Mäbe – När rösten i radio sa hans namn

Denna gång bjuds vi på 7 nya spår av mäbe varav 6 återfinns på vinylversionen. CD-versionen följer med på köpet och där ingår en bonuslåt.

Ni som hört Mäbe förut vet att det är både skramligt och stillsamt på en och samma gång. Suggestiv kakofoni om ni så vill, och ovanpå detta subtila melodier som motsägelsefullt sätter sig som plack på hjärnan efter ett antal lyssningar.

Försök stå emot Poetens död som långsamt bryter sig fram och sen försvinner, eller den mantra-liknande Varje kväll nånstans. Den mest direkta låten Det dom kallar frid fastnar såklart också. Därefter tappar man intresset lite och resterande låtar blir mer bakgrundsbrus då det är för lika de första låtarna. De är egentligen bra också men det blir lite för mycket av samma arrangemang.

Mer dynamik hade inte skadat. Någon upptempolåt och kanske något piano, stråkar eller synth som bryter av ljudbilden lite då och då. Nu blir man mätt efter halva skivan. Jag hade hellre känt mig hungrig efter mer.

”kommer någon att komma ihåg, kommer någon att minnas han”

Mäbe – När rösten i radio sa hans namn
Twofaced pro

1. Poetens död
2. Varje kväll nånstans
3. Det dom kallar frid
4. I skuggan utav tornet
5. Mantra
6. Sista beställningen
7. Världen uppochner (bonuslåt)

https://www.facebook.com/mabeofficiell/

 

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Magnum – Lost On The Road To Eternity

I år är det 40 år sedan första albumet kom 1978. Det är dessutom platta nummer 20 i ordningen och man frågar sig om de bara går på rutin eller om det platsar in i den övriga samlingen. Nu kanske även jag får instämma i kören som tycker att Magnum gått lite på sparlåga de senaste åren så farhågan är befogad. Det kanske har varit högst två låtar per skiva som stått ut med tidens erosion.

Inför denna platta försvann både trummisen och framförallt den långvarige medlemmen och keyboardisten Mark Stanway. De ersattes dock snabbt och deras frånvaro märks inte nämnvärt på nya skivan. Tvärtom reagerar jag på att trumljudet låter bättre än tidigare. Jag är ingen trummis eller så men tycker att det är lite skillnad till det bättre. Vad gäller keyboardspelandet är det snarlikt mot förut så jag antar att Marks ersättare är minst lika duktig som han själv.

Inför denna recension har jag satt ihop en samling med alla de bra låtarna från 2002 och framåt. Det var då de gjorde comeback efter åtta års uppehåll. Till min förvåning så smälte de nya låtarna inte bara in utan lät också väldigt vitala. Framförallt 70-årige sångaren Bob Catley imponerar och gör en enastående insats på nya skivan. Första singeln Without love ekade av det poppiga Magnum från 1980-talet och undertecknad vädrade morgonluft. Nu finns det inga fler liknande låtar på skivan. Därför tyckte jag först att skivan var lite platt och tråkig. Efter några lyssningar inser jag att det inte alls är så. Tvärtom har de gjort sin starkaste skiva sedan 2007 enligt mig.

Det är som vanligt 71-årige gitarristen Tony Clarkin som står för låtskrivandet. Förlåt att jag skriver ut åldrarna så där men det är imponerande tycker jag.

En annan låt som är värd att nämnas är själva titelspåret där sångaren delar mikrofon med ingen mindre än Tobias Sammet från Avantasia. En gentjänst är väl en kvalificerad gissning då Bob sjungit på både skivor och turneér med Avantasia tidigare. Också Storm baby och Welcome to the the cosmic cabaret är episka godbitar där avsnitt i bägge låtar tonas ner och nya keyboardisten Rick Benton får visa vad han går för.

Det finns egentligen ingen svag låt på skivan denna gång. Låtarna är genomarbetade med många spännande arrangemang. Därefter växer själva låten fram. Lite som på Deep Purples senaste skivor. De kanske har jobbat så medvetet men det vet jag inte, så det är bara något som jag själv upplever.

Detta album står sig dock inte med klassikerna från 1980-talet och det hade väl ingen väntat sig heller. Dock är det ett oväntat starkt album med mycket musikaliska små detaljer att upptäcka, och skulle det inte bli fler så behöver de verkligen inte skämmas för sig. Jag är imponerad och jag tror att ni kommer att bli det också!

Magnum – Lost On The Road To Eternity
SPV/Steamhammer

1. Peaches and cream
2. Show me your hands
3. Storm baby
4. Welcome to the cosmic cabaret
5. Lost on the road to eternity
6. Without love
7. Tell me what you´ve got to say
8. Ya wanna be someone
9. Forbidden masquerade
10. Glory to ashes
11. King of the world

http://www.magnumonline.co.uk/

https://www.facebook.com/magnumbandpage/

 

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Peter Dahlberg – Årsbästalista 2017

2017 visade sig vara ett riktigt bra musikår med bra prestationer från både etablerade artister och nya bekantskaper. Till exempel ALICE COOPER gjorde en lysande comeback med låten Paranormal. Stark låt och briljant produktion av Bob Ezrin. Han producerade ju även DEEP PURPLES skiva som hade guldkornet The Surprising i sig. BLACK COUNTRY COMMUNION lät lite avmätta förutom den briljanta The Last Song From My Resting Place. Joe Bonamassa borde sjunga mer i den konstellationen.

ROGER WATERS kritiska Picture That fastnade också med sin suggestiva stämning. Bästa ”Pink Floyd”-låten sedan 1994. Synd att David Gilmour nobbade att spela gitarr på skivan. Hade kunnat bli hur bra som helst. MIKE OLDFIELDs Return To Ommadawn har snurrat många kvällar här innan läggdags. Väldigt mycket ”Sagan om ringen”-liknande tongångar.

Det väldigt ojämna bandet ELOY återvände i år med en hyllning till Jeanne D´arc och låten The Prophecy tilltalade mig. THE TANGENTs suggestiva Basildonxit gillar jag mycket också.

Bland den melodiska hårdrocken har favoritlåtarna i år varit LIONVILLE med I´ll Wait, UNRULY CHILD med Point Of View, ART NATION med Paralyzed, PINNACLE POINT med Homeward Bound. Sångaren från Pinnacle Point hjälpte även Steve Walsh med de lite högre tonerna på dennes soloskiva. Tyvärr var låtarna inte så minnesvärda. Finska THE RASMUS gjorde däremot en stark skiva i år där favoriten är låten Empire. Genialisk mix av melodisk rock och modern pop. Andra finnar i ONE DESIRE gjorde det melodiska mästerverket Hurt tidigt i början av året och den håller fortfarande. Årets powerballad gjordes av STEELHEART med låten Lips Of Rain. Annan bra ballad var LOVERBOYs Stop The Rain.

Årets cover gjordes av THE POODLES med deras suveräna version av David Guettas låt Love Is Gone från 2007.

EUROPE fick visserligen till en stark singel med Walk The Earth men skivan i övrigt var överraskande svag. The Siege hade sina stunder men i övrigt var det en trist historia. Det visade sig även i publikens intresse när grabbarna nedgraderades till att spela i globen-annexet.

Mycket bra svensk rock har det kommit i år och jag har diggat SMASH INTO PIECES med Yolo och Turn It Down, DEGREED med Shakedown och SPARZANZA med Whatever Come May Be. Kanonlåtar allihop!!

Till och med MASTODON fick mig på fall i år med låten Toe to Toes. Ett rent mästerverk! Vill även nämna THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA och deras uberstarka låt Something Mysterious.

Årets konsert var STEEL PANTHER på Sweden Rock i somras. Gillade glädjen som smittade av sig. SCORPIONS på Globen var också bättre än väntat. KISS på Tele2 arena var okej men inte mer. Nästa år ser jag förstås fram emot JUDAS PRIEST på Sweden Rock och E.L.O. på Globen!

Förutom tidigare nämnda Alice Cooper och Deep Purple saknades de riktigt stora namnen bland skivsläppen i år men det ska snart rådas bot på det. Redan i början av nästa år släpps MAGNUMs nya skiva och första singeln Without Love har höjt mina förväntningar. Likaså SAXONs Thunderbolt visar ett band i toppform. Även den snutt jag hörde av JUDAS PRIESTs Firepower lät löjligt bra så jag väntar med spänning på att få ta del av dessa redan nu!

Tack för att ni läste och hoppas ni fick något tips! // Peter Dahlberg

Steelheart – Through Worlds Of Stardust

Det roliga var att jag nyligen såg filmen Rock Star (2001) på TV. Ni vet den med Mark Wahlberg och som bygger lite löst på Tim ”Ripper” Owens intåg i Judas Priest under andra halvan på 1990-talet. Det är Steelheart som står för större delen av soundtracket där.

Steelheart består idag huvudsakligen av den briljante sångaren Miljenko Matijevic som även spelar gitarr och producerar skivan. Även om plattan öppnar med den bästa Led Zeppelin-pastischen jag hört på länge (sorry Black Country Communion) så är det framförallt balladerna som imponerar här. Lyssna bara på Lips of rain men framförallt den makalöst vackra With love we live again. Definitivt en av årets bästa låtar om ni frågar mig.

Produktionen är väldigt crispy samtidigt som den är luftig och välmixad. En otroligt snygg och stark platta som inte har något bäst-före-datum. Tidlös hård rock med andra ord!

Gillar ni Rival Sons, Black Country Communion och liknande kommer ni att älska denna skiva!!

Favoritspår: för många att nämna men balladen With love we live again berör mig lite extra.

Steelheart – Through Worlds Of Stardust
Frontiers Music Srl

1. Stream line savings
2. My dirty girl
3. Come inside
4. My world
5. You got me twisted
6. Lips of rain
7. With love we live again
8. Got me running
9. My freedom
10. I´m so in love with you

https://www.facebook.com/OfficialSteelheart/

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Sparks – Hippopotamus

Min och bröderna Maels väg har korsats några gånger genom livet. Första gången var 1979 då Beat the clock var en mindre hit. Därefter diggade jag Music that you can dance to 1986. Sedan var det Walk down the memory lane 1989. 1995 släppte de några techno-trance singlar som jag gillade lite. Därefter tystnad fram tills nu. (de har fortsatt men inte nått till mina öron vill säga)

Sparks bildades runt 1970 och har således en lång historia bakom sig. Sångaren Russel Mael är idag 68 år men det hörs inte. Han låter precis som han alltid har gjort. Brodern Ron (med den lilla roliga mustaschen och den halvgalna minen) har hunnit fylla hela 72 år. Detta är dock inget som hindrar dem att släppa samma crazy pop som de alltid gjort. Det låter väldigt mycket 1970-tal om denna produktion som de står för själva. Tre singlar har redan släppts från detta album – Hippopotamus, Edith Piaf och What the hell is it this time?  De låter som typiska Sparks-låtar i mina öron. Musiken är lite svår att beskriva om ni inte hört dem förut. Det låter lite bowie-glammigt, lite kabaret och lite pop i en enda mix. Musiken är oftast byggd på pianoackord.

Allting låter dock snyggt och välgjort och gillar man dem sedan tidigare finns det ingen anledning att bli besviken. Det känns som tiden stått stilla. Denna skiva skulle lika gärna kunna vara gjord 1978 typ. Inga flirtar med moderna ljud överhuvudtaget. Kanske inget jag själv kommer att lyssna på så mycket men kul att de låter så vitala fortfarande ändå. Respekt!

Favoritspår: Edith Piaf

Sparks – Hippopotamus
BMG/Infectious

1.Probably Nothing 1:21
2.Missionary Position 4:18
3.Édith Piaf (Said It Better Than Me) 4:32
4.Scandinavian Design 4:10
5.Giddy Giddy 3:10
6.What the Hell Is It This Time? 4:03
7.Unaware 3:54
8.Hippopotamus 3:47
9.Bummer 3:58
10.I Wish You Were Fun 4:04
11.So Tell Me Mrs. Lincoln Aside from That How Was the Play? 4:00
12.When You’re a French Director” (featuring Leos Carax[2]) 2:45
13.The Amazing Mr. Repeat 2:59
14.A Little Bit Like Fun 3:57
15.Life with the Macbeths 4:12

https://www.facebook.com/sparksofficial/

http://allsparks.com/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

 

Mr. Big – Defying Gravity

Mr. Big har återknutit banden med gamle superproducenten Kevin Elson. Kevin producerade bandets tre första plattor och har även jobbat med Journey och Europe (The final Countdown) tidigare. När jag lyssnar på nya skivan så blomstrar Mr. Big som vanligt av lekfullhet. Den positiva energin går genom högtalarna ut till lyssnaren och man blir ”infected”.

Visst låter det lite jammigt emellanåt men det är också en del av Mr. Bigs charm. Jag kommer att tänka på många amerikanska 70-talsband som exempelvis Montrose, Aerosmith, The Babys och liknande. Därmed inte sagt att de plagierar på något sätt. Mr. Big har gått sin egen väg ända sedan debuten 1989 med sin speciella mix av melodisk rock, skickligt musicerande och en sångare extraordinär. Lägg därtill en drös med starka och finurliga låtar så har du ett koncept som håller bandet levande än idag. Och levande låter de verkligen som sagt. De blandar snyggt mellan mer raka låtar med mer framjammade låtar. Jag skulle nog vilja säga att denna gång finns det fler raka låtar än på de senaste albumen. Ingen lika rak som To be with you kanske, men den akustiska sommarfluffiga Damn I´m in love again är en liten pärla till exempel. Vidare gillar jag den riffiga och ruffiga titellåten Defying gravity skarpt. Likaså den lite pop-bluesiga Nothing bad (bout feeling good) sorteras in under gilla-facket.

Så mina vänner, är ni fans av Mr. Big sedan tidigare finns här inget att oroa sig över. Produktionen är ”flawless” och låtarna lika bra som vanligt. Kanske finns en något mer kommersiell ådra över denna skiva. Inget negativt tycker jag men ville bara berätta detta för er som kanske är insnöade på de lite mer svåra låtarna.

Mr. Big – Defying Gravity
Frontiers Music s.r.l.

1. Open your eyes
2. Defying gravity
3. Everybody needs a little trouble
4. Damn I´m in love again
5. Mean to me
6. Nothing bad (bout feeling good)
7. Forever and back
8. She´s all coming back to me now
9. 1992
10. Nothing at all
11. Be kind

7 / 10

Peter Dahlberg

Jorn – Life on death road

Jorn och tidigare bandmedlemmar har gått skilda vägar inför denna skiva. Det framgår inte varför. Kanske var det för att det aldrig lossnade riktigt. Hur som helst så är i stort sett alla nya medlemmar hämtade från Primal Fear. Då kan man också fråga sig om detta är en bestående sättning eller om det bara är för denna skiva. Jag vet inte. Det framgår inte heller. Vad som framkommer är att Jorn har kämpat med låtskriveriet (skrivkramp?) inför denna skiva.

Jorn är ju som de flesta av er vet en mycket talangfull sångare med en uberstark röst de luxe. Frågan är nu bara om han inte hamnat i lite kvicksand.  Detta är inte roligt att lyssna på. Låtarna är ovanligt melodifattiga och för att dölja det försöker Jorn att få det att låta aggressivt istället. För mig har det alltid varit lika med att man inte kan skriva låtar. Att bara försöka fånga en aggressiv attityd på skiva kan vem som helst göra. Jag hade väntat mig mer från Jorn. Detta är tyvärr en stor besvikelse.

Gitarriffen är mer utnötta än däcken på min systersons epa-traktor. Den enda behållningen jag har av denna skiva är låten Man of the 80´s på grund av igenkänningsfaktorn av texten. Inte ens avslutande Whitesnake-pastischen Blackbirds höjer pulsen nämnvärt. Synd, jag hade väntat mig lite mer episka låtar blandat med ett par melodiska höjdarlåtar. Denna skiva är en pannkaka utan dess like. Jag kommer inte att återvända till den någon mer gång. Suck

Jorn – Life on death road
Frontiers Music s.r.l.

1. Life on death road
2. Hammered to the cross
3. Love is the remedy
4. Dreamwalker
5. Fire to the sun
6. Insoluble maze
7. I walked away
8. The slipper slope
9. Devil you can drive
10. The optimist
11. Man of the 80´s
12. Blackbirds

 

Betyg: 2/10

Peter Dahlberg

The Ferrymen – The Ferrymen

Innan jag går vidare med att skriva om själva skivan vill jag bara nämna Ronnie James Dio och det unika med honom. Dio hade ett gigantiskt röstomfång som tillät honom att sjunga med en ängels röst om han ville och även med en demons röst vilket han (tyvärr) oftast ville. Få, om ens någon, har kommit i närheten att sjunga som denne hädangångne hårdrocksgud.

The Ferrymens skiva är skriven av gitarristen Magnus Karlsson (Primal Fear, Allen/Lande) och han har gjort allt vad han förmår att försöka fylla tomrummet efter Dio. Sången hanteras av Ritchie Blackmores fynd Ronnie Romero från Lords Of Black. För er som precis kommit tillbaka från en världsomsegling eller liknande så kan jag berätta att herr Romero har turnerat och fortsätter turnera med Ritchie Blackmore och kör gamla Deep Purple och Rainbowlåtar under Rainbow-flaggan.

Ronnie Romero spottar och fräser och låter sådär Dio-hård som hittills bara en handfull sångare kommit i närheten av. Hans röst påminner således visserligen om Dio ibland men kanske ännu mer om Axel Rudi Pells sångare Johnny Gioeli i mina öron. Ingen dålig kombo hur som helst. Musiken är klassisk hårdrock kryddat med stämningsfulla synthar här och där. Ska jag jämföra med just Axel Rudi Pell så vinner The Ferrymen. Låtarna är starkare och Romero sjunger inte riktigt lika ansträngt som Johnny oftast gör.

Om de däremot fyller tomrummet efter Dio får ni själva avgöra. Släpper man den tanken och bara tar emot dem med öppna armar så har vi här en mycket stark debut som jag hoppas få återknyta banden med igen längre fram!

Favoritspår: Fool you all, The darkest hour och Eternal night

The Ferrymen – The Ferrymen
Frontiers Music s.r.l.

1. End of the road
2. Ferrymen
3. Fool you all
4. Still standing up
5. Cry wolf
6. One heart
7. The darkest hour
8. How the story ends
9. Enter your dream
10. Eyes on the sky
11. Eternal night
12. Welcome to my show

https://www.facebook.com/TheFerrymenofficial/

Betyg: 8/10

Peter Dahlberg

Axel Rudi Pell – The Ballads V

Ja, detta är ingen ny skiva utan en balladsamling. Den femte i ordningen. Till skillnad mot sina kollegor i Magnum så bjuder de i alla fall på tre helt nya spår och en gästsångerska i Bonnie Tyler. Javisst ni läste helt rätt. Bonnie Tyler sjunger duett i Love´s holding on och hon låter likadan som alltid. Tack för den! Själva låten är en sån där riktigt svulstig ballad extra allt. Inte illa!

Vidare kör de en cover på Ed Sheerans I see fire från Hobbit-filmen. Här bygger de upp låten och fyller den med alla klassiska Axel Rudi Pell-ingredienser. Helt ok!

On the edge of our time är däremot en helt egen ny låt som har allt man kan önska av Axel Rudi Pell! Deluxe säger jag bara. Synd bara att den aldrig tar slut. Nä, skämt åsido. Efter 7 minuter och 42 sekunder tycker de tydligen själva att det får vara nog. Hade jag varit med i studion hade jag klippt ned den med minst 2 minuter.

Kan även passa på att hylla den snygga covern på Neil Youngs Hey hey my my, ni vet den med textraden ”better to burn out than to fade away” som fanns med på Kurt Cobains avskedsbrev.

Därefter följer låtar vi hört tidigare men som är smakfullt utvalda. Däremot förstår jag inte vilken funktion live-låtarna fyller. Mistreated är såå tråkig och såå uttjatad vilket sångarna också verkar tycka. Seg dynga!

Också snålt att bara ge radio-versionen på duetten med Bonnie Tyler som bonus i den dyra deluxe-boxen. Borde ha funnits på den vanliga CD-skivan så man kunde välja vilken version man vill ha på sin samling.

Men trots detta är Axel Rudi Pells The Ballads V en helt godkänd skiva i väntan på nästa studio-släpp.

Axel Rudi Pell – The Ballads V
SPV / Steamhammer

1. Love´s holding on (feat. Bonnie Tyler) – new song
2. I see fire (Ed Sheeran cover) – new song
3. On the edge of our time – new song
4. Hey hey my my
5. Lived our lives before
6. When truth hurts
7. Forever free
8. Lost in love
9. The line (live)
10. Mistreated (live)

http://www.axel-rudi-pell.de/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

House Of Lords – Saint Of The Lost Souls

James Christians House Of Lords börjar kännas som en trygg institution. De levererar skiva efter skiva så att säga. Ingen förändring på nya skivan. Här finns det ballader, lite snabbare låtar och även en och annan av halvepisk karaktär. Fina arrangemang och väl genomfört och James sjunger med samma styrka och inlevelse som vanligt.

Det jag gillar med House Of Lords är att de är lagom melodiska och variationsrika. Det blir inte tjatigt och tröttsamt att lyssna på. Man kan med stor behållning sätta på skivan och låta den gå. Det finns dock några låtar som sticker ut lite mer på den nya skivan. Hit the wall är en mycket snygg ballad som först i verserna känns lite Def Leppard men som i refrängen blommar ut till något helt eget. Najs!

Den lite ösigare titellåten Saint of the lost souls är inte heller helt oangenäm. Likaså den mer poppiga The other option faller mig i smaklökarna. Som sagt, House Of Lords överraskar kanske inte men de levererar! Gott nog!

Läste att deras skiva från 1992 Demon´s Down ska återutges och att de vill turnera med den. De fick aldrig chansen då det begav sig. Ni vet den gamla historien om hur den deppiga grungen mördade i stort sett all glad musik. Därför vill de backa bandet och försöka igen. Varför inte?

House Of Lords – Saint Of The Lost Souls
Frontiers Music Srl

1. Harlequin
2. Oceans divide
3. Hit the wall
4. Saint of the lost souls
5. The sun will never set again
6. New day breakin´
7. Reign of fire
8. Concussion
9. Art of letting go
10. Grains of sand
11. The other option

https://www.facebook.com/HouseOfLordsB

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg