Regulus – Quadralith

Vi är inte direkt bortskämda med riktigt bra brittisk stoner/doom men när Sheffields egna Regulus nu kommer med sin internationella fullängdsdebut så väcks hoppet lite i alla fall. Albumet Quadralith är en smältdegel av stoner rock och doom metal med en touch av psykedeliska tongångar och lite gung från de sydligare amerikanska staterna. Andra spåret Last Chance to Die Young har ett fläskigt boggiesväng, i Seven Tales Told lyckas de få till funkgungande stoner rock, i Bones är det Black Sabbath-doom från första till sista ton och Heart of Stone bjuder på lite sköna sydstatsvibbar. Vi blir under resans gång också påminda om andra brittiska storheter som Orange Goblin samt Cathedral och är det något Regulus behöver jobba på så är det att hitta ett någorlunda eget snitt på soundet. Det är fuzzigt och det är tungt och även de lugnare partierna dras med i den feta ljudbilden men det stör mig inte så mycket, jag gillar det jag hör. Variationen på låtarna, förmågan att bjuda på medryckande riff och sättet de petar in ökenmelodierna på gör att jag trivs riktigt bra i dessa britters sällskap. Men ändå, det är inget utöver det vanliga, och speciellt personligt är det inte. Lite personlighet har dock sångaren Luke Jennings vars grovkorniga stämma både kan mullra och vara desperat på ett bra sätt men det är ändå just på grund av sånginsatsen som betyget sjunker en aning. Hans förmåga att med sången knyta samman musiken till en enhet lämnar en del att önska. De gånger han lyckas, som i tidigare nämnda Seven Tales Told och Bones, ja då lyfter sig musiken ett snäpp. Så även om Quadralith inte blir den fullträff som den brittisk stoner/dooms-scenen behöver så finns här ändå en oerhörd potential. Kan bara Regulus utvecklas åt rätt håll och på rätt sätt så kan redan nästa album bli en fullträff.

Regulus – Quadralith
Off Yer Rocka Recordings

1. Dominion
2. Last Chance To Die Young
3. Seven Tales Told
4. Bones
5. Heart Of Stone
6. The Dream Reaper
7. Poor Man’s Grave
8. Dutch
9. Overcome
10. Quadralith

www.regulusband.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Bonafide – Flames

Tioårsjubilerande Bonafide slutar inte att imponera på mig. Deras svängiga boogiehårdrock är intakt och även om de knappast bryter ny musikaliskt mark så lyckas de ändå få det att låta ärligt och genuint. Framförallt står de inte och stampar på samma ställe utan har genom åren fått in bland annat en ådra av blues och nu även en gospelkör! Det senare ger nya albumet Flames lite sköna The Black Crowes-vibbar men även lite soulkänsla. Detta passar också väldigt bra till sångaren och gitarristen Pontus Snibbs personliga röst som bara blir bättre av att få ta ut svängarna lite. Den mäktiga avslutningen Under Your Spell är ett bra bevis på hur det kan låta när allt detta faller på plats och det liknar ingenting vi har hört med bandet tidigare. Men älskare av riffrock skall icke misströsta för musikaliskt känner vi igen oss här på bandets sjätte alster. Passningarna till AC/DC finns naturligtvis kvar om än inte i samma utsträckning som tidigare. Lite ironiskt då albumets bästa låt, Bottle of Jack, kan vara deras mest AC/DC-aktiga låt någonsin. En galet medryckande och hårt slående låt vars enkla refräng kan komma att bli ett ledmotiv på framtida förfester. Det kan i och för sig alla andra låtarna på det här albumet också bli för Flames känns som bandet mest solida giv så här långt i karriären. Ett gott tecken inför de kommande tio åren!

Bonafide – Flames
Off Yer Rocka

  1. Back in Flames
  2. Smoke and Fire
  3. Power Down
  4. Bottle of Jack
  5. Written in Stone
  6. Like it Now
  7. Keep a Safe Distance
  8. Gotta Go
  9. Flipside Groovin’
  10. Under Your Spell

http://www.bonafiderocks.com/
https://www.facebook.com/Bonafiderocks/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Black Sites – In Monochrome

Albumdebuterande Black Sites från Chicago är helt okända för mig och så är även de band som medlemmarna associeras med. Tur då att musiken talar för sig självt. De har uppenbarligen plockat inspiration från lite varstans men utan att för den skull få det att spreta åt alla håll. Deras lätt progressiva metal bär spår av så väl dåtid som nutid men det är svårt att sätta tummen på en speciell inspirationskälla. Efter ett kort intro så tuggar bandet igång med Dead Languages där thrashriff blandas med modernare tongångar och sången pendlar mellan rena toner och ett lätt morrande. Över detta har det lagt sig ett melankoliskt mörker som passar in perfekt men luckras samtidigt upp av den renare, lite positivare, sången. Låtstrukturen är böljande progressiv utan att vara varken för enkelspårig eller för meckig och jag gillar det jag hör. Efterföljande Monochrome följer lite samma spår och avslutar en väldigt stabil inledning innan tredje låten Burning Away the Day bryter mönstret en aning med ett rakare, nästan simpelt, framförande som jag inte uppskattar lika mycket. Skivan tuffar sedan på utan att man egentligen kan sätta fingret på exakt vart man skall placera bandet. Progressivt men inte för konstigt och ömsom hårt ömsom snällt men alltid med en snygg svärta över alltihopa som jag gillar. Beseech-osande Watching You Fall kittlar på ett smågotiskt sätt men skivans höjdpunkt, och det spår där bandet använder alla sina verktyg på rätt sätt, är Locked Out – Shut Down vars thrashtuggande gitarrer faller mig helt i smaken. Dock är In Monochrome en anrättning musik jag sällan smakar på i dessa dagar. Jag skulle bli förvånad om detta album kommer snurra speciellt många gånger till hemma hos mig men med det sagt så måste jag ändå medge att jag är imponerad av vad grabbarna har åstadkommit här. Ett välkomponerat album där låtarna uppenbarligen är viktigare än att medlemmarna glänser med sina individuella kunskaper i onödan. Jag skulle tro att fans av till exempel Evergrey kan uppskatta Black Sites men jag har som sagt svårt att placera in dem i ett fack. Det är i och för sig en positiv sak i dessa dagar då alla låter som någon annan.

Black Sites – In Monochrome
Mascot Records

1. M Fisto Waltz
2. Dead Languages
3. Monochrome
4. Burning Away the Day
5. Hunter Gatherer
6. Watching You Fall
7. Locked Out – Shut Down
8. In the Woods
9. The Tides

www.facebook.com/pg/blacksites

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Ordos – House of the Dead

Det är en mardrömslik aura Uppsalabandet Ordos bäddar in sin musik i när de nu avtäcker sitt andra verk House of the Dead. Medan debuten bjöd på en mer rättfram stoner rock/metal så får vi med uppföljaren ett större påtagligt mörker samt låtstrukturer som sveper in och lurpassar i skuggorna. Gitarriffen är tungt gungande och pendlar mellan fuzzig ökenrock och benhård doom metal medan ett psykedelisk skimmer sänker sig över musiken. Som lyssnare kan man snabbt bli ointresserad om gitarrerna bara maler på och inget annat händer men det undviker Ordos galant. De långa låtarna ger bandet gott om utrymme att utforska sina kompositioner utan att ta allt för stora svängar eller bli för intrikata. Lägg sedan till sångaren Emils smått schizofrena sång. Med allt från avgrundsvrål till renare toner och allt där i mellan är det som att han gestaltar olika karaktärer på ett skräckfilmssoundtrack. Tack vare bandets sätt att komponera sina låtar så faller det sig naturligt att skivan skall avnjutas i ett stycke. Det är snarare partier som står ut istället för hela låtar vilket ibland kan göra det svårt att få ett grepp om skivan. Bortsett från avslutande The Witch vill säga. Detta niominutersepos är en riktig stoner/doom-karamell som inte bara varar länge utan tål att avnjutas om och om igen. Ordos lyckas verkligen få till något någorlunda eget med House of the Dead men är definitivt inget för den med taskiga nerver.

Ordos – House of the Dead
Moving Air Music

1. The Infernal God
2. House of the Dead
3. Satan Venit
4. II
5. Hounds of Hell
6. The Witch

https://www.facebook.com/ordosofficial/

https://ordosofficial.bandcamp.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

My Dynamite – Otherside

Fem år har det tagit för australiensiska My Dynamite att följa upp sin självbetitlade debut. En debut som jag föll hårt för men som jag med tiden nästan har glömt bort av någon anledning. Samma känslan infinner sig när jag lyssnar på nya Otherside. Inget jag hör tycks nämligen lämna några bestående intryck även efter flertalet snurr i stereon. Jag gungar med i de medryckande låtarna, smånjuter av de snygga melodierna och överraskas av den inriktning bandet har utvecklats i. Men sen då? Kan det vara så att jag har svårt att hitta något som är personligt med My Dynamite? Då som nu är det egentligen bara en annan grupp som jag kommer att tänka på och det är The Black Crowes. Mycket av det beror naturligtvis på sångaren Patrick Carmodys röstliknelse med svartkråkornas Chris Robinson men också på musiken de spelar. Bluesig sydstatsrock med en folkrockådra precis som på debuten men nu har de även blickat mot Nashville och countryn. Ett grepp jag inte är helt överväldiga av men som passar bandet ganska bra. Det är snyggt med slidegitarr och skivans dynamik får sig en knuff i rätt riktning men mitt My Dynamite rockar och svänger som i Round the Bend, State We’re In och Motortalkin’. Är det variation och dynamik de är ute efter så tycker jag de skall fokusera mer på det akustiska och Led Zeppelin-osande tillika avslutande stycket Don’t Steal the Light. Mer sådant istället för country till nästa gång så skall nog de bestående intrycken bli fler och starkare hos mig. Men ändå, Otherside är ett trevligt album som absolut kommer spisas fler gånger hemma hos mig, kanske till och med oftare än debuten?

My Dynamite – Otherside
Listenable Records/Border Music

1. Round the Bend
2. Witch Hat
3. So Familiar
4. State We’re In
5. Can’t Tell Lies
6. Love Revolution
7. Motortalkin’
8. Otherside
9. Don’t Steal the Light

https://www.mydynamite.net/

https://www.facebook.com/mydynamite/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Orango – The Mules of Nana

Orango - The Mules Of Nana

Hur jag aldrig kan ha hört talas om Orango tidigare är för mig en gåta. Det visar sig nämligen att norrmännen på sitt sjätte album The Mules of Nana slår an på de flesta strängar som tilltalar mig. Jag kommer att tänka på flera olika band, som till exempel Hellsingland Underground, men det känns ändå som att Orango har hittat ett någorlunda eget sound. Det är sjuttiotalsrock som leker med blues och lite soul medan både folkrock och även lite jazz vill blanda sig i den spänstiga leken. Det svänger om rockriffen, gunget kommer från bluesen, den känsliga nerven tillskriver vi soulen och det nästan jazziga trumspelet gör att musiken känns alert. Variationen är god, inte bara från låt till låt, utan även i låtarna utan att det varken blir onödigt invecklat eller kännas speciellt progressivt. Det som lyfter skivan är att det finns en röd tråd genom musiken som gör att man enkelt flyter med oavsett om det är rockigt rivigt eller mer sansade tongångar. Man liksom bara gungar med och myser. Bandet kittlar mina sinnen hela tiden men det saknas något som griper tag och hänför mig. Jag har svårt att sätta fingret på vad som saknas men det där lilla extra fattas för att ett högre betyg skall kunna delas ut. Men jag klagar inte för detta duger fin fint åt mig och ibland räcker det gott

Orango – The Mules of Nana
Stickman Records/Border Music

1. Heartland
2. The Honeymoon Song
3. Heirs
4. Tides are Breaking
5. Give Me a Hundred
6. Head On Down
7. Train Keeps Rollin’ On
8. Hazy Chain of Mountains
9. Born to Roll
10. Ghost Riders

http://www.orangotheband.com/

https://www.facebook.com/orangotheband/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Dropkick Murphys – 11 Short Stories of Pain & Glory

dropkick-murphys-11-short-stories-of-pain-glory-2017web

Trots att Bostonsönerna i Dropkick Murphys för första gången lämnat mammas gata för att spela in sitt nionde album nere i Texas så låter det som det alltid har gjort. Deras celticpunk är som vanligt refrängstark, medryckande och arbetarklassromantisk medan familj, kamratskap och sammanhållning är de ständiga ledstjärnorna. Kombinationen irländsk folkmusik och punkrock har aldrig gjort så bra som Dropkick Murphys har gjort den genom åren men nya albumet 11 Short Stories of Pain & Glory är inte lika stabil rakt igenom som deras bästa stunder har varit. Låtmaterialet är något svajigt men låtar som Rebels with a Cause, Blood och 4-15-13 lär nog alla bli omtyckta inslag på bandets kommande konserter. Dock är det aldrig tråkigt i Dropkicks sällskap även om jag som är ett inbitet Arsenal-fan har svårt att ta in en låt som You’ll Never Walk Alone.

dropkickmurphys_promo

Dropkick Murphys – 11 Short Stories of Pain & Glory
Born & Bred Records/Border

1. The Lonesome Boatman
2. Rebels with a Cause
3. Blood
4. Sandlot
5. First Class Loser
6. Paying My Way
7. I Had a Hat
8. Kicked to the Curb
9. You’ll Never Walk Alone
10. 4-15-13
11. Until the Next Time

http://www.dropkickmurphys.com/

https://www.facebook.com/DropkickMurphys

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Årsbästalistan 2016 av Ulf Classon.

Årsbästalistan 2016

Jag har brottats ovanligt mycket med min lista över årets bästa album denna gång. Som den listnörd jag är så lider jag alltid samvetskval när jag tvingas välja mellan mina favoriter men i år känns det ovanligt jobbigt. En stor del i mitt problem ligger ju i att jag har väldigt bred musiksmak. Det är ju inget fel i alla gilla många olika genres men hur fasen avgör man till exempel om Sodom’s eller Joe Bonamassa’s album är bäst? Det hänger ju helt på dagsform och sinnestillstånd just där och då. Så det är nog därför min lista känns väldigt hård i år. Inte för att jag har haft ett ovanligt kargt liv de senaste tolv månaderna utan mest för att mitt inre musikaliska roder tycks föredra just det lite hårdare och tyngre just nu. Fast när polletten väl trillade ner så kändes förstaplatsen väldigt given som tur var. Men nog om mig, det är ju listan som är det intressanta så utan att dra ut på det för länge; de tio bästa albumen 2016 (plus lite till):

suicidal-tendencies-world-gone-mad_listantestament-brotherhood-of-the-snakesodom-decision-day

1. Suicidal Tendencies – World Gone Mad
Cyco Miko och hans mannar levererar ett varierat och thrashigt punk/hardcorealbum i gammal god anda. Utan tvekan deras bästa sedan The Art of Rebellion (1992) och ett knippe av låtarna lär bli nya livefavoriter. Vem hade kunnat tro att Suicidal Tendencies 33 år in i karriären skulle slå till med ett av sina bästa album? Ett styrkebesked som heter duga och utan tvekan årets bästa album!
Bästa spår: The New Degeneration

2. Testament – Brotherhood of the Snake
Chuck ”Fuckin’” Billy! Mannen besitter en sådan mäktig och kraftfull stämma så mina högtalare nästan springer och gömmer sig av rädsla. Lägg där till ett benhårt låtmaterial som utan problem krossar de övriga i den stora fyrklövern med amerikanska thrashband. Testament har aldrig gjort mig besviken men detta är lätt deras starkaste giv sedan mästerverket The Gathering. Metallica sitter åter igen på avbytarbänken och undrar varför inte de också kan vara så här bra.
Bästa spår: Brotherhood of the Snake

3. Sodom – Decision Day
Tyskarna gör en sällan besviken och deras nya album Decision Day är thrashondska av bästa snitt. Tom Angelripper låter som Hin håle själv och riffen de levererar är ren djävulskap. De mer inbitna fansen lär nog inte hålla med mig men jag anser att Sodom är bättre nu än när det begav sig på åttiotalet.
Bästa spår: Caligula

4. Airbourne – Breakin’ Outta Hell
Mina favoriter i Airbourne fortsätter att leverera energisk och hård rock’n’roll utan pardon. De försöker inte uppfinna någon ny genre och de skiter i om folk jämför dem med massa andra band för de själva är bara ute efter tre saker – att ha kul, dricka bira och lira rock’n’roll. Inga konstigheter alltså trots att de nu har försökt sig på att variera sina låtar lite. Bland annat en ganska tydlig ”stöld” från inga mindre än Audioslave. Men alla som lånar från Audioslave får tummen upp i min bok.
Bästa spår: Rivalry

5. Joe Bonamassa – Blues of Desperation
Bluesens superstjärna och en av musikbranschens med produktiva snubbar håller en löjligt hög nivå på allt han släpper ifrån sig. Nya studiogiven är inget undantag men den gode Bonamassa borde börja lära sig hur han skall presentera låtordningen på sina album. B-sidan är nämligen oftast svagare och varför avsluta med en ballad? Oavsett så är Blues of Desperation ett hejdundrande album och den där bergsklättrarlåten, ojojoj.
Bästa spår: Mountain Climbing

6. Jeff Healey – Heal My Soul
Att populära artisters arv mjölkas efter deras bortgång är inget ovanligt men att det blir så här lyckat är oerhört sällsynt. De som har satt i ihop detta varma album med den salige Jeff Healey kan enbart ha drivits av kärlek för hela utgåvan andas genuinitet. Att en av den moderna bluesens största namn dessutom har lämnat efter sig ett knippe fantastiska låtar är ju naturligtvis den viktigaste komponenten. Här finner vi nämligen några av gitarristens starkaste stunder i karriären och det är som om att han aldrig har lämnat oss.
Bästa spår: Temptation

7. Brant Bjork – Tao of the Devil
Den coolaste katten i öknen heter Brant Bjork och även om hans nya giv inte är hans starkaste så är det ändå förbannat bra. Det är inte många som kan skapa så här fuzzigt go, svängigt gungande och härligt småflummig ökenrock. Bara att öppna en kall, luta sig tillbaka, sluta ögonen och drömma sig iväg till torrare breddgrader.
Bästa spår: The Gree Heen

8. Drive-By Truckers – American Band
Dessa sydstatsrockveteraners album har alltid varit politiskt laddade men så här i Trump-tider så har de tagit i än mer. Det gör att musikens aura känns lite mörkare än vanligt men det är fortfarande jordnära och svängigt med starka melodier. Nu väntar vi med spänning på bandets spelning på Pustervik i början på Mars.
Bästa spår: Surrender Under Protest

9. Vokonis – Olde One Ascending
Det är inte var dag man kan peta in ett band från hemstaden Borås på årsbästalistan. Men albumdebuterande Vokonis mullrar rakt in på listan med blytung doom/stoner som har gett eko även ute i den stora fuzzvärlden. Att de tillber Sleep och prisar Iommi hörs tydligt då det är tungt, malande, gungande och benhårt men samtidigt omvälvande och omfångsrikt. Med en förkrossande ljudbild och starka låtar så har Vokonis presenterat sig med avtryck och deras framtid känns oerhört spännande att få följa.
Bästa spår: King Vokonis Plague

10. Svvamp – Svvamp
Tillhör du de som sörjer att Graveyard gått i graven (häpp!)? Hav förtröstan för i Sverige ploppar de så kallade retrorockbanden upp som svampar ur jorden (häpp igen!) och albumdebuterande Svvamp kan kanske lindra din saknad. Med jordnära sjuttiotalsrock, rätt ljudbild, en härlig närvarokänsla och god variation så gungar de sig in på topp-tio i år.
Bästa spår: Blue in the Face

Årets Jäv:
Det är några år sedan det delades ut pris i denna kategori men nu är det dags och det blev en delad förstaplats (som alltid så klart)! Priset går till det eller de band som har släppt ett album under året men som inte får vara med på topplistan av den enkla anledningen att de är vänner till undertecknad. Efter många år som hobbyjournalist så har jag lärt mig att det är svårt att vara objektiv när det är ens vänner man skall tycka till om. Så därför har de fått en egen kategori och årets vinnare är:

Assassin’s Blade – Agents of Mystification – Heavy/speed metal av klassiskt snitt
Void Moon – Deathwatch – Episk, tung och melankolisk doom metal med goa riff

Årets konsert: Dia Psalma, Asta Kask & De Lyckliga Kompisarna på Pustervik
I slutet på året så bjöd Close-Up Magazine upp till punkdans runt om i landet med för mig gamla ungdomshjältar i form av Dia Psalma, Asta Kask och De Lyckliga Kompisarna. En kulen torsdagskväll i November nådde turnépaketet ett slutsålt Pustervik i Göteborg och en något överförfriskad, men lycklig, undertecknad åkte efteråt hem i den snökaotiska natten med ett brett leende. Det var trångt, det var svettigt och det var tre intensiva konserter på en och samma kväll. Jag hade aldrig sett varken Asta Kask eller DLK live tidigare så det var stor lycka när man äntligen fick skråla med i låtar som Ringhals Brinner, Dom Får Aldrig Mej, Egon och Ishockeyfrisyr. Att Dia Psalma, ett av de viktigaste banden under min uppväxt, sedan avslutade lika övertygande som alltid var som grädde på moset. Utan tvekan årets bästa konsertupplevelse!

/Ulf Classon

Rik Emmett & RESolution 9 – Res 9

rik-emmett-resolution-9-res-9web

När nyheten kom att den kanadensiska powertrion Triumphs klassiska sättning med Gil Moore, Mike Levine och Rik Emmett skulle återförenas på den senares nya soloskiva så var det nog inte riktigt så här fansen hade tänkts sig att det skulle bli. Att det inte var tal om någon fullskalig återförening stod klart redan från början men att det skulle bli en ganska tam ballad i form av Grand Parade känns så här i efterhand ganska futtigt. Hade de istället samarbetat på stänkaren End of the Line så hade detta tillfälle blivit ett mer triumferande minne för fansen. Nu får Emmett istället draghjälp av James LaBrie (Dream Theater) och Alex Lifeson (Rush) på detta spår vilket inte är fy skam det heller. Men detta album, där huvudpersonen backas upp av det mycket kompetenta bandet RESolution 9, har så mycket mer att bjuda på. Han blandar och ger ur en musikalisk godispåse fylld med melodisk rock, blues, västkustrock och lite funk. Personligen går jag mest igång på en rivig låt som inledande Stand Still men även när han närmar sig Gary Moore och Robert Cray i The Ghost of Shadow Town och When You Were My Baby så är det svårt att inte ryckas med. Framförallt är det en skiva fylld med riktigt starka melodier. Visst, ett par spår känns lite väl tama och det är inget riktigt bett i ljudbilden, men det är heller aldrig dåligt. Men med facit i hand så är Emmetts nya sologiv framförallt ett väldigt mysigt album. Jag vet inte om det var det resultatet hans siktade på men så blev det i alla fall. Inte fy skam det heller.

Rik Emmett & RESolution 9 – Res 9
Provogue Records/Mascot Label Group

1. Stand Still
2. Human Race
3. I Sing
4. My Cathedral
5. The Ghost of Shadow Town
6. When You Were My Baby
7. Sweet Tooth
8. Heads Up
9. Rest of My Life
10. End of the Line
11. Grand Parade

https://www.rikemmett.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Crowbar – The Serpent Only Lies

crowbartheserpentonlylies_web

I snart tre årtionden har New Orleans, och ett av världens, tyngsta band gett oss doomtung sludge metal som inga andra. Trots att det är de karriärsinledande albumen som oftast nämns när Crowbar kommer på tal så känns det ändå som att bandets bästa tid är nu. Efter nästan sex år utan nytt material så släppte de 2011 Sever the Wicked Hand vilket också var det första albumet som gitarristen och sångaren Kirk Windstein spelade in i nyktert tillstånd. Albumet var ett styrkebesked som hette duga utan att avvika från bandet inslagna musikaliska bana. Efterföljande Symmetry in Black (2014) ökade bara på känslan av ett band som hittat sig själva igen. Med originalbasisten Todd Strange tillbaka i bandet och en medveten tillbakablick på sina äldre album så har New Orleans-veteranerna nu åter igen levererat ett album av högsta klass. För den oinvigde så kan nya The Serpent Only Lies te sig lite enformig men inget kunde vara mer fel. När man börjar tycka att de blytunga och långsamt rullande doomriffen är på väg att bli enformiga så kommer det en tempohöjning eller ett rivigare stycke. När ljudmattan tycks vara för kompakt för vårt eget bästa så kommer en nyansförändring eller ett snyggt melodiparti. Det är en omvälvande upplevelse men det tar ett antal omgångar innan musiken visar sitt rätta jag så det gäller att ha tålamod. Men det är det värt för The Serpent Only Lies kan vara bandets starkaste giv till dags dato. Det finns garanterat band som rent ljudmässigt kan kategoriseras som tyngre än Crowbar men få, om något, band kan få till deras gung och variation. Inte konstigt att de fortfarande är nummer ett i genren.

Crowbar – The Serpent Only Lies
Steamhammer/SPV

1. Falling While Rising
2. Plasmic and Pure
3. I Am the Storm
4. Surviving the Abyss
5. The Serpent Only Lies
6. The Enemy Beside You
7. Embrace the Light
8. On Holy Ground
9. Song of the Dunes
10. As I Heal

www.facebook.com/crowbarmusic

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon