Nordic Union – Second Coming

Som titeln antyder är detta skiva nummer två av den lyckade konstellationen bestående av Ronnie Atkins (Pretty Maids) på sång och Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T.) på allt annat utom trummor. Erik har även producerat skivan och gissningsvis även skrivit de flesta låtarna om inte alla.

Denna skiva befäster absolut de förväntningar som man kan ha om man gillade första skivan. Erik har blivit vassare på att både skriva och arrangera. Nu kanske jag förpassar stackars Ronnie till något hörn här. Det framgår tyvärr inte vad respektive har bidragit med så jag får gissa lite att Ronnie skrivit en hel del texter. Som vanligt sjunger han skiten ur sig och man är ständigt förvånad att stämbanden fortfarande håller. Jag har räknat ut att han dock bara var 19 år gammal när Pretty Maids släppte sin första skiva 1984 så han kanske håller ett tag till. Erik tillhör ju den lite yngre generationen som många av er redan vet.

Musikaliskt är det som sagt snygga låtar med varierade arrangemang. Kanske kan man sakna lite mer luft i produktionen då gitarren ofta är av det brötigare slaget. Med det sagt så gillar jag den kanske stökigaste låten på skivan mest av alla. The final war. Den har allt man kan önska sig, energi, fantastisk sång och skönt gitarrspel. Tycker jag hör lite Metallica emellanåt i gitarrspelet. Men jag är ingen expert på gruppen i fråga så jag kan ha fel.

Även melodiska Walk me through the fire är klart lyssningsvärd även om den känns väldigt Erik Mårtensson i refrängen. Den allsångsvänliga halvballaden Die together är också en skapelse att lyfta fram lite extra.

Kort sagt ett steg framåt för Nordic Union. Jag tycker denna skiva är starkare än den förra så det är ju positivt. En av de mer lyckade konstellationerna som Frontiers vaskat fram vågar jag nog påstå.

Nordic Union – Second Coming
Frontiers Music s.r.l.

1. My fear and my faith
2. Because of us
3. It burns
4. Walk me through the fire
5. New life begins
6. The final war
7. Breathtaking
8. Rock´s still rolling
9. Die together
10. The best thing I never had
11. Outrun you

https://www.facebook.com/NordicUnionMusic/

Betyg:7,5 / 10

Peter Dahlberg

Uriah Heep – Living The Dream

Efter snart 50 år i branschen så behöver Uriah Heep ingen presentation längre. Det finns dock idag bara en originalmedlem kvar och det är gitarristen Mick Box. 71 år ung. Som ni vet har Uriah Heeps karriär varit lite upp och ner genom åren, och precis när man trodde de var helt uträknade så kom de tillbaka starkt 2008 med en skiva i klassisk stil efter 10 års uppehåll. De har därefter turnerat och släppt ett par skivor till. Nu är det dags för ett nytt alster Living the dream. Om jag räknat rätt är det 25:e studioalbumet sedan starten 1970. Producent på nya skivan är kanadensaren Jay Ruston som tidigare jobbat med bl a Europe, Black Star Riders och Stone Sour för att nämna några. Mick Box säger själv att Jay tillfört en ny approach och att han var väldigt lätt att jobba med.

Det är med spänning jag börjar lyssna. Efter de två första låtarna på nya skivan undrar jag om inte organisten fått några olagliga substanser i sig. Det enda som ekar i mitt huvud är den överdoserade orgeln som verkligen ges utrymme. Inte på ett positivt sätt utan mer enerverande. Var det denna approach som Mick predikade om? Tredje låten Take away my soul är dock en mycket fin komposition där alla inblandade spelar ihop på föredömligt sätt. Här ges Mick Box mycket utrymme på slutet att få bända ordentligt på strängarna också! Klassisk Heep!

En annan låt värd att lyfta fram är Waters flowin´som låter som en blivande klassiker. Låter väldigt 70-tal där trummorna kommer in först efter drygt två minuter in i låten. Kanske rentav en ny Stealin´?

Vidare kan jag rekommendera ett extra öra till Falling under your spell som har lite drag av Easy livin´. Snyggt arrangemang och återigen suveränt musicerande och sång!

Summa summarum en skiva att vara stolt över så här långt in i karriären. Kanske lite för mycket (?) Deep Purple-vibbar här och var men tre mycket starka typiska Heep-låtar är inte alls illa. Med det sagt är övrigt material inget avfall direkt men dessa tre höjer sig över de andra. I min smak i alla fall!

Uriah Heep – Living The Dream
Frontiers Records

1. Grazed by heaven
2. Living the dream
3. Take away my soul
4. Knocking at my door
5. Rocks in the road
6. Waters flowin´
7. It´s all been said
8. Goodbye to innocence
9. Falling under your spell
10. Dreams of yesteryear

http://www.uriah-heep.com

https://www.facebook.com/uriahheepofficial/

Betyg: 7/10

Peter Dahlberg

 

Treat – Tunguska

Treat är på ingång igen. Ett band som haft sina berg och djupa dalar genom åren. Aldrig riktigt slagit igenom utan funnits med där i bakgrunden sedan 1984. Inget band man saknar när de inte släpper skivor utan det är mer ”ojdå, håller de fortfarande på?” när de väl släpper nytt. Så tänkte jag denna gång med och började lyssna för att se hur de låter idag.

Jag tror Treats största problem är att de inte berör på något sätt. De sjunger inte om något speciellt och arrangemangen är ganska tråkiga och förutsägbara. Produktionen är ordinär och fantasilös. Likaså låtarna denna gång. Ordinära och fantasilösa. Låter grymt men dessvärre sant.

Det finns dock två låtar som skulle kunna ha blivit något. Creeps är ganska snygg med sina pop-influenser. Den börjar bra men sen verkar det som om man inte riktigt vet vad man skulle göra med den. Samma med den mer melankoliska Tomorrow never comes. Börjar bra men det händer inte så mycket sen. Bägge känns halvfärdiga. De borde jobbat mer på dessa två låtar. Då kunde de ha blivit riktigt bra.

Nä, som ni märker har de inte riktigt lyckats denna gång. Hjärtat verkar inte ha funnits med helt enkelt.

Treat – Tunguska
Frontiers Music Srl

1. Progenitors
2. Always have, always will
3. Best of enemies
4. Rose of Jericho
5. Heartmath city
6. Creeps
7. Build the love
8. Man overboard
9. Riptide
10. Tomorrow never comes
11. All bets are off
12. Undefeated

https://www.facebook.com/treatofficial/

Betyg: 3/10

Peter Dahlberg

3.2 – The Rules Have Changed

Ni som har levt ett tag vet att första skivan kom redan 1988 och var ett samarbete mellan Keith Emerson och Carl Palmer samt Robert Berry. Skivan var relativt poppig och kanske hade ASIAs tidigare framgångar påverkat skrivprocessen. Vad vet jag? Undertecknad kommer dock framförallt ihåg låtarna Talkin´about och On my way home.

Innan Keith Emerson gick bort 2016 så hade han och Robert Berry pratat om en uppföljare till 3. De diskuterade låtideér, arrangemang och även skivomslag. Ingenting var dock inspelat när Keith gick bort. Robert visste inte riktigt vad han skulle göra med det som han och Keith påbörjat. Men när den värsta sorgen lagt sig så bestämde han sig för att genomföra projektet som en hyllning till Keith Emerson.

Resultatet är mäktigt och pompöst. Jag kommer att tänka på skivan med Emerson, Lake & Powell från 1986. Ni vet den med Touch and go. Lyssna bara på Powerful man. Kanske ville Robert använda liknande synthar som Keith använde sig av på 1980-talet. Det låter så i alla fall. Somebody´s watching ger också mersmak med sina fanfarer och små soloutflykter. Dessa två låtar har även släppts som singlar.

This letter känns lite malplacerad i sammanhanget med akustisk gitarr som bas. Lite som en blandning av John Mellencamp och The Waterboys. Orkar man lyssna på texten kanske ni hittar något av värde där. Annars ganska intetsägande.

Kort sagt är denna skiva för er som gillar progressiv rock som det lät på 1980-talet och även gamla ELP-takter kan skönjas här och var. Själv känner jag att den säkert kommer att växa lite med tiden. Det finns mycket detaljer som måste sätta sig och det brukar ta ett antal lyssningar. Gillar ni ELP generellt och plattan 3 från 1988 så får ni ert lystmäte här. En helt okej uppföljare om ni frågar mig. Robert Berry har varsamt rott projektet i hamn. Även om inte Keith själv spelar på skivan så finns han med helt klart, i anden som man säger. Ni kommer förstå när ni lyssnar.

3.2 – The Rules Have Changed
Frontiers Music S.r.l

1. One on one
2. Powerful man
3. The rules have changed
4. Our bond
5. What you´re dreamin´now
6. Somebody´s watching
7. This letter
8. Your mark on the world’

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Airrace – Untold Stories

Airrace härstammar ända från 1984 när ingen mindre än Jason Bonham bankade skinn i detta melodiska hårdrocksband. Det blev bara en skiva då de begav sig men Airrace återuppstod 2011 igen. Dock utan Jason Bonham. Oklart vilka medlemmar som varit med sen begynnelsen men gitarristen Laurie Mansworth är ett namn som envisas med att dyka upp i alla fall. Nu släpps tredje plattan och jag gnuggar öronen.

Hmm…det börjar inte så tokigt men sedan börjar det spreta lite väl mycket. Inledande Running out of time lovar gott med vibbar från första skivan.  Likaså följande Innocent och Eyes like ice. Men sen kommer en låt som är rippad från Led Zeppelins Black dog. Ähum, hur kom den in här?

Raset fortsätter med den svaga New skin. Balladen Lost förvånar också men mer för sångarens svaga insats. Han viskar mer än sjunger här. Förvånansvärt. Demo-varning.

Därefter lyfter det något igen. Love is love har lite Foreigner-vibbar i verserna. Men i Come with us så är ordningen tillbaka helt. Grymt bra låt som det lät i början av 1980-talet. Avslutande Here it comes är också very good.

Sammanfattningsvis går de vilse efter en stark inledning men avslutar lika starkt så godkänt får de i alla fall.

Airrace – Untold Stories
Frontiers Music S.r.l

1. Running Out Of Time
2. Innocent
3. Eyes Like Ice
4. Different But The Same
5. New Skin
6. Lost
7. Love Is Love
8. Men From The Boys
9. Summer Rain
10. Come With Us
11. Here It Comes

https://www.facebook.com/Airraceofficial/

Betyg: 6 /10

Peter Dahlberg

Primal Fear – Apocalypse

I år när förebilderna Judas Priest har levererat ett album av blivande klassikerstatus (?) så kan det inte ha varit lätt för Primal Fear. Hur ska vi göra nu har de säkert tänkt? 

Jo, pumpa på i gammal god anda och hålla tummarna förstås. Vi släpper en skiva om undergången. Det är väl heavy metal om något, tycks de ha resonerat i sina små kamrar. Lyckas de prestera och ro hem det hela då?

Det hela är väl kanske att ta i men mestadels lyckas de väldigt väl. Inledande New rise öppnar hårt och fångar intresset på en gång. Följande The ritual fortsätter i samma spår. De låter hårda och kompromisslösa men inget nytt under solen konstaterar jag. Gediget hantverk men inget mer. Men oj, vad händer efter det? Nu slänger de in hela artilleriet och levererar en låt av högsta klass, King of madness. Med sitt växlande och spännande arrangemang känns den alldeles för kort trots att den är fyra och en halv minuter lång. Hur ska de toppa detta?

Den mer episka Supernova försöker och gör en bra insats. Stark låt. Den lite tyngre Hail to the fear bidrar till dynamiken på skivan. Första singeln Hounds of justice är en bra metal-låt som kommer in fint innan de tar fram den stora trumman med Eye of the storm. Med sina åtta variationsrika minuter under bältet så konstaterar jag att de lyckats väldigt väl med nya skivan. Primal Fear har verkligen överträffat sig själva denna gång.

Känslan bara stärks efter ytterligare några lyssningar. Primal Fear kan lugnt resa sina huvuden och bära fanan vidare med stolthet. En sådan här skiva får man bara ur sig om man älskar det man gör. Starkt jobbat!

Primal Fear – Apocalypse
Frontiers Music S.r.l

1. Apocalypse
2. New Rise
3. The Ritual
4. King Of Madness
5. Blood, Sweat, & Fear
6. Supernova
7. Hail To The Fear
8. Hounds Of Justice
9. The Beast
10. Eye Of The Storm
11. Cannonbal

http://www.primalfear.de/home/

https://www.facebook.com/PrimalFearOfficial/

Betyg: 7,5 /10

Peter Dahlberg

Hartmann – Hands On The Wheel

Den gamle At Vance-sångaren Oliver Hartmann är på gång med ett nytt album. Ingen mindre än Sascha Paeth (Avantasia, Kamelot) har hjälpt till att producera denna gång. Då kanske ni anar att folkmusiktonerna från förra albumet 2016 mer eller mindre är bortslipade. Hartmann har inte heller återgått till den lite poppiga stilen som han hade på sina första album. Man skulle kunna jämföra lite med FM som nu kör en lite bluesigare och rockigare variant av sig själva. Likadant tycks Hartmann ha resonerat. Han har slängt in mer blues och rock för att variera sitt eget sound.

Man kan definitivt skönja drag av gamla Whitesnake. Lyssna på The harder they come så förstår ni. Även I remember och Heart of gold. Speciellt i Olivers sätt att sjunga. Vill dock lägga till att det bara påminner om herr Coverdale. Oliver har inte alls lika mäktig eller känslig röst. Nämnas kan även duetten med Mr. Bigs Eric Martin, Simple man. Här kommer det fram lite folkmusik och det låter snyggt när gitarren och flöjten/violinen spelar tillsammans. Det för tankarna lite till Nik Kershaws The riddle, fast inte alls lika catchy då förstås.

Favoriten är dock Dreamworld som låter mer som den Hartmann som han lät på de första skivorna. Men bara lite.

Nä, detta är ingen skiva som jag kommer återkomma till något mer. Den varken berör eller engagerar på något sätt. Tyvärr.

Hartmann – Hands On The Wheel
Pride & Joy Music

1. Don´t want to back down
2. Your best excuse
3. Cold as stone
4. Simple man
5. Last plane out
6. Soulmates
7. The harder they come
8. Dreamworld
9. I remember
10. Lost in translation
11. The sky is falling
12. Heart of gold

Betyg: 4/10

Peter Dahlberg

Grand Design – Viva la Paradise

När jag lyssnar in nya albumet med Grand Design kommer jag att tänka på en gammal grupp från mitten av 1980-talet som hette Heavy Pettin´. Såg en recension på en skiva från 1985 där någon skrivit att det låter som att Biff Byfords lillebror skulle fronta Def Leppard. En ganska träffande beskrivning. Grand Design har ju också fått ta emot beröm för sina Def Leppard-influenser. Jag tycker dock att de putsat bort lite av detta sedan de första skivorna och gått mer mot ett sound som existerade främst 1985-1986. Ni kanske minns band som just Heavy Pettin´ men även Baby Tuckoo (1986), Kick Axe (1985), Black n Blue (1985). Det jag vill komma till är att alla dessa är bra arrangerade och bra producerade skivor i den melodiska rock-fåran, vilket även Grand Design är.

Dessa skivor hörde dock aldrig till toppskiktet vilket Grand Design i all ärlighet heller aldrig kommer att göra. Trots att skivan är välproducerad och så, så saknas låtarna. De där stora hittarna som fastnar och som man vill ha på sina samlingar. Även om sångaren har en ganska personlig (lite smurfig) röst så låter den oftast lite väl lika från låt till låt.

En låt fångar dock mitt intresse. U can´t fool love. Den sticker ut från de andra lite grann. Lite ”hårdare” och mer mörk och aningen suggestiv. Bra gitarrsolo också. Förhoppningsvis är detta ett smakprov på vad som komma skall då de lagt denna låt sist på skivan.

Hur som helst är detta inget hastverk och ni som inte var med på 1980-talet kan nog ta till er detta med glädje. Gillar ni detta så kolla gärna upp ovanstående band också!

En klart godkänd skiva!

Grand Design – Viva la Paradise
GMR Music Group

1. Face it
2. Rawk n roll hysteria
3. Viva la paradise
4. Don´t ice me out
5. Aim 4 the heart
6. I would be the wind
7. Love shouldn´t hurt
8. It´s only straight from the heart
9. Too late to fall in love
10. U can´t fool love

https://www.facebook.com/granddesignsweden/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Axel Rudi Pell – Knights Call

Vet man vem Axel Rudi Pell är så vet man också vad man får. Han är ingen överraskningarnas man precis. För er som inte vet så är Axel en stor Ritchie Blackmore-beundrare och framförallt av Rainbow-eran med Dio. Man skulle kunna säga att Axel Rudi Pell är ett andra klassens eller tredje klassens Rainbow som ibland glimmar till och har sina fina ögonblick. På denna skiva glimrar det till i den fartiga The wild and the young. Long live rock kanske är lite väl simpel men funkar också. Den episka Tower of Babylon med sina österländska toner är också en fin komposition.

Annars är det väl mest omtugg i olika variationer som inte väcker något som helst intresse. Kort sagt, ni som diggat detta innan kan lugnt fortsätta. Ni som är nyfikna på vad detta kan vara kan hellre börja med lite äldre vax. Jag kan rekommendera skivorna Kings and queens från 2004 och Mystica från 2006 som är riktigt starka i mitt tycke. Detta album får dock bara godkänt.

Axel Rudi Pell – Knights Call
Steamhammer

  1. The medieval overture
  2. The wild and the young
  3. Wildest dreams
  4. Long live rock
  5. The crusadors of doom
  6. Truth and lies
  7. Beyond the light
  8. Slaves on the run
  9. Follow the sun
  10. Tower of Babylon

www.axel-rudi-pell.de/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Chris Bay – Chasing The Sun

Chris Bay som vi alla förstås känner igen som sångaren i Freedom Call släpper helt överraskande en reggaeskiva. Nä, skoja bara, även om omslaget är soligt och somrigt värre är det pop som gäller här. Pop med Freedom Call-influenser kanske bör nämnas. Det blir förstås aldrig lika hårt. Andra influenser tycks ha varit Harpo, T-Rex, Steve Harley, Sparks, Cats In Space och liknande artister. På en låt, Move on, kan jag svära på att det är en duett med Blutengel. Fast det framgår ingenstans så jag får väl kanske äta upp detta påstående.

Chris Bay producerar och spelar dessutom alla instrument själv förutom trummor som hanteras av trummisen från, just det, Freedom Call. Även om låtarna är välskrivna låter det kanske lite tunt om ljudbilden. Jag hade önskat bredare ljudbild och bättre trumljud. Det skulle ha gjort låtarna mer rättvisa för de är inte så dumma. Men här framställs de i sin mest transparenta form. Detta kan förstås vara gjort med flit för att försöka återskapa en så genuin atmosfär som möjligt.

Hur som helst, så är det en helt okej platta. De lite mer glättiga låtarna vägs upp av ….eeeeh… de mindre glättiga låtarna. Svårt att välja någon riktig favorit. Är fortfarande lite osäker på om skivan kommer att hålla året ut. Det återstår att se. Klart godkänt försök dock.

Chris Bay – Chasing The Sun
Steamhammer/SPV

1. Flying Hearts 3:17
2. Light My Fire 3:42
3. Move On 4:07
4. Radio Starlight 3:50
5. Silent Cry 3:56
6. Hollywood Dancer 3:20
7. Keep Waiting 3:46
8. Misty Rain 3:59
9. Where Waters Flow In Heaven 4:20
10. Bad Boyz 3:20
11. Love Will Never Lie 3:52

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg