgrundssång), Geoff Downes är hur bra som helst bakom tangenterna och Alan White gör sitt jobb (varken mer eller mindre). Det som är mest kluvet att hantera i bedömningen är ju sången från Jon Davison. Helt klart är det Jon Anderson vi hör även om vi vet att det inte är det (!). Herr Davison måste vara klonad av Jon Anderson! Så sanslöst lik i sångrösten att man häpnar. Det enda man möjligen kan anmärka på att han inte ens försöker sig på att sjunga med lite mer volym och intensitet. Det gjorde i alla fall Jon Anderson (även om det inte alltid gick så bra). I vilket fall – det faktum att kärnan i Yes uppenbarligen tycker att Yes utan Jon Andersons röst inte är Yes men att man då ändå anlitar en kopia istället för att ta tillbaka den riktige Jon (som enligt uppgift lär vara fit for fight och villig igen) lär nog vara anledningen till att så många ogillar den nya plattan. Kanske känner man att det här är lite över gränsen för vad man kan göra. Jag vet faktiskt inte själv riktigt vad jag skall tycka i detta ärende men självklart skulle Yes med den riktige Jon Anderson kännas mycket bättre. Så trots ett snyggt sound och en fin produktion (inte minst med det snygga omslaget) så blir det ändå ett blygsamt slutbetyg. Fast jag måste hävda att det mer beror på det rätt svaga låtmaterialet än på att jag skulle vilja bestraffa bandet för deras val av sångare.

Yes – Heaven & Earth
Frontiers Records

1. Believe Again
2. The Game
3. Step Beyond
4. To Ascend
5. In A World Of Our Own
6. Light Of The Ages
7. It Was All We Knew
8. Subway Walls

http://www.yesworld.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Steve Hackett Genesis Revisited Live at the Royal Albert Hall
Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Efter succén med Genesis Revisited II-plattan och den efterföljande (minst dubbelt förlängda mot ursprungligen planerade) turnén är det förståeligt att Steve nu också släpper en live-CD och DVD. Den är inspelad i den magnifika och anrika Royal Albert Hall i London i oktober 2013 under en konsert som nog var en sorts avslutning på den första delen av turnén (min gissning). Inramningen verkar ha varit magnifik när man ser den fantastiska bilden på omslaget på plattan. Jag förstår verkligen att det måste ha känts lite extra högtidligt för en musiker (som även har klassisk musik på repertoaren) att få spela här. Eller som Steve själv säger ”I have always wanted to play the Albert pub”. Naturligtvis kan han inte låta bli att även anknyta till det som konsertlokalen är mest känd för, nämligen “Last Night of the Proms” som ju är den årliga avslutningen på serien av s k promenadkonserter. Steve inleder nämligen med att hälsa välkommen till ”Last Night of the Progs”!

Jämfört med Genesis Revisited II-plattan så är låtvalen på denna konsert rätt så annorlunda. Förvisso finns många av numren från plattan med men ett flertal är också utbytta mot andra Genesis-låtar. På något sätt så känns låtlistan som att Steve denna gång har plockat ut det allra bästa från båda Genesis Revisited-plattorna (den första utgiven 1996 och den andra 2012). Exempelvis spelar man såna höjdarnummer som The Fountain of Salmacis och Watcher of the Sky som ju båda fanns på den första plattan. Man får på något sätt också känslan av att Steve tagit intryck av förväntningar från fansen också när det gäller låtvalet vilket skulle kunna förklara denna justering i låtvalen jämfört med Genesis Revisited II-plattan.

Inte bara platsen gjorde konserten speciell men även det faktum att flera prominenta gästartister dök upp som tillägg till basuppsättningen på bandet (som var Nad Sylvan (sång), Rob Townsend (saxofon, flöjt, percussion), Roger King (keyboards), Lee Pomeroy (bas) och Gary O’Toole (trummor)). Vi får höra John Wetton sjunga på Firth of Fifth, Ray Wilson sjunger tillsammans med Nad Sylvan i Carpet Crawlers och I know what I like , Amanda Lehmann sjunger Ripples men som svensk tycker jag det är allra häftigast att få höra Roine Stolt dra sitt härliga gitarrsolo med en närmast sönderstressad Wah-Wah pedal till det intensiva slutpartiet i The Return of the Giant Hogweed. Det får till och med Steve att utbrista ”Oh, those Swedes guys certainly can play!”. Förutom Roines insats så tycker jag att Ray Wilsons inhopp är det mest lyckade. Han sjunger väldigt bra ihop med Nad på de två låtarna som han medverkar i. Jag gillar hans röst och har full förståelse för att han fick förtroendet på den allra sista Genesis-plattan Calling all stations. När det gäller sånginsatserna i övrigt så är jag inte alltför imponerad av vare sig John Wetton eller Amanda Lehmann (eller till och med Gary O’Tooles för den delen). Faktum är att jag nästan tycker att Nad kunde ha få tagit hand om hela klabbet istället för att blanda runt med olika sångare. Särskilt efter att Nad bevisligen växt in fint som sångare även på flera av låtarna som andra sjöng på Genesis Revisited II plattan. Nad har vissa problem med de lite högre registren här och var men det kompenseras till övervägande del av resterande partier där jag tycker det låter jättebra.

Det är som sagt en lång rad med riktiga Genesis-klassiker på plattan så man kan verkligen säga att vi har att göra med en platta av Greatest Hits-karaktär. Personligen är jag djupt imponerad över hur bra det låter och hur troget Steve har återskapat det ”äkta” (om jag vågar säga det) Genesis 70-talssoundet från perioden med Peter Gabriel och de därpå följande plattorna Trick of the Tail och Wind and Wuthering. Det tyder på en särskilt stolthet och respekt för vad de gjorde tillsammans på den tiden även om urvalet av låtar kanske också är präglat av det faktum att låtarna har så tydliga avtryck av just Steve Hacketts spelskicklighet och kompositionsinsatser. Sen kan man inte låta bli att fundera över hur det verkligen är möjligt att behålla skärpan och inspirationen när man har spelat dessa låtar så många gånger. Ta till exempel låten Firth of Fifth. Hur många gånger har inte Steve Hackett spelat denna låt live? Det här är ju en låt som han haft med även tidigare på sina solokonserter vilket lär betyda att antalet gånger den framförts på scen måste vara väldigt, väldigt stort. Det lär säkerligen vara ett tresiffrigt tal och frågan är om inte det kan vara i närheten av fyrsiffrigt. Med tanke på att en annan knappast kan lyssna på en platta mer än 10-15 gånger innan man blir s a s ”mätt” så är det verkligen imponerande att Steve fortfarande kan leverera det där sugande gitarrsolot som gjort honom så berömd vid konsert efter konsert. Det är bara att bocka och buga för ett fullfjädrat proffs som lägger ner mer än hela sin själ i detta!

Jag kan omöjligt gå in på väldigt mycket detaljer i de olika låtarna utan jag kan bara säga att det mesta är framfört helt klanderfritt. Som sagt, mycket troget originalen men utan att för den skull vara rena kopior. Det finns en hel del variation och utvikningar som i de flesta fall stärker helhetsintrycket. Exempelvis spelar Rob Townsend ofta teman på blåsinstrument som Tony Banks ursprungligen spelade på klaviatur och det funkar bra. När det gäller just klaviaturerna så måste jag säga att Roger Kings insats är makalöst bra och för det mesta saknar man inte Tony Banks det minsta. Roger är också noga med att framhäva lite extra de Genesis-typiska partierna med Mellotron-stråkar och Mellotron-körer. Exempelvis kör han det magnifika introt på Watcher of the Skies lite extra långsamt vilket ger ännu mera tyngd åt låten. Detsamma kan även sägas om låten The Fountain of Salmacis där Mellotron-ljudmattorna har en mycket framträdande roll. Måste också nämna att i just denna senare låt passar Nad Sylvans sångstil extra bra och det gör denna låt till en av de allra bästa på plattan. Får inte heller glömma Lee Pomeroys basspel som jag tycker ger lite extra tyngd till flera av låtarna.

Men det stora toppnumret på denna platta är utan tvivel klassikern Supper’s Ready. Jag frågar mig: Har det någonsin gjorts en bättre version live än den vi får höra här? Kanske är det så (jag har ju verkligen inte hört dem alla) men jag är i alla fall djupt imponerad av vad denna ensemble presterar. Det var återigen avgjort bättre att låta Nad ta över hela sånginsatsen här (den var ju splittrad i flera sångare på Genesis Revisited II plattan). Roger King gör återigen storverk bakom klaviaturerna och sen är det så härligt att få höra Steves fina solo på slutet av låten där han får improvisera fritt till den mäktiga mattan av keyboards. Fantastiskt bra version som bara den rättfärdigar ett inköp av denna fantastiska produktion.

Det enda som gör att jag inte kan ge absolut toppbetyg är att jag faktiskt tycker man lite grand schabblar bort den självklara slutlåten Los Endos. Det var inte lyckat att lägga in ett par av Steves egna kompositioner här som inledning. Det sänkte faktiskt kvaliteten lite för mycket. Ett par andra saker som jag reagerade på var det lite jazziga jammandet i slutpartiet på I know what I like (som faktiskt lät lite larvigt i mina öron) samt den mindre lyckade sånginsatsen av Amanda Lehmann i Ripples. Kanske var det lite nervositet inblandad för Amanda men jag tyckte inte det lät riktigt bra och just där saknade jag så otroligt mycket Phil Collins ljusa röst.

Men trots att jag inte kan leverera absolut toppbetyg för just den här plattan är det bara att gratulera Steve och hans medmusiker till denna monumentala succé och önska lycka till på en turné som det faktiskt fortfarande inte går att se något slut på (vilket är helt otroligt!).

 

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall
Inside Out Music

 

Cd1:
01 Dance On A Volcano 06.40
02 Dancing With The Moonlit Knight 07.19
03 Fly On A Windshield 03.40
04 Broadway Melody Of 1974 02.54
05 Carpet Crawlers 06.10
06 The Return Of The Giant Hogweed 08.38
07 The Musical Box 11.26
08 Horizons 02.01
09 Uniquiet Slumbers For The Sleepers 02.13
10 In That Quiet Earth 04.59
11 Afterglow 04.12
12 I Know What I Like 06.37

