Axel Rudi Pell – The Ballads V

Ja, detta är ingen ny skiva utan en balladsamling. Den femte i ordningen. Till skillnad mot sina kollegor i Magnum så bjuder de i alla fall på tre helt nya spår och en gästsångerska i Bonnie Tyler. Javisst ni läste helt rätt. Bonnie Tyler sjunger duett i Love´s holding on och hon låter likadan som alltid. Tack för den! Själva låten är en sån där riktigt svulstig ballad extra allt. Inte illa!

Vidare kör de en cover på Ed Sheerans I see fire från Hobbit-filmen. Här bygger de upp låten och fyller den med alla klassiska Axel Rudi Pell-ingredienser. Helt ok!

On the edge of our time är däremot en helt egen ny låt som har allt man kan önska av Axel Rudi Pell! Deluxe säger jag bara. Synd bara att den aldrig tar slut. Nä, skämt åsido. Efter 7 minuter och 42 sekunder tycker de tydligen själva att det får vara nog. Hade jag varit med i studion hade jag klippt ned den med minst 2 minuter.

Kan även passa på att hylla den snygga covern på Neil Youngs Hey hey my my, ni vet den med textraden ”better to burn out than to fade away” som fanns med på Kurt Cobains avskedsbrev.

Därefter följer låtar vi hört tidigare men som är smakfullt utvalda. Däremot förstår jag inte vilken funktion live-låtarna fyller. Mistreated är såå tråkig och såå uttjatad vilket sångarna också verkar tycka. Seg dynga!

Också snålt att bara ge radio-versionen på duetten med Bonnie Tyler som bonus i den dyra deluxe-boxen. Borde ha funnits på den vanliga CD-skivan så man kunde välja vilken version man vill ha på sin samling.

Men trots detta är Axel Rudi Pells The Ballads V en helt godkänd skiva i väntan på nästa studio-släpp.

Axel Rudi Pell – The Ballads V
SPV / Steamhammer

1. Love´s holding on (feat. Bonnie Tyler) – new song
2. I see fire (Ed Sheeran cover) – new song
3. On the edge of our time – new song
4. Hey hey my my
5. Lived our lives before
6. When truth hurts
7. Forever free
8. Lost in love
9. The line (live)
10. Mistreated (live)

http://www.axel-rudi-pell.de/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

House Of Lords – Saint Of The Lost Souls

James Christians House Of Lords börjar kännas som en trygg institution. De levererar skiva efter skiva så att säga. Ingen förändring på nya skivan. Här finns det ballader, lite snabbare låtar och även en och annan av halvepisk karaktär. Fina arrangemang och väl genomfört och James sjunger med samma styrka och inlevelse som vanligt.

Det jag gillar med House Of Lords är att de är lagom melodiska och variationsrika. Det blir inte tjatigt och tröttsamt att lyssna på. Man kan med stor behållning sätta på skivan och låta den gå. Det finns dock några låtar som sticker ut lite mer på den nya skivan. Hit the wall är en mycket snygg ballad som först i verserna känns lite Def Leppard men som i refrängen blommar ut till något helt eget. Najs!

Den lite ösigare titellåten Saint of the lost souls är inte heller helt oangenäm. Likaså den mer poppiga The other option faller mig i smaklökarna. Som sagt, House Of Lords överraskar kanske inte men de levererar! Gott nog!

Läste att deras skiva från 1992 Demon´s Down ska återutges och att de vill turnera med den. De fick aldrig chansen då det begav sig. Ni vet den gamla historien om hur den deppiga grungen mördade i stort sett all glad musik. Därför vill de backa bandet och försöka igen. Varför inte?

House Of Lords – Saint Of The Lost Souls
Frontiers Music Srl

1. Harlequin
2. Oceans divide
3. Hit the wall
4. Saint of the lost souls
5. The sun will never set again
6. New day breakin´
7. Reign of fire
8. Concussion
9. Art of letting go
10. Grains of sand
11. The other option

https://www.facebook.com/HouseOfLordsB

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Night Ranger – Don´t Let Up

Jag vet inte om det är jag eller Night Ranger som förändrats. I pressreleasen nämns hur många skivor de sålt och hur bra låtarna var förut (alla från 1980-talet). Efter ett par lyssningar förstår jag varför. Här finns ingenting att hämta. Låtarna är pinsamt mediokra och uselt framförda. Det enda jag fick var huvudvärk. De försöker dölja sin idéfattigdom med en orgie av sångstämmor och gitarrslingor som återanvänds om och om igen. Suck.

Jag tycker inte om att klaga för de tycker säkert själva att de har åstadkommit något intressant och bra, men som lyssnare får man inte den känslan direkt. Så om detta är det bästa som Night Ranger kan åstadkomma idag kan de lika gärna lägga ner!

(Sorgligt, gör om och gör rätt !)

Night Ranger – Don´t Let Up
Frontiers Music Srl

1. Somehow someway
2. Running out of time
3. Truth
4. Day and night
5. Don´t let up
6. (won´t be your) Fool again
7. Say what you want
8. We can work it out
9. Comfort me
10. Jamie
11. Nothing left of yesterday

Betyg: 2 / 10 

Peter Dahlberg

One Desire – One Desire

Detta finska band bildades runt 2012 av trummisen Ossi Sivula. Andra musiker kom och gick tills han träffade på den renommerade producenten, gitarristen och låtskrivaren Jimmy Westerlund (Pitbull, Sturm Und Drang, Joel Madden m fl). Detta hände 2014. De började spela in lite demos men behövde en bättre sångare som kunde göra låtarna mer rättvisa. Jimmy föreslog André Linman från Sturm Und Drang och han nappade. Strax därefter kom även bassisten Jonas Kuhlberg (Cain´s Offering, Paul Di´anno) med i uppsättningen. Dessa fyra killar släpper nu sin debutskiva. Vi pratar melodiös hårdrock här, en mix av Eclipse, Sturm Und Drang och Brother Firetribe ungefär.

Plattan öppnar urstarkt med mördarlåten Hurt som ni säkert redan hört. Den är skriven ensam av Jimmy. Ända sedan jag hörde den har jag gått och längtat efter denna skiva. Andra singeln Apologize är också en stark sak men inte lika direkt som Hurt. Det är så det fortsätter skivan igenom. Många bra låtar och snygg produktion, små detaljer som pimpar upp låtarna på ett bra sätt.

Jag hittar egentligen inget att klaga på här. Det ska väl i så fall vara att ett par refränger är lite lika varandra men det är petitesser.  En riktigt stark debut från i och för sig erfarna killar men ändå. Framtiden ser mycket ljus ut.

Favoritspår: Hurt, Buried alive och Turn back time

One Desire – One Desire
Frontiers Music Srl

1. Hurt
2. Apologize
3. Love injection
4. Turn back time
5. Falling apart
6. Straight through the heart
7. Whenever I´m dreaming
8. Do you believe
9. Buried alive
10. This is where the heartbreak begins

http://www.onedesire.net/

https://www.facebook.com/OneDesireBand/

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Eclipse – Monumentum

Den lika nitiske som talangfulle sångaren/producenten/låtskrivaren Erik Mårtensson vill att publiken ska ha kul och sjunga med i refrängerna med händerna uppe i luften. Det är sådan musik han vill skriva med sitt band Eclipse i alla fall.

Visst, här finns det både energi och attityd så det räcker. Inget att diskutera där. Låtarna är också helt okej men ganska strömlinjeformade kan jag tycka. Eclipse låter ungefär som Green Day möter H.e.a.t och gillar man det så har man inget att förlora. Själv blir jag lite uttröttad måste jag erkänna.

Men en låt som Born to lead kan inte ens en gubbe som jag stå emot. Då åker näven upp i luften. Black rain är oväntat tung så den diggas också. Bra så.

Eclipse – Monumentum
Frontiers Music Srl

1. Vertigo
2. Never look back
3. Killing me
4. The downfall of Eden
5. Hurt
6. Jaded
7. Born to lead
8. For better or for worse
9. No way back
10. Night comes crawling
11. Black rain

www.eclipsemania.com
www.facebook.com/EclipseSweden

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Brother Firetribe – Sunbound

De glada gossarna från vårt grannland i öst är tillbaka med sin fjärde platta i ordningen och konceptet är detsamma som på tidigare album. Melodisk hårdrock på gränsen till pop. Allting är välgjort och låtar som Taste of a champion, Indelible heroes, Shock och Strangled befäster bara deras redan starka repertoar. Avslutande och 60-talsdoftande Phantasmagoria med sina filmiska stråkar sticker ut från mängden men ryms ändå inom ramen så att säga. Snyggt jobbat!

De gör ingen besviken. Tvärtom. Här finns massor av stark melodisk rock av det lite snällare slaget. De är inte lika ”tuffa” som H.e.a.t. och Eclipse som försöker föra in mer hårdrock i genren AOR. Tänk istället 1986 och dåtida skivor från band som King Kobra, Treat och Europe. Lite åt det poppigare hållet som sagt. Gillar ni det så är det bara att lägga även denna till samlingen!

Det enda negativa är att de gör en onödig cover på John Parrs låt Restless heart från 1992. Den överträffar inte originalet!

Brother Firetribe – Sunbound
Spinefarm

1. Sunbound (intro)
2. Help is on the way
3. Indelible heroes (en fin passning till David Bowie, Lemmy och Prince i refrängen)
4. Taste of a champion
5. Last forever
6. Give me tonight
7. Shock
8. Strangled
9. Heart of the matter
10. Big city dream
11. Phantasmagoria

Brother Firetribe facebook

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Tokyo Motor Fist – S/T

Detta är ett samarbete mellan de gamla vännerna Ted Poley och Steve Brown. Ted sjunger ju i Danger Danger och Steve hanterar guran i Trixter. Steve sitter denna gång även i producentsätet. Tillsammans gör de glad solig kalifornisk hårdrock med smittande refränger. Det är melodiskt och kvalitativt också. Alltså inget hastverk som de bara slängt ihop för att göra lite snabba cash. 80-talet gör sig påmint även här så målgruppen är klar. Det är vi gubbar och tanter som vill minnas the good old days när solen alltid lyste och människorna var glada och lyckliga. Eller minns jag fel?

Hur som helst har ni här en stark debut från Ted och Steve. Är även värt att nämna att ingen mindre än Chuck Burgi (Rainbow) sitter bakom trummorna och Greg Smith sköter basen (Rainbow, Alice Cooper, Ted Nugent). Ett kompetent gäng således vilket hörs. Låtarna är starka och produktionen är bra. Gitarrljudet är väldigt bra. Inte illa!

Favoritlåtar: You´re my revolution, Love me insane och Love

Tokyo Motor Fist – S/T
Frontiers Music Srl

1. Pickin´up the pieces
2. Love me insane
3. Shameless
4. Love
5. Black and blue
6. You´re my revolution
7. Don´t let me go
8. Put me to shame
9. Done to me
10. Get you off my mind
11. Fallin´apart

Betg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Unruly Child – Can´t go home

För 25 år sedan släpptes den självbetitlade debuten som idag är en AOR-klassiker producerad av Beau Hill. Sångaren hette då fortfarande Mark Free (King Kobra, Signal) och han återförenades med bandet inför plattan 2010 som också var mycket bra. Därefter släpptes några låtar digitalt 2014 som påvisade ett lite vuxnare sound. Det soundet har de delvis behållit på denna skiva. Det är vuxenrock typ Little River Band blandat med lite AOR skulle man kunna säga. Denna gång har de jobbat extra mycket med sång och sångstämmor och har man en sångare extraordinär så är de förstås i första klass. Låtarna är ibland lite svårsmälta men det finns några mer lättsmälta också. Framförallt Point of view sticker ut som en favorit. En annan mer direkt låt är avslutande Someday somehow som minner om debutskivan. Likaså See if she floats och Get on top. Övriga kräver lite mer lyssning. Hoppas att de växer på sig och blommar ut till blivande favoriter.

Trots att skivan inte omedelbart fastnar som helhet vill jag ändå ge den ett ganska högt betyg för att den är så genomarbetad och att den har en av mina absoluta favoritsångare som idag kallar sig Marcie Michelle Free. Fantastisk röst! Jag vill även tro att skivan är en så kallad ”växare” som sagt.

Jag vet inte vem som producerat denna skiva men det är snyggt producerat kan jag avslöja i alla fall. Lite roligt är även att gitarristen Bruce Gowdy gjorde två skivor (1984 och 1986) under namnet Stone Fury med ingen mindre än Lenny Wolf (Kingdom Come). Jag kan verkligen rekommendera dessa även om de är svåra att hitta idag.

Unruly Child – Can´t go home
Frontiers Music Srl

1. The only one
2. Four eleven
3. Diving into the future
4. Get on top
5. See if she floats
6. She can´t go home
7. Point of view
8. Ice cold sunshine
9. When love is here
10. Sunlit sky
11. Someday somehow

https://www.facebook.com/unrulychildband/

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Lionville – A world of fools

Lionville började som ett AOR-projekt och är nu aktuella med sin tredje platta. Gruppen består av ett gäng italienare och svenske Lars Säfsund på sång (Work Of Art). Detta är ett piggt gäng som verkligen vet hur slipstenen ska dras. Skivan öppnas starkt med I will wait som också har ett uppfriskande Don Airey-liknande keyboardsolo. De fortsätter lika starkt med Show me the love. Tänk Toto kring 1986-1988 ungefär. Låter även en hel del som Michael Stanley Band på 80-talet också. Ni vet när han med ljusa rösten sjunger (Kevin Raleigh). Klockrent!

Lars sjunger både med teknik och känsla och gör nog sin bästa insats någonsin här. Låtarna håller mycket hög kvalitet rakt igenom. Ibland blir det lite drag av västkust som i låten Our good goodbye. Plattan avslutas med en snygg ballad.

Ni som gillar er AOR kryddat med västkustsound så som det lät i mitten på 80-talet får inte missa denna skiva. Om jag ska vara något negativ hade jag gärna hört lite mer progrock insprängt också. Då kanske det kunde blivit lika bra som GTR från 1986. Men detta är ändå med beröm godkänt med bra som lägstanivå!. Deras bästa skiva hittills!

Favoritlåtar: Show me the love, Image of your soul och I will wait

Lionville – A world of fools
Frontiers Music Srl

1. I will wait
2. Show me the love
3. Bring me back our love
4. Heaven is right here
5. A world of fools
6. One more night
7. All I want
8. Livin´on the edge
9. Our good goodbye
10. Paradise
11. Image of your soul

www.facebook.com/LIONVILLEofficial

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Magnum – The Valley of Tears

valley_of_tears-magnum-web

Magnum har en stor plats i mitt musikhjärta. Första gången vi möttes var 1982 och låtar som Soldier of the line och The spirit etsade sig fast för evigt. Jag har sedan dess följt bandet och troget köpt varje skiva de släppt. Även när de hette Hard Rain i slutet av 1990-talet.

Nu släpper de sin andra skiva med nyinspelningar och remixade versioner. Dock utan en enda ny låt vilket känns lite blodfattigt. Det är väl ingen dålig samling i sig men känns lite onödig kan jag själv tycka. Dessutom är det sista alstret med den långvarige keyboardisten Mark Stanway som varit med till och från sedan 1980. Bara det lämnar i sig en bitter eftersmak. Hur ska det låta framöver? Stanways avtryck är stort i Magnums sound. Sångaren Bob Catley fyller dessutom 70 år under 2017. Är denna skiva månne Magnums svanesång?

Innan de kastar in handduken vill jag att de i så fall remastrar de fem skivor de gjorde mellan 1986-1994. Gärna med extraspår och edit-versioner samt remixar. Snälla, om någon därute har kontakt med bandet. Var snäll och framför detta! Jag har längtat efter detta ända sedan de släppte sina förra remasters 2005. De stannade då på år 1985 så fortsätt nu gärna tack!

Magnum – The Valley of Tears
Steamhammer

1. Dream About You (remastered)
2. Back In Your Arms Again (Newly Re-Recorded)
3. The Valley Of Tears (remixed,remastered)
4. Broken Wheel (Newly Re-Recorded)
5. A Face In The Crowd (remixed,remastered)
6. Your Dreams Wont Die (remastered)
7. Lonely Night (acoustic Version,Newly Re-Recorded)
8. The Last Frontier (remixed, remastered)
9. Putting Things In Place (remixed, remastered)
10. When The World Comes Down (New live version)

http://www.magnumonline.co.uk/

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg