Pain of Salvation – In the Passing Light of Day

painofsalvationinthepassing

En del skivsläpp tar verkligen mer plats än andra. Pain of Salvations nya platta är definitivt en sådan och det finns därmed väldigt mycket att skriva om den. Så jag hoppas ni orkar läsa denna långa recension. Ni som inte orkar kan jag bara helt enkelt rekommendera att börja lyssna så fort som möjligt!

Som inbiten fan av klassisk 70-tals Prog var länge mitt intresse för hårdrock och det som senare utvecklades till Metal mycket, mycket begränsat, för att inte säga obefintligt. Visst, band som Deep Purple och Led Zeppelin gick väl an men vad som kom därefter under 80- och 90-tal tyckte jag mest lät jobbigt. Den typen av musik kändes helt enkelt inte engagerande och äkta för mig. Det var inte förrän jag stötte på de två svenska banden Pain of Salvation och Opeth som jag insåg att jag nog åtminstone delvis måste ändra min uppfattning. Just Pain of Salvation var nog den främsta ögonöppnaren. Deras platta ”Perfect Element Part I” från år 2000 hyllar jag fortfarande som ett av de stora mästerverken inom genren ProgMetal. Därefter följde ytterligare två otroligt bra plattor i ”Remedy Lane” och ”Be” men sen tappade jag tyvärr intresset. Plattorna efter ”Be” innehåller förvisso en del guldkorn (t ex låtarna ”Kingdom of loss” och ”Enter rain” på plattan ”Scarsick”) men inte alls på samma sätt som de tidigare plattorna med konceptalbum-status. Tyvärr lämnade bandet ProgMetal-genren för diverse utflykter bland ordinär rock och blues och till och med inom populärmusiken med ett halvlyckat (?) inhopp i Schlagerfestivalvärlden. Inför releasen av den nya plattan fick jag dock höra rykten om en återgång till ProgMetal-genren och det är klart att detta helt klart skruvade upp förväntningarna igen.

Man måste dock först konstatera att det har runnit mycket vatten under bron sen förra fullängdaren med helt nytt material (plattan ”Roadsalt II” från 2011). Fem år har gått och det har varit riktigt dramatiska och påfrestande år för frontfiguren och grundaren Daniel Gildenlöw som ju ligger bakom det mesta av komponerandet (och han är faktiskt i nuläget den ende kvarvarande medlemmen i bandet sen starten). I slutet av 2013 råkade han nämligen ut för en till synes harmlös infektion i ett sår på ryggen som så småningom utvecklade sig till en livshotande infektion. Hans sår hade nämligen infekterats av ”köttätarbakterien” A-streptokocker som också ofta kallas mördarbakterier. De angriper vävnaden och är oerhört svåra att behandla med antibiotika. Situationen blev snabbt så allvarlig att läkarna faktiskt beslutade sig för att operera bort vävnad inom ett 20×20 cm stort område på ryggen. Och man lyckades förmodligen genom dessa åtgärder häva förloppet mot total katastrof i sista sekunden. Det är svårt att föreställa sig att man kan gå från normaltillstånd till denna nära-döden upplevelse på bara några dagar. Tillfrisknandet gick sedan väldigt långsamt och Daniel kunde inte lämna sjukhuset förrän under sommaren 2014. Han var då så svag att han helt enkelt fick lära sig gå på nytt!

Ett år senare (juli 2015) såg jag Pain of Salvation göra en fantastiskt bra konsert på Night of the Prog-festivalen i Tyskland. På scenen stod Daniel och stortrivdes. Vältränad och muskulös och lika självsäker och obesvärad som vanligt. För mig var det då helt otroligt att tänka sig att han för bara ett år sen svävade mellan liv och död. Men det är klart att det satt sina spår hos Daniel. Man kan bara konstatera att den nya plattan snurrar obevekligt kring det fasansfulla som hände 2014. Nästan varenda låt har beröringspunkter till detta och till de tankar som måste ha snurrat i Daniels huvud under denna tid. Nog har bandets och Daniels föregående alster genom åren varit start filosofiska och intellektuellt utsvävande (inte minst plattan ”Be”) men frågan är om inte den nya plattan tar priset. Det är alltså inte vilken platta som helst vi talar om.

Låtarna på plattan är väldigt varierade både sinsemellan och inom sig. Det här är något som absolut tilltalar mig och som skiljer ut Pain of Salvation från många andra band som säger sig spela Metal. Den här variationen gör att lyssnarupplevelsen växer och växer ju mer man lyssnar. Dessutom rör texterna som redan nämnts tunga ämnen som inte bara är relaterade till Daniels egna upplevelser utan som är väldigt allmängiltiga för vem som helst. Till exempel insikten att vi alla oundvikligt går mot slutet precis som ”the passing light of day”. Kanske självklarheter men ändå inte. Särskilt inte när man som Daniel varit framme och nosat på ett alldeles för tidigt slut. Det är klart att det sätter sina spår. När det gäller det musikaliska så framgår det att Daniel på den här plattan skrivit mycket tillsammans med gitarristen Ragnar Zolberg som anslöts sig till bandet 2012.

Det säger sig självt att det inte går att snabbt sammanfatta intrycket av låtarna på några få rader. Därför får det bli en genomgång låt för låt:

  1. On a Tuesday

Det drygt 10 minuter långa inledningsspåret ger genast lyssnarna besked om bandets återgång till ProgMetal-genren. Det är ett mycket varierat spår med flera olika partier. Direkt möter vi också i texten intressanta reflektioner om livet: ”It might just be, my friend, this is your unlucky day”. Will you change, what would you give to stay? …(Chorus): ”The things we humans say to survive, the promises we make….,,We all know we will loose one day”. Alltså, när som helst kan tillvaron rämna runt oss. Är vi beredda på det? Är vi beredda att möta det oundvikliga? Kan vi på något sätt lura oss förbi svårigheterna och få ytterligare tid? Naturligtvis tunga existentiella frågor som inte finns några bra svar på men som ändå är mycket tänkvärda. Texten ger också en intressant beskrivning på hur vi (kanske) agerar när det otänkbara händer. Sorg och rädsla, naturligtvis men också ilska:”I close my hands, not in prayers, not in prayers, but into fists!”.
I mitten avbryts låten av ett lugnt och underskönt parti där Daniel (eller Ragnar?) sjunger ”I lost the way” kompat av klassiska sköna mellotronstråkar, piano och blåsinstrument. Det är fantastiskt vackert och en alldeles kolossal kontrast till tidigare hårda tongångar! Särskilt när blåsinstrumenten kommer in (jag tror det är oboe – vare sig de är samplade eller spelade live) får jag rysningar! Men detta bryts rätt så snabbt av ett riktigt tungt och hårt parti med rytande gitarrer och dunkande trummor som sedan avslutas med låtens tema med dovt och tungt komp. En mäktig inledningslåt som det tog ett tag att uppskatta till fullo.

2. Tounge of God

Denna låt har plattans allra vackraste intro på piano och blåsinstrument som lite lurigt invaggar en i att det kommer att bli en lugn sak. Men icke då! Strax dundrar låten igång i tungt tempo och komp. Återigen en textrad som får en att haja till: ”The things that the living tell the not dead”. Ja, vad säger man till någon som ligger på en möjlig, ja, rent av trolig dödsbädd? Uppenbarligen fick Daniel i sjukhussängen höra saker som satte igång tankarna kring detta. Till och med från sina närmaste fick han höra saker som ”I’ll be here for you all the way”. Det här har säkert sagts i all välvilja men visst kan det uppfattas som att det inte finns något hopp och att utgången är given. Man inser vilken prövning en sån här situation innebär för alla parter. Betänk också att de allra flesta av oss hamnar i såna här situationer förr eller senare och i olika roller. För mig känns det redadn väldigt välbekant. Låten är för övrigt riktigt tung med ett skönt gung.

3. Meaningless

Om den tidigare låten var tung så är den ändå ingenting mot denna låt som är dov och mörk och närmast skrämmande. För ett tag lämnar vi sjukhusmiljön för att istället möta en story om ett närmast desperat sexuellt övertramp. Man kan väl lugnt säga att texten är starkt ”adult-oriented”. Men musikaliskt är låten mycket fascinerande. De inledande tonerna spelas på något som låter som medeltida krumhorn. De ger verkligen en intressant ljudbild och passar perfekt till de tunga trummorna och gitarrkompet lite senare i låten. Mitt i låten i en textlös del så låter man nästan enbart rytmen gälla och vi hör några märkliga ljud från basen (?). Oerhört fascinerande. Det här är en av albumets allra bästa låtar med sin oemotståndliga tunga och långsamt släpande rytm och sina dova vrålande gitarrer.
(Det skall sägas att inför releasen av albumet har en video med denna låt släppts med ett helt annat visuellt innehåll än vad texten egentligen står för. I videon spelar man mer spektakulärt upp den tragiska fatala utgång som Daniel var så nära att möta.)

4. Silent Gold

Som omväxling till tidigare låtar kommer så en lite lugnare balladliknande låt med i stort sett enbart piano som komp till Daniels sång. Det är lite svårt att helt få kläm på innebörden i texten men det verkar vara en sång om hoppet att det till slut skall sluta lyckligt (”let the saddest story be untold”).

5. Full Throttle Tribe

I denna låt kastas vi direkt in i sjukhussalen med ljud från respiratorer och allsköns tekniska apparater. Musiken drar sen igång med samma takt som maskinljudet och snart får vi höra en härlig låt med framförallt underbara taktkombinationer (massor av synkoper och annat komplicerat) vilket ju är mumma för oss progfans! Låten har också ett helt oemotståndligt tema (refräng) som ganska snabbt sätter sig i skallen. Jag går tyvärr bet på fulla meningen på texten här så det är nog bäst att kolla upp det medföljande bonusmaterialet med utförlig dokumentation för att få bättre kläm på detta. Dock – efter cirka 4 minuter lugnar låten ner sig och blir väldigt sorglig. Daniel sjunger ”Outside people wait and cheer, while I’m stuck here –..–..I lost a dream today, I lost 30 years today”. Det här var uppenbarligen i ett läge när Daniel verkade ha förlorat allt hopp. Kanske hoppet om att få uppleva en ålderdom med en jättestor familj (”my tribe”) omkring sig? Rena spekulationer från min sida men….
På slutet återkommer refrängtemat igen och allra sist får vi höra en närmast vettlös kakafoni av dova gitarrer och trummor (inklusive visslande cymbaler) med något som låter som en skolgård med tjoande barn i bakgrunden.

6. Reasons

Det här är ytterligare en låt som släppts som video från plattan. En lite märklig sak med en dialog mellan en man och en kvinna som diskuterar sin relation. Musikaliskt är det kanske det svagaste spåret på plattan och framförallt har jag lite svårt för den hetsiga dialogen som visar på allt annat än kärlek och omtanke. Men partierna med den kvinnliga dialogen (framförda av Ragnar Zolberg) är väldigt snygga och påminner inte så lite om sånger man ibland kan höra från bandet Anathema.

7. Angels of Broken Things

Ännu en låt med fascinerande takt som verkar bygga på ljudet från det australiensiska didgeridoo-instrumentet. Mycket snyggt komp från gitarr och trummor. En dyster låt från sjukhusmiljön igen som inte minst följande textrader vittnar om: ”Fallen angels spread your wings, take me from this world of broken things”, —, ”Even sleep is full of broken things”. En sorglig låt som lämnar mig med en klump i halsen.

8. The Taming of a Beast

Ännu en låt som beskriver våndan framkallad av den långa vistelsen i sjukhussängen och de närmast desperata tankar som snurrat i huvudet. Musikaliskt ganska avspänd och lugn utan några egentliga krusiduller.

9. If This is the End

Näst sista låten på plattan är väldigt speciell. Spelas inledningsvis i mycket lugnt tempo på gitarr, dragspel och zither (ett medeltida stränginstrument). Daniels sång med detta komp ger mig faktiskt starka associationer till kompositioner från den gamle Carl Michael Bellman. Alltså, en synnerligen annorlunda inledning på denna låt. Texten är återigen mycket filosofisk: ”Tell me my friend, if this is the end, what do we make of this?”.
Gitarrspelet här är mycket fint men jag kan inte säga ifall det är Daniel eller Ragnar som spelar. Låten avslutas betydligt tyngre med mer metal-stuk. Allra sist blir det riktigt smärtsamt, som om Daniel vill försöka förmedla den smärta han kanske kände under behandlingen och operatonen.

10. In the Passing Light of Day

Ni har säkert vid det här laget redan förstått att jag tycker det här är ett alldeles fantastiskt album. Så kan det då bli så mycket bättre? Ja, det kan det faktiskt. Avslutnings- och titellåten är helt enkelt magnifik. Jag tror att Pain of Salvation här har skapat en låt som har chansen att bli något bra mycket mer än en nördig låt från ett ProgMetal-band (eller för den delen en Schlager!). Man kan bara direkt ta och lyssna på refrängen som innehåller titel-textraden:

”You’re watching me slowly slip away, like the passing light of day

We’re watching the colours turning grey, in the passing light of day”
Melodin satte sig direkt trots sin enkelhet och texten är i sig väldigt allmängiltig. Förvisso handlar det mycket om Daniels egna upplevelser men jag tror att de flesta människor verkligen kan ta till sig texten som en sorts universell sång om insikten att livet en gång tar slut, precis som solens starka ljus efterhand avtar vid skymningen för att sedan helt släckas ut.
Det är en lång låt som till en början går i långsamt tempo med enbart ett sparsamt och vackert gitarrkomp. Slutpartit är lite mer pompöst och tidvis med lite hårdare passager.  Texten verkar bygga på en dialog mellan Daniel och hans älskade, hans bästa vän. Tillbakablickar och tankar om hur det har blivit och kommer att bli. Speciellt rörande är att höra om hur fel det verkar ha känts att så att säga bara ligga där och sakta tyna bort (”fade away”). När man istället velat leva livet fullt ut och sluta sina dagar i full fart.
Bara själva inledningen med orgel och diverse blåsinstrument gav mig rysningar. Och så den där mörka djupa gitarren!
Nej, jag skall nog inte orda mer om denna låt nu – bara säga att den är en av de vackraste sånger jag har hört.

Slutomdömet kan ju bara bli ett, som ni förstår. Ett album som är så engagerande på så många plan måste ju få toppbetyg. Det här är ett underbart album av Daniel och hans bandmedlemmar. Förtjänar inget annat än stående ovationer.

Pain of Salvation – In the Passing Light of Day
InsideOut Music

1. On a Tuesday (10:22)
2. Tongue of God (04:53)
3. Meaningless (04:47)
4. Silent Gold (03:23)
5. Full Throttle Tribe (09:05)
6. Reasons (04:45)
7. Angels of Broken Things (06:24)
8. The Taming of a Beast (06:33)
9. If This Is the End (06:03)
10. The Passing Light of Day (15:31)

www.painofsalvation.com
www.facebook.com/painofsalvation
www.twitter.com/thebestofpain

Betyg:10/10

Karl-Göran Karlsson

Årsbästalistan 2016 av Karl-Göran Karlsson

Efter flera år med många fantastiska nyutgivna plattor inom genren Progressive Rock blev 2016 något av en besvikelse för mig. Tidigare år har jag haft svårt att plocka bort plattor från årsbästalistan (för att inte få för många) men i år fann jag det plötsligt rätt svårt att samla ihop det antal som jag brukar ha på min lista. Dessutom var det inte ens självklart att peka ut fem-i-topp vilket oftast brukar gå rätt fort. Kan inte påstå att jag lyssnat mindre än vanligt så jag kan knappast skylla på det. Snarare tycker jag att flera av tidigare års favoriter faktiskt har underpresterat när de släppt nytt. I tillägg har det dessutom inte kommit så många nya klart lysande stjärnskott på prog-himmelen vilket är lite underligt och kanske också lite oroande. Alltså, jag sitter med en lista med många bra album men faktiskt få som ligger nära toppbetyg. Hoppas 2017 blir bättre. Nåväl, så här blev det till slut:

marillion-f-e-a-randerstoltsteven-wilson4-%c2%bd

  1. Marillion: ”F.E.A.R.”

    Sällan har jag ändrat uppfattning så mycket om en platta som när det gäller den här. Jag kände stor besvikelse vid första genomlyssningen men så här vid årets slut kan jag bara konstatera att det här utan tvivel är den platta som jag återvänt till i lyssnandet allra flest gånger under året. Därmed får den en välförtjänt första plats. Kanske inte i första hand för musiken (de har gjort bättre plattor med mera action) men främst för den lugna eftertänksamhet och harmoni som dominerar, både i musiken och i texterna. Exempelvis den måleriska beskrivningen i den långa ”El Dorado” av hur överrumplande vi i västvärlden blev av den syriska flyktingkatastrofen som symboliskt liknas vid ett kraftigt oväder som plötsligt drar in över den paradisiska engelska trädgården. Låten innehåller också många funderingar och reflektioner kring detta som jag själv haft. Exempelvis, hur kan vi fördöma att människor i kris söker sig till väst där det finns så mycket som lockar (måleriskt beskrivet som guldet i El Dorado). Även låten ”The Leavers” presenterar liknande funderingar. Sen överraskar Marillion med sin starkaste anti-kapitalistiska låt någonsin – ”The New Kings”. Synnerligen tänkvärd men, som sagt, så politiskt röd så att man nästan häpnar. På plattan finns även den mer personliga ”White Paper” som är minst sagt sentimental och sorglig. Den enda låt som jag fortfarande inte gillar på plattan är ”Living in Fear” som känns rätt onödig. Förutom Steve Hogarth som ju med sin sång som vanligt sätter prägel på deras musik måste jag denna gång lyfta fram Mark Kelly på keyboards som jag tycker har lyckats fantastiskt med att skapa sköna stämningar på plattan. Alltså, på det hela taget, en synnerligen genomtänkt och väldigt bra platta från Marillion.

  2. Anderson/Stolt: ”Invention of Knowledge”

    Samarbetet mellan Jon Anderson och Roine Stolt är förmodligen årets skräll inom den Progressiva rocken. För mig som älskar Jons röst och imponeras av Roines spel och produktion av denna platta är det helt klart något som måste applåderas. Kan vi hoppas på mer?

  3. Steven Wilson: ”4 ½”

    Jag har haft Steven Wilson tronande allra högst på toppen på flera årsbästa-listor de senaste åren men i år blir det inte så. Men trots att han i år bara har givit ut en sorts rest-platta från hans förra storverk ”Hand. Cannot. Erase” så är denna långa EP fortfarande så bra att jag helt enkelt måste sätta den högt på listan. Inte minst för den fantastiska versionen av den gamla låten ”Don’t Hate Me”.

  4. Airbag: ”Disconnected”

    I år var det då dags för en riktigt fullträff för norska bandet Airbag. En helgjuten platta med härliga Floydianska vibbar. Missa inte det underbara titelspåret!

  5. Southern Empire: ”Southern Empire”

    Det är tungt att mista gamla favoritband inom progrocken. För ett par år sedan lade australiensiska Unitopia av till stor förstämning bland fansen. Men ur spillrorna reser sig ofta något nytt och spännande. Förra året såg vi Unitopia-sångaren Mark Trueuck bilda den spännande konstellationen United Progressive Fraternity och i år bildades så ett nytt band med namnet Southern Empire av gamle Unitopia-keybordisten Sean Timm. Sean var kanske ännu viktigare för Unitopia än Mark eftersom han komponerade de flesta av Unitopias låtar. Nya plattan med självbetitlat namn innehåller ett antal spännande låtar. Det som sätter sig mest är låten ”Forest Fire” och en alldeles fantastisk version av gamla Unitopia-låten ”How Long”.

  6. Karmakanic: ”Dot”

    Efter nära 5 års väntan kom så äntligen en ny platta från Karmakanic. Det bestående intrycket från denna är den fantastiska långa låten ”God, the Universe and everything else no one really cares about – Part I”. Här hör man alldeles lysande musikaliska insatser från bl a Lalle Larsson och Morgan Ågren.

  7. Frost: ”Falling Satellites”

    Tredje plattan från Frost är minst lika bra som tidigare plattor och bjuder på en väldigt varierad samling låtar med mycket fart och fläkt. Missa inte låtarna ”Towerblock” (oerhört spännande mixning) och ”Signs” där John Mitchell sjunger så där sanslöst bra och där man till och med bitvis kan få lite tunga vibbar av Porcupine Tree.

  8. The Pineapple Thief: ”Your Wilderness”

    För er som saknar Porcupine Tree rekommenderar jag att lyssna på denna platta som i varje fall tidvis påminner om nämnda bands tidiga och mestadels lugna alster. Dessutom finns en mer direkt koppling i och med att Gavin Harrison sitter bakom trummorna här.

  9. Nosound: ”Scintilla”

    Vill man lyssna på ännu en platta med Porcupine Tree-touch bör man kolla upp denna platta med Giancarlo Erra bakom micken. Den bjuder på tidvis underskön och stämningsfull musik. För er som behöver lite lugn och ro.

  10. Karmamoi: ”Silence Between Sounds”

    Italien fortsätter vara en stor producent av progressiv rock. Karmamoi är ännu ett av många kompetenta italienska band och senaste skivan bjuder på en varierad kompott med mycket keyboards och fina insatser från kvinnliga sångröster. Påminner inte så lite om svenska Paatos, tycker jag.

  11. Tilt: ”Hinterland”

    En ny bekantskap för mig detta år var brittiska Tilt som har sitt urprung i det band som tidigare backat up Fish på skivor och turnéer. Drivande för bandet är Steve Vantsis och i bakgrunden hittar vi minsann ingen mindre än John Mitchell (It Bites, Lonely Robot, Frost). Nya plattan innehåller flera starka låtar tillsammans med superhiten ”Bloodline”.

  12. The Mute Gods: ”Do Nothing Till You Hear From Me”

    En frisk fläkt i Prog-världen är basisten och sångaren Nick Beggs som bl a turnerat flitigt med Stevarna Wilson och Hackett. Men han skriver också eget material och tillsammans med polarna Roger King och Marco Minneman har de i år släppt denna skiva under bandnamnet The Mute Gods. Den innehåller mycket varierad och snygg cross-over prog, skulle jag vilja säga.

  13. Riverside: ”Eye of the Soundscape”

    Efter chocken med gitarristen Piotr Grudzińskis död satte Riverside samman denna platta som en sorts sista hyllning till honom. Ett mycket annorlunda verk jämfört med tidigare plattor och den kanske inte riktigt har den lyskraft som tidigare mer typiska verk. Men vi hittar sköna ambient-fyllda låtar och några där vi får lyssna lite mer till Piotr och hans sköna gitarrtoner.

  14. Kaipa da Capo: ”Dårskapens Monotoni”

    Roine Stolt har som vanligt jobbat på med flera projekt samtidigt detta år. Ett resultat av detta är en helt ny platta med konstellationen Kaipa da Capo. Lite retro-stuk är det över plattan och det sjungs på svenska (!). Låtarna ”Spår Av Vår Tid” och ”Det Tysta Guldet” är särskilt njutbara.

  15. Big Big Train: ”Folklore”

    Ett band som brukar komma högt på min lista är Big Big Train men i år hankade de sig bara med nöd och näppe kvar på min lista. Vet inte riktigt vad det är men jag saknar inspiration och nerv i flera av låtarna. Det lysande undantaget (och det som räddar plattan kvar på listan) är den underbara låten ”The Transit of Venus Across The Sun”.

 

Som synes saknas några av de senaste årens giganter på listan. Vill främst nämna Opeth och Haken här som båda har gjort bra plattor men ändå inte kommit i närheten av tidigare storverk. Sen saknas här säkert också plattor för att jag helt enkelt inte hunnit lyssna på dem. En av dessa är den senaste från The Neal Morse band. Här hotar jag i så fall med att den kan komma med på nästa års lista (vilket nog är rätt så troligt).

Till sist vill jag precis som förra året tipsa om fem särskilt bra låtar från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj!):

 

  1. Leap Day: ”In the Shadow of Death”

    https://www.youtube.com/watch?v=dLs5LowukBo

    Denna underbara låt från holländska Leap Day (från albumet ”Days of Deucalion – chapter 2”) släpptes faktiskt redan i november 2015 men det tog ett tag innan jag upptäckte den. I vilket fall, den förtjänar verkligen att lyftas fram på årsbästalistan. Jag tror man har knyckt något tema från någon klassisk mästare (kommer inte på vad eller vem) i det inledandet temat spelat på något som liknar trumpet. Därefter följer en rätt så avancerad komposition som torde vara en fröjd att lyssna på för varje prog-vän. Själv får jag starka vibbar av Procol Harum i delar av låten där sång och orgelkomp dominerar. Och på tal om orgel – lyssna på det magnifika slutpartit med kyrkorgel!

  2. Southern Empire: ”How Long”

    https://www.youtube.com/watch?v=hNOPBWy_4g0

    Southern Empire hamnade på plats 5 på min lista och jag nämnde redan där vilken fantastisk version av den gamla Unitopia-låten ”How Long” de gjort. Kolla in denna fina video när de spelar denna låt. Jag gillar speciellt det underbara kompet på klarinett och det läckra trumkompet. Om du inte fick ståpäls av föregående låt så får det definitivt av denna!

  3. Frost: ”Signs”

    https://www.youtube.com/watch?v=96aJBiogMdU

    Dags för lite tyngre tongångar. Gänget från Frost (nr 7 på min lista) och med John Mitchell vid mikrofonen (som börjar bli något av en favorit för mig). En galen och kul video. Kolla in gitarristen när han börjar spela Candy Crush mitt under spelningen. Kolla gärna in även videon för låten ”Numbers” (jag valde mellan de två) som låter som King Crimson för det moderna dansgolvet!

  4. Tilt: ”Bloodline”

    https://www.youtube.com/watch?v=fJ8ukjzV6-w

    En strålande låt från ett bra debutalbum (plats 11 på min lista). Kanske inte i mittfåran vad gäller progressive rock men ändå väldigt bra.

  5. Airbag: ”Disconnected”

    https://www.youtube.com/watch?v=WQV38RG_gIw

    Låt oss till slut kyla ner oss med praktlåten ”Disconnected” från senaste skivan med Airbag (plats 4 på min lista). Sätt eller lägg er bekvämt och njut av detta mästerverk.

 

Till sist, glöm inte att lyssna på den absolut bästa Internetradiostationen för Progressive Rock på nätet: www.morow.com!

Karl-Göran Karlsson

Gösta Berlings Saga – Sersophane

gosta-berlings-saga-sersophane

Stockholmsbandet Gösta Berlings Saga släppte precis dagarna före jul en ny platta under titeln ”Sersophane”. Enligt bandet är denna titel är speciellt vald för att vara ogooglingsbar, d v s en symbol för det som ännu inte finns (i alla fall fram tills nu). De skriver dessutom följande: ” Sersophane representerar viljan att inte resignera inför passiv pessimism – en ledstjärna som sprider sitt ljus i form av skimrande melodier och framåtblickande hymner in på okänd mark. Sersophane är en skiva att födas, uthärda och gå under till.” Stora ord, minsann.

Som vanligt är det en helt instrumental historia spelad med slamrig inlevelse och live-känsla (vilket också äger sin riktighet – allt spelades in live under två dagar) och med en sedvanlig liten elektronisk knorr som undantag i låten ”Dekonstruktion”. Soundet är som jag redan nämnt intensivt och lite slamrigt vilket skiljer sig lite från tidigare plattor som jobbat mer med dynamik mellan det svaga och det starka. Här är det ett starkt driv i de flesta av låtarna med undantag för den lilla elektroniska mellanlåten och avslutande ”Naturum”. Undrar om man kan snacka om lite av ProgPunk här utan att överdriva för mycket?

Alltså, frågan är då vad jag tycker om detta delvis nya sound? Är lite kluven här, faktiskt. Visst gillar jag när det svänger men jag uppskattar också när det finns rejäl variation på plattorna. I den meningen måste jag säga att jag nog fann tidigare plattor som exempelvis ”Detta Har Hänt” mer intressant. Och varför dessa långa och utdragna upprepningar? Förvisso har en stor prog-musiker (Robert Fripp, tror jag) tidigare sagt att ”om man upprepar en sak tillräckligt många gånger så blir det intressant!” men jag håller faktiskt inte med. Upprepningar leder lätt till leda! Det här gäller speciellt låten ”Channeling the Sixth Extinction” där avslutningen med det taktfasta dunkandet och de rätt trista gitarrimprovisationerna faktiskt tråkar ut mig rejält. Det är nästan så man börjar tro att skivan hängt sig efter ett tag. Har svårt att förstå vitsen med ett sådant här låtparti.

Men det är naturligtvis roligare att skriva om det som är riktigt bra på plattan. Och det är framförallt det 8 minuter långa titelspåret ”Sersophane” som måste lyftas fram. Här tycker jag man lyckas mycket bra med både intressanta tonföljder och komp. Samspelet mellan gitarr och keyboardklanger är mycket fint och så småningom drar trummor och bas igång låten ordentligt. Mycket njutbar ProgPunk, i mina öron. Rytmerna i låten är rätt fascinerande med en tidvis närmast hysteriskt trummande Alexander Skepp medan det grundläggande gitarr- och keyboardtemat från Einar Baldur och David Lundberg ofta rör sig i ett betydligt långsammare tempo. Men det funkar! Efter halva tiden på låten ändras både takt och låt-tema en del och det blir lite mer upprepningar och ganska taktfast. Men på slutet kommer det där fina temat från början återigen och låten slutar magnifikt med rejält driv bakom trummorna (med rejält cymbalsus) och flera fina ackordsekvenser i fina harmonier följer allra sist.

Jag gillar också låten ”Fort Europa” för det fina lite kantiga gitarrspelet (inklusive slide-guitar och banjo). Men jag hör återigen lite för mycket upprepningar på slutet av låten för att den skall kännas riktigt intressant.

På det hela taget är det en intressant release men jag kunde inte riktigt ta till mig allt på plattan så därför blev det ett rätt modest slutbetyg.

gosta-berlings-saga-band

Gösta Berlings Saga – Sersophane
Icosahedron Music, ICO2

1. Konstruktion
2. Sersophane
3. Fort Europa
4. Dekonstruktion
5. Channeling the Sixth Extinction
6. Naturum

www.gostaberlingssaga.com

www.facebook.com/gostaberlingssaga

 

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Karmamoi – Silence Between Sounds

karmamoi-silence-between-sounds_web

”Silence Between Sounds” är det tredje skivsläppet från italienska Karmamoi som grundades 2008. Bandet har genomgått rätt stora förändringar genom åren men kärnan är fortfarande trummisen och keyboardisten Daniele Giovannoni, basisten Alessandro Cefalì och gitarristen Alex Massari. Den här gången har man valt att använda flera sångerskor på låtarna i stället för bara en.

Utan att gå in på tidigare plattor kan man lugnt säga att bandet med sin tredje skiva trängt ner djupt ibland den progressiva rocken och vi får höra en mycket intressant blandning musik med både nya och gamla influenser. Det gläder mig speciellt att bandet bland annat verkar ha tagit upp tråden efter svenska Paatos. Flera av låtarna är skrivna i samma anda som Paatos repertoar (t ex ”Plato’s Cave” och ”Canis Maioris”) och valet av sångerskor förstärker ytterligare detta intryck.

Plattan innehåller 8 fina låtar med väl tilltagen längd som ger utrymme för en hel del variation. Jag måste speciellt framhålla låtarna ”Nashira” och ”Plato’s Cave” som särskilt bra. Båda två innehåller mycket dynamik, från lugna pianodominerade partier till mer trumdrivna delar i högre tempo. Speciellt ”Nashira” har i mittenpartiet mycket sköna lugna stämningar med piano, stråkar och akustisk gitarr plus skön sång av Sara Rinaldi men på slutet ökar tempot och intensiteten. Allra sist ett fint gitarrsolo i skönt avspänt tempo. ”Plato’s Cave” har en snarlik struktur som inleds med ett instrumentalt parti med mycket skönt rockdriv för att sen helt övergå i ett lugnare mittenparti. Återigen hör vi Sara Rinaldi i Janis Joplin-inspirerad sång men efterhand får hon även underbart stöd av sopranen Irene Morelli i ett parti som verkligen har Paatos-känsla. Strax före 4 minuter i låten får vi höra ett mycket fint instrumentalt parti med keyboard, flöjt och bas innan underskön sång tar vid igen. Som grädde på moset kommer sedan en fantastiskt bra instrumental avslutning i ökande tempo. Den kröns på slutet av ett underbart keyboardsolo av gästmusikern Emilio Merone.

Övriga låtar har också hög kvalitet och jag kan faktiskt inte hitta ett svagt spår på plattan. Låten ”Atma” måste också få ett speciellt omnämnande då den är väldigt speciell. En kort textfras som upprepas i långsam takt av sångerskan Hellena. Allt kompat med sköna lugna pianotoner och diverse elektroniska ljud. Så småningom även lite mer taktmarkeringar och ytterligare sköna sopranstämmor som komp. På slutet ändrar låten karaktär och blir mer rockig, nästan i Anekdoten-stil.

Totalt sett en alldeles utmärkt skiva för den lite mer kräsmagade och krävande musikälskaren. Ett verk med tonvikt på harmonier och känsla och med starka kvinnliga vokala insatser. Kort sagt, en av årets bästa skivsläpp! Återigen visar italiensk Prog framfötterna!

Karmamoi – Silence Between Sounds
Egenproducerad

Silence Between Sounds
Nashira
Atma
Sirio
Martes
Plato’s Cave
Lost Days
Canis Maioris

www.karmamoi.it
www.facebook.com/karmamoi

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson

 

Maschine – Naturalis

maschinenaturalis-web

Naturkatastrofer. Kan det vara något att bygga ett album på? Ja, det tycker uppenbarligen nya lovande brittiska prog-bandet Maschine på den nya plattan med titeln ”Naturalis”. Efter succén med debutplattan ”Rubidium” med starka influenser av bl a Pain of Salvation kändes det spännande att ta del av uppföljaren.

Det börjar verkligen superbra med den 12 minuter långa låten ”Resistance” som återigen ger starka vibbar av (tidiga!) Pain of Salvation. Trevligt är också att den nya mycket duktiga belgiska sångerskan och keyboardisten i bandet Marie-Eve de Gaultier tar rejält med plats på denna och flera andra låtar på plattan. Hon kompletterar Luke Machin väldigt bra bakom micken och keyboardkompet är jättebra. Jag gillar speciellt när hon petar in lite klassiska mellotronstråkar här och där (t ex det urläckra partiet efter 10 minuter). Särskilt bra är också mittenpartiet mellan 4-7 minuter i inledningslåten. På slutet i detta parti är det även närmast lite Änglagårdskänsla med mycket fint flöjtspel. Och vem spelar flöjt? Jo, det är Marie-Eve igen. Verkar vara en sanslöst bra rekrytering till bandet.

Tyvärr håller inte de närmast följande låtarna riktigt samma kvalitet som inledningslåten med undantag kanske för ”Make Believe” som bitvis är riktigt vacker. Bandet ger sig på dessa låtar ut på lite mer populär-jazz/funkiga eskapader som inte riktigt tilltalar mig.

Men avslutningslåten (bland de studioinspelade låtarna), som återigen är ett långt stycke, höjer sig återigen till nivåer som är i närheten av inledningslåten. Här är domedags- och katastrofkänslan lite mer närvarande och det låter tidvis dramatiskt. En ganska hetsig takt där jag kanske tycker att den nye trummisen James Stewart och Marie-Eves repetitiva keyboardslinga får kämpa lite väl mycket emellanåt för att hålla jämna steg med varandra. Men frånsett detta är det ett riktigt njutbart stycke.

Som avslutning måste jag säga att Maschine är ett riktigt intressant nytt progressivt rockband som man nog kan hoppas mycket på inför framtiden. Synd bara att just denna plattas mittparti inte riktigt höll samma kvalitet som inledning och avslutning.

Maschine – Naturalis
InsideOut Music

1. Resistance (11:52)
2. Night And Day (5:08)
3. Make Believe (7:10)
4. Hidden In Plain Sight (7:01)
5. A New Reality (8:45)
6. Megacyma (11:46)
7. Eyes Pt.2 (Live in Veruno) (8:55) *
8. Rubidium (Live in Veruno) (8:47) *
* Tracks 7+8 are bonus tracks recorded live at 2Days Prog+1 *

http://www.maschineuk.com
www.facebook.com/maschineuk

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson

Meller Golyzniak Duda – Breaking Habits

mgd-breaking-habits-web

Tre välkända polska rockmusiker (faktiskt något av en polsk supergrupp) släpper så här på senhösten en platta som sägs vara inspelad på gammalt klassiskt retrovis  – det vill säga inspelat live i ett och samma rum utan en massa pålägg och specialmixningar (fast helt utan pålägg är det faktiskt inte om man lyssnar noga). Det är i alla fall avskalat, tidvis tämligen ’skitigt’ men faktiskt också tämligen njutbart även för oss mer lite mer kräsmagade progfans. Musikerna är Maciej Meller (gitarrist med förflutet i Quidam), Maciej Golyzniak (trummis i Sorry Boys) och Mariusz Duda (sångare och basist från Riverside). Den sistnämnde berättar att han haft en förfrågan från de andra att göra en sån här inspelning sedan länge men att det alltid kommit annat emellan. Men efter gitarristen Piotr Grudzinskis hastiga frånfälle i Riverside kan man förstå att Mariusz nu tagit tillfället i akt att som omväxling göra något helt annat än tidigare. Även som i fallet med Riverside står Mariusz för både basspel och sång på denna platta.

Man får säga att det är rätt djärvt att ge sig på ett sånt här projekt i den meningen att bandet här spelar musik på ett sätt som egentligen ingen av dem gör i vanliga fall. Vi vet exempelvis att Mariusz är något av en perfektionist men här släpper han alla fallskärmar och livlinor och bara kastar sig ut i det okända (precis som titeln på plattan antyder). Men det går naturligtvis bra för alla – de visar att de är riktiga proffs. Det problem som finns är kanske att soundet är så annorlunda mot vad deras fans normalt är vana vid. Själv upplever jag bristen på understöd från keyboards som lite udda vilket ibland ger ett lite tomt sound. Fast för det mesta lyckas bandet få till en tät och fin ljudbild i alla fall. Fast jag får erkänna att inspelningen inte riktigt lyckas få fram samma varma sköna känsla i Mariusz sångröst som vi vanligen hör. Sången är lite ’burkig’ eller ’instängd’ vilket kanske beror på sättet de spelade in på eller så har man medvetet mixat det så här. Maciej Mellers gitarrspel är däremot klanderfritt och mestadels väldigt njutbart.

Bästa låtarna på plattan är den inledande ”Birds of Prey”, den instrumentala titellåten ”Breaking Habits” (skönt improviserad) och den långa ”Floating Over” (som också släpps som singel). För det mesta kan man säga att det är klassisk rock som spelas med vissa blues-inslag och en hel del improviserat. En bra inspelning men som tidigare sagt rätt så annorlunda. Kan mer liknas vid en oslipad diamant än ett praktsmycke.

Meller Golyzniak Duda – Breaking Habits
Rock-Serwis

1. Birds of Prey
2. Feet on the Desk
3. Shapeshifter
4. Breaking Habits
5. Against the Tide
6. Tatto
7. Floating Over
8. Into the Wild

www.rockserwis.pl

www.facebook.com/mellergolyzniakduda

 

Betyg:7/10

Karl-Göran Karlsson

 

Riverside – Eye of the Soundscape

riverside-eye-of-the-soundscape-web

Den nya plattan från Riverside har som de flesta progfans vet en tragisk bakgrund i att den mycket uppskattade gitarristen Piotr Grudziński hastigt avled i februari i år. Det här var naturligtvis ett hårt slag mot bandet eftersom Piotr verkligen bidragit till deras mycket speciella sound. Den nya plattan får naturligtvis ses som en sort sista hyllning till Piotr och innehåller nya och gamla versioner av i huvudsak instrumentella låtar som tidigare inte släppts på skiva. Man kan vara lite skeptisk till den här typen av snabbt ihopsamlade minnesplattor som ofta är ett sätt av skivbolagen att mjölka så mycket pengar man bara kan av en artist eller ett band så länge det går. Men det går också att förstå Mariusz Duda och de andra i bandet när de säger att det var viktigt att få till ett värdigt avslut och att verkligen göra en platta dedikerad till Piotr. Eller som de uttrycker det – ”This is our last journey together so we dedicate this album to you, Brother. In our hearts you will stay forever.”

För er som inte vet något om den nya plattan (en dubbel-CD) skall direkt sägas: Det här är ingen typisk Riverside platta! Eller mer tydligt: Här finns inte mycket spår av någon Prog Metal för den som mest gillar den sidan av Riverside. Faktum är att den till stilen är mycket mer lik musiken från Marisusz Dudas sidoprojekt Lunatic Soul än det vi brukar höra från Riverside. Här är fullt av elektroniska soundscapes (det är kanske det titeln syftar på?) och rytmer. Piotrs bidrag finns men de är inte på något sätt dominanta. Fast där de dyker upp är de som vanligt mycket effektfulla.

För undertecknad, som är lika fascinerad av båda sidor av Mariusz Dudas låtskrivande och arrangemang i de båda projekten, så har slagsidan mot Lunatic Soul absolut ingen betydelse. Det blir likafullt högintressant.

Den nya skivan innehåller fyra helt nya i huvudsak instrumentella låtar: “Where The River Flows”, “Shine”, “Sleepwalkers” and “Eye Of The Soundscape”. Av dessa tycker jag själv att den inledande 11 minuter långa ”Where The River Flows” är den bästa med sitt rätt suggestiva elektroniska sound (påminner faktiskt en hel del om Tangerine Dream) som vandrar runt i lite olika skepnader och med Mariusz’ basspel och sångröst i skön falsett som fin avslutning av låten. Övriga nya låtar kanske inte ger ett lika stort intryck även om ”Sleepwalkers” bjuder på ytterligare lite skönsång från Mariusz och en hel del sköna sound, mest elektroniska och inte så mycket kopplat till Piotrs gitarr. Den avslutande ”Eye of the Soundscape” är, trots att den ligger bakom titeln på plattan, den kanske minst intressanta av de nya låtarna. Den som brukar vara kritisk till elektronisk musik får här lite vatten på sin kvarn – ”Det är bara en massa konstiga ljud utan sammanhang eller melodi”. Man kan kanske se det som något av en psykedelisk utsvävning. Fria improvisationer där förvisso Piotr är med och bidrar med sina gitarrtoner. I vilket fall, denna låt ger dubbel-CDn en mycket harmonisk och lugn avslutning.

Kanske lite överraskande får jag nog ändå säga att för mig är de två bästa låtarna på denna dubbel-CD låtarna ”Night Session –  Parts 1 and 2”. De här två låtarna släpptes som bonus-CD till den tidigare plattan SONGS (”Shrine of New Generation Slaves”) och det var kanske inte så många som uppmärksammade dem. Därför är det jättebra att låtarna lyfts fram här igen. Jag gillar verkligen stämningarna som byggs upp i dessa två låtar. Det är mycket av märkliga ljud mitt i allt det sköna plus otroligt läckra taktmarkeringar. Ibland tror man att man befinner sig mitt inne i en transformatorstation (!). Här finns så många sköna ljuddetaljer. Inte minst de närmast Vilda Västern-liknande gitarrtonerna som kommer plötsligt för att lika plötsligt försvinna. Jag inbillar mig att Piotr faktiskt ligger bakom mycket av de fantastiska gitarrljuden på dessa låtar. Kanske rent av också de närmast gudomligt vackra harp-tonerna en bit in i Part 2? Sen är det fullständigt genialt att pressa in de sköna saxofon-solona av Marcin Odynieci i Part 2. Dessa två låtar ligger kanske närmast det vi brukar få höra från Lunatic Soul och jag älskar det.

Resterande låtar på plattan består i stort av remixade versioner av tidigare Riverside-låtar eller bonus-låtar från tidigare plattor. Den bästa här tycker jag är remixen av ”Rapid Eye Movement” där vi får höra mycket av Piotrs fina gitarrspel.

Totalt sett är det här ett mycket bra skivsläpp. Men då mycket är återanvänt är det svårt att sätta ett riktigt toppenbetyg. Likväl är det svårt att finna mycket som är bättre inom genren.

Riverside – Eye of the Soundscape
InsideOut Music

CD1:
1. Where The River Flows
2. Shine
3. Rapid Eye Movement (2016 Mix)
4. Night Session – Part One
5. Night Session – Part Two

CD2:
1. Sleepwalkers
2. Rainbow Trip (2016 Mix)
3. Heavenland
4. Return
5. Aether
6. Machines
7. Promise
8. Eye Of The Soundscape

www.riversideband.pl
www.facebook.com/Riversidepl
www.instagram.com/riversideband.pl

Betyg:8/10

Karl-Göran Karlsson

Kaipa da Capo – Dårskapens monotoni

kaipa-da-capo-darskapens-monotoni

Gamla symfonirockarna Kaipa har ju återuppstått i ännu en reinkarnation som kallas Kaipa da Capo. Bandet består av de tre originalmedlemmarna Roine Stolt på gitarr, Ingemar Bergman på trummor och Tomas Eriksson på bas och kompletteras av Max Lorentz på keyboards och Roines bror Michal Stolt på sång, keyboards och gitarr. Det betyder alltså att samtliga originalmedlemmar i Kaipa nu är i gång igen men i två olika konstellationer eftersom Hans Lundin kör vidare under Kaipa-namnet (med sju plattor utgivna sedan 2002) tillsammans med andra musiker. Kaipa da Capo har så här lång turnerat med sin gamla repertoar (på sistone med bejublade konserter i både Malmö och Göteborg) men nu är det alltså dags för en ny platta med helt nyskrivet material.

Särskilt  intressant med denna release är att Merit Hemmingson gästar bandet på den nya plattan med lite sång på en av låtarna. Jag vet att Merit var en av de stora förebilderna för Hans Lundin när det begav sig på 70-talet så det känns ju väldigt kul att hon medverkar även här. Den nya plattan har ett enastående fantasifullt och snyggt omslag. Det visar en skäggig och långhårig man med ett tredje öga och man ser liksom energin stråla i vågor uppåt från honom. Man anar ett meditativt och kanske psykedeliskt anslag i detta motiv. Ursnyggt är det i alla fall. Det lär vara konstnären Rick Jacobi som gjort denna målning som kallas ”Upward flow”.

OK, låt oss nu skärskåda musiken på den nya plattan. Det är alldeles uppenbart att bandet valt att i stort sett hålla fast vid Kaipas 70-tals vintage sound med orgel och gitarr som dominerande kännetecken. Bara i undantagsfall hörs lite mer modernare elektroniska inslag (och då enbart i avslutningen av några av låtarna). Alltså, det här är en riktig Retro-platta men med nyskrivna melodier. Låt oss ta en titt låt för låt.

  1. Dårskapens Monotoni

Inleds med ett klassisk gitarrtema kompat med orgeltoner som verkligen känns igen från gamla Kaipa-tiden. Efter ett tag bryts detta mot ett nytt tema som jag spontant får intrycket av att Roine plockat hem från turnén med Steve Hackett men som anpassats för användning i detta sammanhang. Efter denna inledning kommer så sång av Michael Stolt. Texten är inte särskilt solklar om vad den egentligen handlar om men jag får intrycket av att det är en kritisk betraktelse till dagens mediespråk och nyhetsjournalistik. Viss tillnyktring behövs (”bröder och systrar, kom hem kom hem”). OK, det här är min personliga tolkning som inte alls behöver vara korrekt. Men tolkningen ligger väl i betraktarens ögon, eller hur?

Låten avslutas väldigt snyggt med vackra toner och ljudlandskap. Även lite österländska stråkar hörs allra sist.

  1. En Pojk

Andra spåret är betydligt mer lågmält men är fyllt av härliga bluesdränkta gitarrtoner från Roine. En helt OK låt med sång av Michael men den gör kanske inte något större avtryck. Ett undantag är dock de urläckra gitarrtemat efter cirka 6:30 minuter och den efterföljande instrumentala avslutningen som är väldigt fin. Här firar kombinationen gitarr och orgel återigen stora triumfer. Den allra sista minuten fylls av ljud som är mer elektroniska. Särskilt fräckt är de helikopterliknande ljuden.

  1. Vi Lever Här

Den här låten är fin men känns väldigt enkel i sin grundmelodi. På grund av texten fick jag tillfälligt en märklig association till töntlåten ”Vi bor på landet” med det gamla (ö-)kända buskisbandet Bröderna Djup men det är klart att det här är något helt annat. Trallvänlig musik fram till cirka 3 minuter där lite mer molltoner tillfälligtvis ger låten en annan karaktär innan låten återgår till huvudtemat.

  1. Det Tysta Guldet

Så var det då dags för plattans klart bästa spår med en längd på över 10 minuter. Den inleds med porlande vatten, fågelsång och avlägset klingande kyrkklockor. Kan man börja en låt bättre? Och vilken fortsättning sen! Underbara gitarr- och orgeltoner i perfekt samklang och dessutom kryddade med Merit Hemmingsons härliga folkmusikinspirerade wailande (om jag får säga så). Snacka om rysningar och ståpäls! Inte nog med det, efter två minuter öser så Max Lorentz på med full kyrkorgel i bästa Rick Wakeman-stil. Och strax före sången börjar hör vi Roine och Max spela något som låter som avslutningen på en kyrkopsalm. Underbart vackert (detta tema återkommer även senare i låten)! Dessa inledande tre och en halv minuter är skivans klart bästa parti och måste helt enkelt höras!

Låten ändrar sedan karaktär och blir en mer traditionell sång som inte alls gör ett lika starkt intryck som inledningen. Några solon från Roine levereras men kanske inte med något man inte hört förut. På slutet återkommer dock kyrkorgelkompet och Merits sång och vi är åter tillbaka bland mycket njutbara toner. Den underbara avslutningen där det rinnande vattnent kommer tillbaka är nästan i klass med avslutningen av Yes-klassikern ”Close to the edge”.

  1. Spår Av Vår Tid

Den här låten har en inledning som påminner väldigt mycket om inledningen på Genesis-låten ”Fountain of Salmacis”. Akustisk gitarr med mellotronstråkar som stegras och sjunker i intensitet. Det är bara orgeltonerna som fattas. Mycket vackert är det i alla fall och den efterföljande sången av Michael är kanske hans bästa insats på plattan. Har annars lite svårt för Michaels sång som påminner om Ulf Lundell, dock med betydligt bredare basregister. Men här sjunger han väldigt bra. En fin låt.

  1. Tonerna

Så kommer då plattans längsta låt (17 minuter) som inledningsvis låter som ett svängigt jam där man leker lite med tonarter och atonalitet. Svängigt är det i alla fall. Får mig på något sätt att tänka på Kaipas gamla polare i Samla Mammas Manna. I den här låten får vi också höra lite skönt blås ifrån Ludde Lorentz. Så småningom tar sång vid och på denna låt hör vi faktiskt Max Lorentz ta sig an huvuddelen av sångpartierna (även om Michael också sjunger lite senare i låten). Tyvärr får jag väl säga att både sång och instrumentala delar i den andra hälften av låten inte riktigt når upp till samma nivåer som i övrigt på skivan. Det här gör att just den här låten inte känns så intressant, trots längden. Fast de två avslutande minuterna är rätt så kul, får jag erkänna. Är det Roine som härmar en galande tupp där på slutet med sin gitarr?

  1. Monoliten

Sista låten är en släpande men vacker låt som är lätt att ta till sig. Mycket fina harmonier mellan gitarr och keyboards. Michael sjunger ”Bortom tredje ögat finns en värld” vilket väl anspelar på omslagsillustrationen. I denna låt hör vi sånginsatser från de flesta i bandet, inte bara Michael. En fin avslutningslåt på en fin platta. Allra sist får vi oss till livs lite meditativa andningsövningar! Kanske för att aktivera vårt tredje öga (dörren till inre världar och ett högre medvetande)?!

Till sist, vad blir då slutomdömet om denna platta? Det var faktiskt inte helt lätt denna gång för trots väldigt mycket sköna toner (särskilt låten ”Det Tysta Guldet”) så finns här också mindre inspirerande partier och musikaliska insatser. Det känns som att jag denna gång frestas ta fram en lite mer krävande och kritisk bedömning som kanske sänker betyget till nivåer som jag annars inte brukar ge för motsvarande plattor. Det som stör mig lite är att plattan i mitt tycke är lite för mycket Retro. Jag är en stor fan av tidiga Kaipa (särskilt plattan ”Inget nytt under solen” är ju helt underbar) men jag förstår egentligen inte varför man envisas med att hålla fast vid just den här stilen på musiken. Jag tycker att man mycket väl kunde ha gjort något mera modernt och nyskapande. Jag sticker nog ut hakan här och tycker att Hans Lundin har lyckats bättre i det avseendet. Sen tycker jag att det bitvis blir lite för mycket flört i sångstilen med artister som exempelvis Ulf Lundell. Sen skall jag kanske svära lite i kyrkan och säga ”Är det inte lite för mycket Roine Stolt på denna platta?” Av dessa 70 minuters musik står Roine och hans solon för en väsentlig del här. Missförstå mig rätt, jag hyser stor beundran för Roine men det här känns nästan lite för mycket. Faktum är att jag tycker att Roines insatser på plattan med Jon Anderson är bra mycket bättre än här. Roine behöver en rejäl sparringpartner (t ex Jon Anderson, Neal Morse eller varför inte Tomas Bodin) för att det skall bli riktigt bra, enligt min åsikt.

Det här förklarar varför jag denna gång är lite av en surkart och ger ett rätt så modest betyg på en platta som trots allt är riktigt bra.

Kaipa da Capo – Dårskapens monotoni
Foxtrot Music

1 Dårskapens Monotoni (R. Stolt)
2 En Pojk (R. Stolt)
3 Vi Lever Här (I. Bergman – R. Stolt)
4 Det Tysta Guldet (R. Stolt)
5 Spår Av Vår Tid (M. Stolt)
6 Tonerna (M. Lorentz)
7 Monoliten (R. Stolt)

http://www.facebook.com/groups/kaipadacapo

Betyg:7/10

Karl-Göran Karlsson

 

An Endless Sporadic – Magic Machine

an-endless-sporadic-magic-machine

Ibland stöter man på musik och musiker som serverar något långt utanför det vanliga. Det här gäller i synnerhet den nya releasen ”Magic Machine” från bandkonstellationen An Endless Sporadic. Det här verket kvalar verkligen in under epitetet ”Artrock” för här finns i stort sett hela skalan av musik från det klassiska till tyngsta rock representerat i en enda salig blandning.

Bandet leds av kompositören och multi-instrumentalisten Zack Kamins (tidvis verksam vid Berklee College of Music i Boston) som tillsammans med ett flertal högklassiska musiker har vävt ihop denna komposition (eller vad vi nu skall kalla den). Bland övriga i bandet märker vi bland annat Jonas Reingold på bas och Navene-K (från Animals as Leaders) på trummor. Vi har också gästspel i varsin låt av Roine Stolt och Jordan Rudess (från Dream Theater). Dessutom medverkar en hel svärm av musiker på i huvudsak klassiska instrument. Lite udda här är percussionisten Michael Iago Mellender som bland annat spelar på ”Hand-hammered Lasagne Warming Trays”!

Plattan innehåller väldigt mycket fin musik men i en salig blandning och utan vanliga låtstrukturer som man annars är van vid. Visst brukar den progressiva rocken ofta ta ut svängarna men det här är flera snäpp värre, måste jag säga. Precis som man har lärt sig ett tema går musiken vidare till nästa och sen nästa och nästa i en ändlös sekvens. Bandets namn gör verkligen skäl för sig – det är verkligen en ändlös sporadisk musikupplevelse med närmast labyrintkänsla. Det är ingen tvekan om att det är bra och att musikerna är skickliga men man blir lite frustrerad av att lyssna. Exempelvis – det är mycket svårt att efteråt beskriva essensen av varje enskild låt. Jag tycker det är nästan omöjligt när låtarna har så lite egen och unik struktur.

Den låt som ändå sticker ut mest och som är min favorit på plattan är den långa ”Sky Run” som även finns släppt på en rätt så snygg animerad video. Här får vi höra Jordan Rudess på piano och andra keyboards. En mycket njutbar komposition men även här har man svårt att få kläm på låten och dess väldigt många ansikten. Jag gillar dock skarp hur man här har vävt in klassiskt komp, bland annat väldigt mycket fina partier med blåsinstrument och det låter faktiskt riktigt bra.

Jag gillar även de tre avslutande låtarna på plattan som jag tycker har lite mer struktur och finess. Här får vi också höra lite mer av Jordan Rudess och Roine Stolt. Slutbetyget är jättesvårt att sätta. Det blir bra men denna siffra har en väldigt stor ’felmarginal’. Man måste ha rätt humör för att lyssna men jag kan tänka mig att plattan kommer att imponera stort på den som gillar lite mer komplex musik medan andra kommer att ge upp redan vid första lyssningen.

An Endless Sporadic – Magic Machine
Reingold Music

1 The Departure (5:54)
2 Magic Machine (5:05)
3 Galactic Tactic (3:07)
4 Finding The Falls (5:36)
5 The Assembly (5:15)
6 Agile Descent (4:16)
7 Sky Run (8:55)
8 Through The Fog (4:19)
9 Sea Voyage (2:54)
10 Impulse II (4:28)

https://www.facebook.com/anendlesssporadic

 

Betyg:7/10

Karl-Göran Karlsson

Blind Ego – Liquid

GAOM BE Promo_Sleeve_047_RZ.indd

 

RPWLs gitarrist Kalle Wallner är efter 7 år tillbaka med ännu en soloplatta (nummer 3) under bandnamnet Blind Ego. Som tidigare omger han sig återigen av helt nya musiker hämtade från olika håll. Exempelvis har vi Arno Menses från Subsignal, svenske Erik Ez Blomkvist från Seven Thorns och Aaron Brooks från Simeon Soul Charger på sång, Heiko Jung från Panzerballet och Sebastian Harnack från Sylvan på bas och Michael Schwager med förflutet i Dreamscape på trummor. Naturligtvis har vi också RPWL-kollegan Yogi Lang vid mixerbordet.

Sju år är en ansenlig tid och det är knappt man känner igen Kalle med ett numera skäggprytt ansikte. Då undrar man om det hänt lika mycket rent musikaliskt? Nja, det kan man knappast säga. Kalles sidoprojekt ligger lite mer rakt i mittfåran på klassisk rock och ganska långt distanserad från den ofta pompösa och mäktiga musiken från RPWL.

Tidigare plattor har bjudit på rätt intressanta varierade låtar men den här gången har jag lite svårt att se samma variation. Dessutom känns det tyvärr stundtals tämligen trist och oinspirerat utan verkligt bra teman och melodier. Jag är inte vän med sångaren Erik Ez Blomkvist som tyvärr inte tillför så mycket till låtarna. Däremot är låtarna med Arno Menses vid micken betydligt mer intressanta. Bästa spåret på plattan är tveklöst spår nummer två betitlat ”Blackened” och jag får väl medge att denna låt är också den som är mest lik repertoaren hos RPWL, Kalles huvudsakliga hemvist. Mycket bra sång och ett gitarrkomp som är riktigt fint med tämligen mycket ekoeffekter och med inslag av både akustiska och elektriska gitarrtoner. En annan trevlig låt är ”Not going away”, återigen med Arno på sång och återigen med stämningar som vi känner igen från RPWL. Till sist, låten ”Never escape the storm” ger oss i början väldigt fina gitarrharmonier och skaplig sång av Erik innan låten övergår i lite mer traditionellt rockstuk i den senare hälften av låten.

Men bland övriga låtar sticker inte mycket ut och det är svårt att dras med i musiken (trots att det svänger bra i exempelvis ”Hear my voice out there”). Kalle visar naturligtvis sin kompetens som gitarrist på många ställen men det krävs mer för att musiken skall fastna och ge något bestående.

Nej, den här gången känner jag viss besvikelse jämfört med tidigare alster så det blir bara precis ett godkänt betyg. Så snälla, återvänd till RPWL-gänget och fortsätt komponera och spela bland ett av de bästa tyska banden inom Progressiv Rock.

Blind Ego – Liquid
Gentle Art of Music

1. A PLACE IN THE SUN
2. BLACKENED
3. WHAT IF
4. NOT GOING AWAY
5. NEVER ESCAPE THE STORM
6. TEARS AND LAUGHTER
7. HEAR MY VOICE OUT THERE
8. QUIET ANGER
9. SPEAK THE TRUTH

http://www.blind-ego.com

Betyg:6/10

Karl-Göran Karlsson