Captain Crimson – Remind

captaincrimsonremind-web

Debuten Dancing Madly Backwards (2012) svepte undan fötterna på mig med ett piggt och dansat sjuttiotalssväng. När Örebroarna i Captain Crimson nu serverar oss sitt tredje album Remind så är det med ett lite vuxnare sound men tro för den skull inte att det inte svänger! Deras tunga och bluesiga rock gungar och svänger finfint som alltid men anslaget känns aningen allvarligare nu. Mognare helt enkelt och det passar bandet mycket bra. Många kommer nog dock fortfarande klämma in Captain Crimson mellan Graveyard och Witchcraft när det kommer till det musikaliska. Själv tänker jag på Cactus och Leaf Hound som tidigare men Captain Crimson står stadigt på egna ben. De första lyssningarna är dock aningen darriga. Låtarna har svårt att få fotfäste. Men allt eftersom skivan får snurra på så öppnar musiken upp sig och låtarna sätter sig. Captain Crimson bjuder egentligen inte på något märkvärdigt med detta tredje album men det är ändå galet stabil och tungt svängande bluesrock. Ibland behövs det inte så mycket krusiduller för att det skall blir bra. Remind är ett bra bevis på det.

Captain Crimson – Remind
Small Stone/Border Music

1. Ghost Town
2. Bells From the Underground
3. Love Street
4. Black Rose
5. Money
6. Drifting
7. Remind
8. Let Her Go
9. Alone
10. Senseless Mind

http://www.captaincrimson.com/
https://www.facebook.com/CaptainCrimsonSwe/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Tiebreaker – Death Tunes

tiebreakerdeathtunes-web

Från vårt grannland Norge kommer ett gäng otyglade rockslynglar vid namn Tiebreaker som med sitt andra album bjuder på öppna spjäll. Med ett högoktanigt riffande, skit under naglarna samt en touch av blues och melankoli så ger de oss Death Tunes. Ett album som svingar vilt men sällan träffar klockrent. Deras raka, ganska okonstlade, hårda rock för tankarna till så väl Rival Sons som The Hellacopters medan sångarens Eddie Vedder-färgade stämma knyter ihop allting till något ganska eget. Faktum är att det är sångaren Thomas Espeland Karlsen som är skivans behållning med sin känsla för att balansera melodier, riv och desperation på rätt sätt till musiken. Musiken i sig är ganska varierad trots den ganska enkelspåriga inriktningen. Öppningen med Hell är supercatchy, efterföljande Pan American Grindstone visar prov på god blueskunskap medan Anywhere But Here tar stor plats och avslutande Heavy Lifting lämnar oss med en melankolisk känsla. Problemet som jag ser det sitter snarare i nivån på låtarna än sättet de utförs på. Tiebreaker har verkligen lyckats mejsla ut ett någorlunda eget uttryck i en överbefolkad genre men det som saknas är ett par riktigt starka och minnesvärda spår. Jag och Death Tunes har verkligen trevligt ihop men när sista låten har snurrat klart så lämnas jag utan några större avtryck som får mig att ivrigt lyssna på skivan en gång till. Men, ibland kan det vara gott nog det också.

Tiebreaker – Death Tunes
Karisma Records

1. Hell
2. Pan American Grindstone
3. Cannonball
4. Commando
5. Anywhere But Here
6. The Deep
7. Building Up to Die
8. Killer
9. Float Away
10. Heavy Lifting

https://tiebreaker.bandcamp.com/

https://www.facebook.com/tiebreakerofficia

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Seasick Steve – Keepin’ the Horse Between Me and the Ground

seasick-steve-keepin-the-horse-between-me-and-the-ground-2016-web

Så det verkar som att Seasick Steve inte har levt ett så hårt liv som hemlös en gång i tiden som historien vill ge sken av. Jag har inte läst Mathew Wrights nyligen utgivna biografi om mannen i fråga men jag är inte så säker på om jag vill göra det heller. För mig spelar Seasicks bakgrund ingen roll för det finns inget falskt i musiken han spelar och historierna han berättar. Hans baktaktsblues har alltid varit väl rotad i marken och när han plockar upp den akustiska gitarren så lyckas han alltid förmedla sina ord på ett känslosamt sätt. På sitt åttonde studioalbum Keepin’ the Horse Between Me and the Ground känns han mer jordnära än någonsin. Han gick in i studion och kom ut med ett dubbelalbum. En skiva där han har pluggat in gitarren och en akustisk. På den elektrifierade får vi Seasicks blues så som vi är vana vid. Det kränger, det knarrar och det skorrar. Men här finns också tillfällen för eftertanke och han visar även prov på att han kan ta sig an country utan att det känns malplacerat. När det kommer till den mer finstämda andra skivan så tar bluesen ett steg tillbaka och Seasick förvandas till en singer-songwriter och mina tankar förs till bland annat Kris Kristofferson. Det är avskalat, det är känslofyllt och ärligt. Till skillnad från sitt elektriska syskon så innehåller den akustiska delen såväl covers som en nyinspelning på den fantastiska Walkin’ Man. Till en början känns denna del av albumet mer som en bonusskiva som egentligen inte hör till själva albumet. Den känslan försvinner efter ett tag men jag anser att vi hade fått ett ännu starkare album om skivan bantats ner och de starkaste låtarna fått leka ihop på en skiva istället för två. Oavsett så är detta ytterligare ett väldigt stabilt Seasick Steve-album. Kanske till och med hans varmaste och ärligaste.

Seasick Steve – Keepin’ the Horse Between Me and the Ground
Dead Skunk/Border Music

1. Keep That Horse Between You and the Ground
2. Walkin’ Blues
3. Bullseye
4. Gypsy Blood
5. Shipwreck Love
6. Hell
7. What a Thang
8. Grass is Greener
9. Don’t Take it Away
10. Lonely Road

1. Hard Knocks
2. Maybe I Might
3. Gentle on My Mind (John Hartford)
4. Ride
5. Everybody’s Talkin’ (Fred Neil)
6. Walkin’ Man
7. Southern Biscuits
8. Gonna Get There
9. Signed D.C. (Arthur Lee)
10. I’m So Lonesome (Hank Williams)

www.seasicksteve.com

www.facebook.com/seasicksteve

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Brant Bjork – Tao of the Devil

brant-bjork-tao-of-the-devil-1web

Den coolaste katten i den stora sandlådan som utgör södra Kalifornien är tillbaka med ett nytt tillbakalutat och gungande verk. Brant Bjork tillhör stonerrockens kungligheter och han levererar därefter också. Black Sabbath-tyngd, ökendam och groove. Inga konstigheter. På nya Tao of the Devil har han dock rätat ut musikens färdrikting en aning även om både jamkänslan och flummet ständigt är närvarande. Solodebutens aura, hans tid med bandet The Bros såväl som spår av både Santana och Jimi Hendrix finner vi bevis på här. Detta, hans åttonde album under eget namn (beroende på hur man räknar), skiljer sig dock inte markant från vad han bjudit på tidigare under karriären. Det är fuzzig, gungande och tillbakalutad ökenrock så som bara Brant Bjork leverera den. Skivan kommer dock inte upp i samma klass som på min favorit Punk Rock Guilt (2008) men jag klagar inte. Tao of the Devil är nämligen ett av årets skönaste ökenrockalbum som inte gör något fan av genren besviken.

Brant Bjork – Tao of the Devil
Napalm Records/Border Music

1. The Greeheen
2. Humble Pie
3. Stackt
4. Luvin’
5. Biker No.2
6. Dave’s War
7. Tao of the Devil
8. Evening Jam (Bonus Track)

https://www.facebook.com/BrantBjorkOfficial/
http://www.brantbjork.net/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Suicidal Tendencies – World Gone Mad

suicidal-tendencies-world-gone-mad-web

Visst är det härligt när gamla hjältar hittar storformen igen? Med nya World Gone Mad tar Suicidal Tendencies med oss tillbaka till storhetstiden i nittiotalets början och levererar ett album av finaste Suicidal-snitt! Bandets sångare och starke man Mike Muir kör på likt det frustande ånglok han är men nu har han även nya trummisen Dave Lombardo (ex-Slayer) som en drivande motor bakom sig vilket har gett ett lyft. Bandet som inte låter som något annat band brottar ned oss med punkig thrash och hardcoreattacker medan de mer melodiösare tongångarna sitter där de ska. Låtar som Clap Like Ozzy och Living For Life är blivande livefavoriter medan The New Degeneration och One Finger Salute är låtarna som får mig att gå igång lite extra. Det är ingen idé att orera för mycket om detta album för här finns det mesta ett Suicidal-fan vill ha med bandet. De har helt enkelt hittat tillbaka till hur de lät på sin storhetstid utan att låta förlegade. Ett styrkebesked som heter duga.

Suicidal Tendencies – World Gone Mad
Suicidal Records/Border Music

1. Clap Like Ozzy
2. The New Degeneration
3. Living For Life
4. Get Your Fight On
5. World Gone Mad
6. Happy Never After
7. One Finger Salute
8. Damage Control
9. The Struggle is Real
10. Still Dying to Live
11. This World

http://www.suicidaltendencies.eu/

https://www.facebook.com/suicidaltendencies/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Big Jesus – Oneiric

big-jesus-oneiric_web

Tänk dig att Foo Fighters går tillbaka till sina grungerötter, stampar blytungt på fuzzpedalerna, drar ner på tempot samt överdoserar på amerikansk emorock. Tänk dig sen att Dave Grohl börjar sjunga som en oskyldig liten blyg skolflicka som man direkt vid blotta åsynen inser inte är så oskyldig trots allt. Lägg där till att de slutar skriva bra låtar, ja då får du det amerikanska bandet Big Jesus och tyvärr låter det därefter också. Att detta kan gå hem i amerikansk rockradio för de moderna och hippa rockkidsen tvekar jag inte en sekund på. Bandet trycker på de rätta knapparna när det kommer till medryckande refränger, enkla melodier och känslosam sång. Tyvärr funkar inte dessa knappar på mig. Inte ens de blytunga gitarrerna funkar då de får högtalarna att skorra av den massiva produktionen. Okej, jag skall erkänna att när de drar upp på tempot som i Shards, där de får till ett gott gung och sången inte känns allt för sliskig, ja då är det inte helt uselt. Men annars var inte detta något gör mig. Frågan är om någon på denna sidan pölen kommer falla för dessa gossar? Jag är tveksam.

Big Jesus – Oneiric
Mascot Label Group

1. SP
2. Always
3. Lock & Key
4. Floating Past You
5. Fader
6. Shards
7. Oneirica
8. Shrimp
9. Felt in Reverse
10. Heaviest Heart

https://www.facebook.com/bigassjesus/

www.bigjesus.net

 

Betyg: 4/10

Ulf Classon

Cactus – Black Dawn

cactus-black-dawn-2-web

 

“The American Led Zeppelin” brukar de kallas, i alla fall i början på sjuttiotalet då de debuterade. Det enda de har gemensamt med de något mer kända britterna är att de då som nu spelar något som vi har kommit att kalla classic rock. Vad har då detta med Cactus nya giv Black Dawn att göra? Ingenting. Däremot är detta ett album fyllt av toksvängig, tung och medryckande bluesrock som är så där härligt svulstigt amerikanskt och in-your-face. Inledande sluggerfesten tillika titelspåret får mig att tänka på en öppning av en Y&T-konsert medan blytunga men ändå melodiösa Juggernaut styr in mina tankar på Leslie West och Headed For a Fall är en fartfantom med bra kurvtagning. Bandet är heller inte rädda för att sänka på tempot men som helhet är detta ett tungt gungande blusrockalbum av klassiskt amerikanskt snitt. Visst, det är inte mycket nytt under solen här och något mer refrängstark ”hitlåt” hade kanske inte skadat men ändå, detta är ett väldigt stabilt album som vi fans kan gotta oss med.

Cactus – Black Dawn
Sunset Blvd Records/Border Music

  1. Black Dawn
  2. Mama Bring it Home
  3. Dynamite
  4. Juggernaut
  5. Headed For a Fall
  6. You Need Love
  7. Last Goodbye
  8. Walk a Mile

http://www.cactusrocks.net/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

Vola – Inmazes

vola_inmazes-web

De danska debutanterna i bandet Vola håller inte igen på sin första giv utan lastar på med extra allt från start. Inmazes är ett omfångsrikt verk där meckiga Meshuggah-rytmer bäddas in med keyboard- och gitarrmattor vars massa ibland är lite svårforcerad. Detta smyckas med vackra och emotionella melodislingor vars popnerv får mig att tänka på ett band som  Depeche Mode. Ljudbilden är av modernt snitt utan egen identitet men ändå varm och nyansrik de gånger ljudmattorna luckras upp och släpper igenom detaljerna. Detta är progressiv modern metal som är tokinjicerad med keyboards och intrikata riff. Jag kan uppskatta spår som den förkrossande inledningen The Same War eller det snygga, tillika avslutande, titelspåret. Där i mellan har musiken en tydlig tendens att flyta samman till en massa trots de många svängarna och tvära kasten. Inmazes är ett oerhört kompetent debutverk bandet släpper ifrån och de lär säkert finna en stor skara fans. Personligen tröttnar jag efter ett tag, det blir för massivt och meckigt, men kan ändå inte undgå och inse att Vola besitter en hel del kvalitéer.

Vola – Inmazes
Mascot Records

1. The Same War
2. Stray the Skies
3. Starburn
4. Owls
5. Your Mind is a Helpless Dreamer
6. Emily
7. Gutter Moon
8. A Stare Without Eyes
9. Feed the Creatures
10. Inmazes

https://www.facebook.com/volaband/
http://www.volaband.com/

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Monkey3 – Astra Symmetry

monkey3-astra-symmetry-2016web

Detta är mitt första möte med schweizarna i Monkey3 och det är ett omtumlande sådant. Astra Symmetry är en psykedelisk resa i ett progressivt ökenlandskap som tar sikte mot kosmos outforskade territorier. Det i stort sett helt instrumentala ljudlandskap som de målar upp är inte bara färgrikt och omfångsrikt det är också smått olycksbådande och krävande. Låt för låt är skivan svår att greppa. Oftast byggs låtarna långsamt upp för att mynna ut i ett crescendo som sedan tar oss in i nästa fas på vår res ut i det okända. Det finns passager som är på gränsen till för långsamma men dessa är samtidigt viktiga för att bygga upp den atmosfär som musiken skapar. Astra Symmetry skall således avnjutas i sin helhet och utan störningsmoment för maximalt resultat och under lyssningens gång så tänker jag på akter som Pink Floyd, Hawkwind och My Sleeping Karma. Progressiv och psykedelisk stonerrock som ställer krav på lyssnaren för det är utmanande, atmosfäriskt och emellanåt medryckande riffigt. En perfekt skiva att sjunka ner i soffan med en gråtrist höstkväll för ljudbilden är varm och färggrann. Eller varför inte vid en solnedgång i öknen i södra Kalifornien? Se bara till att ha en balja extra starkt kaffe till sällskap för bästa effekt.

Monkey3 – Astra Symmetry
Napalm Records/Border Music

1. Abyss
2. Moon
3. Endless Ocean
4. The Water Bearer
5. Crossroad
6. Mirrors
7. Dead Planet’s Eyes
8. Seeds
9. Astraea
10. Arch
11. The Guardian
12. Realms of Lights

www.facebook.com/monkey3band/
www.monkey3official.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

The Kyle Gass Band – Thundering Herd

kyle-gass-band-thundering-herd-2016web

Om den självbetitlade debuten av naturliga skäl andades Tenacious D så står uppföljaren Thundering Herd mer på egna ben. Kyle Gass och hans oerhört talangfulla band har hållit fast vid de humoristiska texterna och blandar gärna in både akustisk gitarr och flöjt som brukligt är men det är mer classic rock nu än tidigare. På debuten fanns det ett par riktiga stänkare varav i alla fall en borde få Ted Nugent avundsjuk och av någon anledning är det just Uncle Ted jag kommer att tänka på mer än en gång när Thundering Herd snurrar på. Man kan säkert blanda ner Aerosmith och flertalet andra gamla amerikanska rockband i mixen också beroende på vilket musiköra man har. Oavsett vad man hör så kan man enkelt konstatera att det är fler elektrifierade riff nu än tidigare. Inledande Cakey är till exempel ett riktigt glädjepiller med en smittsam refräng och Regretta är medryckande bluesrock innan Bro Code tar vid med ett mer akustiskt drivet gitarrspel. Riktigt tungt blir det med Hell (Or High Water) medan Bring Her Back Better är en liten virvelvind och trion Bone, Uncle Jazz och Mike Bray (Don’t Drink the Water) är aningen spretigare. Spretigt, men på rätt sätt, blir det i Gypsy Scroll II: Toot of the Valley där Kyles flöjt ackompanjeras av nästan Iron Maiden galopperande gitarrer. Resterande två låtar, Mamas’ Ma och The Best We Could Do (In the Time Allotted), känns aningen anonyma och inget jag fastnar för direkt. Jag har lite svårt att fastna för Thundering Herd i sin helhet också i och för sig. Det är absolut inte dåligt, jag uppskattar deras humor och det svänger ganska gott emellanåt men skivan känns ändå mer som ett komplement till debuten än en skiva med en egen identitet. Skillnaden mellan de två är att debuten har ett klart starkare låtmaterial men Thundering Herd är definitivt underhållning om man som jag höjde debuten till skyarna.

The Kyle Gass Band – Thundering Herd
Steamhammer/SPV

1. Cakey
2. Regretta
3. Bro Code
4. Hell or High
5. Bring Her Back Better
6. Bone
7. Uncle Jazz
8. Mike Bray (Don’t Drink the Water)
9. Mamas’ Ma
10. Gypsy Scroll II: Toot of the Valley
11. The Best We Could Do (In the Time Allotted)

https://www.facebook.com/kylegassband/

http://thekylegassband.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon