Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon

Nittiotalet är “mitt” musikårtionde. Inte för att all musik som kom ut då var mästerlig utan för att min ålder gör att det var då som jag var gammal nog att aktivt börja uppsöka och masskonsumera musik. Houstongänget Galactic Cowboys var dock aldrig ett band jag intog i stora mängder. Jag gillade deras hårda stunder då thrashriffen fick tugga ihop med en nästan maskinell takthållning. Tyvärr blandade de upp detta med popmelodier och Beatles-harmonier. Det var något som den bångstyrige tonåringen i mig inte kunde tackla.

När amerikanerna nu gör comeback skulle man kunna tro att de precis som jag inte bara har vuxit upp utan också utvecklat sitt musikaliska sinnelag. Så är inte fallet. Visst har bandet mognat och deras låtar hänger samman på ett bättre sätt än tidigare men nya Long Way Back to the Moon fortsätter där föregångaren Let it Go lämnade av sjutton år tidigare. Deras sinnrika blandning av rock/metal/thrash som vävs samman av popmelodier från sextiotalet samt Beatles-partier låter som inget annat. De är inte rädda för de tvära svängarna eller stilbyten mitt i en låt. Att kalla dem för progressiva är att ta i men att de vägrar gå den enkla vägen är uppenbart.

Problemet med Galactic Cowboys då som nu är att de bjuder på en massa coola saker men inget som består. Ett fränt riff här och en supersnygg refrängmelodi där räcker inte för att helheten skall bli minnesvärd. Men med det sagt så är Long Way Back to the Moon absolut inte dålig. Absolut inte. Det är faktiskt ganska kul att umgås med Galactic Cowboys nittotalsmusik nu när jag, precis som bandet, har blivit äldre och mer musikaliskt bevandrad. Tyvärr är det för spretigt för att det skall lämna något bestående intryck så det blir nog endast de redan frälsta som kommer tokjubla över denna nostalgitripp.

Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. In the Clouds
2. Internal Masquerade
3. Blood in My Eyes
4. Next Joke
5. Zombies
6. Drama
7. Amisarewas
8. Hate Me
9. Losing Ourselves
10. Agenda
11. Long Way Back to the Moon

https://www.facebook.com/galactic.cowboys

http://www.galacticcowboys.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Black Aces – Anywhere But Here

De flesta kommer göra det lätt för sig och kalla Black Aces musik för AC/DC-rock. Inget fel i det då man hittar mer än tydliga referenser till Brian Johnson-erans AC/DC men detta är kort och gott australiensisk pubrock. Varken mer eller mindre och det är precis så jag vill ha det. AC/DC må ha varit först och är störst men ”AC/DC-rock” är så mycket mer än bara bröderna Young och kompani. Black Aces har verkligen lyckats på sitt andra album Anywhere But Here att omfamna hela den svettiga och ölindränkta rockscenen i sitt hemland Australien. Det är medryckande riff, allsångsrefränger, ett hejdundrande driv och högljutt. Som AC/DC-dyrkare kan jag enkelt peka ut referenser till Back in Black, Blow Up Your Video och Black Ice. Men som fan av australiensisk pubrock kan jag också hitta Rose Tattoos kaxighet, The Angels tidiga boogiegung och Cold Chisels melodisinne. I skönt tillbakalutade Short Changed får jag till och med coola ZZ Top-vibbar. Men det viktigaste är att det inte låter daterat. Precis som sina landsmän i Airbourne så har de lyckas fånga allt som är så bra med den australiensisk pubrocken men samtidigt så låter det nutid. Just de sistnämnda är en annan bra liknelse då sångaren Tyler Kinder i vissa lägen påminner om just Airbournes vilda sångare Joel O’Keeffe.

Som ni förstår så innehåller Anywhere But Here rock’n’roll för hela slanten. Foten börjar stampa takten redan i inledande Show You How to Rock N Roll och slutar inte förrän i avslutande We Came For Rock N Roll. Två spår som perfekt ramar in en rock’n’roll-fest av det lite ruffigare slaget. Så är du en av dem som anser att band som Airbourne och våra svenska hjältar i Bonafide ”bara” spelar ”AC/DC-rock” så skall ni icke göra er besvär. För er som vurmar lite extra för klassisk australiensisk pubrock så är Anywhere But Here årets mest köpvärda album.

Black Aces – Anywhere But Here
Off Yer Rocka Recordings

1. Show You How to Rock N Roll
2. Anywhere But Here
3. Down
4. Better Off Dead
5. Where You Love From
6. Cut Me Loose
7. Good Woman (Gone Bad)
8. Run For Your Life
9. Short Changed
10. Show Me Your Love
11. We Came For Rock N Roll

http://www.blackacesrock.com

https://www.facebook.com/blackacesrock/

www.offyerrocka.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Von Hertzen Brothers – War is Over

Det inledande titelspåret lurar först in mig med ett försiktigt intro innan jag bli attackerad med en virvelvind av intryck. Ett yvigt och eklektiskt trumspel nästan hypnotiserar mig medan keyboarden och gitarrerna lockar mig med snygga, nästan atmosfäriska, melodier. Under de tolv minuter som låten pågår så sitter jag och förundras över hur jag kan ha haft så fel om Von Hertzen Brothers. Jag har försökt ta till mig deras musik tidigare men den berömda polletten har aldrig trillat ned. Nu spontanjublar jag nästan när den finska brödratrion bjuder upp till en smått modernt ljudande progrockdans. War is Over, som det nya album heter, bjuder dock inte på någon massiv förändring i bandets sound som jag tolkar det. Det är modern rock som blandas med progressiva element och mängder med keyboards. Det är rikt på melodier, sångharmonier samt en och annan oväntad kurvtagning. Resten av skivan är dock inte lika stark som inledningen. Smågrooviga The End of the World, harmonirika The Arsonist och den pulserande Blindsight är alla trevliga stunder men jag får heller inte samma glädjerus som vid första låten. Sen kan jag tycka att det blir för polerat. Ljudbilden känns nästan fluffig. Men det har sin charm det också. Sen har jag svårt att värja mig från den kontrast som skapas när det finska vemodet möter melodier av en gladare natur. Det blir en snygg melankolisk stämning som bara finska band kan få till. Sammanfattningsvis kan man säga att min uppfattning om Von Hertzen Brothers har fått sig en kick i rätt riktning men helt övertygad är jag ännu inte. Dock lär väl de vinna ytterligare en finsk grammis att ställa på en redan trång prishylla för detta är oerhört välskapt musik.

Von Hertzen Brothers – War is Over
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. War is Over
2. To the End of the World
3. The Arsonist
4. Jerusalem
5. Frozen Butterflies
6. Who are You?
7. Blindsight
8. Long Lost Sailor
9. Wanderlust
10. Beyond the Storm

https://www.facebook.com/vonhertzenbrothersofficial

http://www.vonhertzenbrothers.com

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Vandenberg’s MoonKings – MK II

Den nederländske gitarristen Adrian Vandenberg (mest känd för sin medverkan i Whitesnake) gjorde en bejublad comeback på skivdiskarna 2014 med sitt nya band MoonKings. Den förutom gitarristen okända startuppställningen gjorde ett mycket gott hantverk med att ge oss bluesbaserad classic rock men jag blev inte helt övertygad. Det lät, av förklarliga skäl, väldigt mycket Whitesnake. På gott och ont. Det var trevlig men inget som fick mig på fall. När nu uppföljaren, enkelt betitlad MK II, är här så kan jag konstatera att grabbarna har höjt sig ett par nivåer och känns nu mycket mer intressantare. Att det fortfarande låter en del Whitesnake går inte att komma ifrån och det gör inget heller. De har vidgat vyerna och jag kommer att tänka på så väl Bad Company som Inglorious vilket gör att det blir gammal hederlig blueshårdrock utan att det blir mossigt. Och så kommer jag att tänka på AC/DC. Om det är min boggierockskadade hjärna som spökar eller om det faktiskt är så att ett av världens största rockband har inspirerat MoonKings lite extra kan jag dock inte svara på. Det är inga stora och tydliga saker. De har inte förvandlats till Airbourne sedan debuten. Nej det är små detaljer här och där som gör att helhetsbilden svänger riktigt fint utan krusiduller. Det blir mer som ett rakt och tungt bluesrockband som blickar mot AC/DC utan att kopiera. Ett par spår hade nog rentutav kunnat spelats in av vårt eget Bonafide och utan problem platsat på någon av deras senare album. Men behållningen ligger i herr Vandenbergs gitarrspel, den emellanåt Coverdale-liknande sångaren Jan Hoving samt basisten Sem Christoffel och trummisens Mart Nijen Es tajta samspel. Tillsammans skapar de inget nytt men det de skapar håller hög klass och har ett stort underhållningsvärde. Fans av klassisk tung hårdrock bör definitivt kolla upp MK II.

Vandenberg’s MoonKings – MK II
Mascot Records/ Mascot Label Group

1. Tightrope
2. Reputation
3. Angel in Black
4. The Fire
5. Walk Away
6. All or Nothing
7. What Doesn’t Kill You
8. Ready for the Taking
9. New Day
10. Love Runs Out
11. If You Can’t Handle the Heat

https://www.facebook.com/moonkingsband/
http://vandenbergsmoonkings.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

10 Years – (How To Live) As Ghosts

Med massiva gitarrmattor där melodierna knappt tar sig igenom så lotsar amerikanska 10 Years oss igenom ett lagom ångestladdat musiklandskap på nya skivan (How To Live) As Ghosts. Musiken kan beskrivas med så (o)tydliga liknelser som alternativ metal och post-grunge. Det är väldigt radiorockvänligt då gitarrerna inte blir för tunga, sången är ren och inte för desperat och sångmelodierna är catchy utan att bli dansvänliga. Det är väldigt modernt. För modernt för min smak. Eller rättare sagt; för slätstruket för min smak. När jag kollade upp bandet innan denna recensionen så gillade jag att de äldre skivorna hade en ganska skön tyngd som bäddades in i en snygg svärta. På nya, tillika deras åttonde, album så är intrycket att de har blivit lite lättsammare i sinnet, ja lite gladare. Men detta är långt ifrån glatt även om sångaren Jesse Hasek får till en hel del medryckande melodier.

Jag har jättesvårt för att beskriva sådan här musik. Det finns liksom inget som griper tag och skapar känslor eller ger starka intryck. Ljudlandskapet känns nästan tvådimensionellt. Det är tonårsångest med en massiv ljudbild vilket kanske inte direkt är min kopp av te. Medan jag lyssnar på (How To Live) As Ghosts så kommer jag att tänka lite på Deftones fast utan Sacramentogängets massiva tyngd och ångestladdade desperation. Andra spåret får mig till och med att tänka på Black Stone Cherry minus utan all den personlighet som gör Kentuckygrabbarna så grymt bra. En annan tanke som slog mig var ”ett väldigt oproggigt Coheed and Cambria utan Claudio Sanchez säregna stämma” men det är nog lite väl långt ifrån sanningen. Fast en liknelse som borde hamna rätt så nära är ett ensidigt Linkin Park. Nu kan man tro att detta är spretigt men så är inte fallet. Man kan även tro att jag är bitter och tycker det är kass. Så är det inte heller men detta är faktiskt väldigt intetsägande. Det är väldigt lite variation mellan låtarna och hade det inte varit för sångarens förmåga att komma upp med starka melodier så hade det varit ännu tråkigare. Detta förmodligen en fullträff bland deras fans men jag förstår det dock inte.

10 Years – (How To Live) As Ghosts
Mascot Records / Mascot Label Group

1. The Messenger
2. Novacaine
3. Burnout
4. Catacombs
5. Ghosts
6. Blood Red Sky
7. Phantoms
8. Vampires
9. Halos
10. Lucky You
11. Insomnia

http://10yearsmusic.com/
http://facebook.com/10yearsmusic

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Supersonic Blues Machine – Californisoul

På fjolårsdebuten West of Flushing, South of Frisco så presenterade sig powertrion Supersonic Blues Machine för omvärlden på ett övertygande sätt. Med gott om gästartister och ett vasst musicerande så visade det sig att trion Lance Lopez (gitarr, sång), Fabrizio Grossi (bas) och Kenny Aronoff (trummor) bildat ett kraftfullt och lekfullt projekt. Hela skivan andades dock just projekt. Låtmaterialet höll god klass men helheten hängde inte riktigt ihop och gästartisterna satte mer sin egen färg på ”sina” låtar istället för att berika de samma och istället lyfta bandets kompositioner. Nya given Californisoul är en helt annan historia. Inriktningen och gästartisterna är i stort sett de samma men kvalitén och helhetskänslan är en helt annan. Just titeln Californisoul tycker jag passar ypperligt trots att de har rötterna i Texas för hela skivan tycks bada i en solnedgång på den amerikanska västkusten. Det är tillbakalutat, avslappnat och lekfullt. Deras kraftfulla bluesrock har injicerats med soul, funk och lite reggae men utan att det tar överhand. Istället berikas deras redan medryckande musik med dessa kryddor vilket gör Californisoul till en härligt avslappnad gungfest för bluesälskare. Spår som den Santana-osande inledningen I Am Done Missing You, den riviga Texas-bluesen i Broken Heart där ZZ Tops Billy F. Gibbons gästar och maffiga Elevate med inhopp av Eric Gales är bra exempel på vad detta album handlar om. Men tretton låtar är dock för mycket. Det finns spår som hade kunnat undvaras för att få en bättre helhetskänsla även om de inte är direkt dåliga. Men det är synd att klaga när man bjuds på ett sådant här bluesrockkalas. Supersonic Blues Machine är en av de mest spännande bluesakterna just nu och Californisoul är förmodligen bara en fingervisning om vad som komma skall.

Supersonic Blues Machine – Californisoul
Provogue Records/Mascot Label Group

  1. I Am Done Missing You
  2. Somebody’s Fool
  3. Love
  4. Broken Heart
  5. Bad Boys
  6. Elevate
  7. The One
  8. Hard Times
  9. Cry
  10. The Stranger
  11. What’s Wrong
  12. Thank You
  13. This Is Love

http://supersonicblues.com

https://www.facebook.com/SupersonicBluesMachine

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Idlewar – Rite

Idlewar - Rite
Idlewar – Rite

Idlewar må komma från södra Kalifornien men någon ökenrock lirar de inte även om man kan ana att i alla fall några sandkorn har letat sig med in i studion. Istället förs tankarna till Seattle och Soundgardens tyngd, Nirvanas rivighet och Alice in Chains mörker när bandets andra fullängdare Rite rullar på. Allra mest är det dock amerikansk biffig riffrock som gäller. Tunga riff och ett småbluesigt sväng. Inte alls så illa om ni frågar mig. Jag har inga problem att stampa takten eller gunga med i bandets musik men jag blir långt ifrån hänförd men är ändå ganska nöjd. Jag hade nog blivit nöjdare om sången hade varit lite ruffigare, lite tuffare. Det är absolut inget fel på sångaren James Blakes röst. Tvärtom. Han har en kraftfull och hög stämma men ibland, för musiken, en för ljus röst. Det passar inte alltid in till den ganska mörka musiken i mitt tycke. Avsaknaden av distinkta och medryckande melodier är också något som drar ner betyget för mig. Ska sanningen fram så har jag faktiskt lite svårt att komma ihåg någon låt eller riff när skivan snurrat klart. Jag får mer känslan av ett band som letar efter en sin identitet. De har rätt verktyg att jobba med men vet de hur de fungerar? Lyckas de hittat sin grej så kan nästa skiva blir en riktigt trevlig historia.

Idlewar – Rite

Off Yer Rocka Recordings

  1. Sullen Moon
  2. Break
  3. Keep Your Word
  4. Sing Loud
  5. Come to Save
  6. Hold On
  7. Strain
  8. Panic
  9. Caught
  10. Hang
  11. You’re Gone

https://www.offyerrocka.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Ironbird – Ironbird

Att Black Sabbath och Led Zeppelin har jammat ihop i en eller flera konstellationer vet vi då de inblandade har berättat om det. Legenden (eller skrönan kanske är ett bättre ord) säger att det dessutom finns inspelat! Det där sista tror jag föga på men om det skulle finnas så skulle jag inte bli förvånad om det låter lite som svenska Ironbird. Speciellt när de ger sig i kast med akustiska gitarrer eller de längre jamliknande partier. Men allra mest låter det Black Sabbath om Ironbirds andra album och jag kommer mer än en gång att tänka på just Black Sabbaths album Sabotage. Mycket tack vare sångarens Ozzy-lika stämma och de tungt rullande riffen. Men det är inte hela sanningen. Grabbarna har tillräckligt med ökensand i ådrorna för att inte fastna i ett coverbandsfack. De blir istället ett lysande bevis på att släktskapet mellan Black Sabbath och stonerrocken är lika klar som en stjärnfylld natthimmel över öknen i södra Kalifornien. I jämförelse med debuten Black Mountain (2014) så känns Ironbird som en naturlig fortsättning i ett ljudlandskap som både värmer och får mig att stampa takten. Jag har lite svårt att få grepp om helheten av någon anledning men det löser sig säker när jag väl får njuta av skivan uppspelad från varm vinyl. Då kan kanske slutbetyget till och med klättra upp en pinne?

Ironbird – Ironbird
Transubstans Records/Record Heaven

1. River
2. Friends
3. Mist
4. Equation
5. Lady
6. Chains
7. Avia
8. Sleep

https://www.facebook.com/ironbirdsweden/www.transubstans.com

 

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry- Black to Blues

Black Stone Cherry har vid mer än ett tillfälle visat prov på sina bördiga bluesrötter genom att på scen framföra klassiska nummer av de gamla hjältarna. Nu är det dags att visa upp hur de låter när de spelats in i en studio och det låter – Black Stone Cherry! Kentuckysönerna har verkligen lyckats hamra fram ett eget sound trots att de ibland är farligt nära den tunga radiorocken. Det som räddar dem är deras gungande sydstatsrockrötter samt sångaren Chris Robertson personliga stämma. Deras förmåga att skriva medryckande riff med stora refränger har gjort dem till favoriter hos en ständigt växande skara och för en ovetande så kan även låtarna på denna EP uppfattas som bandets egna. Dessa klassiker som tidigare har gjorts odödliga av Howlin’ Wolf, Muddy Waters, Freddie King och Albert King har nämligen försetts snyggt med bandets feta och massiva produktion. Jag kan ibland störa mig på att deras sound är för kompakt. Ett fett riff i alla ära men inte när det tvingar ut all luft ur ljudbilden. Ett par bra exempel är när de blandar in munspel och blåsinstrument på denna skivan. De hörs men istället för att ge musiken en ny dimension så ligger de strax under ytan och smyger. Lite samma sak med slidegitarren. Men med det sagt så är detta trots allt en oerhört trevlig stunds lyssning. Built for Comfort är en blytung öppning, Champagne & Reefer är skönt svängig och bästa spåret Palace of the King nästan studsar fram. De levererar en taktfast version av Hoochie Coochie Man, skänker ett passande mörker till Born Under a Bad Sign och avslutar med en tempofylld I Want to be Loved. I sann bluesanda så har alltså Black Stone Cherry lyckats göra något eget med någon annans musik. Detta kanske inte tilltalar bluespuritanerna men bandets fans kommer förmodligen digga detta stenhårt. Och med lite tur så smittar bluessvänget av sig till nästa album med egenkomponerade musik från bandet.

Black Stone Cherry- Black to Blues
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Built for Comfort
2. Champagne & Reefer
3. Palace of the King
4. Hoochie Coochie Man
5. Born Under a Bad Sign
6. I Want to be Loved

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Country Communion – BCC IV

Ett av årets mest emotsedda album för undertecknads del är här och för ovanlighetens skull så  blir alla de högt ställda förväntningarna som en lång väntan innebär uppfyllda. Nåja, kanske inte alla, men långt mer än vanligtvis. På de tidigare albumen tycker jag ibland Glenn Hughes har tagit lite för stor plats. Inte så konstigt kanske med en sådan enorm och fantastisk sångröst. Men det är inte det som har stört mig. Det som har gnagt en aning är att det emellanåt har låtit för mycket som Glenn Hughes Band än ett homogent sammansatt band om Black Country Communion. Det är i och för sig en av riskerna som finns när man sätter samman en så kallad ”supergrupp”. När de nu efter fem år gör ”comeback” så skulle man kunna tro att det låter forcerat och splittrat på grund av meningsskiljaktigheter och stora egon. Inte då. Så här sammansvetsat och harmoniskt var det länge sedan man hörde en grupp av denna kaliber vara. Förmodligen beror allt detta, samt höjningen av kvalitén på låtarna, på att Joe Bonamassa och Glenn Hughes skrivit all musik tillsammans istället för var för sig. Att sedan inspelningen komprimerades till sju intensiva dagar och att båda de andra medlemmarna Jason Bonham och Derek Sherinian är superrutinerade gör naturligtvis sitt till. Samtliga medlemmar har fått mer utrymme vilket också har stor betydelse. Sherinians keyboard och orgel ger musiken ett större omfång och Bonham mullrar på bakom trummorna som aldrig förr. Bonamassa levererar ett fantastiskt gitarrspel skivan igenom och får emellanåt leka Jimmy Page medan Hughes återigen leverera en enastående sånginsats. Glenns sång känns mer anpassad till musiken än tidigare vilket har en stor betydelse för helhetsintrycket. Han tar i från tårna när det blir kraftfullt och visar upp en själsfull sida när tempo dras ned. Han har ett imponerande register den karln.

Skivan inleds med tungt riffande Collide som sätter tonen direkt och man märker att det inte bara är Bonamassa och Hughes i bandet utan Sherinians klaviatur binder samman alla till en enhet. Efterföljande Over My Head bjuder på en rejält medryckande refräng innan The Last Song for My Resting Place tar vid och visar upp bandets bredd. Eller, snarare visar upp Bonamassas briljans. En oerhört snygg låt med keltiska tongångar och enda spåret med Bonamassa på sång. Jag blir förvånad om inte denna letar sig in i gitarristens soloset framöver. De tungt gungande Sway och The Crow ramar in femte spåret The Cove som visar upp en mörkare och allvarligare sida av bandet en framförallt Glenn Hughes. Wanderlust är albumets längsta spår men också albumets snyggaste spår. En svepande låt med flera olika utseenden där en vacker pianomelodi och en stark refräng är grogrunden för att nå målet men innan härligheten tar slut så har Bonamassa levererat skivans kraftigaste glödande solo. Efterföljande Love Remains är både hjärtskärande och värmande medan Awake sticker ut med skivans coolaste riff innan avslutande When the Morning Comes summerar hela upplevelsen som är BCC IV. Om Led Zeppelin är en ständig nämnare i Black Country Communions musik så får jag nu smak av Free när bandet bjuder in till en färgfylld avslutning.

Bandets fjärde giv är utan tvekan också deras starkaste. De känns mer som ett band nu än tidigare och låtarna hänger snyggt samman då variationen är tydligare men den röda tråden lättare att hitta. Om det fanns några spänningar mellan medlemmarna innan så är de som bortblåsta nu. Black Country Communions fjärde är ett av årets bästa album utan tvekan.

Black Country Communion – BCC IV
Mascot Records

1. Collide
2. Over My Head
3. The Last Song for My Resting Place
4. Sway
5. The Cove
6. The Crow
7. Wanderlust
8. Love Remains
9. Awake
10. When the Morning Comes

http://www.bccommunion.com/
https://www.facebook.com/bccommunion

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon