Hartmann – Hands On The Wheel

Den gamle At Vance-sångaren Oliver Hartmann är på gång med ett nytt album. Ingen mindre än Sascha Paeth (Avantasia, Kamelot) har hjälpt till att producera denna gång. Då kanske ni anar att folkmusiktonerna från förra albumet 2016 mer eller mindre är bortslipade. Hartmann har inte heller återgått till den lite poppiga stilen som han hade på sina första album. Man skulle kunna jämföra lite med FM som nu kör en lite bluesigare och rockigare variant av sig själva. Likadant tycks Hartmann ha resonerat. Han har slängt in mer blues och rock för att variera sitt eget sound.

Man kan definitivt skönja drag av gamla Whitesnake. Lyssna på The harder they come så förstår ni. Även I remember och Heart of gold. Speciellt i Olivers sätt att sjunga. Vill dock lägga till att det bara påminner om herr Coverdale. Oliver har inte alls lika mäktig eller känslig röst. Nämnas kan även duetten med Mr. Bigs Eric Martin, Simple man. Här kommer det fram lite folkmusik och det låter snyggt när gitarren och flöjten/violinen spelar tillsammans. Det för tankarna lite till Nik Kershaws The riddle, fast inte alls lika catchy då förstås.

Favoriten är dock Dreamworld som låter mer som den Hartmann som han lät på de första skivorna. Men bara lite.

Nä, detta är ingen skiva som jag kommer återkomma till något mer. Den varken berör eller engagerar på något sätt. Tyvärr.

Hartmann – Hands On The Wheel
Pride & Joy Music

1. Don´t want to back down
2. Your best excuse
3. Cold as stone
4. Simple man
5. Last plane out
6. Soulmates
7. The harder they come
8. Dreamworld
9. I remember
10. Lost in translation
11. The sky is falling
12. Heart of gold

Betyg: 4/10

Peter Dahlberg

Grand Design – Viva la Paradise

När jag lyssnar in nya albumet med Grand Design kommer jag att tänka på en gammal grupp från mitten av 1980-talet som hette Heavy Pettin´. Såg en recension på en skiva från 1985 där någon skrivit att det låter som att Biff Byfords lillebror skulle fronta Def Leppard. En ganska träffande beskrivning. Grand Design har ju också fått ta emot beröm för sina Def Leppard-influenser. Jag tycker dock att de putsat bort lite av detta sedan de första skivorna och gått mer mot ett sound som existerade främst 1985-1986. Ni kanske minns band som just Heavy Pettin´ men även Baby Tuckoo (1986), Kick Axe (1985), Black n Blue (1985). Det jag vill komma till är att alla dessa är bra arrangerade och bra producerade skivor i den melodiska rock-fåran, vilket även Grand Design är.

Dessa skivor hörde dock aldrig till toppskiktet vilket Grand Design i all ärlighet heller aldrig kommer att göra. Trots att skivan är välproducerad och så, så saknas låtarna. De där stora hittarna som fastnar och som man vill ha på sina samlingar. Även om sångaren har en ganska personlig (lite smurfig) röst så låter den oftast lite väl lika från låt till låt.

En låt fångar dock mitt intresse. U can´t fool love. Den sticker ut från de andra lite grann. Lite ”hårdare” och mer mörk och aningen suggestiv. Bra gitarrsolo också. Förhoppningsvis är detta ett smakprov på vad som komma skall då de lagt denna låt sist på skivan.

Hur som helst är detta inget hastverk och ni som inte var med på 1980-talet kan nog ta till er detta med glädje. Gillar ni detta så kolla gärna upp ovanstående band också!

En klart godkänd skiva!

Grand Design – Viva la Paradise
GMR Music Group

1. Face it
2. Rawk n roll hysteria
3. Viva la paradise
4. Don´t ice me out
5. Aim 4 the heart
6. I would be the wind
7. Love shouldn´t hurt
8. It´s only straight from the heart
9. Too late to fall in love
10. U can´t fool love

https://www.facebook.com/granddesignsweden/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Axel Rudi Pell – Knights Call

Vet man vem Axel Rudi Pell är så vet man också vad man får. Han är ingen överraskningarnas man precis. För er som inte vet så är Axel en stor Ritchie Blackmore-beundrare och framförallt av Rainbow-eran med Dio. Man skulle kunna säga att Axel Rudi Pell är ett andra klassens eller tredje klassens Rainbow som ibland glimmar till och har sina fina ögonblick. På denna skiva glimrar det till i den fartiga The wild and the young. Long live rock kanske är lite väl simpel men funkar också. Den episka Tower of Babylon med sina österländska toner är också en fin komposition.

Annars är det väl mest omtugg i olika variationer som inte väcker något som helst intresse. Kort sagt, ni som diggat detta innan kan lugnt fortsätta. Ni som är nyfikna på vad detta kan vara kan hellre börja med lite äldre vax. Jag kan rekommendera skivorna Kings and queens från 2004 och Mystica från 2006 som är riktigt starka i mitt tycke. Detta album får dock bara godkänt.

Axel Rudi Pell – Knights Call
Steamhammer

  1. The medieval overture
  2. The wild and the young
  3. Wildest dreams
  4. Long live rock
  5. The crusadors of doom
  6. Truth and lies
  7. Beyond the light
  8. Slaves on the run
  9. Follow the sun
  10. Tower of Babylon

www.axel-rudi-pell.de/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Chris Bay – Chasing The Sun

Chris Bay som vi alla förstås känner igen som sångaren i Freedom Call släpper helt överraskande en reggaeskiva. Nä, skoja bara, även om omslaget är soligt och somrigt värre är det pop som gäller här. Pop med Freedom Call-influenser kanske bör nämnas. Det blir förstås aldrig lika hårt. Andra influenser tycks ha varit Harpo, T-Rex, Steve Harley, Sparks, Cats In Space och liknande artister. På en låt, Move on, kan jag svära på att det är en duett med Blutengel. Fast det framgår ingenstans så jag får väl kanske äta upp detta påstående.

Chris Bay producerar och spelar dessutom alla instrument själv förutom trummor som hanteras av trummisen från, just det, Freedom Call. Även om låtarna är välskrivna låter det kanske lite tunt om ljudbilden. Jag hade önskat bredare ljudbild och bättre trumljud. Det skulle ha gjort låtarna mer rättvisa för de är inte så dumma. Men här framställs de i sin mest transparenta form. Detta kan förstås vara gjort med flit för att försöka återskapa en så genuin atmosfär som möjligt.

Hur som helst, så är det en helt okej platta. De lite mer glättiga låtarna vägs upp av ….eeeeh… de mindre glättiga låtarna. Svårt att välja någon riktig favorit. Är fortfarande lite osäker på om skivan kommer att hålla året ut. Det återstår att se. Klart godkänt försök dock.

Chris Bay – Chasing The Sun
Steamhammer/SPV

1. Flying Hearts 3:17
2. Light My Fire 3:42
3. Move On 4:07
4. Radio Starlight 3:50
5. Silent Cry 3:56
6. Hollywood Dancer 3:20
7. Keep Waiting 3:46
8. Misty Rain 3:59
9. Where Waters Flow In Heaven 4:20
10. Bad Boyz 3:20
11. Love Will Never Lie 3:52

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Ammunition – Ammunition

Gamle sångaren Age Sten Nilsen i nerlagda Wig Wam slog sina påsar ihop med ingen mindre än Eric Mårtenson (Eclipse, W.E.T. ) för att skriva lite låtar för några år sedan. Det utvecklades sen till bandet Age Sten Nilsens Ammunition och de släppte första skivan tidigt 2015. Nu är de tillbaka på nytt skivbolag och har kortat ner namnet till bara Ammunition.

Musiken är snärtig melodisk metal av hög kvalitet med slagkraftiga refränger och smittsamma hooks. De bägge herrarnas huvudband ekar i låtarna. Jag tänker då förstås främst på Wig Wam och Eclipse. Sången sköts av Age Sten Nilsen medan Erik spelar gitarr och bakgrundssjunger. Låten Wrecking crew var med i norska melodifestivalen förra året och ni som följer eurovision vet redan att de inte gick vidare. Här får vi den i en lite omarbetad version. Stark låt som börjar med lite vissling för att gå över till sleaze-rock av bästa märke.

Andra starka kort på skivan är inledande rökaren Time som direkt visar att partyt är igång. Den lite stillsammare Eye for an eye är också en mycket stark låt. En självklar singelkandidat om ni frågar mig. Den visar även lite mer bredd. Miss Summertime är en annan låt som fastnar. Också i det lugnare tempot. Hade de gjort den lite mer country kunde det ha varit en hit med Kid Rock. Till sist vill jag välja den 80-talsdoftande Virtual reality boy. Mer hair-metal än så här blir det sällan. Skulle kunnat vara tagen från valfri Steel Panther-skiva. Bortsett från texten då.

Men allt är inte guld som glimmar. Här finns lite utfyllnadssaker också vilket drar ner betyget lite. Men bara lite. Många starka kort som sagt!

Ammunition – Ammunition
Frontiers Music s.r.l.

1. Time
2. Freedom Finder
3. Virtual Reality Boy
4. Guns Ho (I Told You So)
5. Eye for an Eye
6. Tear Your City Down
7. Caveman
8. Wrecking Crew
9. Miss Summertime
10. Bad Bones
11. Klondike

https://www.facebook.com/ammunitionofficial/

http://www.ammunition.no/

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Mäbe – När rösten i radio sa hans namn

Denna gång bjuds vi på 7 nya spår av mäbe varav 6 återfinns på vinylversionen. CD-versionen följer med på köpet och där ingår en bonuslåt.

Ni som hört Mäbe förut vet att det är både skramligt och stillsamt på en och samma gång. Suggestiv kakofoni om ni så vill, och ovanpå detta subtila melodier som motsägelsefullt sätter sig som plack på hjärnan efter ett antal lyssningar.

Försök stå emot Poetens död som långsamt bryter sig fram och sen försvinner, eller den mantra-liknande Varje kväll nånstans. Den mest direkta låten Det dom kallar frid fastnar såklart också. Därefter tappar man intresset lite och resterande låtar blir mer bakgrundsbrus då det är för lika de första låtarna. De är egentligen bra också men det blir lite för mycket av samma arrangemang.

Mer dynamik hade inte skadat. Någon upptempolåt och kanske något piano, stråkar eller synth som bryter av ljudbilden lite då och då. Nu blir man mätt efter halva skivan. Jag hade hellre känt mig hungrig efter mer.

”kommer någon att komma ihåg, kommer någon att minnas han”

Mäbe – När rösten i radio sa hans namn
Twofaced pro

1. Poetens död
2. Varje kväll nånstans
3. Det dom kallar frid
4. I skuggan utav tornet
5. Mantra
6. Sista beställningen
7. Världen uppochner (bonuslåt)

https://www.facebook.com/mabeofficiell/

 

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Magnum – Lost On The Road To Eternity

I år är det 40 år sedan första albumet kom 1978. Det är dessutom platta nummer 20 i ordningen och man frågar sig om de bara går på rutin eller om det platsar in i den övriga samlingen. Nu kanske även jag får instämma i kören som tycker att Magnum gått lite på sparlåga de senaste åren så farhågan är befogad. Det kanske har varit högst två låtar per skiva som stått ut med tidens erosion.

Inför denna platta försvann både trummisen och framförallt den långvarige medlemmen och keyboardisten Mark Stanway. De ersattes dock snabbt och deras frånvaro märks inte nämnvärt på nya skivan. Tvärtom reagerar jag på att trumljudet låter bättre än tidigare. Jag är ingen trummis eller så men tycker att det är lite skillnad till det bättre. Vad gäller keyboardspelandet är det snarlikt mot förut så jag antar att Marks ersättare är minst lika duktig som han själv.

Inför denna recension har jag satt ihop en samling med alla de bra låtarna från 2002 och framåt. Det var då de gjorde comeback efter åtta års uppehåll. Till min förvåning så smälte de nya låtarna inte bara in utan lät också väldigt vitala. Framförallt 70-årige sångaren Bob Catley imponerar och gör en enastående insats på nya skivan. Första singeln Without love ekade av det poppiga Magnum från 1980-talet och undertecknad vädrade morgonluft. Nu finns det inga fler liknande låtar på skivan. Därför tyckte jag först att skivan var lite platt och tråkig. Efter några lyssningar inser jag att det inte alls är så. Tvärtom har de gjort sin starkaste skiva sedan 2007 enligt mig.

Det är som vanligt 71-årige gitarristen Tony Clarkin som står för låtskrivandet. Förlåt att jag skriver ut åldrarna så där men det är imponerande tycker jag.

En annan låt som är värd att nämnas är själva titelspåret där sångaren delar mikrofon med ingen mindre än Tobias Sammet från Avantasia. En gentjänst är väl en kvalificerad gissning då Bob sjungit på både skivor och turneér med Avantasia tidigare. Också Storm baby och Welcome to the the cosmic cabaret är episka godbitar där avsnitt i bägge låtar tonas ner och nya keyboardisten Rick Benton får visa vad han går för.

Det finns egentligen ingen svag låt på skivan denna gång. Låtarna är genomarbetade med många spännande arrangemang. Därefter växer själva låten fram. Lite som på Deep Purples senaste skivor. De kanske har jobbat så medvetet men det vet jag inte, så det är bara något som jag själv upplever.

Detta album står sig dock inte med klassikerna från 1980-talet och det hade väl ingen väntat sig heller. Dock är det ett oväntat starkt album med mycket musikaliska små detaljer att upptäcka, och skulle det inte bli fler så behöver de verkligen inte skämmas för sig. Jag är imponerad och jag tror att ni kommer att bli det också!

Magnum – Lost On The Road To Eternity
SPV/Steamhammer

1. Peaches and cream
2. Show me your hands
3. Storm baby
4. Welcome to the cosmic cabaret
5. Lost on the road to eternity
6. Without love
7. Tell me what you´ve got to say
8. Ya wanna be someone
9. Forbidden masquerade
10. Glory to ashes
11. King of the world

http://www.magnumonline.co.uk/

https://www.facebook.com/magnumbandpage/

 

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Peter Dahlberg – Årsbästalista 2017

2017 visade sig vara ett riktigt bra musikår med bra prestationer från både etablerade artister och nya bekantskaper. Till exempel ALICE COOPER gjorde en lysande comeback med låten Paranormal. Stark låt och briljant produktion av Bob Ezrin. Han producerade ju även DEEP PURPLES skiva som hade guldkornet The Surprising i sig. BLACK COUNTRY COMMUNION lät lite avmätta förutom den briljanta The Last Song From My Resting Place. Joe Bonamassa borde sjunga mer i den konstellationen.

ROGER WATERS kritiska Picture That fastnade också med sin suggestiva stämning. Bästa ”Pink Floyd”-låten sedan 1994. Synd att David Gilmour nobbade att spela gitarr på skivan. Hade kunnat bli hur bra som helst. MIKE OLDFIELDs Return To Ommadawn har snurrat många kvällar här innan läggdags. Väldigt mycket ”Sagan om ringen”-liknande tongångar.

Det väldigt ojämna bandet ELOY återvände i år med en hyllning till Jeanne D´arc och låten The Prophecy tilltalade mig. THE TANGENTs suggestiva Basildonxit gillar jag mycket också.

Bland den melodiska hårdrocken har favoritlåtarna i år varit LIONVILLE med I´ll Wait, UNRULY CHILD med Point Of View, ART NATION med Paralyzed, PINNACLE POINT med Homeward Bound. Sångaren från Pinnacle Point hjälpte även Steve Walsh med de lite högre tonerna på dennes soloskiva. Tyvärr var låtarna inte så minnesvärda. Finska THE RASMUS gjorde däremot en stark skiva i år där favoriten är låten Empire. Genialisk mix av melodisk rock och modern pop. Andra finnar i ONE DESIRE gjorde det melodiska mästerverket Hurt tidigt i början av året och den håller fortfarande. Årets powerballad gjordes av STEELHEART med låten Lips Of Rain. Annan bra ballad var LOVERBOYs Stop The Rain.

Årets cover gjordes av THE POODLES med deras suveräna version av David Guettas låt Love Is Gone från 2007.

EUROPE fick visserligen till en stark singel med Walk The Earth men skivan i övrigt var överraskande svag. The Siege hade sina stunder men i övrigt var det en trist historia. Det visade sig även i publikens intresse när grabbarna nedgraderades till att spela i globen-annexet.

Mycket bra svensk rock har det kommit i år och jag har diggat SMASH INTO PIECES med Yolo och Turn It Down, DEGREED med Shakedown och SPARZANZA med Whatever Come May Be. Kanonlåtar allihop!!

Till och med MASTODON fick mig på fall i år med låten Toe to Toes. Ett rent mästerverk! Vill även nämna THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA och deras uberstarka låt Something Mysterious.

Årets konsert var STEEL PANTHER på Sweden Rock i somras. Gillade glädjen som smittade av sig. SCORPIONS på Globen var också bättre än väntat. KISS på Tele2 arena var okej men inte mer. Nästa år ser jag förstås fram emot JUDAS PRIEST på Sweden Rock och E.L.O. på Globen!

Förutom tidigare nämnda Alice Cooper och Deep Purple saknades de riktigt stora namnen bland skivsläppen i år men det ska snart rådas bot på det. Redan i början av nästa år släpps MAGNUMs nya skiva och första singeln Without Love har höjt mina förväntningar. Likaså SAXONs Thunderbolt visar ett band i toppform. Även den snutt jag hörde av JUDAS PRIESTs Firepower lät löjligt bra så jag väntar med spänning på att få ta del av dessa redan nu!

Tack för att ni läste och hoppas ni fick något tips! // Peter Dahlberg

Steelheart – Through Worlds Of Stardust

Det roliga var att jag nyligen såg filmen Rock Star (2001) på TV. Ni vet den med Mark Wahlberg och som bygger lite löst på Tim ”Ripper” Owens intåg i Judas Priest under andra halvan på 1990-talet. Det är Steelheart som står för större delen av soundtracket där.

Steelheart består idag huvudsakligen av den briljante sångaren Miljenko Matijevic som även spelar gitarr och producerar skivan. Även om plattan öppnar med den bästa Led Zeppelin-pastischen jag hört på länge (sorry Black Country Communion) så är det framförallt balladerna som imponerar här. Lyssna bara på Lips of rain men framförallt den makalöst vackra With love we live again. Definitivt en av årets bästa låtar om ni frågar mig.

Produktionen är väldigt crispy samtidigt som den är luftig och välmixad. En otroligt snygg och stark platta som inte har något bäst-före-datum. Tidlös hård rock med andra ord!

Gillar ni Rival Sons, Black Country Communion och liknande kommer ni att älska denna skiva!!

Favoritspår: för många att nämna men balladen With love we live again berör mig lite extra.

Steelheart – Through Worlds Of Stardust
Frontiers Music Srl

1. Stream line savings
2. My dirty girl
3. Come inside
4. My world
5. You got me twisted
6. Lips of rain
7. With love we live again
8. Got me running
9. My freedom
10. I´m so in love with you

https://www.facebook.com/OfficialSteelheart/

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Sparks – Hippopotamus

Min och bröderna Maels väg har korsats några gånger genom livet. Första gången var 1979 då Beat the clock var en mindre hit. Därefter diggade jag Music that you can dance to 1986. Sedan var det Walk down the memory lane 1989. 1995 släppte de några techno-trance singlar som jag gillade lite. Därefter tystnad fram tills nu. (de har fortsatt men inte nått till mina öron vill säga)

Sparks bildades runt 1970 och har således en lång historia bakom sig. Sångaren Russel Mael är idag 68 år men det hörs inte. Han låter precis som han alltid har gjort. Brodern Ron (med den lilla roliga mustaschen och den halvgalna minen) har hunnit fylla hela 72 år. Detta är dock inget som hindrar dem att släppa samma crazy pop som de alltid gjort. Det låter väldigt mycket 1970-tal om denna produktion som de står för själva. Tre singlar har redan släppts från detta album – Hippopotamus, Edith Piaf och What the hell is it this time?  De låter som typiska Sparks-låtar i mina öron. Musiken är lite svår att beskriva om ni inte hört dem förut. Det låter lite bowie-glammigt, lite kabaret och lite pop i en enda mix. Musiken är oftast byggd på pianoackord.

Allting låter dock snyggt och välgjort och gillar man dem sedan tidigare finns det ingen anledning att bli besviken. Det känns som tiden stått stilla. Denna skiva skulle lika gärna kunna vara gjord 1978 typ. Inga flirtar med moderna ljud överhuvudtaget. Kanske inget jag själv kommer att lyssna på så mycket men kul att de låter så vitala fortfarande ändå. Respekt!

Favoritspår: Edith Piaf

Sparks – Hippopotamus
BMG/Infectious

1.Probably Nothing 1:21
2.Missionary Position 4:18
3.Édith Piaf (Said It Better Than Me) 4:32
4.Scandinavian Design 4:10
5.Giddy Giddy 3:10
6.What the Hell Is It This Time? 4:03
7.Unaware 3:54
8.Hippopotamus 3:47
9.Bummer 3:58
10.I Wish You Were Fun 4:04
11.So Tell Me Mrs. Lincoln Aside from That How Was the Play? 4:00
12.When You’re a French Director” (featuring Leos Carax[2]) 2:45
13.The Amazing Mr. Repeat 2:59
14.A Little Bit Like Fun 3:57
15.Life with the Macbeths 4:12

https://www.facebook.com/sparksofficial/

http://allsparks.com/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg