Michael Landau – Rock Bottom

Har du aldrig hört namnet Michael Landau tidigare? Ingen fara, du är förmodligen inte ensam men jag skulle bli förvånad om du aldrig har hört honom spela gitarr någon gång. Som studiomusiker har han nämligen medverkat på nästan 700 album med artister som bland annat Elton John, Michael Jackson, Joni Mitchell, Pink Floyd och Dolly Parton för att nämna några få. När han själv har fått stå för låtskrivandet så har det mest handlat om experimentell och instrumental musik vilket i vissa delar går igen på hans nya soloalster Rock Bottom. Nu har han dock lagt till sång vilket alltid är ett plus i min bok. Känslan är att han har velat gå tillbaka till sina rötter vilket gestaltar sig i en sjuttiotalsosande rock/blues/jazz-kaka där Landuas Jimi Hendrix-influenser skiner igenom titt som tätt. Det kränger och det svänger men det svänger inte alltid på det där sköna sättet utan det är intrikata stil/taktbyten det handlar om istället. Helhetsbilden blir därför lite osammanhängande och det är svårt att få grepp om musiken. Ibland är det tungt rockriffande för att sedan byta till mer atmosfäriska tongångar för att i nästa stund bjuda på bluestugg. Musicerandet ligger naturligtvis på toppnivå och gitarrister lär nog ha en hel del att uppskatta här. Det som sviktar som jag ser det är låtskrivandet. Det finns stunder då bitarna faller på plats och ett par-tre låtar håller finfin klass men det är inte mer än så. Det är ett småtrevligt album och här finns gott om coola låtidéer men som i någons annans snickeri hade kunnat bli något helt annat. Michael Landau är en supergitarrist som borde få mer strålkastarljus på sig än vad han får men till nästa gång bör han dock samarbeta med en låtskrivare enligt mig.

Michael Landau – Rock Bottom
Provogue Records/Mascot Label Group

1. Squirrels
2. Bad Friend
3. Getting Old
4. We All Feel the Same
5. We’re Alright
6. One Tear Away
7. Poor Dear
8. Freedom
9. Heaven in the Alley
10. Speak Now Make Your Peace

http://mikelandau.com

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Pontus Snibbs Wreck of Blues – Too Late to Die Young

Bonafides starke man Pontus Snibb sitter sällan still utan jobbar på med flera olika projekt hela tiden och nu är det dags för hans bluestrio att släppa uppföljaren till den trevliga debuten Wreck of Blues (2014). Att bluesen ligger honom varmt om hjärtat är ingen hemlighet för oss fans av hans huvudband då deras hårda rockriffande emellanåt har klätts i ett blått skimmer vilket bara har varit positivt.

Bluesen på nya albumet Too Late to Die Young är inte på något sätt exceptionell men känslan är att den är skapad med hjärta istället för hjärna och ger därför ett varmt och genuint intryck. Låtmaterialet är ganska så varierat och trion tar med oss på en resa som gör nedslag på flera viktiga platser inom bluesen. Från det jordnära i Texas via det traditionsbundna i Chicago till det lite enklare och avskalade i Mississippi plus en hint av den brittiska bluesboomen. Var låt har sin egna lilla identitet men det blir aldrig spretigt och för den som vill ha något som påminner om just Bonafide så kan man med kolla in bland annat låten Believe. I Brothers and Friends blir det till och med lite somrigt medan Leaving This Place Behind bjuder på lite boogiegung. Bäst tycker jag nog ändå det blir när han skalar bort det mesta utom gitarren och släpper fram lite bluesnerv i rösten som i till exempel det avslutande titelspåret.

Detta är ett väldigt charmigt bluesalbum med flera olika nyanser från en trio som uppenbarligen spelar musiken de spelar för att de älskar den. Än rår de dock inte på de stora namnen inom genren men detta räcker gott för mig och Too Late to Die Young kommer förgylla min tillvaro en lång tid framöver.

Pontus Snibbs Wreck of Blues – Too Late to Die Young
Off Yer Rocka Recordings

1. Wreck of Blues Theme
2. What Must Be Done
3. You Had a Friend
4. You Light Me Up
5. Brothers and Friends
6. Jumping at Shadows
7. Before You Lose It
8. Believe
9. Raining in the Sunshine State
10. Leaving this Cold Place Behind
11. Too Late to Die Young

https://www.facebook.com/blueswrecked/

https://www.facebook.com/pontussnibbmusic/

https://www.facebook.com/OffYerRockaRecordings/

https://www.offyerrocka.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Beth Hart & Joe Bonamassa – Black Coffee

Tjugofyra sekunder hinner Joe Bonamassa och bandet spela innan sångerskan Beth Hart proklamerar ”I said, well now’s your chance, if you wanna dance…” och festen är igång! Give it Everything You Got skriven av Edgar Winter är en perfekta öppningslåt med kraftfull soul som möter tung rock och har en gnutta funk i botten samt en härlig blåssektion som tar ton. Kan det till och med vara bättre än originalet från Edgar Winter’s White Trash debutalbum? Den frågan kan man faktiskt ställa sig många gånger medan man lyssnar på duons tredje studiogiv. Tillsammans med Kevin Shirley vid producentspakarna samt ett knippe supermusiker som uppbackning så får låtar av bland andra Etta James, Ella Fitzgerald och Kansas Joe McCoy nämligen nytt liv. Ljudbilden är kraftfull men ändå luftig och varm så alla medverkande får plats att höras. Sångerskan Beth Hart med sin kraftfulla och vibrerande stämma tar i med hela själen och blåser nytt liv i låtar som Lucinda Williams Joy och LaVern Bakers Soul on Fire. Jämte sig har hon bluesens just nu största affischnamn i form av Joe Bonamassa vars gitarrspel glöder och imponerar lite extra i låtar som Etta James Damn Your Eyes. Som bäst är de i öppningsspåret och i LaVern Baker Saved vilket är en gospelfest som förvandlas till rena rama väckelsemötet! Där tidigare album med duon har känts aningen spretiga och löst sammansatta så är Black Coffee genuin och genomarbetad. Det kan kanske bero på att de flesta av låtvalen i grunden är soullåtar? Oavsett så blir de i detta gängs händer en kokande och matig blues/soulgryta som svänger något hejdlöst. Kort och gott en skiva man blir glad av och fasen vet om jag inte blir lite sugen på att dansa också?

Beth Hart & Joe Bonamassa – Black Coffee
Provogue Records/Mascot Label Group

1. Give it Everything You Got
2. Damn Your Eyes
3. Black Coffee
4. Lullaby of the Leaves
5. Why Don’t You Do Right
6. Saved
7. Sitting On Top of the World
8. Joy
9. Soul on Fire
10. Addicted

 
https://hartandbonamassa.com

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Sterling Ball, John Ferraro & Jim Cox – The Mutual Admiration Society

Det var meningen att bli ett album skapat av ett par nära vänner men riktigt så blev det inte. Namnen Sterling Ball, John Ferraro och Jim Cox är måhända kanske inga namn som den stora massan har koll på men läser man på lite så kommer man snart till insikt. De har inte bara verkat i, utan också på andra sätt påverkat, musikbranschen de senaste fyrtio åren. Det visade sig också att de under alla dessa år lärt känna ett antal andra musiker. Ganska duktiga sådana också som även var väldigt ivriga att få delta. Resultatet blev The Mutual Admiration Society och är ett projekt fyllt till bristningsgränsen med utsökt musicerande. Det är även musikerna som får bära upp intresset hos lyssnaren då det är helt instrumentalt men de gör det mycket bra. Då flertalet av låtarna de valt att spela in är covers så finns här också mängder med melodier som man lätt nickar igenkännande till. I mitt fall är det tur för jag brukar ha svårt att hålla koncentrationen uppe ett helt album utan någon sång. Musikaliskt rör de sig ledigt och lätt mellan den äldre skolans blues, rock och pop. Emellanåt blir det småjazzigt och inte så sällan förs tankarna till surfrock. Allting känns väldigt avslappnat utan att tappa fokus. Jammigt är en annan bra beskrivning.

Första halvan av albumet tilltalar mig mest då det är den delen som hänger samman bäst trots skiftande musikaliska ansikten. Steve Morse (Deep Purple) får till ett härligt groove i The In Crowd, Steve Lukather (Toto) ger sig i kast med deltablues i klassikern Baby, Please Don’t Go och Steve Vai tar sig an coola Sugar Shack. Andra halvan spretar desto mer och är lite anonymare men är ändå underhållande. Framförallt är det alltid härligt att få ta del av Albert Lees flyhänta gitarrspel som här i Buck Owens Crying Time och Hank Williams Hey Good Looking. Här finns också spåret som sticker ut mest då Dream Theaters John Petrucci levererar lite skarpare gitarrtoner i ett medley med gamla Disneylåtar. Helt klart skivans ”shreddigaste” stund.

The Mutual Admiration Society är precis vad titeln säger. Ett gäng vänner som beundrar varandra. Det går nästan att ta på respekten som ljuder ut ur högtalarna. Dock blir det aldrig riktigt spännande trots de utsökta musikaliska utflykterna. Det är väldigt trevligt men jag tas inte med på någon grandios resa. Aspirerande gitarrister bör dock ta och kolla in detta och är du ute efter en perfekt bakgrundsskiva? Ja då behöver du inte leta längre.

Sterling Ball, John Ferraro & Jim Cox – The Mutual Admiration Society
Favored Nations/Mascot Label Group

1. Payday Song
2. The In Crowd (Feat. Steve Morse)
3. Checkin’ Up On My Baby
4. Baby Please Don’t Go (Feat. Steve Lukather)
5. Treat Her Right
6. Sugar Shack (Feat. Steve Vai)
7. Memphis A/K/A Memphis, Tennessee
8. Cryin’ Time (Feat. Albert Lee)
9. I Want You Back
10. Disney Medley (Feat. John Petrucci)
11. Hey Good Lookin’ (Feat. Albert Lee)
12. Strip Mall Gourmet (Feat. Jay Graydon)
13. Heartbroke

http://www.mutualadmirationsocietymusic.com/

https://www.mascotlabelgroup.com/ball-ferraro-cox/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Ulf Classon – Årsbästalista 2017

TANKAR ANGÅENDE 2017:

Jag tycker det har varit ett ganska konstigt musikår. Eller det känns konstigt på något sätt kanske jag skall säga. Kan det kanske ha att göra med att jag tycker att året har sprungit förbi ovanligt snabbt i min värld? Och det i sin tur kanske hänger ihop med att jag har en ovanligt stor hög med skivor som jag vill kolla upp men helt enkelt inte hunnit ännu? De skivor jag har hunnit lyssna på, hur bra de än må vara, har inte heller de gett mig något riktig superöverraskning. Något som välter en på ända och förändrar hela ens musiklyssnande för någon månad eller två. Något som förtrollar all ens tid och rum. Det har helt enkelt varit jäkligt stabilt av redan beprövade kort. Med det sagt så vill jag även påpeka att det har varit ett väldigt starkt skivår vilket gjorde att årsbästalistan satt hårt inne att mejsla fram. Det var först när polletten damp ner angående min vinnare som bitarna började falla på plats.

Som vanligt är min lista en spretig historia men jag tror samtidigt den visar upp min musiksmak på ett ganska okej sätt. Lite roligt är att min stora hjälte Neil Young lyckades prångla ur sig två olika skivprodukter (inget ovanligt i och för sig) men förkommer inte någonstans på hela listan. Ska jag vara ärlig så tog inte nya, och nyligen släppta, The Visitor mig med storm trots en del pärlor och postuma Hitchhiker räknas väl inte va? Eller? Låtarna på skivans spelade ju in i en enda sittning den 11 Augusti 1976 men albumet släpptes aldrig. Många av låtarna kom sedan att släppas på andra Neil-skivor men det är ju först nu som albumet med de första inspelningarna släpps. Räknas det inte som en ”ny” skiva då? Kanske inte men lite spännande är det dock att tänka i de banorna. Hur som helst, det var ju inte det denna ingress skulle handla om, så låt mig sluta svamla och istället gå vidare med årsbästalistan 2017:

ÅRETS BÄSTA ALBUM:

1. Accept – The Rise of Chaos
The Rise of Chaos känns det som att låtskrivarduon Hoffmann/Baltes börjar hitta tillbaka till den gamla goda känslan. På fjärde albumet med Mark Tornillo vid mikrofonen så låter det nämligen mer klassiskt Accept än tidigare sedan comebacken. En välavvägd blandning mellan smattrande höghastighetsdubbelkaggar och mellantempotunggung kryddat med snygga melodier och ett högklassigt låtsnickeri. Detta kan vara Accepts mest solida album sedan Metal Heart (1985).
Bästa spår: No Regrets

2. Walter Trout – We’re All in This Together
Man skulle kunna tro att fjorton spår och lika många gästartister skulle göra Walter Trouts senaste giv till en spretig historia. Icke då. Trots att han har skrivit låtar med var och en av gästerna i åtanke så finns här inget som tyder på att det är något annat än just ett Walter Trout-album. Att han dessutom har lagt sina sjukdomsproblem och ångesten som hörde därtill bakom sig och nu blickar framåt med ny livslust gör att hans gitarrspel glöder som aldrig förr. Ett av de mest genuina bluesrockalbumen jag har hört på länge.
Bästa spår: She Steals My Heart Away

3. Deep Purple – Infinite
Detta är ett smått fantastiskt album av allas vårat Deep Purple! Melodierna är tillbaka på allvar och här finns en lekfullhet i låtskrivandet som inte funnits i samma utsträckning på ett bra tag. Jag väljer att bortse från The Doors-covern som avslutar skivan. Denna lila version är inte dålig men är fullständigt poänglös på ett studioalbum med Deep Purple. Kan man blunda för denna lilla fadäs och sedan ge skivan tillräckligt med tid att räta ut några skönhetsfel så kan detta vara deras bästa album sedan The Battle Rages On (1993) till och med!
Bästa spår: The Surprising

4. Black Country Communion – BCCIV
Den just nu vassaste supergruppen av dem alla slår också till med sin vassaste giv i karriären. Interna slitningar till trots så är detta det album där de känns mest som ett band. Jag kan ibland tycka att Glenn Hughes ”skriker” för mycket och hade önskat lite mer sång av Joe Bonamassa men man kan inte få allt. Black Country Communions fjärde giv är en tungt rockande sak som borde få alla fans av classic rock att gå i spinn.
Bästa spår: The Last Song for My Resting Place

5. Siena Root – A Dream of Lasting Peace
Musikkollektivet Siena Root slutar inte att överraska. Deras resa från psykedelisk och jammig sjuttiotalsrock till fullfjädrad tungrock någonstans mellan Deep Purple och The Allman Brothers är smått imponerande. De uppfinner knappast hjulet igen men sättet de tar sig an musiken och den nivån de har på låtskrivandet gör dem till Sveriges just nu bästa band.
Bästa spår: Growing Underground

6. IAmFire – From Ashes
Vem hade kunnat tro att årets bästa stoner rock/metal-släpp skulle ha sina rötter i Danmark och med vår egen Peter Dolving på sång? De balanserar de vibrerande fuzzriffen med de psykedeliska ökentonerna som om de vore fastrotade i Palm Desert, Kalifornien sedan födseln. Lägg där till Dolvings skiftande sång som både kan ryta och vara skör på samma gång men också allt där i mellan. IAmFire inte bara överraskade mig, de fullkomligt vräkte mig på ända med denna debut!
Bästa spår: Eyes Wide Open

7. Horisont – About Time
Horisont
gör inte samma album två gånger och deras utvecklingskurva pekar definitivt åt rätt håll även om de aldrig har släppt ett dåligt album. De progressiva inslagen som sakta har vuxit fram börjar nu få allt mer plats och de Rush-osande partierna som får trängas med orgelmelodierna och de medryckande riffen börjar sitta där de ska. De har gått från att enkelt kallas för ”retrorock” till att nu vara en mer svårdefinierad och småproggig avart av den samma. Personlighet och ett eget sound kan man också kalla det.
Bästa spår: Electrical

8. Bonafide – Flames
Med små medel utvecklar tioårsjubilerande Bonafide sin boogierock och bjuder på såväl The Black Crowes-vibbar som soulkänsla på sin sjätte studiogiv. Men älskare av riffrock behöver inte vara oroliga då Flames är precis allt det där man vill ha med Bonafide. Bredbenta riff, medryckande refränger och ett gôtt gung!
Bästa spår: Bottle of Jack

9. Knifven – Brinner
Det är inga konstigheter när Knifven levererar sin andra laddning med högenergisk svensk punk. Högt tempo, medryckande, starka melodier, modet att variera sig samt slagkraftig lyrik. Kort och gott ett fantastiskt trevligt album som alla fans av svensk punk borde kolla upp.
Bästa spår: Pusslet

10. Vokonis – The Sunken Djinn
Ett år efter deras bejublade debut så drämmer Boråstrion Vokonis till med ytterligare ett doomverk av sällan skådat slag. Tyngden är påtaglig och man kan se hur högtalarna vibrerar när deras blytunga fuzz rullar fram. Jag kan tycka att debuten Olde One Ascending känns råare och mullrar lite mer medan The Sunken Djinn har låtar som är något lättare att ta till sig vilket gör den till en perfekt uppföljare. Det är ingen tillfällighet att Vokonis har försatt hela stoner/doom-världen i gungning.
Bästa spår: Blood Vortex

BUBBLARE (I bokstavsordning):

Alice Cooper – Paranormal
– Kanske lite spretig men ändå en samling ruskigt starka låtar.

Black Aces – Anywhere But There
– Aussiepubrock utan krusiduller som jag aldrig kan får nog av.

The Chris Robinson Brotherhood – Barefoot in the Head
– CRB levererar jordnära kråk-rock med lagom mycket rökverk.

Gin Lady – Electric Earth
– Jag hör både Neil Young och Allman Brothers och kan inte klaga.

The Haunted – Strength in Numbers
– Favoriterna levererar krossarthrash som vanligt.

Ironbird – Ironbird
– Black Sabbath och Led Zeppelin förenas i svenska Ironbird.

Mr. Big – Defying Gravity
– Vem hade kunnat ana denna rockfest av ett ”balladband”?

Nekromant – Snakes & Liars
– Raggardoom!

Robert Plant – Carry Fire
– Årets rödvinsplatta levereras av den stilsäkre herr Plant.

Ryan Chrys & The Rough Cuts – Shovel Full of Coal
– Outlaw country när den rockar som bäst!

ÅRETS JÄV: Egonaut – The Omega
Då jag inte betygsätter skivor med band där vänner ingår så vet ni att jag som brukligt utser årets jäv istället och i år är det Egonauts tur att ta hem pokalen! Bandets musikaliska utveckling fortsätter framåt med stadiga steg och har gått från bastardrock till dagens doom’n’roll. Ett ockult skimmer har sänkt sig över soundet och musiken är välkomponerad och varierad. Fans av tung och mörk rock/metal bör kolla upp The Omega med en gång!
Bästa spår: Offerings

ÅRETS COVERALBUM: The Quireboys – White Trash Blues
The Quireboys
tog gamla bluesklassiker och filtrerade dem genom sin patenterade pubrock och resultatet blev en hejdundrande bluesrockfest! De lyckades verkligen att göra låtarna till sina egna utan att tumma allt för mycket på originalets själ. Skivan White Trash Blues hade lika gärna kunnat vinna årets partyplatta om en sådan kategori hade funnits. Hade coveralbum dessutom varit tillåtna på listan med årets bästa album så hade den lätt legat på topp-10.
Bästa spår: Leaving Trunk

ÅRETS EP: Black Stone Cherry – Black to Blues
Till skillnad från The Quireboys så valde Black Stoner Cherry att endast spela in sex spår med bluesklassiker men som de gör det sen! Örhängen med bland annat Muddy Waters och Albert King kläs här i Black Stone Cherry-soundet vilket i sin tur bevisar att gränsen mellan blues och sydstatsrock är hårfin. Ett måste för alla fans av Kentucky-gänget!
Bästa spår: Champagne & Reefer

ÅRETS LIVEDOKUMENT: Joe Bonamassa – Live at Carnegie Hall
Black Sabbath
s sista framträdande och Def Leppards rökare från Detroit i alla ära. Ja listan på riktigt trevliga konsertdokument (på skiva eller visuell media) är i år ganska diger men ingen rår på Joe Bonamassa. Det är kanske inte så mycket fart och fläkt när han intar anrika Carnegie Hall för att framföra sina låtar på akustisk gitarr men ack så snyggt det där. Hela inramningen med ljussättningen, akustiken, medmusikanternas insatser men framförallt sångarrangemangen med körsångarna är så gott som fläckfri. Det är tillfällen som dessa då bluray-formatet kommer till sin rätt och höjer upplevelsen ytterligare ett snäpp.
Starkaste konsertminne: Cello-solot!

ÅRETS KONSERT: Brant Bjork på Sticky Fingers
Legendaren Brant Bjork intog Sticky Fingers scen i September och sedan följde en lektion i hur ökenrock skall framföras och låta. Med fuzzpedalen i botten och ett inrattat ljud som fick inredningen att vibrera så lotsade han oss genom sin karriär på sitt självklara übercoola sätt. Jag stod med ett fånigt leende mest hela tiden och barens drycker rann väldigt lätt. Kort och gott en perfekt kväll och efteråt hade jag en känsla av helhet. Mitt musikaliska liv var komplett och jag behövde inte besöka en enda konsert mer i mitt liv. En helt fantastisk känsla som jag aldrig har känt förut och som jag gärna upplever igen.
Starkaste konsertminne: Att få träffa Brant efter konserten!

TANKAR ANGÅENDE 2018:

Vad händer under 2018 då? Jag som sällan åker på festivaler längre är faktiskt lite bitter över att Sweden Rock Festival redan är slutsålt för jag hade velat se band som Rose Tattoo, Shooter Jennings och Doc Holliday. Men jag klarar mig nog bra ändå då biljetter till bland annat Foo Fighters och The Chris Robinson Brotherhood redan är inhandlade. Speciellt Chris Robinsons lilla brödraskap ser jag fram emot något enormt. Det kan bli årets bästa konsertkväll. Sedan blir det nog också en hejdlöst blöt kväll i hemstaden då punktrion Troublemakers, Mögel och Krösus skramlar loss tillsammans!

I skivväg kommer inledningen av året att präglas att av nyutgåvor från bland annat Tankard och Testament! Äntligen skall jag få spisa The Meaning of Life och The Gathering på skivtallriken! Sedan vet jag redan nu att den nya skivan med Beth Hart och Joe Bonamassa kommer bli ytterst trevlig och både Fu Manchu och Corrosion of Conformity kommer förmodligen leverera tunggung. Fast frågan är om någon kommer kunna slå Saxon 2018? Jag har inte hört nya skivan ännu men är den bara halvbra så kommer den klå alla andra ändå! Om nu inte lille Dirkschneider har hittat tillbaka till storformen med sitt U.D.O. vill säga. Så ja, 2018 har alla förutsättningar till att bli ett trevligt år. Så gott nytt hårdrocksår på er allihopa!

/Ulf Classon

Doom Side of the Moon – Doom Side of the Moon

Nu skall jag svära i kyrkan och påstå att Pink Floyds Dark Side of the Moon är ett överskattat album. Jag påstår inte att verket är dåligt. Jag tycker det är ett album med ganska trevlig musik när det väl är musik. Jag kan tycka att helheten på något sätt känns aningen osammanhängande och ibland är ljudbilden aningen tunn vilket kan ta udden av de verkliga låtarna. Med det sagt så kan jag förstå varför albumet har den klassikerstatus som den har och visst står det en fet vinylutgåva även i min skivsamling. Varför väljer jag då att ta upp dessa åsikter här på Artrock.se av alla ställen? Jo jag har nämligen fått i uppdrag att tycka till om Doom Side of the Moon! Ett projekt av och med The Swords gitarrist Kyle Shutt för att hylla att Pink Floyd har släppt musik i femtio år. Ett projekt jag verkligen blev taggad på att kolla in när jag hörde om det första gången och nu är albumet äntligen släppt i Europa.

Tyvärr blev mina högt ställda förväntningar inte besvarade. Jag hade förväntat/önskat mig en doom-mullrande, stoner-fuzzig och tungt gungande tagning på detta mästerverk men riktigt så blev inte slutresultatet. Musiken är förvisso aningen långsammare överlag och ljudbilden lite tyngre men inte så att man golvas direkt. Trummorna är så klart tyngre och gitarrerna är skarpare men fortfarande inte alls så som jag hoppats på. Sen hade jag kanske förväntat mig att man bytt ut mycket av ”rymdljuden” mot psykedeliska ökentoner men det är heller inte gjort i den utsträckningen jag skulle vilja ha. På det sättet har de varit ganska trogna originalet och inte varit inne och pillat för mycket i låtstrukturerna. Men vad som känns lite konstigt och ger ett negativt intryck är att de plockat bort ganska profilstarka detaljer som öppningsmonologen i The Great Gig in the Sky, alarmklockan i Time och kassaapparaten i Money. Jag säger inte att de behövt använda exakt samma samplingar men något hade de gärna fått peta in för att bibehålla lyssningsupplevelsen. Ett par spår har de dock lyckats ganska bra med. Us and Them med sin atmosfäriska stämning passar fint in i denna lite fuzzigare version medan Brain Damage får ett lyft med sina tunga gitarrer.

Nej Doom Side of the Moon blev inte den ångvältsversion av Dark Side of the Moon som jag hade hoppats på. Det är bra men inte speciellt spännande. För fans av The Sword så är detta förmodligen lilla julafton. För er som blev högröda i ansiktet och började tugga fradga redan i inledningen av denna recension så är detta något ni kan hoppa över. Men det går heller inte att såga detta efter fotknölarna. Det är väldigt väl utfört, det är välspelat och gjort med stort hjärta. Kort och gott ytterligare en godkänd version att lägga på högen av en ständigt växande hög av hyllningar till ”mästerverket” Dark Side of the Moon.

Doom Side of the Moon – Doom Side of the Moon
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

  1. Speak to Me
  2. Breathe (In the Air)
  3. On Tthe Run
  4. Time
  5. The Great Gig in the Sky
  6. Money
  7. Us and Them
  8. Any Colour You Like
  9. Brain Damage
  10. Eclipse

https://www.facebook.com/DoomSideoftheMoon

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Saxon – Decade of the Eagle: The Anthology 1979-1988

 

Med tanke på att Saxon är inne i sin andra, om inte tredje, guldålder så känns det på förhand lite onödigt att vi får ytterligare en samling från de tidiga åren i bandets karriär. De redan frälsta har förmodligen redan allt det viktiga från bandets katalog medan det är större chans att nya fans introduceras genom bandets nyare album. Saxon är nämligen ett av världens hårdast turnerande band och det går inte långt mellan skivsläppen. Så frågan är om bandet inte är mer aktuella idag än vad de var när det begav sig i början på deras karriär? Men om man vänder på tankesättet och ser detta som en första introduktion till ett av de viktigaste banden inom skapandet av heavy metal? Ja då är Decade of the Eagle så gott som en fullträff. Med en spännvidd från 1979 till 1988 så täcker denna samling bandets nio första album och antalet odödliga hits staplas på varandra. Från de tidiga punkosande rocktonerna på debuten via de album som kom att forma New Wave of British Heavy Metal-soundet så får vi ta del av ett ikoniskt bands födelse. Passar man dessutom på att öppna det medföljande häftet och läser sångaren Biff Byfords anekdoter om de första tio åren så får till och med den mest inbitne något nytt och spännande att tugga i sig. Det jag måste motsätta mig, och det är något jag gör med alla sådana här samlingar, är valet av att ta med livelåtar. Det kan låta som ett banalt problem men jag tycker det stör lyssningen när det helt plötsligt kommer in publikjubel bland studiospåren. Saxon är ett formidabelt liveband men att bara höra ett spår då och då gör dem inte rättvisa.

Jag skulle kunna skriva otaliga spaltmeter om hur formidabla Saxon är. Jag skulle kunna skriva lika mycket om hur deras karriär har svängt från små pubar till arenor till svenska pizzerior till de stora scenerna igen. Jag skulle kunna redovisa mina känslor för var och en av dessa 34 spåren men det tror jag ingen orkar läsa. Så jag konstaterar bara att Decade of the Eagle är en klockren samling om man ser den som en introduktion till bandet. Eller varför inte för den som av någon oförklarlig anledning gjorde sig av med skivsamlingen då vinylskivan var ett dött format? För den sistnämnde finns här ett ypperligt tillfälle att återknyta till gamla favoriter. Det är dessa två målgrupper som jag baserar mitt betyg på. För oss redan inbitna är den dock överflödig. Fast den där versionen med fyra fullmatade vinylskivor ser ju onekligen väldig läcker ut…

Saxon – Decade of the Eagle: The Anthology 1979-1988
BMG Records/Border Music

CD1
1. Stallions of the Highway
2. Big Teaser
3. Backs to the Wall
4. Militia Guard
5. Wheels of Steel
6. 747 (Strangers in the Night)
7. Suzie Hold On
8. Motorcycle Man (Live)
9. Strong Arm of the Law
10. Heavy Metal Thunder
11. 20,000ft (Live)
12. Dallas 1PM
13. And the Bands Played On
14. Never Surrender
15. Denim and Leather
16. Fire In the Sky (Live)
17. Princess of the Night
18. Power & the Glory

CD2
1. This Town Rocks
2. The Eagle Has Landed
3. Midas Touch
4. Sailing to America
5. Crusader
6. Devil Rides Out
7. Back on the Streets
8. Rockin’ Again
9. Rock N Roll Gypsy
10. Broken Heroes
11. Waiting for the Night
12. Rock the Nations
13. Northern Lady
14. Battle Cry
15. Ride Like the Wind
16. Red Alert

http://saxon747.com/
https://www.facebook.com/saxon

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Three Seasons – Things Change

Med sitt tredje album Grow (2014) så slog svenska Three Seasons till med en riktig smällkaramell till musikalisk gottepåse. Deras psykedeliska bluesrock som de spände ut i lite längre spår och som de kryddade med både folkmusikmelodier och en rullande hammondorgel var som gjord för fredagsmys hemma hos mig. När de nu kommer med uppföljaren så är det ett ombyggt band vi möts av vilket bitvis också har gett bandet ett nytt musikaliskt uttryck. Sångaren och gitarristen Sartez Faraj (ex-Siena Root) och basisten Olle Risberg har fått sällskap av rutinerade Thomas Broman (ex-Glenn Hughes, Michael Schenker) på trummorna och en tajtare laguppställning har gett ett tajtare sound. De progressiva elementen finns så klart kvar men powertrio-formatet gör att det nu är hårdare, rakare och mer fart än tidigare. Jag kan ibland sakna orgeln som ackompanjerar de rullande riffen och de lite utsvävande jampartierna är inte alls lika sinnesöppnande som förut. Men det är å andra sidan medryckande och ett högre tempo vilket bjuder in till fredagsfest istället för fredagsmys. De påminner mer om Graveyard nu än tidigare men speciellt gillar jag när de vågar vara lite funkiga eller släpper loss i lite utsvävande The Allman Brothers-partier. Dock får de ändå en viss särprägel på grund av Sartez Faraj sång vilket är ett stort plus. Det varma jordnära soundet har de redan och förhoppningsvis har den ”nya” inriktningen på musiken samma lysande formkurva som mynnade ut i Grow. Things Change är alltså en passande albumtitel och början på något nytt och spännande.

Three Seasons – Things Change
Transubstans Records/Record Heaven

1. Been Gone
2. Something You Can’t Have
3. Things Change
4. Trust Me
5. Set Me Free Again
6. Break Down, Start Over
7. I Don’t Need Nothing More
8. Are You Surprised
9. So Far Away

http://www.threeseasonsmusic.com/
https://www.facebook.com/threeseasonsmusic/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon

Nittiotalet är “mitt” musikårtionde. Inte för att all musik som kom ut då var mästerlig utan för att min ålder gör att det var då som jag var gammal nog att aktivt börja uppsöka och masskonsumera musik. Houstongänget Galactic Cowboys var dock aldrig ett band jag intog i stora mängder. Jag gillade deras hårda stunder då thrashriffen fick tugga ihop med en nästan maskinell takthållning. Tyvärr blandade de upp detta med popmelodier och Beatles-harmonier. Det var något som den bångstyrige tonåringen i mig inte kunde tackla.

När amerikanerna nu gör comeback skulle man kunna tro att de precis som jag inte bara har vuxit upp utan också utvecklat sitt musikaliska sinnelag. Så är inte fallet. Visst har bandet mognat och deras låtar hänger samman på ett bättre sätt än tidigare men nya Long Way Back to the Moon fortsätter där föregångaren Let it Go lämnade av sjutton år tidigare. Deras sinnrika blandning av rock/metal/thrash som vävs samman av popmelodier från sextiotalet samt Beatles-partier låter som inget annat. De är inte rädda för de tvära svängarna eller stilbyten mitt i en låt. Att kalla dem för progressiva är att ta i men att de vägrar gå den enkla vägen är uppenbart.

Problemet med Galactic Cowboys då som nu är att de bjuder på en massa coola saker men inget som består. Ett fränt riff här och en supersnygg refrängmelodi där räcker inte för att helheten skall bli minnesvärd. Men med det sagt så är Long Way Back to the Moon absolut inte dålig. Absolut inte. Det är faktiskt ganska kul att umgås med Galactic Cowboys nittotalsmusik nu när jag, precis som bandet, har blivit äldre och mer musikaliskt bevandrad. Tyvärr är det för spretigt för att det skall lämna något bestående intryck så det blir nog endast de redan frälsta som kommer tokjubla över denna nostalgitripp.

Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. In the Clouds
2. Internal Masquerade
3. Blood in My Eyes
4. Next Joke
5. Zombies
6. Drama
7. Amisarewas
8. Hate Me
9. Losing Ourselves
10. Agenda
11. Long Way Back to the Moon

https://www.facebook.com/galactic.cowboys

http://www.galacticcowboys.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Black Aces – Anywhere But Here

De flesta kommer göra det lätt för sig och kalla Black Aces musik för AC/DC-rock. Inget fel i det då man hittar mer än tydliga referenser till Brian Johnson-erans AC/DC men detta är kort och gott australiensisk pubrock. Varken mer eller mindre och det är precis så jag vill ha det. AC/DC må ha varit först och är störst men ”AC/DC-rock” är så mycket mer än bara bröderna Young och kompani. Black Aces har verkligen lyckats på sitt andra album Anywhere But Here att omfamna hela den svettiga och ölindränkta rockscenen i sitt hemland Australien. Det är medryckande riff, allsångsrefränger, ett hejdundrande driv och högljutt. Som AC/DC-dyrkare kan jag enkelt peka ut referenser till Back in Black, Blow Up Your Video och Black Ice. Men som fan av australiensisk pubrock kan jag också hitta Rose Tattoos kaxighet, The Angels tidiga boogiegung och Cold Chisels melodisinne. I skönt tillbakalutade Short Changed får jag till och med coola ZZ Top-vibbar. Men det viktigaste är att det inte låter daterat. Precis som sina landsmän i Airbourne så har de lyckas fånga allt som är så bra med den australiensisk pubrocken men samtidigt så låter det nutid. Just de sistnämnda är en annan bra liknelse då sångaren Tyler Kinder i vissa lägen påminner om just Airbournes vilda sångare Joel O’Keeffe.

Som ni förstår så innehåller Anywhere But Here rock’n’roll för hela slanten. Foten börjar stampa takten redan i inledande Show You How to Rock N Roll och slutar inte förrän i avslutande We Came For Rock N Roll. Två spår som perfekt ramar in en rock’n’roll-fest av det lite ruffigare slaget. Så är du en av dem som anser att band som Airbourne och våra svenska hjältar i Bonafide ”bara” spelar ”AC/DC-rock” så skall ni icke göra er besvär. För er som vurmar lite extra för klassisk australiensisk pubrock så är Anywhere But Here årets mest köpvärda album.

Black Aces – Anywhere But Here
Off Yer Rocka Recordings

1. Show You How to Rock N Roll
2. Anywhere But Here
3. Down
4. Better Off Dead
5. Where You Love From
6. Cut Me Loose
7. Good Woman (Gone Bad)
8. Run For Your Life
9. Short Changed
10. Show Me Your Love
11. We Came For Rock N Roll

http://www.blackacesrock.com

https://www.facebook.com/blackacesrock/

www.offyerrocka.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon