Unruly Child – Can´t go home

För 25 år sedan släpptes den självbetitlade debuten som idag är en AOR-klassiker producerad av Beau Hill. Sångaren hette då fortfarande Mark Free (King Kobra, Signal) och han återförenades med bandet inför plattan 2010 som också var mycket bra. Därefter släpptes några låtar digitalt 2014 som påvisade ett lite vuxnare sound. Det soundet har de delvis behållit på denna skiva. Det är vuxenrock typ Little River Band blandat med lite AOR skulle man kunna säga. Denna gång har de jobbat extra mycket med sång och sångstämmor och har man en sångare extraordinär så är de förstås i första klass. Låtarna är ibland lite svårsmälta men det finns några mer lättsmälta också. Framförallt Point of view sticker ut som en favorit. En annan mer direkt låt är avslutande Someday somehow som minner om debutskivan. Likaså See if she floats och Get on top. Övriga kräver lite mer lyssning. Hoppas att de växer på sig och blommar ut till blivande favoriter.

Trots att skivan inte omedelbart fastnar som helhet vill jag ändå ge den ett ganska högt betyg för att den är så genomarbetad och att den har en av mina absoluta favoritsångare som idag kallar sig Marcie Michelle Free. Fantastisk röst! Jag vill även tro att skivan är en så kallad ”växare” som sagt.

Jag vet inte vem som producerat denna skiva men det är snyggt producerat kan jag avslöja i alla fall. Lite roligt är även att gitarristen Bruce Gowdy gjorde två skivor (1984 och 1986) under namnet Stone Fury med ingen mindre än Lenny Wolf (Kingdom Come). Jag kan verkligen rekommendera dessa även om de är svåra att hitta idag.

Unruly Child – Can´t go home
Frontiers Music Srl

1. The only one
2. Four eleven
3. Diving into the future
4. Get on top
5. See if she floats
6. She can´t go home
7. Point of view
8. Ice cold sunshine
9. When love is here
10. Sunlit sky
11. Someday somehow

https://www.facebook.com/unrulychildband/

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Lionville – A world of fools

Lionville började som ett AOR-projekt och är nu aktuella med sin tredje platta. Gruppen består av ett gäng italienare och svenske Lars Säfsund på sång (Work Of Art). Detta är ett piggt gäng som verkligen vet hur slipstenen ska dras. Skivan öppnas starkt med I will wait som också har ett uppfriskande Don Airey-liknande keyboardsolo. De fortsätter lika starkt med Show me the love. Tänk Toto kring 1986-1988 ungefär. Låter även en hel del som Michael Stanley Band på 80-talet också. Ni vet när han med ljusa rösten sjunger (Kevin Raleigh). Klockrent!

Lars sjunger både med teknik och känsla och gör nog sin bästa insats någonsin här. Låtarna håller mycket hög kvalitet rakt igenom. Ibland blir det lite drag av västkust som i låten Our good goodbye. Plattan avslutas med en snygg ballad.

Ni som gillar er AOR kryddat med västkustsound så som det lät i mitten på 80-talet får inte missa denna skiva. Om jag ska vara något negativ hade jag gärna hört lite mer progrock insprängt också. Då kanske det kunde blivit lika bra som GTR från 1986. Men detta är ändå med beröm godkänt med bra som lägstanivå!. Deras bästa skiva hittills!

Favoritlåtar: Show me the love, Image of your soul och I will wait

Lionville – A world of fools
Frontiers Music Srl

1. I will wait
2. Show me the love
3. Bring me back our love
4. Heaven is right here
5. A world of fools
6. One more night
7. All I want
8. Livin´on the edge
9. Our good goodbye
10. Paradise
11. Image of your soul

www.facebook.com/LIONVILLEofficial

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Magnum – The Valley of Tears

valley_of_tears-magnum-web

Magnum har en stor plats i mitt musikhjärta. Första gången vi möttes var 1982 och låtar som Soldier of the line och The spirit etsade sig fast för evigt. Jag har sedan dess följt bandet och troget köpt varje skiva de släppt. Även när de hette Hard Rain i slutet av 1990-talet.

Nu släpper de sin andra skiva med nyinspelningar och remixade versioner. Dock utan en enda ny låt vilket känns lite blodfattigt. Det är väl ingen dålig samling i sig men känns lite onödig kan jag själv tycka. Dessutom är det sista alstret med den långvarige keyboardisten Mark Stanway som varit med till och från sedan 1980. Bara det lämnar i sig en bitter eftersmak. Hur ska det låta framöver? Stanways avtryck är stort i Magnums sound. Sångaren Bob Catley fyller dessutom 70 år under 2017. Är denna skiva månne Magnums svanesång?

Innan de kastar in handduken vill jag att de i så fall remastrar de fem skivor de gjorde mellan 1986-1994. Gärna med extraspår och edit-versioner samt remixar. Snälla, om någon därute har kontakt med bandet. Var snäll och framför detta! Jag har längtat efter detta ända sedan de släppte sina förra remasters 2005. De stannade då på år 1985 så fortsätt nu gärna tack!

Magnum – The Valley of Tears
Steamhammer

1. Dream About You (remastered)
2. Back In Your Arms Again (Newly Re-Recorded)
3. The Valley Of Tears (remixed,remastered)
4. Broken Wheel (Newly Re-Recorded)
5. A Face In The Crowd (remixed,remastered)
6. Your Dreams Wont Die (remastered)
7. Lonely Night (acoustic Version,Newly Re-Recorded)
8. The Last Frontier (remixed, remastered)
9. Putting Things In Place (remixed, remastered)
10. When The World Comes Down (New live version)

http://www.magnumonline.co.uk/

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Grave Digger – Healed By Metal

696_gravedigger-web

Jag har bara hört enstaka låtar med Grave Digger tidigare i deras karriär. Första skivan kom redan 1984. Hur som helst har jag nu för första gången gjort ett djupdyk i någon av deras skivor. Det är förstås kommande alstret Healed By Metal jag talar om. En platta fylld till brädden med old school-metal. Trots att riffen känns som om någon grävt i Wolf Hoffmans papperskorg gör sångaren att låtarna känns pigga ändå. Han har en mycket speciell röst som man antingen gillar eller inte. Jag hade lite svårt för den i början. Den är väldigt grov. Som en blandning av Jocke i Sabaton och Udo i forna Accept. Refrängerna är rena fylleslaget så det ska bli kul att skåda detta band på 2017 års Sweden Rock Festival. Produktionen kanske kunde varit fetare å andra sidan kanske de ville hålla den lite råare och mer jordnära. Hur som helst en klart godkänd platta och en trevlig början på året!

Grave Digger – Healed By Metal
Napalm Records

  1. Healed by metal
  2. When night falls
  3. Lawbreaker
  4. Free forever
  5. Call for war
  6. Ten commandments of metal
  7. The hangman´s eye
  8. Kill ritual
  9. Hallelujah
  10. Laughing with the dead

http://www.grave-digger.de/

Betyg: 6/10

Peter Dahlberg

Årsbästalistan 2016 av Peter Dahlberg.

Jaha, då ska man skrapa ihop ännu ett musikår. Som vanligt har det bjudits på många bra låtar. Eftersom jag är en låtmänniska bryr jag mig inte om att plåga mig genom hela album där de flesta låtar ändå är ren utfyllnad. Jag föredrar samlingar där man passar ihop låtarna till en egen liten magisk värld och där man själv håller i trådarna. Tänkte presentera mina 18 favoritlåtar från 2016. Det är ingen ordning utan alla är typ lika bra fast på sina egna sätt.

rhapsody-of-firetheocracyserious-black

  1. Rhapsody Of Fire – Winter´s rain

En episk pärla med diabolisk omen-touch. Älskar stråkpartiet och körerna.

  1. Theocracy – Ghost ship

En modern metal-klassiker åt power metal-hållet. En refräng att mörda för!

  1. Serious Black – As long as I´m alive

Fartig modern metal med Urban Breed i högform. Godis!

  1. Evergrey – Passing through

Också modern metal med lite eftertänksam ton. Mycket bra!!

  1. Sonata Arctica – Closer to an animal

Finländarna vill också att vi stannar upp och tänker till lite. Videon hade premiär när jag var på Gotland i somras så jag spelade den om och om igen där. Älskar den!

  1. Volbeat – For evigt

Denna låt var populär på årets Sweden Rock Festival. Spelades lite överallt och även av undertecknad. Grym låt och härliga minnen!

  1. Kansas – With this heart

Visst. Det är inte Steve Walsh som sjunger. Bara nästan. Men en jävligt bra låt hur som helst!

  1. Haken – The endless knot

Briljant att korsa Skrillex med modern rock-prog. Tidlös!

  1. Fates Warning – Seven stars

Modern pop-prog-metal när det är som bäst. Så jäkla bra!

  1. Sabaton – Blood of Bannockburn

För glad fick man läsa i någons recension. En riktig partyröjare om ni frågar mig.

  1. Hammerfall – Dethrone and defy

Tack för denna heavy metal-pärla i gammal god anda!

  1. Freedom Call – A world beyond

Jodå, käck värre men ack så bra! Deras bästa skiva hittills!

  1. InnerWish – Modern Babylon

Årets fynd! Hoppas verkligen att de får fortsätta att göra skivor. Klassisk hårdrock med anda av både Astral Doors och Dio!

  1. Grand Magus – Freja´s choice

Älskar inledningen och de melodiska gitarrerna längre in i låten. Klassiker!

  1. Bombus – Head of lies

Gillar att de har så egen särpräglad stil. Bra låtar också, som denna.

  1. Shakra – Hello

Modern och poppig hårdrock av högsta kvalitet.

  1. Primal Fear – Don´t say you never been warned

Yummy! Låten som Judas Priest önskar att de hade skrivit och spelat in.

  1. Vega – Ignite

Ett engelskt melodiskt rockband på uppgång.

 

Där har ni en liten slice av mitt musikår 2016. Ser fram emot 2017 och där går en dröm i uppfyllelse redan i slutet av februari när Unruly Child släpper nytt. Mark (Marcie) Free är en av mina absoluta favoritsångare så det kommer bli en högstund som sträcker sig resten av året.

Årets konsert får bli Twisted Sister på Sweden rock festival. Framförallt den magiska fika-pausen!

Årets gubbe får bli jag själv som gick och blev 50 år. En traumatiserande händelse!

Vill även passa på att ägna en tanke till alla de musiker som gick ur tiden 2016 – David Bowie, Prince, Keith Emerson och många fler. God bless you and thanx for sharing with us!

Hoppas att världen snurrar fortfarande när det är dags att summera 2017. Försök att se ljust på livet och glöm inte att sprida så mycket positiv energi ni bara orkar. Vem vet, ni kanske räddar livet på någon som bara behöver ett leende från någon annan vid just det tillfället!

 

Peter Dahlberg

Freedom Call – Master Of Light

freedom_call_master_of_light_red_web

Freedom Call är lite som Manowar fast gladare. Kanske även som Blind Guardian i vissa stunder fast, just det, gladare. Låtarna är positiva och medryckande och det är power metal vi pratar om. Stora allsångsrefränger som framförs i kör.

Idag när världen inte riktigt vet vad nästa steg blir, och onda makter konspirerar överallt så är det skönt att band som Freedom Call finns. De bjuder på sig själva och vill att du ska må så bra som möjligt. Fjantar kanske några skulle säga. För mycket dur i musiken kanske någon säger. Som världen ser ut borde de inte vara så glada kanske ytterligare några säger.

Tack och lov säger jag. In med muntergökarna också och inte bara dystergökar. Precis som om det skulle vara mer cred att bröla om världens undergång i tid och otid. Ibland kan det vara på sin plats men jag vill även ha musik som piggar upp lite och det gör Freedom Call med besked. Det är även snyggt producerat och skickligt framfört. Sångaren är extraordinär vilket kanske inte är så konstigt då pappan är operasångare.

Så vill ni skråla med i ett gäng arenarefränger som garanterat får er på gott humör är detta skivan för er. Ni som är lite dystrare av er vill jag slå ett slag för svenska Vindra med Mournful day. Mycket bra också!

Freedom Call – Master Of Light
SPV/Steamhammer

1. Metal is for everyone
2. Hammer of gods
3. A world beyond
4. Masters of light
5. Kings rise and fall
6. Cradle of angels
7. Emerald skies
8. Hail the legend
9. Ghost ballet
10. Rock the nation
11. Riders in the sky
12. High up

www.freedom-call.net

 

Betyg:  7 / 10

Peter Dahlberg

 

 

 

 

 

 

The Answer – Solas

the-answer-solas_web

Den nya skivan är märkt av sångarens personliga tragedi med sin för tidigt födde son som kämpade för sitt liv i flera månader. Han säger själv att denna erfarenhet fick honom att se saker och ting i ett annat ljus. Livet vill säga. Ett tag var det till och med osäkert om bandet skulle spela tillsammans igen men sångaren säger att han, när det värsta var över, hade mycket att säga och musiken kom tillbaka till honom. Solas är det gaeliska ordet för ljus. Ni vet, det goda segrar till slut.

Skivan öppnar med titellåten Solas som är en melankolisk och mörk låt trots sitt namn. What the light don´t fills, the darkness kills. En stark låt som ändå kräver lite tid för att sätta sig. Ett genomgående tema skivan igenom kan man säga. De mer direkta uptempo-låtarna typ Follow me och Dead of the night eller varför inte Long live the renegades lyser med sin frånvaro här. Därmed inte sagt att kvaliteten har sjunkit. Det är en annan slags energi vi får ta del av istället. Jag kommer på mig själv att tänka på Led Zeppelin III och Free at last med Free. Det är lite den andan över denna skiva. Lite mer hippie-betonad men ändå med foten intakt i rock och bluesmyllan.

Jag gillar det. Ovanstående skivor är ständiga favoriter jag ofta återkommer till. Hoppas denna skiva växer lika fint som de.

The Answer – Solas
Napalm Records

1. Solas
2. Beautiful World
3. Battle Cry
4. Untrue Colour
5. In This Land
6. Thief Of Light
7. Being Begotten
8. Left Me Standing
9. Demon Driven Man
10. Real Life Dreamers
11. Tunnel

https://www.facebook.com/theanswerrock/

http://www.theanswer.ie/

 

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Moby & The Void Pacific Choir – These Systems Are Failing

moby-the-void-pacific-choir-these-systems-are-failing_web

Den gamle technoräven Moby är tillbaka. Ni minns väl Go från 1990? Han har ju tidigare även flörtat med både rock och punk i vissa låtar. Tänk framförallt den frenetiska All I need is to be loved (H.O.S. mix) från 1994 där han även sjunger själv. Hans röst passar utmärkt till punkig musik då den är uttrycksfull och lite smått desperat. Inte lika bitsk som Johnny Rotten utan mer känslosam och introvert på något sätt.

Hur som helst gillar jag när han sjunger själv vilket han gör här. Inledande Hey hey ekar av gamla Go men även av post-punk och är full med energi. Kan själv se mig sparka loss till denna. Skulle dock aldrig göra det offentligt men lite för mig själv kanske. Så länge orken tillåter. Typ en halv minut ha ha. Aerobicspasset fortsätter med samma fart i Break doubt som är ganska lik första låten.

Tredje låten I wait for you är något lugnare men punkigare på samma gång. En av skivans höjdpunkter. En annan favorit är avslutande Dark star där techno-sidan tar över lite mer. Gillar även Almost loved som är mer synthig och monoton med smittande refräng.

Ytterligare favorit är Are you lost in the world like me som känns aktuell. Ibland känner man sig lite lost i dagens värld med all sin teknik, sociala medier, ständiga uppdatering och avtagande empati och hänsyn till och för varandra. Det är bara jaget som ska framhävas till varje pris och alla går på tå för att inte kränka alla samtidigt som hatet flödar på nätet. Förlåt, nu tappar jag spåret här lite märker jag.

Vill bara avsluta med att säga att det är kul att Moby är tillbaka och sjunger själv och att musikformen är mestadels post-punk. Känns väldigt ärlig på något sätt. Snyggt jobbat!

Moby & The Void Pacific Choir – These Systems Are Failing
Little Idiot

hey! hey!
break. doubt
I wait for you
don’t leave me
erupt & matter
are you lost in the world like me?
a simple love
the light is clear in my eyes
and it hurts

 

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Alter Bridge – The Last Hero

Cover1 copy

Alter Bridge tycks gå fram några steg för varje skiva de släpper. Målet är kanske att ta över tronen efter Foo Fighters eller åtminstone ge dem en match om den. Måste erkänna att jag inte gillade Alter Bridges två första album speciellt mycket. Visst hade Myles Kennedy en bra röst då också, men låtarna bara skramlade i mina öron. Likadant med Foo Fighters ska jag väl erkänna. Har aldrig riktigt förstått deras storhet. Visst har de några bra låtar men det är det många band som har. Antar att det beror mycket på Dave Grohls uber-sympatiska personlighet där.

Hur som helst gillade jag Alter Bridges förra skiva från 2013 och har därför sett fram emot denna uppföljare och visst finns det skramliga (omelodiösa) låtar fortfarande men melodierna blir fler och fler. Ni har säkert redan hört singlarna Show me a leader, My champion och nya Poison in your veins. Alla kompetenta låtar men, men sa jag,  undertecknads favorit är Crows on a wire som är mer avslappnad och mer klassisk rock än de övriga som har sitt huvudfundament i grungen. Så ska det låta om ni frågar mig. Bra ändå att de försöker fånga in oss ”gamlingar” också.

För att fatta mig kort har Alter Bridge lyckats igen. Har ni gillat de tidigare plattorna kommer ni att gilla denna också.

Setlistan ser bättre och bättre ut för varje skiva som kommer.

Ingen fulländad skiva dock utan ligger mer och skvalpar i godkänd-landet. Väntar fortfarande på de stora hittarna som kommer att göra dem till arenornas nya älsklingar. Men vad vet jag? Är fortfarande en av få som inte begriper att Metallica kan vara så stora som dom är. Så all lycka till Myles Kennedy och de övriga i Alter Bridge!

Alter Bridge – The Last Hero
Napalm Records

Show Me a Leader
The Writing on the Wall
The Other Side
My Champion
Poison In Your Veins
Cradle to the Grave
Losing Patience
This Side of Fate
You Will Be Remembered
Crows on a Wire
Twilight
Island of Fools
The Last Hero

https://www.alterbridge.com

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Kansas – The Prelude Implicit

kansas_-_the_prelude_implicit_2016_coverweb

För många är Kansas synonymt med deras klassiker Carry on wayward son (1976) och Dust in the wind (1977) signerade Kerry Livgren. Han var för Kansas vad Ken Hensley var för tidiga Uriah Heep skulle man kunna säga. Själv håller jag 80-talskatalogen högst även om jag inte direkt spottar på 70-talskatalogen heller.

Första skivan släpptes redan 1974 och om jag förstått saken rätt så har en av originalsångarna, Steve Walsh, förbrukat sönder sin röst och lämnat bandet 2014, då han själv inte tycker att han kan göra låtarna rättvisa längre. Tråkigt, men ersättaren Ronnie Platt gör ett mycket bra jobb på nya plattan. Han har en röst som rör sig i samma landskap som Steve Walsh. Detta gör att, hemskt att säga men, saknaden inte blir så stor som den kunde ha blivit. Han har dessutom hunnit sjunga in sig i bandet då han redan varit med i cirka två år och turnerat flitigt.

Inte bara det. Efter 16 år av att bara ha turnerat så är man nu redo att äntligen släppa en uppföljare till skivan från år 2000. Då var Kerry Livgren tillbaka men försvann snabbt igen. Trots avsaknaden av sin ”hit-makare” så är nya plattan en väldigt stark sak. För det första älskar jag den lilla vemodiga tonen som går igenom hela skivan. För det andra så är den väldigt varierad vilket gör att den är underhållande att lyssna på. En varning dock. De som har svårt för fioler ska nog hålla sig borta från denna grupp. Instrumentet dyker upp som gubben i lådan genom hela skivan. Själv har jag dock inga problem med det. Har många favoriter på skivan som varierar efter humör men första singeln With this heart låter redan som en klassiker!

Ni som uppskattar Kansas sedan tidigare kan därför tryggt införskaffa denna skiva och njuta. Ni som inte hört Kansas tidigare har en hel skattkista att upptäcka inklusive nya skivan som mycket väl kan tjäna som nyckel till den!

Kansas – The Prelude Implicit
InsideOut Music

1. With this heart
2. Visibility zero
3. The unsung heroes
4. Rhythm in the spirit
5. Refugee
6. The voyage of eight eighteen
7. Camouflage
8. Summer
9. Crowded isolation
10. Section 60 (instrumental)

http://www.kansasband.com/

https://www.facebook.com/KansasBand/

 

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg