Ulf Classon – Årsbästalista 2017

TANKAR ANGÅENDE 2017:

Jag tycker det har varit ett ganska konstigt musikår. Eller det känns konstigt på något sätt kanske jag skall säga. Kan det kanske ha att göra med att jag tycker att året har sprungit förbi ovanligt snabbt i min värld? Och det i sin tur kanske hänger ihop med att jag har en ovanligt stor hög med skivor som jag vill kolla upp men helt enkelt inte hunnit ännu? De skivor jag har hunnit lyssna på, hur bra de än må vara, har inte heller de gett mig något riktig superöverraskning. Något som välter en på ända och förändrar hela ens musiklyssnande för någon månad eller två. Något som förtrollar all ens tid och rum. Det har helt enkelt varit jäkligt stabilt av redan beprövade kort. Med det sagt så vill jag även påpeka att det har varit ett väldigt starkt skivår vilket gjorde att årsbästalistan satt hårt inne att mejsla fram. Det var först när polletten damp ner angående min vinnare som bitarna började falla på plats.

Som vanligt är min lista en spretig historia men jag tror samtidigt den visar upp min musiksmak på ett ganska okej sätt. Lite roligt är att min stora hjälte Neil Young lyckades prångla ur sig två olika skivprodukter (inget ovanligt i och för sig) men förkommer inte någonstans på hela listan. Ska jag vara ärlig så tog inte nya, och nyligen släppta, The Visitor mig med storm trots en del pärlor och postuma Hitchhiker räknas väl inte va? Eller? Låtarna på skivans spelade ju in i en enda sittning den 11 Augusti 1976 men albumet släpptes aldrig. Många av låtarna kom sedan att släppas på andra Neil-skivor men det är ju först nu som albumet med de första inspelningarna släpps. Räknas det inte som en ”ny” skiva då? Kanske inte men lite spännande är det dock att tänka i de banorna. Hur som helst, det var ju inte det denna ingress skulle handla om, så låt mig sluta svamla och istället gå vidare med årsbästalistan 2017:

ÅRETS BÄSTA ALBUM:

1. Accept – The Rise of Chaos
The Rise of Chaos känns det som att låtskrivarduon Hoffmann/Baltes börjar hitta tillbaka till den gamla goda känslan. På fjärde albumet med Mark Tornillo vid mikrofonen så låter det nämligen mer klassiskt Accept än tidigare sedan comebacken. En välavvägd blandning mellan smattrande höghastighetsdubbelkaggar och mellantempotunggung kryddat med snygga melodier och ett högklassigt låtsnickeri. Detta kan vara Accepts mest solida album sedan Metal Heart (1985).
Bästa spår: No Regrets

2. Walter Trout – We’re All in This Together
Man skulle kunna tro att fjorton spår och lika många gästartister skulle göra Walter Trouts senaste giv till en spretig historia. Icke då. Trots att han har skrivit låtar med var och en av gästerna i åtanke så finns här inget som tyder på att det är något annat än just ett Walter Trout-album. Att han dessutom har lagt sina sjukdomsproblem och ångesten som hörde därtill bakom sig och nu blickar framåt med ny livslust gör att hans gitarrspel glöder som aldrig förr. Ett av de mest genuina bluesrockalbumen jag har hört på länge.
Bästa spår: She Steals My Heart Away

3. Deep Purple – Infinite
Detta är ett smått fantastiskt album av allas vårat Deep Purple! Melodierna är tillbaka på allvar och här finns en lekfullhet i låtskrivandet som inte funnits i samma utsträckning på ett bra tag. Jag väljer att bortse från The Doors-covern som avslutar skivan. Denna lila version är inte dålig men är fullständigt poänglös på ett studioalbum med Deep Purple. Kan man blunda för denna lilla fadäs och sedan ge skivan tillräckligt med tid att räta ut några skönhetsfel så kan detta vara deras bästa album sedan The Battle Rages On (1993) till och med!
Bästa spår: The Surprising

4. Black Country Communion – BCCIV
Den just nu vassaste supergruppen av dem alla slår också till med sin vassaste giv i karriären. Interna slitningar till trots så är detta det album där de känns mest som ett band. Jag kan ibland tycka att Glenn Hughes ”skriker” för mycket och hade önskat lite mer sång av Joe Bonamassa men man kan inte få allt. Black Country Communions fjärde giv är en tungt rockande sak som borde få alla fans av classic rock att gå i spinn.
Bästa spår: The Last Song for My Resting Place

5. Siena Root – A Dream of Lasting Peace
Musikkollektivet Siena Root slutar inte att överraska. Deras resa från psykedelisk och jammig sjuttiotalsrock till fullfjädrad tungrock någonstans mellan Deep Purple och The Allman Brothers är smått imponerande. De uppfinner knappast hjulet igen men sättet de tar sig an musiken och den nivån de har på låtskrivandet gör dem till Sveriges just nu bästa band.
Bästa spår: Growing Underground

6. IAmFire – From Ashes
Vem hade kunnat tro att årets bästa stoner rock/metal-släpp skulle ha sina rötter i Danmark och med vår egen Peter Dolving på sång? De balanserar de vibrerande fuzzriffen med de psykedeliska ökentonerna som om de vore fastrotade i Palm Desert, Kalifornien sedan födseln. Lägg där till Dolvings skiftande sång som både kan ryta och vara skör på samma gång men också allt där i mellan. IAmFire inte bara överraskade mig, de fullkomligt vräkte mig på ända med denna debut!
Bästa spår: Eyes Wide Open

7. Horisont – About Time
Horisont
gör inte samma album två gånger och deras utvecklingskurva pekar definitivt åt rätt håll även om de aldrig har släppt ett dåligt album. De progressiva inslagen som sakta har vuxit fram börjar nu få allt mer plats och de Rush-osande partierna som får trängas med orgelmelodierna och de medryckande riffen börjar sitta där de ska. De har gått från att enkelt kallas för ”retrorock” till att nu vara en mer svårdefinierad och småproggig avart av den samma. Personlighet och ett eget sound kan man också kalla det.
Bästa spår: Electrical

8. Bonafide – Flames
Med små medel utvecklar tioårsjubilerande Bonafide sin boogierock och bjuder på såväl The Black Crowes-vibbar som soulkänsla på sin sjätte studiogiv. Men älskare av riffrock behöver inte vara oroliga då Flames är precis allt det där man vill ha med Bonafide. Bredbenta riff, medryckande refränger och ett gôtt gung!
Bästa spår: Bottle of Jack

9. Knifven – Brinner
Det är inga konstigheter när Knifven levererar sin andra laddning med högenergisk svensk punk. Högt tempo, medryckande, starka melodier, modet att variera sig samt slagkraftig lyrik. Kort och gott ett fantastiskt trevligt album som alla fans av svensk punk borde kolla upp.
Bästa spår: Pusslet

10. Vokonis – The Sunken Djinn
Ett år efter deras bejublade debut så drämmer Boråstrion Vokonis till med ytterligare ett doomverk av sällan skådat slag. Tyngden är påtaglig och man kan se hur högtalarna vibrerar när deras blytunga fuzz rullar fram. Jag kan tycka att debuten Olde One Ascending känns råare och mullrar lite mer medan The Sunken Djinn har låtar som är något lättare att ta till sig vilket gör den till en perfekt uppföljare. Det är ingen tillfällighet att Vokonis har försatt hela stoner/doom-världen i gungning.
Bästa spår: Blood Vortex

BUBBLARE (I bokstavsordning):

Alice Cooper – Paranormal
– Kanske lite spretig men ändå en samling ruskigt starka låtar.

Black Aces – Anywhere But There
– Aussiepubrock utan krusiduller som jag aldrig kan får nog av.

The Chris Robinson Brotherhood – Barefoot in the Head
– CRB levererar jordnära kråk-rock med lagom mycket rökverk.

Gin Lady – Electric Earth
– Jag hör både Neil Young och Allman Brothers och kan inte klaga.

The Haunted – Strength in Numbers
– Favoriterna levererar krossarthrash som vanligt.

Ironbird – Ironbird
– Black Sabbath och Led Zeppelin förenas i svenska Ironbird.

Mr. Big – Defying Gravity
– Vem hade kunnat ana denna rockfest av ett ”balladband”?

Nekromant – Snakes & Liars
– Raggardoom!

Robert Plant – Carry Fire
– Årets rödvinsplatta levereras av den stilsäkre herr Plant.

Ryan Chrys & The Rough Cuts – Shovel Full of Coal
– Outlaw country när den rockar som bäst!

ÅRETS JÄV: Egonaut – The Omega
Då jag inte betygsätter skivor med band där vänner ingår så vet ni att jag som brukligt utser årets jäv istället och i år är det Egonauts tur att ta hem pokalen! Bandets musikaliska utveckling fortsätter framåt med stadiga steg och har gått från bastardrock till dagens doom’n’roll. Ett ockult skimmer har sänkt sig över soundet och musiken är välkomponerad och varierad. Fans av tung och mörk rock/metal bör kolla upp The Omega med en gång!
Bästa spår: Offerings

ÅRETS COVERALBUM: The Quireboys – White Trash Blues
The Quireboys
tog gamla bluesklassiker och filtrerade dem genom sin patenterade pubrock och resultatet blev en hejdundrande bluesrockfest! De lyckades verkligen att göra låtarna till sina egna utan att tumma allt för mycket på originalets själ. Skivan White Trash Blues hade lika gärna kunnat vinna årets partyplatta om en sådan kategori hade funnits. Hade coveralbum dessutom varit tillåtna på listan med årets bästa album så hade den lätt legat på topp-10.
Bästa spår: Leaving Trunk

ÅRETS EP: Black Stone Cherry – Black to Blues
Till skillnad från The Quireboys så valde Black Stoner Cherry att endast spela in sex spår med bluesklassiker men som de gör det sen! Örhängen med bland annat Muddy Waters och Albert King kläs här i Black Stone Cherry-soundet vilket i sin tur bevisar att gränsen mellan blues och sydstatsrock är hårfin. Ett måste för alla fans av Kentucky-gänget!
Bästa spår: Champagne & Reefer

ÅRETS LIVEDOKUMENT: Joe Bonamassa – Live at Carnegie Hall
Black Sabbath
s sista framträdande och Def Leppards rökare från Detroit i alla ära. Ja listan på riktigt trevliga konsertdokument (på skiva eller visuell media) är i år ganska diger men ingen rår på Joe Bonamassa. Det är kanske inte så mycket fart och fläkt när han intar anrika Carnegie Hall för att framföra sina låtar på akustisk gitarr men ack så snyggt det där. Hela inramningen med ljussättningen, akustiken, medmusikanternas insatser men framförallt sångarrangemangen med körsångarna är så gott som fläckfri. Det är tillfällen som dessa då bluray-formatet kommer till sin rätt och höjer upplevelsen ytterligare ett snäpp.
Starkaste konsertminne: Cello-solot!

ÅRETS KONSERT: Brant Bjork på Sticky Fingers
Legendaren Brant Bjork intog Sticky Fingers scen i September och sedan följde en lektion i hur ökenrock skall framföras och låta. Med fuzzpedalen i botten och ett inrattat ljud som fick inredningen att vibrera så lotsade han oss genom sin karriär på sitt självklara übercoola sätt. Jag stod med ett fånigt leende mest hela tiden och barens drycker rann väldigt lätt. Kort och gott en perfekt kväll och efteråt hade jag en känsla av helhet. Mitt musikaliska liv var komplett och jag behövde inte besöka en enda konsert mer i mitt liv. En helt fantastisk känsla som jag aldrig har känt förut och som jag gärna upplever igen.
Starkaste konsertminne: Att få träffa Brant efter konserten!

TANKAR ANGÅENDE 2018:

Vad händer under 2018 då? Jag som sällan åker på festivaler längre är faktiskt lite bitter över att Sweden Rock Festival redan är slutsålt för jag hade velat se band som Rose Tattoo, Shooter Jennings och Doc Holliday. Men jag klarar mig nog bra ändå då biljetter till bland annat Foo Fighters och The Chris Robinson Brotherhood redan är inhandlade. Speciellt Chris Robinsons lilla brödraskap ser jag fram emot något enormt. Det kan bli årets bästa konsertkväll. Sedan blir det nog också en hejdlöst blöt kväll i hemstaden då punktrion Troublemakers, Mögel och Krösus skramlar loss tillsammans!

I skivväg kommer inledningen av året att präglas att av nyutgåvor från bland annat Tankard och Testament! Äntligen skall jag få spisa The Meaning of Life och The Gathering på skivtallriken! Sedan vet jag redan nu att den nya skivan med Beth Hart och Joe Bonamassa kommer bli ytterst trevlig och både Fu Manchu och Corrosion of Conformity kommer förmodligen leverera tunggung. Fast frågan är om någon kommer kunna slå Saxon 2018? Jag har inte hört nya skivan ännu men är den bara halvbra så kommer den klå alla andra ändå! Om nu inte lille Dirkschneider har hittat tillbaka till storformen med sitt U.D.O. vill säga. Så ja, 2018 har alla förutsättningar till att bli ett trevligt år. Så gott nytt hårdrocksår på er allihopa!

/Ulf Classon

Karl-Göran Karlsson – Årsbästalista 2017

Dags för en årsbästalista igen. Kan tycka att det är väldigt svårt att göra en sån lista med tanke på att det som amatör-recensent i princip är omöjligt att täcka upp allt som utgivits under Artrock-genren under ett år. Man kan ju bara bedöma det man verkligen har lyssnat till och inget annat. Eller som jag själv skulle vilja säga: ”I know what I like, I like what I know!” (om ni förstår vad jag menar).  Årets releaser inom den progressiva rocken har varit många och bra men jag har faktiskt återigen haft svårt att hitta den där riktigt suveräna plattan som slagit alla andra med hästlängder. Det blev alltså mer eller mindre jämnt skägg mellan plattorna högst upp. Nåväl, så här blev det till slut i min lista på de 15 bästa plattorna:

  1. Pain of Salvation: ”In The Passing Light Of Day”

Till och med på årets första plats hamnar en platta som innehåller låtar av rätt så varierande kvalitet och där alltså inte allt är superbra. Men det som avgjorde saken är skivans avslutande närmast episka titellåt. Det är få förunnat att skriva låtar som etsar sig in så hårt och som samtidigt berör en så mycket som denna drygt 15 minuter långa låt. Det är just kombinationen av den oerhört vackra melodin (refrängen) och den faktiskt tämligen allmängiltiga sorgliga texten om livets gång och slutskede (oavsett hemskheterna som Daniel Gildenlöw varit med om) som fullkomligt tar andan ur mig. För mig är det hur musiken berör mig som är det viktiga och inte hur tekniskt skickliga och extrema duktiga musikerna är. Därför vinner detta verk i år. Och jag skall tillägga att det finns många fler jättebra låtar på plattan, bland annat den hjärtskärande ”Angels of Broken Things”.      

  1. Lunatic Soul: ”Fractured”

Den genialiske och skicklige basisten, sångaren och låtskrivaren Mariusz Duda har återigen begåvat oss med ytterligare ett soloverk under namnet Lunatic Soul. Även när det gäller detta verk är det äktheten och känslan i musiken som har tagit denna platta så högt upp i min lista. Även Mariusz har gått igenom svåra prövningar det senaste året genom förlusten av sin gitarrist Piotr Grudzinski i bandet Riverside. Ett ganska så avskalat verk men fullt av njutbart basspel och, kanske framför allt, Mariusz underbara sångröst! En favoritlåt här är den underbara ”A Thousand Shards Of Heaven”. 

  1. The Watch: ”Seven”

Detta underbara italienska band gav under året ut sin sjunde platta som tyvärr (på något sätt) kom lite i skymyndan av andra releaser. Vi svenska progvänner har ju ett särskilt öga till detta band som gärna spelar här. Just därför vill jag lyfta fram denna platta som är minst lika bra som någon av de tidigare utgivna. Lyssna till exempel på den underbara slutlåten ”After The Blast”. Jag älskar deras sätt att bygga sin musik på de stämningar som vi för första gången hörde på Genesis plattor ”Trespass” och ”Nursery Cryme”. En del fnyser lite åt detta och säger att de bara härmar. Så totalt fel de har! Och hur många band bygger inte sina sound på sånt som de hört tidigare? Sen råkar jag älska sången och sångstilen av bandets ledare Simone Rosetti. Jag hoppas vi snart får se dem spela i Sverige igen.

  1. Citizen Kain’s Stewart Bell: ”The Antechamber of Being – Part II: Stories from the Antechamber”

Ni som gillar långa och komplicerade kompositioner baserat på det gamla klassiska symfonirock-konceptet får för allt i världen inte missa plattorna med Citizen Kain’s Stewart Bell. Det här är den andra i en serie av minst tre (?) och den är minst lika bra som nummer 1 som jag personligen tyckte var sensationellt bra. Noterbart är om inte annat att Simone Rosetti från The Watch och Arjen Lucassen står för de vokala insatserna på plattan. Bara det!

  1. Isildurs Bane & Steve Hogarth: ” Colours Not Found In Nature”    

Ett överraskande lyckat samarbete mellan musiker från två tämligen olika musikvärldar ledde fram till detta album. Steve Hogarth från Marillion verkar dela upp fansen i två läger. Antingen älskar man hans röst eller så hatar man den. Jag kan hålla med om att han inte har världens vackraste röst och ofta brister den men få kan tävla i utrycksfullhet och känsla. Det visade han på den fantastiska plattan tillsammans med Richard Barbieri och det visar han även här. Lyssna exempelvis på låtarna ”The Love And The Affair” och ”Diamonds and Amnesia”. Strålande arrangemang rakt igenom på alla låtar, särskilt stråkpartierna. Det gläder mig verkligen att bandet och Steve skall spela den här musiken på nästa års Night of The Prog-festival. Att Richard Barbieri även skall ansluta sig till deras spelning gör ju verkligen inte saken sämre. 

  1. Tim Bowness: ”Lost In The Ghost Light”

Fantastisk platta med mycket retro-sound från en strävsam och hängiven musiker. Älskar alla mellotron-partier på detta verk. De två första låtarna ”Worlds Of Yesterday” och ”Moonshot Manchild” är verkligen underbara.

  1. Unitopia: ”More Than A Dream – The Dream Is Complete”

Unitopias sista verk (som är en sorts samlingsalbum) blev ett riktigt mastodontverk fördelat på 3 CD. Här får vi höra deras första skiva ”More Than A Dream” tillsammans med en massa andra låtar som antingen inte hamnat på något album tidigare eller som gjorts om på något sätt. Höjdpunkter här är den långa ”Decameron Day 6 Tale 9” och den helt nya låten ”The Dream Complete”.

  1. Steven Wilson: ”To The Bone”

Men vad är nu detta? Steven först på plats 8 efter detta år med den fenomenala artistiska och kommersiella succeen med denna platta. Steven har ju i det närmaste prenumererat på förstaplatsen på min lista de senaste 5 åren. Tja, det visar väl bara att all förändring inte självklart är tillgodo för oss som gillar Progressive Rock. I mitt tycke är den nya plattan helt enkelt inte alls lika intressant som exempelvis den fenomenala ”Hand. Cannot. Erase” eller tidigare soloskivor. Det är helt enkelt för många låtar här som inte riktigt når upp till hans tidigare nivåer. Alternativt, flera låtar bygger rent av på återanvända och gamla ideer som inte känns så fräscha längre. Eller är det så att anpassningen i riktning mot en mer kommersiellt gångbar stil gör att man faktiskt tappar intresset? Kanske är det så. Sen må jag ändå tycka bra om låtar som ”Pariah” (fast jag har svårt för Ninet Tayebs röst), ”Permanating” och ”Nowhere Now”. Fast min favorit här är den underbara slutlåten ”Song of Unborn”. 

  1. Silhouette: ”The World Is Flat (And Other Alternative Facts)”

Härligt med nya band inom genren som tar för sig rejält. Nederländska Silhouette har varit med ett tag men nu var det då dags för ett riktigt, riktigt bra album. De har ett mycket varmt sound, lyssna exempelvis på låtarna ”The Flow” och ”Six Feet Under Ground”.  

  1. Carptree: ”Emerger”

Bästa comeback i år har duon Carl Westholm och Nicklas Flinck stått för med denna platta efter sju års tystnad sen förra plattan. Rasande kompetent och tät rock med mycket takt och rejäla ljudmattor av mellotroner och andra keyboards. De två inledande spåren ”The Fleeting Deep” och ”Emerger” kanske kommer att bli klassiker inom genren?

  1. Nad Sylvan: ”The Bride Said No”

Nads plattor blir bara bättre och bättre! Snart är en ny på gång och man undrar var detta skall sluta? I vilket fall, årets album är fullt av lättlyssnade, närmast hitliknande låtar (t ex ”Quartermaster” och ”What Have You Done”) och lite mer ambitiösa och långa låtar som exempelvis titellåten.

  1. Kaipa: ”Children Of The Sounds”

Ännu en mycket fin platta från Hans Lundin och hans medmusikanter i Kaipa. Medryckande, fartfylld men även tidvis melodiskt vacker med folkmusik-känsla.  

  1. The Tangent: ”The Slow Rust Of Forgotten Machinery”

The Tanget med Andy Tillison i spetsen fortsätter troget att leverera högkvalitativ musik. Långa härliga låtar i mittfåran av den progressiva rocken möter oss på detta album. Lyssna till exempel på den härliga låten ”The Sad Story Of Lead And Astatine”. Bandet fortsätter vara en klippa att hålla fast vid inom genren.   

  1. Rickard Sjöbloms Gungfly: ”On Her Journey To The Sun”

Om någon trodde sagan skulle sluta för Rickard Sjöblom när Beardfish kastade in handduken så trodde han eller hon fel. Karriären fortsätter spikrakt uppåt. Han har inte bara hunnit med att bli permanent medlem i superbandet Big Big Train utan även hunnit snickra ihop denna långa platta med sitt egna projekt Gungfly. Ett mastigt album som bara blir bättre och bättre ju mer man lyssnar.

  1. Big Big Train: ”Grimspound”

Detta brittiska (nåja, med flera internationella inslag som exempelvis nyss nämnde Rickard Sjöblom) band har funnits med på min lista under många år nu. Men som synes dalar placeringarna långsamt över åren. Det gör mig lite orolig. Det var länge sen nu som de producerade en platta som verkligen engagerade mig. Det lysande undantaget på detta album är låten ”Experimental Gentlemen” som är grym. Nåväl, det finns nog hopp om framtiden och jag ser verkligen fram emot att få se dem nästa år som headliner på Night of The Prog-festivalen.

 

Varje år det är dags att sätta ihop en årslista kommer man att tänka på att man i regel är lite sen med lyssnandet vilket gör att en del skivsläpp från ett år hamnar utanför listan trots att de rättmätigen borde vara med. För att i någon mån råda bot på detta har jag här tagit med ett hedersomnämnande för en platta från 2016 som borde varit på min lista då:

T: ”Epistrophobia”

Thomas Thielen (under artistnamnet T) har i detta album fått till en riktig fullträff efter många års slit. Egentligen är det en fortsättning på föregående albumet ”Fragmentropy” men om man bortser från texterna så står plattan ändå bra för sig själv. Thomas spelar allt själv och ibland kan sådana verk kännas lite platta och jobbiga. Men det här är ett lysande undantag. Låtarna är överlag väldigt bra och särskilt den näst sista ”Chapter 6: A Place Beyond The Skies – A Mask Behind The Mask”.

Jag vill också ge ett tips på följande DVD från 2017 som utmärker sig:

IQ: ”Scrape Across The Sky”

För oss som såg dem spela live i Stockholm så vet vi att IQ är skrämmande bra live. För er som inte var där så är denna DVD en bra ersättning.

Jag brukar också tipsa om fem särskilt bra låtar från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj – annars är de även sökbara på Spotify!) och de kommer här:

  1. Unitopia: ”Decameron Day 6 – Tale 9”

 En för mig okänd låt med Unitopia som verkligen förtjänar lite mer uppmärksamhet. Notera att den finns med i den senaste Unitopia-plattan (plats 7 på min årsbästalista).

  1. Carptree: ”Between Extremes”

 En av de bästa låtarna på nya plattan från Carptree. Fantastiskt härligt sound rakt  igenom plattan och särskilt i det lite tyngre slutet.

  1. The Watch: ”It’s Only A Dream”

 En enkel men ack så vacker låt från italienska The Watch. Ett givet övningsobjekt för dig med en akustisk gitarr!

    1. Lunatic Soul: ”A thousand shards of heaven”

Bästa låten från Lunatic Souls senaste album.

  1. Tim Bowness: ”Worlds Of Yesterday”

 Den underbara inledningslåten från Tim Bowness senaste platta.

 

Till sist vill jag sticka ut näsan lite och lägga ut en länk till den kanske allra största musikupplevelsen för mig under 2017. Och det är ett verk som verkligen inte kan kallas Progressive Rock utan snarare härrör från genrer som Elektronisk rock eller Ambient rock. Men trots det kan jag inte låta bli för det här är så extremt bra!

Två oerhört kompetenta musiker, Magnus Birgersson (under artistnamnet ”Solar Fields”) och Krister Linder, uppträder tillsammans i Göteborg på Världskulturmuseet i början av 2016. Videon från detta uppträdande släpptes förra året och man inser att  det måste ha varit ett fantastiskt event att bevittna. Trots det slank det igenom tämligen obemärkt. Krister har enligt min mening Sveriges intressantaste sångröst och här får vi höra honom i flera av hans klassiker (”Captain Nemo”, ”Shrine of time”, ”Broken horses” m fl) genom åren i nya spännande versioner. Till och med en totalt omgjord version av ”Gone” (i helt annorlunda tonart) låter helt otroligt bra. Bäst på konserten tycker jag är den inledande ”Breeze reinvented” (vilken otroligt skön stämning som de båda skapar!) och ”Broken horses” (underbar sång av Krister!).

Om ni – vilket jag även tidigare gjort – smått föraktat de moderna DJs (typ Avici) som åker runt och håller konserter med enbart argumentet ”de spelar ju bara förinspelade slingor”, så säger jag bara: GLÖM DET! Det ligger oerhört mycket jobb bakom allt detta förinspelade material och även hur det framförs live (titta på Magnus engagemang!). Och all musik som låter bra är för mig bra musik. Och det här låter förbaskat bra! Underbart jobb av Magnus och Krister här. Och tycker ni att själva videon är störande att titta på (det tycker inte jag) så lyssna åtminstone på musiken. Stressa av och ta er tid att bara låta er sjunka in i detta mästeverk.

 

Jag hoppas verkligen att detta även släpps på DVD framöver.

 

 Karl-Göran Karlsson

 

Andy Flash – Årsbästalista 2017

ÅRETS ALBUM 2017:
1 ECLIPSE MONUMENTUM
2 ART NATION LIBERATION
3 BLACK STAR RIDERS HEAVY FIRE
4 HOUSE OF LORDS SAINT OF THE LOST SOULS
5 EUROPÉ WALK THE EARTH
6 BLACK COUNTRY COMMUNION BCCIV
7 ALICE COOPER PARANORMAL
8 PRIDE OF LIONS FEARLESS
9 THUNDER RIP IT UP
10 GOTTHARD SILVER
11 MR. BIG DEFYING GRAVITY
12 HAREM SCAREM UNITED
13 COLDSPELL A NEW WORLD ARISE
14 CHEAP TRICK WE’RE ALL ALRIGHT!
15 CYHRA LETTERS TO MYSELF

ÅRETS LIVE ALBUM:
1 DEF LEPPARD AND THERE WILL BE A NEXT TIME…LIVE FROM DETROIT
2 EUROPÉ THE FINAL COUNTDOWN-30TH ANNIVERSARY SHOW-LIVE AT THE ROUNDHOUSE
3 ACCEPT RESTLESS & LIVE:BLIND RAGE-LIVE IN EUROPÉ 2015

ÅRETS EP:
1 HALESTORM REANIMATE 3.0:THE COVERS EP

ÅRETS LÅTAR:
1 ECLIPSE THE DOWNFALL OF EDEN
2 R.S.O. MASTERPIECE
3 ART NATION GHOST TOWN
4 BLACK COUNTRY COMMUNION THE LAST SONG FOR MY RESTING PLACE
5 ECLIPSE NEVER LOOK BACK

ÅRETS JULALBUM:
1 CHEAP TRICK CHRISTMAS CHRISTMAS

ÅRETS SWEDEN ROCK FESTIVAL SPELNINGAR:
1 AEROSMITH
2 GOTTHARD
3 SAXON
4 THUNDER
5 RATT

ÅRETS KONSERTER:
1 ALICE COOPER (Liseberg,Göteborg)
2 Y&T (Sticky Fingers,Göteborg)
3 PRETTY MAIDS (Sticky Fingers,Göteborg)
4 ECLIPSE (Backstage/Oscars,Varberg)
5 MR. BIG (Trädgårn,Göteborg)
6 KISS (Scandinavium,Göteborg)
7 ROD STEWART (Scandinavium,Göteborg)
8 ELECTRIC BOYS (Backstage/Oscars,Varberg)
9 BONAFIDE (Backstage/Oscars,Varberg)
10 SHADOWQUEST (Backstage/Oscars,Varberg)

ÅRETS FÖRBAND: 
1 ART NATION (Smash Into Pieces-Backstage/Oscars,Varberg)
2 DREAMLAND (Lillasyster-Backstage/Oscars,Varberg)
3 THE ANSWER (Mr.Big-Trädgårn,Göteborg)

ÅRETS DVD:
1 ARCH ENEMY AS THE STAGES BURN

ÅRETS SVENSKA BAND:
1 ECLIPSE
2 ART NATION
3 COLDSPELL

ÅRETS HÖJDPUNKT:
Backstage,Varberg och alla de fantastiska live banden .

ÅRETS BESVIKELSE:
Paul Stanley’s röst

R.I.P.:
BLACK SABBATH
John Wetton
Geoff Nicholls
Horst Maier-Thorn
Joey Alves
Paul O’Neill
Jimmy Copley
Chris Cornell
Dave Hlubek
Tom Petty
Fats Domino
Malcolm Young

ANDY FLASH, DECEMBER 2017

Jukka Paananen – Årsbästalista 2017

Musikåret 2017

Årets största musikaliska upplevelse var att se Sammy Hagar & The Circle live i Dayton, Ohio. Dels ville jag fira att Sammy skulle fylla 70 i år, men också det faktum att det var 35 år sedan jag genom Sammy Hagars album Standing Hampton, utgivet den 6 januari 1982, bestämde mig för att bli hårdrockare (för det är ju så fjuniga och finniga trettonåringar gör). Själva konserten var en underbar nostalgitripp och en skön bekräftelse på att jag inte behöver ångra idolvalet jag gjorde som trettonåring, men även på att man fortfarande kan förvänta sig högklassig underhållning av The Red Rocker. Och med det sagt; mest av allt håller jag tummarna för ett nytt studioalbum av Chickenfoot under 2018!

Nostalgi har även präglat mitt musiklyssnande i övrigt i år och glädjande nog är Hagar inte den enda veteranen som är i god form. Min topplista nedan avslöjar naturligtvis de allra främsta men jag vill även nämna något om de som hamnade utanför.

Robert Plant har åldrats med värdighet och han är fullkomligt ärlig i sitt konstnärskap. Dock har han numera förtvivlat svårt att ge ut album som är intressanta för mig i sin helhet och 20 minuter in i Carry Fire vill jag sätta på Fate of Nations (1993) eller något äldre. Deep Purple lyckas bättre än Plant och gör med Infinite sitt bästa album sedan Bananas (2003). Jag räknar till en handfull jättebra låtar och en lite roande cellulit i form av ”Johnny´s band”. Däremot är deras tolkning av ”Roadhouse blues” som en smygfis på en finare middag – direkt olämplig. Ayreon presenterade ännu ett ohyggligt genomarbetat äventyr i form av The Source. Sångarna med Tommy Karevik (Seventh Wonder, Kamelot) i spetsen är strålande och låtarna är väl avstämda mot temat. Men det flitiga bruket av keltiska jiggar låter opassande i mina öron. Gör som Wolf Hoffman i Accept (The Rise of Chaos är gruppens bästa sedan Russian Roulette, 1986) och luta dig mot klassisk musik istället Arjen. Grupper som Black Star Riders och Riverdogs gav ut fräscha album i classic rock-facket men ett särskilt omnämnande vill jag ge Ricky Phillips som färdigställde 10×10, albumet som Ronnie Montrose jobbade på fram till sin död 2012. Paul Rodgers har inte gett ut något nytt studioalbum i år men Alan Nimmo axlar hans mantel och bär kilt som frontman i briljanta King King. Exile & Grace är som en förlängning av Rodgers förbisedda och i år 20-årsjubilerande Now.

 

  1. Mr. Big – Defying gravity

Om Sammy Hagar & The Circle är årets Chickefoot-substitut #I så är Defying Gravity #II. Sprudlande levnadsglad amerikansk hårdrock laddad med intuitivt musicerande och glödande låtar.

  1. Europe – Walk the earth

Precis som Mr. Big är Europe som bäst i mogen ålder. Walk the Earth är en uppvisning i vemodig, dramatisk och melodiös hårdrock.

  1. Thunder – Rip it up

Suverän klassisk brittisk hårdrock. Supergenomarbetat men ändå med en sprittande livekänsla och variationen i låtmaterialet ger Rip It Up en enorm slitstyrka.

  1. Night Ranger – Don´t let up

Fordom AOR-prinsar, numera melodic rock-kungar. Ja, Don´t Let Up är lika positiv och medryckande som Pippi Långstrump. Och vilket gitarrspel – Brad Gillis och Keri Kelli har ett kling och klang-samspel som för tankarna till Schenker/Jabs (Scorpions) och Meniketti/Alves (Y&T) runt 1984!

  1. Walter Trout – We´re all in this together

We´re All In This Together är ren och skär bluesrockglädje. Trout låter 14 gäster sätta sitt signum på låtarna och tillsammans kör de om allt annat i bluesrockfåran.

  1. Black Country Communion – BCCIV

Fjärde kanonplattan i rad från Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherinian och Jason Bonham. Och bandet låter tightare än någonsin. Men jag önskar att Joe finge sjunga på fler låtar.

  1. Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep

Orlandobaserade syskonparet Thomas och Olivia Wynn speglar allt från änglar till demoner och såväl sakrala som shamanska mässor med sina stämmor. Och musiken är lika eklektisk. Vem sade att bluesrock är enkelspårigt?

  1. Hidden Lands – Halcyon

Halcyon har allt jag vill höra i ett progressivt rockalbum utan att det för den skull låter som något annat. Uppsala progs!

  1. Gin Lady – Electric earth

Sveriges bästa retrorockband presenterar med Electric Earth ett otroligt stilsäkert sydstatsrockalbum. Allman Brothers Band möter The Band och det blir The Gin Lady Band.

  1. Backwood Spirit – Backwood spirit

Bra musik är tidlös oavsett när den spelas in och precis som Gin Lady fångar Backwood Spirit 70-talet med kuslig precision och känsla. Här är det Bad Company och David Coverdale (som i hans soloalbum från 70-talet) som går igen.

 

Jukka Paananen

Peter Dahlberg – Årsbästalista 2017

2017 visade sig vara ett riktigt bra musikår med bra prestationer från både etablerade artister och nya bekantskaper. Till exempel ALICE COOPER gjorde en lysande comeback med låten Paranormal. Stark låt och briljant produktion av Bob Ezrin. Han producerade ju även DEEP PURPLES skiva som hade guldkornet The Surprising i sig. BLACK COUNTRY COMMUNION lät lite avmätta förutom den briljanta The Last Song From My Resting Place. Joe Bonamassa borde sjunga mer i den konstellationen.

ROGER WATERS kritiska Picture That fastnade också med sin suggestiva stämning. Bästa ”Pink Floyd”-låten sedan 1994. Synd att David Gilmour nobbade att spela gitarr på skivan. Hade kunnat bli hur bra som helst. MIKE OLDFIELDs Return To Ommadawn har snurrat många kvällar här innan läggdags. Väldigt mycket ”Sagan om ringen”-liknande tongångar.

Det väldigt ojämna bandet ELOY återvände i år med en hyllning till Jeanne D´arc och låten The Prophecy tilltalade mig. THE TANGENTs suggestiva Basildonxit gillar jag mycket också.

Bland den melodiska hårdrocken har favoritlåtarna i år varit LIONVILLE med I´ll Wait, UNRULY CHILD med Point Of View, ART NATION med Paralyzed, PINNACLE POINT med Homeward Bound. Sångaren från Pinnacle Point hjälpte även Steve Walsh med de lite högre tonerna på dennes soloskiva. Tyvärr var låtarna inte så minnesvärda. Finska THE RASMUS gjorde däremot en stark skiva i år där favoriten är låten Empire. Genialisk mix av melodisk rock och modern pop. Andra finnar i ONE DESIRE gjorde det melodiska mästerverket Hurt tidigt i början av året och den håller fortfarande. Årets powerballad gjordes av STEELHEART med låten Lips Of Rain. Annan bra ballad var LOVERBOYs Stop The Rain.

Årets cover gjordes av THE POODLES med deras suveräna version av David Guettas låt Love Is Gone från 2007.

EUROPE fick visserligen till en stark singel med Walk The Earth men skivan i övrigt var överraskande svag. The Siege hade sina stunder men i övrigt var det en trist historia. Det visade sig även i publikens intresse när grabbarna nedgraderades till att spela i globen-annexet.

Mycket bra svensk rock har det kommit i år och jag har diggat SMASH INTO PIECES med Yolo och Turn It Down, DEGREED med Shakedown och SPARZANZA med Whatever Come May Be. Kanonlåtar allihop!!

Till och med MASTODON fick mig på fall i år med låten Toe to Toes. Ett rent mästerverk! Vill även nämna THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA och deras uberstarka låt Something Mysterious.

Årets konsert var STEEL PANTHER på Sweden Rock i somras. Gillade glädjen som smittade av sig. SCORPIONS på Globen var också bättre än väntat. KISS på Tele2 arena var okej men inte mer. Nästa år ser jag förstås fram emot JUDAS PRIEST på Sweden Rock och E.L.O. på Globen!

Förutom tidigare nämnda Alice Cooper och Deep Purple saknades de riktigt stora namnen bland skivsläppen i år men det ska snart rådas bot på det. Redan i början av nästa år släpps MAGNUMs nya skiva och första singeln Without Love har höjt mina förväntningar. Likaså SAXONs Thunderbolt visar ett band i toppform. Även den snutt jag hörde av JUDAS PRIESTs Firepower lät löjligt bra så jag väntar med spänning på att få ta del av dessa redan nu!

Tack för att ni läste och hoppas ni fick något tips! // Peter Dahlberg

Daniel Reichberg – Årsbästalista 2017.

Årets återutgåvor: 

  1. Whitesnake ”1987 – super deluxe set”

Här har vi den epokgörande originalskivan, men också en liveskiva, en dokumentär-DVD, en bok och en CD där vi får ta del av hur låtarna skapades från skrivarstuga till replokal till färdig produkt. Underbar nördfaktor!

  1. Queen ”News of the world”

Lagom till praktverkets 40-årsjubileum släpptes denna ursnygga låda innehållande LP, CD-skivor och DVD. Mest intressant: alla sessions man får höra. Coolast: Roger Taylor.

  1. Råg i Ryggen ”Råg i Ryggen”

Inga krusiduller, inga bonusar. Bara ballt att denna kultklassiker åter finns på vinyl.

 

Årets box: The Flower Kings ”A Kingdom of Colours”

Alla deras CD från ”Back in the world of adventures” till ”Unfold the future”, detta till ett pris på under femhundringen. Har man någonsin fått mer superkvalitet per krona?

Årets bok (skönliterratur): Dimitrij Gluchovskij ”Metro 2035”

Ja, alltså den svenska översättningen. Den postapokalyptiska dystopin når här sin slutpunkt. Eller gör den?

Årets böcker (musik) 

  1. Steve Wright  ”Graham Bonnet – the story behind the shades”

Hysteriskt rikligt illustrerad bok om en lååång karriär.

  1. Brian May ”Queen in 3D”

Brian berättar sin och Queens historia medelst stereofotografi inklusive 3D-briller.

  1. Martin Popoff ”Tornado of souls”

Läcker kronologi byggd på hundratals intervjuer om thrash metals höjdpunkt.

 

Årets DVD: Hasse Fröberg & Musical Companion – ”No place like home – live in Uppsala”

Med tre studioalbum i bagaget och ett par nedslag i Flower Kings bjuder kvintetten en genomprofessionell produktion.

 

Årets land: Norge 

Av mina lyssnade skivor 2017 är 11,8 % gjorda av norska artister. Ganska stadigt för en befolkning på 5.3 miljoner.

 

Årets upptäckt: Queens of the Stone Age

Sent ska symfaren vakna. 

 

Årets vackraste skivomslag: Kaipa  ”Children of the sounds”

Hasse fick signera på baksidan.

 

Årets konserter: 

1 Helloween

Så häftigt att se Helloween inklusive alla tre sångarna bjuda på show i nästan tre timmar. 

  1. Queen & Adam Lambert

Megashow och ett tokladdat Queen med formidabel frontman.

  1. Anderson Rabin & Wakeman

Särskilt härligt att få höra låtar från Trevor Rabin-eran. Och att se Trevor himself!

 

Årets livealbum: 

  1. Kaipa Da Capo ”Live”

En färsk låt; i övrigt idel gamla godingar, nu med Michael Stolt vid mikrofonen.

  1. Status Quo ”Live at the NEC”

Först nu får vi HELA detta 1982-gig på skiva. Det är ett mysterium att det inte givits ut förut, med tanke på hur super detta är, inte minst den över tjugo minuter långa ”Forty-fiive hundred times”

  1. Yes ”Topographic Drama – live across America”

Tydligen en kontroversiell platta. Själv njuter jag fullt åt hela ”Drama”-plattan, halva ”Topographic Oceans” och annat smått och gott. Jon Davison är inte Jon Anderson, men han är Jon Davison.

 

Årets TV-serie: Jordskott

Jag är stormförtjust i denna knäppa mystik och längtar till nästa säsong.

 

Årets radioserie: Spanarna

Som alltid. 

 

Och så – bästa skivorna:

  1. EUROPE – WALK THE EARTH

Jag är fortfarande perplex över att den vann! Men det förtjänar den verkligen. Segrade även i Sweden Rock Magazines skribentomröstning.

  1. VON HERTZEN BROTHERS – WAR IS OVER!

Finland’s finest förnekar sig inte.

  1. MOTORPSYCHO – THE TOWER

Norsk hårdpsykedelia när den är som bäst.

  1. NAD SYLVAN – THE BRIDE SAID NO

Här brer han i sanning ut sina vingar. Tydligen är nästa redan på väg.

  1. WOBBLER – FROM SILENCE TO SOMEWHERE

Tokjordig och monumental retroprog, ännu en gång från Norge.

  1. RIKARD SJÖBLOMS GUNGFLY – ON HER JOURNEY TO THE SUN

Ni vet hur det är när man lyssnar några gånger, tycker det är okej, sedan får skivan vila och sedan blommar den ut ordentligt!

  1. HIDDEN LANDS – HALCYON

Hannes med vänner tar årets Uppsalaguld.

  1. ONCE AND FUTURE BAND – ONCE AND FUTURE BAND

Jag snubblade över denna popprog med riktigt snygga melodier. Enda jänkarskivan på topp-10.

  1. WESERBERGLAND – SEHR KOSMISCH GANZ PROGISCH

Fyra långa, supersuggestiva instrumentalstycken. Bandnamn och titel döljer det faktum att de är norrmän.

  1. PAIN OF SALVATION – IN THE PASSING LIGHT OF DAY

Jag älskar ju de mer varierade Road Salt-skivorna, men min namne Gildenlöw är ju suverän även som här med ett riktigt hårt progalbum.

  1. KAIPA – CHILDREN OF THE SOUNDS

Hasse Lundin pinkar ännu en gång in revir med en platta som låter som Hasse Lundin och ingen annan än Hasse Lundin. Som  sagt årets vackraste skivomslag.

  1. WONDERLAND- SEVEN WONDERS AND FOUR LITTLE MIRACLES

Lång tid tog det för dessa västgötska aor-proggare att bli klara, men väntan var mödan värd.

  1. ROGER WATERS – IS THIS THE LIFE WE REALLY WANT?

Solo-Waters kopplas till mängder av Pink Floyd-vinkar med strålande resultat.

  1. STEVE HACKETT – THE NIGHT SIREN

Ännu en man med eget, unikt sound. Spöklik prog och svängig rock.

  1. ALISON KRAUSS – WINDY CITY

Enormt stilfull country. Vacker röst som fasen. Särskilt gillar jag versionen av Gentle on My Mind.

  1. JENNIE ABRAHAMSSON – REVERSARIES

Upptäcktes alldeles nyligen. Väldigt vackra låtar, och enda deltagaren som har chans till P3 Guld.

  1. QUEENS OF THE STONE AGE – VILLAINS

Jag tänker på Bowie, Ultravox och en fläskigare variant av tidigt 80-tal. Bra så.

  1. LOCH VOSTOK – STRIFE

Teddy Möller med vänner är rätt så extrema, men samtidigt närmast schlagermässigt melodiösa. Tänk att en skiva med growl når så högt!

  1. JONO – LIFE

Gotlänningar som bjuder en unik blandning av Queen, Supertramp och…en massa annat. 

  1. CAVALERA CONSPIRACY – PSYCHOSIS

Ilsket som fan. Samt experimentellt och mastigt övertygande.

  1. TROJKA – I SPEILVENDHET

Popprog från Norge.

  1. KNEKKLECTRIC – FOR MANGE MELODIA

Popprog från Norge.

  1. CATS IN SPACE – SCARECROW

Britter som bjuder en unik blandning av Queen, Supertramp och…en massa annat. 

  1. JACK L. STROEM – JACK L. STROEM

Västsvensk naturbegåvning rockar loss.

  1. THE MUTE GODS – TARDIGRADES WILL INHERIT THE EARTH

Nick Beggs med vänner går en mörknande framtid till mötes, glatt sjungande.

  1. STYX – THE MISSION

Här blev jag överraskad. Nästan lika bra som fordom.

  1. AYREON – THE SOURCE

Inte på Arjens topp-3, men enormt genomarbetat och tankeväckande.

  1. BLONDIE – POLLINATOR

Ännu en överraskning. Låter som den tar vid 1980, man kanske bättre än på den tiden.

  1. ALICE COOPER – PARANORMAL

Helfräscha låtar.

  1. KOYO – KOYO 

Några skulle väl säga postrock, men det är minst lika mycket prog.

Årsbästalista 2017: av Daniel Reichberg

An Electric Evening Of Antimatter

Wishlist Club, Rome. 6th October, 2017.

Review written by Karl-Göran Karlsson.

Photos by Gunilla Härefelt.

An Electric Evening Of Antimatter
An Electric Evening Of Antimatter

I had the pleasure to visit a minor rock festival in Rome arranged by Dark Veil Productions on Friday 6th of October in Rome. The event took place at a small venue called the Wishlist Club, a place obviously offering concerts with musicians and bands coming from very different musical territories. Fortsätt läsa ”An Electric Evening Of Antimatter”

Bråvallafestivalen. Bråvalla dag 4 – 1 juli 2017

Dagen börjar bra med Miss Li som bjuder oss på en timmes glädjeinjektion. Hon har dessvärre drabbats av rejält hes röst men det gör faktiskt ingenting. Det är nästan så hennes låtar blir än mer själfyllda. Pugh Rogefelts gamla hit ”Här kommer natten” gör hon i en makalös version. Vilken match made in heaven den säsongen av Så Mycket Bättre var. Hennes egna hits är en lång parad av gladjazz med extra bounch i steget. Miss Li får 4 prickiga klänningar av 5 möjliga. Det är underhållande, njutbart och välspelat. Vilket härligt sväng!

Morgonen innebar annars veckans absoluta höjdpunkt. Att få packa ihop campet och inse att ikväll sover jag i egen säng och inte på luftmadrass i tält. Det är banne mig helgen höjdpunkt hur trivsamt det mesta ändå varit. Det stora skumpartyt med ”Europas största skummaskin” gick om intet på grund av ”logistiska problem”. Det förvånar mig inte speciellt mycket eftersom just logistik, märkligt nog, inte verkar vara det mest välutvecklade hos denna stora festivalarrangör. Exempelvis tvingas fortfarande press och annan media att köa tillsammans med alla fulla festivalbesökare för att komma in på festivalområdet. I alla fall vi som bor på festivalcampingarna. Möjligen finns det idag en ny ingång på baksidan av festivalområdet, men det är en tre kilometers promenad från campingen och den dagliga milen vi går tycker vi räcker till. Okej, det är ett lyxproblem och väldigt internt för oss som jobbar med det här, men det påverkar tyvärr helhetssynen på festivalen och det påverkar även arbetet.

Det märktes att nästa artist på Panorama scenen hade nåtts av nyheterna kring den våldtäkt som skedde på området igår kväll. Miriam Bryant uppmanade flera gånger publiken att tänka på säkerheten och att vara rädda om varandra. När konserten började hade vi nyss fått beskedet att FKP Scorpio ställer in nästa års festival. Det behövs ett rejält uppvaknande för alla de män, för det är bara män, som våldtar, ofredar och antastar kvinnor och flickor på festivaler runt om i landet. Att ställa in festivalen ett år är ett bra första steg. Nästa steg är svårare att utröna. Förbjuda män i grupp och köra helt nyktra festivaler är kanske ett annat steg? Jag vet inte men något måste göras för att få stopp på dessa barbarer som inte förmår uppföra sig humant mot sina systrar, sina döttrar och sina mammor.

Miriam Bryant förtjänar ett betyg också även om den här texten mer kom att handla om annat. 3 av 5 är rimligt för konserten.

 

Henrik Berggren har något av en mytomspunnen legendstatus. Broder Daniel var bandet som gav soundtrack till Lukas Moodyssons Fucking Åmål och fyllde en hel generation med vemodigt hopp i mörkret. De var bandet som förde fram Håkan Hellström till strålkastarskenet. En framväxande generation födda under tider av lågkonjunktur och svåra villkor på arbetsmarknaden tog till sig Henriks sorgfyllda person och gav och fick massor av kärlek. Det känns när han nu intar Bråvallas stora scen mitt på blanka eftermiddagen. Kärleken är det som ska övervinna det onda. Med mjuk framtoning och blekt puder bjuder han oss in till sitt inre. Han kallar publiken ”mina barn” och introducerar några låtar med att det är hans mammas favoritlåtar. Och han spelar Shoreline. Det är bra indepop när den är som skönast, som intimast. Henrik turnerar landet den här sommaren. Passa på att se honom. På Bråvalla får hans spelning 4 varma mammor av 5 möjliga.

The Killers och Prophets of rage avslutade festivalen sent i natt:

Så var det dags för två band som är för stora för sitt eget bästa. Alternativt utrustade med omdömeslösa manegements som försöker bygga myt istället för att ta vara på existerande varumärke. Jag talar om The Killlers och Prophets of Rage som förbjuder fotografer på sina spelningar. The Killers hade egen fotograf och vi ska få bilder i efterhand. Jag har inte haft tid att undersöka vart de bilderna finns för jag har ju ett vanligt jobb också. Om jag ids kanske det kommer någon auktoriserad bild med tiden. Eller inte.

Prophets of Rage skulle jaga fotografer ute i folkhavet om det var någon som vågade sig på att plåta utan tillstånds. Ja herregud var märkvärdiga de är.

Musikaliskt då?

The Killers är ett rockband av klassiskt snitt utan några minnesvärda eller livsavgörande passager. Trallvänligt och ofarligt på alla sätt. Det går inte att underkänna för man får ju vad man kan förvänta sig. 2 löslugg av 5 är nog rimligt att ge.

Prophets of Rage är ute på en lång turné med syfte att göra världen rasande igen. Som en reaktion på Donald Trumps seger i presidentvalet har de åkt över USA på temat Make America Rage Again. Nu är det dags för Europa. Profeterna består av tre klassiska akter; Cypress Hill, Public Enemy och Rage agains the Machine. Det är hårt och kraftfullt. Att någon lyckas dra ur sladden till publikljudet inte mindre än två gånger är klantigt och ska inte få hända. Att det tar tio minuter innan vi återfår ljudet är kanske symptomatiskt för en festival på dekis. Om vi får läsa att Bråvalla går i konkurs under de närmsta dagarna är jag faktiskt inte förvånad.

De arga profeterna gör sitt jobb och kämpar på mot alla de orättvisor de upplever och får därför 4 skarpa skott av 5 i betyg

Foto: Maria Laakso Åman
Text: Erik Laakso Åman

Bråvallafestivalen. Bråvalla dag 3 – 30 juni 2017

Dagen börjar i styv kuling och regn men slutar i en makalös solnedgång med musik från alla håll. Idag har vi sett tre hela spelningar och delar av några andra. Det blir ju så på festival. De vi bara fått med fragment ifrån går givetvis inte att betygsätta men några intryck är ändå värda att dela.

 

Mando Diao är ett hajpat band utan större anledning. Den dryga halvtimme jag lyssnar på dem lyfter endast när bandet spelar låtar från sin Fröding-skiva. I övrigt är det ganska bredbent rock som det går 13 band på dussinet utav. Jag är inte så imponerad men publiken verkar ha kul. Öl funkar ju lite så.

 

Danko Jones var en annan akt vi fick lite fragment utav. Det är i vanlig ordning med det här bandet, hårt och tungt. Ett sjujäkla ös helt enkelt. Det är ett framgångsrikt koncept med tre kanadensiska musiker i ett band.

 

Mina förväntningar på Die Antwoord från Sydafrika var höga och spelningen motsvarade alla förväntningar. Jag vet knappt var jag ska börja. Det är ett konstprojekt. En happening. Ett art performance av yppersta märke. Det är knäppt och skruvat och helt olikt det mesta jag hört förut. Tyvärr hade de restriktioner för fotografer. Endast några få utvalda fick fotografera och inte från scenkanten som är det vanliga, utan bara från mixertornet 30 meter från scenen. Vi hade inte rätt att fotografera så tyvärr har vi inga bilder från showen. De tre medlemmarna ”Ninja”, Yo-Landi Vi$$er” och ”Dj Hi-Tec (God)” sjunger, rappar och pumpar ut sin musik på mycket hög volym. Ninja publiksurfar och folkhavet framför scenen hoppar och studsar lika mycket som bandet och de två dansarna. Det är rufft och skitigt samtidigt som det är vackert och skirt. Allsången ljuder över nejden i låtar som ”I fink U freaky”, ”Baby’s on fire” och ”Ugly boy”. Trion har hög kultstatus och sörjs av fans världen över när de aviserat att de slutar i och med sitt femte album som släpps i höst. Jag är sjukt tacksam att jag fick chansen att se dem live. Jag önskar bara de fått spela mer än den knappa timme de hade till sitt förfogande. Betyget blir 5 vilt dansande spöken av 5 möjliga (och 1 ledsen fotograf).

 

 

Jag vill förstå Håkan Hellström. Det är min målsättning inför hans spelning på Bråvallas stora scen ikväll. Fältet framför scenen är packat med folk. Den största publiken hittills på årets festival. Jag vill så gärna förstå vad det är som gör att så många människor älskar honom. Och jag tror jag fick en glimt av ljuset och jag fick det genom sprickorna. Solnedgången hjälpte kanske till lite också. Det här är en artist som förefaller älska sin publik oreserverat. Han anför sitt stora band med en självklarhet som är förunnat stora artister. Jag tänker på Bruce Springsteen när jag ser den här konserten. Jag drar paralleller till Ulf Lundell. Ledstjärnor för den generation som vuxit upp med låtarna. På ett liknande sätt har Håkan Hellström varit en ledstjärna för de som föddes i mitten av 90-talet och framåt. Han kan berätta deras berättelse. Han kan sätta ord på det de känner när de går igenom tonårstidens svårigheter. Exakt på samma sätt som en Lundell eller en Springsteen. Jag ska inte säga att jag har tagit till mig Håkan Hellström men jag har yttersta respekt för den karriär han byggt och för den publik han har. Jag förstår lite bättre nu och det är jag glad för. Spelningen är mycket bra och håller mitt intresse uppe hela vägen. Jag ger det här fyra sjömanshattar av fem i betyg och jag lovar att jag ska lyssna genom albumkatalogen i sommar.

 

 

 

 

 

Slutligen tar vi oss in i cirkustältets mörker för att få oss en rejäl dos progressiv metal i form av Mastodon. Det är ett spelskickligt och intressant band som bjuder på dagens grädde på moset. Lufttrummisarna hänger längst fram och de får verkligen lön för mödan. Riktigt roligt att Bråvalla fått hit det här bandet som fångat nutiden med sitt moderna sound. Publiken är egentligen inte den bästa för den här sortens band som kräver lite av de som lyssnar. Det är inte riktigt det man kan räkna med på den här festivalen. Men bandet får 4 luftgitarrer av 5 i betyg.  

 

Foto: Maria Laakso Åman

Text: Erik Laakso Åman