Unisonic – Light Of Dawn

Unisonic - Light Of Dawn
Unisonic – Light Of Dawn

Jag är nog en av få som tycker att återföreningen av de två forna Helloween-bröderna Kai Hansen (Gamma Ray) och Michael Kiske (Place Vendome) är onödig. Dels har jag inte funnit någon poäng med deras nya gemensamma band Unisonic och dels så tycker jag Kiske klarade sig perfekt med Place Vendome. Anledningen till att jag överhuvudtaget ger mig på att tycka till om Unisonics nya alster Light of Dawn är Kiske. Jag är och har alltid varit oerhört svag för hans sångröst och det var i just Place Vendome som han hittade en bra plattform för sin röst. Den mer melodiska AOR-hårdrocken passade hans sånginsatser ypperligt och äntligen fick han nyttja hela sitt vokala register. Nu med Unisonic så har hårdheten i musiken skruvats upp en aning och Kiske får inte alls samma bredd i sin sång även om han fortfarande sjunger fantastiskt bra. Om jag fattar det rätt så är det låtsnickargeniet Dennis Ward (Pink Cream 69) som har stått för merparten av musiken på nya Light of Dawn vilket inte förvånar mig. För tillsammans med Hansen, Kiske, trummisen Kosta Zafiriou (Pink Cream 69) och gitarristen Mandy Meyer (Gotthard, Krokus, Asia) så suddar de ut gränserna mellan power metal och melodisk hårdrock. Kvalitén på musiken ligger i topp, produktionen är sylvass och musikerna insatser är oklanderliga. Allt är egentligen perfekt. För perfekt. Trots sina episka refränger, storslagna arrangemang och superklistriga melodier så lyfter det aldrig. Inledande Your Time Has Come påminner om klassiska Helloween, Exceptional bjuder på dramatik och Throne of the Dawn är svulstigt episk. Men det är också de enda låtarna som fastnar någorlunda. Precis som den självbetitlade debuten (2012) så försvinner Light of Dawn snabbt in i ingenmansland och det enda som fastnar i minnet är Kiskes sång. Tyvärr kan inte ens hans fantastiska stämma rädda Unisonic från att kantra för de tar inte vara på hans kvalitéer. Han tvingas allt som oftast att sjunga i de högre tonarterna och även om han gör det utan problem så blir det enformigt. Detta borde dock göra att de som drömmer om en återförening av den klassiska Helloween-sättnigen kan uppskatta Light of Dawn även om det inte är übersnabb tysk power metal de spelar. Min summering av Unisonics andra album blir alltså att hög kvalité inte alltid är lika med underhållande, tyvärr.

Unisonic – Light of Dawn

Ear Music/Playground

  1. Venite 2.0
  2. Your Time Has Come
  3. Exceptional
  4. For the Kingdom
  5. Not Gonna Take Anymore
  6. Night of the Long Knives
  7. Find Shelter
  8. Blood
  9. When the Deed is Done
  10. Throne of the Dawn
  11. Manhunter
  12. You and I

unisonic.org

Betyg: 5 / 10

Ulf Classon

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Victory - Don't Get Mad... Get Even
Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Året är 2006, platsen är Hamburg och spelstället heter Markthalle som ligger beläget i vad som ser ut som en gammal fabriksbyggnad. Det är den varmaste sommaren i mannaminne, samtliga på plats svettas floder och alla försöker kompensera vätsketappet med billig tysk öl. Det går så där. Jag och mina vänner är på plats för att bevittna bland annat Metal Church och Rose Tattoo som båda levererade utöver förväntan men även australiensiska Mortal Sin imponerade. Men det visste man på något sätt redan i förväg att de skulle göra. Alla tre banden är grymma liveakter. Men så spelade även det för mig okända bandet Victory. Till en början var jag mest fascinerad av basistens basgitarr som var formad likt huvudet på en örn men efter några låtar så började även musiken göra intryck på mig. Exakt hur de lät kommer jag inte ihåg då extrem värme och mängder av öl inte brukar vara någon bra kombination för minnet. Hur som helst så har bandet fallit i glömska hos mig – tills nu! Nu har bandets andra album Don’t Get Mad…Get Even från 1986 släppts på nytt på en sådan där compact disc och vad passar då inte bättre än att återstifta min bekantskap med dessa tyskar?

Den sedan länge utgångna skivan släpps inte, i vad jag förstår, någon speciell utgåva utan det handlar helt enkelt om en ny pressning. Hur som helst är det i alla fall en positiv överraskning jag får när skivan snurrar igång och musiken börjar ljuda. Att bandet i slutet på åttiotalet rönte så pass stora framgångar så de rankades i samma klass som Accept och Scorpions kan kanske vara svårt att förstå i dag men då det begav sig så måste detta ha varit mumma för hårdrocksfansen. Kompsektionen pumpar ut ett stadigt sväng, gitarristen Herman Frank (Accept) hamrar svängiga riff och den amerikanske sångaren Charlie Huhn (ex-Gary Moore, Ted Nugent) har en rivig och lite smådesperat stämma. Musiken de skapade ihop för främst tankarna till landsmännen i Accept men här finns även en mer melodiös sidan som får mig vid något tillfälle att tänka på Van Halen. Soundet är lite opolerat, musicerandet småtaffligt och attityden stenhård vilket gör att jag även kommer att tänka på tidiga Mötley Crüe. Inte så konstigt att de även gick hem på listorna i USA för här finns musikaliska godbitar från både Europa och Nordamerika.

Överlag är Don’t Get Mad…Get Even ingen fullpoängare men ändå oerhört trevlig. Refrängstarka låtar som The Check’s in The Mail, Are You Ready och She’s Back snurrar i skallen även efter att skivan stannat. För oss som gillar tysk åttiotalshårdrock med en touch av amerikansk attityd är detta kalas. För egen del kan jag fortfarande inte dra mig till minnes att de lät så här när jag såg dem den där gången i Hamburg. Det gjorde de förmodligen och i så fall är det inte konstigt att jag gillade det för detta är party-heavy metal som man blir glad av. Denna återutgåva gav mig mersmak, det blir att kolla upp mer musik med dessa tyskar helt klart men för den oinvigde så rekommenderar jag att ni lyssnar innan ni köper.

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Yesterrock/Universal/GerMusica

  1. The Check’s in The Mail
  2. Are You Ready
  3. Not Me
  4. Arsonist of the Heart
  5. Hit and Run
  6. She’s Back
  7. Turn it Up
  8. Seven Days Without You Makes One Weak
  9. Sneaking Out
  10. Running Wild

www.victory-band.com

Betyg: 6 / 10

Ulf Classon

Ted Nugent – ShutUp&Jam!

Ted Nugent - Shutup&Jam!
Ted Nugent – ShutUp&Jam!

”You know who I am, you know where I stand…now shut up and jam!”. Dessa ord skanderar allas vår favoritfarbror Ted Nugent i inledande ShutUp&Jam! och det verkar som dessa har varit ledorden för inspelningen av skivan med samma titel som vi nu får ta del av. I jämförelse med den sju år gamla föregångaren Love Grenade så är det som natt och dag – nästan i alla fall. Då var det statiskt riffande och tveksamma låttexter, nu är det levande gitarrspel och mer klassisk Nugent-rock. Faktum är att så här vital har jag inte hört honom på evigheter. Inledningen med titelspåret svänger och kränger i ett högt tempo med ett Cheap Trick-minnande riff och refrängen sitter som en smäck. Detta är Detroit-rock så det stänker om det och i samma fack kan man även placera Fear Itself där Ted går tillbaka till sina tidiga sjuttiotalsrötter och Do-Rags and a .45 med skrikande sologitarr och en frustande Ted. Just att återvända till sina rötter verkar han ha tagit fasta på då han i instrumentala Throttledown vänder ut och in på sin Gibson Byrdland och visar varför han röstats fram till Detroits bästa gitarrist genom tiderna. Men det stannar inte där då han ger sig i kast med sina älskade bluesrötter i Everything Matters som måhända är en enkel blueslåt med rockgung men ack så det svänger. Fler låtar av klassiskt Nugent-snitt hittar vi i I Still Believe (en partystarter för den mest patriotiske amerikanen), Semper Fi (lite långsammare och skitigare groove som sätter stereon i gungning), Screaming Eagles (rockabilly-osande sväng) och i Trample the Weak, Hurdle the Dead (boogie-svängig Ted-rock utan krusiduller). Som om inte feststämningen var på topp efter dessa låtar så spär han på stämningen med I Love My BBQ som är en avslappnad partylåt om hans kärlek till att jaga, grilla och äta kött. En sommarlåt helt enkelt. Vi får heller inte glömma She’s Gone där ingen mindre än Sammy Hagar gästsjunger. Det båda amerikanska rockikonerna The Red Rocker och Motor City Madman lyckas verkligen fläta samman sina olika musikaliska sidor och skapar, om än en lite tjatig refräng, så i alla fall en härlig rockstänkaren. Enda plumpen i protokollet är Never Stop Believing som är en väldigt melodisk sak och närmast kan beskrivas som en upptemporadiopunkpoplåt (finns det något som heter så?). Låten är allt för endimensionell, intetsägande och helt klart skivans tristaste stund. Men tur då att han tar låten i repris! Efter ylande gitarrer och högt tempo skivan igenom så avslutar han med Never Stop Believing (Blues) vilket är en mer sansad och bluesig version som nu får ett Lynyrd Skynyrd-episkt anslag. Denna versionen är hundra gånger bättre än det avskräde vi fick som spår fyra. Han skulle ha tagit bort originalet och bara haft med denna istället. En av skivans bästa stunder.
Man skulle kunna tro av mina beskrivningar att ShutUp&Jam! är ett nytt storverk av Ted Nugent men så är inte fallet. Det är ett väldigt stabilt album av en artist vars studiokatalog inte rosat marknaden de få gånger något nytt dykt upp under de senaste tjugofem åren och där av min entusiasm förmodligen. Känslan är att han har hittat ny energi och har haft enormt roligt i studion för det riktigt sprudlar om vissa låtar. Som gammalt Ted Nugent-fan är jag lite smårusig efter att skivan snurrat klart och jag känner ett sug efter att lyssna på den igen och det måste väl vara ett gott betyg kan man tycka. Men jag håller mig dock lite avhållsam för han hade kunnat gallra lite i materialet och fått till en mer gedigen helhet. Men jag skall inte klaga och vem vet? Skivan kanske växer med tiden?

Ted Nugent – ShutUp&Jam!
Frontiers Records

1. ShutUp&Jam!
2. Fear Itself
3. Everything Matters
4. She’s Gone
5. Never Stop Believing
6. I Still Believe
7. I Love My BBQ
8. Throttledown
9. Do-Rags and a .45
10. Screaming Eagles
11. Semper Fi
12. Trample the Weak, Hurdle the Dead
13. Never Stop Believing (Blues)

http://www.tednugent.com

Betyg: 7/10

Ulf Classon

WAMI – Kill the King

WAMI - Kill The King - 2014
WAMI – Kill the King

Bakom akronymen WAMI döljer sig idel hårdrocksadel plus en fjunig polack. Det var när basisten Marco Mendoza var ute på turné som han imponerades av gitarristen Iggy Gwadera i förbandet Anti Tank Nun. Det ena ledde till det andra och här är vi nu med bandet WAMI vars bokstavskombination är sammansatt av, förutom Mendoca och Iggy, sångaren Doogie White och trummisen Vinny Appice namn. Detta betyder att den gemensamma meritlistan innehåller band och artister som Rainbow, Michael Schenker, Black Sabbath, Heaven & Hell, Yngwie Malmsteen, DIO, Thin Lizzy och Whitesnake. Inte illa för en tonårig aspirerande gitarrist att få ingå i ett sådant sällskap. Men det är inte för inte som Iggy har fått denna chans för som han spelar gitarr! Det är varken överambitiöst eller för invecklat utan han lirar helt enkelt gitarr så som det skall spelas när det kommer till sådan här musik. Det är väl föga förvånande att musiken på debutalbumet Kill the King låter som en smältdegel av ovanstående grupper om WAMIs musik. Exodus (The Red Sea Crossing) inleder med ett tungt melodiskt Black Sabbath-sväng, efterföljande The Rider för tankarna till ett ettrigt DIO-riffande och tredje spåret Wild Woman (You Oughta Know) är en Whitesnake-stänkare med bluesiga undertoner. En trio låtar som direkt stakar ut färdriktningen för hur detta album låter och jag gillar det jag hör. Det är knappast nyskapande och du känner snabbt igen dig i den klassiska hårdrocken som du lyssnat så många gånger på tidigare men WAMI har ändå lyckas skapa låtar med en hög kvalité. Du har till exempel Guardian of Your Heart som är en powerballad i ordets sanna bemärkelse, Heart of Steel med en snygg refrängmelodi och The Resistance vars heavy metal-gung har ett aggressivt anslag. Så fortsätter sedan hela albumet och du har egentligen aldrig en tråkig stund. Du står å andra sidan inte och tjuter som en liten tonårsflicka på en pojkbandskonsert heller för den delen men ibland räcker det gott med en hög kvalité och stabila låtar. Det som gör att jag faller för denna ändå så enkla flört med oss älskare av klassisk hårdrock är Doogie White. Jag har alltid haft hans namn högt upp på min lista över favoritsångare och han gör mig inte besviken denna gång heller. Hans röst innehåller som vi vet spår av både David Coverdale och Ronnie James Dio men trots det har han en omfångsrik egen ton och ett brett register. Det som gör att denna legosoldat till sångare lyfter sig på detta albumet är att han för en gång skull har fått vara med och skapa sina egna sångmelodier redan från början. Det hörs att han är mer bekväm och tillfreds med sin egen insats och plats i bandet vilket ger låtarna ett helt annat liv.

Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om när det kommer till WAMIs debut. Det är som sagt inget nytt under solen men det är trots allt en väldigt trevlig stund för oss som älskar vår hårdrock riffig, melodisk och omfångsrik. Vi som köper Kill the King har redan kompletta diskografier med DIO, Rainbow och Whitesnake i skivhyllan men vi är heller inte rädda för att upptäcka ny musik inom en gammal genre. Sen är det uppfriskande att höra en ny gitarrist som på ett mycket bra sätt tar sig an en genre som många av dagens unga strängbändare förmodligen anser mossig och daterad. Så låna gärna WAMI en stund av din tid om inte annat för att höra en ny gitarrstjärna födas.

WAMI – Kill the King
Metal Mind/Border Music

1. Exodus (The Red Sea Crossing)
2. The Rider
3. Wild Woman (You Oughta Know)
4. Guardian of Your Heart
5. One More For Rock’N’Roll
6. Heart of Steel
7. The Resistance
8. Young Blood
9. Get Out of My Way
10. Transition
11. I Don’t Wanna Lose You

http://wamiband.com/wami

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Jack White – Lazaretto

Jack White - Lazaretto
Jack White – Lazaretto

Den coola katten Jack White är tillbaka med en ny sologiv och efter den positiva upplevelsen med förra albumet Blunderbuss (2012) så var förväntningarna stora från mitt håll. Tyvärr infrias inte mina högt satta förväntningarna med Lazaretto. Den följer sin föregångare rent musikaliskt och vi kastas mellan rock, blues, pop, country, folkballader och rythm’n’blues men är i jämförelse allt för spretig och ojämn. Blunderbuss var ingen supersolid historia den heller men hängde ändå samman och färgades både av solsken och nattsvärta av en personlig Jack White. Lazaretto är även den känslofylld men nu känns det istället som herr White är mer ofokuserad än tidigare. Den retroälskande Jack White är i sina bästa stunder helt genialisk så att även Lazaretto innehåller njutbara stunder är det inget snack om. Inledande Three Women är stökig bluesrock med en snygg orgel och påminner om något North Mississippi Allstars inte skulle känna sig helt obekväma med att spela in. Tredje spåret Temporary Ground är oerhört snygg countrypop som lyfter sig över mängden med stråkar och en härlig pedal steel-gitarr. Would You Fight For My Love? är lite rakare och cool Jack White-rock med snygg körsång och den passar in fint i mängden men är inget som höjer skivans slutbetyg. Instrumentala High Ball Stepper är fräsig bluesrock med en rivig distad gitarr men om det är ett mänskligt eller syntetiskt läte/ljud de lagt på vet jag inte men det blir lite irriterande efter ett tag. De trevliga spåren fortsätter med Rolling Stones-osande Just One Drink som visar hur bra Whites retrorock kan låta när han är fokuserad på att göra riktiga låtar medan That Black Bat Licorice är bevis på hur bra det kan bli när hans mest yviga idéer hakar i varandra. Här får vi baktakter, en nästan rappande Jack, smäktande stråkar, gungande bas, mullrande distad gitarr och det är spretigt värre men resultatet blir härligt Jack White-coolt i slutändan. Mer sansade spår som Alone in My Home, Entitlement, I Think I Found the Culprit och Want and Able är alla väldigt snygga med piano, stråkar och så vidare men aldrig tillräckligt för att nå några exceptionella höjder.

Att skivan inte är helgjuten gör ändå inte så mycket för trots att allt inte hänger samman till hundra procent gör ändå Lazaretto till en utmaning som aldrig blir riktigt tråkig. Jack White är en uppfriskande fläkt som vågar ta nya tag på den gamla musiken. Det är inte alltid det faller väl ut, som i titelspåret som är allt för experimentell, men när det väl klickar då blir det istället så mycket bättre. Lite som tidigare nämnda North Mississippi Allstars som är upplärda i den gamla skolans bluesträsk men är nyfikna på det nya men ibland kanske förbjudna för genren. Musikaliskt kanske man inte skall dra allt för stora paralleller med North Mississippi Allstars och en Jack White på solokvist men jag förmodar att deras musikaliska sinneslag är rätt så närstående. Hur som helst så gillar jag albumet Lazaretto men White behöver stanna upp, fokusera och sedan leverera men då utan att släppa på tyglarna helt och hållet för då tror jag han återigen kan närma sig den nivån som han hade på Blunderbuss.

Jack White – Lazaretto
XL Recordings/Playground

1. Three Women
2. Lazaretto
3. Temporary Ground
4. Would You Fight For My Love?
5. High Ball Stepper
6. Just One Drink
7. Alone in My Home
8. Entitlement
9. That Black Bat Licorice
10. I Think I Found the Culprit
11. Want and Able

Betyg: 6/10

Ulf Classon

The Quireboys – Black Eyed Sons

Quireboys, The - Black Eyed Sons
The Quireboys – Black Eyed Sons

En gång tidigare under The Quireboys trettioåriga karriär har det hänt att vi fått en ny skiva två år i rad. Å andra sidan så är färska Black Eyed Sons blott bandets åttonde studiogiv under dessa år. Men efter förra årets ojämna, men ytterst trevliga, Beautiful Curse så är det nu alltså dags för ett nytt album igen och britterna viker inte av från sin inslagna bluesiga pubrockstig. Det betyder stänkande Rolling Stones-rock, tårdrypande Rod Stewart-ballader och allt där emellan. Tyvärr får de lugna tongångarna och akustiska gitarrer för mycket plats för att det skall kännas befogat. Utan att vara direkt dåliga så är ändå till exempel Stubborn Kinda Heart (snygg Neil Young-gitarr dock), The Messenger (poänglös power ballad), Mothers Ruin (väldigt intetsägande) och Monte Cassino (Lady Lane) exempel på akustisk drivna och allt för anonyma ballader. Sådana här låtar kan bandet skriva i sömnen och behöver vi verkligen fler? Nej det behöver vi inte men då är det tur att skivan innehåller desto fler högklassiga Quireboys-låtar som jag mer än gärna återkommer till. Inledande Troublemaker (Black Eyed Sons) är skivans starkaste kort med ett härligt rock’n’roll-sväng och platsar utan tvekan in i bandets backkatalog. Efterföljande What Do You Want From Me är måhända ingen stänkare men är en skön mellantempolåt som gungar på finfint och även om den drar ut lite på tiden och riskerar att bli enformig så är den ändå fullt godkänd. Tempot tas ner ytterligare i tredje spåret Julieanne och här får vi en bra akustiskt driven ballad i en snygg rocktappning där sångare Spikes numera extremt hesa stämma skulle få självaste Rod Stewart att bli grön av avund. I Double Dealin’ är det upp på det bluesiga rock’n’roll-spåret igen och med en snygg orgel och ett bra tryck i refrängen så lyckas dom kapsla in det som gjorde att jag en gång i tiden föll för bandets musik.

Okej, skivan må ha en del menlösa ballader för mycket och snittet på tempot över hela skivan är något för lågt för min smak men ändå, jag gillar Black Eyed Sons. Dom har som vanligt fått till en snygg organisk ljudbild, dom har en bra variation på låtarna (även om variationen kunde ha varit mer annorlunda för min del) och dom levererar Quireboys-rock som ingen annan kan. Inget Quireboys-fan lär bli missnöjd med Black Eyed Sons och lyckas man dessutom lägga vantarna på samma utgåva som jag har äran att få ta del av så blir upplevelsen ännu större. Inte nog med att man får med bandets akustiska spelning från förra årets Sweden Rock Festival på CD man får även en proffsigt filmad och väldigt elektrisk laddad konsert på DVD från London samma år. Så trots att bandet på Black Eyed Sons inte kommer upp i fornstora dagar så är albumet ändå tillräckligt bra för att köpas om du är ett fan och vill du ha en Quireboys-överdos så är det bara att sikta in sig på trippelutgåvan. Mycket nöje!

The Quireboys – Black Eyed Sons
Off Yer Rocka Records/Border Music

1. Troublemaker (Black Eyed Sons)
2. What Do You Want From Me
3. Julieanne
4. Double Dealin’
5. Stubborn Kinda Heart
6. Lullaby of London Town
7. The Messenger
8. You Never Can Tell
9. Mothers Ruin
10. Monte Cassino (Lady Lane)

http://www.quireboys.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

King Buzzo – This Machine Kills Artists

King Buzzo - This Machine Kills Artists - 2014
King Buzzo – This Machine Kills Artists

Roger Osborne är inte som alla andra – och det tackar jag för! Kanske inte för att hans första soloalbum är speciellt fantastiskt utan för att han med sitt band Melvins sedan slutet på åttiotalet har gett oss mer egensinnig musik än hundra Devin Towsend tillsammans. Melvins har med sin sludge/metal/rockorienterade musik varit långt ifrån lysande på varje album men har alltid innehållit galet mycket underhållning. Jag skulle sträcka mig så långt och säga att utan Melvins så hade dagens musik sett mycket mer annorlunda ut. Frågan är om vi ens hade haft grunge i den skepnaden som den är/var? Hur som helst, det är inte Melvins som är under luppen här, utan sångaren och gitarristen Roger ”King Buzzo” Osborne första soloalbum This Machine Kills Artists. Men faktum är att utan Melvins så går det inte att beskriva musiken på detta album till hundra procent. Det är sjutton låtar utspridda på fyrtiotvå minuter och alla är akustiska med Osbornes speciella mässande stämma som skapar en spöklik atmosfär. Han gör inte som så många andra som skall släppa ett akustiskt soloalbum och fläskar på med andra instrument utan det är honom själv med en gitarr. Faktum är att det känns mer som ett gäng väldigt coola idéer än massa bra genomarbetade låtar vilket är lite synd för både soundet och framförandet är väldigt coolt. Nu blir det istället som ett Melvins-album vilket är väldigt riffigt, skumma taktbyten, rakt på, snålt med melodier och gaska fattigt med refränger – och som i detta fall – akustiskt. Jag vill gärna gilla detta, det är ju King Buzzo för fasen! Men det är svårt att få detta till att bli mer än vad det är och det är ett småcoolt akustiskt album utan direkta låtar som fastnar. Det är en massa coola riff dock men jag hoppas bara att han inte har bränt av alla coola riff till nästa Melvins-platta redan nu.

 

King Buzzo – This Machine Kills Artists
Ipecac/Border Music

1. Dark Brown Teeth
2. Rough DeMocracy
3. Laid Back Walking
4. Drunken Baby
5. Vaulting Over a Microphone
6. The New River
7. The Vulgar Joke
8. Everything’s Easy For You
9. The Ripping Driving
10. How I Became Offensive
11. Instrument of God
12. The Spoiled Brat
13. Illegal Mona
14. Good & Hostile
15. The Blithering Idiot
16. Useless King of the Punks
17. The Hesitation Twist

Betyg: 4/10

Ulf Classon

 

Fu Manchu – Gigantoid

Fu Manchu - Gigantoid
Fu Manchu – Gigantoid

Ett nytt släpp med veteranerna i Fu Manchu är alltid välkommet då man vet vad man får och det man får är alltid grymt bra. Så även denna gång. Fem år efter den lysande, om än inte helgjutna, Signs of Infinite Power så ser nu Gigantoid dagens ljus och allt är sig likt när grabbarna från södra Kalifornien tar ton. Som en av grundpelarna inom stonerrocken så vet de hur ett snortungt och fuzzigt gitarriff skall levereras och levererar gör de. De blytunga riffen, det smittande svänget och den ökenrökiga ljudbilden har stått som förebild för ett otal band genom åren. Guldkornen hittar vi på den första tredjedelen av den trettioåtta minuter långa speltiden men det är å andra sidan aldrig dåligt någon gång. Inledande Dimension Shifter och Invaders On My Back är klassisk Fu Manchu och de två länkas samman av ett härligt och doomigt Black Sabbath-parti. Anxiety Reducer är skivans bästa spår och är så där härligt fuzzig och boogierullande som bara stonerrock kan vara. Även punkösiga No Warning är ett spår som tydligt sticker ut. Just den där lilla punknerven förekommer vid något mer tillfälle och överlag känns det mer primitivt i jämförelse med bandets mer sentida katalog. Metal-stökiga Evolution Machine är ett bra exempel på det.

Fu Manchu förnekar sig inte utan kör på likt stonerrockens eget AC/DC. Det är ingen stor skillnad mot förra albumet och man vet hur det låter men ändå håller musiken så pass hög klass att det aldrig blir tråkigt. Hade andra halvan av skivan varit lika bra som första tredjedelen så hade Gigantoid varit en fullträff. Nu får vi nöja oss med ytterligare ett solitt album från kungarna av fuzzrock och det är inte fy skam det heller.

Fu Manchu – Gigantoid

At The Dojo Records/Border Music

  1. Dimension Shifter
  2. Invaders On My Back
  3. Anxiety Reducer
  4. Radio Source Sagittarius
  5. Mutant
  6. No Warning
  7. Evolution Machine
  8. Triplanetary
  9. The Last Question
  10. Robotic Invasion

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Manny Ribera – Manny Ribera

Manny Ribera
Manny Ribera – Manny Ribera

ManoloMannyRibera hjälpte Tony Montana i filmklassikern Scarface att med våldsamma handlingar ta över kokaintronen i Miami. Om bandet Manny Ribera har någon koppling till detta vet jag inte men det jag vet är att deras albumdebut som jag nu lyssnar på är i spretigaste laget. Att försöka trycka in sjuttiotalets rock, det melodiska åttiotalet, grunge samt mer modern radiometal i samma kastrull kan låta som en bra idé men resultatet blir ganska urvattnat. Det känns lite som om Enköpingskvartetten försökt tillfredsställa alla sina musikaliska influenser på en och samma gång i ett försök att hitta något eget. De lyckas inte. Summan blir modern radiorock/metal som möter ett tamt Mustasch och får mig då och då att tänka på grungescenen i Seattle. Det finns några låtar som lämnar ett visst, om än svagt, avtryck efter några lyssningar. Kissed the Sun levererar Mustasch-vibbar, Make Sure Not To Fall skänker en Alice in Chains-aura till musiken och Lagerboy får mig att tänka på ett väldigt tamt Egonaut. Bäst är de lite ruffigare och tyngre spåren som stänkaren If I Lose och riffiga The King of Rock men det är inte tillräckligt för att rädda helheten. Det som kanske räddar bandet lite är användandet av orgel men inte heller det är nog när jag tänker efter. Hade sångaren fokuserat mer på sin ruffiga sida av sången så hade jag nog gillat musiken lite mer mot nu då hans klara höga stämma har en förmåga att maskera övriga beståndsdelar i musiken. Nej bandet Manny Ribera lyckas inte övertyga trots ett hårdfört namn. De hade behövt fokusera lite mer på den tunga rocken, mer ruffig sång och en fläskigare ljudbild för att det skulle övertyga på mig. Men till nästa gång kanske?

Manny Ribera – Manny Ribera
Transubstans Records/Record Heaven

1. Into the Great Unknown
2. Kissed the Sun
3. Make Sure Not To Fall
4. If I Lose
5. Stop & Pray
6. Lagerboy
7. The King of Rock
8. Superficial Gun
9. Walk Alone
10. Dead Eyes
11. Straitjacket On

https://www.facebook.com/mannyriberarocks

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Hollywood Monsters – Big Trouble

Hollywood Monsters - Brig Trouble - 2014
Hollywood Monsters – Big Trouble

Mina förhoppningar om ett band med Godzilla på bas, Jason Voorhees på trummor, Freddy Krueger på gitarr och en zombie på sång grusades ganska snabbt. Bakom namnet Hollywood Monsters står istället den franske gitarristen och sångaren Stéphane Honde (ex-Café Bertrand) som med hjälp av lite namnkunniga musiker nu debuterar med albumet Big Trouble. Efter att Honde lokaliserat om sig från Frankrike till Kalifornien så lärde han känna basisten Tim Bogert (Vanilla Fudge, Cactus) och på den vägen är det. Bland de mest namnkunniga musikerna som medverkar på detta alster så hittar vi bland annat keyboardisten Don Airey (Deep Purple, ex-Whitesnake), trummisen Vinnie Appice (ex-Black Sabbath, Dio) och sångaren Paul Di’Anno (ex-Iron Maiden). Nu är ju tyvärr inte dessa musiker med på hela skivan utan bara ett par-tre spår. De hade helt klart behövt vara med mer för helhetsresultatet är aningen urvattnat och profillöst.

Men det inleder ganska trevligt i alla fall. Efter det menlösa introt så bjuds vi på klassisk melodiös hårdrock från åttiotalet med Move On där Don Aireys flinka fingrar ger liv åt låten. Efter det kommer titellåten som trots att den är ganska identitetslös har en helt okej refräng och puttrar på ganska fint i sitt mellantempo. Sedan börjar det spreta. The Only Way låter som den är sammansatt av valda delar ur Dave Grohls papperskorg och The Cage låter som något Silverchair har ratat när de spelade in Freak Show (1997). Efter det kommer den ointressanta The Ocean som byggs upp runt en akustiska gitarr och en syntetisk orkester medan Oh Boy också den inleds som en ballad men istället utvecklas till rena rama Beatles-stölden. Men det stannar inte där. På Underground vill nog Honde närma sig amerikansk heavy metal men det slutar i ett urvattnat Jon Oliva’s Pain och av någon anledning så kan jag inte sluta tänka på det fiktiva bandet Steel Dragons ”hit” Stand Up and Shout när jag hör Village of the Damned. De två sistnämnda låtarna bjuder i och för sig på lite tunga gitarrer men det hjälper inte och när vi får ytterligare en pianorockballad utan substans i Song For a Fool som avslutning så är mitt ointresse totalt. Honde räddar dock sig själv lite med bonusspåret Fuck You All som skiljer sig från mängden med ett lite modernare sound och en lysande Paul Di’Anno som ger låten en punkig attityd. Klart bästa spåret på skivan.

Honde har en småruffig men ändå melodiös stämma som passar bra till musiken han vill spela men den saknar både kraft och personlighet för att det skall lyfta. Dessutom så stämmer inte rösten alltid överens med musiken som han spelar då det spretar ganska så friskt. Hade han istället siktat in sig på ett klassiskt hårdrocksalbum från åttiotalet som de inledande låtarna pekade mot så hade detta nog kunnat bli riktigt kul. Nu blir det istället lite för mycket akustiska gitarrer, aningen för mycket stölder och ett allt för tamt och ointressant låtmaterial. Hade han istället anlitat Bogart, Appice och Airey att spela på hela skivan och hjälpa till med komponerandet så hade detta kunnat bli ett verkligt monster. Nu får vi istället nöja oss med ett fiktivt monster som vill ryta och skrämma men som mest får mig att småle och fnissa.

Hollywood Monsters – Big Trouble
Mausoleum Records/Rock N Growl Promotion

1. Another Day in Grey – Pt. 1 (Intro)
2. Move On
3. Big Trouble
4. The Only Way
5. The Cage
6. The Ocean
7. Oh Boy!
8. Underground
9. Village of the Damned
10. Song For a Fool
11. Fuck You All

www.facebook.com/Hollywoodmonsterband

Betyg: 4/10

Ulf Classon