Årsbästalistan 2016 av Jukka Paananen.

theanswersolascdgin-lady-call-the-nationjeff-healey-heal-my-soul

  1. The Answer – Solas

Nordirländska The Answer uppvisar både mod och nyfikenhet när de på sitt sjätte album hittar en ny dimension i sitt musikskapande. De gaeliska rötterna blomstrar ur classic rock-myllan och Solas är en mogen frukt.

  1. Gin Lady – Call the nation

När Gin Lady spelar rock´n´roll befinner de sig i ett oändligt utvidgat nu där klockor och kalendrar inte existerar. Det enda som gäller är hur gruppen rör sig inom ramverket för den rockmusik som skapades under första halvan av 70-talet.

  1. Jeff Healey – Heal my soul

Överblivet studiomaterial som sammanställts till en postum bluesrockpärla.

  1. Joe Bonamassa – Blues of desperation

Album för album förfinar Bonamassa alltid någon aspekt av sitt musicerande. Här det den dånande brittiska bluesrocken som talar starkast.

  1. Kansas – The prelude implicit

Kansas återuppfinner sig själva. Årets comeback!

  1. Raveneye – Nova

Gruppen vandrar ledigt mellan Foo Fighters och Alter Bridge, varvar de förras snärtiga, medryckande driv med de senares melodiösa och gripande refränger med en trollbindande musikalitet.

  1. Spiritual Beggars – Sunrise to sundown

Spiritual Beggars rytmiskt mest intressanta album.

  1. Graham Bonnet Band – The book

Graham Bonnet återuppfinner sig själv. Årets andra stora comeback!

  1. The Dead Daisies – Make some noise

Albumet Aerosmith borde ha gjort för 20 år sedan.

  1. Rival Sons – Hollow bones

Även om det är Jay Buchanans mäktiga stämma som ger Rival Sons dess adelsmärke är det gruppens intuitiva samspel som gör dem till mina kandidater som classic rocks stora namn inom tio år.

  1. Bridge To Mars – Bridge to Mars

Glenn who? Bridge to Mars är plattan Glenn Hughes borde ha gjort men inte kunde.

  1. Ricky Warwick – When Patsy Cline was crazy (and Guy Mitchell sang the blues)/Hearts on trees

En ettrig rockplatta och en begrundande akustisk bildar en dubbel som utgör kulminationen av Ricky Warwicks musikaliska gärning.

  1. Temperance Movement – White bear

Ett brittiskt Rival Sons.

  1. Fates Warning – Theories of flight

Lysande progmetal.

  1. Son of Man – Son of man

Ett Walesiskt Uriah Heep.

  1. The Apocalypse Blues Revue – The apocalypse blues revue

Visst, musiken sorteras i bluesrockfacket, men när Apocalypse Blues Revue sätter sin egen mustiga brygd på jäsning blir resultatet eget.

  1. Magnum – Sacred blood ”divine” lies

Magnum är Magnum.

  1. Blackberry Smoke – Like an arrow

Black Crowes arvtagare.

  1. Dizzy Mizz Lizzy – Forward in reverse

Freak Kitchen och King´s X möts tydligen i Danmark. Årets tredje fina comeback.

  1. Suicide By Tigers – Suicide by tigers

Det är som att höra Free och Taste på deras lössläppta bluesrockdebuter från 1969.

 

Jukka Paananen

Årsbästalistan 2016 av Karl-Göran Karlsson

Efter flera år med många fantastiska nyutgivna plattor inom genren Progressive Rock blev 2016 något av en besvikelse för mig. Tidigare år har jag haft svårt att plocka bort plattor från årsbästalistan (för att inte få för många) men i år fann jag det plötsligt rätt svårt att samla ihop det antal som jag brukar ha på min lista. Dessutom var det inte ens självklart att peka ut fem-i-topp vilket oftast brukar gå rätt fort. Kan inte påstå att jag lyssnat mindre än vanligt så jag kan knappast skylla på det. Snarare tycker jag att flera av tidigare års favoriter faktiskt har underpresterat när de släppt nytt. I tillägg har det dessutom inte kommit så många nya klart lysande stjärnskott på prog-himmelen vilket är lite underligt och kanske också lite oroande. Alltså, jag sitter med en lista med många bra album men faktiskt få som ligger nära toppbetyg. Hoppas 2017 blir bättre. Nåväl, så här blev det till slut:

marillion-f-e-a-randerstoltsteven-wilson4-%c2%bd

  1. Marillion: ”F.E.A.R.”

    Sällan har jag ändrat uppfattning så mycket om en platta som när det gäller den här. Jag kände stor besvikelse vid första genomlyssningen men så här vid årets slut kan jag bara konstatera att det här utan tvivel är den platta som jag återvänt till i lyssnandet allra flest gånger under året. Därmed får den en välförtjänt första plats. Kanske inte i första hand för musiken (de har gjort bättre plattor med mera action) men främst för den lugna eftertänksamhet och harmoni som dominerar, både i musiken och i texterna. Exempelvis den måleriska beskrivningen i den långa ”El Dorado” av hur överrumplande vi i västvärlden blev av den syriska flyktingkatastrofen som symboliskt liknas vid ett kraftigt oväder som plötsligt drar in över den paradisiska engelska trädgården. Låten innehåller också många funderingar och reflektioner kring detta som jag själv haft. Exempelvis, hur kan vi fördöma att människor i kris söker sig till väst där det finns så mycket som lockar (måleriskt beskrivet som guldet i El Dorado). Även låten ”The Leavers” presenterar liknande funderingar. Sen överraskar Marillion med sin starkaste anti-kapitalistiska låt någonsin – ”The New Kings”. Synnerligen tänkvärd men, som sagt, så politiskt röd så att man nästan häpnar. På plattan finns även den mer personliga ”White Paper” som är minst sagt sentimental och sorglig. Den enda låt som jag fortfarande inte gillar på plattan är ”Living in Fear” som känns rätt onödig. Förutom Steve Hogarth som ju med sin sång som vanligt sätter prägel på deras musik måste jag denna gång lyfta fram Mark Kelly på keyboards som jag tycker har lyckats fantastiskt med att skapa sköna stämningar på plattan. Alltså, på det hela taget, en synnerligen genomtänkt och väldigt bra platta från Marillion.

  2. Anderson/Stolt: ”Invention of Knowledge”

    Samarbetet mellan Jon Anderson och Roine Stolt är förmodligen årets skräll inom den Progressiva rocken. För mig som älskar Jons röst och imponeras av Roines spel och produktion av denna platta är det helt klart något som måste applåderas. Kan vi hoppas på mer?

  3. Steven Wilson: ”4 ½”

    Jag har haft Steven Wilson tronande allra högst på toppen på flera årsbästa-listor de senaste åren men i år blir det inte så. Men trots att han i år bara har givit ut en sorts rest-platta från hans förra storverk ”Hand. Cannot. Erase” så är denna långa EP fortfarande så bra att jag helt enkelt måste sätta den högt på listan. Inte minst för den fantastiska versionen av den gamla låten ”Don’t Hate Me”.

  4. Airbag: ”Disconnected”

    I år var det då dags för en riktigt fullträff för norska bandet Airbag. En helgjuten platta med härliga Floydianska vibbar. Missa inte det underbara titelspåret!

  5. Southern Empire: ”Southern Empire”

    Det är tungt att mista gamla favoritband inom progrocken. För ett par år sedan lade australiensiska Unitopia av till stor förstämning bland fansen. Men ur spillrorna reser sig ofta något nytt och spännande. Förra året såg vi Unitopia-sångaren Mark Trueuck bilda den spännande konstellationen United Progressive Fraternity och i år bildades så ett nytt band med namnet Southern Empire av gamle Unitopia-keybordisten Sean Timm. Sean var kanske ännu viktigare för Unitopia än Mark eftersom han komponerade de flesta av Unitopias låtar. Nya plattan med självbetitlat namn innehåller ett antal spännande låtar. Det som sätter sig mest är låten ”Forest Fire” och en alldeles fantastisk version av gamla Unitopia-låten ”How Long”.

  6. Karmakanic: ”Dot”

    Efter nära 5 års väntan kom så äntligen en ny platta från Karmakanic. Det bestående intrycket från denna är den fantastiska långa låten ”God, the Universe and everything else no one really cares about – Part I”. Här hör man alldeles lysande musikaliska insatser från bl a Lalle Larsson och Morgan Ågren.

  7. Frost: ”Falling Satellites”

    Tredje plattan från Frost är minst lika bra som tidigare plattor och bjuder på en väldigt varierad samling låtar med mycket fart och fläkt. Missa inte låtarna ”Towerblock” (oerhört spännande mixning) och ”Signs” där John Mitchell sjunger så där sanslöst bra och där man till och med bitvis kan få lite tunga vibbar av Porcupine Tree.

  8. The Pineapple Thief: ”Your Wilderness”

    För er som saknar Porcupine Tree rekommenderar jag att lyssna på denna platta som i varje fall tidvis påminner om nämnda bands tidiga och mestadels lugna alster. Dessutom finns en mer direkt koppling i och med att Gavin Harrison sitter bakom trummorna här.

  9. Nosound: ”Scintilla”

    Vill man lyssna på ännu en platta med Porcupine Tree-touch bör man kolla upp denna platta med Giancarlo Erra bakom micken. Den bjuder på tidvis underskön och stämningsfull musik. För er som behöver lite lugn och ro.

  10. Karmamoi: ”Silence Between Sounds”

    Italien fortsätter vara en stor producent av progressiv rock. Karmamoi är ännu ett av många kompetenta italienska band och senaste skivan bjuder på en varierad kompott med mycket keyboards och fina insatser från kvinnliga sångröster. Påminner inte så lite om svenska Paatos, tycker jag.

  11. Tilt: ”Hinterland”

    En ny bekantskap för mig detta år var brittiska Tilt som har sitt urprung i det band som tidigare backat up Fish på skivor och turnéer. Drivande för bandet är Steve Vantsis och i bakgrunden hittar vi minsann ingen mindre än John Mitchell (It Bites, Lonely Robot, Frost). Nya plattan innehåller flera starka låtar tillsammans med superhiten ”Bloodline”.

  12. The Mute Gods: ”Do Nothing Till You Hear From Me”

    En frisk fläkt i Prog-världen är basisten och sångaren Nick Beggs som bl a turnerat flitigt med Stevarna Wilson och Hackett. Men han skriver också eget material och tillsammans med polarna Roger King och Marco Minneman har de i år släppt denna skiva under bandnamnet The Mute Gods. Den innehåller mycket varierad och snygg cross-over prog, skulle jag vilja säga.

  13. Riverside: ”Eye of the Soundscape”

    Efter chocken med gitarristen Piotr Grudzińskis död satte Riverside samman denna platta som en sorts sista hyllning till honom. Ett mycket annorlunda verk jämfört med tidigare plattor och den kanske inte riktigt har den lyskraft som tidigare mer typiska verk. Men vi hittar sköna ambient-fyllda låtar och några där vi får lyssna lite mer till Piotr och hans sköna gitarrtoner.

  14. Kaipa da Capo: ”Dårskapens Monotoni”

    Roine Stolt har som vanligt jobbat på med flera projekt samtidigt detta år. Ett resultat av detta är en helt ny platta med konstellationen Kaipa da Capo. Lite retro-stuk är det över plattan och det sjungs på svenska (!). Låtarna ”Spår Av Vår Tid” och ”Det Tysta Guldet” är särskilt njutbara.

  15. Big Big Train: ”Folklore”

    Ett band som brukar komma högt på min lista är Big Big Train men i år hankade de sig bara med nöd och näppe kvar på min lista. Vet inte riktigt vad det är men jag saknar inspiration och nerv i flera av låtarna. Det lysande undantaget (och det som räddar plattan kvar på listan) är den underbara låten ”The Transit of Venus Across The Sun”.

 

Som synes saknas några av de senaste årens giganter på listan. Vill främst nämna Opeth och Haken här som båda har gjort bra plattor men ändå inte kommit i närheten av tidigare storverk. Sen saknas här säkert också plattor för att jag helt enkelt inte hunnit lyssna på dem. En av dessa är den senaste från The Neal Morse band. Här hotar jag i så fall med att den kan komma med på nästa års lista (vilket nog är rätt så troligt).

Till sist vill jag precis som förra året tipsa om fem särskilt bra låtar från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj!):

 

  1. Leap Day: ”In the Shadow of Death”

    https://www.youtube.com/watch?v=dLs5LowukBo

    Denna underbara låt från holländska Leap Day (från albumet ”Days of Deucalion – chapter 2”) släpptes faktiskt redan i november 2015 men det tog ett tag innan jag upptäckte den. I vilket fall, den förtjänar verkligen att lyftas fram på årsbästalistan. Jag tror man har knyckt något tema från någon klassisk mästare (kommer inte på vad eller vem) i det inledandet temat spelat på något som liknar trumpet. Därefter följer en rätt så avancerad komposition som torde vara en fröjd att lyssna på för varje prog-vän. Själv får jag starka vibbar av Procol Harum i delar av låten där sång och orgelkomp dominerar. Och på tal om orgel – lyssna på det magnifika slutpartit med kyrkorgel!

  2. Southern Empire: ”How Long”

    https://www.youtube.com/watch?v=hNOPBWy_4g0

    Southern Empire hamnade på plats 5 på min lista och jag nämnde redan där vilken fantastisk version av den gamla Unitopia-låten ”How Long” de gjort. Kolla in denna fina video när de spelar denna låt. Jag gillar speciellt det underbara kompet på klarinett och det läckra trumkompet. Om du inte fick ståpäls av föregående låt så får det definitivt av denna!

  3. Frost: ”Signs”

    https://www.youtube.com/watch?v=96aJBiogMdU

    Dags för lite tyngre tongångar. Gänget från Frost (nr 7 på min lista) och med John Mitchell vid mikrofonen (som börjar bli något av en favorit för mig). En galen och kul video. Kolla in gitarristen när han börjar spela Candy Crush mitt under spelningen. Kolla gärna in även videon för låten ”Numbers” (jag valde mellan de två) som låter som King Crimson för det moderna dansgolvet!

  4. Tilt: ”Bloodline”

    https://www.youtube.com/watch?v=fJ8ukjzV6-w

    En strålande låt från ett bra debutalbum (plats 11 på min lista). Kanske inte i mittfåran vad gäller progressive rock men ändå väldigt bra.

  5. Airbag: ”Disconnected”

    https://www.youtube.com/watch?v=WQV38RG_gIw

    Låt oss till slut kyla ner oss med praktlåten ”Disconnected” från senaste skivan med Airbag (plats 4 på min lista). Sätt eller lägg er bekvämt och njut av detta mästerverk.

 

Till sist, glöm inte att lyssna på den absolut bästa Internetradiostationen för Progressive Rock på nätet: www.morow.com!

Karl-Göran Karlsson

Årsbästalistan 2016 av Conny Myrberg.

2016 året som tyvärr alltför många artister och inspirationskällor gick bort, Bowie var nog ändå den som tog hårdast i mitt musikhjärta.  Blev som vanligt en rad konserter och festivalbesök, Sweden Rock och mina husgudar Queen blev en av årets höjdpunkter trots avsaknad av Freddie. Såg IQ för första gången på Progressive Circus och ja dom håller måttet med råge. Anekdoten var riktigt tunga på MX Rockbar i Alingsås där även A.C.T levererade ett toppengig. Progpower Europe gav som vanligt en familjär tillställning, favoritgig här franska Klone. Blev även en tripp till kungsbacka och höjdardubbelkonsert med Manimal och Circus Maximus. Skogsröjet en trevlig festival men en börjar bli för gammal å tälta 😉 Airbourne svängde där som bara dom kan. Slottsskogen Goes Progressive och Musikens Hus Goes Progressive med mina vänner i Göteborgs Artrockförening levererar som vanligt. På konsertnivå minns jag speciellt SaffireSticky Fingers, Pain med en fartfylld spelning på Brewhouse i Götet. Katatonia, danska Vola och från Island Agent Fresco besökte Pustervik där Isländarna krossade allt motstånd 🙂 Är ibland inne på lite hårdare akter och Gothenburg sound festival besöktes även detta år där Avatar var helt outstanding, tyvärr får även denna festival göra ett sk. uppehåll 2017. Årets kanske mest minnesvärda tillställning blev dock hyllningskonserten till Stefan Renström R.I.P på Musikens Hus och hans Simon Says.

 

dark-tranquillity-atomariverside-eye-of-the-soundscapekatatonia_-_the_fall_of_hearts

Top tre:

Dark Tranquillity – Atoma

DT har helt klart tagit tronen på The Gothenburg sound ligan.

Riverside – Eye of the Soundscape

Hyllningsplatta för den tragiskt bortgångne Piotr Grudziński, inte som en vanlig Riverside platta utan mer åt det monotona elektroniska där inledande 10 minuters spåret är förföriskt bra.

Katatonia – The Fall of Hearts

Åter ett högklassiskt album i sedvanlig vemods anda.

Top fyra – tjugo utan inbördes ordning:

Gojira – Magma

Fortfarande grymt tunga, nu även med lite Ghostvippar.

Kansas – The Prelude Implicit

Tog många år men är nu tillbaks med ett starkt stiltypisk Kansas album.

 Karmakanic – Dot

På med lurarna och njut, Göran Edman är allt fortfarande en ”höjdans” bra vokalist.

Haken – Affinity

Modern progressive metal som fick till det igen.

Frost* – Falling Satellites

Gör ingen besviken med sin positiva prog.

Fates Warning-Theories Of Flight

Bra progressive metal helt enkelt och Ray Alder en favorit.

Structural Disorder – Distance

Svensk överraskning i det progressiva metalträsket.

Devin Townsend Project – Transcendence

Det finns bara en Devin Townsend och ska helst upplevas live, funkar dock bra på skiva också.

Evergrey – The Storm Within

Göteborgarna med Tom S. Englund i spetsen lyckas åter med sin speciella ”mollmetal”.

Dream Theater – The Astonishing

Pompöst och mycket av allt som bara dom kan när de är som bäst.

Tesseract – Polaris/Errai

Är väl egentligen inget nytt släpp. Omgjorda med Ep bonus men ack så bra.

The Dear Hunter – Act V: Hymns with the Devil in Confessional

Amerikanska bandet blandar progressive, indie, pop, symfonisk rock i en härlig blandning.

Opeth – Sorceres

Tog ett tag innan den växte in på listan denna gång.

Wolverine – Machina Viva

Skön tillbakalutad progmusik från svenskarna.

Hemina – Venus

Överraskande bra progressive metal efter tips från web.

Avatar – Feathers & Flesh

Teatralisk metal med humor.

Steven Wilson – 4 ½

Steven verkar lyckas med alla musikstilar, som här med något annorlunda alster än normalt.

Årsbästalistan 2016 av Andy Flash.

pretty-maids-kingmakerbon-jovi-this-house-is-not-for-salesixx-a-m-prayers-for-the-damned-vol-1

ÅRETS ALBUM 2016

1 PRETTY MAIDS:KINGMAKER
2 BON JOVI:THIS HOUSE IS NOT FOR SALE
3 SIXX A.M.:PRAYERS FOR THE DAMNED VOL.1
4 NORDIC UNION:NORDIC UNION
5 RICK SPRINGFIELD:ROCKET SCIENCE
6 AVANTASIA:GHOSTLIGHTS
7 SIXX A.M.:PRAYERS FOR THE BLESSED VOL.2
8 MAGNUM:SACRED BLOOD DIVINE LIES
9 MARYSCREEK:INFINITY
10 SUNSTORM:EDGE OF TOMORROW

ÅRETS SVENSKA ALBUM:

1 MARYSCREEK:INFINITY
2 EVERGREY:THE STORM WITHIN
3 THE EMBODIED:RAVENGOD

ÅRETS LIVE ALBUM:

1 JUDAS PRIEST:BATTLE CRY
2 THUNDER:ALL YOU CAN EAT
3 ROYAL HUNT:CARGO

ÅRETS EP:

1 REVENGIA:FALLING SKY

ÅRETS LÅTAR:

1 PRETTY MAIDS:WHEN GOD TOOK A DAY OFF
2 BON JOVI:THIS HOUSE IS NOT FOR SALE
3 RICK SPRINGFIELD:DOWN
4 MAGNUM:SACRED BLOOD DIVINE LIES
5 SIXX A.M.:RISE

ÅRETS RE-RELEASE:

1 ECLIPSE:ARMAGEDDONIZE (DELUXE 2CD)

ÅRETS SWEDEN ROCK FESTIVAL SPELNINGAR:

1 KING DIAMOND
2 QUEEN+ADAM LAMBERT
3 SIXX A.M.
4 GLENN HUGHES
5 SYMPHONY X

ÅRETS KONSERTER:

1 Y&T (Sticky Fingers, Göteborg)
2 PRETTY MAIDS (Sticky Fingers, Göteborg)
3 BRUCE SPRINGSTEEN (Ullevi, Göteborg)
4 THE WINERY DOGS (Sticky Fingers, Göteborg)
5 IRON MAIDEN (Ullevi, Göteborg)
6 MAGNUM (Sticky Fingers, Göteborg)
7 SAXON (Trädgårn, Göteborg)
8 HELLOWEEN (Trädgårn, Göteborg)
9 REVENGIA (Backstage, Varberg)
10 ART NATION (Backstage/Oscars, Varberg)

ÅRETS FÖRBAND:

1 MAJOR INSTINCT (Magnum-Sticky Fingers,Göteborg)
2 DEGREED (Pretty Maids-Sticky Fingers,Göteborg)
3 CRIMES OF PASSION (Helloween-Trädgårn,Göteborg)

ÅRETS DVD:

1 JUDAS PRIEST:BATTLE CRY

ÅRETS SVENSKA BAND:

1 ART NATION
2 MARYS CREEK
3 MAJOR INSTINCT
4 THE EMBODIED
5 REVENGIA

ÅRETS HÖJDPUNKT:

Backstage,Varberg och alla de fantastiska live banden .

ÅRETS BESVIKELSE:

KING KOBRA PÅ SWEDEN ROCK FESTIVAL

R.I.P.:

David Bowie
Eddie Harsch
Glenn Frey
Jimmy Bain
Jon English
Keith Emerson
Leonard Haze
Nick Menza
Nik Green
Rick Parfitt
Sir George Martin
TWISTED SISTER

Andy Flash

Årsbästalistan 2016 av Ulf Classon.

Årsbästalistan 2016

Jag har brottats ovanligt mycket med min lista över årets bästa album denna gång. Som den listnörd jag är så lider jag alltid samvetskval när jag tvingas välja mellan mina favoriter men i år känns det ovanligt jobbigt. En stor del i mitt problem ligger ju i att jag har väldigt bred musiksmak. Det är ju inget fel i alla gilla många olika genres men hur fasen avgör man till exempel om Sodom’s eller Joe Bonamassa’s album är bäst? Det hänger ju helt på dagsform och sinnestillstånd just där och då. Så det är nog därför min lista känns väldigt hård i år. Inte för att jag har haft ett ovanligt kargt liv de senaste tolv månaderna utan mest för att mitt inre musikaliska roder tycks föredra just det lite hårdare och tyngre just nu. Fast när polletten väl trillade ner så kändes förstaplatsen väldigt given som tur var. Men nog om mig, det är ju listan som är det intressanta så utan att dra ut på det för länge; de tio bästa albumen 2016 (plus lite till):

suicidal-tendencies-world-gone-mad_listantestament-brotherhood-of-the-snakesodom-decision-day

1. Suicidal Tendencies – World Gone Mad
Cyco Miko och hans mannar levererar ett varierat och thrashigt punk/hardcorealbum i gammal god anda. Utan tvekan deras bästa sedan The Art of Rebellion (1992) och ett knippe av låtarna lär bli nya livefavoriter. Vem hade kunnat tro att Suicidal Tendencies 33 år in i karriären skulle slå till med ett av sina bästa album? Ett styrkebesked som heter duga och utan tvekan årets bästa album!
Bästa spår: The New Degeneration

2. Testament – Brotherhood of the Snake
Chuck ”Fuckin’” Billy! Mannen besitter en sådan mäktig och kraftfull stämma så mina högtalare nästan springer och gömmer sig av rädsla. Lägg där till ett benhårt låtmaterial som utan problem krossar de övriga i den stora fyrklövern med amerikanska thrashband. Testament har aldrig gjort mig besviken men detta är lätt deras starkaste giv sedan mästerverket The Gathering. Metallica sitter åter igen på avbytarbänken och undrar varför inte de också kan vara så här bra.
Bästa spår: Brotherhood of the Snake

3. Sodom – Decision Day
Tyskarna gör en sällan besviken och deras nya album Decision Day är thrashondska av bästa snitt. Tom Angelripper låter som Hin håle själv och riffen de levererar är ren djävulskap. De mer inbitna fansen lär nog inte hålla med mig men jag anser att Sodom är bättre nu än när det begav sig på åttiotalet.
Bästa spår: Caligula

4. Airbourne – Breakin’ Outta Hell
Mina favoriter i Airbourne fortsätter att leverera energisk och hård rock’n’roll utan pardon. De försöker inte uppfinna någon ny genre och de skiter i om folk jämför dem med massa andra band för de själva är bara ute efter tre saker – att ha kul, dricka bira och lira rock’n’roll. Inga konstigheter alltså trots att de nu har försökt sig på att variera sina låtar lite. Bland annat en ganska tydlig ”stöld” från inga mindre än Audioslave. Men alla som lånar från Audioslave får tummen upp i min bok.
Bästa spår: Rivalry

5. Joe Bonamassa – Blues of Desperation
Bluesens superstjärna och en av musikbranschens med produktiva snubbar håller en löjligt hög nivå på allt han släpper ifrån sig. Nya studiogiven är inget undantag men den gode Bonamassa borde börja lära sig hur han skall presentera låtordningen på sina album. B-sidan är nämligen oftast svagare och varför avsluta med en ballad? Oavsett så är Blues of Desperation ett hejdundrande album och den där bergsklättrarlåten, ojojoj.
Bästa spår: Mountain Climbing

6. Jeff Healey – Heal My Soul
Att populära artisters arv mjölkas efter deras bortgång är inget ovanligt men att det blir så här lyckat är oerhört sällsynt. De som har satt i ihop detta varma album med den salige Jeff Healey kan enbart ha drivits av kärlek för hela utgåvan andas genuinitet. Att en av den moderna bluesens största namn dessutom har lämnat efter sig ett knippe fantastiska låtar är ju naturligtvis den viktigaste komponenten. Här finner vi nämligen några av gitarristens starkaste stunder i karriären och det är som om att han aldrig har lämnat oss.
Bästa spår: Temptation

7. Brant Bjork – Tao of the Devil
Den coolaste katten i öknen heter Brant Bjork och även om hans nya giv inte är hans starkaste så är det ändå förbannat bra. Det är inte många som kan skapa så här fuzzigt go, svängigt gungande och härligt småflummig ökenrock. Bara att öppna en kall, luta sig tillbaka, sluta ögonen och drömma sig iväg till torrare breddgrader.
Bästa spår: The Gree Heen

8. Drive-By Truckers – American Band
Dessa sydstatsrockveteraners album har alltid varit politiskt laddade men så här i Trump-tider så har de tagit i än mer. Det gör att musikens aura känns lite mörkare än vanligt men det är fortfarande jordnära och svängigt med starka melodier. Nu väntar vi med spänning på bandets spelning på Pustervik i början på Mars.
Bästa spår: Surrender Under Protest

9. Vokonis – Olde One Ascending
Det är inte var dag man kan peta in ett band från hemstaden Borås på årsbästalistan. Men albumdebuterande Vokonis mullrar rakt in på listan med blytung doom/stoner som har gett eko även ute i den stora fuzzvärlden. Att de tillber Sleep och prisar Iommi hörs tydligt då det är tungt, malande, gungande och benhårt men samtidigt omvälvande och omfångsrikt. Med en förkrossande ljudbild och starka låtar så har Vokonis presenterat sig med avtryck och deras framtid känns oerhört spännande att få följa.
Bästa spår: King Vokonis Plague

10. Svvamp – Svvamp
Tillhör du de som sörjer att Graveyard gått i graven (häpp!)? Hav förtröstan för i Sverige ploppar de så kallade retrorockbanden upp som svampar ur jorden (häpp igen!) och albumdebuterande Svvamp kan kanske lindra din saknad. Med jordnära sjuttiotalsrock, rätt ljudbild, en härlig närvarokänsla och god variation så gungar de sig in på topp-tio i år.
Bästa spår: Blue in the Face

Årets Jäv:
Det är några år sedan det delades ut pris i denna kategori men nu är det dags och det blev en delad förstaplats (som alltid så klart)! Priset går till det eller de band som har släppt ett album under året men som inte får vara med på topplistan av den enkla anledningen att de är vänner till undertecknad. Efter många år som hobbyjournalist så har jag lärt mig att det är svårt att vara objektiv när det är ens vänner man skall tycka till om. Så därför har de fått en egen kategori och årets vinnare är:

Assassin’s Blade – Agents of Mystification – Heavy/speed metal av klassiskt snitt
Void Moon – Deathwatch – Episk, tung och melankolisk doom metal med goa riff

Årets konsert: Dia Psalma, Asta Kask & De Lyckliga Kompisarna på Pustervik
I slutet på året så bjöd Close-Up Magazine upp till punkdans runt om i landet med för mig gamla ungdomshjältar i form av Dia Psalma, Asta Kask och De Lyckliga Kompisarna. En kulen torsdagskväll i November nådde turnépaketet ett slutsålt Pustervik i Göteborg och en något överförfriskad, men lycklig, undertecknad åkte efteråt hem i den snökaotiska natten med ett brett leende. Det var trångt, det var svettigt och det var tre intensiva konserter på en och samma kväll. Jag hade aldrig sett varken Asta Kask eller DLK live tidigare så det var stor lycka när man äntligen fick skråla med i låtar som Ringhals Brinner, Dom Får Aldrig Mej, Egon och Ishockeyfrisyr. Att Dia Psalma, ett av de viktigaste banden under min uppväxt, sedan avslutade lika övertygande som alltid var som grädde på moset. Utan tvekan årets bästa konsertupplevelse!

/Ulf Classon

Årsbästalistan 2016 av Peter Dahlberg.

Jaha, då ska man skrapa ihop ännu ett musikår. Som vanligt har det bjudits på många bra låtar. Eftersom jag är en låtmänniska bryr jag mig inte om att plåga mig genom hela album där de flesta låtar ändå är ren utfyllnad. Jag föredrar samlingar där man passar ihop låtarna till en egen liten magisk värld och där man själv håller i trådarna. Tänkte presentera mina 18 favoritlåtar från 2016. Det är ingen ordning utan alla är typ lika bra fast på sina egna sätt.

rhapsody-of-firetheocracyserious-black

  1. Rhapsody Of Fire – Winter´s rain

En episk pärla med diabolisk omen-touch. Älskar stråkpartiet och körerna.

  1. Theocracy – Ghost ship

En modern metal-klassiker åt power metal-hållet. En refräng att mörda för!

  1. Serious Black – As long as I´m alive

Fartig modern metal med Urban Breed i högform. Godis!

  1. Evergrey – Passing through

Också modern metal med lite eftertänksam ton. Mycket bra!!

  1. Sonata Arctica – Closer to an animal

Finländarna vill också att vi stannar upp och tänker till lite. Videon hade premiär när jag var på Gotland i somras så jag spelade den om och om igen där. Älskar den!

  1. Volbeat – For evigt

Denna låt var populär på årets Sweden Rock Festival. Spelades lite överallt och även av undertecknad. Grym låt och härliga minnen!

  1. Kansas – With this heart

Visst. Det är inte Steve Walsh som sjunger. Bara nästan. Men en jävligt bra låt hur som helst!

  1. Haken – The endless knot

Briljant att korsa Skrillex med modern rock-prog. Tidlös!

  1. Fates Warning – Seven stars

Modern pop-prog-metal när det är som bäst. Så jäkla bra!

  1. Sabaton – Blood of Bannockburn

För glad fick man läsa i någons recension. En riktig partyröjare om ni frågar mig.

  1. Hammerfall – Dethrone and defy

Tack för denna heavy metal-pärla i gammal god anda!

  1. Freedom Call – A world beyond

Jodå, käck värre men ack så bra! Deras bästa skiva hittills!

  1. InnerWish – Modern Babylon

Årets fynd! Hoppas verkligen att de får fortsätta att göra skivor. Klassisk hårdrock med anda av både Astral Doors och Dio!

  1. Grand Magus – Freja´s choice

Älskar inledningen och de melodiska gitarrerna längre in i låten. Klassiker!

  1. Bombus – Head of lies

Gillar att de har så egen särpräglad stil. Bra låtar också, som denna.

  1. Shakra – Hello

Modern och poppig hårdrock av högsta kvalitet.

  1. Primal Fear – Don´t say you never been warned

Yummy! Låten som Judas Priest önskar att de hade skrivit och spelat in.

  1. Vega – Ignite

Ett engelskt melodiskt rockband på uppgång.

 

Där har ni en liten slice av mitt musikår 2016. Ser fram emot 2017 och där går en dröm i uppfyllelse redan i slutet av februari när Unruly Child släpper nytt. Mark (Marcie) Free är en av mina absoluta favoritsångare så det kommer bli en högstund som sträcker sig resten av året.

Årets konsert får bli Twisted Sister på Sweden rock festival. Framförallt den magiska fika-pausen!

Årets gubbe får bli jag själv som gick och blev 50 år. En traumatiserande händelse!

Vill även passa på att ägna en tanke till alla de musiker som gick ur tiden 2016 – David Bowie, Prince, Keith Emerson och många fler. God bless you and thanx for sharing with us!

Hoppas att världen snurrar fortfarande när det är dags att summera 2017. Försök att se ljust på livet och glöm inte att sprida så mycket positiv energi ni bara orkar. Vem vet, ni kanske räddar livet på någon som bara behöver ett leende från någon annan vid just det tillfället!

 

Peter Dahlberg

Årsbästalistan 2016 av Daniel Reichberg

Årets artist: ROINE STOLT

”Invention of Knowledge” (Anderson/Stolt) och ”Dårskapens Montoni” (Kaipa Da Capo) – två storverk SAMMA ÅR. Därtill DVD med Steve Hackett och ett omnämnande bland progrockens 15 bästa gitarrister i branschbibeln Guitar World. Uppsala progs!

 

Årets utrikiska återförening: ANDERSON RABIN WAKEMAN

Det tog låååång tid av kontakter, planer och förhandssnack, men nu är de tre före detta Yesmedlemmarna ute på vägarna och sopar halvt mattan med dagens version av moderbandet. I mars väntar Hammersmith Apollo på mig och polarna.

 

Årets svenska återförening: MISERY LOVES CO

Deras antifascistiska industrimetall är svåremotståndlig, särskilt som den görs av ett kanongäng, live, och jag dessutom verkar ha kommit ikapp.

 

Årets livealbum: THE BEATLES AT THE HOLLYWOOD BOWL

De mest överdrivna publikljuden bortrensade; kvar finns världens bästa band på sin livemässiga höjdpunkt.

 

Årets utrikiska nykomling: ELEPHANT PLAZA

Gilbert Marshall hoppade av från Magic Pie, startade eget, och ljuvligt blev det. Progrock i grunden, men även mycket metal, mycket mjukt, mycket modernt och MYCKET melodiöst. Heja, Gilbert!

 

Årets svenska nykomling: BRIDGE TO MARS

Om nu ett band som planerats i år å dar kan betraktas som nykomling? Hur som helst bjuder trion på årets bästa bluesrocksväng. Jocke Marsh skrytspelar precis lagom klurigt, gör varje pricksäker gitarrslinga till en vital del av de väldigt 70-taliga låtarna, och till på köpet sjunger han skitbra. ”Nästan som Glenn Hughes!”, vilket han själv utropade.

 

Årets DVD : ACT ”Trifles and Pandemonium”.

En verkligt proffsig upptagning över sydsvenskarna som gjort årtiondets comeback. Sedan blev jag lite rörd över att tackas bland ”personer som betytt mycket”. My pleasure, boys! Er vansinnigt gripande musik – ELO och Dream Theater på samma gång – KRÄVER största möjliga geografiska spridning.

 

Årets djur: Elephant Plaza, Shaman Elephant, Der Elefant, Future Elephants?

Från vilken savann har dessa stadiga kreatur importerats?

 

Årets konsert: QUEEN + ADAM LAMBERT på Sweden Rock Festival

Kanske lite fusk med DET låtmaterialet, men de angrep detsamma med full attack, arrogans och djupaste respekt. Brian May var en stjärna som vanligt, och Adam Lambert tog för sig urläckert skitfjolligt av utrymmet utan att nånsin missa underdånigheten inför salig Freddie Mercury. Men hjälten för mig var Roger Taylor, som inför ”A Kind of Magic” reste sig från trummorna och sjöng sin egen låt så hjärtesnörpande ljuvt. Sen spelade han trumsoloduell mot sin egen son. Enda 2016-giget som fick 10/10.

 

Årets studiolåt: KAIPA DA CAPO: TONERNA

Roine får kliva åt sidan, för det är faktiskt Max Lorentz som har skapat denna dunderläckra 18-minutare, med tänkvärd text samt alla progens danser, stadier och fallerullor. Coolt också att det förekommer solosång av både Max, Roine och Michael Stolt. Slutet är ett knaskalas, med en sån där spjuver återkomst à la Strawberry Fields Forever. Och nog var det väl så att Roine hittat på en hel del arrgimmicks?

 

Årets livelåt: KING CRIMSON – STARLESS

Jakko M Jakszyk sjöng så förtvivlat vackert, och sedan under Robert Fripps ledning gick de tre trummisarna – allra främst favoriten Pat Mastelotto – bärsärk över sina slagverk. Var man inte hundra överlycklig som person, så kom tårarna. De kanske kom för er glada, också?

Jag tackar åter Janne, som fick fram en plåt åt mig, dagen innan giget på Filadelfiakyrkan.

 

Årets upptäckt: BOB DYLAN

Jovisst har jag hört hitsen, och mycket utöver det, genom åren. Men det behövdes ett nobelpris (och en Jeppe Hammarström) för att sätta sparken i min röv. Bästa låten? Jag har ju inte hunnit med alla skivor än, men en kvalificerad gissning är ”It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding)”.

 

Årets TV-serie: ALLT OM SVERIGE

Tävlingarna är spännande, man går lätt in och börjar heja på deltagarna (min favorit Sarah vann!), och så är Anders Lundin en toppenprogramledare, som lär jänkarna om deras fädernesland via goda portioner humor och ordentliga stunders gravallvar.

 

Årets radioserie: SPANARNA

Alltid. Kommer den någonsin att besegras?

 

Årest sporthändelse:

Ny kategori som kom med enbart för att (såklart) Sirius gick upp i allsvenskan!

 

Årets intervjuobjekt: GRAHAM BONNET

Tre gånger. Förtjusande karl. Hans nya platta blev ännu bättre på kuppen.

 

Årets besvikelse: MAR…

Nej, det här ska vara en POSITIV genomgång av året!

 

Årets linguistiska avbräck: TRETTIOÅRIGA KRIGET

Saltsjöbadarna släppte ett album på engelska, och med den äran.

 

Årets återutgåva: JETHRO TULL – ”STAND UP”

Med tanke på alla Tull-återutgåvors enormt detaljerade och underskönt bildsatta tjockböcker, fortsätter de sitt segertåg som återutgåvornas kejsare. Den här gången medföljer även popup-gubbarna från original-LP:ns utvik.

 

Årets musikbok: ”FRÅN ABBA TILL MONICA Z”

Nej, inte BARA för att jag är med och skriver, utan för att alla dessa 377 hyllningar av svensk musikkonst – från Evert Taube till Bathory – är så rysligt välskrivna och påhitta av de femton författarna. Fast det är klart, du börjar ju givetvis med Damien, Boppers och Spellbound. Och Flower Kings och ACT. Och Schytts.

 

Årets skönlitteratur: DIMITRI GLUCHOVSKIJ – ”FUTURE” (svenska översättningen)

Jag har bara hunnit genom drygt halva tegelstenen, men är återigen gastkramad av denne blomstrande dystopiker. Berättelsen må utspela sig utanpå jorden istället för under jord, men den är inte ett dugg mer upplyftande än ”Metro 2033” eller ”Metro 2034”.

 

Årets musiknyhet: Att Ayreon faktiskt ska spela live.

 

Årets rykte: Att Rick Parfitt, Alan Lancaster och John Coghlan ska börja lira ihop.

 

Förhoppning inför 2017 (tänkbar): Att Ritual tar och blir klara med den där jävla skivan!

 

Förhoppning inför 2017 (rätt så tänkbar): Att jag under året uppträder med egen musik (känns mer troligt än egen platta).

 

Förhoppning inför 2017 (inte så tänkbar): Numera kan vi nog glömma en återförening av klassiska femmanna-Genesis.

 

Årets nyårskål for absent friends: KEITH EMERSON, GREG LAKE, DAVID BOWIE, PETER ERICSON

 

suedegrahambonnetbandbookcddarskapensmonotoni

De 50 bästa albumen:

1. SUEDE – NIGHT THOUGHTS
2. GRAHAM BONNET BAND – THE BOOK
3. KAIPA DA CAPO – DÅRSKAPENS MONOTONI
4. HAMMERS OF MISFORTUNE – DEAD REVOLUTION
5. MEGADETH – DYSTOPIA
6. ANDERSON/STOLT – INVENTION OF KNOWLEDGE
7. ELEPHANT PLAZA – MOMENTUM
8. TRETTIOÅRIGA KRIGET – SEASIDE AIR
9. BRIDGE TO MARS – BRIDGE TO MARS
10. VAN DER GRAAF GENERATOR – DO NOT DISTURB

11. OPETH – SORCERESS
12. GLENN HUGHES – RESTORATION
13. DAVID BOWIE – BLACKSTAR
14. KARMAKANIC – DOT
15. GRAHAM NASH – THIS PATH TONIGHT
16. THE CLAYPOOL LENNON DELIRIUM – THE MONOLITH OF PHOBOS
17. SPIRITUAL BEGGARS – SUNRISE TO SUNDOWN
18. MÅRRAN – AP-IX
19. SHAMAN ELEPHANT – CRYSTALS
20. VÄRTTINÄ – VIENA

21. BIG BIG TRAIN – FOLKLORE
22. LUCIFER’S FRIEND – TOO LATE TO HATE
23. JEAVESTONE – HUMAN GAMES
24. FROST – FALLING SATTELITES
25. SEVEN IMPALE – CONTRAPASSO
26. FATAL FUSION – TOTAL ABSENCE
27. CIRCA – VALLEY OF THE WINDMILLS
28. MOTORPSYCHO – HERE BE MONSTERS
29. DREAM THEATER – THE ASTONISHING
30. RIKARD SJÖBLOM – THE UNBENDABLE SLEEP

31. WHITE DENIM – STIFF
32. STICK MEN – PROG NOIR
33. HAKEN – AFFINITY
34. THE SYN – TRUSTWORKS
35. DESTINY – CLIMATE CHANGE
36. FUTURE ELEPHANTS? – FUTURE ELEPHANTS?
37. THE CULT – HIDDEN CITY
38. STATUS QUO – AQUOSTIC 2: THAT’S A FACT!
39. ABC – THE LEXICON OF LOVE II
40. MERIT HEMMINGSSON – MERIT

41. METALLICA – HARDWIRED TO SELFDESTRUCT
42. ASTRAKHAN – ADRENALINE KISS
43. ASOKA – BARA KÖR PÅ
44. SANTANA – IV
45. THE MUTE GODS – DO NOTHING TIL YOU HERE FROM ME
46. THE ROLLING STONES – BLUE AND LONESOME
47. WHEEL IN THE SKY – HEADING FOR THE NIGHT
48. BADGE – IF IT HURTS IT MUST BE RIGHT
49. RIKARD Z – I CAN DO WITHOUT LOVE
50. DIMMA – DIMMA ÖVER EKEBY

Kaipa på vinyl.

Kaipa 8/10
Inget nytt under solen 9/10
Solo 8/10

tempusfugitrecords

(Tempus Fugit)

****ENGLISH VERSION BELOW****

Det är som en tanke, att de tre första Kaipa-skivorna utges på LP exakt samtidigt som tre av originalmedlemmarna – Tomas Eriksson, Ingemar Bergman och Roine Stolt – är aktuella med sitt splitter nya Kaipa Da Capo. Sistnämnda konstellation är dessutom tänkt som en direkt fortsättning på dessa tre album, och som vi ska höra är jämförelsen inte oäven.

kaipa-1web

Den självbetitlade debuten gavs ut 1975 och är på alla sätt en typisk 1975-skiva. Från Stolts tidstypiska omslagsmålning till det mestadels Hans Lundin-skrivna musikinnehållet får vi en mäktig, naturromantisk rockmusik med filosofiska texter. Notera särskilt den så vackra folktonen i ”Skogspromenad” eller den österländska jazzrocken hos ”Förlorad i Istanbul”. Kaipa ställs ofta intill sina brittiska genrebröder i Yes eller Genesis (”Oceaner föder liv” är närmast övertydligt Genesis-influerad), men jazzådran och folktonen gör Kaipa helt unika. Det tydliga trolska elementet skänker rentav paralleller till Uriah Heep, även om nu Hans Lundin trakterar en långt renare och mjukare orgel än den som Ken Hensley spelade.

kaipa-2web

Inget nytt under solen”, så. Enligt många, Kaipas allra största klassiker. Här kan man på ett ungefär tala om en sida Lundin och en sida Stolt. Titelspårets (med vinylskivans återkomst kan vi nu åter tala om just spår) målande lyrik pekar rakt mot The Flower Kings, slutets gitarrsolo spelades faktiskt av blomkungarna under deras första period. Men Lundins magnum opus, den tjugo minuter långa ”Skenet bedrar” är troligen Kaipas allra mesta klassiker. Ända in i Kaipa Da Capos moderna tider har detta verk – komponerat av en ex-medlem – öppnat konserterna. På något sätt känns textens revolt mot överheten än mer relevant idag än i det 1976, då albumet ursprungligen gavs ut.

Här måste förresten en eloge gå till Tomas Eriksson, som under hela skivan attackerar basen som vore han Chris Squire. För övrigt Erikssons sista Kaipaskiva på mycket länge.

kaipa-3web

Till ”Solo” (1978) hade Mats Lindberg anslutit sig på bas och Mats Löfgren på sång, och nu är det Stolt som gör den mesta musiken. Albumet tycks vara något av en favorit för dagens Stolt, då flera låtar (”Total förvirring”, ”Sist på plan”…) är givna på nutida KDC-setlistor. ”Sen repris” och ”Frog funk” låter å sina sidor som Queen på svenska (piano à la Freddie Mercury och stämgitarrsolon som är Brian May upp i dagen), men min storfavorit blir i slutändan Hans Lundins vemodigt finstämda ”En igelkotts död”. Här är vi inte fjärran Pink Floyd. Vemodigt är också att denna återutgåva sammanfaller med Mats Löfgrens tragiska bortgång.

Mer information: Samtliga LP-skivor ligger i utviksomslag med bilder och låttexter, och med följer ett pappersark med ännu mer bilder samt historien bakom varje skiva på engelska. Dessutom medföljer varje skiva även på CD, inklusive bonusmaterial. Här är ”Inget nytt under solen” intressantast, då den innehåller fyra engelskspråkiga låtar, hämtade från en tänkt utrikeslansering och talande för varför somliga liknar Kaipa vid Genesis. En sak till: första upplagan skivor ges ut på tjusig, färgad vinyl.

Varm musik i varm ljudskrud. Och framför allt ett stycke svensk musikhistoria.

*****

It’s like a thought, that the first three Kaipa albums are being reissued on LP at exactly the same time as three of the original members – Tomas Eriksson, Ingemar Bergman and Roine Stolt – launch their brand new Kaipa Da Capo band. The latter constellation is designed as a direct continuation of these three albums. As we will hear, that the comparison stands.

kaipa-1web

The self-titled debut was released in 1975 and is in every way a typical 1975 record. From Stolt’s cover painting to the mainly Hans Lundin-written musical content, we get a powerful, natural romantic rock music with philosophical lyrics. Note in particular the beautiful folk tone of ”Forest Walk” or the oriental jazz rock of ”Lost in Istanbul”. Kaipa are often placed next to their British brothers of Yes or Genesis (”Oceaner föder liv” is extremely similar to Genesis), but the jazz and folk vein make Kaipa completely unique. An element of magic even evokes parallels with Uriah Heep, although Hans Lundin presents a far cleaner and softer organ than the one Ken Hensley played.

kaipa-2web

Over to ”Inget nytt under solen”. According to many, this is Kaipa’s greatest classic. Here, we can roughly speak of one side Lundin and one side Stolt. The title tracks’ (with vinyl’s return, we can again rightly talk about tracks) colorful poetry points straight at The Flower Kings; the ending guitar solo was actually played by the flowery men during their early days. But Lundin’s magnum opus, the twenty-minute ”Skenet bedrar” is probably Kaipa’s biggest classic. Even in the modern days of Kaipa Da Capo, this piece of work – composed by an ex-member – opens each concert. Somehow, the lyrical revolt against authority is more relevant today than in 1976, when the album was originally released.
By the way, praise goes out to Tomas Eriksson, who throughout attacks the bass as if he were Chris Squire. Moreover, this is Eriksson’s last Kaipa album in a very long time.
kaipa-3web

For ”Solo” (1978), Mats Lindberg joined on bass and Mats Löfgren on vocals; now Stolt writes most of the music. The album seems to be something of a favourite for today’s Stolt, as several songs (”Total förvirring”, ”Sist på plan”…) are staples on contemporary KDC setlists. ”Sen repris” and ”Frog funk”, on the other hand, sound like Queen in Swedish (piano à la Freddie Mercury and harmony solos Brian May-style). My favourite tune is however Hans Lundin’s sad and delicate ”En igelkotts död”. Here, we are not far from Pink Floyd. Sad is also the fact that this rerelease coincides with Mats Löfgren’s tragic death.

More information: All LP’s lie in foldout covers with photos and lyrics, and contain sheets with even more pictures and the story behind each album in English. Also included is each disc on CD, containing bonus material. “Inget nytt under solen” is the most interesting one, as it contains four songs in English, taken from a supposed foreign launch and explaining why some find Kaipa and Genesis similar. First edition LP:s are on fancily colored vinyl.
This is warm music in a warm cloth of sound. And above all, a piece of Swedish music history.


Daniel Reichberg

 

Sonic Train Studios report – Critical Solution.

(Interview with Christer, Eimund,Egil & Bjørnar )

Vocals & Guitar: Christer Slettebø
Guitar: Bjørnar Grøsfjell
Bass: Eimund Grøsfjell
Drums: Egil Mydland

 

sonictraincriticalsolution1601

 

Band Info:

Formed in Helleland, Egersund, Norge 2005.

Discography:
Evidence Of Things Unseen (ep) (2011)
Evil Never Dies (2013)
The Death Lament (single) (2014)
Sleepwalker (2015)

Style: Metal

Influences: Metallica,Testament, Mercyful Fate, King Diamond

Hemsida: https://www.facebook.com/CriticalSolution/

MySpace:http://www.myspace.com/Csolution

 

Album Info:

Album title: (t.b.a.)
Tracks recorded:
14 (inc 2 covers)
On the album:
14
Songwriters:
Slettebø/Mydland. Grøsfjell/Grøsfjell
Time in studio:
Recording: Feb 20-29th 2016. And then back in August for the rest.
Mixed:
March 2016
Produced by:
Andy La Rocque
Mixed by:
Andy La Rocque
Mastered by:
Andy La Rocque
Record Label:
Sleepwalker was released on Punishment 18, while this record we hope to have another Record Label releasing it.
Artwork:
Has not been done yet, but ofcourse it will be Mario Lopez
Release date:
We hope for 2016.
Video:
In the planning and will hopefully see the light of day soon.

 

 

sonictraincriticalsolution1602

Q&A:

Any pressure to follow up Evil Never Dies & Sleepwalker that got great reviews world wide?
Chris: 
When we recorded Sleepwalker and was set to release it, yes we felt the pressure.
The worst review for Sleepwalker was 8/10 so that pressure have now moved to the next one, but I still think it’s the best record we have ever made! (the new one that is)

What is the story on the new album?
Egil:
Cant really Say that much yet. It is definetly the best story yet, and you may meet some people from previous album, even one from both our previous records!

What is the biggest difference on this new album and Evil Never Dies & Sleepwalker?
Eimund:
Sleepwalkers big difference was the songs. Evil was Thrash from start to end, but Sleepwalker had more variety. Acoustic guitar, Clean guitar, a ”Ballad” if you will.
Bjørnar:
The next album have gone even further in differences. It is still Horror Thrash, but with a lot of inputs. Instuments never used by us before and so on.

Which of the new songs are you looking forward playing live the most?
Christer:
Probably intro, Lawless Whiskey, Kluvning and Bjeffefant (which are working titles of course) .

You have been working in Varberg & Sonic Train Studios since 2011. Does it feel like a second home by now?
Christer:
To me it feels like our first home. We have been here twice a year since 2011, which is awesome, and we hope to keep it that way for sure.
Egil:
First home for sure. The magic in this studio is electric!

What is the best things about working in Varberg and with Andy again?
Christer:
Like always it is the amazing chemistry and friendship we have going on. Work gets done even if there is a lot of goofing around.
The best thing is to be back and working again and creating awesome music.

Any guests on the album?
Yes! We just had a major hero of ours in for some guesting and as it is right now, I hope for a total of three guests on the coming record.
Who, you will have to wait and see, but they are all so talented and highly respected musicians!

You toured with W.A.S.P. in the fall of 2015 in Sweden and Norway. What was the highlights of the tour?
Chris:
Well it sure was not Blackie haha! The highlights was the energy from the crowd, especially in Norway playing direct support meaning about 1000 people in fron of us.
Meeting all the people after the show, wanting a photo or a signature etc. Also just being out playing music live with your best friends and meeting new people is awesome.
Especially the guys in Dynazty that taught us a lot. Its good to be out there learning and just having the time of our lives!

What is the best and the worst part of touring?
Egil:
The best part was to be on tour and having large crowds, and meeting new fans everyday.
Chris:
The worst thing was the divaness of Blackie, simple as that. Michael Denner has a saying that, the nicest people in this business is the best players in the business, well he is damn right.
Needless to say Blackie was nowhere near nice, BUT a magnificent tour it sure was!

Touring plans for 2016?
Eimund:
Still in progress, as we really have to finish this ongoing record, but we really hope to get out there this year!

What was the latest cd you bought?
Christer:
Ugly Kid Joe – Uglier than they used ta be
Egil:
Slash-World On Fire
Eimund:
Social distortion – Between heaven and hell
Bjørnar:
Beth Hart-Better Than Home

What is the best concert you’ve been to?
Christer:
King Diamond at Sweden Rock 2012! Insane power and magic onstage and all the guests etc. Also worth to mention is Ugly Kid Joe in Oslo in 2013.
Egil:
Iron Maiden Bergen 2014 Maiden England. The best production and the best songs live i have ever seen.
Eimund:
Probably Slash with friends at Quartfestivalen Norway 09. First big concert, 30 degrees, cold beer and Ozzy Osbourne with a water cannon.
Bjørnar:
Bon Jovi (Egil, kå årstall va d?) Sold out Ullevål stadion, 30000 people, lots of rain in between the sun, played for almost 3 hours, amazing experience.

Favourite movie?
Christer:
The Woman in Black, Pick of Destiny, Dumb and Dumber .
Egil:
The Lord of the Rings: Return of the King.
Eimund:
I’m always back and forth between some movies, but maybe Shawhanks Redemption. Book.
Bjørnar:
Cast Away

Favourite book?
Christer:
Duff McKagan ”How to be a man”!
Egil:
The Hobbit
Eimund:
Haven’t read that many, but maybe Hurmaava joukkoitsemurha (Charming mass suicide) by Arto Paasilinna. Very funny
Bjørnar:
Hodejegerne, Jo Nesbø.

And what bands would you like to tour with?
Christer:
King Diamond, Denner/Shermann, Ugly Kid Joe, Volbeat, Testament
Egil:
Iron Maiden, King Diamond, Denner/Shermann, Metallica
Eimund:
King Diamond, Denner/Sherman, Ugly Kid Joe, Volbeat
Bjørnar:
Volbeat, Ugly Kid Joe, King Diamond, Denner/Sherman, and many more

 sonictraincriticalsolution1603

Critical Solution comments:

Sonic Train Studios:
The best place on earth, in the best city on earth. The thing is that Andy keeps investing in stuff and the studio keeps getting better and better, which i thought were impossible.
When i build a house it will be design to look like the studio hah!

Andy La Rocque:
The smartest and best producer we could dream of. Tons of ideas.
When we ogo to the studio to start recording we always have a vision, but then it becomes a million times better just because he’s producing.
The fact that he is the best guitar player in the world does not hurt either.

Varberg:
Everything is perfect. Food, drinks, streets, absolutely nothing negative to say about it.
All the people we meet are so nice. Many cool locations, like for example the fortress!

 

sonictraincriticalsolution1604

 

sonictraincriticalsolution1605

 

Andy Flash Report 27/2-2016

Årsbästalistan 2015 från Jukka Paananen.

årslistor 2015web

1 Magic Pie – King for a day

Med en trollbindande blandning av klassisk progrock och progmetal är norska Magic Pie inte bara kungar för en dag, de är The Kings of 2015!

2 Europe – War of kings

Jag har aldrig hört Europe spela bättre än de gör på War of Kings och albumet är deras bästa sedan Wings of Tomorrow (1984).

3 Bachman – Heavy blues

Årets återkomst alla kategorier! Randy Bachman är i kanonform och rytmsektionen är rena rama The Who-dynamiten.

4 Walter Trout – Battle scars  

Bluesrockveteranen Trouts andra album om sin kamp mot döden och i Battle Scars ger han en levande och hårt rockande skildring om sina strider.

5 Thunder – Wonder days

Inför sitt 25-årsjubileum drämmer engelska Thunder till med en nostalgitripp som återskapar den smittande övertygelsen från gruppens klassiska period.

6 Blackberry Smoke – Holding all the roses

I mer än ett decennium har Blackberry Smoke förfinat sin sydstatsbrygd på americana, country och rock. Holding all the Roses är ett finfint Black Crowes-substitut.

7 Beardfish – +4626-comfortzone

Som en elegantare och mindre vimsig variant på Bigelfs praktfulla fjolårsalbum Into the Maelstrom.

8 Doris Brendel And Lee Dunham – Upside down world

En hejdlöst eklektisk rockplatta med ljuvliga vibbar från främst Kate Bush och Heart.

9 King King – Reaching for the light

Ta lika delar kung Paul Rodgers och kung Robert Cray så har du King King.

10 Winery Dogs – Hot streak

Audioslave, Black Country Communion och Chickenfoot är supergruppernas ABC. Med smakfull virtuositet överbryggar Winery Dogs dessa och det låter hur fränt som helst.

11 Palace Of The King – White bird/burn the sky

Gillar du Rival Sons och Wolfmother så kommer sannolikt även du att fastna för dessa australier.

12 Michael Schenker´s Temple Of Rock – Spirit on a mission

Wow, gitarrgeniet låter fokuserad igen. Dags att återvända till moderskeppet för ytterligare en episod av Michael Schenker´s Flying Circus.

13 UFO – A conspiracy of stars

Phil Mogg är världens mest underskattade sångare och frontman och alltjämt kapabel till stordåd. Skulle vara spännande att höra ett nytt samarbete med den återigen inspirerade Schenker.

14 Buddy Guy – Born to play the guitar

Inte fan kan man höra att Buddy Guy fyller åttio i sommar. Vital och variationsrik blues med coola gästinhopp.

15 Beth Hart – Better than home

Galabluesdrottningen klarar sig alldeles ypperligt utan Joe Bonamassa och Kevin Shirley.

16 Iron Maiden – Book of souls

Iron Maiden har egentligen inget kvar att bevisa men bjuder ändå på en ståtlig trippel lp med extra allt.

17 Def Leppard – Def Leppard

Def Leppard gör som Queen på åttiotalet – låtar med hitpotential i en stilmässigt överrumplande variation utan att för den skull förlora sig själva.

18 Robben Ford – Into the sun

Into the Sun fångar Robben Ford på höjden av hans artistiska bana. Han är pigg och nyfiken, full av självförtroende och laddad med kreativ energi.

19 Sonny Landreth – Bound by the blues

Även om jag tycker att han var bättre i John Hiatts band så är Bound by the Blues en fenomenal uppvisning i hur man spelar slidegitarr.

20 Freddy & the Phantoms – Times of division

Danska bluesrockkvintetten Freddy & The Phantoms föder sin musa med rockrevolutionen från skarven mellan 60- och 70-talet och deras tredje album är en levande och underhållande jukebox som sätter kärleken till musiken främst.

 

Jukka Paananen