Årsbästalistan 2016 av Peter Dahlberg.

Jaha, då ska man skrapa ihop ännu ett musikår. Som vanligt har det bjudits på många bra låtar. Eftersom jag är en låtmänniska bryr jag mig inte om att plåga mig genom hela album där de flesta låtar ändå är ren utfyllnad. Jag föredrar samlingar där man passar ihop låtarna till en egen liten magisk värld och där man själv håller i trådarna. Tänkte presentera mina 18 favoritlåtar från 2016. Det är ingen ordning utan alla är typ lika bra fast på sina egna sätt.

rhapsody-of-firetheocracyserious-black

  1. Rhapsody Of Fire – Winter´s rain

En episk pärla med diabolisk omen-touch. Älskar stråkpartiet och körerna.

  1. Theocracy – Ghost ship

En modern metal-klassiker åt power metal-hållet. En refräng att mörda för!

  1. Serious Black – As long as I´m alive

Fartig modern metal med Urban Breed i högform. Godis!

  1. Evergrey – Passing through

Också modern metal med lite eftertänksam ton. Mycket bra!!

  1. Sonata Arctica – Closer to an animal

Finländarna vill också att vi stannar upp och tänker till lite. Videon hade premiär när jag var på Gotland i somras så jag spelade den om och om igen där. Älskar den!

  1. Volbeat – For evigt

Denna låt var populär på årets Sweden Rock Festival. Spelades lite överallt och även av undertecknad. Grym låt och härliga minnen!

  1. Kansas – With this heart

Visst. Det är inte Steve Walsh som sjunger. Bara nästan. Men en jävligt bra låt hur som helst!

  1. Haken – The endless knot

Briljant att korsa Skrillex med modern rock-prog. Tidlös!

  1. Fates Warning – Seven stars

Modern pop-prog-metal när det är som bäst. Så jäkla bra!

  1. Sabaton – Blood of Bannockburn

För glad fick man läsa i någons recension. En riktig partyröjare om ni frågar mig.

  1. Hammerfall – Dethrone and defy

Tack för denna heavy metal-pärla i gammal god anda!

  1. Freedom Call – A world beyond

Jodå, käck värre men ack så bra! Deras bästa skiva hittills!

  1. InnerWish – Modern Babylon

Årets fynd! Hoppas verkligen att de får fortsätta att göra skivor. Klassisk hårdrock med anda av både Astral Doors och Dio!

  1. Grand Magus – Freja´s choice

Älskar inledningen och de melodiska gitarrerna längre in i låten. Klassiker!

  1. Bombus – Head of lies

Gillar att de har så egen särpräglad stil. Bra låtar också, som denna.

  1. Shakra – Hello

Modern och poppig hårdrock av högsta kvalitet.

  1. Primal Fear – Don´t say you never been warned

Yummy! Låten som Judas Priest önskar att de hade skrivit och spelat in.

  1. Vega – Ignite

Ett engelskt melodiskt rockband på uppgång.

 

Där har ni en liten slice av mitt musikår 2016. Ser fram emot 2017 och där går en dröm i uppfyllelse redan i slutet av februari när Unruly Child släpper nytt. Mark (Marcie) Free är en av mina absoluta favoritsångare så det kommer bli en högstund som sträcker sig resten av året.

Årets konsert får bli Twisted Sister på Sweden rock festival. Framförallt den magiska fika-pausen!

Årets gubbe får bli jag själv som gick och blev 50 år. En traumatiserande händelse!

Vill även passa på att ägna en tanke till alla de musiker som gick ur tiden 2016 – David Bowie, Prince, Keith Emerson och många fler. God bless you and thanx for sharing with us!

Hoppas att världen snurrar fortfarande när det är dags att summera 2017. Försök att se ljust på livet och glöm inte att sprida så mycket positiv energi ni bara orkar. Vem vet, ni kanske räddar livet på någon som bara behöver ett leende från någon annan vid just det tillfället!

 

Peter Dahlberg

Årsbästalistan 2016 av Daniel Reichberg

Årets artist: ROINE STOLT

”Invention of Knowledge” (Anderson/Stolt) och ”Dårskapens Montoni” (Kaipa Da Capo) – två storverk SAMMA ÅR. Därtill DVD med Steve Hackett och ett omnämnande bland progrockens 15 bästa gitarrister i branschbibeln Guitar World. Uppsala progs!

 

Årets utrikiska återförening: ANDERSON RABIN WAKEMAN

Det tog låååång tid av kontakter, planer och förhandssnack, men nu är de tre före detta Yesmedlemmarna ute på vägarna och sopar halvt mattan med dagens version av moderbandet. I mars väntar Hammersmith Apollo på mig och polarna.

 

Årets svenska återförening: MISERY LOVES CO

Deras antifascistiska industrimetall är svåremotståndlig, särskilt som den görs av ett kanongäng, live, och jag dessutom verkar ha kommit ikapp.

 

Årets livealbum: THE BEATLES AT THE HOLLYWOOD BOWL

De mest överdrivna publikljuden bortrensade; kvar finns världens bästa band på sin livemässiga höjdpunkt.

 

Årets utrikiska nykomling: ELEPHANT PLAZA

Gilbert Marshall hoppade av från Magic Pie, startade eget, och ljuvligt blev det. Progrock i grunden, men även mycket metal, mycket mjukt, mycket modernt och MYCKET melodiöst. Heja, Gilbert!

 

Årets svenska nykomling: BRIDGE TO MARS

Om nu ett band som planerats i år å dar kan betraktas som nykomling? Hur som helst bjuder trion på årets bästa bluesrocksväng. Jocke Marsh skrytspelar precis lagom klurigt, gör varje pricksäker gitarrslinga till en vital del av de väldigt 70-taliga låtarna, och till på köpet sjunger han skitbra. ”Nästan som Glenn Hughes!”, vilket han själv utropade.

 

Årets DVD : ACT ”Trifles and Pandemonium”.

En verkligt proffsig upptagning över sydsvenskarna som gjort årtiondets comeback. Sedan blev jag lite rörd över att tackas bland ”personer som betytt mycket”. My pleasure, boys! Er vansinnigt gripande musik – ELO och Dream Theater på samma gång – KRÄVER största möjliga geografiska spridning.

 

Årets djur: Elephant Plaza, Shaman Elephant, Der Elefant, Future Elephants?

Från vilken savann har dessa stadiga kreatur importerats?

 

Årets konsert: QUEEN + ADAM LAMBERT på Sweden Rock Festival

Kanske lite fusk med DET låtmaterialet, men de angrep detsamma med full attack, arrogans och djupaste respekt. Brian May var en stjärna som vanligt, och Adam Lambert tog för sig urläckert skitfjolligt av utrymmet utan att nånsin missa underdånigheten inför salig Freddie Mercury. Men hjälten för mig var Roger Taylor, som inför ”A Kind of Magic” reste sig från trummorna och sjöng sin egen låt så hjärtesnörpande ljuvt. Sen spelade han trumsoloduell mot sin egen son. Enda 2016-giget som fick 10/10.

 

Årets studiolåt: KAIPA DA CAPO: TONERNA

Roine får kliva åt sidan, för det är faktiskt Max Lorentz som har skapat denna dunderläckra 18-minutare, med tänkvärd text samt alla progens danser, stadier och fallerullor. Coolt också att det förekommer solosång av både Max, Roine och Michael Stolt. Slutet är ett knaskalas, med en sån där spjuver återkomst à la Strawberry Fields Forever. Och nog var det väl så att Roine hittat på en hel del arrgimmicks?

 

Årets livelåt: KING CRIMSON – STARLESS

Jakko M Jakszyk sjöng så förtvivlat vackert, och sedan under Robert Fripps ledning gick de tre trummisarna – allra främst favoriten Pat Mastelotto – bärsärk över sina slagverk. Var man inte hundra överlycklig som person, så kom tårarna. De kanske kom för er glada, också?

Jag tackar åter Janne, som fick fram en plåt åt mig, dagen innan giget på Filadelfiakyrkan.

 

Årets upptäckt: BOB DYLAN

Jovisst har jag hört hitsen, och mycket utöver det, genom åren. Men det behövdes ett nobelpris (och en Jeppe Hammarström) för att sätta sparken i min röv. Bästa låten? Jag har ju inte hunnit med alla skivor än, men en kvalificerad gissning är ”It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding)”.

 

Årets TV-serie: ALLT OM SVERIGE

Tävlingarna är spännande, man går lätt in och börjar heja på deltagarna (min favorit Sarah vann!), och så är Anders Lundin en toppenprogramledare, som lär jänkarna om deras fädernesland via goda portioner humor och ordentliga stunders gravallvar.

 

Årets radioserie: SPANARNA

Alltid. Kommer den någonsin att besegras?

 

Årest sporthändelse:

Ny kategori som kom med enbart för att (såklart) Sirius gick upp i allsvenskan!

 

Årets intervjuobjekt: GRAHAM BONNET

Tre gånger. Förtjusande karl. Hans nya platta blev ännu bättre på kuppen.

 

Årets besvikelse: MAR…

Nej, det här ska vara en POSITIV genomgång av året!

 

Årets linguistiska avbräck: TRETTIOÅRIGA KRIGET

Saltsjöbadarna släppte ett album på engelska, och med den äran.

 

Årets återutgåva: JETHRO TULL – ”STAND UP”

Med tanke på alla Tull-återutgåvors enormt detaljerade och underskönt bildsatta tjockböcker, fortsätter de sitt segertåg som återutgåvornas kejsare. Den här gången medföljer även popup-gubbarna från original-LP:ns utvik.

 

Årets musikbok: ”FRÅN ABBA TILL MONICA Z”

Nej, inte BARA för att jag är med och skriver, utan för att alla dessa 377 hyllningar av svensk musikkonst – från Evert Taube till Bathory – är så rysligt välskrivna och påhitta av de femton författarna. Fast det är klart, du börjar ju givetvis med Damien, Boppers och Spellbound. Och Flower Kings och ACT. Och Schytts.

 

Årets skönlitteratur: DIMITRI GLUCHOVSKIJ – ”FUTURE” (svenska översättningen)

Jag har bara hunnit genom drygt halva tegelstenen, men är återigen gastkramad av denne blomstrande dystopiker. Berättelsen må utspela sig utanpå jorden istället för under jord, men den är inte ett dugg mer upplyftande än ”Metro 2033” eller ”Metro 2034”.

 

Årets musiknyhet: Att Ayreon faktiskt ska spela live.

 

Årets rykte: Att Rick Parfitt, Alan Lancaster och John Coghlan ska börja lira ihop.

 

Förhoppning inför 2017 (tänkbar): Att Ritual tar och blir klara med den där jävla skivan!

 

Förhoppning inför 2017 (rätt så tänkbar): Att jag under året uppträder med egen musik (känns mer troligt än egen platta).

 

Förhoppning inför 2017 (inte så tänkbar): Numera kan vi nog glömma en återförening av klassiska femmanna-Genesis.

 

Årets nyårskål for absent friends: KEITH EMERSON, GREG LAKE, DAVID BOWIE, PETER ERICSON

 

suedegrahambonnetbandbookcddarskapensmonotoni

De 50 bästa albumen:

1. SUEDE – NIGHT THOUGHTS
2. GRAHAM BONNET BAND – THE BOOK
3. KAIPA DA CAPO – DÅRSKAPENS MONOTONI
4. HAMMERS OF MISFORTUNE – DEAD REVOLUTION
5. MEGADETH – DYSTOPIA
6. ANDERSON/STOLT – INVENTION OF KNOWLEDGE
7. ELEPHANT PLAZA – MOMENTUM
8. TRETTIOÅRIGA KRIGET – SEASIDE AIR
9. BRIDGE TO MARS – BRIDGE TO MARS
10. VAN DER GRAAF GENERATOR – DO NOT DISTURB

11. OPETH – SORCERESS
12. GLENN HUGHES – RESTORATION
13. DAVID BOWIE – BLACKSTAR
14. KARMAKANIC – DOT
15. GRAHAM NASH – THIS PATH TONIGHT
16. THE CLAYPOOL LENNON DELIRIUM – THE MONOLITH OF PHOBOS
17. SPIRITUAL BEGGARS – SUNRISE TO SUNDOWN
18. MÅRRAN – AP-IX
19. SHAMAN ELEPHANT – CRYSTALS
20. VÄRTTINÄ – VIENA

21. BIG BIG TRAIN – FOLKLORE
22. LUCIFER’S FRIEND – TOO LATE TO HATE
23. JEAVESTONE – HUMAN GAMES
24. FROST – FALLING SATTELITES
25. SEVEN IMPALE – CONTRAPASSO
26. FATAL FUSION – TOTAL ABSENCE
27. CIRCA – VALLEY OF THE WINDMILLS
28. MOTORPSYCHO – HERE BE MONSTERS
29. DREAM THEATER – THE ASTONISHING
30. RIKARD SJÖBLOM – THE UNBENDABLE SLEEP

31. WHITE DENIM – STIFF
32. STICK MEN – PROG NOIR
33. HAKEN – AFFINITY
34. THE SYN – TRUSTWORKS
35. DESTINY – CLIMATE CHANGE
36. FUTURE ELEPHANTS? – FUTURE ELEPHANTS?
37. THE CULT – HIDDEN CITY
38. STATUS QUO – AQUOSTIC 2: THAT’S A FACT!
39. ABC – THE LEXICON OF LOVE II
40. MERIT HEMMINGSSON – MERIT

41. METALLICA – HARDWIRED TO SELFDESTRUCT
42. ASTRAKHAN – ADRENALINE KISS
43. ASOKA – BARA KÖR PÅ
44. SANTANA – IV
45. THE MUTE GODS – DO NOTHING TIL YOU HERE FROM ME
46. THE ROLLING STONES – BLUE AND LONESOME
47. WHEEL IN THE SKY – HEADING FOR THE NIGHT
48. BADGE – IF IT HURTS IT MUST BE RIGHT
49. RIKARD Z – I CAN DO WITHOUT LOVE
50. DIMMA – DIMMA ÖVER EKEBY

Kaipa på vinyl.

Kaipa 8/10
Inget nytt under solen 9/10
Solo 8/10

tempusfugitrecords

(Tempus Fugit)

****ENGLISH VERSION BELOW****

Det är som en tanke, att de tre första Kaipa-skivorna utges på LP exakt samtidigt som tre av originalmedlemmarna – Tomas Eriksson, Ingemar Bergman och Roine Stolt – är aktuella med sitt splitter nya Kaipa Da Capo. Sistnämnda konstellation är dessutom tänkt som en direkt fortsättning på dessa tre album, och som vi ska höra är jämförelsen inte oäven.

kaipa-1web

Den självbetitlade debuten gavs ut 1975 och är på alla sätt en typisk 1975-skiva. Från Stolts tidstypiska omslagsmålning till det mestadels Hans Lundin-skrivna musikinnehållet får vi en mäktig, naturromantisk rockmusik med filosofiska texter. Notera särskilt den så vackra folktonen i ”Skogspromenad” eller den österländska jazzrocken hos ”Förlorad i Istanbul”. Kaipa ställs ofta intill sina brittiska genrebröder i Yes eller Genesis (”Oceaner föder liv” är närmast övertydligt Genesis-influerad), men jazzådran och folktonen gör Kaipa helt unika. Det tydliga trolska elementet skänker rentav paralleller till Uriah Heep, även om nu Hans Lundin trakterar en långt renare och mjukare orgel än den som Ken Hensley spelade.

kaipa-2web

Inget nytt under solen”, så. Enligt många, Kaipas allra största klassiker. Här kan man på ett ungefär tala om en sida Lundin och en sida Stolt. Titelspårets (med vinylskivans återkomst kan vi nu åter tala om just spår) målande lyrik pekar rakt mot The Flower Kings, slutets gitarrsolo spelades faktiskt av blomkungarna under deras första period. Men Lundins magnum opus, den tjugo minuter långa ”Skenet bedrar” är troligen Kaipas allra mesta klassiker. Ända in i Kaipa Da Capos moderna tider har detta verk – komponerat av en ex-medlem – öppnat konserterna. På något sätt känns textens revolt mot överheten än mer relevant idag än i det 1976, då albumet ursprungligen gavs ut.

Här måste förresten en eloge gå till Tomas Eriksson, som under hela skivan attackerar basen som vore han Chris Squire. För övrigt Erikssons sista Kaipaskiva på mycket länge.

kaipa-3web

Till ”Solo” (1978) hade Mats Lindberg anslutit sig på bas och Mats Löfgren på sång, och nu är det Stolt som gör den mesta musiken. Albumet tycks vara något av en favorit för dagens Stolt, då flera låtar (”Total förvirring”, ”Sist på plan”…) är givna på nutida KDC-setlistor. ”Sen repris” och ”Frog funk” låter å sina sidor som Queen på svenska (piano à la Freddie Mercury och stämgitarrsolon som är Brian May upp i dagen), men min storfavorit blir i slutändan Hans Lundins vemodigt finstämda ”En igelkotts död”. Här är vi inte fjärran Pink Floyd. Vemodigt är också att denna återutgåva sammanfaller med Mats Löfgrens tragiska bortgång.

Mer information: Samtliga LP-skivor ligger i utviksomslag med bilder och låttexter, och med följer ett pappersark med ännu mer bilder samt historien bakom varje skiva på engelska. Dessutom medföljer varje skiva även på CD, inklusive bonusmaterial. Här är ”Inget nytt under solen” intressantast, då den innehåller fyra engelskspråkiga låtar, hämtade från en tänkt utrikeslansering och talande för varför somliga liknar Kaipa vid Genesis. En sak till: första upplagan skivor ges ut på tjusig, färgad vinyl.

Varm musik i varm ljudskrud. Och framför allt ett stycke svensk musikhistoria.

*****

It’s like a thought, that the first three Kaipa albums are being reissued on LP at exactly the same time as three of the original members – Tomas Eriksson, Ingemar Bergman and Roine Stolt – launch their brand new Kaipa Da Capo band. The latter constellation is designed as a direct continuation of these three albums. As we will hear, that the comparison stands.

kaipa-1web

The self-titled debut was released in 1975 and is in every way a typical 1975 record. From Stolt’s cover painting to the mainly Hans Lundin-written musical content, we get a powerful, natural romantic rock music with philosophical lyrics. Note in particular the beautiful folk tone of ”Forest Walk” or the oriental jazz rock of ”Lost in Istanbul”. Kaipa are often placed next to their British brothers of Yes or Genesis (”Oceaner föder liv” is extremely similar to Genesis), but the jazz and folk vein make Kaipa completely unique. An element of magic even evokes parallels with Uriah Heep, although Hans Lundin presents a far cleaner and softer organ than the one Ken Hensley played.

kaipa-2web

Over to ”Inget nytt under solen”. According to many, this is Kaipa’s greatest classic. Here, we can roughly speak of one side Lundin and one side Stolt. The title tracks’ (with vinyl’s return, we can again rightly talk about tracks) colorful poetry points straight at The Flower Kings; the ending guitar solo was actually played by the flowery men during their early days. But Lundin’s magnum opus, the twenty-minute ”Skenet bedrar” is probably Kaipa’s biggest classic. Even in the modern days of Kaipa Da Capo, this piece of work – composed by an ex-member – opens each concert. Somehow, the lyrical revolt against authority is more relevant today than in 1976, when the album was originally released.
By the way, praise goes out to Tomas Eriksson, who throughout attacks the bass as if he were Chris Squire. Moreover, this is Eriksson’s last Kaipa album in a very long time.
kaipa-3web

For ”Solo” (1978), Mats Lindberg joined on bass and Mats Löfgren on vocals; now Stolt writes most of the music. The album seems to be something of a favourite for today’s Stolt, as several songs (”Total förvirring”, ”Sist på plan”…) are staples on contemporary KDC setlists. ”Sen repris” and ”Frog funk”, on the other hand, sound like Queen in Swedish (piano à la Freddie Mercury and harmony solos Brian May-style). My favourite tune is however Hans Lundin’s sad and delicate ”En igelkotts död”. Here, we are not far from Pink Floyd. Sad is also the fact that this rerelease coincides with Mats Löfgren’s tragic death.

More information: All LP’s lie in foldout covers with photos and lyrics, and contain sheets with even more pictures and the story behind each album in English. Also included is each disc on CD, containing bonus material. “Inget nytt under solen” is the most interesting one, as it contains four songs in English, taken from a supposed foreign launch and explaining why some find Kaipa and Genesis similar. First edition LP:s are on fancily colored vinyl.
This is warm music in a warm cloth of sound. And above all, a piece of Swedish music history.


Daniel Reichberg

 

Sonic Train Studios report – Critical Solution.

(Interview with Christer, Eimund,Egil & Bjørnar )

Vocals & Guitar: Christer Slettebø
Guitar: Bjørnar Grøsfjell
Bass: Eimund Grøsfjell
Drums: Egil Mydland

 

sonictraincriticalsolution1601

 

Band Info:

Formed in Helleland, Egersund, Norge 2005.

Discography:
Evidence Of Things Unseen (ep) (2011)
Evil Never Dies (2013)
The Death Lament (single) (2014)
Sleepwalker (2015)

Style: Metal

Influences: Metallica,Testament, Mercyful Fate, King Diamond

Hemsida: https://www.facebook.com/CriticalSolution/

MySpace:http://www.myspace.com/Csolution

 

Album Info:

Album title: (t.b.a.)
Tracks recorded:
14 (inc 2 covers)
On the album:
14
Songwriters:
Slettebø/Mydland. Grøsfjell/Grøsfjell
Time in studio:
Recording: Feb 20-29th 2016. And then back in August for the rest.
Mixed:
March 2016
Produced by:
Andy La Rocque
Mixed by:
Andy La Rocque
Mastered by:
Andy La Rocque
Record Label:
Sleepwalker was released on Punishment 18, while this record we hope to have another Record Label releasing it.
Artwork:
Has not been done yet, but ofcourse it will be Mario Lopez
Release date:
We hope for 2016.
Video:
In the planning and will hopefully see the light of day soon.

 

 

sonictraincriticalsolution1602

Q&A:

Any pressure to follow up Evil Never Dies & Sleepwalker that got great reviews world wide?
Chris: 
When we recorded Sleepwalker and was set to release it, yes we felt the pressure.
The worst review for Sleepwalker was 8/10 so that pressure have now moved to the next one, but I still think it’s the best record we have ever made! (the new one that is)

What is the story on the new album?
Egil:
Cant really Say that much yet. It is definetly the best story yet, and you may meet some people from previous album, even one from both our previous records!

What is the biggest difference on this new album and Evil Never Dies & Sleepwalker?
Eimund:
Sleepwalkers big difference was the songs. Evil was Thrash from start to end, but Sleepwalker had more variety. Acoustic guitar, Clean guitar, a ”Ballad” if you will.
Bjørnar:
The next album have gone even further in differences. It is still Horror Thrash, but with a lot of inputs. Instuments never used by us before and so on.

Which of the new songs are you looking forward playing live the most?
Christer:
Probably intro, Lawless Whiskey, Kluvning and Bjeffefant (which are working titles of course) .

You have been working in Varberg & Sonic Train Studios since 2011. Does it feel like a second home by now?
Christer:
To me it feels like our first home. We have been here twice a year since 2011, which is awesome, and we hope to keep it that way for sure.
Egil:
First home for sure. The magic in this studio is electric!

What is the best things about working in Varberg and with Andy again?
Christer:
Like always it is the amazing chemistry and friendship we have going on. Work gets done even if there is a lot of goofing around.
The best thing is to be back and working again and creating awesome music.

Any guests on the album?
Yes! We just had a major hero of ours in for some guesting and as it is right now, I hope for a total of three guests on the coming record.
Who, you will have to wait and see, but they are all so talented and highly respected musicians!

You toured with W.A.S.P. in the fall of 2015 in Sweden and Norway. What was the highlights of the tour?
Chris:
Well it sure was not Blackie haha! The highlights was the energy from the crowd, especially in Norway playing direct support meaning about 1000 people in fron of us.
Meeting all the people after the show, wanting a photo or a signature etc. Also just being out playing music live with your best friends and meeting new people is awesome.
Especially the guys in Dynazty that taught us a lot. Its good to be out there learning and just having the time of our lives!

What is the best and the worst part of touring?
Egil:
The best part was to be on tour and having large crowds, and meeting new fans everyday.
Chris:
The worst thing was the divaness of Blackie, simple as that. Michael Denner has a saying that, the nicest people in this business is the best players in the business, well he is damn right.
Needless to say Blackie was nowhere near nice, BUT a magnificent tour it sure was!

Touring plans for 2016?
Eimund:
Still in progress, as we really have to finish this ongoing record, but we really hope to get out there this year!

What was the latest cd you bought?
Christer:
Ugly Kid Joe – Uglier than they used ta be
Egil:
Slash-World On Fire
Eimund:
Social distortion – Between heaven and hell
Bjørnar:
Beth Hart-Better Than Home

What is the best concert you’ve been to?
Christer:
King Diamond at Sweden Rock 2012! Insane power and magic onstage and all the guests etc. Also worth to mention is Ugly Kid Joe in Oslo in 2013.
Egil:
Iron Maiden Bergen 2014 Maiden England. The best production and the best songs live i have ever seen.
Eimund:
Probably Slash with friends at Quartfestivalen Norway 09. First big concert, 30 degrees, cold beer and Ozzy Osbourne with a water cannon.
Bjørnar:
Bon Jovi (Egil, kå årstall va d?) Sold out Ullevål stadion, 30000 people, lots of rain in between the sun, played for almost 3 hours, amazing experience.

Favourite movie?
Christer:
The Woman in Black, Pick of Destiny, Dumb and Dumber .
Egil:
The Lord of the Rings: Return of the King.
Eimund:
I’m always back and forth between some movies, but maybe Shawhanks Redemption. Book.
Bjørnar:
Cast Away

Favourite book?
Christer:
Duff McKagan ”How to be a man”!
Egil:
The Hobbit
Eimund:
Haven’t read that many, but maybe Hurmaava joukkoitsemurha (Charming mass suicide) by Arto Paasilinna. Very funny
Bjørnar:
Hodejegerne, Jo Nesbø.

And what bands would you like to tour with?
Christer:
King Diamond, Denner/Shermann, Ugly Kid Joe, Volbeat, Testament
Egil:
Iron Maiden, King Diamond, Denner/Shermann, Metallica
Eimund:
King Diamond, Denner/Sherman, Ugly Kid Joe, Volbeat
Bjørnar:
Volbeat, Ugly Kid Joe, King Diamond, Denner/Sherman, and many more

 sonictraincriticalsolution1603

Critical Solution comments:

Sonic Train Studios:
The best place on earth, in the best city on earth. The thing is that Andy keeps investing in stuff and the studio keeps getting better and better, which i thought were impossible.
When i build a house it will be design to look like the studio hah!

Andy La Rocque:
The smartest and best producer we could dream of. Tons of ideas.
When we ogo to the studio to start recording we always have a vision, but then it becomes a million times better just because he’s producing.
The fact that he is the best guitar player in the world does not hurt either.

Varberg:
Everything is perfect. Food, drinks, streets, absolutely nothing negative to say about it.
All the people we meet are so nice. Many cool locations, like for example the fortress!

 

sonictraincriticalsolution1604

 

sonictraincriticalsolution1605

 

Andy Flash Report 27/2-2016

Årsbästalistan 2015 från Jukka Paananen.

årslistor 2015web

1 Magic Pie – King for a day

Med en trollbindande blandning av klassisk progrock och progmetal är norska Magic Pie inte bara kungar för en dag, de är The Kings of 2015!

2 Europe – War of kings

Jag har aldrig hört Europe spela bättre än de gör på War of Kings och albumet är deras bästa sedan Wings of Tomorrow (1984).

3 Bachman – Heavy blues

Årets återkomst alla kategorier! Randy Bachman är i kanonform och rytmsektionen är rena rama The Who-dynamiten.

4 Walter Trout – Battle scars  

Bluesrockveteranen Trouts andra album om sin kamp mot döden och i Battle Scars ger han en levande och hårt rockande skildring om sina strider.

5 Thunder – Wonder days

Inför sitt 25-årsjubileum drämmer engelska Thunder till med en nostalgitripp som återskapar den smittande övertygelsen från gruppens klassiska period.

6 Blackberry Smoke – Holding all the roses

I mer än ett decennium har Blackberry Smoke förfinat sin sydstatsbrygd på americana, country och rock. Holding all the Roses är ett finfint Black Crowes-substitut.

7 Beardfish – +4626-comfortzone

Som en elegantare och mindre vimsig variant på Bigelfs praktfulla fjolårsalbum Into the Maelstrom.

8 Doris Brendel And Lee Dunham – Upside down world

En hejdlöst eklektisk rockplatta med ljuvliga vibbar från främst Kate Bush och Heart.

9 King King – Reaching for the light

Ta lika delar kung Paul Rodgers och kung Robert Cray så har du King King.

10 Winery Dogs – Hot streak

Audioslave, Black Country Communion och Chickenfoot är supergruppernas ABC. Med smakfull virtuositet överbryggar Winery Dogs dessa och det låter hur fränt som helst.

11 Palace Of The King – White bird/burn the sky

Gillar du Rival Sons och Wolfmother så kommer sannolikt även du att fastna för dessa australier.

12 Michael Schenker´s Temple Of Rock – Spirit on a mission

Wow, gitarrgeniet låter fokuserad igen. Dags att återvända till moderskeppet för ytterligare en episod av Michael Schenker´s Flying Circus.

13 UFO – A conspiracy of stars

Phil Mogg är världens mest underskattade sångare och frontman och alltjämt kapabel till stordåd. Skulle vara spännande att höra ett nytt samarbete med den återigen inspirerade Schenker.

14 Buddy Guy – Born to play the guitar

Inte fan kan man höra att Buddy Guy fyller åttio i sommar. Vital och variationsrik blues med coola gästinhopp.

15 Beth Hart – Better than home

Galabluesdrottningen klarar sig alldeles ypperligt utan Joe Bonamassa och Kevin Shirley.

16 Iron Maiden – Book of souls

Iron Maiden har egentligen inget kvar att bevisa men bjuder ändå på en ståtlig trippel lp med extra allt.

17 Def Leppard – Def Leppard

Def Leppard gör som Queen på åttiotalet – låtar med hitpotential i en stilmässigt överrumplande variation utan att för den skull förlora sig själva.

18 Robben Ford – Into the sun

Into the Sun fångar Robben Ford på höjden av hans artistiska bana. Han är pigg och nyfiken, full av självförtroende och laddad med kreativ energi.

19 Sonny Landreth – Bound by the blues

Även om jag tycker att han var bättre i John Hiatts band så är Bound by the Blues en fenomenal uppvisning i hur man spelar slidegitarr.

20 Freddy & the Phantoms – Times of division

Danska bluesrockkvintetten Freddy & The Phantoms föder sin musa med rockrevolutionen från skarven mellan 60- och 70-talet och deras tredje album är en levande och underhållande jukebox som sätter kärleken till musiken främst.

 

Jukka Paananen

Årsbästalistan 2015 från Karl-Göran Karlsson.

årslistor 2015web

KGs årsbästalista 2015

15 bästa albumen

  1. Steven Wilson: ”Hand. Cannot. Erase.” Efter att i princip ha satt Stevens samtliga soloplattor på sistone som årets bästa platta (t ex 2011 och 2013) så funderade jag länge på om jag verkligen skulle göra det igen. Men – nej, det går inte att komma ifrån att detta senaste verk är helt fenomenalt och förmodligen den bästa tematiska platta han gjort. Att tonsätta och skildra ett så sorgligt livsöde som Steven gör på denna platta är helt makalöst. Flera av låtarna är så smärtsamt vackra att man får tårar i ögonen. Lyssna exempelvis på “Transience” eller se de fantastiska videorna med låtarna ”Perfect Life” och ”Routine”. Samtidigt är flera av låtarna fulla av kraft och tyngd. En värdig vinnare 2015!
  2. Not a Good Sign: “From a Distance” Men vad är nu detta? Hur kan han sätta detta italienska band som nästan ingen känner till som nummer 2? Jo, just därför att de förtjänar det! En underbar platta som bör tilltala alla fans av King Crimson, Genesis, Änglagård och Anekdoten. En platta som tål hur många lyssningar som helst.
  3. Citizen Cain’s Stewart Bell: “The Antechamber of Being” Underbart! En jättelång progstory som i princip fyller hela den 73 minuter långa skivan med en enda låt! Innehåller influenser från i princip hela skalan av ny och gammal Progressive Rock. Flera strålande vokalister med Simone Rosetti (The Watch) och Arjen Lucassen (Ayreon) i huvudrollerna. Från harmoniskt och sprött till intensivt kakafoniskt med mycket anarki och kaos. Plattans avslutning i låten ”Full circle” är en makalös låt med en intensiv duell mellan de båda sångarna i mitten av låten. Skivan är egentligen från 2014 men det tog tid att överhuvudtaget hitta den och att sen också kunna ta till sig detta mästerverk. Det lär faktiskt bli en fortsättning och den tänker jag inte missa.
  4. Mystery: “Delusion Rain” Mystery från Kanada har funnits ett tag och levererat många jättefina låtar med inspiration från bl a Yes och Pink Floyd. Den senaste plattan fortsätter på detta spår och trots byte av sångare går bandet från klarhet till klarhet. Det här är en platta för dig som gillar sköna harmonier (här finns massor av 12-strängat!) men även rejäl tyngd i gitarrer och komp.
  5. Anekdoten: “Until All The Ghosts are Gone” Efter lång väntan levererar Anekdoten igen. Och vilken härlig comeback! Lika bra som någonsin.
  6. Lonely Robot: “Please Come Home” John Mitchell (från It Bites, Kino, Frost, Arena) lanserade sitt sidoprojekt Lonely Robot detta år. Debutplattan är en sensationellt bra platta från en mycket kompetent musiker och sångare. Har snurrat flitigt på skivtallriken i år.
  7. Gazpacho: “Molok” Jag har genom åren varit mycket svag för detta fenomenala norska band och de har fått ett antal topp-placeringar (bl a med förra plattan ”Demon” från 2014). Nya plattan är inte riktigt uppe i samma klass men bandet gör så sagolikt vacker musik att det ändå slår det mesta inom genren.
  8. Riverside: “Love, Fear and the Time Machine” Mariusz Duda med Riverside och sidoprojektet Lunatic Soul har stadigt parkerat nära toppen av min lista de senaste åren. Men senaste plattan upplevde jag inte som riktigt lika bra och engagerande som tidigare verk. Så därför blir det en något blygsam position i år för senaste plattan.
  9. Perfect Beings: “Perfect Beings II” Bandet Perfect Beings är ett av de senaste unga stjärnskotten från USA. Deras andra platta är minst lika bra som debuten och innehåller en kompetent mix av olika stilar, från klassisk prog till jazz.
  10. The Neal Morse Band: “The Grand Experiment” Neal Morse fortsätter producera bra musik i en massa olika bandkonstellationer samt i sin egen solokarriär. Hans energi tycks outtömlig och han har också talangen att omge sig av musiker i den yppersta eliten.
  11. Hasse Fröberg & Musical Companions:”HFMC” Nämen, vilken fantastiskt fin platta som kom från Hasse och hans band i år! Låt efter låt i toppklass med en fin blandning av högkompetent rock och klassisk prog. Särskilt plus för hyllningen till Freddie Mercury i låten ”Genius”!
  12. Sylvan: “Home” Tyska Sylvan fortsätter att leverera mycket njutbara plattor. Långa fina kompositioner där särskilt låten ”In Between” sticker ut. Den innehåller bland annat ett gästspel av förre amerikanske presidenten Ronald Reagan (!).
  13. Steve Hackett: “Wolflight” Ja, vad skall man säga? Denne mans musikaliska karriär fortsätter upp i himmelska höjder både med gammalt och nytt material. Imponerande!
  14.  Steve Rothery Band: “The Ghosts of Pripyat” En instrumental guldgruva från Marillion-gitarristen som faktiskt redan fanns med på min lista från förra året (framfört på en live-platta från Rom). Men studioplattan är naturligtvis minst lika bra.
  15. Vanden Plas: “Chronicles of the immortals – Netherworld II” Ännu ett tyskt band som visat framfötterna förra året. En helt klanderfri produktion med skickliga musiker och en suverän sångare. Flera låtar med hitkaraktär och även lite längre kompositioner (t ex låten ”Blood of Eden”).

 

5 bästa låtarna inom Progressive Rock 2015 (Får helt enkelt inte missas)

  1. ”Full Circle”: Citizen Cain’s Stewart Bell Årets bästa långa låtkomposition inom genren som för tankarna till klassiker som Genesis “Supper’s Ready” men som ändå är så fundamentalt olik denna. https://www.youtube.com/watch?v=Tu2VYV6HLdk
  2. “The Last Glass of Wine”: Mystery En helt underbar låt som tidvis helt har dominerat mitt lyssnande under slutet av året. Älskar gitarrklangen från 12-strängat (?), den känsliga sången och den långsamma varsamma takten som efterhand bara blir tyngre och tyngre allteftersom gitarrsolona avlöser varandra.https://www.youtube.com/watch?v=wAVYpdSSek0
  3. “Shooting Star”: Anekdoten Öppningslåten på senaste plattan är bland det svettigaste jag hört från Anekdoten och den måste få ett särskilt erkännande. Vilken tyngd! Underbart!https://www.youtube.com/watch?v=iARF16SjpvE
  4. “Ancestral”: Steven Wilson Helt enkelt tvunget att plocka någon av låtarna från Stevens senaste platta här och det fick bli den här långa låten som för mig är så typisk och unik för Steven Wilson och hans sound. Låten visar Stevens mångsidighet med både det lugna och det hårda i en väl avvägd blandning. https://www.youtube.com/watch?v=B6bF6oKJKKQ
  5. “God vs Man”: Lonely Robot Överraskande stark platta från John Mitchell med flera kanonlåtar. Väljer ändå den som ändå står ut lite speciellt på den senaste plattan. Skön tung rock med känsla! https://www.youtube.com/watch?v=vaIibKtleJY

Karl-Göran Karlsson

 

Årsbästalistan 2015 från Ulf Classon.

årslistor 2015web

Det blev ju ett sorgset slut på året med allas vår Lemmys bortgång men något dygn efter de dystra nyheterna så är det nu dags att istället se positivt på livet igen. Vad är då inte bättre än att ge sig på att lista årets bästa musikalbum? Jag vill poängtera att denna lista var spikad innan Lemmys frånfälle. Mitt val av årets bästa skiva har alltså inte påverkats av denna händelse. Inför att jag behöver försvara mitt val då Motörheads Bad Magic är ett stenhårt rockalbum utan mest för att förekomma eventuella kommentarer.

Med det sagt så kan man ju lätt konstatera att skivåret 2015 var ett hyfsat starkt men framförallt jämnstarkt år. Jag hade nog säkert femton olika album på förstaplatsen under året. Ser man sen till vilka skivor som hamnade utanför så hittar namn som Bonafide, Imperial State Electric, UFO, Thunder, The Quireboys, Graveyard, Horisont och Scorpions som i vanliga fall slåss om platserna på mina topp-tio-listor. Sen finns det pigga nykomlingar som varit aktuella för en topplacering på grund av ren entusiasm från deras sida.

Nej jag skall inte dra ut på lidandet. Istället kommer här nu listan med årets tio bästa skivor samt några andra små kategorier.

ÅRETS ALBUM 2015:

1. Motörhead – Bad Magic
Lemmys vacklande hälsa och bortgång gör att senaste skivan har kommit i skymundan lite grann. Helt naturligt så klart men också lite synd för det är återigen ett urstarkt album de släpper ifrån sig även om det tog ett antal lyssningar utöver det normala för att den skulle sätta sig. Men när väl bitarna fallit på plats så satt man med det där fåniga leendet som man bara får när man lyssnar på ett nytt Motörhead-album. Ja till och med covern på The Rolling Stones Sympathy for the Devil får tummen upp! Hårdaste skivan sedan Inferno (2004) och när det nu visade sig bli bandets svanesång så kan man konstatera att de avslutade på bästa sätt.
Bästa låt: Electricity

2. Glowsun – Beyond the Wall of Time
Tre franska grabbar som tagna direkt ur den kaliforniska öknen är med i toppen på min lista i år och det var aldrig något snack om saken. Deras torra och varma ökenrock svepte in och tog med mig på en omvälvande och småpsykedelisk resa som fortfarande visar mig nya vyer för var lyssning beroende på mitt sinneslag vid tillfället. Den småprogressiva och i stort sett instrumentala stonerrocken på bandets tredje album målar upp ett landskap fyllt med kaktusar, sanddynor, tunga rifforgier och melodier som både skänker hopp och kalla kårar längs med ryggraden. Det var länge sedan jag upplevde ett sådant här album. Detta är artrock för mig.
Bästa låt: Arrow of Time

3. Luna Sol – Blood Moon
Kaliforniens karga öken möter klippiga bergen storslagna natur och mystik när David Angstrom (Hermano) nu har omlokaliserat sig till Denver, Colorado. Detta har gett blytunga riff, ett massivt groove, snygga sångharmonier och en mörk olycksbådande ljudbild. Ett debutalbum som bjuder på det mesta för den som uppskattar lite hårdare och rakare stonerrock men ändå vill ha något utöver det vanliga.
Bästa låt: December

4. Michael Schenker’s Temple of Rock – Spirit on a Mission
Den gode Schenker behövde ett riktigt stabilt och varaktigt band för att hitta tillbaka till storformen. Nu är det i och för sig inte vilket band som helst han plockat ihop men det är ändå den lynniga gitarristen som glänser mest på ett löjligt rejält album. Inte bara riffen sitter där de ska utan även solona och alla hans små egenheter glöder. Glöm heller inte att låtarna svänger och att det där bandet han spelar ihop med som leverera högklassig heavy rock!
Bästa låt: Vigilante Man

5. Def Leppard – Def Leppard
Ett av årets mest emotsedda album för min del och britterna gör mig inte besviken. Här finns något för alla fans av bandet, speciellt de låtarna som lika gärna kunde ha skrivits under storhetstiden, men även en del för oss som uppskattar det mesta bandet skapat. Man skulle kunna säga att detta är en bra blandning på det de har skapat genom åren med allt från den hårda rocken till AOR och pop. Ja, till och med när de ger sig på funk så kommer de undan med äran i behåll! Def Leppards starkaste album på många år.
Bästa låt: Dangerous

6. Saxon – Battering Ram
Biff och kompani överraskar med att fullständigt köra över mig redan i inledningsspåret med benhård heavy metal. Precis vad jag vill ha. Det lite rockigare soundet de återupptäckt på de senare skivorna har fått stå tillbaka lite för de mer skarpa metalriffen vilket här skapar ett mer varierat album. Trots en något anonymare andra halva på albumet så är detta återigen ett styrkebesked från New Wave of British Heavy Metals absolut bästa band.
Bästa låt: Battering Ram

7. Slayer – Repentless
Detta kan vara årets mest omtalade skiva. När Slayer släpper nytt då lyssnar metalvärlden och lyssnar gör vi med glädje! Thrashgiganterna visar inga som helst prov på att tackla av och trots att King tragiskt har mist sin låtskrivarpartner så finns här inga tecken på att han inte skall klara av att axla jobbet själv. A-sidan är förkrossande bra och visar inte någon nåd för lyssnarens psyke och hälsa. B-sidan är inte lika minnesvärd i jämförelse men ändå galet stabil. Inget band kan idag ens försöka sig på att utmana Slayer om platsen på thrashtronen.
Bästa låt: Repentless

8. Clutch – Psychic Warfare
Hur följer man upp en koloss som Earth Rocker (2013)? Jo man inleder med att räkna upp bandmedlemmarnas stjärntecken och levererar sedan ett album i nästan samma klass som föregångaren. De överträffar inte sig själva, de tangerar heller inte formtoppen men de ger oss ett album inte långt därifrån. Jag gillar inte uttrycket metal blues men vad skall man annars kalla det? Det är blytungt, det rullar, det svänger och det kränger som inget annat. Clutch låter som inga andra.
Bästa låt: Our Lady of Electric Light

9. Ponamero Sundown – Veddesta
Stockholmarna tar sakta men säkert klivet mot den absoluta toppen i Sverige när det kommer till fuzzig tungrock. Med en bra blandning av sjuttiotalsrock, stonerrock, doom och groove så levererar de supersvängig fuzz som jag har svårt att värja mig mot. När de nu dessutom även vågar ta ut svängarna lite så man nästan vågar ta till ett ord som progressivt så blir de än bättre. Nu hoppas jag bara på att få se bandet live också, det kan bli grejer det.
Bästa låt: Rhinostodon

10. Bachman – Heavy Blues
Vem hade kunnat tro att gamle Randy Bachman skulle slå till med ett så här svängigt och tungt bluesrockalbum år 2015? Han får i och för sig lite draghjälp från ett gäng prominenta gäster, lyssna bara på Neil Youngs fantastiska gitarrspel i Little Girl Lost, men detta är ändå huvudpersonens uppvisning. Riffigt, bluesigt, rockigt, svängigt. Vad mer behövs?
Bästa låt: Little Girl Lost

…och lite andra kategorier värda att nämna:

ÅRETS BLUES: Walter Trout – Battle Scars
Inget snack om saken, Walter Trout har med Battle Scars gjort årets bästa bluesplatta. Hade jag inte varit inne i en stonerrock och heavy metal-period så kanske den till och med hamnat på en topp-tio-placering. Jag har lyssnat ovanligt lite på ny blues i år men känslan är att Trouts hjärtskärande berättelser och bländade gitarrspel har få övermän detta år.

ÅRETS SOUL: Vintage Trouble – 1 Hopeful Rd.
Nu är kanske inte Vintage Trouble renodlad soul men de är soulrock så det stänker om det. På 1 Hopeful Rd. är det smäktande vackert och rivigt svängigt om vartannat och med en sångare som är James Brown reinkarnerad vid rodret så finns det få som kan konkurrera med bandet i år.

ÅRETS DÖDS: Lik – Mass Funeral Evocation
Jag lyssnar sällan på ny death metal nu för tiden utan jag nöjer mig med de gamla trotjänarna från Stockholms nittiotal när suget faller på. Men ibland så händer det att även jag inte kan stå emot när ett nytt band dyker upp och Lik är ett sådant band. Men det är inte så konstigt heller för på Mass Funeral Evocation så levererar bandet skitig och mullrande death metal som sprungen ur en mix av Stockholm och Göteborg från när det begav sig i genrens linda. Kort och gott: Årets bästa döds!

ÅRETS LATINO: Billy Gibbons And The BFG’s – Perfectamundo
När Billy Gibbons utannonserade att han skulle släppa en soloplatta så förväntade sig nog många något som kunde liknas vid huvudbandet ZZ Top. Ingen hade nog förväntat sig det vi fick men samtidigt så känns kopplingen till ZZ Top helt naturlig i förlängningen. Inte minst Billys sångröst och bländande gitarrspel för ju tankarna till huvudbandet. Men där slutar i och för sig likheterna för detta virrvarr av blues, latinamerikanska rytmer, samplingar och allt där i mellan liknar ingenting annat detta år. Men här finns ändå en del kul att lyssna på. Jag skulle dock använda ord som ”cool” och ”annorlunda” än ”bra” och ”köpvärt” om man säger så.

ÅRETS KONSERT: Foo Fighters – Ullevi, Göteborg
Hade inte Dave Grohl ramlat av scenen, spjälat sitt brutna ben, fortsatt konserten sittandes, gipsat benet och sedan fortsatt konserten igen så hade nog Clutch tagit hem denna kategori. Men nu gjorde Dave Grohl allt det där och vi som var på plats fick ta del av ett magiskt konsertminne. När allt stannade av på scenen i början av konserten så trodde vi att det var över men bandet och Dave fortsatte och de levererade som aldrig förr. Vi som var där känner förmodligen känslan i kroppen fortfarande.

 

/Ulf Classon

Årsbästalistan 2015 från Staffan Vässmar.

årslistor 2015web

Årets bästa plattor 2015!!

1: Soilwork: “Live in the heart of Helsinki”

Efter tjugo år som band släpper Soilwork till sist en ytterst efterlängtad liveplatta!! Med en sådan kraft, energi, sprudlande spelglädje och ett enastående musikaliskt hantverk som levereras på Live in the heart of Helsinki kan man inte annat än kapitulera!! Med nio studioplattor innanför västen har bandet en uppsjö av låtar att välja av, och man lyckas pricka rätt med nästan varenda låt. Personligen hade de två plattorna gärna fått utökats till en trippel och därigenom innehålla ännu fler favoriter.

Bästa spår: This momentary bliss

2: Transport League: “Napalm bats & Suicide dogs”

Svenska mästare när det gäller death-boogie är tveklöst Transport League, och genom nya plattan befäster man ytterligare sin ställning. Grymma låtar, brutal energi, hejdlöst sväng och en av vårt lands bästa sångare, alla kategorier! Tony Jelenkovic!

Bästa spår: Hallelujah vampire

3: The Night Flight Orchestra: “Skyline whispers”

Efter den makalöst bra debutplattan Internal affairs är The Night Flight Orchestra tillbaka med en nästan lika vass uppföljare. Björn Strid och David Andersson har än en gång snickrat ihop ett gäng mycket beroendeframkallande låtar inom classic rock genren. Når inte riktigt ända fram till debutens toppkvalitet men bra nära duger gott ändå!!

Bästa spår: The Heather reports

4: Soilwork: “The ride majestic”

Efter en något frågande inställning från undertecknad när nya plattan släpptes tidigare i höst, så har nu alla frågetecken omvandlats till ett gigantiskt utropstecken!! Bandets återgång till det mer trashiga och brutala sound som inledde Soilworks karriär har här ytterligare förfinats, och i kombination med bandets melodiösa catchy refränger befästs bandets ställning som nr: 1 inom melodic death metal!

Bästa spår: Death in general

5: Hasse Fröberg & Musical Companion: “HFMC”

Hasse Fröberg har ett långt och gediget förflutet inom svenskt musikliv (Spellbound, The Flower Kings) och har på sitt tredje album med Musical Companion klämt ur sig ett smärre musikaliskt mästerverk! Hasse har definitivt en av vårt lands absolut bästa rockröster och bandet han omger sig med är i makalös form både på platta och live!

Bästa låt: Can´t stop the clock

6: Coheed & Cambria: “The color before the sun”

Kluriga Amerikanerna i Coheed & Cambria är tillbaka med en ny svinbra platta. För första gången i bandets historia utspelar sig inte plattan i yttre rymden, utan Claudio Sanchez har hämtat inspiration till texter och teman i sin egen vardag med hus, barn och familj. Nästan samma höga standard som på de två föregångarna: The Afterman: Ascension / Descension.

Bästa låt: Here to mars

7: Von Hertzen Brothers: “New day rising”

Finska Von Hertzen Brothers blir bara bättre och bättre för varje platta man släpper, och toppar genom nya given den grymt bra förra plattan Nine lives. Klart udda och egensinniga grabbar, men som med sin musik växer sig gigantiskt stora.

Bästa låt: You don´t know my name

8: Anekdoten: “Until the ghosts are gone”

Anekdotens nya platta: Until the ghosts are gone kröner bandets karriär så här långt. Mästerlikt bra låtar som med kraft, energi, vemod och fantastiska melodier gör lyssnaren mållös av beundran.

Bästa låt: Shooting star

9: Toto: “XIV”

Nya Toto-plattan hade på förhand hypats som bandets nya variant av klassiska plattan: IV vilket inte alls stämmer enligt min uppfattning. XIV innehåller ett antal låtar som är grymt bra men där finns också tyvärr spår som inte riktigt når ända fram. För övrigt är XIV:s sound och musik betydligt mer modernt än tidigare nämnda platta vilket gör jämförelsen meningslös.

Bästa spår: Orphan

10: Lonely Robot: “Please come home”

I väntan på nytt material från It Bites duger Please come home med John Mitchell (Arena, Frost*, Kino mfl) alldeles utmärkt. Det mesta av låtmaterialet hade med lätthet platsat på en It Bites-platta men är ändå kul att få höra i soloformatet. Mitchell växer både som sångare, gitarrist och kompositör.

Bästa låt: The boy in the radio

11: Neal Morse Band: “The grand experiment”

Neal Morse är definitivt en av vår tids största musiker och kompositör och omger sig som sig bör med musiker av världsklass. Denna gång har tack och lov det religiösa anslaget tonats ner till förmån för det musikaliskt fulländade. Bländande hantverk rätt igenom men ändå är det de lugna, vackra och finstämda avsnitten som ger störst avtryck efter ett antal genomlyssningar.

Bästa låt: Waterfall

12: Seven Steps To The Green Door: “Fetish”

Tyska Seven Steps To The Green Door har med nya plattan Fetish gjort mig ytterst intresserad av bandets musik. Tekniskt lekfulla och omväxlande partier varvas med mer återhållsamma avsnitt. Flera à capella-sångavsnitt i Spock´s Beard-klass gör helheten än mer tilltalande. Musiker av svinhög kaliber från band som: Flaming Row, Toxic Smile, United Progressive Fraternity mfl.

Bästa låt: Still searching

13: Tiebreaker: “We come from the mountains”

Norska retrobandet Tiebreaker slog ner som en bomb med sin otroligt svängiga och 70-talsdoftande musik. Bandet har gigat massor sedan starten och ska enligt utsago vara grymt samspelta och tighta. Led Zeppelin, Rival sons mfl är band som klart har inspirerat bandet. Står väldigt högt upp på önskelistan över tänkbara band till MX-Rockbar framöver.

Bästa låt: The Getaway

14: The Tangent: “A spark in the aether / The music that died alone – volume two”

En ny platta med The Tangent känns alltid angelägen och aldrig blir man annat än överlycklig när man hör bandets intrikata musik. Andy Tillison och manskap levererar som vanligt på extremt hög nivå, och konstigt vore väl annat med sådana vansinnigt skickliga musiker som: Jonas Reingold, Morgan Ågren, Theo Travis och Luke Machin.

Bästa låt: A spark in the aether

15: UFO: “A conspiracy of stars”

”Gammal är äldst” heter det ju enligt talesättet, och det är något som stämmer helt med dagens upplaga av brittiska bandet UFO! Efter ett antal ganska så trötta och ointressanta plattor är bandet tillbaka med a conspiracy of stars som är en ascool platta inte så långt ifrån 70-talsklassikerna i kvalitet.

Bästa låt: The killing kind

16: Spock´s Beard: “The first twenty years”

En ”The best of”-platta för att summera Spock´s Beards första tjugo år måste ha varit extremt svårt att sammanställa låtmaterialet till. Bandet har levererat så otroligt många klassiska låtar både med Neal Morse som musikalisk motor, men även efter hans utträde ur bandet. Ingen kan längre bortse från detta grymma band, som måste anses som ett av de riktigt stora på den progressiva stjärnhimlen.

Bästa låt: Day for night

17: Pagan´s Mind: “Full circle”

En liveplatta med Norska Pagan´s Mind, inspelad under Progfest USA ifjol är ett välkommet nytillskott i skivsamlingen. Inte helt ultimat att spela in plattan under en festival då bandet får dela scen med flera andra band och därigenom inte bara har sina egna fans på plats. Resultatet är ändå klart välljudande, och man kör ett första set där man framför plattan Celestial entrance i sin helhet. Detta känns lite märkligt då bandet gjort betydligt bättre plattor än nämnda platta. Andra set är dock mer intressant där bandet kör ett mixat set med det bästa från hela karriären! Pagan´s Mind är i samklang med Evergrey, Circus Maximus, Cloudscape och Seventh Wonder klart ledande inom den nordiska progmetal-genren.

Bästa låt: Live your life like a dream

18: David Gilmour: “Rattle that lock”

David Gilmour är en musikikon av ”guds nåde”. Med sin röst och sina magiska fingrar har han trollbundit alla oss prog-älskare i nästan ett halvt århundrade. Senaste Pink Floyd alstret The endless river var en ganska så trött och ointressant historia, men här på Rattle that lock har gubben vaknat till liv igen och levererar både riktigt bra låtar och ett magiskt bra gitarrspel.

Bästa låt: Rattle that lock

19: Ghost: “Meliora”

Hypen kring de ”hemliga gubbarna” i Ghost fortsätter, men vad gör det när bandet levererar alster efter alster av så hög kvalitet. Det är tungt, mörkt, melodiöst och extremt vanebildande.

Bästa låt: From the pinnacle to the pit

20: Manimal: “Trapped in the shadows”

Uppföljaren till den mästerligt bra debutplattan The darkest room har låtit vänta på sig i ganska många år. Trapped in the shadows är en riktigt bra platta och innehåller ett flertal grymma låtar. Plattan når dock inte riktigt upp till den extremt höga nivå som fanns på debuten. Coolt gästspel från ingen mindre än: Udo Dirkschneider (U.D.O, ex Accept).

Bästa låt: The dark

 

Årets bästa låtar:

1: Toto – Orphan

2: Soilwork – Death in general

3: Transport League – Hallelujah vampire

4: The Night Flight Orchestra – The Heather reports

5: Hasse Fröberg & Musical Companion – Can´t stop the clock

 

Årets bästa gig:

1: Neal Morse Band – Pustervik, Göteborg

2: Hasse Fröberg & Musical Companion – Slottsskogen goes progressive, Göteborg

3: Soilwork – KB:s, Malmö

4: Pagan´s Mind – Trädgårn, Göteborg

5: The Night Flight Orchestra – Rock in Liisch, Skara

 

Årets bästa Dvd / Bluray:

Soilwork: “Live in the heart of Helsinki”

Ännu bättre än Soilworks liveplatta Live in the heart of Helsinki är naturligtvis Dvd / Bluray-utgåvan! Här får man ytterligare bevis på hur sataniskt bra detta band är live! Brutal kraft, energi, spelglädje och enastående musikaliskt hantverk från dessa musiker gör Soilwork till Sveriges bästa band alla kategorier.

 

Årets största misstag 2015:

Årets största musikaliska miss för undertecknad är att jag sumpade chansen att närvara vid årets upplaga av Sweden Prog Fest i Stockholm tidigare i höst! Med så fantastiskt bra band som: Von Hertzen Brothers, Astrakhan, Hasse Fröberg & Musical Companion, Ritual mfl borde det vara straffbart att missa denna dunderfestival. Fy skäms på mig!!

 

Största förväntan inför musikåret 2016:

Nya kommande plattor med Cloudscape, Astrakhan och Brother Ape ger mig gigantiskt stora förväntningar inför Prognight in Alingsås i juni, där samtliga band medverkar.

 

Rock on / Staffan Vässmar

Årsbästalistan 2015 från Peter Dahlberg.

årslistor 2015web

PETERS ÅRSBÄSTA 2015

Japp, då har ännu ett år kommit till ända som ska summeras. Åtminstone musikmässigt. Som vanligt har det kommit både bra och mindre bra musik. Jag lägger förstås fokus på det som är bra men kan ändå börja med att nämna några besvikelser. Det största var kanske Iron Maiden som verkligen gick på tomgång eller på ren hybris. Trist är bara förnamnet. Mustasch släppte också en intetsägande skiva som föll i glömska snabbt. Ghost levererade inte riktigt heller om man tänker på skivan i sin helhet. Likaså Def Leppard, Saxon och Motörhead. Så Mycket Bättre blev Så Mycket Sämre i år. Inte en enda version knäckte originalen. Trist det också. W.A.S.P. däremot lyckades över förväntan. Scorpions var också bra som vanligt. Trots detta så fanns det dock enstaka låtar som höll måttet på ovan nämnda skivor. Nog babblat. Jag har gjort en dubbel-CD som får representera mitt musikår. Håll tillgodo!

 

CD 1:

  1. MANIMAL – Irresistable

(inleder skivan och mer Judas Priest kan ett band knappast bli. Lite väl lik Halfords gamla Resurrection (2000) men vad gör det?)

  1. SAXON – Top of the world

(inledningsriffet minner om Princess of the night på speedfart men sedan blommar en melodisk pärla ut)

  1. DEMON´S EYE – Dancing on air

(med Doogie White på sång och en övertänd hammond-manglare är denna låt en privat klassiker)

  1. IRON MAIDEN – Speed of light

(inte någon av deras bästa men det bästa de fick ur sig från årets skiva. Gillar videon och därför låten också)

  1. THE ANSWER – Long live the renegades

(jag älskar sådana här enkla självklara rocklåtar)

  1. W.A.S.P. – Last runaway

(denna Springsteen-låt i hårdrocksform är en av Blackies bästa låtar någonsin!)

  1. ECLIPSE – The storm (acoustic version)

(gillar denna låt även i elektrisk version också, men den blev snäppet vassare i denna form. Snyggt jobbat!)

  1. SCORPIONS – Eye of the storm

(jodå, tyskarna vet hur man får fram känsla i balladerna. Nostalgisk text som ändå har en framtidstro. Gillar den skarpt!)

  1. GHOST – He is

(som låt är den oantastbar och redan en klassiker)

  1. CIVIL WAR – Schindler´s ark

(är inte helt förtjust i deras powermetal men med Nils Patrik Johansson vid mikrofonen måste ju något bli bra och denna låt föll mig mest i smaken)

  1. ORDEN OGAN – To soon

(denna folkmetalgrupp överraskade med en fin känslig ballad i Takida-stil)

  1. JEFF LYNNE´S E.L.O. – When I was a boy

(denna låt gick rakt in i hjärtat första gången jag hörde den och där är den fortfarande)

  1. MÅNS ZELMERLÖW – Heroes

(eurovisionvinnare 2015. Måns går från klarhet till klarhet. Även om jag kan vara lite allergisk mot hans pepsodent-smajl så är det onekligen en bra låt.)

  1. ROD STEWART – Another country

(jodå, Roddan lever fortfarande och levererar dessutom. Gillas!)

  1. CAT´S IN SPACE – Too many gods

(En av årets stora överraskningar är denna sköna grupp med rötterna i 70-talets popmylla. Valde denna låt till slut.)

  1. MARYANN COTTON – Keepers of the holy grail

(Alice Coopers lillebror fick till en riktigt bra låt i och med denna. Gillar växlingen mellan den ösiga versen och den lugnare lite vemodiga refrängen. Snyggt!)

  1. JAKOB KARLBERG – Fan va bra

(min enda låt på svenska i år. Grymt bra låt. Om Ted Gärdestad varit ung idag hade han låtit så här)

  1. POWERWOLF – Sanctus Dominus

(jodå, denna låt är riktigt bra)

 

CD 2:

  1. CAIN´S OFFERING – I build you a Rome

(årets bästa powermetal-låt utan tvekan. Slår till och med Helloween på fingrarna som gjorde en ganska trist skiva i år. Även Blind Guardian får stå över ett kast)

  1. SERIOUS BLACK – Akhenaton

(Urban Breed fortsätter att delge oss hemligheter från Egyptens forntid. Så länge det låter så här bra så…)

  1. DISTURBED – The vengeful one

(deras staccato-metal tål att höras ännu ett varv)

  1. KITE – True colours

(denna svenska experimentella synth-duo får till riktigt bra låtar emellanåt och denna är en av årets höjdpunkter)

  1. EISFABRIK – Unreal

(lite mer synth sådär härligt vemodig men ändå lite hårt som det ska vara)

  1. CAMOUFLAGE – Shine

(en synth-låt till kan vi klämma in så längtan efter en elgitarr växer)

  1. XOV – Wild

(denna Tensta-kille förtjänar att höras mer. Denna vemodiga pop-låt knäcker!)

  1. BON JOVI – Who would you die for

(släppte i år en platta med överblivna rester och denna snappade jag raskt till mig. Också en vemodig historia och en ovanlig Bon Jovi-låt)

  1. RYSSLAND – POLINA – A million voices

(en mycket bra låt sjungen av en ung kvinna med helt makalös röst. Tröttnar aldrig på denna låt)

  1. KISS vs Momoiro Clover Z – Samurai son (edit)

(jodå, inga mindre än KISS släppte en av sina bästa låtar någonsin men bara i Japan??!!. Snälla, kan någon förklara detta för mig)

  1. BATTLE BEAST – Push it to the limit

(finska Battle Beast släppte denna som bonusspår vilket visade sig vara plattans bästa låt. Så kan det också bli)

  1. DEF LEPPARD – Dangerous

(ingen självklar låt på samlingen men får ändå vara med. Den växer kanske till sig)

  1. TANK – Hold on

(oj, vilken överraskning. Tänkte först inte lyssna på denna skiva ens. Då hade jag missat denna pärla så det var ju tur. Grymt bra låt! Glöm original-Tank. Detta är supermelodisk hårdrock)

  1. FRANK CARDUCCI – Torn apart (edit version)

(denna låt har hoppat lite fram och tillbaka men jag kapitulerade till slut. Jätteskön bluesrockig proglåt med en hel del vemod)

  1. ADAM LAMBERT – Ghost town

(mannen som frontar Queen har även släppt några solo-plattor. Min syrra är ett stort fan och jag fastnade för denna Max Martin-skrivna låt)

  1. MARTIN ALMGREN – Can´t hold me down

(jag har inte följt IDOL alls under hösten utan hörde denna på radio ganska nyligen och föll pladask. Vilken låt! Klockren!)

  1. DOWNES BRAIDE ASSOCIATION – Machinery of fate

(en låt som kom med i sista minuten. Vuxen pop-prog av högsta klass!)

  1. STEVEN WILSON – Perfect life

(måste ha med någon prog-gud och vem är större idag än Steven Wilson? Denna låt är ytterst vemodig och flummig. Härligt!)

 

Sådärja, jag är riktigt nöjd med årets samling måste jag säga. Med det sagt blickar jag framåt mot år 2016. Det ser ut att börja bra med släpp från Avantasia, Magnum, Cheap Trick, Nordic Union, Rick Springfield, Cloudscape med flera. Efter att tagit en paus från sweden rock festival i år så längtar jag redan till nästa års. Har köpt VIP-biljett så jag kan vila min slitna kropp mellan varven. Ska även flytta till en annan lägenhet vilket ska bli spännande. Har också nyligen köpt en helt ny bil (renault clio bara, inget värre än så) så 2016 ser ut att bli ett bra år! Vi får hoppas det!

 

// PETER DAHLBERG

Tack för alla minnen Mr. Kilmister!

Lemmyweb

Tack för alla minnen Mr. Kilmister.

 

Jag nås idag av beskedet att Lemmy har gått ur tiden. Mannen som inte kan dö. Mannen som skulle vara den enda överlevaren tillsammans med kackerlackorna när mänskligheten gått under. Men ingen lever för evigt. Inte ens Lemmy. Visst, han har inte varit i toppform de senaste åren och vi har alla sett hur han har tynat bort. Men ändå, Lemmy har ju alltid funnits där och någonstans inbillade jag nog mig själv att han alltid skulle vara där till den dagen då jag själv kastar in handduken. Framförallt har jag aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan ett konstant flöde av ny musik från Motörhead. Bandet som jag lyssnat på, festat till och avgudat i snart trettio års tid. Det är ett rikt musikaliskt arv Lemmy lämnar efter sig men några nya skivor lär vi inte få mer. Samma sak gäller att få besöka Motörhead-konserter. Jag missade vad som nu kom att bli min sista chans att få se Motörhead live på scen. Jag fick lämna återbud på grund av magsjuka och detta tog ganska hårt på mig. Inte själva sjukdomen utan det faktum att jag missade konserten. För någonstans insåg jag att detta nog var den sista chansen jag hade att få se Lemmy och Motörhead live. Ganska talande är det ju dock att jag missade konserten på grund av sjukdom. Men jag fick ändå se bandet hela sjutton gånger och varje gång var det förkrossande bra. Visst Lemmy var inte alltid nyktrast men han och bandet levererade alltid benhård rock’n’roll och gjorde så in i det sista. Så jag väljer att se tillbaka på alla de gånger jag har bevittnat ett av världens bästa liveband istället för att gräma mig över en enda missad konsert. Jag väljer också att se tillbaka på alla de minnen jag har som är sammankopplade med Motörhead och Lemmy. För visst skall vi sörja hans bortgång men låt oss inte göra det för länge. Låt oss istället hylla ett liv, ett livsverk och en legend. The great gig in the sky har onekligen blivit avsevärt mycket coolare. Tack för allt Lemmy. Tack för alla minnen.

 

/Ulf Classon