Cd2:
13 Firth Of Fifth 10.16
14 Ripples 05.28
15 The Fountain Of Salmacis 08.01
16 Supper’s Ready 26.16
17 Watcher Of The Skies 09.08
18 Los Endos 08.56

www.hackettsongs.com

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness
Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness känner vi (förutom att han driver on-line butiken Burning Shed) bland annat som långvarig samarbetspartner till Steven Wilson i konstellationen No-Man. De har släppt sex plattor sen starten 1987. Tim har också haft andra intressanta samarbeten, t ex med Richard Barbieri (plattan ”Flame” från 1994) och med OSI (plattan ”Blood” från 2009).  Nu är det då dags för Tims andra soloplatta. Den förra med titeln ”My Hotel Year” kom för 10 år sen. Steven Wilson finns med på ett hörn här också – det är han som har mixat den nya plattan plus att han även medverkar på några spår. Vi känner också igen flera andra gästmusiker på plattan, exempelvis Pat Mastelotto (King Crimson), Colin Edwin (Porcupine Tree) och Anna Phoebe (Trans-Siberian Orchestra/Jethro Tull/Roxy Music). Som extra ackompanjemang finns även stråkarrangemang med Andrew Keeling (från Evelyn Glennie/Hilliard Ensemble) och Steve Bingham (från BBC Scottish Symphony Orchestra).

Plattan innehåller 8 låtar varav de flesta är ganska återhållsamma i intensitet, sånginsatser och orkestrering. De flesta som lyssnat till No-Man och Steven Wilson (och kanske Blackfield) kommer att känna igen stilen även om det också finns en del avvikelser (t ex i låt 1 ”The Warm-up man forever” med sina bankande trummor). Flera av låtarna verkar ha kopplingar till varandra genom att de handlar om en kvinna (kallad Smiler) som ser tillbaka på sitt tidigare liv. Utan att ha kunnat följa texterna fullständigt så låter det ändå rätt tragiskt och sorgligt. Speciellt gäller detta låt nummer två ”Smiler at 50” som jag också tycker är den bästa låten på plattan. Mycket melodiskt och känslosamt, inte minst i sången. Ett väldigt fint arrangemang med stråkar, trumpet, piano och även lite Steven Wilson-sång i bakgrunden (tror jag). Låten avslutas med ett maffigt instrumentalt parti där det symfoniska dominerar och jag tror att både mellotronkörer och stråkarrangemang används tillsammans.  Efter denna höjdpunkt förväntade man sig nästan en lika bra fortsättning men jag får säga att denna förhoppning faktiskt inte infriades. Förvisso är ”Songs of Distant summers” en stämningsmässig pärla och även ”Dancing for you” mycket vacker (väldigt mycket Steven Wilson-känsla, måste jag säga) men på något sätt så känns resten av låtarna rätt så mediokra. Även vissa arrangemang känns överstyrda på något sätt. Exempelvis har jag lite svårt för stråkpartierna på låten ”I fought against the south”. Det blir på något sätt alldeles för känslomässigt smörigt. Och faktiskt låter det inte lite falskt här och där (säger amatören i alla fall)? Sen får jag säga att slutlåten ”Beaten by love” känns mer än lovligt simpel och trist. Ett enkelt trumbeat och lite sparsam bas och gitarrkomp till en synnerligen enkel sång.

Allt som allt ger jag naturligtvis ändå plattan godkänt och då framförallt för de nämnda riktigt bra låtarna (speciellt ”Smiler at 50”). Jag är också rätt förtjust i Tims sångröst som kan liknas lite vid en avspänd David Bowie (kom inte på någon bättre referens). Men låtmaterialet som helhet är lite för tunt för att jag skall ta fram de stora superlativerna.

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams
InsideOutMusic

01. The Warm-Up Man Forever (04:09)
02. Smiler At 50 (08:19)
03. Songs Of Distant Summers (05:12)
04. Waterfoot (04:14)
05. Dancing For You (05:59)
06. Smiler At 52 (04:05)
07. I Fought Against The South (08:51)
08. Beaten By Love (03:30)

www.hotdesign.co.uk/timbowness

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Conqueror – Stems

Conqueror
Conqueror – Stems

Conqueror är ett italienskt band som hållit igång i närmare 20 år men den nya plattan Stems är ändå bara deras femte fullängdare. Så lång tid innebär en hel del omstruktureringar och den nuvarande sättningen är följande:  Simona Rigano: keyboards & sång, Ture Pagano: gitarr, Pepe Papa: bas och Natale Russo: trummor. Natale Russo är den ende av musikerna som varit med från starten och sångerskan Simona Rigano (som sätter rätt stor prägel på musiken) kom med så sent som 2002. Så det har hänt en del genom åren.

Som vi vant oss är italienska progmusiker oftast av hög klass och det gäller även den här plattan. Det går inte att klaga på samspelet och spelskickligheten. En skön stämning sprids av Simones vackra röst och den skönt avspända stilen de spelar med en lagom blandning av klaviaturer och gitarr. Dock är låtmaterialet inte riktigt på den nivå att man riktigt grips av musiken. Stilen är inte helt lätt att beskriva men man får lite vibbar av typiska italienska band som PFM men även lite Camel och här och där lite Pink Floyd. Dock är arrangemangen inte alls lika ambitiösa som för de sistnämnda banden.

Bäst är inledande Gina där fina harmonier tas fram i samspelet mellan sång, bas och gitarr. Lika fin och ännu mera finstämd är Sole al Buio. Här passar Simonas röst perfekt. Låten Sigurta` är också lite spännande med ett lite annorlunda sound med lite elektronisk touch. Här får också Simone visa att hon behärskar klaviaturerna väldigt bra. Slutligen får man också nämna de fina gitarrklangerna i avslutningslåten Echi de verita`.

En fin platta men den är ändå inget som sticker ut och ger nyfikenhet på att lyssna in sig mer på bandets tidigare produktion. Dock ett gediget hantverk som jag ger klart godkänt.

Conqueror – Stems
MaRaCash records

1. Gina
2. Di notte
3. False idee
4. Un ‘altra realtra’
5. Sole al Buio
6. C’est la Vie
7. Sigurta`
8. Echi de verita`

www.maracash.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Intervju med Nad Sylvan

nad3
Foto: © Conny Myrberg
Intervju med Nad Sylvan
av Karl-Göran Karlsson

 

Bakgrund:

För några veckor sedan släpptes gitarristen Steve Hacketts dubbel-CD med titeln ”Genesis Revisited II”. Steve var själv en av de framträdande medlemmarna i Genesis-sättningen på 70-talet och detta alster är delvis en nostalgisk återblick på denna epok men även ett försök att göra om delar som Steve själv inte var riktigt nöjd med. På den nya skivan medverkar en stor del av de artister som idag är verksamma inom genren Artrock eller Progressive Rock. Bland dessa finns flera svenskar och här är sångaren Nad Sylvan från bandet Agents of Mercy kanske den mest framträdande. Han sjunger på hela tre spår på skivan.

Hur började ditt samarbete med Steve Hackett, d v s hur kom det sig att du fick möjligheten att medverka på skivan?

Ja, ibland kan jag undra själv hur det egentligen gick till. Men jag tror det hela började med att jag hade lärt känna Winfred Völklein som bland annat ligger bakom Night of the Prog-festivalen vid Loreley-klippan i S:t Goarshausen, Tyskland och som även är promotor för band som kanadensiska Musical Box (det kanske mest kända Genesis tribute-bandet). Han rekommenderade mig för Steve för att han kände till Unifaun-plattan (KG:s förtydligande: Den underbara skivan från 2008, skriven och producerad i Genesis-anda av Nad och kollegan Bonamici). Jag träffade Steve och Winfred Völklein för tre år sedan på Loreley-festivalen men det minns inte Steve säger han nu. Det var i samband med min första konsert med Agents of Mercy. Men jag kan förstå Steve – han måste ju ha träffat massor av fans och andra musiker genom alla år och det är omöjligt att komma ihåg varje individuellt möte. (KGs kommentar: Jag är också en av alla dessa anonyma fans. Jag träffade Steve och fick några ord med honom på musikpuben Dingwalls i Camden Town i London sommaren 1979).  Jag märker själv problemet nu när jag och Agents of Mercy börjar bli lite mer kända. Fans kan komma i drivor och prata snabbt med en och det finns inte en chans att komma ihåg exakt vem man mött efteråt. Och jag var egentligen bara ytterligare ett ansikte för honom på den tiden. Han fick Unifaun-skivan av mig men den försvann uppenbarligen. Fast för några månader sen fick han en ny och han har också lyssnat på den. Så, jag blev alltså rekommenderad av Winfred för Steve’s tour manager som sen ringde upp och frågade om jag ville komma över och träffa Steve och sjunga in några spår och kanske eventuellt turnera med honom.

Hur kändes det att få det samtalet?

 Ja, det kändes overkligt. Och någon vecka senare så ringde Steve mig, nån gång på förmiddagen då jag låg och sov. Surrealistiskt på något sätt. Plötsligt pratar man med en av sina absoluta hjältar här i livet, och som dessutom vill ha med mig i sitt band. Då blir man ju alldeles…ja, vad skall man säga? Och då hade han ju ännu inte hört Unifaun-skivan. Han hade ju bara hört några spår med Agents of Mercy. Så jag åkte över 16 maj och träffade honom. Jag spenderade en hel dag med honom och Roger King. Jag sjöng igenom några olika låtar och jag tror vi helt enkelt kollade om personkemin fanns där. Jag tror att de hade bestämt sig redan innan vi träffades att de ville ha med mig som sångare. Ja, så gick det till. Allt bara kom på något sätt! Jag sjöng in låtarna hemma hos mig och skickade iväg dem till Roger. Vad som är speciellt kul just nu är att vi blivit goda vänner och pratar med varandra i telefon varje vecka.

Men var det inte en hel del jobb även i studio i England?

Nej, faktiskt ingenting. Han har bara en liten studio skall du veta. Det var inget stort pådrag alls. Vi betade av olika låtar och kände efter på tonarter och så, om min röst skulle passa. Sen bestämde sig Steve ganska snabbt för vilka låtar jag skulle sjunga. Och det fick jag reda på strax efter jag varit där.

Jag får intrycket att Steve är lite perfektionist precis som hela Genesis var på 70-talet. Den här plattan liksom föregångaren ”Genesis Revisited I” (utgiven 1996) bär ju perfektionistiska drag så jag inbillade mig att det var mycket omtagningar och remixar innan Steve blev nöjd. Var det inte så även i dina låtar? Eller satt allting direkt?

Jag kan inte riktigt svara på det. Jag vet ju att Steve har jobbat väldigt länge med gitarren på ”Chamber of 32 doors”,  speciellt på introt där. För egen del brukar jag lägga sång i några olika varianter på låtarna och sen lyssna på vilken av dem som har mest liv i sig. Ibland kan det rent av bli så att man klipper ihop flera delar eftersom man kan vara olika nöjd med delar av de olika varianterna av låten. Sen kan jag säga att jag hade stor frihet att tolka de här låtarna som jag ville. Exempelvis prövade jag med olika körarrangemang på både ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”.

Jo, jag märker ju att det finns en del nya arrangemang även om Steve är väldigt trogen originalarrangemangen måste jag ändå säga.

Ja, exempelvis på ”Eleventh Earl of Mar” har jag i det lugna partiet i mitten experimenterat lite med nya kör-arrangemang. När Steve fick höra det så ringde han upp mig genast och sa att ”det där skall vi behålla, det där var bra!”. Det var ju väldigt kul och det gjorde att jag även vågade göra en del liknande grejer på ”Musical Box”. Det kändes bra att få göra ett eget avtryck på inspelningarna, inte bara genom leadsången.

Men du har väl satt ett rejält avtryck på skivan genom att vara med på så många som tre låtar? Du har väl fler låtar än någon av de andra sångarna som anlitats, eller hur?

Har jag det? Ja, kanske det.

Jag tänkte just fråga om hur själva låtvalet gick till. Jag fick intrycket att ni som gästmusiker hade en del inflytande där. Exempelvis såg jag att Steve själv skrev att Steven Wilson fick sjunga sin egen favoritlåt med Genesis; ”Can-utility and the coastliners”. Och John Wetton hade ju tidigare sjungit ”Afterglow” vilket då också blev ett givet val på denna platta. Var det inte så även för dig?

Nej. Det var Steve som ville att jag skulle sjunga in just de här tre låtarna. Först fick jag väl egentligen frågan om jag kunde sjunga bara ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”. Men i samma veva skickade jag en demoinspelning där jag sjöng ”Chamber of 32 doors”. Det spelades in till ett annat projekt. Det var Dave Kerzner som ville att jag skulle sjunga den. När Steve hörde den inspelningen så gillade han den så mycket att jag fick frågan att sjunga den även här. Så hade jag inte skickat den demon så hade det bara blivit två låtar för mig.

I det sammanhanget undrar jag om du har några speciella favoritlåtar med Genesis?

Ärligt sagt så är det jättesvårt att peka ut favoriter. Den första platta jag lyssnade på var ”The Lamb lies down on Broadway” och det är nog den jag gillar mest. Skall jag plocka låtar därifrån så är det nog ”The Lamia” som sticker ut men det definitivt starkaste partiet är skarven mellan ”Fly on a Windshield” och ”The Broadway Melody of 1974”. Hela detta suggestiva rytmpaket, de fantastiska harmonierna och den attityd som Gabriel har – ja, det är helt magnifikt! Det är kombinationen av alla olika musikaliska element här som gör att det är det absolut starkaste jag hört med Genesis.

Du nämnde just Gabriels attityd och inlevelse. Jag skrev i min recension av plattan att jag hade lite problem (nåväl, tämligen marginella) med sånginsatserna som jag inte alltid tyckte gjorde rättvisa åt den energi och inlevelse som Gabriel hade. Däremot kände jag inte motsvarande problem med låtarna där Phil Collins brukade sjunga. Hur kommenterar du det?

Ja, det ligger kanske något i det men samtidigt så får det ju inte heller bli så att man gör en rak kopia av originalet. Så, på den kommande turnén gäller det ju att få till en balans så att man inte gör alltför mycket våld på den sång som så många ”gamla” fans är så att säga inkörda på. Man måste på något sätt närma sig själva kärnan hos originalsången. Man kan inte experimentera för mycket här för då riskerar det att gå väldigt snett. Och i den meningen är kanske Gabriels sång den svåraste att ”förvalta”.

Men hur viktigt tycker du själva sångpartierna är i Genesis musik jämfört med det instrumentala? För egen del kan jag faktiskt tycka att många rent instrumentala partier är väl så bra som de som dessutom innehåller sång.

Jag måste säga att – och då tror du kanske att jag skojar – jag har aldrig varit överförtjust i att sjunga. Det har aldrig varit så att jag ställt mig upp och skrikit ”Jag älskar att sjunga och det är mitt liv!”. Jag älskar musik och jag älskar att tolka musik på olika sätt. Jag kan precis som du ibland tycka att de instrumentala bitarna är mycket intressantare än de vokala bitarna. Jag började sjunga för att jag började skriva låtar och någon måste ju sjunga låtarna. Jag har aldrig haft någon önskan att bli någon stor sångare.

Men jag får intryck att du också har något teatraliskt över dig, d vs en ambition att utföra lite mer än bara sång på scenen. Är det inte så?

Jo, jag spelade teater som ung och har alltid haft en vilja till teatraliska uttryck. Jag var ”klassens clown” och jag har alltid fjantat mig och spelat Allan. Allt det där ligger i min natur som person. För mig handlar det om uttryck väldigt mycket och att våga ta ut svängarna. Jag tillhör den grupp av människor som gillar sånt.

För att återgå till själva inspelningen så undrar jag om du har träffat många av de andra musikerna som deltar på plattan? Var det någon mer än Steve och Roger som du faktiskt spelade med?

Nej, jag träffade faktiskt inte någon av dom. Inte under själva inspelningen. Den försiggick under väldigt lång tid och varje musiker hade uppenbarligen sin egen avskilda dialog med Steve och Roger. Det var likadant för Roine Stolt och hans insats på plattan. Han spelade in sitt gitarrsolo hemma och skickade till Steve. När det gäller mig själv så inser jag också att jag kom in väldigt sent i inspelningsprocessen så det han inte bli så mycket dialog kring det hela med Steve och andra musiker.

Men ni hade väl i alla fall ett gemensamt releaseparty? 

Jo, det är riktigt och där träffade jag ju många av de andra som medverkar.

Du nämde Roine , jag undrar om hans insats är begränsad till ”The Return of the Giant Hogweed”?

Ja så är det.

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hans bidrag på denna låt. Hade inte väntat mig den typen av solo han gör där.

Nej, Roine medgav att han chansade lite där. Han har ju en väldig förkärlek för Wah-wah-pedalen och här utnyttjar han den till max. Han har börjat använda den mer och mer, även under Agents of Mercy-gigen. Vissa älskar det här men andra gör det inte. Men jag tycker det är ballt.

Jag får erkänna att jag behövde lite tillvänjning. I början tyckte jag det lät märkligt men efter ett tag började jag tycka att det faktiskt låter helfestligt. En stor portion bluesgitarr insprängt i denna gamla klassiska låt. Ett riktigt rejält ansiktslyft som ändå inte förstör låten.

En helt annan fråga: Hur är det med övriga låtar på plattan – vilka tycker du är bäst framförda där?

Ja, jag måste säga att jag är överlägset mest förtjust i ”The Lamia” med Nik Kershaw. Han sjunger den så vansinnigt bra och hans röst passar så bra till just denna låt. Men jag vet också att det finns väldigt många olika åsikter om detta. Det är verkligen intressant att även om så många förenas i detta gemensamma musikintresse så finns det ändå så otroligt stora skillnader i vad man sen tycker om och inte tycker om. Kanske beror det på att jag själv är sångare och förstår svårigheterna med just genomförandet av sången. Jag kan sätta mig in i vad Nik har att göra och jag kan kanske också märka kvaliteter i sången som kanske inte andra uppfattar eller lägger så stor vikt vid.

Vad gäller övriga låtar så är det svårt att plocka ut något speciellt för det mesta är ju väldigt bra gjort. Om det är något som sticker ut speciellt så är det valda delar av ”Supper’s Ready” och även ”Dancing out with the moonlit knight”.

På den sistnämnda kanske jag själv har lite svårt för sånginsatsen.

Nja, han (Francis Dunnery) gör verkligen så gott han kan. Sen är det ju som du säger inte lätt att axla manteln efter Peter Gabriel. Den här låten har man ju hört så många gånger med Peter (det är på något sätt en del av en själv) så jag förstår verkligen om en del kan reagera negativt om det är någon annan som sjunger. När det gäller min egen sångstil så kunde jag ha gjort mina insatser annorlunda. Jag har egentligen mera en bakgrund i att sjunga soul men jag insåg på något sätt att den sångstilen inte passar alls i detta sammanhang. Så man har fått anpassa sig till uppgiften, det har man verkligen. Jag har faktiskt fått lite kritik för att jag närmast desperat försöker låta som Peter Gabriel men då har man inte riktigt förstått det här med att man ändå inte kan avvika för mycket från originalet. Som sagt, man har ju växt upp med den här musiken och man vill ju ändå försöka förmedla samma typ av känsla. Så, det kommer rakt från hjärtat och man kan knappast beskriva det som att jag bara försöker planka originalet. Jag är bara en tolkare av originalet och influerad utav det.

Det här med att jag hade lite svårt för sånginsatserna var bara en första känsla, sen vande jag mig snabbt och kan nu tycka att det mesta är näst intill lika bra sjunget som på originalen.

Jo, allting är gjort med varsamhet och utan att göra våld på den känsla som fanns i originalen. Har pratat mycket med Steve om detta. Om hur man valde låtarna och hur de skulle genomföras.

OK, men det är väl då dags att gå in på lite mer i detalj just dina låtar på plattan. Låt oss börja med ”Chamber of 32 doors” som ju är inledningsspåret. Det måste ju verkligen kännas hedrande att få öppningsspåret, eller hur?

Ja verkligen och det visste jag inte om! Hade inte en aning om att det skulle bli öppningsspåret.

Det jag noterade först här var ju ett nytt intro här på akustisk gitarr. Jag tycker det är fantastiskt bra gjort.

Ja, jag tycker det är hans starkaste sida, alla dessa partier på akustisk gitarr.

Den här låten är ju en av de tyngsta och allvarligaste rent textmässigt bland Genesis-låtarna. Den handlar om det svåra att välja väg i livet. Väldigt dyster och tung stämning på låten och jag vet att jag själv påverkades rejält när jag lyssnade på den i ungdomsåren (då det här med vägval i livet verkligen ledde till tunga funderingar). Var texten viktig för dig eller var det främst musiken som betydde något?

Det var absolut låten som betydde mest för mig. Jag har aldrig fördjupat mig så mycket i texterna på ”The Lamb”. Tycker bara de är flummiga. Har aldrig riktigt förstått storyn och det är många andra som har sagt samma sak. Jag föll framförallt pladask för musiken. Numera har man förstått mera av texterna, åtminstone i vissa delar av plattan som den här.

Men du skall veta att när jag själv skriver så känns det mera viktigt hur orden ligger i munnen än vad de egentligen betyder. Så i den meningen kan jag förstå Peter Gabriel och hans sätt att sätta text till låtarna.

Jo, Peters sätt att leka med orden i sångerna är ju symptomatiskt där. Speciellt hans förkärlek för att använda ord som låter likadant men som betyder något annat. Vi har ju exemplet i ”Dancing with the moonlit Knight” och på ”The Lamb” finns ju otaliga andra exempel. Det bästa är kanske ”Caryl Chessman sniffs the air and leads the parade, he know, in a scent he can bottle….”  (d v s här antyder han att den dödsdömde ju egentligen var ”innocent”. Genialiskt! Samtidigt som man betänker att man tog livet av honom i gaskammare).

Visst. Och sen finns det många andra exempel på låtskrivare som skriver helflummiga texter men där de ändå passar så bra till musiken. En sådan är ju Jon Andersson i Yes. Hans texter är ju verkligen helskruvade

Men, om vi återgår till låten ”Chamber of the 32 doors, den har du alltså gjort förut?

Jo, den gjordes i ett annat projekt där Dave Kurzner bad mig sjunga den. Han är även med och spelar keyboards på ”Supper’s Ready” på den här skivan. Han brukar jobba mycket med Simon Collins (Phil Collins’ son) som också är med och sjunger på skivan. Dave bad mig sjunga den här men han gillade faktiskt inte den så mycket. Han klagade på vissa delar av min sång. Så jag sjöng in den igen och då var han nöjd. Men när till slut projektet blev färdigt så fanns inte låten med, märkligt nog. Samma version hörde Steve Hackett och han älskade den! Jag tror nog att Dave känner sig lite skamsen just nu (skämt åsido).

Så har vi då ”The Musical Box” som nästa låt. Just den låten är väl inte någon stor favorit hos mig men den har icke desto mindre element som jag tycker mycket om. Särskilt slutet med det fantastiska orgelkompet och sången i höga register. Det var väl ett krävande sångparti, eller hur?

Absolut. Men låten som sådan har heller aldrig varit någon favorit. Exempelvis när jag såg tribute-bandet The Musical Box göra låten i London för några år sen så passade jag faktiskt på att gå på toaletten (!). Men just slutmomentet är fint och det absolut bästa med låten (inklusive Tony Banks mästerliga komp på orgel i partiet med texten ”..and I have been waiting here so long”). Det här kopplade Genesis exempelvis ihop jättefint med ”The Lamb lies down on Broadway” på ”Second’s Out”-plattan. Jo, när man kommer upp i det här partiet där jag sjunger ”touch me, touch  me” kommer man upp i ett sångregister som jag sällan befinner mig i. Jag är ju barytonsångare och har egentligen svårt med liknande partier. Men jag känner att jag fixar det i alla fall. Hela partiet från ”she’s a lady..” och framåt är jag väldigt nöjd med. Där har jag också fått in något eget med ett litet nytt körarrangemang.

Sen har vi då ”Eleventh Earl of Mar” och den tycker jag ju passar dig alldeles perfekt.

Vad kul att höra! Själv tycker jag faktiskt att jag ligger på gränsen till för högt i tonläget. Det var faktiskt liknande tendenser på vissa av låtarna på ”Unifaun”-plattan också. Men det kanske trots allt låter bra även om jag får anstränga mig.

Jag har redan nämnt att jag är mer nöjd med sånginsatserna (inte bara från dig) vad gäller Phil Collins låtar än motsvarande låtar där Peter Gabriel sjunger. Finns det något mer att säga om det?

Det är en rätt så svår fråga. Faktiskt kan jag tycka att Phil har en mer melodisk och vacker röst än Peter. Dessutom förmedlar han någon sorts magiskt sagoberättarkänsla som jag gillar väldigt mycket. Men Gabriel hade ju andra kvaliteter, inte minst det visuella och teatraliska på scenen och den enorma inlevelsen i sången. Så visst finns det stora skillnader som kan ha betydelse för hur man tolkar sångerna. Men faktiskt håller jag nog dem som lika bra båda två, på var sitt sätt.

Nu fick du tre låtar att sjunga på skivan men hur blir det med den stundande turnén nu? Får du sjunga fler låtar då? Inbillar mig att du nog är bra sugen på det.

Jo, det får jag. Naturligtvis beroende på att inte alla gästmusiker kommer att vara med på turnén. Men Gary O’Toole kommer ju att vara med och det är väl inte vågad gissning att han kommer att sjunga de låtar som han gör på plattan. Så, visst, det kommer ju att så småningom finnas fler inspelningar där jag sjunger andra låtar eftersom det ju kommer att spelas in live-versioner och DVD-er från den kommande turnén.

 Ja, då är det väl dags att diskutera den kommande turnén i lite mer detalj. Den börjar komma på plats med bokningar som allteftersom läggs ut på bland annat Steves websida. Men än så länge har jag inte sett några bokningar i Norden och i Sverige. Hur är det med det – blir vi så lyckligt lottade att även Sverige får spelningar?

Jodå, det blir Skandinavien. Men jag vet inga datum ännu. Men jag vill inte gå in på det i detalj ännu för då inte datumen är satta så kan jag ju egentligen inte säga så mycket. Turnén kommer att sträcka sig över nästan hela 2013 och jag vet inte alls när som de skandinaviska spelningarna kommer att läggas. Vi börjar turnén med ”Cruise to the Edge”-kryssningen tillsammans med Yes och andra band (bl a Saga, Tangerine Dream, UK, Carl Palmer band) i slutet av mars (25-31 mars).

Jo, jag tänkte just fråga om detta evenemang (se  http://cruisetotheedge.com/). Det låter ju som något alldeles fantastiskt – en riktig dröm för fans av progressive rock med 70-talsrötter. Det här är ju naturligtvis något man absolut skulle vilja åka på men vad jag kan förstå så kommer den ”vanlige” musikfantasten knappast att ha råd med dylika utsvävningar. Kostnaden inklusive flygbiljetter från Europa kommer lätt upp över 10 000:- så jag undrar lite grand vad ni egentligen kommer att få för publik? Välbärgade amerikaner? Kommer de överhuvudtaget att lyssna på er?

Jo, jag kan känna mig rätt kritiskt till ett dylikt arrangemang. Men det är faktiskt utanför min kontroll. Helt plötsligt ser jag bara att den här bokningen kommer. I mitt fall är det nog bara att s a s ”tacka och ta emot”. Men visst känns det kluvet att tänka att den stora massan av fans inte kommer att få någon möjlighet att vara med.

 Frånsett det här lilla frågetecknet så måste jag säga att jag verkligen unnar dig att få vara med om det här under nästa år som ju måste bli en sorts höjdpunkt på din artistkarriär. Jag kommer givetvis att följa detta noggrant, inte minst när ni så småningom landar på svenskt eller nordisk mark.

För att lämna det, jag känner att jag vill höra lite mer om Unifaun-plattan: Jag är fortfarande förundrad över att inte Steve kände till den sedan tidigare. Där finns ju bland annat en låt som heter ”ReHacksis” och som jag tycker väldigt mycket om. Den är ju nästan är mer Hackett-lik än någonting annat. Kan du berätta lite mer om detta underbara lilla stycke?

Steve gillar verkligen denna låt, det har han sagt så här nu i efterhand. Ursprunget till låten kom från min fd kompanjon Bonamici som hade två teman som vi bygger låten kring. Sen fick jag sitta och programmera upp arrangemanget och lägga på bland annat gitarrerna. Jag gillar låten mycket och tycker kanske att den och ”Quest for the last virtue” är det två starkaste låtarna på skivan. Vi lade ner så mycket jobb på denna platta. Till exempel låten ”Mr. Marmaduke and the minister” tog nio månader att färdigställa!

En sista fråga: Den här plattan ser ju ut att ha sålt skapligt bra (skuttade upp till 11:e plats på brittiska albumlistan för att sedan sjunka ner igen rätt snabbt) så den fick ju viss publicitet, utan tvivel. Men det är ju svårt att hoppas på mycket mer för den här typen av musik är ju inte direkt vad som säljer idag. Förmodligen var det en massa gamla Genesis-fans som vaknade till liv och köpte den nya plattan. Har egentligen svårt att tro att den hittade några nya fans. Men vad är egentligen din syn på framtiden för den här typen av musik (och då talar jag om ny musik) som bygger mycket på inspirationen från 70-talets progressiva rock?

Jag ser rätt så ljust på framtiden. För ett par veckor sedan (1 november 2012) var jag på Bryggarsalen i Stockholm på konserten med The Flower Kings. Det var jättemycket folk och konserten som sådan var strålande.  Jag känner att genren i sig verkligen inte är död, den är snarare vitalare än någonsin sen 70-talet. Det är mycket tack vare Internet som gör det lätt att hitta all ny spännande musik. Sen är jag själv kanske lite dålig på att lyssna på all denna nya musik, får jag erkänna. När man är så pass engagerad i egna projekt så finns helt enkelt inte så mycket tid för eget förutsättningslöst lyssnande. Men det går i vågor, det finns perioder då jag lyssnar mer.

Angående genrens status så delar jag den känsla du uttrycker. Det finns väldigt gott om ny musik och nya giganter inom detta fält. Såg exempelvis Mikael Åkerfelt från Opeth svinga fanan högt för Prog i senaste numret av Classic Rock presents Prog. Så visst lever genren.

Förresten – apropå ny musik och nya band – hur är nu planerna för Agents of Mercy? Får du plats med detta nu när hela nästa år ser ut att vara uppbokad? Det känns som att det finns risk för en lång paus.

Det finns faktiskt material för att gå in i studio ganska snart men det är som du säger svårt att riktigt hitta tiden för det just nu och i den närmaste framtiden. Det är inte bara jag som är upptagen nästa år. Även Roine är ju ute på turné större delen av 2013. Så skall jag vara ärlig så dröjer det förmodligen till 2014 innan nästa platta med Agents of Mercy kommer. Men det är tämligen säkert att det blir nya skivor.

Det låter jättebra. OK, med det får jag tacka för ett väldigt intressant samtal. Jag önskar verkligen lycka till inför nästa år som ser ut att bli något alldeles fantastiskt för din del.

Tack själv!

nad1

Intervjuare: Karl-Göran Karlsson

Foto: Conny Myrberg