Structural Disorder – Distance

DISTANCE
 Structural Disorder – Distance

De unga herrarna i Stockholmsbandet Structural Disorder gjorde ett mycket starkt intryck då man häromåret släppte debutplattan The edge of sanity, och senare följde upp med ett fantastiskt bra gig som support till Seventh Wonder på MX-Rockbar i Alingsås. Nu har det blivit dags för den svåra uppföljaren, men nya plattan: Distance känns som en omedelbar succé redan när man lyssnar för första gången.

Det har hänt en hel del med Structural Disorder sedan förra släppet, och då menar jag absolut i positiv riktning. Även om första alstret var en remarkabelt helgjuten platta, och som jag två år efter släppet fortfarande älskar, så hörs det ibland att det handlar om en debutplatta. Man har utvecklats både som musiker, men framför allt som sångare, producenter och inte minst som låtskrivare. The edge of sanity var textmässigt en mycket mörk och ganska otäck temaplatta om en man som sitter inspärrad på psyket efter att ha mördat sin fru och deras ännu ofödda barn. Rent musikaliskt var plattan också ganska mörk med en tyngd och massivt tonspråk som matchade det textmässiga bra. Plattan var också väldigt teknisk med långa avancerade avsnitt i krångliga taktarter och olika tempobyten. Dessutom kryddades den för övrigt mycket bra vokala anrättningen av en hel del skön growl-sång som lyfte fram det tematiska budskapet ytterligare.

Nya alstret Distance är ingen temaplatta utan består av helt egna självbärande historier som känns inte fullt så tunga och mörka, utan snarare tvärtom. Det finns enligt min mening en större variation i låtmaterialet denna gång där man mycket bra varvar välspelade, lugna och avslappnade partier med betydligt mer tekniskt avancerade och tunga avsnitt, som även denna gång hamnar inom metal/progmetal-genren. Alltså väldigt nyansrikt med stora kontraster mellan ytterligheterna. Growlsången är på Distance helt borta vilket jag faktiskt tycker är lite synd då jag gillar det skarpt i rätt sammanhang och i lagom mängd. För övrigt har bandet utvecklats mycket vokalt med många snygga insatser i stämmor/körarrangemang, och man har i Markus Tälth en kanonbra leadsångare med en klart personlig röst och frasering. Keyboardisten/dragspelaren/sångaren Johannes West gör en av plattans starkaste insatser då han sjunger lead på ett av plattans bästa spår: Pyrene.

Rent musikaliskt är killarna i Structural Disorder fullständigt överjävliga på sina instrument utan att man någonsin ”spelar över” utan håller det till vad låtarna behöver. Här finns tyngd, brutalitet, teknisk virtuositet, lugn, harmoni och stämning blandat om varandra på ett grymt bra sätt. Distance är en mycket jämn platta kvalitetmässigt men med några extra toppar där den inledande Desert rain, den variationsrika och stämningsfulla Silence och den långa, komplexa och mästerlikt bra Pyrene, står i en klass för sig. Structural Disorder har genom Distance faktiskt upprepat bedriften från debuten och levererar återigen ett grymt bra album. Ett något annorlunda sound och tonspråk känns ändå som ett tecken på en naturlig utveckling och mognad som bara befäster bandets framtid inom den progressiva världen.

Structural Disorder – Distance
Lion Music

1:  Desert rain
2:  Someone to save
3:  Silence
4:  The herculean tree
5:  Lightbulb lover
6:  Pyrene
7:  Drifting

www.facebook.com/StructuralDisorder

www.structuraldisorder.com

 

Betyg 9,5 / 10

Staffan Vässmar

Votum – :KTONIK:

Votum - KTONIK
 Votum – :KTONIK:

Polen har sedan ett antal år seglat upp som en mycket stark leverantör av högkvalitativ progressive, och nästa band ut i denna till synes aldrig sinande ström är Votum. Bandet är på inget sätt nytt men det är först nu som jag har fått upp ögonen för detta gäng. Votum har genom nya plattan :KTONIK: hunnit fram till platta nummer fyra in i karriären.

Votum har precis som många andra polska band ett mycket karaktäristiskt sound som man direkt känner igen. Här finns en mycket stor dos melankoli och vemod som ger dessa bands musik en väldigt speciell prägel. Hade inte hört Votum tidigare men kände att det fanns en hel del som direkt tilltalade mig. En av dessa saker var den tidigare nämnda melankolin som man får fram i många och långa suggestiva och känslofyllda avsnitt. En annan detalj som gick hem hos mig var den kontrast mellan det mer finstämda och vemodiga tonspråket, och det betydligt kraftfullare och brutala mangel som starkt bryter av mot det lugna. Fick också en känsla av att bandet var starkt influerat av dagens Anathema, fast i en något brutalare form, vilket också höjde intressefaktorn för bandet ytterligare.

Efter ett stort antal lyssningar känns nya alstret :KTONIK: fortfarande angeläget men jag har tyvärr börjat störa mig något på en del detaljer. En av dessa är att man använder närmast exakt samma upplägg i alla spår, det vill säga en ganska lugn och finstämd inledning som sedan stegras till ett kraftfullt och brutalt refrängparti. Man använder dessutom närmast identiska ackordsföljder i många spår vilket gör att låtarna då blir svåra att särskilja. Det är nästan bara i låten: Simulacra som man höjer tempot något från den suggestiva lunk som används i de flesta andra spåren.

Musikerna i bandet kan definitivt hantera sina instrument och sångaren Bart Sobieraj har en skön och kraftfull stämma som matchar bandets musik perfekt. Visst är Votum ett riktigt bra band som levererat en klart godkänd platta, men :KTONIK: hade definitivt vunnit på om den hade haft en större variation i låtarna.

Votum – :KTONIK:
Inner Wound Recordings

1.  Satellite
2.  Greed
3.  Spiral
4.  Blackened tree
5.  Simulacra
6.  Prometheus
7.  Horizontal
8.  Vertical
9.  Last word

www.facebook.com/Votumpage

www.votumband.pl

 

Betyg: 6 / 10

Staffan Vässmar

 

Martigan – Distant monsters

Martigan - Distant monsters
 Martigan – Distant monsters

Ännu ett intressant skivsläpp från bolaget Progressive Promotion damp ner i brevlådan häromdagen, och denna gång är det bandet Martigan som släpper nytt material. Bandet är liksom bolaget tyskt och har faktiskt hållit på i drygt tjugo år. Man har genom åren hunnit släppa fullängdarna: Stolzenbach -1995, Ciel ouvert -1996, Man of the moment -2002 samt Vision -2009. Dessutom har man släppt en ep: Simplicius -1997, och en dvd: Live in Köln -2004. Det är alltså inga debutanter som dyker upp med plattan Distant monsters utan ett gäng mycket meriterade musiker. Hade inte en susning om vilka Martigan var, men hoppades efter en första genomlyssning att jag kanske skulle hitta ett nytt favoritband inom den symfoniska neoprog-genren.

Martigan har liksom många andra band haft en hel del medlemsrotation, men har sedan ett par år tillbaka en stabil sättning. Det märks att Martigan har hållit på i många år för deras tonspråk och sound påminner mycket om hur många av de stora neoprog-banden lät när bandet startades. Man lirar en ganska ”snäll” men skickligt framförd neoprog med tydliga referenser till band som: Marillion, IQ, Pendragon och inte minst tidiga Arena. Har inte haft möjlighet att lyssna in mig på några av de tidigare albumen annat än Ciel ouvert, så det är svårt att avgöra hur man utvecklats under åren. Helt klart är i alla fall att på nämnda platta, som är en av de första, så hade man ett annat sound och lät mer som om Saga varit en stor inspirationskälla.

Låtmaterialet på nya Distant monsters är ganska så varierat och håller en förhållandevis hög och jämn kvalitet. Musikernas insatser är generellt sätt av hög klass där sångaren Kai Marckwordt har en mycket personlig röst som passar bandets musik perfekt. Han har ett ganska stort vokalt omfång och låter som en mix av: Gary Brooker (Procol Harum) och Mark Trueack (Unitopia, United Progressive Fraternity). En annan som förtjänar att nämnas lite extra är Björn Bisch, vars gitarrspel är mycket väl avvägt och välljudande. Han levererar förutom ett bra kompspel många långa och riktigt läckra solopartier, som ofta för tankarna till John Mitchell (Arena, It Bites, Frost*, Kino, Lonely Robot) och hans sätt att frasera och klämma ur sig långa, sköna, smäktande toner på sin gitarr.

Martigan spelar en mycket behaglig musik med sköna harmonier och passager, men ibland känner jag att de känns lite för snälla och då lite menlösa. Det känns som en mer utpräglad nerv och intensitet hade fått musiken att lyfta mer och därmed göra slutresultatet betydligt mer intressant. Distant monsters är absolut inte någon dålig platta, och Martigan är ett klart kompetent och skickligt band, men de når liksom inte ända fram, även om det räcker en bra bit på väg upp mot toppen.

Martigan – Distant monsters
Progressive Promotion Records

1.  Theodor´s walls
2.  Lion
3.  Simplicius
4.  Complicius
5.  The lake
6.  On tiptoe
7.  Fire on the pier
8.  Take me or leave me

www.facebook.com/MartiganBand

www.martigan.de

 

Betyg: 6 / 10

Staffan Vässmar

 

Sunburst – Fragments of creation

sunburst_artwork
Sunburst – Fragments of creation

Musikåret 2016 har knappt hunnit börja men det har redan hunnit trilla in flera riktigt intressanta plattor för recension! Först ut av dessa är debutalstret Fragments of creation med Grekiska bandet Sunburst. Hade på förhand inte en aning om vilka som ingick i bandet eller vad de hade sysslat med tidigare, men promobladet berättade att musiken borde tilltala fans till flera av de riktigt stora banden inom progmetal-genren, vilket såklart gjorde mig klart nyfiken.

Direkt i öppningsspåret Out of the world låter det som om saligt insomnade Nevermore har vaknat till liv igen, med ett för detta band väldigt typiskt och intensivt mangel. När sedan Vasilis Georgoiu (Innosense, Black fate) kommer in på sång får jag helt plötsligt känslan av att det är Roy Khan (ex Kamelot) eller Michael Eriksen (Circus Maximus) som hanterar mikrofonen. Låten är teknisk och meckig och ganska brutal i sin karaktär och i kombination med de utmärkta sånginsatserna gör låten till en mycket värdig albumöppnare. Gitarristen Gus Drax (Biomechanical, Black fate, Suicidal angels) är en fenomenal strängbändare som har en makalös teknik, känsla, timing och driv i sitt spel som påminner en hel del om gamle Jeff Loomis (ex Nevermore) och det säger en hel del om hans musikaliska färdigheter.

Låten Dementia är precis som nyss nämnda spår ett utmärkt exempel på hur dessa greker har lyckats med att plocka influenser från flera av giganterna inom genren, och därefter har kokat ihop något eget och djävulskt välljudande. Här känns kopplingarna till tidigare nämnda band: Kamelot och Circus Maximus ännu tydligare då förutom sången också sound, känsla och tonspråk ger vibbar från dessa band.

Sunburst är dock inget band som enbart går på teknik och mangel, utan man har också en sida i sin musik som är betydligt lugnare och känslofylld där låten Lullaby återigen påminner om Kamelot i deras bästa stunder. I låten End of the game låter det som om Evergrey har ingått en ohelig allians med Nevermore och avlat fram en sataniskt cool progressive-bastard. Tungt, tekniskt och meckigt men samtidigt riktigt melodiöst. Som ni säkert har förstått är jag så här långt in i plattan helt såld på detta eminenta band och vill bara ha mer och mer och mer. Detta behov tillfredsställs omgående genom den snabba och helt instrumentala låten Beyond the darkest sun där hela bandet får glänsa å det gruvligaste.

Som avslutning på en hittills lysande platta fullbordas succén med det mästerligt bra avslutningsspåret Remedy of my heart. På de följande nästan tretton minuterna bjuder Sunburst på det mesta och bästa som progmetalgenren av idag har att erbjuda alla oss musiknördar. Här blandas tungt och tekniskt mangel med vackra melodier och harmoniskt avspända avsnitt, allt kryddat med riktigt bra sång/instrumentala insatser av världsklass. Snacka om grym avslutning på denna sanslöst bra platta.

För att summera känslan efter ett mycket stort antal genomlyssningar kan jag konstatera att Sunburst låter som ett upphottat och något mer brutalt Kamelot, med det i huvudsak bärande tonspråket hämtat från framför allt Nevermore. Det känns som om Sunburst i och med Fragments of creation kommer att göra ett rejält avstamp och ta ett stort kliv upp mot den progressiva stjärnhimlen under det kommande året. Man kommer säkerligen också att hamna mycket högt uppe i toppen på många recensenters årsbästalistor när det blir dags att summera musikåret 2016!! Definitivt på min, var så säkra!

Sunburst – Fragments of creation
Inner Wound Recordings

1.  Out of the world
2.  Dementia
3.  Symbol of life
4.  Reincarnation
5.  Lullaby
6.  End of the game
7.  Beyond the darkest sun
8.  Forevermore
9.  Break the core
10. Remedy of my heart

www.facebook.com/sunburstofficial

 

Betyg: 10 / 10

Staffan Vässmar

 

Årsbästalistan 2015 från Staffan Vässmar.

årslistor 2015web

Årets bästa plattor 2015!!

1: Soilwork: “Live in the heart of Helsinki”

Efter tjugo år som band släpper Soilwork till sist en ytterst efterlängtad liveplatta!! Med en sådan kraft, energi, sprudlande spelglädje och ett enastående musikaliskt hantverk som levereras på Live in the heart of Helsinki kan man inte annat än kapitulera!! Med nio studioplattor innanför västen har bandet en uppsjö av låtar att välja av, och man lyckas pricka rätt med nästan varenda låt. Personligen hade de två plattorna gärna fått utökats till en trippel och därigenom innehålla ännu fler favoriter.

Bästa spår: This momentary bliss

2: Transport League: “Napalm bats & Suicide dogs”

Svenska mästare när det gäller death-boogie är tveklöst Transport League, och genom nya plattan befäster man ytterligare sin ställning. Grymma låtar, brutal energi, hejdlöst sväng och en av vårt lands bästa sångare, alla kategorier! Tony Jelenkovic!

Bästa spår: Hallelujah vampire

3: The Night Flight Orchestra: “Skyline whispers”

Efter den makalöst bra debutplattan Internal affairs är The Night Flight Orchestra tillbaka med en nästan lika vass uppföljare. Björn Strid och David Andersson har än en gång snickrat ihop ett gäng mycket beroendeframkallande låtar inom classic rock genren. Når inte riktigt ända fram till debutens toppkvalitet men bra nära duger gott ändå!!

Bästa spår: The Heather reports

4: Soilwork: “The ride majestic”

Efter en något frågande inställning från undertecknad när nya plattan släpptes tidigare i höst, så har nu alla frågetecken omvandlats till ett gigantiskt utropstecken!! Bandets återgång till det mer trashiga och brutala sound som inledde Soilworks karriär har här ytterligare förfinats, och i kombination med bandets melodiösa catchy refränger befästs bandets ställning som nr: 1 inom melodic death metal!

Bästa spår: Death in general

5: Hasse Fröberg & Musical Companion: “HFMC”

Hasse Fröberg har ett långt och gediget förflutet inom svenskt musikliv (Spellbound, The Flower Kings) och har på sitt tredje album med Musical Companion klämt ur sig ett smärre musikaliskt mästerverk! Hasse har definitivt en av vårt lands absolut bästa rockröster och bandet han omger sig med är i makalös form både på platta och live!

Bästa låt: Can´t stop the clock

6: Coheed & Cambria: “The color before the sun”

Kluriga Amerikanerna i Coheed & Cambria är tillbaka med en ny svinbra platta. För första gången i bandets historia utspelar sig inte plattan i yttre rymden, utan Claudio Sanchez har hämtat inspiration till texter och teman i sin egen vardag med hus, barn och familj. Nästan samma höga standard som på de två föregångarna: The Afterman: Ascension / Descension.

Bästa låt: Here to mars

7: Von Hertzen Brothers: “New day rising”

Finska Von Hertzen Brothers blir bara bättre och bättre för varje platta man släpper, och toppar genom nya given den grymt bra förra plattan Nine lives. Klart udda och egensinniga grabbar, men som med sin musik växer sig gigantiskt stora.

Bästa låt: You don´t know my name

8: Anekdoten: “Until the ghosts are gone”

Anekdotens nya platta: Until the ghosts are gone kröner bandets karriär så här långt. Mästerlikt bra låtar som med kraft, energi, vemod och fantastiska melodier gör lyssnaren mållös av beundran.

Bästa låt: Shooting star

9: Toto: “XIV”

Nya Toto-plattan hade på förhand hypats som bandets nya variant av klassiska plattan: IV vilket inte alls stämmer enligt min uppfattning. XIV innehåller ett antal låtar som är grymt bra men där finns också tyvärr spår som inte riktigt når ända fram. För övrigt är XIV:s sound och musik betydligt mer modernt än tidigare nämnda platta vilket gör jämförelsen meningslös.

Bästa spår: Orphan

10: Lonely Robot: “Please come home”

I väntan på nytt material från It Bites duger Please come home med John Mitchell (Arena, Frost*, Kino mfl) alldeles utmärkt. Det mesta av låtmaterialet hade med lätthet platsat på en It Bites-platta men är ändå kul att få höra i soloformatet. Mitchell växer både som sångare, gitarrist och kompositör.

Bästa låt: The boy in the radio

11: Neal Morse Band: “The grand experiment”

Neal Morse är definitivt en av vår tids största musiker och kompositör och omger sig som sig bör med musiker av världsklass. Denna gång har tack och lov det religiösa anslaget tonats ner till förmån för det musikaliskt fulländade. Bländande hantverk rätt igenom men ändå är det de lugna, vackra och finstämda avsnitten som ger störst avtryck efter ett antal genomlyssningar.

Bästa låt: Waterfall

12: Seven Steps To The Green Door: “Fetish”

Tyska Seven Steps To The Green Door har med nya plattan Fetish gjort mig ytterst intresserad av bandets musik. Tekniskt lekfulla och omväxlande partier varvas med mer återhållsamma avsnitt. Flera à capella-sångavsnitt i Spock´s Beard-klass gör helheten än mer tilltalande. Musiker av svinhög kaliber från band som: Flaming Row, Toxic Smile, United Progressive Fraternity mfl.

Bästa låt: Still searching

13: Tiebreaker: “We come from the mountains”

Norska retrobandet Tiebreaker slog ner som en bomb med sin otroligt svängiga och 70-talsdoftande musik. Bandet har gigat massor sedan starten och ska enligt utsago vara grymt samspelta och tighta. Led Zeppelin, Rival sons mfl är band som klart har inspirerat bandet. Står väldigt högt upp på önskelistan över tänkbara band till MX-Rockbar framöver.

Bästa låt: The Getaway

14: The Tangent: “A spark in the aether / The music that died alone – volume two”

En ny platta med The Tangent känns alltid angelägen och aldrig blir man annat än överlycklig när man hör bandets intrikata musik. Andy Tillison och manskap levererar som vanligt på extremt hög nivå, och konstigt vore väl annat med sådana vansinnigt skickliga musiker som: Jonas Reingold, Morgan Ågren, Theo Travis och Luke Machin.

Bästa låt: A spark in the aether

15: UFO: “A conspiracy of stars”

”Gammal är äldst” heter det ju enligt talesättet, och det är något som stämmer helt med dagens upplaga av brittiska bandet UFO! Efter ett antal ganska så trötta och ointressanta plattor är bandet tillbaka med a conspiracy of stars som är en ascool platta inte så långt ifrån 70-talsklassikerna i kvalitet.

Bästa låt: The killing kind

16: Spock´s Beard: “The first twenty years”

En ”The best of”-platta för att summera Spock´s Beards första tjugo år måste ha varit extremt svårt att sammanställa låtmaterialet till. Bandet har levererat så otroligt många klassiska låtar både med Neal Morse som musikalisk motor, men även efter hans utträde ur bandet. Ingen kan längre bortse från detta grymma band, som måste anses som ett av de riktigt stora på den progressiva stjärnhimlen.

Bästa låt: Day for night

17: Pagan´s Mind: “Full circle”

En liveplatta med Norska Pagan´s Mind, inspelad under Progfest USA ifjol är ett välkommet nytillskott i skivsamlingen. Inte helt ultimat att spela in plattan under en festival då bandet får dela scen med flera andra band och därigenom inte bara har sina egna fans på plats. Resultatet är ändå klart välljudande, och man kör ett första set där man framför plattan Celestial entrance i sin helhet. Detta känns lite märkligt då bandet gjort betydligt bättre plattor än nämnda platta. Andra set är dock mer intressant där bandet kör ett mixat set med det bästa från hela karriären! Pagan´s Mind är i samklang med Evergrey, Circus Maximus, Cloudscape och Seventh Wonder klart ledande inom den nordiska progmetal-genren.

Bästa låt: Live your life like a dream

18: David Gilmour: “Rattle that lock”

David Gilmour är en musikikon av ”guds nåde”. Med sin röst och sina magiska fingrar har han trollbundit alla oss prog-älskare i nästan ett halvt århundrade. Senaste Pink Floyd alstret The endless river var en ganska så trött och ointressant historia, men här på Rattle that lock har gubben vaknat till liv igen och levererar både riktigt bra låtar och ett magiskt bra gitarrspel.

Bästa låt: Rattle that lock

19: Ghost: “Meliora”

Hypen kring de ”hemliga gubbarna” i Ghost fortsätter, men vad gör det när bandet levererar alster efter alster av så hög kvalitet. Det är tungt, mörkt, melodiöst och extremt vanebildande.

Bästa låt: From the pinnacle to the pit

20: Manimal: “Trapped in the shadows”

Uppföljaren till den mästerligt bra debutplattan The darkest room har låtit vänta på sig i ganska många år. Trapped in the shadows är en riktigt bra platta och innehåller ett flertal grymma låtar. Plattan når dock inte riktigt upp till den extremt höga nivå som fanns på debuten. Coolt gästspel från ingen mindre än: Udo Dirkschneider (U.D.O, ex Accept).

Bästa låt: The dark

 

Årets bästa låtar:

1: Toto – Orphan

2: Soilwork – Death in general

3: Transport League – Hallelujah vampire

4: The Night Flight Orchestra – The Heather reports

5: Hasse Fröberg & Musical Companion – Can´t stop the clock

 

Årets bästa gig:

1: Neal Morse Band – Pustervik, Göteborg

2: Hasse Fröberg & Musical Companion – Slottsskogen goes progressive, Göteborg

3: Soilwork – KB:s, Malmö

4: Pagan´s Mind – Trädgårn, Göteborg

5: The Night Flight Orchestra – Rock in Liisch, Skara

 

Årets bästa Dvd / Bluray:

Soilwork: “Live in the heart of Helsinki”

Ännu bättre än Soilworks liveplatta Live in the heart of Helsinki är naturligtvis Dvd / Bluray-utgåvan! Här får man ytterligare bevis på hur sataniskt bra detta band är live! Brutal kraft, energi, spelglädje och enastående musikaliskt hantverk från dessa musiker gör Soilwork till Sveriges bästa band alla kategorier.

 

Årets största misstag 2015:

Årets största musikaliska miss för undertecknad är att jag sumpade chansen att närvara vid årets upplaga av Sweden Prog Fest i Stockholm tidigare i höst! Med så fantastiskt bra band som: Von Hertzen Brothers, Astrakhan, Hasse Fröberg & Musical Companion, Ritual mfl borde det vara straffbart att missa denna dunderfestival. Fy skäms på mig!!

 

Största förväntan inför musikåret 2016:

Nya kommande plattor med Cloudscape, Astrakhan och Brother Ape ger mig gigantiskt stora förväntningar inför Prognight in Alingsås i juni, där samtliga band medverkar.

 

Rock on / Staffan Vässmar

Toxic Smile – Farewell

Toxic Smile - Farewell
Toxic Smile – Farewell 

Tyska bandet Toxic Smile har hållit på i närmare tjugo år och har med dagens recensionsobjekt: Farewell inräknat klämt ur sig fem fullängdsplattor: Madness and dispair – 2000, Retro tox forte – 2004, I´m your saviour – 2011 och Seven -2013. Bandet har ända sedan starten varit centrerat runt multimusikern Marek Arnold (keyboards, saxophones) som för övrigt även ingår i progressivebanden: United Progressive Fraternity, Flaming Row, Cyril och Seven Steps T0 The Green Door.

På nya given Farewell har Arnold och medmusikanter lagt ribban rejält högt och levererar en enda låt på dryga 42 minuter. Precis som i fallet med flera av tidigare nämnda band så lirar Toxic Smile en intrikat och omväxlande progressive. Man lägger stundtals störst fokus på lite tyngre tongångar med en massa tempobyten och skumma taktarter. Man bjuder också på betydligt lugnare, vackra och mer återhållsamma avsnitt i sin musik vilket då skapar en bra variation till helheten. Musiken på plattan känns överlag ganska så genomtänkt med ett tema som återkommer, i olika tempo, intensitet och tyngd.

Tyvärr kände jag redan i inledningen av plattan att man nästan försökte slå knut på sig själva genom att byta taktart gång på gång på gång, vilket gav ett alldeles för hafsigt och ostrukturerat intryck. Det kändes också som om vissa partier inte riktigt hängde ihop utan hade klippts ihop i efterhand. Musiken innehåller många långa och tekniskt avancerade instrumentala partier, som förvisso är skickligt framförda, men där det känns som att man står och stampar på samma ställe utan att komma vidare. Det blir då alldeles för mycket uppvisning och teknisk extravaganza för att gå hem hos undertecknad. Däremot är de lugnare och mer eftertänksamma avsnitten betydligt mer njutbara då de bjuder på en helt annan musikalisk palett när det gäller musikaliska teman, intensitet, harmonier och känsla.

Inget snack om att Toxic Smile är grymt skickliga musiker, men det känns som om de skulle behöva fokusera på en sak i taget och inte försöka klämma in allt på en och samma gång i sin musik. Plattan hade definitivt vunnit på att delas upp i separata låtar!

Toxic Smile – Farewell
Progressive Promotion Records

1: Farewell

 

www.facebook.com/ToxicSmileBand/

www.toxic-smile.de

 

Betyg 6 / 10

Staffan Vässmar

 

A World of Silence – Still

A World Of Silence - cover
A World of Silence – Still 

Ibland får man korn på artister som direkt får en att gå igång, och precis så var fallet med italienska bandet: A world of silence. Hade aldrig hört talas om bandet tidigare men när förfrågan kom om att recensera deras nya platta så slog jag till direkt. Kände sedan vid första genomlyssningen att man hade ett mycket intressant tonspråk och ett sound som klart tilltalade mig.

A world of silence består av fyra mycket skickliga musiker som genom plattan Still har kommit fram till sin fullängdsdebut. Man släppte 2013 en självbetitlad ep där samtliga fyra låtar även finns med på nya alstret. I promobladet skrivs det att bandets musik bör tilltala fans av band som: Porcupine Tree, Tool, A Perfect Circle mfl vilket säkert stämmer. Italienarna har dock ett något annorlunda sound, vilket inte minst märks då man har en kvinnlig vokalist. Fast det är ju ändå så att nämnda band står för en intressant och högkvalitativ musik, och där är A world of silence klart med i matchen.

Låtmaterialet på Still är mycket varierat och spänner från det lugna och finstämda med sköna lite jazziga partier som i låten: Pollen, och går därefter vidare till betydligt tyngre och brutalare avsnitt vilket ger en klart läcker musikalisk motpol. Sångerskan Benedetta Capecchi har en mycket vacker och välmodulerad röst som gör sig väldigt bra i de lugnare partierna, samtidigt som hon har ett bett och kraft i stämman som påminner mycket om Skin (Skunk Anansie). I låtar som: Something permanent och High score har bandet dessutom ett driv och ett sound där de påminner en hel del om grymma bandet Coheed & Cambria, där Benedetta faktiskt låter en hel del som Claudio Sanchez i nämnda band.

De övriga i bandet lirar mycket snyggt och bygger ofta upp en go tyngd och ett jäkligt skönt groove i musiken, men ibland saknar jag en kraftfullt manlig stämma. Visst är Capecchi en fantastisk sångerska men tänk vad coolt det hade varit med en manlig vokalist typ: Björn ”Speed” Strid (Soilwork) i de mer aggressiva avsnitten för att bryta av ytterligare. Det hade höjt helhetsintrycket ännu en nivå, även om det faktiskt redan är grymt bra som det är.

A World of Silence – Still
Shunu Records

1.   First human attack
2.   Pollen
3.   Still
4.   NonSense
5.   Something permanent
6.   High score
7.   Mare mendacis
8.   Achille

www.facebook.com/AWorldofsilencemusic/

 

Betyg 7 / 10

Staffan Vässmar