Isildurs Bane – Off The Radar

Lagom till det årliga evenemanget IB-Expo släpptes även detta nya album med Halmstad-baserade Isildurs Bane under titeln ”Off The Radar”. Skivsläppet är faktiskt det andra från Isildurs Bane bara i år eftersom man ju släppte det fina albumet ihop med Steve Hogarth redan i början av året under titeln ”Colours Not Found In Nature”. Vi ser alltså något av en kreativ boom från bandet efter att ha legat lite lågt några år (ända sen 2005 faktiskt då senaste studioalbumet ”MIND: Vol. 5 – The Observatory” kom). Bandets kreative ledare Mats Johansson förklarar att den långa pausen delvis förklarades av en viss uppgivenhet inför hur musikvärlden utvecklats på ett negativt sätt med streamingtjänster och illegal digital nedladdning och där album-konceptet helt enkelt inte längre fungerade som ett sätt att livnära sig på som musiker. Men i och med nya legala digitala nedladdningstjänster och vinylskivans kommersiella återkomst verkar lyckligtvis situationen ha förbättrats något igen. 

Isildurs Bane kallar sig kammarrock-ensemble och det tycker jag är en bra beskrivning. Ända sedan starten 1976 har man blandat rock, jazz och klassiska element plus en mängd andra musikstilar. Förra året firade man 40 årsjubileum och det verkar som om detta också lett till något av en nytändning med en massa nya aktiviteter och inte minst samarbeten med några internationella stjärnor på Artrock-himlen (t ex Steve Hogarth, Tim Bowness och Peter Hamill). Medlemmar har kommit och gått men bandets musikaliska ledare och huvudkompositör Mats Johansson fortsätter oförtrutet. Övriga medlemmar just nu är Katrine Amsler (keyboards), Klas Assarsson (slagverk och percussion), Luca Calabrese (trumpet), Axel Croné (bas, träblås), Samuel Hällkvist (gitarr), Jan Severinsson (ljudtekniker), Kjell Severinsson (trummor) och Christian Saggese (gitarr).

Nya plattan är helt instrumental och antyder att man denna gång ville koncentrera sig mer på de tonmässiga arrangemangen snarare än det sångmelodiska. Musiken är i huvudsak komponerad av Mats på diverse keyboards men han har tillsammans med Axel Croné arrangerat de elektroniska tongångarna tillsammans med rytm och komp från både blåsinstrument och gitarr. I tillägg finns också några låtar och partier som för mig låter som mer eller mindre fria improvisationer, exempelvis låten ”Endless Air”.

Jag upplevde den nya plattan som spännande men inte helt lättlyssnad. Det är verkligen ingen ”kioskvältare” i den meningen att den kvickt kommer att sätta sig och fånga intresset och därmed snabbt vinna gehör bland musikälskarna. Det här är verkligen vad man kan kalla för Artrock där man undersöker de yttre gränserna för vad man kan göra med arrangerad och improviserad musik. Det har både positiva och negativa sidor. Det är spännande men leder inte garanterat till en positiv upplevelse. Med andra ord – jag har lite blandade intryck efter att ha lyssnat igenom skivan.

Jag tycker bäst om den inledande långa kompositionen ”Drive!” som är uppdelad i tre delar. I första delen finns ett härligt driv i musiken och där alla musiker i kollektivet verkar delta. Här finns en fin blandning av elektroniska och ’naturliga’ instrument som jag verkligen gillar. Sen är jag rätt svag för det fina spelet på xylofon och vibrafon som kryddar detta verk. I del två sjunker vi in i ett avspänt stämningsfyllt parti utan trummor och efterhand hör vi fascinerande harmonier mellan keyboards och diverse blåsinstrument. I den sista delen får vi höra sköna toner av Luca Calabrese kompat av elektroniska trumljud.    

En annan spännande komposition är ”Under Your New Moon” som inleds med helt sjuka (!) elektroniska bubblande toner som efterhand övergår i något som domineras av synnerligen skönt spel på saxofoner fint kompat av keyboards och trummor. Jag brukar i regel ha svårt för just saxofon i musik men tonerna här är riktigt sköna.

Ytterligare en fin låt är ”Goodbye Berlin” med skönt gung i trummor och percussion och fina grunder i musiken från diverse keyboards. Gillar speciellt keyboardsstämningarna cirka 2 minuter in i låten samt det fina gitarrspelet på slutet.

När det gäller övriga låtar så blandar de njutbara med rätt så märkliga partier. Mest extrem här är ”Endless Air”. Det låter verkligen som en sorts konstinstallation, typ mobil med ljud! Men det kanske är syftet? Personligen har jag tyvärr lite svårt för den här typen av extrem improviserad musik. Man får känslan av att det här är roligare att spela med i än att faktiskt lyssna på. Lite av samma känsla får jag av titellåten ”Off The Radar”. Titeln kanske antyder att det verkligen är musik som smugit sig under radarn för att undvika upptäckt. Tänkt att anfalla oss i bakhåll när vi minst anar det. Ett märkligt verk är det i alla fall. Återigen, jag får känslan att det nog är roligare att spela än att lyssna till. Och varför skall man misshandla trumpet och saxofon som man gör här bitvis? Jag har svårt att se poängen med det.

Som en extra bonus får man i alla fall som avslutning höra riktigt skönspel från Christian Saggese på akustisk gitarr. Mycket vackert och det han spelar för tankarna till en annan virtuos på akustisk gitarr, nämligen Steve Hackett. Jag tror att inspelningen kommer från förra årets IB-Expo.

Det här är en spännande platta som man kan ha många olika åsikter om (som redan antytts). Men för den som uppskattar musik med både ytterligheter och skönspel är det ett bra val.

Isildurs Bane – Off The Radar
Ataraxia Production

1. Drive! Part 1-3
2. Off The Radar
3. Under Your New Moon
4. Xenolith
5. Goodbye Berlin
6. Endless Air

Bonus: Uvertyr/Open (live 2016)

https://www.facebook.com/ibexpo/

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Unitopia – More Than A Dream – The Dream Complete

Det australiensiska progressiva rockbandet Unitopia finns inte mer. Faktum är att bandet varit upplöst sen länge (senaste fullängdaren kom 2012) och de olika medlemmarna har sysslat med ett flertal andra projekt sen dess. Mest kända av dessa är väl United Progressive Fraternity (lett av Unitopias sångare Mark Trueack) samt Southern Empire (lett av Unitopias keyboardist Sean Timms).

Under sin korta karriär under perioden 2005–2012 hann de släppa 5 album varav en live-platta. Dessutom var den sista plattan (”Covered Mirror”, 2012) egentligen ’bara’ en tribute-platta till låtar och band som betytt mycket för Unitopia. Här finns bland annat ett väldigt trevligt Genesis-medley. Men Unitopia samlade många fans och framförallt var det många (inklusive mig själv) som föll för den fantastiske sångaren Mark Trueack. Hans sångstil påminner inte så lite om Peter Gabriel men rösten är på många sätt fylligare och mörkare. Dessutom skrev och framförde bandet många låtar som tilltalade progfans över hela världen. Inte minst plattan ”The Garden” sticker ut där titellåten visar klara tecken att ha inspirerats av Genesis paradnummer ”Supper’s Ready”. Musikerna i bandet imponerade också på många och kanske framförallt Sean Timms som behärskar sina keyboards till fulländning. Inte helt överraskande framgår att han i unga år inspirerades av ingen annan än Rick Wakeman. Något annat som också stack ut var att man ofta tog in blås (sopransax) i kompositionerna. På de första plattorna spelade Mike Stewart men efterhand ersattes han av Daniel Burgess. Tyvärr dog Mike Stewart 2014 och den nya plattan är bl a dedikerad till honom.

Som ni förstår är denna platta (med titeln ”More than a dream – the dream is complete”) menat som en sorts slutpunkt i bandets karriär. Eller som de (i detta fall Sean Timms) uttrycker det själva:

 ” This is our swan song, our parting gift to the loyal, dedicated and loving fans of Unitopia. Mark and I wish to thank you for all your support, encouragement and love throughout the Unitopia journey. Even though this particular dream may be complete, there are many more dreams to come.”

Som ni nog vet så brukar det dyka upp samlingsboxar med ett bands eller en artists produktion när bandet eller artisten inte längre finns. Men detta skivsläpp är annorlunda och det närmaste jag kommer i jämförelse är nog ”Genesis Archives”-plattorna där man blandat originalinspelningar med tidigare outgivna låtar och live-versioner ifrån Genesis karriär. Fast skillnaden här är dock att det inte finns live-versioner men mycket mer av remixar och annorlunda versioner av låtarna. I vilket fall, det här är en 3-CD produktion och som ni förstår innehåller den väldigt mycket musik som var mastigt att ta sig igenom.

Som titeln på albumet antyder bygger det hela på den första Unitopia-plattan som hette just ”More Than A Dream”. Den första CDn av de tre är helt enkelt en remastrad version av debut-plattan. CD 2 är nästan i sin helhet fylld med remixade versioner av låtarna på CD 1. Mer intressant är kanske då CD 3 som innehåller tidigare outgivet material plus disco-remixar (!) av några av låtarna på debutplattan. Allra mest intressant är kanske ändå att den allra sista låten är helt nyinspelade enbart för denna platta. Denna låt har titeln ”The Dream Complete” och understryker alltså en gång för alla att tiden med Unitopia är över.

Jag kan omöjligt gå in i detalj på alla låtarna i samlingen men då jag själv inte hört debutplattan från Unitopia förut som får jag säga att det var en tämligen angenäm ny bekantskap. Man inser att Unitopia-projektet inte från början var s a s inriktad på att spela progressive rock. Många av låtarna ger faktiskt mer ett intryck att vara kommersiellt gångbara pop- eller rocklåtar. Men med en sådan sångare och med fina melodier som bas blir det ändå riktigt njutbart. Jag gillar speciellt titellåten ”More than a dream” vars remixade version redan spelas flitigt på progradiostationerna. Fast jag undrar lite grand över likheten i refrängen med grundtemat i låten ”Motherless Children” (eller egentligen betitlad ”Duel with the Devil”) med supergruppen Transatlantic från deras album ”Bridge Across Forever” från 2001. Är det bara en slump eller ”knyckte” Mark och Sean detta rakt av? Tja, de flesta musiker snappar väl upp saker överallt så det kanske inte är så konstigt (eller så är detta bara en slump).   För att återgå till huvudämnet så bör jag även nämna titlarna ”Justify”, ”Ride” och ”Slow Down”. Speciellt den sistnämnda är mycket fin med växlande lugna och fartiga partier. I den lite mer takt-intensiva delen lyckas man använda stråkar och symfoniorkester riktigt, riktigt skickligt.

När vi sedan kommer till CD2 får jag säga att jag tyvärr totalt saknar poängen med denna. Varför egentligen göra remixar av redan befintliga låtar? Sånt brukar sällan leda till att en ny version s a s tar över från originalet. Själv tycker jag bara det är förvirrande och närmast irriterande. Och i det här fallet kan jag inte tycka att de remixade versionerna faktiskt tillför någonting.

Men om CD 2 känns onödig så är CD 3 däremot något av en guldgruva. Här finns till exempel två fantastiska långa låtar som bara tidigare utgivits på samlingsplattor med annan musik. Här får de i mitt tycke en mer naturlig hemvist. Det gäller låtarna ”The Outsider” och ”Decameron Day 6 Tale 9”. Speciellt den sistnämnda är ett 20 minuter långt och fantastiskt njutbart stycke. Det är faktiskt obegripligt att inte detta stycke fått plats på en egen Unitopia-platta förut eftersom jag faktiskt tycker det är något av det bästa de någonsin spelat in! Låten gjordes uppenbarligen som ett bidrag till ett av de ambitiösa s k Colossus projekt som arrangerats i ett samarbete mellan franska skivbolaget Musea och det finska progmagasinet Colossus. Just projektet benämnt Decameron Part II består av 4 CD musik som sträcker sig över mer än 4 timmar! Fantastiskt i sig men förklarar varför enskilda bidrag knappast kommit ut till allmän kännedom.
I tillägg till detta praktnummer finns på CD 3 även flera tidigare outgivna låtar, bland annat den mycket fina ”Haunted Storm”.

För att ytterligare understryka betydelsen av CD 3 skall sägas att det nyskrivna stycket ”The Dream is Complete” faktiskt är den här samlingens allra bästa låt! Det låter fräscht och medryckande. Refrängen sitter som en smäck och gitarrkompet här är otroligt skönt och fartigt. Sen gör låten flera jazziga utvikningar som ökar spänningen i låten. Det är faktiskt mycket Transatlantic-stuk över delar av låten och det gillar jag skarpt.

För att avrunda det hela så får jag säga att detta är en mycket imponerande samling som naturligtvis är ett måste-köp för varje inbiten Unitopia-fan. Det räcker att bara tycka om Mark’s underbara röst – här får man massor av låtar med Mark i högform. Sen kan jag tänka mig att en vinyl-version verkligen blir något att ”skryta med”. Med detta fantastiska omslag av prog-artisten Ed Unitsky så lär det bli något alldeles speciellt att ta fram och beundra.

Unitopia – More than a dream – the dream complete
GEP

CD 1 (Original but remastered CD ”More Than A Dream”, 2005):
1. Common goal
2. Fate
3. Justify
4. Take Good Care
5. Ride
6. More Than A Dream
7. Slow Down
8. Lives Go ’Round
9. Still Here
10. Unitopoa (Bonus Track)
11. There’s a Place
CD 2:
1. Common Goal (Matt’s Re-work)
2. Fate (Matt’s Re-work)
3. Justify (Matt’s Re-work)
4. Take Good Care (Original demo with alternative
5. Ride (Sean’s Re-work)
6. Ride (Extended 321 Mix)
7. More Than a Dream (Sean’s Re-work)
8. Slow Down (Sean’s Remix)
9. Lives Go ’Round (Sean’s Remix)
10. Still Here (Matt’s Re-work)
11. Still Here (Sean’s Re-work)

CD 3:
1. The Outsider (Originally Released on ”The Stories of H. P. Lovecraft”, 2012)
2. Decameron Day 6 Tale 9 (Originally released on ”Decameron Days Part II”, 2014)
3. Haunted Storm (Previously Unreleased)
4. Ride (Dance Mix)
5. There’s a Place (Dance Mix)
6. Common Goal (Dance Mix)
7. Fate (Dance Remix)
8. This Life (1996 Unreleased Demo)
9. Time for Change (1996 Unreleased Demo)
10. The Dream Complete (New song written especially for this release)

http://www.facebook.com/Unitopiamusic

http://www.unitopiamusic.com

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Lunatic Soul – Fractured

Den femte plattan från polske Mariusz Duda’s soloprojekt Lunatic Soul har nu släppts under titeln ”Fractured”. Mariusz, som annars i huvudsak ägnar sig åt bandet Riverside har med sitt sidoprojekt Lunatic skaffat sig en liten men fanatisk skara fans (där undertecknad ingår) som uppskattat den experimentella stilen och de ofta mycket emotionellt engagerande låtarna. Lunatic Soul antyder en personlig avvikelse från det normala (på svenska har vi ju det närbesläktade uttrycket ”mångalen”). Låtarnas texter handlar mycket riktigt ofta om svåra personliga kval, drömmar och hemskheter och detta speglas ofta det drömska och ibland kusliga landskapen som byggs upp i musiken.

Men, även om vi känner igen en del av detta även här så är denna platta faktiskt rätt så annorlunda. Den känns mer som en mer traditionell soloplatta av sångaren och basgitarristen Mariusz Duda än en experimentell avantgarde skapelse (som i alla fall flera av det tidigare plattorna nog kan kallas). Fast det kanske har sin förklaring i den tragedi som drabbade honom och bandet Riverside förra året då deras inflytelserika gitarrist Piotr Grudzinski hastigt dog under turnen. Jag får intrycket att Mariusz denna gång använt Lunatic Soul-konceptet för en sorts personlig terapi. Flera av låtarna har texter som helt klart handlar om hur man skall kunna hantera sorgen och gå vidare. Exempelvis den underbara låten ”A thousand shards of heaven” har textrader som ”I want to feel what it’s like when sorrow turns into strength” plus en massa andra liknande strofer.

Vi har ju sett tidigare hur personliga tragedier ibland lett till fantastisk musikalisk kreativitet och det mest närliggande här är ju den senaste plattan från Pain of Salvation. Men riktigt samma sensationella kreativa boom kan vi inte finna här även om det finns ett flertal mycket fina låtar på plattan. I mitt tycke finns inte riktigt samma upptäckarglädje och mysticism som präglat tidigare verk. Det känns lite avskalat och ibland lite naket med enbart sång, bas och någon sorts rätt enkelt elektroniskt komp.

Bästa låt är utan tvivel den nämnda ”A thousand shards of heaven” där både det melodiska och texten är oerhört fint. Här har Mariusz också lagt på komp med stråkar som ger en extra stadga åt kompositionen. Men skönt är också hans enkla och sköna spel på akustisk gitarr. Efter drygt 4 minuter ändrar låten karaktär med lite mer rytm och trummor. Efterhand får vi höra fina harmonier med falsettsång, gitarrkomp och stråkar och till och med lite blås. Jag gillar verkligen när Mariusz går upp i falsett. Det är få förunnat att kunna behärska detta så bra som han.

Lite oväntat får vi höra lite Opeth-tongångar på denna platta i låten ”Crumbling Teeth and The Owl Eyes”! Flera gånger under denna låt blir jag förvånad att det faktiskt inte är Mikael Åkerfelt som sjunger utan Mariusz. Ofta säger artister att de inte lyssnar på så mycket annan musik och att de inte har några särskilda influenser. Men det är helt omöjligt att inte få känslan av en stark Opeth-inspiration här. Ackordsgångarna är så typiska så det finns ingen tvekan. Men det spelar ingen roll – den första delen av låten här är oerhört vacker. Efterhand kommer sen ett parti med ostämda gitarrtoner och märkliga röstljud från Mariusz (det hör man på flera ställen – inte minst under allra första sekunderna av plattan i inledningslåten).

Den sista låten som jag speciellt vill lyfta fram är slutlåten ”Moving On”. En härlig gungande låt med en mystisk känsla (skapad av fina keyboards och fint basspel). Känns som en låt som skulle kunna gå hem lite mer än hos bara fantasterna. Texten låter betryggande, Mariusz börjar se framåt (hoppas jag vi kan tolka det som).

En fin platta för alla som älskar Mariusz röst och basspel men kanske inte så nydanande och experimentell som föregångarna.

Lunatic Soul – Fractured
Kscope Music

1 Blood on The Tightrope
2 Anymore
3 Crumbling Teeth and the Owl Eyes
4 Red Light Escape
5 Fractured
6 A Thousands Shards of Heaven
7 Battlefield
8 Moving On

http://lunaticsoul.com/

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

An Electric Evening Of Antimatter

Wishlist Club, Rome. 6th October, 2017.

Review written by Karl-Göran Karlsson.

Photos by Gunilla Härefelt.

An Electric Evening Of Antimatter
An Electric Evening Of Antimatter

I had the pleasure to visit a minor rock festival in Rome arranged by Dark Veil Productions on Friday 6th of October in Rome. The event took place at a small venue called the Wishlist Club, a place obviously offering concerts with musicians and bands coming from very different musical territories. Fortsätt läsa ”An Electric Evening Of Antimatter”

Silhouette -The World Is Flat (and other alternative facts)

Den holländska progrocken frodas och levererar fortfarande. Nu är det dags för bandet Silhouette från Utrecht att släppa en ny platta med den intressanta titeln ”The World is Flat and other alternative facts”. Bandet, som funnits sen 2005 och består av ett gäng kompisar med stor kärlek till progressiv rock, har sen dess släppt 4 fullängdsplattor och en live-platta.

Stilen, som väl får karakteriseras som Neoprog, påminner mycket om andra holländska band som Sky Architecht och Knight Area. Det beror kanske främst på sångaren Brian de Graeve som sjunger väldigt likt både Christiaan Bruin (även känd under artistnamnet Chris) från Sky Architect och Mark Smit från Knight Area. Tonläget är heller inte mycket olikt det som Hansi Cross hållit i sina Cross-plattor. Men jag måste också säga att jag även får kraftiga vibbar av IQ med tanke på det massiva kompet från diverse keyboards från Erik Laan och det här ger bandet ett ganska maffigt och intressant sound. Till detta kommer att man också tagit in flera gästsolister på violin och blåsinstrument och det här har verkligen lyft arrangemangen rejält, måste jag säga.

Nivån på låtarna är genomgående hög och bra men jag måste ändå säga att två låtar på plattan sticker ut rejält och det är de långa låtarna ”The Flow” och ”Six Feet Under Ground”. Det här är topp-klass progressive rock som jag tror kan tilltala de flesta. Melodiskt men fortfarande med ett rejält rockdriv och en massa instrumentalt högklassiga partier som är mer åt det symfoniska hållet än den typiska neoproggen (om jag vågar uttrycka mig så). Och sången är utmärkt och i fin balans med kompet.

Det här är en mycket njutbar platta för den som gillar melodisk och keyboard-dominerad progressiv rock. Synd att Hansi inte fick vara med och se slutresultatet av denna platta på hans eget bolag. Han hade verkligen gillat det.

Silhouette – The World Is Flat (and other alternative facts)
Progress Records

1 March of Peace
2 The Flow
3 Six Feet Under Ground
4 Symphony For A Perfect Moment
I A perfect moment
II Keep The Memory Alive
III Lost Diaries
IV Lucid Dreams
V The Promise
5 Sakura
6 Turn It Off

http://www.silhouetteband.nl/

https://www.facebook.com/silhouette.official.nl/

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Caligula’s Horse – In Contact

Det australienska bandet Caligula’s Horse var en ny trevlig bekantskap för mig på den progressiva metal-scenen. Plattan ”In Contact” är deras femte skivsläpp sen debuten år 2011. Bandet som startades av gitarristen Sam Vallen och sångaren Jim Grey har stadigt ökat i popularitet i hemlandet och har på sistone också turnerat en hel del i Europa tillsammans med storheter som Opeth, Anathema och Pain of Salvation och minsann gjorde dom inte ett nedslag även på Night of the Prog-festivalen i år. Jag måste nog säga att bandet verkar ha inspirerats ganska mycket av samtliga tre sistnämnda band så jag är rätt säker på att de kan hitta fans inom samma ProgMetal-sfär. Just den här blandningen av Metal och lite lugnare melodisk rock med en hel del keyboard-komp lockar mig mycket mer än band med mer typisk Metal-inriktning.

Musiken präglas ganska mycket av snygg sång och njutbara gitarrslingor så man märker Sams och Jims inflytande ganska starkt i musiken. Sången är dock inte alltid helt ren så där finns kanske en del att finslipa. Ett litet udda inslag är återkommande talkörer i flera av låtarna (fast visst har man hört det förr i Metal-sammanhang). På tal om udda: Låten ”Inertia and The Weapon of The Wall” är ingen egentlig sång utan en helt sanslös recitation av en text som i varje fall jag inte finner någon som helst mening i. En massa gallimatias som bara har ett underhållningsvärde i det mycket teatraliska uppläsandet tillsammans med demonröster i bakgrunden. Mycket udda måste jag säga.

Flera av låtarna har gitarrslingor som sätter sig i huvudet på en, exempelvis den potentiella hitlåten ”The Hands Are The Hardest” samt låten ”The Cannon’s Mouth”. Låten ”Love Conquers All” är en annan kort skön låt som med sin släpande långsamma takt och de underbara kompande mellotron-körerna utmärker sig lite extra. Fast bäst gillar jag dock de lite längre låtarna ”Songs for No One”, ”The Cannon’s Mouth” och final-låten ”Graves”. I den förstnämnda gillar jag särskilt de lite udda tonartsbytena i refrängen (som inleder låten) och det lugna partiet efter drygt 5 minuter. Sen måste jag måste säga att när det två sistnämnda låtarna kommer (vilka också är de två sista låtarna på plattan) så lyfter plattan till höga nivåer och det blir riktigt, riktigt njutbart. Här spelar de ut både ösiga och lugna partier på ett mycket smakfullt sätt och det funkar riktigt bra tillsammans. I ”The Cannon’s Mouth” är inledningen mycket tydligt inspirerad av Opeth och stämningen byggs upp på ett spännande sätt under hela låten. Och sen har vi återigen det här med tonartsbytena i refrängen – så himla snyggt! Gitarrspelet på denna låt är också oerhört inspirerande. Det enda tråkiga med låten är slutet som är oväntat torftigt. Men som om inte detta vore nog så kommer kanske plattans bästa låt i slutet i den hela 15 minuter långa ”Graves”. Den smyger stämningsfullt igång med väldigt sköna gitarrtoner innan tempot går upp lite mer. Men låten är sen oerhört varierad och fin även om den på sätt och vis kretsar kring ett speciellt gitarrtema som återkommer då och då och som avslutar låten i ett riktigt crescendo med improvisationer kring just detta tema. Det här är ProgMetal när den är som bäst! Trots farten och fläkten i låten finns även flera avbrott med mer lågmäld men likafullt harmonisk musik. Särskilt snyggt är Sams gitarrpartier, både lugna och tunga, samt den Haken-inspirerade stämsången efter cirka 6 minuter.

Det verkar finnas god återväxt i ProgMetal-genren. Mycket bra.

Caligula’s Horse – In Contact
InsideOutMusic

1 Dream the Dead
2 Will’s Song (Let the Colours Run)
3 The Hands Are the Hardest
4 Love Conquers All
5 Songs for No One
6 Capulet
7 Fill My Heart
8 Inertia and the Weapon of the Wall
9 The Cannon’s Mouth
10 Graves

The Band

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Kaipa – Children Of The Sounds

Ett ursnyggt naturromantiskt omslag (av Thomas Ewerhard) pryder det nya alstret från Kaipa, en platta som fått namnet ”Children Of The Sounds”. Det här är bandets åttonde album sen nystarten 2002 och räknar man alla album sen starten på 1970-talet kommer man upp i hela 13 album. Sättningen i bandet har inte ändrats sen de senaste albumen så man får säga att de uppvisar en imponerande stabilitet för att vara i den här branschen. Naturligtvis är det fortfarande Hans Lundin som står säkert vid rodret och styr skutan med van hand och med genomarbetade kompositioner. Hans keyboards ligger som en tät väv rakt igenom alla låtarna plus att han dessutom serverar en uppsjö av solon och sedvanliga sprittande trudelutter. Återigen finns det en massa sköna drag av folkmusik här och där och till detta bidrar även gästsolisten Elin Rubinsztein på violin. Som om inte detta räckte så kryddas de fem långa låtarna på plattan med alldeles lysande instrumentala insatser från Per Nilsson på gitarr och Jonas Reingold på bas och inte minst Morgan Ågren på trummor. Den sistnämnde ger låtarna ett förnämligt driv och flyt utan att han för den skull flyter ut i en massa onödiga solon och konstigheter. Och sist men definitivt inte minst måste man säga att de vokala inslagen från Patrik Lundström och Aleena Gibson är ovanligt lyckade på denna Kaipa-platta. Jag har varit lite kritisk genom åren till deras lite skarpa och skrikiga sjungande men jag tycker nog att de denna gång lagt större fokus på de gemensamma harmonierna och det gillar jag verkligen. Stämsången är tidvis alldeles fenomenal. Båda två visar också att de verkligen var och en också kan sjunga stämningsfullt och vackert (t ex i ”Like A Serpentine”).

Bästa låten på plattan är nog den långa ”Like A Serpentine” (förresten, alla 5 låtarna är långa!) som handlar om en cykeltur någonstans i närheten av Uppsala. Helt enkelt en fin hyllning till det vackra svenska landskapet som faktiskt är tillgängligt och öppet för oss alla. Det som jag speciellt gillar med denna låt är att den musikaliskt verkar ha rötter ända tillbaka till 70-talets Kaipa. Jag känner så väl igen element i musiken som tilltalade mig redan då och som jag fortfarande tycker är så fina. Just denna låt har också en väldigt vacker grundmelodi som snabbt sätter sig. Efter cirka 3 minuter kommer också ett otroligt vackert instrumentalt parti, låt vara med lite körsång i bakgrunden. Symfonisk rock (om jag vågar uttrycka mig så) när den är som bäst! Men jag måste säga att även om denna låt gjorde starkast intryck på mig så är övriga låtar näst intill lika njutbara. Det är alltså hög klass rakt igenom vilket man inte direkt är bortskämd med. Skall man nämna ytterligare någon låt så är det ”On the Edge of New Horizons” vars inledning är så härligt Yes-influerad (Patriks och Aleenas stämsång låter verkligen som Jon Anderson!) och där Patriks sång lite senare klättrar så skönt fram och tillbaka mellan dur- och molltonarter. Och till sist, de underbara folkmusiktonerna efter drygt 4 minuter in i låten! Underbart!  

Kan detta vara deras bästa platta hittills? I alla fall snudd på. Rekommenderas varmt!

Kaipa – Children Of The Sounds
InsideOutMusic

1 Children Of The Sounds
2 On The Edge Of New Horizons
3 Like A Serpentine
4 The Shadowy Sunlight
5 What’s Behind The Fields

http://www.kaipa.info/

https://www.facebook.com/Kaipa.music

 

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Steven Wilson – To The Bone

Så kom den då, Steven Wilsons omtalade ”pop-platta”. Lanseringen har varit i gång sen länge och flera låtar har redan varit släppta i form av promo-videos. Själv har jag sett fram mot denna release med viss bävan, inte minst för att jag själv har rankat samtliga hans senaste tre alster som nummer 1 på mina årsbästalistor på Artrock.se under de senaste åren. Kan det bli så även denna gång? Det finns redan fullt av åsikter om nya plattan, alltifrån extatiska hyllningar till totalsågningar, så jag känner på något sätt att vad jag nu än skriver så riskerar jag att dra på mig missnöje. Men – jag kan bara skriva det jag själv tycker och känner för plattan, inget annat. Det hoppas jag ni förstår.

Steven berättar om denna platta att han velat hitta tillbaka till enkelheten och kärnan (”to the bone”) i hans låtskrivande, alltså att helt enkelt skriva bra melodier. Därför har han medvetet denna gång skalat bort utvikningar och komplicerade turer omkring en låts kärna och tema. Albumets titel är också dubbeltydigt i att det också syftar på de senaste politiska trenderna som bygger på att ifrågasätta vad som är sant och falskt (ni vet, allt tal om ”fake news” och ”fake truth”). Det här är frustrerande eftersom det ju bara kan finnas en sanning och det gäller för envar att kunna gräva sig in till denna (”to the bone”).

Att gå mot enkelheten är ju lite skrämmande för oss prog-nördar som ju snarare dras till komplicerade och ambitiösa låtar och arrangemang. Därmed kan man alltså ha vissa farhågor inför denna platta. Fast så dramatiskt annorlunda kan man ändå inte tycka att det är. Steven har alltid haft många enkla melodier i sin repertoar. Det går att känna igen saker från exempelvis Porcupine Trees platta ”Stupid Dream” i vissa teman och refränger. Dessutom, titta bara på samarbetet med Aviv Geffen i Blackfield som i huvudsak bygger på enkla, trallvänliga låtar (låt vara med mycket svärta och melankoli). Man kan ju egentligen fråga sig varför deras musik räknas som prog? Är det bara för att Steven medverkar? Eller är det för melankolin och stråkarna? Nej, saken är nog den att Steven alltid har varit väldigt bred i sin repertoar och det är kanske inte så konstigt att han denna gång lämnar den typiska progressiva rockens mittfåra för att undersöka andra sidor av sina musikaliska preferenser. Han hävdar att han denna gång inspirerats av musiker på 80-talet som faktiskt gjorde intelligent pop, d v s pop med genomtänkta arrangemang och finess. Han nämner förebilder som Peter Gabriel, Kate Bush, Tears for fears, Talk Talk och David Bowie. Det är snarare den här typen av låtar som han vill uppnå. Som han själv säger, vem som helst kan ju fortfarande höra att hans låtar på denna platta är långt från dagens mainstream pop så pratet om ”pop-platta” är ju betydligt överdrivet.

Nåväl, man frågar sig då om innehållet räcker till för att även i fortsättningen tillfredsställa oss krävande progfans? Nja, säger jag (och antyder genast att denna platta inte kommer högst på min lista för året). Jag känner att det är ömsom vin och ömsom vatten som erbjuds. Det tog fyra-fem genomlyssningar och sen kunde man denna platta. Enkelheten har alltså ett pris. Skillnaden är enorm jämfört med exempelvis det fenomenala mästerverket ”Hand. Cannot. Erase” som man hade glädje av under lång tid efter releasen eftersom det gick att upptäcka nya sidor hos plattan för varje ny lyssning.

Trots att min besvikelse lyser igenom tydligt i denna text så måste jag erkänna att det finns flera guldkorn på plattan. Först måste man väl nämna låten ”Permanating” som väl är den låt som har fått alla att säga att Steven nu gör pop! Den är sannerligen annorlunda mot allt annat vi hört Steven göra genom åren. En sorts blandning av Abba och Beatles med vissa drag av 80-talsdisco! Och visst lyckas han! Det här kan mycket väl bli en ”radiodänga” som slår. Arrangemanget är klart och skinande och för upp mungiporna. Men vänta lite, var det inte Steven som brukade säga: ”Miserable music makes me happy and happy music makes me miserable”. Det verkar inte längre som om han skriver under på det längre?

En annan bra låt som liksom ”Permanating” släppts i förväg är låten ”Pariah” där Steven sjunger en känslosam duett med Nineth Tayeb. Här är vi helt klart tillbaka i minst sagt ett miserabelt tillstånd eller vad sägs om textpassagen

”I am tired of Facebook, tired of my failing health,

 I’m tired of everyone, and that includes myself”.

Jojo, här känner vi igen den gränslösa melankolin som ofta lyser igenom i Stevens musik. Men låten är ändå hoppfull och det är Nineths textrader som ger hopp.

Den här låten har en fantastiskt vacker ljudbild, redan från inledningen och ända fram till slutet.

Min favorit på plattan är nog ändå låten ”Nowhere Now” som har den här melodin som sätter sig så där svårt i skallen på en. Refrängen är mycket fin och påminner återigen lite om stämningar som vi hört tidigare, t ex på Porcupine Tree-plattan ”Stupid Dream”. Gitarr-arrangemangen här är mycket njutbara och stämsången underbar.

Sista låten ”Song of Unborn” är också värd ett särskilt omnämnande. Mycket vackert pianospel från Adam Holzman i sitt komp till en mycket vacker melodi. Jag älskar också när Steven lägger in dessa ljusa kvinnoröster i ljudbilden (vilket också var fallet i låten ”Pariah”). Textmässigt är också låten lite mer hoppfull än de andra låtarna med en lite mer positiv syn på livet och vad det kan ge. Sången är skriven ur perspektivet av ett barn som väntar på att födas och som oroar sig för vad som väntar. Sen måste jag säga att Steven faktiskt i allra sista ackordet fick in lite fin prog-känsla som starkt påminner om slutackordet på mellotron i Genesis klassiska låt ”The Fountain of Salmacis”. Tack för det och för en underbart vacker låt.

Men helhetsintrycket är som sagt lite blandat och det drar ner betyget trots ett antal suveräna låtar. Det finns alltså låtar här som jag inte riktigt tänder på och som faktiskt känns lite för urvattnade och rent av tråkiga. Texterna kan dock ofta vara intressanta (t ex om terrorhoten i ”People who eat darkness” och ”Detonation”). Men som sagt, jag saknar de lite mer komplicerade styckena som vi vant oss att få höra från Steven och från Porcupine Tree (fast låten ”Detonation” får jag nog till slut erkänna ligger nära stilen från Porcupine Tree). Jag stämmer alltså inte in i kören som nu uppsluppet applåderar Stevens förmodligen mest kommersiellt lyckade platta så här långt i tron att nu skall den stora massan äntligen ta till sig den progressiva rocken. Det kommer tyvärr inte att ske. Men man har ändå anledning att gratulera Steven till denna framgång som trots allt är extremt välförtjänt med tanke på hans långa karriär. Jag önskar bara att han återigen någon gång framöver vill ta några steg tillbaka mot den musik som han har gjort så bra tidigare som stilbildare för den progressiva rocken.   

Steven Wilson – To The Bone
Caroline International

1 To The Bone
2 Nowhere Now
3 Pariah
4 The Same Asylum As Before
5 Refuge
6 Permanating
7 Blank Tapes
8 People Who Eat Darkness
9 Song of I
10 Detonation
11 Song of Unborn

http://www.stevenwilsonhq.com/

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery

Två år efter den förra starka releasen ”A spark in the aether” släppte The Tangent under sommaren ett nytt album. Plattan släpptes under devisen ”The World changed. Not the band”. Precis så är det. Mycket har hänt i världen men The Tangent kämpar på med i stort samma manskap som tidigare. Fast en stor förändring kan i alla fall noteras den här gången: Andy Tillison är inte bara mannen bakom keyboards och mikrofon utan även bakom trummorna! Och det utför han med bravur (jag märkte inte ens att det var han som spelade förrän jag fick senare fick läsa om det i promo-materialet)! En annan nyhet är också det kvinnliga nytillskottet i bandet: Marie-Eve de Gaultier (keyboards och sång). Sen måste man också notera att plattan är producerad av Luke Machin (känd från sitt parallella project Maschine där minsann även Marie-Eve ingår) och han gör även intressanta sångbidrag här i vissa låtar (t ex ”Slow Rust”)

Den här plattan är verkligen i huvudfåran vad gäller Progressive Rock enligt min mening. Endast fem låtar på plattan men bara en låt är under 10 minuter lång (inledningslåten) och tre är runt 20 minuter! Alltså, man kan snacka om ett fullspäckat album för musiknörden! Varje låt innehåller massor av teman och arrangemang (med lite jazzig touch här och där) och det är en fröjd att lyssna till. Men det är som vanligt med den här typen av plattor: Man måste ge den tid! Första lyssningen kändes som en besvikelse men sen har det bara blivit bättre och bättre hela tiden jag arbetat mig in i verket.

Jag gläder mig särskilt åt att Andy även har lagt ner mycket krut på att skapa vettiga texter till låtarna. Han vill verkligen berätta något med sin musik. Det handlar mycket om dagsaktuella ämnen som rör politik (utveckling i Afrika, flyktingproblematiken och Brexit), avarter inom journalistik och media men även om mer privata saker som hur lätt det är att förlora vänner.

Min absoluta favoritlåt är just den senast nämnda med den något kryptiska titeln ”The Sad Story Of Lead and Astatine”. Här berättar Andy känslosamt om hur en persons (ja, det låter faktiskt självupplevt) ego ibland växer sig så starkt i diskussioner med vänner att det faktiskt kan leda till totalt avklippta relationer framöver. Är det verkligen så viktigt att driva sin egen linje så hårt? Nej, ifall det går så långt är det ju ett oförlåtligt misstag som man kan få ångra resten av sitt liv. Tänkvärda ord kompade av musik som bitvis är oerhört sorglig och gripande. Och här finns fantastiskt fina partier inbäddade som exempelvis ett parti i slutet (efter cirka 12 minuter) där vi hör ordlös sång (av Luke?) tillsammans med samma tema på akustisk gitarr kompat av triangel(!).  Helt underbart! Sen måste man berömma Andys spel på piano som bitvis är fantastiskt vackert men också ibland sprittande jazzigt. En annan pelare i bandet är ju också Jonas Reingold som på den här låten både får uttryck för känslosamt spel i lugnt tempo och mer ekvilibristiskt solospel.

Till slut måste man också skriva några ord om avslutningslåten som handlar om något som man (som den engelsman Andy är) naturligtvis inte kan ignorera: Brexit. Titeln ”A Few Steps Down The Wrong Road” säger naturligtvis allt om vad Andy tycker om detta. Men han gör här en intressant analys av Englands historia som stormakt och hur problematiskt det blivit för många engelsmän att hantera inflytandet från Europa i och med medlemskapet i EU. Han pekar på hur vissa politiker har utnyttjat detta missnöje och styrt om debatten till att handla om hur immigrationen och den fria rörligheten har förstört livet för britterna. Vilket till slut har lett till Brexit. Men sen går han kanske lite väl långt i analogin tillbaka i tiden till andra världskriget och Hitler-Tyskland där man ju tog till extraordinära åtgärder för att s a s bli av med misshagliga individer i samhället. Andy drar till och med fram Heinrich Himmler som den som skall lösa problemet för britterna. Det här är ju naturligtvis absurt men det ger ändå en tankeställare. Har vi verkligen lärt något av historien? Musikaliskt är väl denna låt kanske inte så stark utan här är det verkligen historien som berättas som betyder mest.

Jag kan bara lovorda insatserna på denna platta som på ett märkligt sätt under lyssnandet åkte från omdömet Tangents sämsta till kanske en av deras allra bästa efter många genomlyssningar. Så, ge den tid och du kanske upptäcker samma sak. Många kanske stör sig på Andys sång som tyvärr sviktar lite här och där men det uppvägs faktiskt med råge av känslan och hans ekvilibristiska komp på piano och keyboards.

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery
InsideOut Music

1 Two Rope Swings
2 Doctor Livingstone (I Presume)
3 Slow Rust
4 The Sad Story Of Lead and Astatine
5 A Few Steps Down The Wrong Road

http://www.thetangent.org

Betyg: 8.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Karibow – From Here To The Impossible

Tyska Karibow, med multi-instrumentalisten och kompositören Oliver Rüsing i spetsen, har under sommaren släppt ett mycket ambitiöst album som säkert kommer att tilltala många bland Artrock-fansen. Den innehåller 11 långa låtar på totalt 72 minuter och bjuder på fina insatser från Oliver själv (både som vokalist och musiker) och ett antal inlånade prominenta gästartister. Flera låtar har förutom ett solitt stöd kompmässigt även några riktigt efterhängsna och fina refränger vilket gör att man rätt snabbt kommer in i musiken efter bara ett fåtal lyssningar. Pröva exempelvis de fina låtarna ”My time of Your life”, ”Passion” och ”Inside You” och ni kommer på er själv att efteråt att ha refrängerna ringande i huvudet. De här exemplen är inte de enda på plattan så man får väl säga att Oliver är ganska skicklig på att snickra ihop låtar. Oliver står för sången på de flesta låtarna och det gör han faktiskt riktigt bra även om det hörs att han inte är en skolad sångare. I vissa tonlägen (t ex i sången ”Never Last”) får han rent av lite drag av en annan av mina favoritsångare Mariusz Duda och det är ju bara positivt. Dock är det en sak som jag stör mig ganska kraftigt på i en annars utsökt ljudbild på plattan: Trummorna! Det är ingen tvekan om att Oliver är en utomordentlig trummis men varför måste han välja ett så hårt ljud på trummorna? Det låter som om han spelar på tjocka stockar eller väggar igenom de flesta av låtarna. Alltså, ett onödigt hårt ljud för min smak. Jo, detta är förvisso en smaksak och kanske tycker ni annorlunda. Men jag stör mig på det och har även hört det användas av andra trummisar på sistone (bland annat Craig Blundell). Hoppas inte det är en trend som växer sig starkare.

Oliver har hjälp på plattan av ett antal musiker från ”down under” med kopplingar till Unitopia och Southern Empire. Exempelvis hör vi utmärkt sång från Daniel Lopresto (Southern Empire) i låten ”System of a Dream” och Daniel har även här bra hjälp av den kollegan Sean Timms på diverse keyboards. Även tredje kollegan Marek Arnold i Southern Empire gör avtryck, inte minst i låten ”Black Air” där blåsinstrumenten är mycket framträdande. Men till sist måste jag lyfta fram den mäktiga och långa slutlåten ”The Impossible” som tveklöst är bästa låten på plattan. Här växelsjunger Oliver med mannen med den fantastiska rösten – Mark Trueack från Unitopia och United Progressive Fraternity. En oerhört vackert komponerad och arrangerad låt med mycket grannlåt både instrumentellt och sångmässigt. Och som sagt, när Marks partier kommer då får jag rysningar. Lyssna exempelvis när han sjunger stroferna ”Will you become an immortal, join an endless parade…..” och ”Welcome to the world of no confusion,…., you could be anything and anyone”. Underbart! Mark har en fantastiskt känslig och fin röst som påminner väldigt mycket om Peter Gabriel.

Med en sådan avslutning på plattan kan man inte göra annat än varmt rekommendera ett inköp.

Karibow – From Here To The Impossible
Progressive Promotion Records

1 Here
2 My Time of Your Life
3 Passion
4 Never Last
5 Lost Peace
6 A Crescent Man
7 Requiem
8 Inside You
9 System of a Dream
10 Black Air
11 The Impossible

http://www.karibow.de/

 

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson