Alien – Eternity

Alien – Eternity
Alien – Eternity

Alien för mig är egentligen bara hitlåten Only one woman från 1988. Nu har jag lärt mig att ingen mindre än Graham Bonnet hade en hit med den låten också redan 1968. Låten i sig är skriven av de välkända bröderna Gibb eller Bee Gees. Men det var då och nu är nu. Eternity blir Aliens första riktiga skivsläpp sedan återföreningen 2010 av bandets samtliga originalmedlemmar. De släppte förra året en remastrad version skivan från 1988 för att testa intresset antar jag. Tydligen var det tillräckligt stort för att göra denna skiva.

Det som slår mig först när jag lyssnar på skivan är den snygga produktionen. Mycket bra och luftigt ljud där alla kommer till sin rätt utan att någon tar över på något sätt. Tyvärr hittar jag ingen info vem som producerat skivan. Musiken är fortfarande AOR av den lite softare sorten och då menar jag inte att de kör ballader för hela slanten, även om det finns sådana såklart. Jag gillar framförallt What goes up som med sitt lilla synth-stick fastnar. Wildheart är en annan godbit som skulle kunnat vara något av Steve Perry. Favoriten är dock Burning heart med sina sköna basgångar i början som liksom hörs på distans. Refrängen är väl okej men framförallt musikaliskt en väldigt skön låt. Gillar även den suggestiva stämningen. Love will lead me home är väl den låt som annars har mest radiochans. Låter väldigt Last Autumn´s Dream och liknande. Inledande In love we trust är också en okej låt som sätter stämpel på skivan direkt.

Svårt att säga om denna blir en av mina favoritskivor detta år men den är välgjord som få i sin genre. Något annat går inte att säga. Genomgående bra med några toppar som sticker ut.

Favoritspår: Burning heart, Wildheart , What goes up och In love we trust.

Alien – Eternity

AOR Heaven

  1. In Love We Trust
  2. Unbroken
  3. Love Will Lead Me Home
  4. I Believe
  5. Summer Of Love
  6. What Goes Up
  7. I’m A Fighter
  8. Wildheart
  9. Liar, Liar
  10. Look At Us Now
  11. Burning Heart
  12. In Truth

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

L.R.S. – Down To The Core

L.R.S. - Down To The Core
L.R.S. – Down To The Core

1992 så bildade Thin Lizzys gitarrist Scott Gorham ett AOR-band som han döpte till 21 Guns. Sångare var då Thomas La Verdi. 21 Guns har tydligen många fans för L.R.S. bildades i stort sett enbart för Thomas skull. Publiken ville höra honom sjunga igen och visst kan man mannen sjunga. Övriga medlemmar är Josh Ramos på gitarr och Michael Shotton på trummor.

Den (över?)-produktive Allesandro Del Vecchio har producerat skivan och vad jag förstår även skrivit många av låtarna. Jag gillar den Chicago-doftande Almost over you som är en riktigt snygg låt. Även första singeln/videon Livin 4 a dream är en okej modern AOR-låt. Titellåten Down to the core är inte heller så tokig. Waiting for love håller också hög klass. Ändå känns det som att det fattas en gnista. Det där lilla extra som gör bra till fantastiskt. Musiken känns lite som att den går på rutin. Lite roliga hooks eller inlägg hade lyft låtarna ett snäpp till. Nu känns sångaren lite överkvalificerad övriga medlemmar. Mer låtar i stil Almost over you hade lyft skivan avsevärt.

Trots det en helt okej AOR-skiva som ingen behöver skämmas alltför mycket för. Klart godkänd.

Favoritlåt: Almost over you.

L.R.S. – Down To The Core

Frontiers Records

  1. Our Love to Stay
  2. Livin 4 A Dream
  3. I Can Take You There
  4. Never Surrender
  5. Almost Over You
  6. Shadow Of A Man
  7. Universal Cry
  8. To Be Your Man
  9. Down To The Core
  10. I Will find My Way
  11. Waiting For Love
  12. Not One Way To Give

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Sparzanza – Circle

Sparzanza - Circle
Sparzanza – Circle

Sparzanza är ett lite speciellt band. De har liksom Mustasch lyckats skaffa sig en egen identitet och känns igen när man hör dem. Mestadels tack vare att de mitt i allt det aggressiva även har melodier, hooks och starka refränger. Allt är förstås inte bra men med några bra låtar per skiva bygger de sakta men säkert upp en fantastisk setlista. Detta blir nu sjunde skivan de släpper sedan första alstret 2001.

På denna skiva har jag framförallt behållning av inledande Pine barrens som är en stark och bra mangellåt. Balladen As I go away är även den stark och känslosam. Black känns som en radiofavorit med sin lättrallade refräng. Min personliga favorit är dock Breathe som bara manglar på skönt i refrängen där sångaren helt enkelt vrålar ut ordet ”breeeeeeeathe” på ett superbt sätt. Kan bara gillas!

Sparzanza ångar som sagt på och så länge de gör några låtar med melodier på varje skiva så är jag en trogen fan. Ska bli kul att se dem live igen på Sweden Rock i sommar. Skivan är dock inte genomgående bra i mina öron men klart godkänd.

Favoriter: Breathe och Pine barrens.

Sparzanza – Circle

Spinefarm

  1. Bradycardia
  2. Pine Barrens
  3. Underneath My Skin
  4. Breathe
  5. Into The Unknown
  6. The Contract
  7. Enemy Of My Enemy
  8. As I Go Away
  9. Black
  10. Death Dont Spare No Lives
  11. Do What Thou Wilt

www.sparzanza.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Asia – Gravitas

Asia - Gravitas
Asia – Gravitas

Jaha, då har skrivkrampen även drabbat en så pålitlig grupp som Asia. Bara för två år sedan när de släppte XXX var kvaliteten skyhög. Sedan dess har Steve Howe hunnit sluta och en ny gitarrist, Sam Coulson, har anställts i bandet. Förmodligen var han sjukskriven under hela skivinspelningen då han endast hörs på något solo här och där. På spelningen med Asia på Sweden Rock Festival i somras fick han desto mer plats och dränkte nästan stackars Geoff Downes med sin gitarr. Det har Geoff återställt med råge på denna skiva. Dock utan sina sedvanliga melodier och fanfarer.

Den enda behållningen jag har av denna skiva är låten I would die for you. Resten låter som överblivet material från de senaste skivorna. Svaga melodier och en John Wetton som sjunger sina typiska sångmelodier.

Produktionen är i mjukaste laget kan jag tycka också när jag ändå håller på. Skivan är producerad av herrarna John Wetton och Geoff Downes själva. Lite mer stuns i trummorna kunde det vara och som sagt, gitarrerna hörs knappt.

Kort sagt, en svag Asia-skiva. Okej, låten Joe DiMaggio´s glove är inte så pjåkig heller men låter mer som något från en soloplatta med John Wetton. Även Nyctophobia (mörkerrädsla) har sina poänger men lyfter aldrig och blir därför med sin låtlängd väldigt tjatig. För att inte tala om titelspåret Gravitas som börjar sakralt och sedan ganska lovande men sen händer ingenting och detta har de dragit ut på i över åtta minuter!?

Nä, skärpning!

Asia – Gravitas

Frontiers Records

  1. Valkyrie
  2. Gravitas
  3. The Closer I Get To You
  4. Nyctophobia
  5. Russian Dolls
  6. Heaven Help Me Now
  7. I Would Die For You
  8. Joe Di Maggio’s Glove
  9. Till We Meet Again

www.originalasia.com

5 / 10

Peter Dahlberg

Dynazty – Renatus

Dynazty - Renatus
Dynazty – Renatus

Dynazty visar här upp att de har en del talang samtidigt som de är lite begränsade i sitt uttryck. Influenserna är många men det nya jag kan höra är sneglingen åt framförallt Dead By April och Pain. Kanhända var det såhär det skulle låta redan på föregående skiva då Peter Tägtgren rattade det hela. För att inte fler producenter skulle missförstå dem beslöt de att göra jobbet själva denna gång. Låter ljudmässigt ganska bra faktiskt. Speciellt sången låter bättre än någonsin tidigare. Sångaren, Nils Molin, är klart bandets största styrka. Musikerna är medelmåttiga men backar upp Nils på ett bra sätt.

Låtmässigt är det tyvärr ganska upprepande med dessa taggtråds-gitarrer och smattrande baskaggar a´la Dead By April. Det man hör bakom den moderna fasaden är annars ett bra heavy metal-band. Många bra Dio-passager passerar skivan igenom. En låt har dock fastnat ordentligt och det är Incarnation som jag gillar mycket. Även om refrängen är väldigt power-mässig så älskar jag verserna och framförallt bryggan. Mer sådan dramatik tack! Run amok har ett riktigt grymt gitarriff och är helt ok i övrigt också. Jodå, Unholy deterrent är bra den med! Där har ni en trojka som imponerar.

Som sagt, skulle de ägna sig uteslutande åt mer heavy metal och mindre klatschiga refränger skulle detta kunnat bli riktigt bra. Bandet är okej men med mer träning skulle kanske någon träda fram lite mer virtousmässigt. Nu har de dock en kanonsångare i Nils som använder sin röst ypperligt skivan igenom. Klart godkänd skiva men en del identitetsarbete, i mitt tycke, återstår.

Dynazty – Renatus

Spinefarm

  1. Cross The Line
  2. Starlight
  3. Dawn Of Your Creation
  4. The Northern End
  5. Incarnation
  6. Run Amok
  7. Unholy Deterrent
  8. Sunrise In Hell
  9. Salvation
  10. A Divine Comedy

www.dynazty.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

House of Lords – Precious Metal

House of Lords – Precious Metal
House of Lords – Precious Metal

Oj, nu jäklar! James Christian och hans grabbar i House of Lords vägrar att åldras och bara rammar studion i ren spelglädje. Detta speglas förstås på låtarna som låter yngre och vitalare än någonsin. Lägg till en riktigt snygg produktion och du håller i en liten pärla till skiva.

Ni kanske har sett första videon Battle där en kajalögd James Christian ser yngre ut än på länge och som han sjunger sen. Makalöst, säger jag. Låtarna är inga sketna karbonkopior heller. Här satsar man på utveckling och ös. Förutom den fantastiska balladen och titellåten Precious metal. Just när man trodde att man hört ballad-refränger till leda så kommer denna och fräschar upp tillvaron. Najs!

James sneglar även lite på 80-tals Def Leppard när det gäller stämkörer och arrangemang i ett par låtar och det låter fantastiskt. Ingen skugga på Joe Elliot men James pipa är lite starkare så att säga.

Ja, som ni hör tänker inte jag sitta och trasha ner denna skiva på något sätt. Jag har fem urstarka favoritlåtar och det betyder inte att de andra är dåliga eller tråkiga men dessa råkade falla mig mest i smaken. Battle, Epic, Precious metal, Raw och You might just save my life. Kanhända att några låtar byts ut eller till och med läggs till under året, för denna skiva kommer att hålla ett bra tag framöver. Är jag rammad? Ja, jag är rammad som fan!

House of Lords – Precious Metal

Frontiers Records

  1. Battle
  2. I’m Breakin Free
  3. Epic
  4. Live Every Day (Like It’s The Last)
  5. Permission To Die
  6. Precious Metal
  7. Swimmin With Sharks
  8. Raw
  9. Enemy Mine
  10. Action
  11. Turn Back The Tide
  12. You Might Just Save My Life

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Paul Rodgers – The Royal Sessions

M_PaulRodgersTheRoyalSessions
Paul Rodgers – The Royal Sessions

Paul Rodgers är en hjälte sedan mina tonår då jag njöt och flöt med i Frees fridfulla, lite hippieaktiga tongångar. Det dröjde lite innan jag förstod hur viktiga även Paul Kossoff och Andy Fraser var för Frees sound. Tre gudabenådade talanger plus en bra trummis i samma band i en tid då drogerna flödade. Givetvis gick allt helt fel men musiken finns tack och lov kvar.Sedan har både Bad Company, The Firm, Queen och soloskivor passerat. Idag är Paul 64 år och nu tycker han tydligen att det är dags att rota lite i 60-talets soularkiv.

Paul Rodgers sjunger förstås klanderfritt som vanligt men har tappat lite ”edge” märker jag nu. Han gör det lite enkelt för sig och sjunger bara rakt upp och ner och hoppas att det ska räcka. Låtarna är väldigt snällt framförda och Van Morrisons ande svävar över hela skivan. Här kanske jag ska tillägga att Van Morrison inte har någon större plats i mitt liv. Typ ingen alls.

Därför kommer tyvärr denna skiva inte att spelas så mycket mer än vad jag redan gjort. Jag går tyvärr inte igång på detta men gillar du Van Morrison och filmen The Commitments tror jag du blir glatt överraskad.

Lyssna hellre på Cut loose från 1983. En fantastisk platta där Paul gör allt arbete själv.

Paul Rodgers – The Royal Sessions

Pie Records/UNI

  1. I Thank You 3:11
  2. Down Don’t Bother Me 2:17
  3. I Can’t Stand The Rain 4:05
  4. I’ve Been Loving You Too Long (To Stop Now) 5:36
  5. That’s How Strong My Love Is 3:15
  6. Walk On By 6:49
  7. Any Ole Way 2:39
  8. It’s Growing 3:05
  9. Born Under A Bad Sign 4:08
  10. I’ve Got Dreams To Remember 6:31
  11. Shake 3:30
  12. Walk In My Shadow 3:01

www.paulrodgers.com

Betyg: 5 / 10

Peter Dahlberg

Overland – Epic

overland-epic
Overland – Epic

Steve Overland har rösten i behåll och det finns alltid några låtar på varje album som motsvarar förväntningarna. I mitt fall är de som minner om de fantastiska två skivor FM släppte på 1980-talet som är min mall. Melodisk rock med bra refränger som inte känns överanvända. Här hittar jag tre låtar vilket får ses som godkänt. Resten går väl att lyssna på men inget man gärna återvänder till. De tre låtarna som sticker ut på denna skiva är Down comes the night, Radio radio och The end of the road. Dessa tre gör skivan köpvärd då de är riktigt bra låtar i gammal god stil!

Vidare kan man diskutera varför FM inte längre gör sådana låtar men det vill jag inte gå in i utan bara konstatera. Okej, någon enstaka låt får de väl till. Jag tackar ändå Steve att han inte glömt sina gamla fans helt och hållet.

Overland – Epic

Escape Music

  1. Radio Radio
  2. If Looks Could kill
  3. Stranded
  4. Rags To Riches
  5. Liberate My Heart
  6. Down Comes The Night
  7. If Your Heart’s Not In It
  8. Rock Me
  9. So This Is Love
  10. Wild
  11. The End Of The Road

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Ring of Fire – Battle of Leningrad

Ring Of Fire - Battle of Leningrad
Ring Of Fire – Battle of Leningrad

Neoklassisk progmetal är fanan som detta band går under. Visst låter det mycket som en soloplatta av Yngwie Malmsteen. Inte riktigt samma gitarrexcesser kanske men annars så. Detta är en platta som behöver några lyssningar för att ta fäste. Dels på grund av att låtarna inte direkt är av Max Martin-stuk, d v s lättillgängliga. Därmed inte heller så svåra som en del andra mer matematiska band kan vara. Ett lite proggigare neoklassiskt album helt enkelt. Puh!…var det någon som fick något bra grepp om hur det låter ungefär?

Det låter ganska bra kan jag meddela då. Mark Boals står för pipan och har tidigare huserat med just ovan nämnde gitarrist. Låtarna är lite ödesmättade och tagna av det allvarsamma innehållet. Jag fastnar lite oväntat för Empire och då mest för det underbara sticket i låten som börjar en minut och åtta sekunder in i låten. Låten är inte dålig i övrigt heller men just det var så coolt och fantastiskt spelat samt oväntat. Det finns förstås mycket musikaliskt att hämta här på alla möjliga håll och kanter.

Något jag kanske kan invända mig emot är den lite mörka produktionen som i och för sig låter likt de senaste Malmsteen-plattorna. En skarpare ljudbild a ´la Silhouette för ett par år sedan hade höjt lyssningsvärdet. Arrangemangen och låtarna samt prestationen är det dock inget fel på. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.

Ring of Fire – Battle of Leningrad

Frontiers Records

  1. Mother Russia
  2. They’re Calling Your Name
  3. Empire
  4. Land Of Frozen Tears
  5. Firewind
  6. Where Angels Play
  7. Battle Of Leningrad
  8. No Way Out
  9. Our World
  10. Rain

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Primal Fear – Delivering The Black

PRIMALFEAR_DeliveringTheBlack
Primal Fear – Delivering The Black

Judas Priest-hubotarna Primal Fear är tillbaka med ännu en ny platta och de bär med sig Heavy Metal-fanan mer än någonsin.  Lyssna bara på titellåten ”..we run with the devil…we delivering the black” och inledande King for a day. Fortsätt läsa ”Primal Fear – Delivering The Black”