Bråvallafestivalen. Bråvalla dag 4 – 1 juli 2017

Dagen börjar bra med Miss Li som bjuder oss på en timmes glädjeinjektion. Hon har dessvärre drabbats av rejält hes röst men det gör faktiskt ingenting. Det är nästan så hennes låtar blir än mer själfyllda. Pugh Rogefelts gamla hit ”Här kommer natten” gör hon i en makalös version. Vilken match made in heaven den säsongen av Så Mycket Bättre var. Hennes egna hits är en lång parad av gladjazz med extra bounch i steget. Miss Li får 4 prickiga klänningar av 5 möjliga. Det är underhållande, njutbart och välspelat. Vilket härligt sväng!

Morgonen innebar annars veckans absoluta höjdpunkt. Att få packa ihop campet och inse att ikväll sover jag i egen säng och inte på luftmadrass i tält. Det är banne mig helgen höjdpunkt hur trivsamt det mesta ändå varit. Det stora skumpartyt med ”Europas största skummaskin” gick om intet på grund av ”logistiska problem”. Det förvånar mig inte speciellt mycket eftersom just logistik, märkligt nog, inte verkar vara det mest välutvecklade hos denna stora festivalarrangör. Exempelvis tvingas fortfarande press och annan media att köa tillsammans med alla fulla festivalbesökare för att komma in på festivalområdet. I alla fall vi som bor på festivalcampingarna. Möjligen finns det idag en ny ingång på baksidan av festivalområdet, men det är en tre kilometers promenad från campingen och den dagliga milen vi går tycker vi räcker till. Okej, det är ett lyxproblem och väldigt internt för oss som jobbar med det här, men det påverkar tyvärr helhetssynen på festivalen och det påverkar även arbetet.

Det märktes att nästa artist på Panorama scenen hade nåtts av nyheterna kring den våldtäkt som skedde på området igår kväll. Miriam Bryant uppmanade flera gånger publiken att tänka på säkerheten och att vara rädda om varandra. När konserten började hade vi nyss fått beskedet att FKP Scorpio ställer in nästa års festival. Det behövs ett rejält uppvaknande för alla de män, för det är bara män, som våldtar, ofredar och antastar kvinnor och flickor på festivaler runt om i landet. Att ställa in festivalen ett år är ett bra första steg. Nästa steg är svårare att utröna. Förbjuda män i grupp och köra helt nyktra festivaler är kanske ett annat steg? Jag vet inte men något måste göras för att få stopp på dessa barbarer som inte förmår uppföra sig humant mot sina systrar, sina döttrar och sina mammor.

Miriam Bryant förtjänar ett betyg också även om den här texten mer kom att handla om annat. 3 av 5 är rimligt för konserten.

 

Henrik Berggren har något av en mytomspunnen legendstatus. Broder Daniel var bandet som gav soundtrack till Lukas Moodyssons Fucking Åmål och fyllde en hel generation med vemodigt hopp i mörkret. De var bandet som förde fram Håkan Hellström till strålkastarskenet. En framväxande generation födda under tider av lågkonjunktur och svåra villkor på arbetsmarknaden tog till sig Henriks sorgfyllda person och gav och fick massor av kärlek. Det känns när han nu intar Bråvallas stora scen mitt på blanka eftermiddagen. Kärleken är det som ska övervinna det onda. Med mjuk framtoning och blekt puder bjuder han oss in till sitt inre. Han kallar publiken ”mina barn” och introducerar några låtar med att det är hans mammas favoritlåtar. Och han spelar Shoreline. Det är bra indepop när den är som skönast, som intimast. Henrik turnerar landet den här sommaren. Passa på att se honom. På Bråvalla får hans spelning 4 varma mammor av 5 möjliga.

The Killers och Prophets of rage avslutade festivalen sent i natt:

Så var det dags för två band som är för stora för sitt eget bästa. Alternativt utrustade med omdömeslösa manegements som försöker bygga myt istället för att ta vara på existerande varumärke. Jag talar om The Killlers och Prophets of Rage som förbjuder fotografer på sina spelningar. The Killers hade egen fotograf och vi ska få bilder i efterhand. Jag har inte haft tid att undersöka vart de bilderna finns för jag har ju ett vanligt jobb också. Om jag ids kanske det kommer någon auktoriserad bild med tiden. Eller inte.

Prophets of Rage skulle jaga fotografer ute i folkhavet om det var någon som vågade sig på att plåta utan tillstånds. Ja herregud var märkvärdiga de är.

Musikaliskt då?

The Killers är ett rockband av klassiskt snitt utan några minnesvärda eller livsavgörande passager. Trallvänligt och ofarligt på alla sätt. Det går inte att underkänna för man får ju vad man kan förvänta sig. 2 löslugg av 5 är nog rimligt att ge.

Prophets of Rage är ute på en lång turné med syfte att göra världen rasande igen. Som en reaktion på Donald Trumps seger i presidentvalet har de åkt över USA på temat Make America Rage Again. Nu är det dags för Europa. Profeterna består av tre klassiska akter; Cypress Hill, Public Enemy och Rage agains the Machine. Det är hårt och kraftfullt. Att någon lyckas dra ur sladden till publikljudet inte mindre än två gånger är klantigt och ska inte få hända. Att det tar tio minuter innan vi återfår ljudet är kanske symptomatiskt för en festival på dekis. Om vi får läsa att Bråvalla går i konkurs under de närmsta dagarna är jag faktiskt inte förvånad.

De arga profeterna gör sitt jobb och kämpar på mot alla de orättvisor de upplever och får därför 4 skarpa skott av 5 i betyg

Foto: Maria Laakso Åman
Text: Erik Laakso Åman

Bråvallafestivalen. Bråvalla dag 3 – 30 juni 2017

Dagen börjar i styv kuling och regn men slutar i en makalös solnedgång med musik från alla håll. Idag har vi sett tre hela spelningar och delar av några andra. Det blir ju så på festival. De vi bara fått med fragment ifrån går givetvis inte att betygsätta men några intryck är ändå värda att dela.

 

Mando Diao är ett hajpat band utan större anledning. Den dryga halvtimme jag lyssnar på dem lyfter endast när bandet spelar låtar från sin Fröding-skiva. I övrigt är det ganska bredbent rock som det går 13 band på dussinet utav. Jag är inte så imponerad men publiken verkar ha kul. Öl funkar ju lite så.

 

Danko Jones var en annan akt vi fick lite fragment utav. Det är i vanlig ordning med det här bandet, hårt och tungt. Ett sjujäkla ös helt enkelt. Det är ett framgångsrikt koncept med tre kanadensiska musiker i ett band.

 

Mina förväntningar på Die Antwoord från Sydafrika var höga och spelningen motsvarade alla förväntningar. Jag vet knappt var jag ska börja. Det är ett konstprojekt. En happening. Ett art performance av yppersta märke. Det är knäppt och skruvat och helt olikt det mesta jag hört förut. Tyvärr hade de restriktioner för fotografer. Endast några få utvalda fick fotografera och inte från scenkanten som är det vanliga, utan bara från mixertornet 30 meter från scenen. Vi hade inte rätt att fotografera så tyvärr har vi inga bilder från showen. De tre medlemmarna ”Ninja”, Yo-Landi Vi$$er” och ”Dj Hi-Tec (God)” sjunger, rappar och pumpar ut sin musik på mycket hög volym. Ninja publiksurfar och folkhavet framför scenen hoppar och studsar lika mycket som bandet och de två dansarna. Det är rufft och skitigt samtidigt som det är vackert och skirt. Allsången ljuder över nejden i låtar som ”I fink U freaky”, ”Baby’s on fire” och ”Ugly boy”. Trion har hög kultstatus och sörjs av fans världen över när de aviserat att de slutar i och med sitt femte album som släpps i höst. Jag är sjukt tacksam att jag fick chansen att se dem live. Jag önskar bara de fått spela mer än den knappa timme de hade till sitt förfogande. Betyget blir 5 vilt dansande spöken av 5 möjliga (och 1 ledsen fotograf).

 

 

Jag vill förstå Håkan Hellström. Det är min målsättning inför hans spelning på Bråvallas stora scen ikväll. Fältet framför scenen är packat med folk. Den största publiken hittills på årets festival. Jag vill så gärna förstå vad det är som gör att så många människor älskar honom. Och jag tror jag fick en glimt av ljuset och jag fick det genom sprickorna. Solnedgången hjälpte kanske till lite också. Det här är en artist som förefaller älska sin publik oreserverat. Han anför sitt stora band med en självklarhet som är förunnat stora artister. Jag tänker på Bruce Springsteen när jag ser den här konserten. Jag drar paralleller till Ulf Lundell. Ledstjärnor för den generation som vuxit upp med låtarna. På ett liknande sätt har Håkan Hellström varit en ledstjärna för de som föddes i mitten av 90-talet och framåt. Han kan berätta deras berättelse. Han kan sätta ord på det de känner när de går igenom tonårstidens svårigheter. Exakt på samma sätt som en Lundell eller en Springsteen. Jag ska inte säga att jag har tagit till mig Håkan Hellström men jag har yttersta respekt för den karriär han byggt och för den publik han har. Jag förstår lite bättre nu och det är jag glad för. Spelningen är mycket bra och håller mitt intresse uppe hela vägen. Jag ger det här fyra sjömanshattar av fem i betyg och jag lovar att jag ska lyssna genom albumkatalogen i sommar.

 

 

 

 

 

Slutligen tar vi oss in i cirkustältets mörker för att få oss en rejäl dos progressiv metal i form av Mastodon. Det är ett spelskickligt och intressant band som bjuder på dagens grädde på moset. Lufttrummisarna hänger längst fram och de får verkligen lön för mödan. Riktigt roligt att Bråvalla fått hit det här bandet som fångat nutiden med sitt moderna sound. Publiken är egentligen inte den bästa för den här sortens band som kräver lite av de som lyssnar. Det är inte riktigt det man kan räkna med på den här festivalen. Men bandet får 4 luftgitarrer av 5 i betyg.  

 

Foto: Maria Laakso Åman

Text: Erik Laakso Åman

Bråvallafestivalen. Bråvalla dag 2 – 29 juni 2017

Dagen inleds med strömavbrott och en inställd spelning på grund av sjukdom .Strömavbrottet drabbade Bob Hund som hade den otacksamma uppgiften att inleda torsdagsspelningarna klockan 13. Men det var en tapper skara som mött upp och bandet genomförde en gedigen spelning.

En spelning jag sett fram mycket emot var ”of Mice and Men” som dessvärre tvingades ställa in i sista minuten. Mycket tråkigt och vi hoppas det inte är något allvarligt. Det här är ett band som drabbats av sjukdom tidigare då deras ordinarie sångare Austin Carlile diagnosticerats med den obotliga genetiska sjukdomen Marfans Syndrom. Bandets senaste album handlade mycket om kampen mot sjukdomen. Nu har Carlile slutat i bandet och deras andra vokalist Aaron Pauley skulle ha sjungit istället.

 

Något senare på dagen gick jag till ett av festivalens två cirkustält och tittade på ”Highly Suspect”. De är en amerikansk trio som började sin karriär som coverband men som tagit steget till att göra något eget. Det är en med tyngd och med medveten närvaro bandet kör över publiken som hittat in i tältet. Spelningen får 3 cirkustält av 5 möjliga av mig. Gediget hantverk framförd till belåtenhet. Bra nog.

$uicideboy$ är en dynamisk duo bestående av två kusiner från New Orleans och de spelar riktigt tung hip hop, s.k. cloud rap. Det här är inte riktigt min väska men det är onekligen tungt och hårt och ja, dynamiskt. Kanske inte ett band jag skulle välja på festival men som möjligen skulle få åka med i lurarna när jag klipper gräsmattan. De får två gräsklippare av tre möjliga.

Det kan mycket väl ha varit dagens absoluta höjdpunkt jag bevittnade när jag gick till Panoramascenen för att se och höra på Gogol Bordello. Detta märkliga band som spelar, vad de kallar det själva, gypsy punk fick på en alldeles för kort timme platsen framför scenen fyllas rejält och alla var med i det som hände. Händer som vinkade och klappade, folk som hoppade över hela fältet och så sången som steg när vi sjöng allsång ihop med bandet.. Det var verkligen romska toner och punkigt så det räckte. Jädrar vilket drag. Jag har hört sägas att de enda folkslag som spelar musik i moll när de är glada är romer, judar och finnar, jag vet inte om det stämmer, men jag är halvfinne och finner verkligen en djup glädje i mollbetonad musik. Det här var en spelning att bli lycklig och glad utav. Sångaren Eugene Hütz for fram och åter på scenen, dompterandes sin publik och sitt band så tempo, svettnivåer och glädje maxades så mycket det gick på speltiden. Mikrofonstativen flög omkring när han ilsket bearbetade mikrofonen. Vinflaskan han hade med sig upp på scen togs det endast några få klunkar ur, resten skvättes ut medan han studsade fram.

Jag tror att var och en som var på den här spelningen, med glädje starts wearing purple for him now.

Jag ger konserten 4 urdrällda vinflaskor av 5.  Toppbetyget spar jag till de får dräglig speltid. Mycket kan lyftas fram som extra speciellt. Dragspelssolon hör inte till vanligheterna men här fick vi en liten lagom dos. Energin var enorm hos hela bandet. Mer dragspel åt folket. Mer lila kläder åt folket. Mer gypsy punk åt folket!

      

Linkin Park blir jag inte klok på. De är ett stort band som drar mycket publik och som är omtalade. De blandar musikstilar på ett snyggt sätt och låter ibland som U2 och ibland som Korn eller varför inte någon hip hop-grupp från L.A. Jag gillar det men det är ändå något som fattas när jag står och lyssnar men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det flyger inte helt enkelt. Det är självklart inte dåligt men det är inte heller så där apbra som det borde kunna vara. Kanske är de helt enkelt lite för loja för att själv tända till riktigt ordentligt. Nä, jag blir inte klok på den här spelningen. Men jag ger ändå 2 stadsparker av 5 möjliga i betyg för det är ju inte dåligt.

Laleh är en fantastisk artist. När hon går på scenen en kvart efter midnatt skapar hon magi. Värme, kärlek och en ljuvlig stämma som smeker publikens öron i sommarnatten. Bekvämt bjuder hon in oss till sin närhet. Hon är en profet och publiken är lärjungar som sänder kärlek i retur. Snacka om att hon har en enorm förmåga att hantera en publik utan att publiken känner sig hanterad. När jag hör henne tänker jag flera gånger på DiLeva faktiskt. Med den stora skillnaden att hon inte på något sätt känns beräknande. Hon har ingen ambition att frälsa. Hon bara råkar göra det ändå. Att hon dessutom hanterar flera instrument gör att min redan stora respekt växer än mer.

Lalehs spelning på Bråvalla får 4 kaftaner av 5.

Skribent: Erik Åman Laakso

Bråvallafestivalen. Förfest på Bråvalla – Onsdag den 28 juni 2017

Besöker för första gången Bråvallafestivalen och är i spänd förväntan på denna megastora festival som på bara några år seglat upp till att bli den största i Sverige. Att funktionärerna inte har en aning om vart mediarepresentanter ska ta vägen kanske är en bagatell men det ska ju inte få ta nästan två timmar innan vi fått våra armband och hittat till campingen. Inga skyltar, inget folk som visste något alls och efter att ha valsat runt utanför festivalområdet länge och väl hittade vi till sist incheckningen, där armbanden var slut och ytterligare en halvtimmes väntan vidtog.

När man kommer till en ny festival är det ju roligt om man hinner se och höra så mycket som möjligt men nu fick vi lyssna på ”Bamse och hans vänner” i kön till incheckningen och vi hörde Sabaton på distans medan vi satte upp tältet. Men jag ska inte gnälla. Senare på kvällen fick jag årets absoluta konsertupplevelse tillsammans med System Of A Down som motsvarade alla förväntningar med råge.

Bråvalla är kanske inte en festival som fokuserar på art- eller prog rock men med S.O.A.D har de ett band som på flera sätt är det mest progressiva branschen har idag. Detta trots att de inte släppt nytt material sedan 2005. Det är alltså 12 år sedan de hade några nya låtar och även om det ryktas om ett nytt studioalbum senare i år så är det väldigt lång tid utan nytt material. Å andra sidan har bandet en hängiven åhörarskara som haft gott om tid på sig att lära sig alla texter utantill. Allsången är, i nästan varje låt, stark och kraftfull. Medan Sabaton några halvtimmar tidigare förstärkt sitt set med bomber, saknar System alla sådana yttre attribut. Men ändå sopar de banan med allt annat jag hört i år, och kanske på flera år.

Serj Tankian som är bandets lead singer har mängder med spännande soloprojekt vid sidan om och den mannens konstnärliga kreativitet fascinerar mig. Lyssna gärna på spelningen från Lowlands festival där han tillsammans med the Metropolitan Orchestra framför några av sina nyare alster. (https://youtu.be/9Igh2zuPC5c) Hans scensiska närvaro är enorm och hans minspel är teatraliskt utan att bli överspel. Tyvärr måste man stå ganska nära för att ta del av det, eller se det på storbildsskärmarna. Men när den gubben ler med ögonen och hela ansiktet så att solens nedgående strålar nästan bleknar, är det magiskt.

Den extremt tajta rytmsektionen med Shavo Odadjian på bas och John Dolmayan på trummor, har ett driv som maler ned allt tänkbart motstånd och ovanpå detta seglar gitarrspelet av Daron Malskian som en skir ängel varvat med hårda riff som sitter perfekt i rocksjälen. Det här är helt sjukt bra. Texterna är väldigt politiska och behandlar dårskapen med krig mot nationer eller droger med samma frenetiska ilska. Det här är inte ett band som knyter näven i fickan. Nävarna ska upp i luften och vi är 15000 saliga åhörare som hoppar upp och ned i 90 minuter. Den här spelningen får 5 tältpinnar av 5 möjliga för bättre än så här blir det inte en kylig onsdagskväll i slutet av juni.

På väg tillbaka till tältet i sommarnatten är jag fylld av lyckokänslor så då bryr jag mig inte om att tältpinnar saknades i den nyköpta påsen från det stora prylvaruhuset, eller att grannarna spelar musik på så hög volym att min luftmadrass vibrerar. Jag somnar med ett lyckligt flin på läpparna. Ett flin som sitter kvar dagen efter när jag vaknar.

Skribent: Erik Åman Laakso

Årsbästalistan 2016 av Jukka Paananen.

theanswersolascdgin-lady-call-the-nationjeff-healey-heal-my-soul

  1. The Answer – Solas

Nordirländska The Answer uppvisar både mod och nyfikenhet när de på sitt sjätte album hittar en ny dimension i sitt musikskapande. De gaeliska rötterna blomstrar ur classic rock-myllan och Solas är en mogen frukt.

  1. Gin Lady – Call the nation

När Gin Lady spelar rock´n´roll befinner de sig i ett oändligt utvidgat nu där klockor och kalendrar inte existerar. Det enda som gäller är hur gruppen rör sig inom ramverket för den rockmusik som skapades under första halvan av 70-talet.

  1. Jeff Healey – Heal my soul

Överblivet studiomaterial som sammanställts till en postum bluesrockpärla.

  1. Joe Bonamassa – Blues of desperation

Album för album förfinar Bonamassa alltid någon aspekt av sitt musicerande. Här det den dånande brittiska bluesrocken som talar starkast.

  1. Kansas – The prelude implicit

Kansas återuppfinner sig själva. Årets comeback!

  1. Raveneye – Nova

Gruppen vandrar ledigt mellan Foo Fighters och Alter Bridge, varvar de förras snärtiga, medryckande driv med de senares melodiösa och gripande refränger med en trollbindande musikalitet.

  1. Spiritual Beggars – Sunrise to sundown

Spiritual Beggars rytmiskt mest intressanta album.

  1. Graham Bonnet Band – The book

Graham Bonnet återuppfinner sig själv. Årets andra stora comeback!

  1. The Dead Daisies – Make some noise

Albumet Aerosmith borde ha gjort för 20 år sedan.

  1. Rival Sons – Hollow bones

Även om det är Jay Buchanans mäktiga stämma som ger Rival Sons dess adelsmärke är det gruppens intuitiva samspel som gör dem till mina kandidater som classic rocks stora namn inom tio år.

  1. Bridge To Mars – Bridge to Mars

Glenn who? Bridge to Mars är plattan Glenn Hughes borde ha gjort men inte kunde.

  1. Ricky Warwick – When Patsy Cline was crazy (and Guy Mitchell sang the blues)/Hearts on trees

En ettrig rockplatta och en begrundande akustisk bildar en dubbel som utgör kulminationen av Ricky Warwicks musikaliska gärning.

  1. Temperance Movement – White bear

Ett brittiskt Rival Sons.

  1. Fates Warning – Theories of flight

Lysande progmetal.

  1. Son of Man – Son of man

Ett Walesiskt Uriah Heep.

  1. The Apocalypse Blues Revue – The apocalypse blues revue

Visst, musiken sorteras i bluesrockfacket, men när Apocalypse Blues Revue sätter sin egen mustiga brygd på jäsning blir resultatet eget.

  1. Magnum – Sacred blood ”divine” lies

Magnum är Magnum.

  1. Blackberry Smoke – Like an arrow

Black Crowes arvtagare.

  1. Dizzy Mizz Lizzy – Forward in reverse

Freak Kitchen och King´s X möts tydligen i Danmark. Årets tredje fina comeback.

  1. Suicide By Tigers – Suicide by tigers

Det är som att höra Free och Taste på deras lössläppta bluesrockdebuter från 1969.

 

Jukka Paananen

Årsbästalistan 2016 av Karl-Göran Karlsson

Efter flera år med många fantastiska nyutgivna plattor inom genren Progressive Rock blev 2016 något av en besvikelse för mig. Tidigare år har jag haft svårt att plocka bort plattor från årsbästalistan (för att inte få för många) men i år fann jag det plötsligt rätt svårt att samla ihop det antal som jag brukar ha på min lista. Dessutom var det inte ens självklart att peka ut fem-i-topp vilket oftast brukar gå rätt fort. Kan inte påstå att jag lyssnat mindre än vanligt så jag kan knappast skylla på det. Snarare tycker jag att flera av tidigare års favoriter faktiskt har underpresterat när de släppt nytt. I tillägg har det dessutom inte kommit så många nya klart lysande stjärnskott på prog-himmelen vilket är lite underligt och kanske också lite oroande. Alltså, jag sitter med en lista med många bra album men faktiskt få som ligger nära toppbetyg. Hoppas 2017 blir bättre. Nåväl, så här blev det till slut:

marillion-f-e-a-randerstoltsteven-wilson4-%c2%bd

  1. Marillion: ”F.E.A.R.”

    Sällan har jag ändrat uppfattning så mycket om en platta som när det gäller den här. Jag kände stor besvikelse vid första genomlyssningen men så här vid årets slut kan jag bara konstatera att det här utan tvivel är den platta som jag återvänt till i lyssnandet allra flest gånger under året. Därmed får den en välförtjänt första plats. Kanske inte i första hand för musiken (de har gjort bättre plattor med mera action) men främst för den lugna eftertänksamhet och harmoni som dominerar, både i musiken och i texterna. Exempelvis den måleriska beskrivningen i den långa ”El Dorado” av hur överrumplande vi i västvärlden blev av den syriska flyktingkatastrofen som symboliskt liknas vid ett kraftigt oväder som plötsligt drar in över den paradisiska engelska trädgården. Låten innehåller också många funderingar och reflektioner kring detta som jag själv haft. Exempelvis, hur kan vi fördöma att människor i kris söker sig till väst där det finns så mycket som lockar (måleriskt beskrivet som guldet i El Dorado). Även låten ”The Leavers” presenterar liknande funderingar. Sen överraskar Marillion med sin starkaste anti-kapitalistiska låt någonsin – ”The New Kings”. Synnerligen tänkvärd men, som sagt, så politiskt röd så att man nästan häpnar. På plattan finns även den mer personliga ”White Paper” som är minst sagt sentimental och sorglig. Den enda låt som jag fortfarande inte gillar på plattan är ”Living in Fear” som känns rätt onödig. Förutom Steve Hogarth som ju med sin sång som vanligt sätter prägel på deras musik måste jag denna gång lyfta fram Mark Kelly på keyboards som jag tycker har lyckats fantastiskt med att skapa sköna stämningar på plattan. Alltså, på det hela taget, en synnerligen genomtänkt och väldigt bra platta från Marillion.

  2. Anderson/Stolt: ”Invention of Knowledge”

    Samarbetet mellan Jon Anderson och Roine Stolt är förmodligen årets skräll inom den Progressiva rocken. För mig som älskar Jons röst och imponeras av Roines spel och produktion av denna platta är det helt klart något som måste applåderas. Kan vi hoppas på mer?

  3. Steven Wilson: ”4 ½”

    Jag har haft Steven Wilson tronande allra högst på toppen på flera årsbästa-listor de senaste åren men i år blir det inte så. Men trots att han i år bara har givit ut en sorts rest-platta från hans förra storverk ”Hand. Cannot. Erase” så är denna långa EP fortfarande så bra att jag helt enkelt måste sätta den högt på listan. Inte minst för den fantastiska versionen av den gamla låten ”Don’t Hate Me”.

  4. Airbag: ”Disconnected”

    I år var det då dags för en riktigt fullträff för norska bandet Airbag. En helgjuten platta med härliga Floydianska vibbar. Missa inte det underbara titelspåret!

  5. Southern Empire: ”Southern Empire”

    Det är tungt att mista gamla favoritband inom progrocken. För ett par år sedan lade australiensiska Unitopia av till stor förstämning bland fansen. Men ur spillrorna reser sig ofta något nytt och spännande. Förra året såg vi Unitopia-sångaren Mark Trueuck bilda den spännande konstellationen United Progressive Fraternity och i år bildades så ett nytt band med namnet Southern Empire av gamle Unitopia-keybordisten Sean Timm. Sean var kanske ännu viktigare för Unitopia än Mark eftersom han komponerade de flesta av Unitopias låtar. Nya plattan med självbetitlat namn innehåller ett antal spännande låtar. Det som sätter sig mest är låten ”Forest Fire” och en alldeles fantastisk version av gamla Unitopia-låten ”How Long”.

  6. Karmakanic: ”Dot”

    Efter nära 5 års väntan kom så äntligen en ny platta från Karmakanic. Det bestående intrycket från denna är den fantastiska långa låten ”God, the Universe and everything else no one really cares about – Part I”. Här hör man alldeles lysande musikaliska insatser från bl a Lalle Larsson och Morgan Ågren.

  7. Frost: ”Falling Satellites”

    Tredje plattan från Frost är minst lika bra som tidigare plattor och bjuder på en väldigt varierad samling låtar med mycket fart och fläkt. Missa inte låtarna ”Towerblock” (oerhört spännande mixning) och ”Signs” där John Mitchell sjunger så där sanslöst bra och där man till och med bitvis kan få lite tunga vibbar av Porcupine Tree.

  8. The Pineapple Thief: ”Your Wilderness”

    För er som saknar Porcupine Tree rekommenderar jag att lyssna på denna platta som i varje fall tidvis påminner om nämnda bands tidiga och mestadels lugna alster. Dessutom finns en mer direkt koppling i och med att Gavin Harrison sitter bakom trummorna här.

  9. Nosound: ”Scintilla”

    Vill man lyssna på ännu en platta med Porcupine Tree-touch bör man kolla upp denna platta med Giancarlo Erra bakom micken. Den bjuder på tidvis underskön och stämningsfull musik. För er som behöver lite lugn och ro.

  10. Karmamoi: ”Silence Between Sounds”

    Italien fortsätter vara en stor producent av progressiv rock. Karmamoi är ännu ett av många kompetenta italienska band och senaste skivan bjuder på en varierad kompott med mycket keyboards och fina insatser från kvinnliga sångröster. Påminner inte så lite om svenska Paatos, tycker jag.

  11. Tilt: ”Hinterland”

    En ny bekantskap för mig detta år var brittiska Tilt som har sitt urprung i det band som tidigare backat up Fish på skivor och turnéer. Drivande för bandet är Steve Vantsis och i bakgrunden hittar vi minsann ingen mindre än John Mitchell (It Bites, Lonely Robot, Frost). Nya plattan innehåller flera starka låtar tillsammans med superhiten ”Bloodline”.

  12. The Mute Gods: ”Do Nothing Till You Hear From Me”

    En frisk fläkt i Prog-världen är basisten och sångaren Nick Beggs som bl a turnerat flitigt med Stevarna Wilson och Hackett. Men han skriver också eget material och tillsammans med polarna Roger King och Marco Minneman har de i år släppt denna skiva under bandnamnet The Mute Gods. Den innehåller mycket varierad och snygg cross-over prog, skulle jag vilja säga.

  13. Riverside: ”Eye of the Soundscape”

    Efter chocken med gitarristen Piotr Grudzińskis död satte Riverside samman denna platta som en sorts sista hyllning till honom. Ett mycket annorlunda verk jämfört med tidigare plattor och den kanske inte riktigt har den lyskraft som tidigare mer typiska verk. Men vi hittar sköna ambient-fyllda låtar och några där vi får lyssna lite mer till Piotr och hans sköna gitarrtoner.

  14. Kaipa da Capo: ”Dårskapens Monotoni”

    Roine Stolt har som vanligt jobbat på med flera projekt samtidigt detta år. Ett resultat av detta är en helt ny platta med konstellationen Kaipa da Capo. Lite retro-stuk är det över plattan och det sjungs på svenska (!). Låtarna ”Spår Av Vår Tid” och ”Det Tysta Guldet” är särskilt njutbara.

  15. Big Big Train: ”Folklore”

    Ett band som brukar komma högt på min lista är Big Big Train men i år hankade de sig bara med nöd och näppe kvar på min lista. Vet inte riktigt vad det är men jag saknar inspiration och nerv i flera av låtarna. Det lysande undantaget (och det som räddar plattan kvar på listan) är den underbara låten ”The Transit of Venus Across The Sun”.

 

Som synes saknas några av de senaste årens giganter på listan. Vill främst nämna Opeth och Haken här som båda har gjort bra plattor men ändå inte kommit i närheten av tidigare storverk. Sen saknas här säkert också plattor för att jag helt enkelt inte hunnit lyssna på dem. En av dessa är den senaste från The Neal Morse band. Här hotar jag i så fall med att den kan komma med på nästa års lista (vilket nog är rätt så troligt).

Till sist vill jag precis som förra året tipsa om fem särskilt bra låtar från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj!):

 

  1. Leap Day: ”In the Shadow of Death”

    https://www.youtube.com/watch?v=dLs5LowukBo

    Denna underbara låt från holländska Leap Day (från albumet ”Days of Deucalion – chapter 2”) släpptes faktiskt redan i november 2015 men det tog ett tag innan jag upptäckte den. I vilket fall, den förtjänar verkligen att lyftas fram på årsbästalistan. Jag tror man har knyckt något tema från någon klassisk mästare (kommer inte på vad eller vem) i det inledandet temat spelat på något som liknar trumpet. Därefter följer en rätt så avancerad komposition som torde vara en fröjd att lyssna på för varje prog-vän. Själv får jag starka vibbar av Procol Harum i delar av låten där sång och orgelkomp dominerar. Och på tal om orgel – lyssna på det magnifika slutpartit med kyrkorgel!

  2. Southern Empire: ”How Long”

    https://www.youtube.com/watch?v=hNOPBWy_4g0

    Southern Empire hamnade på plats 5 på min lista och jag nämnde redan där vilken fantastisk version av den gamla Unitopia-låten ”How Long” de gjort. Kolla in denna fina video när de spelar denna låt. Jag gillar speciellt det underbara kompet på klarinett och det läckra trumkompet. Om du inte fick ståpäls av föregående låt så får det definitivt av denna!

  3. Frost: ”Signs”

    https://www.youtube.com/watch?v=96aJBiogMdU

    Dags för lite tyngre tongångar. Gänget från Frost (nr 7 på min lista) och med John Mitchell vid mikrofonen (som börjar bli något av en favorit för mig). En galen och kul video. Kolla in gitarristen när han börjar spela Candy Crush mitt under spelningen. Kolla gärna in även videon för låten ”Numbers” (jag valde mellan de två) som låter som King Crimson för det moderna dansgolvet!

  4. Tilt: ”Bloodline”

    https://www.youtube.com/watch?v=fJ8ukjzV6-w

    En strålande låt från ett bra debutalbum (plats 11 på min lista). Kanske inte i mittfåran vad gäller progressive rock men ändå väldigt bra.

  5. Airbag: ”Disconnected”

    https://www.youtube.com/watch?v=WQV38RG_gIw

    Låt oss till slut kyla ner oss med praktlåten ”Disconnected” från senaste skivan med Airbag (plats 4 på min lista). Sätt eller lägg er bekvämt och njut av detta mästerverk.

 

Till sist, glöm inte att lyssna på den absolut bästa Internetradiostationen för Progressive Rock på nätet: www.morow.com!

Karl-Göran Karlsson

Årsbästalistan 2016 av Conny Myrberg.

2016 året som tyvärr alltför många artister och inspirationskällor gick bort, Bowie var nog ändå den som tog hårdast i mitt musikhjärta.  Blev som vanligt en rad konserter och festivalbesök, Sweden Rock och mina husgudar Queen blev en av årets höjdpunkter trots avsaknad av Freddie. Såg IQ för första gången på Progressive Circus och ja dom håller måttet med råge. Anekdoten var riktigt tunga på MX Rockbar i Alingsås där även A.C.T levererade ett toppengig. Progpower Europe gav som vanligt en familjär tillställning, favoritgig här franska Klone. Blev även en tripp till kungsbacka och höjdardubbelkonsert med Manimal och Circus Maximus. Skogsröjet en trevlig festival men en börjar bli för gammal å tälta 😉 Airbourne svängde där som bara dom kan. Slottsskogen Goes Progressive och Musikens Hus Goes Progressive med mina vänner i Göteborgs Artrockförening levererar som vanligt. På konsertnivå minns jag speciellt SaffireSticky Fingers, Pain med en fartfylld spelning på Brewhouse i Götet. Katatonia, danska Vola och från Island Agent Fresco besökte Pustervik där Isländarna krossade allt motstånd 🙂 Är ibland inne på lite hårdare akter och Gothenburg sound festival besöktes även detta år där Avatar var helt outstanding, tyvärr får även denna festival göra ett sk. uppehåll 2017. Årets kanske mest minnesvärda tillställning blev dock hyllningskonserten till Stefan Renström R.I.P på Musikens Hus och hans Simon Says.

 

dark-tranquillity-atomariverside-eye-of-the-soundscapekatatonia_-_the_fall_of_hearts

Top tre:

Dark Tranquillity – Atoma

DT har helt klart tagit tronen på The Gothenburg sound ligan.

Riverside – Eye of the Soundscape

Hyllningsplatta för den tragiskt bortgångne Piotr Grudziński, inte som en vanlig Riverside platta utan mer åt det monotona elektroniska där inledande 10 minuters spåret är förföriskt bra.

Katatonia – The Fall of Hearts

Åter ett högklassiskt album i sedvanlig vemods anda.

Top fyra – tjugo utan inbördes ordning:

Gojira – Magma

Fortfarande grymt tunga, nu även med lite Ghostvippar.

Kansas – The Prelude Implicit

Tog många år men är nu tillbaks med ett starkt stiltypisk Kansas album.

 Karmakanic – Dot

På med lurarna och njut, Göran Edman är allt fortfarande en ”höjdans” bra vokalist.

Haken – Affinity

Modern progressive metal som fick till det igen.

Frost* – Falling Satellites

Gör ingen besviken med sin positiva prog.

Fates Warning-Theories Of Flight

Bra progressive metal helt enkelt och Ray Alder en favorit.

Structural Disorder – Distance

Svensk överraskning i det progressiva metalträsket.

Devin Townsend Project – Transcendence

Det finns bara en Devin Townsend och ska helst upplevas live, funkar dock bra på skiva också.

Evergrey – The Storm Within

Göteborgarna med Tom S. Englund i spetsen lyckas åter med sin speciella ”mollmetal”.

Dream Theater – The Astonishing

Pompöst och mycket av allt som bara dom kan när de är som bäst.

Tesseract – Polaris/Errai

Är väl egentligen inget nytt släpp. Omgjorda med Ep bonus men ack så bra.

The Dear Hunter – Act V: Hymns with the Devil in Confessional

Amerikanska bandet blandar progressive, indie, pop, symfonisk rock i en härlig blandning.

Opeth – Sorceres

Tog ett tag innan den växte in på listan denna gång.

Wolverine – Machina Viva

Skön tillbakalutad progmusik från svenskarna.

Hemina – Venus

Överraskande bra progressive metal efter tips från web.

Avatar – Feathers & Flesh

Teatralisk metal med humor.

Steven Wilson – 4 ½

Steven verkar lyckas med alla musikstilar, som här med något annorlunda alster än normalt.

Årsbästalistan 2016 av Andy Flash.

pretty-maids-kingmakerbon-jovi-this-house-is-not-for-salesixx-a-m-prayers-for-the-damned-vol-1

ÅRETS ALBUM 2016

1 PRETTY MAIDS:KINGMAKER
2 BON JOVI:THIS HOUSE IS NOT FOR SALE
3 SIXX A.M.:PRAYERS FOR THE DAMNED VOL.1
4 NORDIC UNION:NORDIC UNION
5 RICK SPRINGFIELD:ROCKET SCIENCE
6 AVANTASIA:GHOSTLIGHTS
7 SIXX A.M.:PRAYERS FOR THE BLESSED VOL.2
8 MAGNUM:SACRED BLOOD DIVINE LIES
9 MARYSCREEK:INFINITY
10 SUNSTORM:EDGE OF TOMORROW

ÅRETS SVENSKA ALBUM:

1 MARYSCREEK:INFINITY
2 EVERGREY:THE STORM WITHIN
3 THE EMBODIED:RAVENGOD

ÅRETS LIVE ALBUM:

1 JUDAS PRIEST:BATTLE CRY
2 THUNDER:ALL YOU CAN EAT
3 ROYAL HUNT:CARGO

ÅRETS EP:

1 REVENGIA:FALLING SKY

ÅRETS LÅTAR:

1 PRETTY MAIDS:WHEN GOD TOOK A DAY OFF
2 BON JOVI:THIS HOUSE IS NOT FOR SALE
3 RICK SPRINGFIELD:DOWN
4 MAGNUM:SACRED BLOOD DIVINE LIES
5 SIXX A.M.:RISE

ÅRETS RE-RELEASE:

1 ECLIPSE:ARMAGEDDONIZE (DELUXE 2CD)

ÅRETS SWEDEN ROCK FESTIVAL SPELNINGAR:

1 KING DIAMOND
2 QUEEN+ADAM LAMBERT
3 SIXX A.M.
4 GLENN HUGHES
5 SYMPHONY X

ÅRETS KONSERTER:

1 Y&T (Sticky Fingers, Göteborg)
2 PRETTY MAIDS (Sticky Fingers, Göteborg)
3 BRUCE SPRINGSTEEN (Ullevi, Göteborg)
4 THE WINERY DOGS (Sticky Fingers, Göteborg)
5 IRON MAIDEN (Ullevi, Göteborg)
6 MAGNUM (Sticky Fingers, Göteborg)
7 SAXON (Trädgårn, Göteborg)
8 HELLOWEEN (Trädgårn, Göteborg)
9 REVENGIA (Backstage, Varberg)
10 ART NATION (Backstage/Oscars, Varberg)

ÅRETS FÖRBAND:

1 MAJOR INSTINCT (Magnum-Sticky Fingers,Göteborg)
2 DEGREED (Pretty Maids-Sticky Fingers,Göteborg)
3 CRIMES OF PASSION (Helloween-Trädgårn,Göteborg)

ÅRETS DVD:

1 JUDAS PRIEST:BATTLE CRY

ÅRETS SVENSKA BAND:

1 ART NATION
2 MARYS CREEK
3 MAJOR INSTINCT
4 THE EMBODIED
5 REVENGIA

ÅRETS HÖJDPUNKT:

Backstage,Varberg och alla de fantastiska live banden .

ÅRETS BESVIKELSE:

KING KOBRA PÅ SWEDEN ROCK FESTIVAL

R.I.P.:

David Bowie
Eddie Harsch
Glenn Frey
Jimmy Bain
Jon English
Keith Emerson
Leonard Haze
Nick Menza
Nik Green
Rick Parfitt
Sir George Martin
TWISTED SISTER

Andy Flash

Årsbästalistan 2016 av Ulf Classon.

Årsbästalistan 2016

Jag har brottats ovanligt mycket med min lista över årets bästa album denna gång. Som den listnörd jag är så lider jag alltid samvetskval när jag tvingas välja mellan mina favoriter men i år känns det ovanligt jobbigt. En stor del i mitt problem ligger ju i att jag har väldigt bred musiksmak. Det är ju inget fel i alla gilla många olika genres men hur fasen avgör man till exempel om Sodom’s eller Joe Bonamassa’s album är bäst? Det hänger ju helt på dagsform och sinnestillstånd just där och då. Så det är nog därför min lista känns väldigt hård i år. Inte för att jag har haft ett ovanligt kargt liv de senaste tolv månaderna utan mest för att mitt inre musikaliska roder tycks föredra just det lite hårdare och tyngre just nu. Fast när polletten väl trillade ner så kändes förstaplatsen väldigt given som tur var. Men nog om mig, det är ju listan som är det intressanta så utan att dra ut på det för länge; de tio bästa albumen 2016 (plus lite till):

suicidal-tendencies-world-gone-mad_listantestament-brotherhood-of-the-snakesodom-decision-day

1. Suicidal Tendencies – World Gone Mad
Cyco Miko och hans mannar levererar ett varierat och thrashigt punk/hardcorealbum i gammal god anda. Utan tvekan deras bästa sedan The Art of Rebellion (1992) och ett knippe av låtarna lär bli nya livefavoriter. Vem hade kunnat tro att Suicidal Tendencies 33 år in i karriären skulle slå till med ett av sina bästa album? Ett styrkebesked som heter duga och utan tvekan årets bästa album!
Bästa spår: The New Degeneration

2. Testament – Brotherhood of the Snake
Chuck ”Fuckin’” Billy! Mannen besitter en sådan mäktig och kraftfull stämma så mina högtalare nästan springer och gömmer sig av rädsla. Lägg där till ett benhårt låtmaterial som utan problem krossar de övriga i den stora fyrklövern med amerikanska thrashband. Testament har aldrig gjort mig besviken men detta är lätt deras starkaste giv sedan mästerverket The Gathering. Metallica sitter åter igen på avbytarbänken och undrar varför inte de också kan vara så här bra.
Bästa spår: Brotherhood of the Snake

3. Sodom – Decision Day
Tyskarna gör en sällan besviken och deras nya album Decision Day är thrashondska av bästa snitt. Tom Angelripper låter som Hin håle själv och riffen de levererar är ren djävulskap. De mer inbitna fansen lär nog inte hålla med mig men jag anser att Sodom är bättre nu än när det begav sig på åttiotalet.
Bästa spår: Caligula

4. Airbourne – Breakin’ Outta Hell
Mina favoriter i Airbourne fortsätter att leverera energisk och hård rock’n’roll utan pardon. De försöker inte uppfinna någon ny genre och de skiter i om folk jämför dem med massa andra band för de själva är bara ute efter tre saker – att ha kul, dricka bira och lira rock’n’roll. Inga konstigheter alltså trots att de nu har försökt sig på att variera sina låtar lite. Bland annat en ganska tydlig ”stöld” från inga mindre än Audioslave. Men alla som lånar från Audioslave får tummen upp i min bok.
Bästa spår: Rivalry

5. Joe Bonamassa – Blues of Desperation
Bluesens superstjärna och en av musikbranschens med produktiva snubbar håller en löjligt hög nivå på allt han släpper ifrån sig. Nya studiogiven är inget undantag men den gode Bonamassa borde börja lära sig hur han skall presentera låtordningen på sina album. B-sidan är nämligen oftast svagare och varför avsluta med en ballad? Oavsett så är Blues of Desperation ett hejdundrande album och den där bergsklättrarlåten, ojojoj.
Bästa spår: Mountain Climbing

6. Jeff Healey – Heal My Soul
Att populära artisters arv mjölkas efter deras bortgång är inget ovanligt men att det blir så här lyckat är oerhört sällsynt. De som har satt i ihop detta varma album med den salige Jeff Healey kan enbart ha drivits av kärlek för hela utgåvan andas genuinitet. Att en av den moderna bluesens största namn dessutom har lämnat efter sig ett knippe fantastiska låtar är ju naturligtvis den viktigaste komponenten. Här finner vi nämligen några av gitarristens starkaste stunder i karriären och det är som om att han aldrig har lämnat oss.
Bästa spår: Temptation

7. Brant Bjork – Tao of the Devil
Den coolaste katten i öknen heter Brant Bjork och även om hans nya giv inte är hans starkaste så är det ändå förbannat bra. Det är inte många som kan skapa så här fuzzigt go, svängigt gungande och härligt småflummig ökenrock. Bara att öppna en kall, luta sig tillbaka, sluta ögonen och drömma sig iväg till torrare breddgrader.
Bästa spår: The Gree Heen

8. Drive-By Truckers – American Band
Dessa sydstatsrockveteraners album har alltid varit politiskt laddade men så här i Trump-tider så har de tagit i än mer. Det gör att musikens aura känns lite mörkare än vanligt men det är fortfarande jordnära och svängigt med starka melodier. Nu väntar vi med spänning på bandets spelning på Pustervik i början på Mars.
Bästa spår: Surrender Under Protest

9. Vokonis – Olde One Ascending
Det är inte var dag man kan peta in ett band från hemstaden Borås på årsbästalistan. Men albumdebuterande Vokonis mullrar rakt in på listan med blytung doom/stoner som har gett eko även ute i den stora fuzzvärlden. Att de tillber Sleep och prisar Iommi hörs tydligt då det är tungt, malande, gungande och benhårt men samtidigt omvälvande och omfångsrikt. Med en förkrossande ljudbild och starka låtar så har Vokonis presenterat sig med avtryck och deras framtid känns oerhört spännande att få följa.
Bästa spår: King Vokonis Plague

10. Svvamp – Svvamp
Tillhör du de som sörjer att Graveyard gått i graven (häpp!)? Hav förtröstan för i Sverige ploppar de så kallade retrorockbanden upp som svampar ur jorden (häpp igen!) och albumdebuterande Svvamp kan kanske lindra din saknad. Med jordnära sjuttiotalsrock, rätt ljudbild, en härlig närvarokänsla och god variation så gungar de sig in på topp-tio i år.
Bästa spår: Blue in the Face

Årets Jäv:
Det är några år sedan det delades ut pris i denna kategori men nu är det dags och det blev en delad förstaplats (som alltid så klart)! Priset går till det eller de band som har släppt ett album under året men som inte får vara med på topplistan av den enkla anledningen att de är vänner till undertecknad. Efter många år som hobbyjournalist så har jag lärt mig att det är svårt att vara objektiv när det är ens vänner man skall tycka till om. Så därför har de fått en egen kategori och årets vinnare är:

Assassin’s Blade – Agents of Mystification – Heavy/speed metal av klassiskt snitt
Void Moon – Deathwatch – Episk, tung och melankolisk doom metal med goa riff

Årets konsert: Dia Psalma, Asta Kask & De Lyckliga Kompisarna på Pustervik
I slutet på året så bjöd Close-Up Magazine upp till punkdans runt om i landet med för mig gamla ungdomshjältar i form av Dia Psalma, Asta Kask och De Lyckliga Kompisarna. En kulen torsdagskväll i November nådde turnépaketet ett slutsålt Pustervik i Göteborg och en något överförfriskad, men lycklig, undertecknad åkte efteråt hem i den snökaotiska natten med ett brett leende. Det var trångt, det var svettigt och det var tre intensiva konserter på en och samma kväll. Jag hade aldrig sett varken Asta Kask eller DLK live tidigare så det var stor lycka när man äntligen fick skråla med i låtar som Ringhals Brinner, Dom Får Aldrig Mej, Egon och Ishockeyfrisyr. Att Dia Psalma, ett av de viktigaste banden under min uppväxt, sedan avslutade lika övertygande som alltid var som grädde på moset. Utan tvekan årets bästa konsertupplevelse!

/Ulf Classon

Årsbästalistan 2016 av Peter Dahlberg.

Jaha, då ska man skrapa ihop ännu ett musikår. Som vanligt har det bjudits på många bra låtar. Eftersom jag är en låtmänniska bryr jag mig inte om att plåga mig genom hela album där de flesta låtar ändå är ren utfyllnad. Jag föredrar samlingar där man passar ihop låtarna till en egen liten magisk värld och där man själv håller i trådarna. Tänkte presentera mina 18 favoritlåtar från 2016. Det är ingen ordning utan alla är typ lika bra fast på sina egna sätt.

rhapsody-of-firetheocracyserious-black

  1. Rhapsody Of Fire – Winter´s rain

En episk pärla med diabolisk omen-touch. Älskar stråkpartiet och körerna.

  1. Theocracy – Ghost ship

En modern metal-klassiker åt power metal-hållet. En refräng att mörda för!

  1. Serious Black – As long as I´m alive

Fartig modern metal med Urban Breed i högform. Godis!

  1. Evergrey – Passing through

Också modern metal med lite eftertänksam ton. Mycket bra!!

  1. Sonata Arctica – Closer to an animal

Finländarna vill också att vi stannar upp och tänker till lite. Videon hade premiär när jag var på Gotland i somras så jag spelade den om och om igen där. Älskar den!

  1. Volbeat – For evigt

Denna låt var populär på årets Sweden Rock Festival. Spelades lite överallt och även av undertecknad. Grym låt och härliga minnen!

  1. Kansas – With this heart

Visst. Det är inte Steve Walsh som sjunger. Bara nästan. Men en jävligt bra låt hur som helst!

  1. Haken – The endless knot

Briljant att korsa Skrillex med modern rock-prog. Tidlös!

  1. Fates Warning – Seven stars

Modern pop-prog-metal när det är som bäst. Så jäkla bra!

  1. Sabaton – Blood of Bannockburn

För glad fick man läsa i någons recension. En riktig partyröjare om ni frågar mig.

  1. Hammerfall – Dethrone and defy

Tack för denna heavy metal-pärla i gammal god anda!

  1. Freedom Call – A world beyond

Jodå, käck värre men ack så bra! Deras bästa skiva hittills!

  1. InnerWish – Modern Babylon

Årets fynd! Hoppas verkligen att de får fortsätta att göra skivor. Klassisk hårdrock med anda av både Astral Doors och Dio!

  1. Grand Magus – Freja´s choice

Älskar inledningen och de melodiska gitarrerna längre in i låten. Klassiker!

  1. Bombus – Head of lies

Gillar att de har så egen särpräglad stil. Bra låtar också, som denna.

  1. Shakra – Hello

Modern och poppig hårdrock av högsta kvalitet.

  1. Primal Fear – Don´t say you never been warned

Yummy! Låten som Judas Priest önskar att de hade skrivit och spelat in.

  1. Vega – Ignite

Ett engelskt melodiskt rockband på uppgång.

 

Där har ni en liten slice av mitt musikår 2016. Ser fram emot 2017 och där går en dröm i uppfyllelse redan i slutet av februari när Unruly Child släpper nytt. Mark (Marcie) Free är en av mina absoluta favoritsångare så det kommer bli en högstund som sträcker sig resten av året.

Årets konsert får bli Twisted Sister på Sweden rock festival. Framförallt den magiska fika-pausen!

Årets gubbe får bli jag själv som gick och blev 50 år. En traumatiserande händelse!

Vill även passa på att ägna en tanke till alla de musiker som gick ur tiden 2016 – David Bowie, Prince, Keith Emerson och många fler. God bless you and thanx for sharing with us!

Hoppas att världen snurrar fortfarande när det är dags att summera 2017. Försök att se ljust på livet och glöm inte att sprida så mycket positiv energi ni bara orkar. Vem vet, ni kanske räddar livet på någon som bara behöver ett leende från någon annan vid just det tillfället!

 

Peter Dahlberg