Gudars Skymning – V

På fjolårsalbumet Till Detta Var Jag Nödd Och Tvungen lade grabbarna i Gudars Skymning sig till med lite mer tyngd i gitarriffen. Detta uppmärksammade jag i min recension och uppmanade dem att utforska detta mer till nästa album. Nu är uppföljaren här och min önskan har till min glädje slagit in. Inte för att deras tunga bluesbaserade och jordnära sjuttiotalshårdrock var/är speciellt dålig. Nej utan för att de Iommi-osande riffen som kryddades med en smula svenska folkmusikmelodier visade sig passa bandet väldigt bra och ge dem en någorlunda särprägel i en annars välbefolkad genre. Mina tankar förs fortfarande osökt mot Abramis Brama och mest kommer jag att tänka på Karlshamnstrion Faith men Gudars Skymning låter trots allt som sig själva. På nya albumet V så bjuder de på långa böljande låtar där just tyngden tar dem mot ett mer doomorienterat sound medan deras progressiva sida gör att låtarna inte går i stå. Dessutom bjuder de på lite enklare svängigare stunder vilket också förhöjer underhållningen. Jag trivs som fisken i vattnet med Gudars Skymning nya inriktning och fortsätter utvecklingen som åt detta håll så har vi inte hört det bästa från bandet ännu.

Gudars Skymning – V
Transubstans Records/Record Heaven

  1. Orloks Boning
  2. Mars Makalös
  3. Rakt Ut I Mörkret (Olycksfågel Del II)
  4. Egyptologens Gåta
  5. Allman
  6. Hjärtats Ödemark
  7. Vid Vansinnets Berg
  8. Soppan
  9. Angbands Hålor

http://www.gudarsskymning.se/
https://www.facebook.com/gudarsskymning/
https://soundcloud.com/transubstans-records/gudars-skymning-mars-makalos

Betyg: 7/10

Ulf Classon

The Quireboys – White Trash Blues

Många band borde aldrig ha kommit på idén att spela in ett coveralbum. Vissa band gör det ändå och lyckas helt okej. Få band gör det så bra så att man undrar om det verkligen är covers eller bandets egna låtar. The Quireboys tillhör definitivt den senare kategorin. De har tagit en paus från sin pubrock och har nu istället gett sig i kast med att spela in en radda klassiska blueslåtar. Resultatet heter White Trash Blues och är ett medryckande och vibrerande bluesrockalbum som inte på något sätt störs av att det är just covers vi lyssnar till. Bandet har verkligen lyckats sätta sitt sound och personliga prägel på låtarna. Stor del i detta har naturligtvis sångaren Jonathan Spike Gray. Det spelar nog ingen roll vad han sjunger så gör hans hesa stämma att det låter som just The Quireboys. Men det märks att också de övriga medlemmar i bandet verkligen brinner för detta projekt. Guy Griffin och Paul Guerins gitarrer glöder lika bra var för sig som tillsammans, Keith Weirs inspirerande orgelspel ger en härlig dynamik medan rytmsektionen Nick Mailing (bas) och Dave McCluskey (trummor) håller musiken samman och i rullning på rätt spår. De sätter alltihop i rejäl gungning direkt med Muddy Waters Cross Eyed Cat och vi får redan här stifta bekantskap med inlånade Lee Vernon (Pearl Handled Revolver) på munspel. Ett ypperligt tillskott till bandets sound och oumbärlig för skivan som helhet. Man skulle kunna tro att de i många fall avskalade originalen skulle blir svåra att göra något nytt med men när man hör britternas version på John Lee Hookers speciella Boom Boom så inser man att så inte är fallet. Det är kanske svårt att ta just en sådan låt till en ny nivå men de ger helt klart låten en ny musikalisk kostym utan att tappa låtens grundbultar. För det är precis det Quireboys har gjort. De har tagit låtar som ligger dem själva varmt om hjärtat och gjort dem till sina egna. Skivan White Trash Blues är ett ypperligt bevis på hur man skall göra covers och blir på köpet en härligt rockig bluesfest som det är oerhört svårt att sitta still till. Kort och gott ett måste för både Quireboys- och bluesfans att ta del av.

The Quireboys – White Trash Blues
Off Yer Rocka Recordings

1. Cross Eyed Cat
2. Boom Boom
3. I Wish You Would
4. Take Out Some Insurance
5. Going Down
6. Help Me
7. Shame Shame Shame
8. I’m Your Hoochie Coochie Man
9. Leaving Trunk
10. I’m a King Bee
11. Walking the Dog
12. Little Queenie

https://www.quireboys.com/
https://www.offyerrocka.com/

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Walter Trout – We’re All in This Together

Det är svårt att tro att vi för bara några år sedan svävade i ovisshet om vi skulle få något mer Walter Trout album. Han låg för döden med levercancer och ingen visste hur lång tid han hade kvar. Men han fick en transplantation och en andra chans. Albumet Battle Scars (2015) som han släppte efter att ha svävat mellan liv och död behandlar denna kamp tydligt och är ett av de mest känsloladdade bluesalbumen jag har tagit del av. Huvudpersonen själv säger att han spelade in den skivan med tårarna bokstavligen rinnandes nedför kinderna. Två år och ett lysande livealbum senare är herr Trout tillbaka med nytt material och om det fällts några tårar denna gång så är det förmodligen av glädje. Han har lagt allt det tråkiga bakom sig, blickat framåt och samlat ihop en massa vänner för att sätta de nyskrivna låtarna på pränt. Albumet We’re All in This Together är en uppsluppen, varm, positiv och sprudlande upplevelse att lyssna på. Trout känns stark, bestämd och glad medan alla hans gäster ger allt för att hänga med huvudpersonen. När det blir för många gäster så kan man ibland få känslan av att det är ett riktigt coolt blandband och inte ett genuint studioalbum man lyssnar på. Men inte i detta fall. Detta är hundra procent Walter Trout kryddat med en massa coola gäster och det låter äkta och genuint hela vägen in i mål. Varje låt är specialskriven för var gäst i fråga men det spelar ingen roll om det är studsande blues som i öppningsspåren Gonna Hurt Like Hell med Kenny Wayne Shepherd eller luftigare tongångar som i She Listens to the Blackbird Sing med Mike Zito så förstår vi vem huvudpersonen är. Samma gäller när det blir salongsblues med Edgar Winters saxofon i She Steals My Heart Away, rockigt med Randy Bachman i Got Nothin’ Left eller akustiskt avskalat med John Mayall i snygga Blues for Jimmy T. Allt hänger ihop väldigt och bra spretar aldrig. Jag är faktiskt lite chockad, jag trodde aldrig att ett sådant här projekt skulle påverka mig så starkt, definitivt inte med tanke på antalet låtar. Men för ovanlighetens skull så är fjorton låtar inte alls för mycket, jag vill ha mer! Med snart femtio år i bluesens tjänst så har Walter Trout gjort en imponerande resa tillbaka från dödsbädden och är mer levande nu är någonsin. En skiva för alla bluesälskare att införskaffa.

Walter Trout – We’re All in This Together
Provogue Records / Mascot Label Group

1. Gonna Hurt Like Hell (Feat. Kenny Wayne Shepherd)
2. Ain’t Goin’ Back (Feat. Sonny Landreth)
3. The Other Side of The Pillow (Feat. Charlie Musselwhite)
4. She Listens to the Blackbird Sing (Feat. Mike Zito)
5. Mr. Davis (Feat. Robben Ford)
6. The Sky is Crying (Feat. Warren Haynes)
7. Somebody Goin’ Down (Feat. Eric Gales)
8. She Steals My Heart Away (Feat. Edgar Winter)
9. Crash and Burn (Feat. Joe Louis Walker)
10. Too Much to Carry (Feat. John Nemeth)
11. Do You Still See Me at All (Feat. Jon Trout)
12. Got Nothin’ Left (Feat. Randy Bachman)
13. Blues for Jimmy T. (Feat. John Mayall)
14. We’re All in This Together (Feat. Joe Bonamassa)

https://www.waltertrout.com/

https://www.facebook.com/waltertroutband/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Jonny Lang – Signs

Vi kan alla storyn om hur underbarnet Jonny Lang som släppte sin första platta redan innan han knappt hunnit få hår på speciella ställen på kroppen. Hans distinkta gitarrspel och redan då mogna och uttrycksfulla sångstämma fick alla bluesälskare att slå volter. Så gjorde även jag och Lie to Me (1997) är en kalasplatta som ofta åker på här hemma. Efter det har dock jag och unge herr Lang inte alltid kommit helt överens. Visst har hans släpp varit underhållande och trevliga men det har inte riktigt klickat. Tills nu. På nya Signs känns det som att gitarristen har hittat sig själv och det med ett material som hämtar kraft och inspiration från lite här och där. Blues som alltid har funnits som en grogrund för hans musik finns här så klart, de rockigare tongångarna svänger fint, han får utlopp för sin funkådra, en känsla av soul går inte att skaka av sig och de poposande melodierna är svåra att undvika. Man kan tro att det skulle spreta för mycket men hans själfulla sång och distinka men ändå känsliga gitarrspel håller allt samman. Varje låt har sin egna lilla identitet och röda tråd att följa. Den kraftfulla inledningen med Make it Move och Snakes får mig att stampa i takt med huvudpersonen själv och Last Man Standing överraskar med (nästan) Foo Fighters-rock. What You’re Made Of får mig att tänka på en bluesfunkig Stevie Wonder, Bitter End bjuder på en svärtad men stor refräng och Into the Light tycks förena samtliga elemant i hans musikaliska verktygslåda. I balladerna Bring Me Back Home och Singing Songs lägger hans snyggt fram sina känslor för oss att skåda. Överlag känns detta som ett väldigt självbiografiskt album. Han har verkligen lagt ned sin själ i kompositionerna och lyriken och det är det som håller albumet samman. Jonny Lang är en unik artist i många avseenden och att enbart placera honom i bluesfacket är inte rättvist. Signs kräver helt klart sina lyssningar för att man skall få helhetsbilden att sjunka in men det är det värt. Han kanske inte har skrivit någon nu ”hitlåt” men det han bjuder på håller så otroligt hög klass att det är svårt att värja sig. Detta kan vara herr Langs bästa album så här långt i karriären.

Jonny Lang – Signs
Provogue Records/Mascot Labels Group

  1. Make it Move
  2. Snakes
  3. Last Man Standing
  4. Signs
  5. What You’re Made Of
  6. Bitter End
  7. Stronger Together
  8. Into the Light
  9. Bring Me Back Home
  10. Wisdom
  11. Singing Songs

http://jonnylang.com
https://www.facebook.com/JonnyLang/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Grande Royale – Breaking News

Att grabbarna i Grande Royale har vuxit upp på en nyttig dos av The Hellacopters förstod man redan från början av deras karriär. När de nu laddade om för inspelning av tredje albumet Breaking News så tog de producenthjälp av Nicke Andersson och hans studio The Honk Palace. Resultatet blev ett album som hamnar i skarven mellan just Nickes två band The Hellacopters och Imperial State Electric. Det är rejält riffigt, gitarrsolona är stiliga och det är poppigt medryckande utan att bli mesigt. Ljudbilden är varm, jordnära och snygg. Ja nästan lite för tillrättalagt. Jag vill ha lite mer riv och skit under naglarna för att betyget skall klättra upp en pinne. Några fler låtar som klistrar sig fast i skallen hade inte skadat heller. Men med det sagt så är inte detta dåligt. Tvärtom, detta är riktigt bra, och Jönköpingsgrabbarna har överträffat sina två tidigare album ordentligt. Att de påminner så mycket om ett annat band gör egentligen inte så mycket. De står numera på egna stadiga ben, om än med lite stöttning, och kan de utforska mer av de amerikanska sydstatstonerna jag hör så kan nästa platta bli en fullträff.

Grande Royale – Breaking News
Gaphals/The Sign Records

1. Know it All
2. Brake Light
3. Devil’s Place
4. Breaking News
5. Live with Your Lie
6. Daily Illustration
7. Got to Move
8. One Second
9. R’N’R Business
10. I’m On the Loose

https://www.facebook.com/GR.sweden/

Betyg: 6/10

Ulf Classon

 

The Quireboys – Leaving Trunk EP

Brittiska pubrockkungarna i The Quireboys skall bli med bluesalbum. Lite senare i höst kommer nämligen nya skivan White Trash Blues men redan nu får vi ett smakprov i form av EP:n Leaving Trunk och det låter mycket lovande! Att de alltid har varit bevandrade i de blå tonerna vet vi men nu tar de ut svängarna rejält och ger sig i kast med några riktigt klassiska bluesstänkare.

Sleepy John Estes (1899-1977) Leaving Trunk (mest känd i Taj Mahals version från 1967) är en taktfast och medryckande sak i grunden men i Quireboys utförande, och med Spikes hesa stämma som extra krydda, blir den ett bluesrockigt och sensuellt musikaliskt party! Muddy Waters (1913-1983) Champagne and Reefer är så mycket klassisk blues det kan bli men samtidigt är lyriken en önskelista till ett dekadent party. Detta tar britterna fasta på när de höjer tempot en aning och återigen klär musiken i sin egna rockskrud. Denna låt samt tredje och sista spåret Rollin’ and Tumblin’ är exklusiva för denna EP samt odödligförklarade av just Muddy Waters. Det må vara Hambone Willie Newbern (1901-1965) som står som urskapare av Rollin’ and Tumblin’ men den har gjorts i så många versioner så det är svårt att hålla koll på alla. Min favoritversion är till exempel inspelad i en avskalad variant av North Mississippi Allstars. The Quireboys gör sin tempostarka version lika bra, om inte bättre, än de flesta när de adderar härlig slidegitarr och snygg orgel.

Efter att ha tagit del av detta oerhört härliga smakprov så inser jag att även om The Quierboys skall bjuda oss på blues så kommer de inte kunna släppa på sina rockgener. Det blir bluesigare men inte bara blues. Kommande White Trash Blues kan bli en bluesrockexplosion av hejdundrande mått om de fortsätter i samma stil som på denna EP. Det är medryckande, det är jordnära, det är sexigt och med Spike vid mikrofonen så blir det väldigt personligt. Jag är taggad på blues med Quireboys!

The Quireboys – Leaving Trunk EP
Off Yer Rocka Recordings

1. Leaving Trunk
2. Champagne and Reefer
3. Rollin’ and Tumblin’

https://www.quireboys.com/
https://www.offyerrocka.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds

Missourikvintetten Shaman’s Harvest har jag aldrig lyckats ta till mig trots de tydliga, om än lite för moderna, amerikanska sydstatsrocktonerna de gett ifrån sig. Dessa tongångar finns som tur var kvar när bandet nu levererar sitt sjätte studioalbum Red Hands Black Deeds men nu som då så kommer jag allt för ofta att tänka på Nickelback. Det blir helt enkelt för platt, för tillrättalagt och för mycket modern radiorock för mig. Men med det sagt så finns det trots allt här en del godbitar. Efter ett illavarslande intro så kastar bandet in oss i ett härligt, om än enkelt, riffmassiv i Broken Ones och jag vill skandera ökenmetal! Här kommer Nathan Hunts mässande röst till sin rätta och sätter både stämning och melodi på den fuzziga anrättningen. Detta vill jag ha mer av! Tyvärr får jag inte det men så väl The Come Up som So Long är trots sin enkelspårighet, medryckande och påminner lite om ett väldigt strömlinjeformat Black Stone Cherry. Även Off the Tracks är en enkel tempostark sak men här tar bandet med oss ned i ett Louisianaträsk och upp igen vilket jag gillar. Jag vill även ge tummen upp för balladen Tusk and Bone. Visst, sådana här låtar hör man stup i kvarten om man plågar sin TV-apparat med kanalen MTV Rocks men åter igen visar Nathan Hunt prov på att han kan rädda även den mest tillrättalagda låten. Det är förövrigt något han försöker göra även på de lite bluesigare Soul CrusherLong Way Home och Blood Trophies men det räcker tyvärr inte hela vägen. Men oavsett så är detta album en allt för spretig historia för ett högre betyg. Styrkan i låtmaterialet är också den allt för ojämn. Det finns som sagt ljuspunkter och greppet att spela in på analog utrustning istället för digital är alltid ett plus i min bok. Deras sond har fått en helt annan värme och kan de ta ännu mer musikalisk inspiration från den amerikanska södern så finns det hopp även för detta band. Sedan är jag också lite nyfiken på hur mycket Bubbles (Trailer Park Boys) megahit (?) Liquor and Whores har inspirerat bandet till den i slutet gömda countrypastischen Hookers and Blow?

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds
Mascot Records

1. Red Hands and Black Deeds (Prelude)
2. Broken Ones
3. The Come Up
4. A Longer View
5. Soul Crusher
6. Off the Tracks
7. Long Way Home
8. The Devil in Our Wake
9. Blood Trophies
10. So Long
11. Tusk and Bone
12. Scavengers

www.shamansharvest.com
www.facebook.com/shamansharvest
www.mascotlabelgroup.com

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Nekromant – Snakes & Liars

För två år sedan släppte Värnersborgstrion Serpent sin debut Nekromant och imponerade rejält. När uppföljaren Snakes & Liars nu är här så heter bandet istället just Nekromant och de fortsätter att imponera. Namnbytet har som tur var alltså ingen större inverkan på musiken även om det hörs att grabbarna har utvecklas både som låtskrivare och musiker. Debuten vävde samman klassisk brittisk heavy metal med amerikanska fuzziga stonertoner och bildade ett svängigt och yvigt album i doomgenren. Uppföljaren tar några rejäla kliv i rikting mot de brittiska öarna och resultatet blir i stället ett doominfluerat och lite fuzzigt heavy metal-album av klassiskt brittiskt snitt. Black Sabbath-riffen ackompanjeras av tidiga Iron Maiden-melodier men jag hör också fortfarande influenser från såväl Skraeckoedlan som Asteroid om än i mindre doser denna gång. Framförallt har de spetsat till låtskrivandet. Istället för att ta de tunga riffen ett varv extra så letar sig istället musiken iväg i en snygg vändning och allt material känns helt klart mer levande. Sedan har de hittat en bra balans mellan tempostarka spår som Stoned to Death, Doomed to Die samt Snakes & Liars och de lite långsammare och mer psykedeliska låtarna som till exempel Never Saved och Funeral Worship. Extra glad blir jag av deras tolkning av Dan AnderssonSpelmannen som avslutar albumet. Det svenska språket passar finfint in i bandets varma ljudbild och mina tankar förs en aning till de svenska folkdoomveteranerna i Faith. Så namnbytet till trots så känner vi igen dessa grabbar och deras kärlek till gammal hederlig heavy metal samt viljan att sträva efter ett eget uttryck. Fortsätter deras utvecklingen på detta sätt så får de gärna byta namn inför varje nytt album i framtiden!

Nekromant – Snakes & Liars
Transubstans Records/Record Heaven

1. Stoned to Death, Doomed to Die
2. Funeral Worship
3. Black Velvet
4. Ashes & Rain
5. Inside Yourself
6. Mardröm
7. Never Saved
8. Snakes & Liars
9. Spelmannen

 

https://sv-se.facebook.com/Nekromantband/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

 

Flogging Molly – Life is Good

Sex år sedan succén Speed of Darkness (2011) och blott det sjätte studioalbumet sedan starten för tjugo år sedan. Detta gör att varje gång man får chansen till att tugga i sig nytt material med Flogging Molly så gapar man stort och sväljer hela stycket. Detta är inte alltid till godo märkte jag då de första lyssningarna på nya Life is Good kändes aningen jämntjockt och onyanserat trots den melodirika garneringen. Men när nyhetens behag lagts sig och man portionerar upp anrättningen så börjar låtarna ta form och nyanserna får tydligare ramar. Låten There’s Nothing Left Pt.1 inleder med ett lite mörkare, mer dramatiskt, musikaliskt anslag än vad vi kanske är vana vid men jag gillar det skarpt. Förhoppningarna att albumet skulle fortsätta i samma anda grusas ganska fort med efterföljande The Hand of John L. Sullivan men inte gråter jag för det. Historien om boxaren med samma namn som låten ackompanjeras av klassisk Flogging Molly-musik vilket innebär celtic punk/rock och dansanta irländska tongångar i högt tempo. Det är låtar som denna som har gjort bandet till ett av de mest underhållande man kan se på en livescen idag. Det är omöjligt att stå still och spontandans är lika vanligt förekommande som headbangning på valfri hårdrockskonsert. Men frontmannen Dave King med anhang nöjer sig inte med en stark inledning utan hela albumet är fullt med starka låtar och den fullträff de fick in med närmaste albumföregångaren var ingen tillfällighet. Exempel är Welcome to Adamstown som har en enkel men effektiv refräng, i Reptiles (We Woke Up) låter King sin giftiga tunga tala mot politiken och med ironiska, men ändå allvarliga, titelspåret Life is Good får de nedslagna i samhället ett ledmotiv att följa. För det är ju så att även om bandets musik både är dansat och fylld med glada medryckande melodier så har alltid texterna varit laddade med uppror, stolthet, arbetarklassens slit och kampen mot orättvisor. Så är du ett fan av Flogging Molly sedan tidigare så har du inget att vara orolig över. Trots det långa uppehållet från studion så levererar de fortfarande skarpa låtar med medryckande melodier och vassa texter. Ta dig dock tiden att avnjuta kalaset för innehållet har en positiv tendens att växa med tiden.

Flogging Molly – Life is Good
Vanguard/Spinefarm Records

1. There’s Nothing Left Pt.1
2. The Hand of John L. Sullivan
3. Welcome to Adamstown
4. Reptiles (We Woke Up)
5. The Days We’ve Yet to Meet
6. Life is Good
7. The Last Serenade (Sailors and Fisherman)
8. The Guns of Jericho
9. Crushed (Hostile Nations)
10. Hope
11. The Bride Wore Black
12. Until We Meet Again

https://www.facebook.com/floggingmolly/
http://www.floggingmolly.com/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Siena Root – A Dream of Lasting Peace

Musikkollektivet Siena Root lägger stor stolthet i att spela in sin musik på gammal analog utrustning för det rätta ljudets skull. De lägger lika stor vikt vid att hålla sina kompositioner levande vilket alltid har gett bandet det där lilla extra i min bok. Detta resulterar i tung och svängig bluesbaserad sjuttiotalsrock där jamkänslan är ständigt närvarande. Bandet lirade denna musik långt innan ordet retrorock ens var uppfunnet vilket återigen visar varför de är bäst på det de gör. Okej de är kanske inte speciellt nydanande men sättet de förenar Deep Purples gitarr- och orgeldueller med Mountains driv och The Allman Brothers lössläppta tyglar är klanderfritt. De är inte rädda för att ta ut svängarna och bjuda på oväntade infall som tar med lyssnaren på en småpsykedelisk resa genom det bästa musikaliska årtiondet.

Det föregående albumet Pioneers (2014) var inte långt ifrån en fullträff och samma gäller nya A Dream of Lasting Peace. Där föregångaren hölls tillbaka en aning på grund av lite för dålig variation mellan låtarna så är det nu åtgärdat men istället är nu några spår lite mer anonyma än sina syskon. Detta är dock inget stort problem då de starka låtarna istället är urstarka. Öppningsspåret välter dig på ända direkt, Sundown eggar med en stark refräng, den lite långsammare The Piper Won’t Let You Stay visar att bandet behärskar tung Bonamassa-blues och riffandet i No Filters är löjligt medryckande. Det enda som jag egentligen hade önskat är något längre låtar för att deras underbara jam skall få lite mer utrymme att förföra mig på. Men då måste de å andra sidan tumma på ljudkvalitén när skivan pressas och det passar inte in i bandets filosofi. Det tackar jag istället för då det varma härliga ljudet som strömmar från vinylen ut ur mina högtalare och varsamt omfamnar mig är precis det jag vill uppleva när jag lyssnar på Siena Root. Kan det kanske också vara så att jag har upplevt årets bästa album?

Siena Root – A Dream of Lasting Peace
M.I.G./Border Music

1. Secrets
2. Tales of Independence
3. Sundown
4. The Piper Won’t Let You Stay
5. Outlander
6. Growing Underground
7. Empty Streets
8. No Filters
9. Imaginarium
10. The Echoes Unfold

http://sienaroot.com/

https://www.facebook.com/sienaroot

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon