Supersonic Blues Machine – Californisoul

På fjolårsdebuten West of Flushing, South of Frisco så presenterade sig powertrion Supersonic Blues Machine för omvärlden på ett övertygande sätt. Med gott om gästartister och ett vasst musicerande så visade det sig att trion Lance Lopez (gitarr, sång), Fabrizio Grossi (bas) och Kenny Aronoff (trummor) bildat ett kraftfullt och lekfullt projekt. Hela skivan andades dock just projekt. Låtmaterialet höll god klass men helheten hängde inte riktigt ihop och gästartisterna satte mer sin egen färg på ”sina” låtar istället för att berika de samma och istället lyfta bandets kompositioner. Nya given Californisoul är en helt annan historia. Inriktningen och gästartisterna är i stort sett de samma men kvalitén och helhetskänslan är en helt annan. Just titeln Californisoul tycker jag passar ypperligt trots att de har rötterna i Texas för hela skivan tycks bada i en solnedgång på den amerikanska västkusten. Det är tillbakalutat, avslappnat och lekfullt. Deras kraftfulla bluesrock har injicerats med soul, funk och lite reggae men utan att det tar överhand. Istället berikas deras redan medryckande musik med dessa kryddor vilket gör Californisoul till en härligt avslappnad gungfest för bluesälskare. Spår som den Santana-osande inledningen I Am Done Missing You, den riviga Texas-bluesen i Broken Heart där ZZ Tops Billy F. Gibbons gästar och maffiga Elevate med inhopp av Eric Gales är bra exempel på vad detta album handlar om. Men tretton låtar är dock för mycket. Det finns spår som hade kunnat undvaras för att få en bättre helhetskänsla även om de inte är direkt dåliga. Men det är synd att klaga när man bjuds på ett sådant här bluesrockkalas. Supersonic Blues Machine är en av de mest spännande bluesakterna just nu och Californisoul är förmodligen bara en fingervisning om vad som komma skall.

Supersonic Blues Machine – Californisoul
Provogue Records/Mascot Label Group

  1. I Am Done Missing You
  2. Somebody’s Fool
  3. Love
  4. Broken Heart
  5. Bad Boys
  6. Elevate
  7. The One
  8. Hard Times
  9. Cry
  10. The Stranger
  11. What’s Wrong
  12. Thank You
  13. This Is Love

http://supersonicblues.com

https://www.facebook.com/SupersonicBluesMachine

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Idlewar – Rite

Idlewar - Rite
Idlewar – Rite

Idlewar må komma från södra Kalifornien men någon ökenrock lirar de inte även om man kan ana att i alla fall några sandkorn har letat sig med in i studion. Istället förs tankarna till Seattle och Soundgardens tyngd, Nirvanas rivighet och Alice in Chains mörker när bandets andra fullängdare Rite rullar på. Allra mest är det dock amerikansk biffig riffrock som gäller. Tunga riff och ett småbluesigt sväng. Inte alls så illa om ni frågar mig. Jag har inga problem att stampa takten eller gunga med i bandets musik men jag blir långt ifrån hänförd men är ändå ganska nöjd. Jag hade nog blivit nöjdare om sången hade varit lite ruffigare, lite tuffare. Det är absolut inget fel på sångaren James Blakes röst. Tvärtom. Han har en kraftfull och hög stämma men ibland, för musiken, en för ljus röst. Det passar inte alltid in till den ganska mörka musiken i mitt tycke. Avsaknaden av distinkta och medryckande melodier är också något som drar ner betyget för mig. Ska sanningen fram så har jag faktiskt lite svårt att komma ihåg någon låt eller riff när skivan snurrat klart. Jag får mer känslan av ett band som letar efter en sin identitet. De har rätt verktyg att jobba med men vet de hur de fungerar? Lyckas de hittat sin grej så kan nästa skiva blir en riktigt trevlig historia.

Idlewar – Rite

Off Yer Rocka Recordings

  1. Sullen Moon
  2. Break
  3. Keep Your Word
  4. Sing Loud
  5. Come to Save
  6. Hold On
  7. Strain
  8. Panic
  9. Caught
  10. Hang
  11. You’re Gone

https://www.offyerrocka.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Ironbird – Ironbird

Att Black Sabbath och Led Zeppelin har jammat ihop i en eller flera konstellationer vet vi då de inblandade har berättat om det. Legenden (eller skrönan kanske är ett bättre ord) säger att det dessutom finns inspelat! Det där sista tror jag föga på men om det skulle finnas så skulle jag inte bli förvånad om det låter lite som svenska Ironbird. Speciellt när de ger sig i kast med akustiska gitarrer eller de längre jamliknande partier. Men allra mest låter det Black Sabbath om Ironbirds andra album och jag kommer mer än en gång att tänka på just Black Sabbaths album Sabotage. Mycket tack vare sångarens Ozzy-lika stämma och de tungt rullande riffen. Men det är inte hela sanningen. Grabbarna har tillräckligt med ökensand i ådrorna för att inte fastna i ett coverbandsfack. De blir istället ett lysande bevis på att släktskapet mellan Black Sabbath och stonerrocken är lika klar som en stjärnfylld natthimmel över öknen i södra Kalifornien. I jämförelse med debuten Black Mountain (2014) så känns Ironbird som en naturlig fortsättning i ett ljudlandskap som både värmer och får mig att stampa takten. Jag har lite svårt att få grepp om helheten av någon anledning men det löser sig säker när jag väl får njuta av skivan uppspelad från varm vinyl. Då kan kanske slutbetyget till och med klättra upp en pinne?

Ironbird – Ironbird
Transubstans Records/Record Heaven

1. River
2. Friends
3. Mist
4. Equation
5. Lady
6. Chains
7. Avia
8. Sleep

https://www.facebook.com/ironbirdsweden/www.transubstans.com

 

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry- Black to Blues

Black Stone Cherry har vid mer än ett tillfälle visat prov på sina bördiga bluesrötter genom att på scen framföra klassiska nummer av de gamla hjältarna. Nu är det dags att visa upp hur de låter när de spelats in i en studio och det låter – Black Stone Cherry! Kentuckysönerna har verkligen lyckats hamra fram ett eget sound trots att de ibland är farligt nära den tunga radiorocken. Det som räddar dem är deras gungande sydstatsrockrötter samt sångaren Chris Robertson personliga stämma. Deras förmåga att skriva medryckande riff med stora refränger har gjort dem till favoriter hos en ständigt växande skara och för en ovetande så kan även låtarna på denna EP uppfattas som bandets egna. Dessa klassiker som tidigare har gjorts odödliga av Howlin’ Wolf, Muddy Waters, Freddie King och Albert King har nämligen försetts snyggt med bandets feta och massiva produktion. Jag kan ibland störa mig på att deras sound är för kompakt. Ett fett riff i alla ära men inte när det tvingar ut all luft ur ljudbilden. Ett par bra exempel är när de blandar in munspel och blåsinstrument på denna skivan. De hörs men istället för att ge musiken en ny dimension så ligger de strax under ytan och smyger. Lite samma sak med slidegitarren. Men med det sagt så är detta trots allt en oerhört trevlig stunds lyssning. Built for Comfort är en blytung öppning, Champagne & Reefer är skönt svängig och bästa spåret Palace of the King nästan studsar fram. De levererar en taktfast version av Hoochie Coochie Man, skänker ett passande mörker till Born Under a Bad Sign och avslutar med en tempofylld I Want to be Loved. I sann bluesanda så har alltså Black Stone Cherry lyckats göra något eget med någon annans musik. Detta kanske inte tilltalar bluespuritanerna men bandets fans kommer förmodligen digga detta stenhårt. Och med lite tur så smittar bluessvänget av sig till nästa album med egenkomponerade musik från bandet.

Black Stone Cherry- Black to Blues
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Built for Comfort
2. Champagne & Reefer
3. Palace of the King
4. Hoochie Coochie Man
5. Born Under a Bad Sign
6. I Want to be Loved

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Country Communion – BCC IV

Ett av årets mest emotsedda album för undertecknads del är här och för ovanlighetens skull så  blir alla de högt ställda förväntningarna som en lång väntan innebär uppfyllda. Nåja, kanske inte alla, men långt mer än vanligtvis. På de tidigare albumen tycker jag ibland Glenn Hughes har tagit lite för stor plats. Inte så konstigt kanske med en sådan enorm och fantastisk sångröst. Men det är inte det som har stört mig. Det som har gnagt en aning är att det emellanåt har låtit för mycket som Glenn Hughes Band än ett homogent sammansatt band om Black Country Communion. Det är i och för sig en av riskerna som finns när man sätter samman en så kallad ”supergrupp”. När de nu efter fem år gör ”comeback” så skulle man kunna tro att det låter forcerat och splittrat på grund av meningsskiljaktigheter och stora egon. Inte då. Så här sammansvetsat och harmoniskt var det länge sedan man hörde en grupp av denna kaliber vara. Förmodligen beror allt detta, samt höjningen av kvalitén på låtarna, på att Joe Bonamassa och Glenn Hughes skrivit all musik tillsammans istället för var för sig. Att sedan inspelningen komprimerades till sju intensiva dagar och att båda de andra medlemmarna Jason Bonham och Derek Sherinian är superrutinerade gör naturligtvis sitt till. Samtliga medlemmar har fått mer utrymme vilket också har stor betydelse. Sherinians keyboard och orgel ger musiken ett större omfång och Bonham mullrar på bakom trummorna som aldrig förr. Bonamassa levererar ett fantastiskt gitarrspel skivan igenom och får emellanåt leka Jimmy Page medan Hughes återigen leverera en enastående sånginsats. Glenns sång känns mer anpassad till musiken än tidigare vilket har en stor betydelse för helhetsintrycket. Han tar i från tårna när det blir kraftfullt och visar upp en själsfull sida när tempo dras ned. Han har ett imponerande register den karln.

Skivan inleds med tungt riffande Collide som sätter tonen direkt och man märker att det inte bara är Bonamassa och Hughes i bandet utan Sherinians klaviatur binder samman alla till en enhet. Efterföljande Over My Head bjuder på en rejält medryckande refräng innan The Last Song for My Resting Place tar vid och visar upp bandets bredd. Eller, snarare visar upp Bonamassas briljans. En oerhört snygg låt med keltiska tongångar och enda spåret med Bonamassa på sång. Jag blir förvånad om inte denna letar sig in i gitarristens soloset framöver. De tungt gungande Sway och The Crow ramar in femte spåret The Cove som visar upp en mörkare och allvarligare sida av bandet en framförallt Glenn Hughes. Wanderlust är albumets längsta spår men också albumets snyggaste spår. En svepande låt med flera olika utseenden där en vacker pianomelodi och en stark refräng är grogrunden för att nå målet men innan härligheten tar slut så har Bonamassa levererat skivans kraftigaste glödande solo. Efterföljande Love Remains är både hjärtskärande och värmande medan Awake sticker ut med skivans coolaste riff innan avslutande When the Morning Comes summerar hela upplevelsen som är BCC IV. Om Led Zeppelin är en ständig nämnare i Black Country Communions musik så får jag nu smak av Free när bandet bjuder in till en färgfylld avslutning.

Bandets fjärde giv är utan tvekan också deras starkaste. De känns mer som ett band nu än tidigare och låtarna hänger snyggt samman då variationen är tydligare men den röda tråden lättare att hitta. Om det fanns några spänningar mellan medlemmarna innan så är de som bortblåsta nu. Black Country Communions fjärde är ett av årets bästa album utan tvekan.

Black Country Communion – BCC IV
Mascot Records

1. Collide
2. Over My Head
3. The Last Song for My Resting Place
4. Sway
5. The Cove
6. The Crow
7. Wanderlust
8. Love Remains
9. Awake
10. When the Morning Comes

http://www.bccommunion.com/
https://www.facebook.com/bccommunion

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Gudars Skymning – V

På fjolårsalbumet Till Detta Var Jag Nödd Och Tvungen lade grabbarna i Gudars Skymning sig till med lite mer tyngd i gitarriffen. Detta uppmärksammade jag i min recension och uppmanade dem att utforska detta mer till nästa album. Nu är uppföljaren här och min önskan har till min glädje slagit in. Inte för att deras tunga bluesbaserade och jordnära sjuttiotalshårdrock var/är speciellt dålig. Nej utan för att de Iommi-osande riffen som kryddades med en smula svenska folkmusikmelodier visade sig passa bandet väldigt bra och ge dem en någorlunda särprägel i en annars välbefolkad genre. Mina tankar förs fortfarande osökt mot Abramis Brama och mest kommer jag att tänka på Karlshamnstrion Faith men Gudars Skymning låter trots allt som sig själva. På nya albumet V så bjuder de på långa böljande låtar där just tyngden tar dem mot ett mer doomorienterat sound medan deras progressiva sida gör att låtarna inte går i stå. Dessutom bjuder de på lite enklare svängigare stunder vilket också förhöjer underhållningen. Jag trivs som fisken i vattnet med Gudars Skymning nya inriktning och fortsätter utvecklingen som åt detta håll så har vi inte hört det bästa från bandet ännu.

Gudars Skymning – V
Transubstans Records/Record Heaven

  1. Orloks Boning
  2. Mars Makalös
  3. Rakt Ut I Mörkret (Olycksfågel Del II)
  4. Egyptologens Gåta
  5. Allman
  6. Hjärtats Ödemark
  7. Vid Vansinnets Berg
  8. Soppan
  9. Angbands Hålor

http://www.gudarsskymning.se/
https://www.facebook.com/gudarsskymning/
https://soundcloud.com/transubstans-records/gudars-skymning-mars-makalos

Betyg: 7/10

Ulf Classon

The Quireboys – White Trash Blues

Många band borde aldrig ha kommit på idén att spela in ett coveralbum. Vissa band gör det ändå och lyckas helt okej. Få band gör det så bra så att man undrar om det verkligen är covers eller bandets egna låtar. The Quireboys tillhör definitivt den senare kategorin. De har tagit en paus från sin pubrock och har nu istället gett sig i kast med att spela in en radda klassiska blueslåtar. Resultatet heter White Trash Blues och är ett medryckande och vibrerande bluesrockalbum som inte på något sätt störs av att det är just covers vi lyssnar till. Bandet har verkligen lyckats sätta sitt sound och personliga prägel på låtarna. Stor del i detta har naturligtvis sångaren Jonathan Spike Gray. Det spelar nog ingen roll vad han sjunger så gör hans hesa stämma att det låter som just The Quireboys. Men det märks att också de övriga medlemmar i bandet verkligen brinner för detta projekt. Guy Griffin och Paul Guerins gitarrer glöder lika bra var för sig som tillsammans, Keith Weirs inspirerande orgelspel ger en härlig dynamik medan rytmsektionen Nick Mailing (bas) och Dave McCluskey (trummor) håller musiken samman och i rullning på rätt spår. De sätter alltihop i rejäl gungning direkt med Muddy Waters Cross Eyed Cat och vi får redan här stifta bekantskap med inlånade Lee Vernon (Pearl Handled Revolver) på munspel. Ett ypperligt tillskott till bandets sound och oumbärlig för skivan som helhet. Man skulle kunna tro att de i många fall avskalade originalen skulle blir svåra att göra något nytt med men när man hör britternas version på John Lee Hookers speciella Boom Boom så inser man att så inte är fallet. Det är kanske svårt att ta just en sådan låt till en ny nivå men de ger helt klart låten en ny musikalisk kostym utan att tappa låtens grundbultar. För det är precis det Quireboys har gjort. De har tagit låtar som ligger dem själva varmt om hjärtat och gjort dem till sina egna. Skivan White Trash Blues är ett ypperligt bevis på hur man skall göra covers och blir på köpet en härligt rockig bluesfest som det är oerhört svårt att sitta still till. Kort och gott ett måste för både Quireboys- och bluesfans att ta del av.

The Quireboys – White Trash Blues
Off Yer Rocka Recordings

1. Cross Eyed Cat
2. Boom Boom
3. I Wish You Would
4. Take Out Some Insurance
5. Going Down
6. Help Me
7. Shame Shame Shame
8. I’m Your Hoochie Coochie Man
9. Leaving Trunk
10. I’m a King Bee
11. Walking the Dog
12. Little Queenie

https://www.quireboys.com/
https://www.offyerrocka.com/

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Walter Trout – We’re All in This Together

Det är svårt att tro att vi för bara några år sedan svävade i ovisshet om vi skulle få något mer Walter Trout album. Han låg för döden med levercancer och ingen visste hur lång tid han hade kvar. Men han fick en transplantation och en andra chans. Albumet Battle Scars (2015) som han släppte efter att ha svävat mellan liv och död behandlar denna kamp tydligt och är ett av de mest känsloladdade bluesalbumen jag har tagit del av. Huvudpersonen själv säger att han spelade in den skivan med tårarna bokstavligen rinnandes nedför kinderna. Två år och ett lysande livealbum senare är herr Trout tillbaka med nytt material och om det fällts några tårar denna gång så är det förmodligen av glädje. Han har lagt allt det tråkiga bakom sig, blickat framåt och samlat ihop en massa vänner för att sätta de nyskrivna låtarna på pränt. Albumet We’re All in This Together är en uppsluppen, varm, positiv och sprudlande upplevelse att lyssna på. Trout känns stark, bestämd och glad medan alla hans gäster ger allt för att hänga med huvudpersonen. När det blir för många gäster så kan man ibland få känslan av att det är ett riktigt coolt blandband och inte ett genuint studioalbum man lyssnar på. Men inte i detta fall. Detta är hundra procent Walter Trout kryddat med en massa coola gäster och det låter äkta och genuint hela vägen in i mål. Varje låt är specialskriven för var gäst i fråga men det spelar ingen roll om det är studsande blues som i öppningsspåren Gonna Hurt Like Hell med Kenny Wayne Shepherd eller luftigare tongångar som i She Listens to the Blackbird Sing med Mike Zito så förstår vi vem huvudpersonen är. Samma gäller när det blir salongsblues med Edgar Winters saxofon i She Steals My Heart Away, rockigt med Randy Bachman i Got Nothin’ Left eller akustiskt avskalat med John Mayall i snygga Blues for Jimmy T. Allt hänger ihop väldigt och bra spretar aldrig. Jag är faktiskt lite chockad, jag trodde aldrig att ett sådant här projekt skulle påverka mig så starkt, definitivt inte med tanke på antalet låtar. Men för ovanlighetens skull så är fjorton låtar inte alls för mycket, jag vill ha mer! Med snart femtio år i bluesens tjänst så har Walter Trout gjort en imponerande resa tillbaka från dödsbädden och är mer levande nu är någonsin. En skiva för alla bluesälskare att införskaffa.

Walter Trout – We’re All in This Together
Provogue Records / Mascot Label Group

1. Gonna Hurt Like Hell (Feat. Kenny Wayne Shepherd)
2. Ain’t Goin’ Back (Feat. Sonny Landreth)
3. The Other Side of The Pillow (Feat. Charlie Musselwhite)
4. She Listens to the Blackbird Sing (Feat. Mike Zito)
5. Mr. Davis (Feat. Robben Ford)
6. The Sky is Crying (Feat. Warren Haynes)
7. Somebody Goin’ Down (Feat. Eric Gales)
8. She Steals My Heart Away (Feat. Edgar Winter)
9. Crash and Burn (Feat. Joe Louis Walker)
10. Too Much to Carry (Feat. John Nemeth)
11. Do You Still See Me at All (Feat. Jon Trout)
12. Got Nothin’ Left (Feat. Randy Bachman)
13. Blues for Jimmy T. (Feat. John Mayall)
14. We’re All in This Together (Feat. Joe Bonamassa)

https://www.waltertrout.com/

https://www.facebook.com/waltertroutband/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Jonny Lang – Signs

Vi kan alla storyn om hur underbarnet Jonny Lang som släppte sin första platta redan innan han knappt hunnit få hår på speciella ställen på kroppen. Hans distinkta gitarrspel och redan då mogna och uttrycksfulla sångstämma fick alla bluesälskare att slå volter. Så gjorde även jag och Lie to Me (1997) är en kalasplatta som ofta åker på här hemma. Efter det har dock jag och unge herr Lang inte alltid kommit helt överens. Visst har hans släpp varit underhållande och trevliga men det har inte riktigt klickat. Tills nu. På nya Signs känns det som att gitarristen har hittat sig själv och det med ett material som hämtar kraft och inspiration från lite här och där. Blues som alltid har funnits som en grogrund för hans musik finns här så klart, de rockigare tongångarna svänger fint, han får utlopp för sin funkådra, en känsla av soul går inte att skaka av sig och de poposande melodierna är svåra att undvika. Man kan tro att det skulle spreta för mycket men hans själfulla sång och distinka men ändå känsliga gitarrspel håller allt samman. Varje låt har sin egna lilla identitet och röda tråd att följa. Den kraftfulla inledningen med Make it Move och Snakes får mig att stampa i takt med huvudpersonen själv och Last Man Standing överraskar med (nästan) Foo Fighters-rock. What You’re Made Of får mig att tänka på en bluesfunkig Stevie Wonder, Bitter End bjuder på en svärtad men stor refräng och Into the Light tycks förena samtliga elemant i hans musikaliska verktygslåda. I balladerna Bring Me Back Home och Singing Songs lägger hans snyggt fram sina känslor för oss att skåda. Överlag känns detta som ett väldigt självbiografiskt album. Han har verkligen lagt ned sin själ i kompositionerna och lyriken och det är det som håller albumet samman. Jonny Lang är en unik artist i många avseenden och att enbart placera honom i bluesfacket är inte rättvist. Signs kräver helt klart sina lyssningar för att man skall få helhetsbilden att sjunka in men det är det värt. Han kanske inte har skrivit någon nu ”hitlåt” men det han bjuder på håller så otroligt hög klass att det är svårt att värja sig. Detta kan vara herr Langs bästa album så här långt i karriären.

Jonny Lang – Signs
Provogue Records/Mascot Labels Group

  1. Make it Move
  2. Snakes
  3. Last Man Standing
  4. Signs
  5. What You’re Made Of
  6. Bitter End
  7. Stronger Together
  8. Into the Light
  9. Bring Me Back Home
  10. Wisdom
  11. Singing Songs

http://jonnylang.com
https://www.facebook.com/JonnyLang/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Grande Royale – Breaking News

Att grabbarna i Grande Royale har vuxit upp på en nyttig dos av The Hellacopters förstod man redan från början av deras karriär. När de nu laddade om för inspelning av tredje albumet Breaking News så tog de producenthjälp av Nicke Andersson och hans studio The Honk Palace. Resultatet blev ett album som hamnar i skarven mellan just Nickes två band The Hellacopters och Imperial State Electric. Det är rejält riffigt, gitarrsolona är stiliga och det är poppigt medryckande utan att bli mesigt. Ljudbilden är varm, jordnära och snygg. Ja nästan lite för tillrättalagt. Jag vill ha lite mer riv och skit under naglarna för att betyget skall klättra upp en pinne. Några fler låtar som klistrar sig fast i skallen hade inte skadat heller. Men med det sagt så är inte detta dåligt. Tvärtom, detta är riktigt bra, och Jönköpingsgrabbarna har överträffat sina två tidigare album ordentligt. Att de påminner så mycket om ett annat band gör egentligen inte så mycket. De står numera på egna stadiga ben, om än med lite stöttning, och kan de utforska mer av de amerikanska sydstatstonerna jag hör så kan nästa platta bli en fullträff.

Grande Royale – Breaking News
Gaphals/The Sign Records

1. Know it All
2. Brake Light
3. Devil’s Place
4. Breaking News
5. Live with Your Lie
6. Daily Illustration
7. Got to Move
8. One Second
9. R’N’R Business
10. I’m On the Loose

https://www.facebook.com/GR.sweden/

Betyg: 6/10

Ulf Classon