Night Demon – Darkness Remains

När den amerikanska trion Night Demon släppte sin debut Curse of the Damned (2015) så gav undertecknad albumet ett ganska svalt betyg/omdöme. Men jag gillade ändå det jag hörde och såg potentialen i bandet och dess musik. Det gjorde uppenbarligen en hel hop andra också för albumet har höjts till skyarna sedan dess. I de rätta kretsarna skall kanske tilläggas. För det är ju ändå så att trions underground-ljudande New Wave of British Heavy Metal med amerikanska muskler med lätthet går hem hos fans av just NWOBHM medan de inte når fram till den stora skaran. Men vad spelar det för roll egentligen för grabbarna verkar ju lira den musik de gör för att de älskar den och inte för att bli kända. För precis som på debuten som nu på uppföljaren Darkness Remains så är det just ärligheten och entusiasmen som talar tydligast till mig. Deras heavy metal från tidigt åttiotal är både medryckande och melodistinn men tycks aldrig riktigt lyfta trots att deras låtsnickeri har förfinats sedan debuten. En del spår som inledande Welcome to the Night samt Iron Maiden-hyllningen Maiden Hell sticker ut men annars har de ganska svårt att kittla mina sinnen. Lite fler och större refränger hade nog gjort att detta album hade tilltalat mig mer. Men varför skall de lyssna på mig? De lyckades ju uppenbarligen ganska bra med debuten och uppföljaren lär inte göra någon besviken den heller då den helt enkelt är lite vassare än sitt äldre syskon.

Night Demon – Darkness Remains
Steamhammer/SPV

  1. Welcome to the Night
  2. Hallowed Ground
  3. Maiden Hell
  4. Stranger in the Room
  5. Life On the Run
  6. Dawn Rider
  7. Black Widow
  8. On Your Own
  9. Flight of the Manticore (Instrumental)
  10. Darkness Remains

https://www.facebook.com/nightdemonband/

Betyg: 6/10

 

Ulf Classon

The Texas Flood – Over Worked & Under Paid

Från Wales kommer The Texas Flood och detta möte, mitt första, med bandet är ett mycket trevligt sådant. Visst hör man att den brittiska pubrocktraditionen har haft inverkan på trion men det är över det stora havet vi måste ta oss för att hitta gruppens verkliga grundbultar. Det är de sydligare staterna i USA som mina tankar förs till när bandet andra album Over Worked & Under Paid snurrar på. Framförallt tänker jag på The Black Crowes rockigare/hårdare stunder som tillsammans med basisten Ben Govier småfunkiga tongångar får det att gunga riktigt fint. Vem av trummisen Tom Williams och gitarristen Tom Sawyer det är som sköter sången vet jag inte men att även sången gränsar en aning till Black Crowes hörs tydligt och då naturligtvis Chris Robinson. Dock tror jag inte att liknelserna är speciellt medvetna från bandets sida sett utan de har lirat in en ärlig rockplatta utan att snegla på andra allt för mycket. Det finns självförtroende och ärlighet i kompositionerna som gör att man inte bryr sig om att det kanske låter som något annat band emellanåt. Dock hade albumet tjänat på att få in ett par spår som bryter mönstret en aning. Även om refrängerna är catchy, riffen trevliga och melodierna tydliga så blir albumet aningen för rakt i sin helhet. Men men det sagt så är detta ändå ett ypperligt trevligt rockalbum med ett band som bygger broar över Atlanten.

The Texas Flood – Over Worked & Under Paid
Off Yer Rocka Recordings

1. Roses
2. Treading Water
3. Gambling Man
4. Forget About You
5. Up in Smoke
6. Shoot Me Down
7. I’m So Over
8. Ain’t No Cowboy
9. Shake That
10. Hero
11. Lucky
12. Reason to Run

https://www.facebook.com/TheTexasFlood/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Tequila Mockingbyrd – Fight and Flight

Ungt lovande rockband från Australien flyttar till England och börjar etablera sig på Europas rockklubbar. Känns storyn igen? Tequila Mockingbyrd vandrar till synes på helig mark men är mer Danko Jones än AC/DC om man säger så. På deras debut Fight and Flight blandar de och ger ur rockfloran som om det vore det mest självklara man kunde göra. Benhårt rockriffande förenas med medryckande refränger medan kaxig punkattityd ger spets åt popmelodier. Den tungt sluggande inledningen I Smell Rock N Roll riktar taktfasta slag mot dina njurar medan efterföljande Never Go Home bjuder på en energismittande poprefräng. I Money Tree får vi oss en dos garagerock medan de i Half the Man bjuder på punkig uppkäftighet. So Not Me har en refrängmelodi som sätter sig snabbt och med Why are We Still Friends visar de prov på att även powerpop går att tuffa till. Men de nöjer sig inte där utan hämtar även inspiration från femtiotalet i Jagerbomb och Ramones gamla dänga Somebody Put Something in My Drink gör de till sin egen. Allt detta ger upphov till ett varierat låtmaterial som gör att det aldrig blir tråkigt men hela anrättningen hade vunnit på att kortas ned med två-tre låtar. Då hade upplevelsen förmodligen blivit tajtare och mer intensiv vilket är något som bandet förmodligen visar prov på när de lirar live. Förhoppningsvis kommer vi att få uppleva detta för Tequila Mockingbyrds resa har bara börjat.

Tequila Mockingbyrd – Fight and Flight
Off Yer Rocka/Cargo

1. I Smell Rock N Roll
2. Never Go Home
3. Money Tree
4. Catalyst
5. Half the Man
6. So Not Me
7. Everyone Down
8. This Ain’t Dead
9. Somebody Put Something in My Drink
10. Why are We Still Friends
11. Jagerbomb
12. Shut Me Down
13. Good Time

http://tequilamockingbyrdband.com/
https://www.facebook.com/tequilamockingbyrdband/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Knifven – Brinner

Den tveksamhet jag kunde uppleva på debuten Skuggfigurer är som bortblåst nu när Knifven levererar sin andra slagserie med högenergisk svensk punk. Att begränsa det till svensk punk är kanske inte helt rätt i och för sig. Visst är KSMB den tydliga måttstocken men både gamla The Clash och de amerikanska tungviktarna i Bad Religion går att jämföra med. Eller jämföra, ingen idé att jämföra heller för den delen. Knifven och albumet Brinner är okonstlad punk på svenska. Det är snabbt och energiskt men ändå medryckande med en och annan klistrig refräng. Knogmackan Pusslet och titelspåret med sin popnerv är en hejdundrande inledning där bandet direkt sätter toner på sin identitet och det är toner av högsta kvalité. Tyvärr håller inte hela skivan samma pondus och karisma som den inledande duon men är ändå tillräckligt stabilt så man inte hinner stanna upp. Ett fantastiskt trevligt album som alla fans av svensk punk borde kolla upp.

Knifven – Brinner
Gaphals

1. Pusslet
2. Brinner
3. Farsan (Tarzan)
4. Grå
5. Vår Rätt
6. På!
7. Dumma
8. Flykten
9. 77
10. Mollgan

www.facebook.com/Knifven/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Regulus – Quadralith

Vi är inte direkt bortskämda med riktigt bra brittisk stoner/doom men när Sheffields egna Regulus nu kommer med sin internationella fullängdsdebut så väcks hoppet lite i alla fall. Albumet Quadralith är en smältdegel av stoner rock och doom metal med en touch av psykedeliska tongångar och lite gung från de sydligare amerikanska staterna. Andra spåret Last Chance to Die Young har ett fläskigt boggiesväng, i Seven Tales Told lyckas de få till funkgungande stoner rock, i Bones är det Black Sabbath-doom från första till sista ton och Heart of Stone bjuder på lite sköna sydstatsvibbar. Vi blir under resans gång också påminda om andra brittiska storheter som Orange Goblin samt Cathedral och är det något Regulus behöver jobba på så är det att hitta ett någorlunda eget snitt på soundet. Det är fuzzigt och det är tungt och även de lugnare partierna dras med i den feta ljudbilden men det stör mig inte så mycket, jag gillar det jag hör. Variationen på låtarna, förmågan att bjuda på medryckande riff och sättet de petar in ökenmelodierna på gör att jag trivs riktigt bra i dessa britters sällskap. Men ändå, det är inget utöver det vanliga, och speciellt personligt är det inte. Lite personlighet har dock sångaren Luke Jennings vars grovkorniga stämma både kan mullra och vara desperat på ett bra sätt men det är ändå just på grund av sånginsatsen som betyget sjunker en aning. Hans förmåga att med sången knyta samman musiken till en enhet lämnar en del att önska. De gånger han lyckas, som i tidigare nämnda Seven Tales Told och Bones, ja då lyfter sig musiken ett snäpp. Så även om Quadralith inte blir den fullträff som den brittisk stoner/dooms-scenen behöver så finns här ändå en oerhörd potential. Kan bara Regulus utvecklas åt rätt håll och på rätt sätt så kan redan nästa album bli en fullträff.

Regulus – Quadralith
Off Yer Rocka Recordings

1. Dominion
2. Last Chance To Die Young
3. Seven Tales Told
4. Bones
5. Heart Of Stone
6. The Dream Reaper
7. Poor Man’s Grave
8. Dutch
9. Overcome
10. Quadralith

www.regulusband.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Bonafide – Flames

Tioårsjubilerande Bonafide slutar inte att imponera på mig. Deras svängiga boogiehårdrock är intakt och även om de knappast bryter ny musikaliskt mark så lyckas de ändå få det att låta ärligt och genuint. Framförallt står de inte och stampar på samma ställe utan har genom åren fått in bland annat en ådra av blues och nu även en gospelkör! Det senare ger nya albumet Flames lite sköna The Black Crowes-vibbar men även lite soulkänsla. Detta passar också väldigt bra till sångaren och gitarristen Pontus Snibbs personliga röst som bara blir bättre av att få ta ut svängarna lite. Den mäktiga avslutningen Under Your Spell är ett bra bevis på hur det kan låta när allt detta faller på plats och det liknar ingenting vi har hört med bandet tidigare. Men älskare av riffrock skall icke misströsta för musikaliskt känner vi igen oss här på bandets sjätte alster. Passningarna till AC/DC finns naturligtvis kvar om än inte i samma utsträckning som tidigare. Lite ironiskt då albumets bästa låt, Bottle of Jack, kan vara deras mest AC/DC-aktiga låt någonsin. En galet medryckande och hårt slående låt vars enkla refräng kan komma att bli ett ledmotiv på framtida förfester. Det kan i och för sig alla andra låtarna på det här albumet också bli för Flames känns som bandet mest solida giv så här långt i karriären. Ett gott tecken inför de kommande tio åren!

Bonafide – Flames
Off Yer Rocka

  1. Back in Flames
  2. Smoke and Fire
  3. Power Down
  4. Bottle of Jack
  5. Written in Stone
  6. Like it Now
  7. Keep a Safe Distance
  8. Gotta Go
  9. Flipside Groovin’
  10. Under Your Spell

http://www.bonafiderocks.com/
https://www.facebook.com/Bonafiderocks/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Black Sites – In Monochrome

Albumdebuterande Black Sites från Chicago är helt okända för mig och så är även de band som medlemmarna associeras med. Tur då att musiken talar för sig självt. De har uppenbarligen plockat inspiration från lite varstans men utan att för den skull få det att spreta åt alla håll. Deras lätt progressiva metal bär spår av så väl dåtid som nutid men det är svårt att sätta tummen på en speciell inspirationskälla. Efter ett kort intro så tuggar bandet igång med Dead Languages där thrashriff blandas med modernare tongångar och sången pendlar mellan rena toner och ett lätt morrande. Över detta har det lagt sig ett melankoliskt mörker som passar in perfekt men luckras samtidigt upp av den renare, lite positivare, sången. Låtstrukturen är böljande progressiv utan att vara varken för enkelspårig eller för meckig och jag gillar det jag hör. Efterföljande Monochrome följer lite samma spår och avslutar en väldigt stabil inledning innan tredje låten Burning Away the Day bryter mönstret en aning med ett rakare, nästan simpelt, framförande som jag inte uppskattar lika mycket. Skivan tuffar sedan på utan att man egentligen kan sätta fingret på exakt vart man skall placera bandet. Progressivt men inte för konstigt och ömsom hårt ömsom snällt men alltid med en snygg svärta över alltihopa som jag gillar. Beseech-osande Watching You Fall kittlar på ett smågotiskt sätt men skivans höjdpunkt, och det spår där bandet använder alla sina verktyg på rätt sätt, är Locked Out – Shut Down vars thrashtuggande gitarrer faller mig helt i smaken. Dock är In Monochrome en anrättning musik jag sällan smakar på i dessa dagar. Jag skulle bli förvånad om detta album kommer snurra speciellt många gånger till hemma hos mig men med det sagt så måste jag ändå medge att jag är imponerad av vad grabbarna har åstadkommit här. Ett välkomponerat album där låtarna uppenbarligen är viktigare än att medlemmarna glänser med sina individuella kunskaper i onödan. Jag skulle tro att fans av till exempel Evergrey kan uppskatta Black Sites men jag har som sagt svårt att placera in dem i ett fack. Det är i och för sig en positiv sak i dessa dagar då alla låter som någon annan.

Black Sites – In Monochrome
Mascot Records

1. M Fisto Waltz
2. Dead Languages
3. Monochrome
4. Burning Away the Day
5. Hunter Gatherer
6. Watching You Fall
7. Locked Out – Shut Down
8. In the Woods
9. The Tides

www.facebook.com/pg/blacksites

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Ordos – House of the Dead

Det är en mardrömslik aura Uppsalabandet Ordos bäddar in sin musik i när de nu avtäcker sitt andra verk House of the Dead. Medan debuten bjöd på en mer rättfram stoner rock/metal så får vi med uppföljaren ett större påtagligt mörker samt låtstrukturer som sveper in och lurpassar i skuggorna. Gitarriffen är tungt gungande och pendlar mellan fuzzig ökenrock och benhård doom metal medan ett psykedelisk skimmer sänker sig över musiken. Som lyssnare kan man snabbt bli ointresserad om gitarrerna bara maler på och inget annat händer men det undviker Ordos galant. De långa låtarna ger bandet gott om utrymme att utforska sina kompositioner utan att ta allt för stora svängar eller bli för intrikata. Lägg sedan till sångaren Emils smått schizofrena sång. Med allt från avgrundsvrål till renare toner och allt där i mellan är det som att han gestaltar olika karaktärer på ett skräckfilmssoundtrack. Tack vare bandets sätt att komponera sina låtar så faller det sig naturligt att skivan skall avnjutas i ett stycke. Det är snarare partier som står ut istället för hela låtar vilket ibland kan göra det svårt att få ett grepp om skivan. Bortsett från avslutande The Witch vill säga. Detta niominutersepos är en riktig stoner/doom-karamell som inte bara varar länge utan tål att avnjutas om och om igen. Ordos lyckas verkligen få till något någorlunda eget med House of the Dead men är definitivt inget för den med taskiga nerver.

Ordos – House of the Dead
Moving Air Music

1. The Infernal God
2. House of the Dead
3. Satan Venit
4. II
5. Hounds of Hell
6. The Witch

https://www.facebook.com/ordosofficial/

https://ordosofficial.bandcamp.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

My Dynamite – Otherside

Fem år har det tagit för australiensiska My Dynamite att följa upp sin självbetitlade debut. En debut som jag föll hårt för men som jag med tiden nästan har glömt bort av någon anledning. Samma känslan infinner sig när jag lyssnar på nya Otherside. Inget jag hör tycks nämligen lämna några bestående intryck även efter flertalet snurr i stereon. Jag gungar med i de medryckande låtarna, smånjuter av de snygga melodierna och överraskas av den inriktning bandet har utvecklats i. Men sen då? Kan det vara så att jag har svårt att hitta något som är personligt med My Dynamite? Då som nu är det egentligen bara en annan grupp som jag kommer att tänka på och det är The Black Crowes. Mycket av det beror naturligtvis på sångaren Patrick Carmodys röstliknelse med svartkråkornas Chris Robinson men också på musiken de spelar. Bluesig sydstatsrock med en folkrockådra precis som på debuten men nu har de även blickat mot Nashville och countryn. Ett grepp jag inte är helt överväldiga av men som passar bandet ganska bra. Det är snyggt med slidegitarr och skivans dynamik får sig en knuff i rätt riktning men mitt My Dynamite rockar och svänger som i Round the Bend, State We’re In och Motortalkin’. Är det variation och dynamik de är ute efter så tycker jag de skall fokusera mer på det akustiska och Led Zeppelin-osande tillika avslutande stycket Don’t Steal the Light. Mer sådant istället för country till nästa gång så skall nog de bestående intrycken bli fler och starkare hos mig. Men ändå, Otherside är ett trevligt album som absolut kommer spisas fler gånger hemma hos mig, kanske till och med oftare än debuten?

My Dynamite – Otherside
Listenable Records/Border Music

1. Round the Bend
2. Witch Hat
3. So Familiar
4. State We’re In
5. Can’t Tell Lies
6. Love Revolution
7. Motortalkin’
8. Otherside
9. Don’t Steal the Light

https://www.mydynamite.net/

https://www.facebook.com/mydynamite/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Orango – The Mules of Nana

Orango - The Mules Of Nana

Hur jag aldrig kan ha hört talas om Orango tidigare är för mig en gåta. Det visar sig nämligen att norrmännen på sitt sjätte album The Mules of Nana slår an på de flesta strängar som tilltalar mig. Jag kommer att tänka på flera olika band, som till exempel Hellsingland Underground, men det känns ändå som att Orango har hittat ett någorlunda eget sound. Det är sjuttiotalsrock som leker med blues och lite soul medan både folkrock och även lite jazz vill blanda sig i den spänstiga leken. Det svänger om rockriffen, gunget kommer från bluesen, den känsliga nerven tillskriver vi soulen och det nästan jazziga trumspelet gör att musiken känns alert. Variationen är god, inte bara från låt till låt, utan även i låtarna utan att det varken blir onödigt invecklat eller kännas speciellt progressivt. Det som lyfter skivan är att det finns en röd tråd genom musiken som gör att man enkelt flyter med oavsett om det är rockigt rivigt eller mer sansade tongångar. Man liksom bara gungar med och myser. Bandet kittlar mina sinnen hela tiden men det saknas något som griper tag och hänför mig. Jag har svårt att sätta fingret på vad som saknas men det där lilla extra fattas för att ett högre betyg skall kunna delas ut. Men jag klagar inte för detta duger fin fint åt mig och ibland räcker det gott

Orango – The Mules of Nana
Stickman Records/Border Music

1. Heartland
2. The Honeymoon Song
3. Heirs
4. Tides are Breaking
5. Give Me a Hundred
6. Head On Down
7. Train Keeps Rollin’ On
8. Hazy Chain of Mountains
9. Born to Roll
10. Ghost Riders

http://www.orangotheband.com/

https://www.facebook.com/orangotheband/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon