Årsbästalistan 2015 från Karl-Göran Karlsson.

årslistor 2015web

KGs årsbästalista 2015

15 bästa albumen

  1. Steven Wilson: ”Hand. Cannot. Erase.” Efter att i princip ha satt Stevens samtliga soloplattor på sistone som årets bästa platta (t ex 2011 och 2013) så funderade jag länge på om jag verkligen skulle göra det igen. Men – nej, det går inte att komma ifrån att detta senaste verk är helt fenomenalt och förmodligen den bästa tematiska platta han gjort. Att tonsätta och skildra ett så sorgligt livsöde som Steven gör på denna platta är helt makalöst. Flera av låtarna är så smärtsamt vackra att man får tårar i ögonen. Lyssna exempelvis på “Transience” eller se de fantastiska videorna med låtarna ”Perfect Life” och ”Routine”. Samtidigt är flera av låtarna fulla av kraft och tyngd. En värdig vinnare 2015!
  2. Not a Good Sign: “From a Distance” Men vad är nu detta? Hur kan han sätta detta italienska band som nästan ingen känner till som nummer 2? Jo, just därför att de förtjänar det! En underbar platta som bör tilltala alla fans av King Crimson, Genesis, Änglagård och Anekdoten. En platta som tål hur många lyssningar som helst.
  3. Citizen Cain’s Stewart Bell: “The Antechamber of Being” Underbart! En jättelång progstory som i princip fyller hela den 73 minuter långa skivan med en enda låt! Innehåller influenser från i princip hela skalan av ny och gammal Progressive Rock. Flera strålande vokalister med Simone Rosetti (The Watch) och Arjen Lucassen (Ayreon) i huvudrollerna. Från harmoniskt och sprött till intensivt kakafoniskt med mycket anarki och kaos. Plattans avslutning i låten ”Full circle” är en makalös låt med en intensiv duell mellan de båda sångarna i mitten av låten. Skivan är egentligen från 2014 men det tog tid att överhuvudtaget hitta den och att sen också kunna ta till sig detta mästerverk. Det lär faktiskt bli en fortsättning och den tänker jag inte missa.
  4. Mystery: “Delusion Rain” Mystery från Kanada har funnits ett tag och levererat många jättefina låtar med inspiration från bl a Yes och Pink Floyd. Den senaste plattan fortsätter på detta spår och trots byte av sångare går bandet från klarhet till klarhet. Det här är en platta för dig som gillar sköna harmonier (här finns massor av 12-strängat!) men även rejäl tyngd i gitarrer och komp.
  5. Anekdoten: “Until All The Ghosts are Gone” Efter lång väntan levererar Anekdoten igen. Och vilken härlig comeback! Lika bra som någonsin.
  6. Lonely Robot: “Please Come Home” John Mitchell (från It Bites, Kino, Frost, Arena) lanserade sitt sidoprojekt Lonely Robot detta år. Debutplattan är en sensationellt bra platta från en mycket kompetent musiker och sångare. Har snurrat flitigt på skivtallriken i år.
  7. Gazpacho: “Molok” Jag har genom åren varit mycket svag för detta fenomenala norska band och de har fått ett antal topp-placeringar (bl a med förra plattan ”Demon” från 2014). Nya plattan är inte riktigt uppe i samma klass men bandet gör så sagolikt vacker musik att det ändå slår det mesta inom genren.
  8. Riverside: “Love, Fear and the Time Machine” Mariusz Duda med Riverside och sidoprojektet Lunatic Soul har stadigt parkerat nära toppen av min lista de senaste åren. Men senaste plattan upplevde jag inte som riktigt lika bra och engagerande som tidigare verk. Så därför blir det en något blygsam position i år för senaste plattan.
  9. Perfect Beings: “Perfect Beings II” Bandet Perfect Beings är ett av de senaste unga stjärnskotten från USA. Deras andra platta är minst lika bra som debuten och innehåller en kompetent mix av olika stilar, från klassisk prog till jazz.
  10. The Neal Morse Band: “The Grand Experiment” Neal Morse fortsätter producera bra musik i en massa olika bandkonstellationer samt i sin egen solokarriär. Hans energi tycks outtömlig och han har också talangen att omge sig av musiker i den yppersta eliten.
  11. Hasse Fröberg & Musical Companions:”HFMC” Nämen, vilken fantastiskt fin platta som kom från Hasse och hans band i år! Låt efter låt i toppklass med en fin blandning av högkompetent rock och klassisk prog. Särskilt plus för hyllningen till Freddie Mercury i låten ”Genius”!
  12. Sylvan: “Home” Tyska Sylvan fortsätter att leverera mycket njutbara plattor. Långa fina kompositioner där särskilt låten ”In Between” sticker ut. Den innehåller bland annat ett gästspel av förre amerikanske presidenten Ronald Reagan (!).
  13. Steve Hackett: “Wolflight” Ja, vad skall man säga? Denne mans musikaliska karriär fortsätter upp i himmelska höjder både med gammalt och nytt material. Imponerande!
  14.  Steve Rothery Band: “The Ghosts of Pripyat” En instrumental guldgruva från Marillion-gitarristen som faktiskt redan fanns med på min lista från förra året (framfört på en live-platta från Rom). Men studioplattan är naturligtvis minst lika bra.
  15. Vanden Plas: “Chronicles of the immortals – Netherworld II” Ännu ett tyskt band som visat framfötterna förra året. En helt klanderfri produktion med skickliga musiker och en suverän sångare. Flera låtar med hitkaraktär och även lite längre kompositioner (t ex låten ”Blood of Eden”).

 

5 bästa låtarna inom Progressive Rock 2015 (Får helt enkelt inte missas)

  1. ”Full Circle”: Citizen Cain’s Stewart Bell Årets bästa långa låtkomposition inom genren som för tankarna till klassiker som Genesis “Supper’s Ready” men som ändå är så fundamentalt olik denna. https://www.youtube.com/watch?v=Tu2VYV6HLdk
  2. “The Last Glass of Wine”: Mystery En helt underbar låt som tidvis helt har dominerat mitt lyssnande under slutet av året. Älskar gitarrklangen från 12-strängat (?), den känsliga sången och den långsamma varsamma takten som efterhand bara blir tyngre och tyngre allteftersom gitarrsolona avlöser varandra.https://www.youtube.com/watch?v=wAVYpdSSek0
  3. “Shooting Star”: Anekdoten Öppningslåten på senaste plattan är bland det svettigaste jag hört från Anekdoten och den måste få ett särskilt erkännande. Vilken tyngd! Underbart!https://www.youtube.com/watch?v=iARF16SjpvE
  4. “Ancestral”: Steven Wilson Helt enkelt tvunget att plocka någon av låtarna från Stevens senaste platta här och det fick bli den här långa låten som för mig är så typisk och unik för Steven Wilson och hans sound. Låten visar Stevens mångsidighet med både det lugna och det hårda i en väl avvägd blandning. https://www.youtube.com/watch?v=B6bF6oKJKKQ
  5. “God vs Man”: Lonely Robot Överraskande stark platta från John Mitchell med flera kanonlåtar. Väljer ändå den som ändå står ut lite speciellt på den senaste plattan. Skön tung rock med känsla! https://www.youtube.com/watch?v=vaIibKtleJY

Karl-Göran Karlsson

 

Årsbästalistan 2015 från Ulf Classon.

årslistor 2015web

Det blev ju ett sorgset slut på året med allas vår Lemmys bortgång men något dygn efter de dystra nyheterna så är det nu dags att istället se positivt på livet igen. Vad är då inte bättre än att ge sig på att lista årets bästa musikalbum? Jag vill poängtera att denna lista var spikad innan Lemmys frånfälle. Mitt val av årets bästa skiva har alltså inte påverkats av denna händelse. Inför att jag behöver försvara mitt val då Motörheads Bad Magic är ett stenhårt rockalbum utan mest för att förekomma eventuella kommentarer.

Med det sagt så kan man ju lätt konstatera att skivåret 2015 var ett hyfsat starkt men framförallt jämnstarkt år. Jag hade nog säkert femton olika album på förstaplatsen under året. Ser man sen till vilka skivor som hamnade utanför så hittar namn som Bonafide, Imperial State Electric, UFO, Thunder, The Quireboys, Graveyard, Horisont och Scorpions som i vanliga fall slåss om platserna på mina topp-tio-listor. Sen finns det pigga nykomlingar som varit aktuella för en topplacering på grund av ren entusiasm från deras sida.

Nej jag skall inte dra ut på lidandet. Istället kommer här nu listan med årets tio bästa skivor samt några andra små kategorier.

ÅRETS ALBUM 2015:

1. Motörhead – Bad Magic
Lemmys vacklande hälsa och bortgång gör att senaste skivan har kommit i skymundan lite grann. Helt naturligt så klart men också lite synd för det är återigen ett urstarkt album de släpper ifrån sig även om det tog ett antal lyssningar utöver det normala för att den skulle sätta sig. Men när väl bitarna fallit på plats så satt man med det där fåniga leendet som man bara får när man lyssnar på ett nytt Motörhead-album. Ja till och med covern på The Rolling Stones Sympathy for the Devil får tummen upp! Hårdaste skivan sedan Inferno (2004) och när det nu visade sig bli bandets svanesång så kan man konstatera att de avslutade på bästa sätt.
Bästa låt: Electricity

2. Glowsun – Beyond the Wall of Time
Tre franska grabbar som tagna direkt ur den kaliforniska öknen är med i toppen på min lista i år och det var aldrig något snack om saken. Deras torra och varma ökenrock svepte in och tog med mig på en omvälvande och småpsykedelisk resa som fortfarande visar mig nya vyer för var lyssning beroende på mitt sinneslag vid tillfället. Den småprogressiva och i stort sett instrumentala stonerrocken på bandets tredje album målar upp ett landskap fyllt med kaktusar, sanddynor, tunga rifforgier och melodier som både skänker hopp och kalla kårar längs med ryggraden. Det var länge sedan jag upplevde ett sådant här album. Detta är artrock för mig.
Bästa låt: Arrow of Time

3. Luna Sol – Blood Moon
Kaliforniens karga öken möter klippiga bergen storslagna natur och mystik när David Angstrom (Hermano) nu har omlokaliserat sig till Denver, Colorado. Detta har gett blytunga riff, ett massivt groove, snygga sångharmonier och en mörk olycksbådande ljudbild. Ett debutalbum som bjuder på det mesta för den som uppskattar lite hårdare och rakare stonerrock men ändå vill ha något utöver det vanliga.
Bästa låt: December

4. Michael Schenker’s Temple of Rock – Spirit on a Mission
Den gode Schenker behövde ett riktigt stabilt och varaktigt band för att hitta tillbaka till storformen. Nu är det i och för sig inte vilket band som helst han plockat ihop men det är ändå den lynniga gitarristen som glänser mest på ett löjligt rejält album. Inte bara riffen sitter där de ska utan även solona och alla hans små egenheter glöder. Glöm heller inte att låtarna svänger och att det där bandet han spelar ihop med som leverera högklassig heavy rock!
Bästa låt: Vigilante Man

5. Def Leppard – Def Leppard
Ett av årets mest emotsedda album för min del och britterna gör mig inte besviken. Här finns något för alla fans av bandet, speciellt de låtarna som lika gärna kunde ha skrivits under storhetstiden, men även en del för oss som uppskattar det mesta bandet skapat. Man skulle kunna säga att detta är en bra blandning på det de har skapat genom åren med allt från den hårda rocken till AOR och pop. Ja, till och med när de ger sig på funk så kommer de undan med äran i behåll! Def Leppards starkaste album på många år.
Bästa låt: Dangerous

6. Saxon – Battering Ram
Biff och kompani överraskar med att fullständigt köra över mig redan i inledningsspåret med benhård heavy metal. Precis vad jag vill ha. Det lite rockigare soundet de återupptäckt på de senare skivorna har fått stå tillbaka lite för de mer skarpa metalriffen vilket här skapar ett mer varierat album. Trots en något anonymare andra halva på albumet så är detta återigen ett styrkebesked från New Wave of British Heavy Metals absolut bästa band.
Bästa låt: Battering Ram

7. Slayer – Repentless
Detta kan vara årets mest omtalade skiva. När Slayer släpper nytt då lyssnar metalvärlden och lyssnar gör vi med glädje! Thrashgiganterna visar inga som helst prov på att tackla av och trots att King tragiskt har mist sin låtskrivarpartner så finns här inga tecken på att han inte skall klara av att axla jobbet själv. A-sidan är förkrossande bra och visar inte någon nåd för lyssnarens psyke och hälsa. B-sidan är inte lika minnesvärd i jämförelse men ändå galet stabil. Inget band kan idag ens försöka sig på att utmana Slayer om platsen på thrashtronen.
Bästa låt: Repentless

8. Clutch – Psychic Warfare
Hur följer man upp en koloss som Earth Rocker (2013)? Jo man inleder med att räkna upp bandmedlemmarnas stjärntecken och levererar sedan ett album i nästan samma klass som föregångaren. De överträffar inte sig själva, de tangerar heller inte formtoppen men de ger oss ett album inte långt därifrån. Jag gillar inte uttrycket metal blues men vad skall man annars kalla det? Det är blytungt, det rullar, det svänger och det kränger som inget annat. Clutch låter som inga andra.
Bästa låt: Our Lady of Electric Light

9. Ponamero Sundown – Veddesta
Stockholmarna tar sakta men säkert klivet mot den absoluta toppen i Sverige när det kommer till fuzzig tungrock. Med en bra blandning av sjuttiotalsrock, stonerrock, doom och groove så levererar de supersvängig fuzz som jag har svårt att värja mig mot. När de nu dessutom även vågar ta ut svängarna lite så man nästan vågar ta till ett ord som progressivt så blir de än bättre. Nu hoppas jag bara på att få se bandet live också, det kan bli grejer det.
Bästa låt: Rhinostodon

10. Bachman – Heavy Blues
Vem hade kunnat tro att gamle Randy Bachman skulle slå till med ett så här svängigt och tungt bluesrockalbum år 2015? Han får i och för sig lite draghjälp från ett gäng prominenta gäster, lyssna bara på Neil Youngs fantastiska gitarrspel i Little Girl Lost, men detta är ändå huvudpersonens uppvisning. Riffigt, bluesigt, rockigt, svängigt. Vad mer behövs?
Bästa låt: Little Girl Lost

…och lite andra kategorier värda att nämna:

ÅRETS BLUES: Walter Trout – Battle Scars
Inget snack om saken, Walter Trout har med Battle Scars gjort årets bästa bluesplatta. Hade jag inte varit inne i en stonerrock och heavy metal-period så kanske den till och med hamnat på en topp-tio-placering. Jag har lyssnat ovanligt lite på ny blues i år men känslan är att Trouts hjärtskärande berättelser och bländade gitarrspel har få övermän detta år.

ÅRETS SOUL: Vintage Trouble – 1 Hopeful Rd.
Nu är kanske inte Vintage Trouble renodlad soul men de är soulrock så det stänker om det. På 1 Hopeful Rd. är det smäktande vackert och rivigt svängigt om vartannat och med en sångare som är James Brown reinkarnerad vid rodret så finns det få som kan konkurrera med bandet i år.

ÅRETS DÖDS: Lik – Mass Funeral Evocation
Jag lyssnar sällan på ny death metal nu för tiden utan jag nöjer mig med de gamla trotjänarna från Stockholms nittiotal när suget faller på. Men ibland så händer det att även jag inte kan stå emot när ett nytt band dyker upp och Lik är ett sådant band. Men det är inte så konstigt heller för på Mass Funeral Evocation så levererar bandet skitig och mullrande death metal som sprungen ur en mix av Stockholm och Göteborg från när det begav sig i genrens linda. Kort och gott: Årets bästa döds!

ÅRETS LATINO: Billy Gibbons And The BFG’s – Perfectamundo
När Billy Gibbons utannonserade att han skulle släppa en soloplatta så förväntade sig nog många något som kunde liknas vid huvudbandet ZZ Top. Ingen hade nog förväntat sig det vi fick men samtidigt så känns kopplingen till ZZ Top helt naturlig i förlängningen. Inte minst Billys sångröst och bländande gitarrspel för ju tankarna till huvudbandet. Men där slutar i och för sig likheterna för detta virrvarr av blues, latinamerikanska rytmer, samplingar och allt där i mellan liknar ingenting annat detta år. Men här finns ändå en del kul att lyssna på. Jag skulle dock använda ord som ”cool” och ”annorlunda” än ”bra” och ”köpvärt” om man säger så.

ÅRETS KONSERT: Foo Fighters – Ullevi, Göteborg
Hade inte Dave Grohl ramlat av scenen, spjälat sitt brutna ben, fortsatt konserten sittandes, gipsat benet och sedan fortsatt konserten igen så hade nog Clutch tagit hem denna kategori. Men nu gjorde Dave Grohl allt det där och vi som var på plats fick ta del av ett magiskt konsertminne. När allt stannade av på scenen i början av konserten så trodde vi att det var över men bandet och Dave fortsatte och de levererade som aldrig förr. Vi som var där känner förmodligen känslan i kroppen fortfarande.

 

/Ulf Classon

Årsbästalistan 2015 från Staffan Vässmar.

årslistor 2015web

Årets bästa plattor 2015!!

1: Soilwork: “Live in the heart of Helsinki”

Efter tjugo år som band släpper Soilwork till sist en ytterst efterlängtad liveplatta!! Med en sådan kraft, energi, sprudlande spelglädje och ett enastående musikaliskt hantverk som levereras på Live in the heart of Helsinki kan man inte annat än kapitulera!! Med nio studioplattor innanför västen har bandet en uppsjö av låtar att välja av, och man lyckas pricka rätt med nästan varenda låt. Personligen hade de två plattorna gärna fått utökats till en trippel och därigenom innehålla ännu fler favoriter.

Bästa spår: This momentary bliss

2: Transport League: “Napalm bats & Suicide dogs”

Svenska mästare när det gäller death-boogie är tveklöst Transport League, och genom nya plattan befäster man ytterligare sin ställning. Grymma låtar, brutal energi, hejdlöst sväng och en av vårt lands bästa sångare, alla kategorier! Tony Jelenkovic!

Bästa spår: Hallelujah vampire

3: The Night Flight Orchestra: “Skyline whispers”

Efter den makalöst bra debutplattan Internal affairs är The Night Flight Orchestra tillbaka med en nästan lika vass uppföljare. Björn Strid och David Andersson har än en gång snickrat ihop ett gäng mycket beroendeframkallande låtar inom classic rock genren. Når inte riktigt ända fram till debutens toppkvalitet men bra nära duger gott ändå!!

Bästa spår: The Heather reports

4: Soilwork: “The ride majestic”

Efter en något frågande inställning från undertecknad när nya plattan släpptes tidigare i höst, så har nu alla frågetecken omvandlats till ett gigantiskt utropstecken!! Bandets återgång till det mer trashiga och brutala sound som inledde Soilworks karriär har här ytterligare förfinats, och i kombination med bandets melodiösa catchy refränger befästs bandets ställning som nr: 1 inom melodic death metal!

Bästa spår: Death in general

5: Hasse Fröberg & Musical Companion: “HFMC”

Hasse Fröberg har ett långt och gediget förflutet inom svenskt musikliv (Spellbound, The Flower Kings) och har på sitt tredje album med Musical Companion klämt ur sig ett smärre musikaliskt mästerverk! Hasse har definitivt en av vårt lands absolut bästa rockröster och bandet han omger sig med är i makalös form både på platta och live!

Bästa låt: Can´t stop the clock

6: Coheed & Cambria: “The color before the sun”

Kluriga Amerikanerna i Coheed & Cambria är tillbaka med en ny svinbra platta. För första gången i bandets historia utspelar sig inte plattan i yttre rymden, utan Claudio Sanchez har hämtat inspiration till texter och teman i sin egen vardag med hus, barn och familj. Nästan samma höga standard som på de två föregångarna: The Afterman: Ascension / Descension.

Bästa låt: Here to mars

7: Von Hertzen Brothers: “New day rising”

Finska Von Hertzen Brothers blir bara bättre och bättre för varje platta man släpper, och toppar genom nya given den grymt bra förra plattan Nine lives. Klart udda och egensinniga grabbar, men som med sin musik växer sig gigantiskt stora.

Bästa låt: You don´t know my name

8: Anekdoten: “Until the ghosts are gone”

Anekdotens nya platta: Until the ghosts are gone kröner bandets karriär så här långt. Mästerlikt bra låtar som med kraft, energi, vemod och fantastiska melodier gör lyssnaren mållös av beundran.

Bästa låt: Shooting star

9: Toto: “XIV”

Nya Toto-plattan hade på förhand hypats som bandets nya variant av klassiska plattan: IV vilket inte alls stämmer enligt min uppfattning. XIV innehåller ett antal låtar som är grymt bra men där finns också tyvärr spår som inte riktigt når ända fram. För övrigt är XIV:s sound och musik betydligt mer modernt än tidigare nämnda platta vilket gör jämförelsen meningslös.

Bästa spår: Orphan

10: Lonely Robot: “Please come home”

I väntan på nytt material från It Bites duger Please come home med John Mitchell (Arena, Frost*, Kino mfl) alldeles utmärkt. Det mesta av låtmaterialet hade med lätthet platsat på en It Bites-platta men är ändå kul att få höra i soloformatet. Mitchell växer både som sångare, gitarrist och kompositör.

Bästa låt: The boy in the radio

11: Neal Morse Band: “The grand experiment”

Neal Morse är definitivt en av vår tids största musiker och kompositör och omger sig som sig bör med musiker av världsklass. Denna gång har tack och lov det religiösa anslaget tonats ner till förmån för det musikaliskt fulländade. Bländande hantverk rätt igenom men ändå är det de lugna, vackra och finstämda avsnitten som ger störst avtryck efter ett antal genomlyssningar.

Bästa låt: Waterfall

12: Seven Steps To The Green Door: “Fetish”

Tyska Seven Steps To The Green Door har med nya plattan Fetish gjort mig ytterst intresserad av bandets musik. Tekniskt lekfulla och omväxlande partier varvas med mer återhållsamma avsnitt. Flera à capella-sångavsnitt i Spock´s Beard-klass gör helheten än mer tilltalande. Musiker av svinhög kaliber från band som: Flaming Row, Toxic Smile, United Progressive Fraternity mfl.

Bästa låt: Still searching

13: Tiebreaker: “We come from the mountains”

Norska retrobandet Tiebreaker slog ner som en bomb med sin otroligt svängiga och 70-talsdoftande musik. Bandet har gigat massor sedan starten och ska enligt utsago vara grymt samspelta och tighta. Led Zeppelin, Rival sons mfl är band som klart har inspirerat bandet. Står väldigt högt upp på önskelistan över tänkbara band till MX-Rockbar framöver.

Bästa låt: The Getaway

14: The Tangent: “A spark in the aether / The music that died alone – volume two”

En ny platta med The Tangent känns alltid angelägen och aldrig blir man annat än överlycklig när man hör bandets intrikata musik. Andy Tillison och manskap levererar som vanligt på extremt hög nivå, och konstigt vore väl annat med sådana vansinnigt skickliga musiker som: Jonas Reingold, Morgan Ågren, Theo Travis och Luke Machin.

Bästa låt: A spark in the aether

15: UFO: “A conspiracy of stars”

”Gammal är äldst” heter det ju enligt talesättet, och det är något som stämmer helt med dagens upplaga av brittiska bandet UFO! Efter ett antal ganska så trötta och ointressanta plattor är bandet tillbaka med a conspiracy of stars som är en ascool platta inte så långt ifrån 70-talsklassikerna i kvalitet.

Bästa låt: The killing kind

16: Spock´s Beard: “The first twenty years”

En ”The best of”-platta för att summera Spock´s Beards första tjugo år måste ha varit extremt svårt att sammanställa låtmaterialet till. Bandet har levererat så otroligt många klassiska låtar både med Neal Morse som musikalisk motor, men även efter hans utträde ur bandet. Ingen kan längre bortse från detta grymma band, som måste anses som ett av de riktigt stora på den progressiva stjärnhimlen.

Bästa låt: Day for night

17: Pagan´s Mind: “Full circle”

En liveplatta med Norska Pagan´s Mind, inspelad under Progfest USA ifjol är ett välkommet nytillskott i skivsamlingen. Inte helt ultimat att spela in plattan under en festival då bandet får dela scen med flera andra band och därigenom inte bara har sina egna fans på plats. Resultatet är ändå klart välljudande, och man kör ett första set där man framför plattan Celestial entrance i sin helhet. Detta känns lite märkligt då bandet gjort betydligt bättre plattor än nämnda platta. Andra set är dock mer intressant där bandet kör ett mixat set med det bästa från hela karriären! Pagan´s Mind är i samklang med Evergrey, Circus Maximus, Cloudscape och Seventh Wonder klart ledande inom den nordiska progmetal-genren.

Bästa låt: Live your life like a dream

18: David Gilmour: “Rattle that lock”

David Gilmour är en musikikon av ”guds nåde”. Med sin röst och sina magiska fingrar har han trollbundit alla oss prog-älskare i nästan ett halvt århundrade. Senaste Pink Floyd alstret The endless river var en ganska så trött och ointressant historia, men här på Rattle that lock har gubben vaknat till liv igen och levererar både riktigt bra låtar och ett magiskt bra gitarrspel.

Bästa låt: Rattle that lock

19: Ghost: “Meliora”

Hypen kring de ”hemliga gubbarna” i Ghost fortsätter, men vad gör det när bandet levererar alster efter alster av så hög kvalitet. Det är tungt, mörkt, melodiöst och extremt vanebildande.

Bästa låt: From the pinnacle to the pit

20: Manimal: “Trapped in the shadows”

Uppföljaren till den mästerligt bra debutplattan The darkest room har låtit vänta på sig i ganska många år. Trapped in the shadows är en riktigt bra platta och innehåller ett flertal grymma låtar. Plattan når dock inte riktigt upp till den extremt höga nivå som fanns på debuten. Coolt gästspel från ingen mindre än: Udo Dirkschneider (U.D.O, ex Accept).

Bästa låt: The dark

 

Årets bästa låtar:

1: Toto – Orphan

2: Soilwork – Death in general

3: Transport League – Hallelujah vampire

4: The Night Flight Orchestra – The Heather reports

5: Hasse Fröberg & Musical Companion – Can´t stop the clock

 

Årets bästa gig:

1: Neal Morse Band – Pustervik, Göteborg

2: Hasse Fröberg & Musical Companion – Slottsskogen goes progressive, Göteborg

3: Soilwork – KB:s, Malmö

4: Pagan´s Mind – Trädgårn, Göteborg

5: The Night Flight Orchestra – Rock in Liisch, Skara

 

Årets bästa Dvd / Bluray:

Soilwork: “Live in the heart of Helsinki”

Ännu bättre än Soilworks liveplatta Live in the heart of Helsinki är naturligtvis Dvd / Bluray-utgåvan! Här får man ytterligare bevis på hur sataniskt bra detta band är live! Brutal kraft, energi, spelglädje och enastående musikaliskt hantverk från dessa musiker gör Soilwork till Sveriges bästa band alla kategorier.

 

Årets största misstag 2015:

Årets största musikaliska miss för undertecknad är att jag sumpade chansen att närvara vid årets upplaga av Sweden Prog Fest i Stockholm tidigare i höst! Med så fantastiskt bra band som: Von Hertzen Brothers, Astrakhan, Hasse Fröberg & Musical Companion, Ritual mfl borde det vara straffbart att missa denna dunderfestival. Fy skäms på mig!!

 

Största förväntan inför musikåret 2016:

Nya kommande plattor med Cloudscape, Astrakhan och Brother Ape ger mig gigantiskt stora förväntningar inför Prognight in Alingsås i juni, där samtliga band medverkar.

 

Rock on / Staffan Vässmar

Årsbästalistan 2015 från Peter Dahlberg.

årslistor 2015web

PETERS ÅRSBÄSTA 2015

Japp, då har ännu ett år kommit till ända som ska summeras. Åtminstone musikmässigt. Som vanligt har det kommit både bra och mindre bra musik. Jag lägger förstås fokus på det som är bra men kan ändå börja med att nämna några besvikelser. Det största var kanske Iron Maiden som verkligen gick på tomgång eller på ren hybris. Trist är bara förnamnet. Mustasch släppte också en intetsägande skiva som föll i glömska snabbt. Ghost levererade inte riktigt heller om man tänker på skivan i sin helhet. Likaså Def Leppard, Saxon och Motörhead. Så Mycket Bättre blev Så Mycket Sämre i år. Inte en enda version knäckte originalen. Trist det också. W.A.S.P. däremot lyckades över förväntan. Scorpions var också bra som vanligt. Trots detta så fanns det dock enstaka låtar som höll måttet på ovan nämnda skivor. Nog babblat. Jag har gjort en dubbel-CD som får representera mitt musikår. Håll tillgodo!

 

CD 1:

  1. MANIMAL – Irresistable

(inleder skivan och mer Judas Priest kan ett band knappast bli. Lite väl lik Halfords gamla Resurrection (2000) men vad gör det?)

  1. SAXON – Top of the world

(inledningsriffet minner om Princess of the night på speedfart men sedan blommar en melodisk pärla ut)

  1. DEMON´S EYE – Dancing on air

(med Doogie White på sång och en övertänd hammond-manglare är denna låt en privat klassiker)

  1. IRON MAIDEN – Speed of light

(inte någon av deras bästa men det bästa de fick ur sig från årets skiva. Gillar videon och därför låten också)

  1. THE ANSWER – Long live the renegades

(jag älskar sådana här enkla självklara rocklåtar)

  1. W.A.S.P. – Last runaway

(denna Springsteen-låt i hårdrocksform är en av Blackies bästa låtar någonsin!)

  1. ECLIPSE – The storm (acoustic version)

(gillar denna låt även i elektrisk version också, men den blev snäppet vassare i denna form. Snyggt jobbat!)

  1. SCORPIONS – Eye of the storm

(jodå, tyskarna vet hur man får fram känsla i balladerna. Nostalgisk text som ändå har en framtidstro. Gillar den skarpt!)

  1. GHOST – He is

(som låt är den oantastbar och redan en klassiker)

  1. CIVIL WAR – Schindler´s ark

(är inte helt förtjust i deras powermetal men med Nils Patrik Johansson vid mikrofonen måste ju något bli bra och denna låt föll mig mest i smaken)

  1. ORDEN OGAN – To soon

(denna folkmetalgrupp överraskade med en fin känslig ballad i Takida-stil)

  1. JEFF LYNNE´S E.L.O. – When I was a boy

(denna låt gick rakt in i hjärtat första gången jag hörde den och där är den fortfarande)

  1. MÅNS ZELMERLÖW – Heroes

(eurovisionvinnare 2015. Måns går från klarhet till klarhet. Även om jag kan vara lite allergisk mot hans pepsodent-smajl så är det onekligen en bra låt.)

  1. ROD STEWART – Another country

(jodå, Roddan lever fortfarande och levererar dessutom. Gillas!)

  1. CAT´S IN SPACE – Too many gods

(En av årets stora överraskningar är denna sköna grupp med rötterna i 70-talets popmylla. Valde denna låt till slut.)

  1. MARYANN COTTON – Keepers of the holy grail

(Alice Coopers lillebror fick till en riktigt bra låt i och med denna. Gillar växlingen mellan den ösiga versen och den lugnare lite vemodiga refrängen. Snyggt!)

  1. JAKOB KARLBERG – Fan va bra

(min enda låt på svenska i år. Grymt bra låt. Om Ted Gärdestad varit ung idag hade han låtit så här)

  1. POWERWOLF – Sanctus Dominus

(jodå, denna låt är riktigt bra)

 

CD 2:

  1. CAIN´S OFFERING – I build you a Rome

(årets bästa powermetal-låt utan tvekan. Slår till och med Helloween på fingrarna som gjorde en ganska trist skiva i år. Även Blind Guardian får stå över ett kast)

  1. SERIOUS BLACK – Akhenaton

(Urban Breed fortsätter att delge oss hemligheter från Egyptens forntid. Så länge det låter så här bra så…)

  1. DISTURBED – The vengeful one

(deras staccato-metal tål att höras ännu ett varv)

  1. KITE – True colours

(denna svenska experimentella synth-duo får till riktigt bra låtar emellanåt och denna är en av årets höjdpunkter)

  1. EISFABRIK – Unreal

(lite mer synth sådär härligt vemodig men ändå lite hårt som det ska vara)

  1. CAMOUFLAGE – Shine

(en synth-låt till kan vi klämma in så längtan efter en elgitarr växer)

  1. XOV – Wild

(denna Tensta-kille förtjänar att höras mer. Denna vemodiga pop-låt knäcker!)

  1. BON JOVI – Who would you die for

(släppte i år en platta med överblivna rester och denna snappade jag raskt till mig. Också en vemodig historia och en ovanlig Bon Jovi-låt)

  1. RYSSLAND – POLINA – A million voices

(en mycket bra låt sjungen av en ung kvinna med helt makalös röst. Tröttnar aldrig på denna låt)

  1. KISS vs Momoiro Clover Z – Samurai son (edit)

(jodå, inga mindre än KISS släppte en av sina bästa låtar någonsin men bara i Japan??!!. Snälla, kan någon förklara detta för mig)

  1. BATTLE BEAST – Push it to the limit

(finska Battle Beast släppte denna som bonusspår vilket visade sig vara plattans bästa låt. Så kan det också bli)

  1. DEF LEPPARD – Dangerous

(ingen självklar låt på samlingen men får ändå vara med. Den växer kanske till sig)

  1. TANK – Hold on

(oj, vilken överraskning. Tänkte först inte lyssna på denna skiva ens. Då hade jag missat denna pärla så det var ju tur. Grymt bra låt! Glöm original-Tank. Detta är supermelodisk hårdrock)

  1. FRANK CARDUCCI – Torn apart (edit version)

(denna låt har hoppat lite fram och tillbaka men jag kapitulerade till slut. Jätteskön bluesrockig proglåt med en hel del vemod)

  1. ADAM LAMBERT – Ghost town

(mannen som frontar Queen har även släppt några solo-plattor. Min syrra är ett stort fan och jag fastnade för denna Max Martin-skrivna låt)

  1. MARTIN ALMGREN – Can´t hold me down

(jag har inte följt IDOL alls under hösten utan hörde denna på radio ganska nyligen och föll pladask. Vilken låt! Klockren!)

  1. DOWNES BRAIDE ASSOCIATION – Machinery of fate

(en låt som kom med i sista minuten. Vuxen pop-prog av högsta klass!)

  1. STEVEN WILSON – Perfect life

(måste ha med någon prog-gud och vem är större idag än Steven Wilson? Denna låt är ytterst vemodig och flummig. Härligt!)

 

Sådärja, jag är riktigt nöjd med årets samling måste jag säga. Med det sagt blickar jag framåt mot år 2016. Det ser ut att börja bra med släpp från Avantasia, Magnum, Cheap Trick, Nordic Union, Rick Springfield, Cloudscape med flera. Efter att tagit en paus från sweden rock festival i år så längtar jag redan till nästa års. Har köpt VIP-biljett så jag kan vila min slitna kropp mellan varven. Ska även flytta till en annan lägenhet vilket ska bli spännande. Har också nyligen köpt en helt ny bil (renault clio bara, inget värre än så) så 2016 ser ut att bli ett bra år! Vi får hoppas det!

 

// PETER DAHLBERG

Tack för alla minnen Mr. Kilmister!

Lemmyweb

Tack för alla minnen Mr. Kilmister.

 

Jag nås idag av beskedet att Lemmy har gått ur tiden. Mannen som inte kan dö. Mannen som skulle vara den enda överlevaren tillsammans med kackerlackorna när mänskligheten gått under. Men ingen lever för evigt. Inte ens Lemmy. Visst, han har inte varit i toppform de senaste åren och vi har alla sett hur han har tynat bort. Men ändå, Lemmy har ju alltid funnits där och någonstans inbillade jag nog mig själv att han alltid skulle vara där till den dagen då jag själv kastar in handduken. Framförallt har jag aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan ett konstant flöde av ny musik från Motörhead. Bandet som jag lyssnat på, festat till och avgudat i snart trettio års tid. Det är ett rikt musikaliskt arv Lemmy lämnar efter sig men några nya skivor lär vi inte få mer. Samma sak gäller att få besöka Motörhead-konserter. Jag missade vad som nu kom att bli min sista chans att få se Motörhead live på scen. Jag fick lämna återbud på grund av magsjuka och detta tog ganska hårt på mig. Inte själva sjukdomen utan det faktum att jag missade konserten. För någonstans insåg jag att detta nog var den sista chansen jag hade att få se Lemmy och Motörhead live. Ganska talande är det ju dock att jag missade konserten på grund av sjukdom. Men jag fick ändå se bandet hela sjutton gånger och varje gång var det förkrossande bra. Visst Lemmy var inte alltid nyktrast men han och bandet levererade alltid benhård rock’n’roll och gjorde så in i det sista. Så jag väljer att se tillbaka på alla de gånger jag har bevittnat ett av världens bästa liveband istället för att gräma mig över en enda missad konsert. Jag väljer också att se tillbaka på alla de minnen jag har som är sammankopplade med Motörhead och Lemmy. För visst skall vi sörja hans bortgång men låt oss inte göra det för länge. Låt oss istället hylla ett liv, ett livsverk och en legend. The great gig in the sky har onekligen blivit avsevärt mycket coolare. Tack för allt Lemmy. Tack för alla minnen.

 

/Ulf Classon

Årsbästalistan 2015 från Andy Flash.

årslistor 2015web

ÅRETS ALBUM 2015 
ECLIPSE ARMAGEDDONIZE
W.A.S.P. GOLGOTHA
HOUSE OF LORDS INDESTRUCTIBLE
CIRCLE II CIRCLE REIGN OF DARKNESS
EUROPÉ WAR OF KINGS
QUEENSRYCHE CONDITION HÜMAN
NIGHTWISH ENDLESS FORMS MOST BEAUTIFUL
DEF LEPPARD DEF LEPPARD
TOTO XIV
THUNDER WONDER DAYS

ÅRETS SVENSKA ALBUM: 
ECLIPSE ARMAGEDDONIZE
EUROPÉ WAR OF KINGS
KATANA THE GREATEST VICTORY

ÅRETS LIVE ALBUM: 
RICK SPRINGFIELD STRIPPED DOWN
MASTERPLAN KEEP YOUR DREAM ALIVE
VAN HALEN TOKYO DOME LIVE IN CONCERT
HAREM SCAREM LIVE AT THE PHOENIX
AEROSMIITH ROCKS DONINGTON 2014

ÅRETS EP: 
DENNER SHERMANN SATAN’S TOMB
ADRENALINE MOB DEARLY DEPARTED
KOBRA AND THE LOTUS WORDS OF THE PROPHETS

ÅRETS LÅTAR:
DEF LEPPARD DANGEROUS
BON JOVI SATURDAY NIGHT GAVE ME SUNDAY MORNING
BLACK STAR RIDERS THE KILLER INSTINCT
ECLIPSE I DON’T WANNA SAY I’M SORRY
DEF LEPPARD WE BELONG
HOUSE OF LORDS GO TO HELL
ECLIPSE LOVE BITES
NIGHTWISH SHUDDER BEFORE THE BEAUTIFUL
QUEENSRYCHE ARROW OF TIME
SAXON BATTERING RAM

ÅRETS SVENSKA LÅTAR: 
ECLIPSE I DON’T WANNA SAY I’M SORRY
EUROPÉ DAYS OF ROCK N ROLL
MANIMAL IRRESISTABLE

ÅRETS COVER ALBUM: 
WHITESNAKE THE PURPLE ALBUM

ÅRETS COVER VERSIONER: 
WHITESNAKE SOLDIER OF FORTUNE
HOLLYWOOD VAMPIRES WHOLE LOTTA LOVE
ADRENALINE MOB TIE YOUR MOTHER DOWN

ÅRETS BOX: 
RAINBOW A LIGHT IN THE BLACK 1975-1984

ÅRETS RE-RELEASE: 
JUDAS PRIEST DEFENDERS OF THE FAITH (30TH ANNIVERSARY EDITION)
SCORPIONS BLACKOUT  (DELUXE EDITION)
SCORPIONS SAVAGE AMUSEMENT  (DELUXE EDITION)

ÅRETS SWEDEN ROCK FESTIVAL SPELNINGAR: 
JUDAS PRIEST
DEF LEPPARD
TOTO
EXTREME
H.E.A.T.

ÅRETS HELG Å FESTIVALSPELNINGAR: 
FM
EUROPÉ
SKID ROW
TREAT
QUIREBOYS

ÅRETS KONSERTER: 
Y&T-Sticky Fingers,Gothenburg
PRETTY MAIDS-Hard Rock Café,Copenhagen
EUROPE-Trädgårn,Gothenburg
KAMELOT-Trädgårn,Gothenburg
PRETTY MAIDS-Amager Bio,Copenhagen
MIKE TRAMP-Sticky Fingers,Gothenburg
SNOWY SHAW-Trädgårn,Gothenburg
BLACK STAR RIDERS-Sticky Fingers,Gothenburg
DOKKEN-Sticky Fingers,Gothenburg
W.A.S.P.-Trädgårn,Gothenburg

ÅRETS FÖRBAND. 
ECLIPSE-Sticky Fingers,Gothenburg (Gus G)
SAXON-Scandinavium,Gothenburg (Motörhead)
FM-Sticky Fingers,Gothenburg (Electric Boys)
CRITICAL SOLUTION-Trädgårn,Gothenburg (W.A.S.P.)
BONAFIDE-Sticky Fingers,Gothenburg (Black Star Riders)

ÅRETS DVD: 
SWEET ACTION! THE ULTIMATE STORY
AXEL RUDI PELL MAGIC MOMENTS-25TH ANNIIVERSARY SPECIAL SHOW
KANSAS MIRACLES OUT OF NOWHERE

ÅRETS SVENSKA BAND: 
ECLIPSE
EUROPÉ
KATANA
BONAFIDE
MANIMAL
 
ÅRETS HÖJDPUNKT: 
Att årets album lista var otroligt svår att få fram de tio bästa.Massor av kanon plattor som ej kom med.

ÅRETS BESVIKELSE: 
Lemmy’s skick på spelningen i Göteborg. Motörhead har nog tyvärr inte långt kvar.

R.I.P.:
Andy Fraser (Free)
Bruce Crump (Molly Hatchet)
Phil Taylor (Motörhead)
Craig Gruber (Rainbow)
Gary Richrath (Reo Speedwagon)
Mike Porcaro (Toto)
A.J. Pero (Twisted Sister)
Mats Olausson (Yngwie Malmsteen)
MÖTLEY CRUE

Andy Flash

Årsbästalistan 2015 från Daniel Reichberg.

årslistor 2015web

1. THE NEAL MORSE BAND – THE GRAND EXPERIMENT
2. HASSE FRÖBERG & MUSICAL COMPANION – HFMC
3. MAGIC PIE – KING FOR A DAY
4. KILLING JOKE – PYLON
5. VON HERTZEN BROTHERS – NEW DAY RISING
6. RIVERSIDE – LOVE, FEAR AND THE TIME MACHINE
7. TOMAS BODIN – SHE BELONGS TO ANOTHER TREE
8. SCORPIONS – RETURN TO FOREVER
9. IRON MAIDEN – THE BOOK OF SOULS
10. SPOCK’S BEARD – THE OBLIVION PARTICLE
11. NAD SYLVAN – COURTING THE WIDOW
12. STEVE HACKETT – WOLFLIGHT
13. THE TANGENT – A SPARK IN THE AETHER – THE MUSIC THAT DIED ALONE PART II
14. BEARDFISH – +4626+COMFORTZONE
15. LEPROUS – THE CONGREGATION
16. ANEKDOTEN – UNTIL ALL THE GHOSTS ARE GONE
17. DAVID GILMOUR – RATTLE THAT LOCK
18. RHINO’S REVENGE – II
19. EUROPE – WAR OF KINGS
20. STEVEN WILSON – HAND. CANNOT. ERASE.
21. DEF LEPPARD – DEF LEPPARD
22. MICHAEL MONROE – BLACKOUT STATES
23. RATATAT – MAGNIFIQUE
24. PAUL WELLER – SATURNS PATTERNS
25. PERFECT BEINGS – PERFECT BEINGS
26. NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – SKYLINE WHISPERS
27. JONO – SILENCE
28. GORGEOUS T.E.D. – SONGS FROM THE GOLDILOCK’S ZONE
29. BENESSER – PURPOSE AND CAUSE
30. GHOST – MELIORA

Daniel Reichberg

Jex Thoth – Club Pebbles Karlstad 9/9-2015

Text och bild: Helena Kernell

 

Sedan Club Pebbles startade i Karlstad för drygt ett år sedan av de två tjejerna Roya och Nicole, har liveutbudet fått ett suveränt uppsving. En av höjdarbokningarna måste vara Jex Thoth och jag har verkligen sett fram emot den här spelningen. Jag har lyssnat en hel del på de två fullängdarna – självbetitlade ”Jex Thoth” från 2008 och fantastiska ”Blood Moon Rise” som kom 2013 (I Hate Records).

Jex Thoth, som egentligen heter Jessica Bowen, kommer från USA och var med och startade bandet 2007. Musikstilen är framför allt doom med inslag av psykadelisk rock.

Förbandet, Gravmaskin, hade en bländande stroboskoplampa som pumpade på med epilepsiframkallande ljus under hela konserten. Kontrasten var total när Jex Thoth klev upp och började spelningen på en mörk scen, endast upplyst av några stearinljus i kandelabrar och en dämpad röd lampa vid trumsetet. Stämningsfullt.

Jex Thoth 1

Fotona blev tyvärr därefter, detta var dock ingen konsert där man använde kamerans blixt.

Spelningen inleddes med blytunga ”To Bury” från ”Blood Moon Rise” där Jex Thoth gick genom publiken till låtens inledningen och upp på scenen. Många av låtarna har ett mörker i sig och man får en känsla av en pågående ockult häxsabbat. Låtarna har stor tyngd och ett lugnt tempo. Jag hör korn från såväl Cathedral som Black Sabbath i musiken, även om den är unik i sig.

Jex Thoth har en stark scennärvaro och hon är mycket ute bland publiken och sjunger. Hon dansar teatraliskt över den lilla scenen och rör sig långsamt runt med ormlika rörelser.

Jex Thot 5
Ungefär hälften av låtarna kom från ”Blood Moon Rise”. Tredje låten från plattan, ”The Divide”, var även med som tredje låt i setet och är en av mina favoriter.

Konserten var suverän och jag hoppas på att få se Jex Thoth live igen. Det är en ny skiva på gång men Jessica valde att åka på en turné innan skivan gjordes klar. Jag ser även fram mot denna nya platta och hoppas att den är minst lika bra som den senaste.

Låtlista från Kalstadsspelningen:
To Bury
Kagemi
The Divide
Separated by Birth
The Watchers
Raven Nor the Spirit
Into a Sleep
And the River Ran Dry
Keep Your Weeds
Ehjä
Son of Yule
Jex Thoth 3 Jex Thoth 2

 

 

Metallica – Nya Ullevi, Göteborg – 22/8-2015

Metallica_Ullevi_2015

Vi har alla läst rapporterna om hur Metallica tvingas att turnera för att få företaget att gå runt. Förmodligen beror det på en del kostsamma projekt som har floppat den senaste tiden. Nu tror jag inte de hotas av någon överhängande konkurs direkt men alla företag med anställd personal måste ju producera för att kunna betala ut löner. Svårare än så är det inte. Tyvärr känns det som att denna kväll är det vi, konsumenterna av Metallicas produkt, som får lida för detta en aning. Under alla de gånger jag har bevittnat bandet live så har jag alltid slagits av hur påkostat det är och hur cool scenproduktionen är. Den känslan infinner sig inte ikväll tyvärr. Dock vill jag påpeka innan jag fortsätter att konserten denna afton var långt ifrån en katastrof. Jag njöt i fulla drag och även om jag har sett bandet både piggare och spänstigare förut så var det en klart godkänd konsert. Men betalar man dyra pengar för att gå och se en konsert på en massiv utomhusarena då förväntar man sig minst lite pyroteknik i alla fall. Eller? Det gör jag i alla fall och redan i inledande energiknippet Fuel så märks neddragningarna i budgeten av. Där vi tidigare har möts av massiva eldpelare som har fått skägget att fräsa av hettan får vi nu istället de ta del av samma eldpelare på de stora bildskärmarna istället. Inledningen av den annars så mäktiga One bjuder i och för sig på en snygg lasershow men inte ens de epilepsiframkallande blixtljusen som vanligtvis ackompanjerar granatelden får vi ta del av. Och när konserten skall rundas av, då vi skall få den stora finalen, inte ens då får vi så mycket som en liten nyårsraket. För att inte tala om scenbygget, som förvisso bjuder på tre massiva bildskärmar, men som också det känns aningen avskalat. Bandets mest trogna fans har fått chansen att ta plats på scenen bakom bandet, ett inte helt okänt grepp från Metallicas sida, men att ge samtliga i gruppen vita t-shirts kändes inte helt genomtänkt. Nu såg de nämligen ut som om de skulle delta i TV4’s Körslaget.

Men om vi lägger allt gnäll angående utebliven pyroteknik åt sidan och koncentrerar oss på det som var det viktiga istället – nämligen musiken – då finns det inte mycket att klaga på. Okej, lite gnäll kan jag nog peta in ändå, men den som går på en Metallica-konsert vet redan på förhand att Lars Ulrich vid flertalet tillfällen kommer visa prov på sina brister. Så även denna kväll. Men att Kirk Hammett skulle trassla in sig i strängarna så pass mycket under introt till One att man trodde att han gjort en Dave Grohl och trillat av scenen det trodde man ju inte på förhand. Men det är också de enda negativa sakerna man kan rapportera hem om. Spelningen var annars helt klanderfri. Ettriga thrashstänkare som Battery och Disposable Heroes gjorde sitt bästa för att förstöra mina nackmuskler. Min favorit från Load-eran, King Nothing, satt som en smäck, säga vad man vill om The Memory Remains men allsång blir det och Turn the Page var en mycket välkommen överraskning. Avslutningen med partyhöjaren Whiskey in the Jar, gåshudsframkallande Nothing Else Matters samt publikfavoriten Enter Sandman kändes kanske inte klockren men vem kan klaga på en sådan final? Enda plumpen i en annars väldigt varierad och stabil låtlista är The Frayed Ends of Sanity som inte alls talar till mig i afton.

Ljudet för kvällen var ovanligt lågt men och andra sidan så var ljudet samtidigt ovanligt bra för att vara på Ullevi vilket höjde upplevelsen ytterligare. Säga vad man vill om utebliven pyroteknik, fans som scendekor och den danske trummisens tillkortakommanden – Metallica levererar ändå alltid en bra show. Detta var inte den bästa konsert jag sett med bandet men deras lägstanivå är ändå så otroligt hög. När de sista tonerna har klingat ut och vi styr våra steg mot den hägrande traditionella efter konserten-korven så kan vi lugnt konstatera att det var en riktigt bra spelning väl värd pengarna och lite nackvärk.

Setlist:

1. Fuel
2. For Whom the Bell Tolls
3. Battery
4. King Nothing
5. Disposable Heroes
6. The Day That Never Comes
7. The Memory Remains
8. The Unforgiven
9. Sad But True
10. Turn the Page
11. The Frayed Ends of Sanity
12. One
13. Master of Puppets
14. Fade to Black
15. Seek and Destroy
16. Whiskey in the Jar
17. Nothing Else Matters
18. Enter Sandman

 

Betyg: 7/10

Text & Foto: Ulf Classon

Night of the Prog Festival X, Loreley 17-19 juli 2015 – en festivalberättelse

Text och bild: Helena Kernell

Det var första gången för mig på Night of the Prog Festival som i år var den 10:e festivalen i ordningen. Jag och sambon, David, hade funderingar på att åka 2013 då det var fantastiska band som Opeth, Steven Wilson och Devin Townsend, men det blev inte av då. Nyligen startade det direktflyg från Karlstad till Frankfurt – och med årets band som Riverside och Steve Hackett fanns det ingen ursäkt kvar! Alla hotell i närheten var enligt uppgift fullbokade så tältning var enda alternativet, vilket kändes lite jobbigt, men det fick gå.

Tåget från Frankfurt tog 1,5 timme och det gick smidigt att ta sig till St Goarshausen, men där tog det enkla slut. Väl framme i St Goarshausen hade vi ingen aning om vart vi skulle ta vägen, inga skyltar om någon festival fanns där så vi slog följe med två andra vilsna själar som också var på väg till festivalen. Efter en stund kom ett gäng grabbar med färgglada t-shirts med band som Rush och Transatlantic och de visade sig vara norrmän. De kunde berätta att det gick en buss till festivalen, det var för långt att gå upp hela vägen i 35° varmt i skuggan, med tung packning.

Till slut såg vi en enkel liten skylt där det stod ”shuttle-bus” som pekade åt ett visst håll. Det visade sig vara bussen till festivalen (här hade man önskat en tydligare skylt som sa vart bussen skulle). Då var vi snart på väg uppför berget efter att ha köpt tur- och returbiljett. Vi skulle ju tillbaka till Frankfurt på måndagen, dagen efter festivalen tog slut. Det vi inte visste då var att sista ”shuttle-bus” gick efter sista konsterten på söndagen…

Väl framme vid festivalområdet var nästa frågetecken var man skulle lösa in biljetterna och skaffa festivalarmband – och var campingen låg. Fortfarande inga skyltar men en stor folkmassa stod en bit bort som vi siktade på. Bortanför entrén till festivalen fick man armbandet till festivalen, sen fick man leta lite till så hittade man ett ställe att lösa in campingbiljetten. För oss som campade var det även önskvärt med toa och dusch och på campingen fanns den utmärkta faciliteten ”shit and shower” och därtill inlösen av ett tredje armband för detta (samordning – någon?).

Denna brist på information för oss som var på festivalen första gången var ganska jobbigt och kändes onödig – men detta var också det enda som inte var bra!

Vi hittade efter en stund en någorlunda plan yta och började slå upp tältet när vi hörde klingande svenska intill. Vi hade lyckats placera oss vid två tält med svenskar som även var Garfare! Det var Thomas och Paula och Mia och Anders. De kunde berätta att i de små hålen på åkern kryllade det av sorkar. Thomas hade ett sorkhål under kudden och det krafsade under tältduken på natten!

Då var det äntligen dags att gå till festivalen! Festivalområdet är ganska litet och i centrum finns den gamla amfieteatern som även finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det var ca 6000 personer på årets festival som på grund av 10-årsjubiléum var en tredagarsfestival.

Fredagens band var:

  • Lesoir
  • Beardfish
  • Anneka van Giersbergen presents the Gentle Storm
  • Pendragon
  • Neal Morse Band
  • Camel

Vi missade första bandet Lesoir så första bandet vi såg var svenska Beardfish som gjorde en bra spelning. Hela tre av festivalens band var svenska, förutom Beardfish även Kaipa da Capo och Pain of Salvation.

1_Beardfishweb

Beardfish

Viktigast för mig att se på fredagen var Neal Morse Band. Det jag i efterhand tyckte var bäst var Anneka van Giersbergen som jag tidigare bara hört spela med Devin Townsend. Trots att hon hade vissa problem med rösten var det en mycket bra spelning och jag vill lyssna mer på hennes eget material.

2_Annekaweb

Anneka van Giersbergen

En av de största behållningarna med festivalen var alla glada människor vi träffade på ”The Swedish Camp” första dagen! De hade hängt en svensk flagga på ett träd och lagt ut filtar och det kändes välkomnande att bara slå sig ner där. Otroligt trevligt!

3_Swedish campweb

The Swedish Camp

Här träffade vi både medlemmar från Garf och Crimson från Uppsala. Här var Gunilla och K-G, Micke och Janne, Göran, Håkan, Daniel, Ulrika, Steven, Pia, Mats, Johan och Rogga. Hoppas jag fick med er alla, det var så roligt att träffa så många glada människor med så bra musiksmak samlade på samma ställe!

Efter Beardfish följde Anneka van Giersbergen som var fantastisk live, Pendragon som var bra och därefter Neal Morse som var jättebra! Ljudkvalitén var helt godkänd hela festivalen, vilket uppskattades. Kvällen avslutades med Camel som vi inte såg hela konserten med. Vare sig jag eller sambon är några stora fans av Camel så det var skönt att krypa in i tältet och sova efter en lång, varm dag. Campingområdet var tyst och lugnt, inga bergssprängare på hög volym!

Till vår stora glädje verkade det vara molnigt varje morgon uppe på berget! Det hann inte bli så varmt i tältet och det gick väldigt bra att sova som tur var. Luftmadrass rekommenderas, marken var hård och knölig.

Lördagen startade med en god frukost nere vid cafét vid entrén. Där fanns bland annat kaffe och té och goda frallor med olika pålägg.

Lördagens band var:

  • Luna Kiss
  • Haken
  • Sylvan
  • Lazuli
  • The Enid
  • Riverside
  • Fish – 30th Anniversary Misplaced Childhood Show

Den stora höjdpunkten för mig på lördagen var Riverside som jag velat se live länge! Nu skulle det äntligen bli av för första gången.

Dagens första band Luna Kiss var inte något som fastnade men Haken däremot var riktigt bra. Jag har provlyssnat dem förut men inte fastnat men nu när jag såg dem Live så gjorde de en av festivalens bästa spelningar! Jag kommer definitivt lyssna mer på min kompis Joseph som rekommenderat dem tidigare! De hade tydliga influenser av Gentle Giant.

4_Hakenweb

Haken

Tyska Sylvan var väldigt populärt bland tyskarna då de är stora här, de var helt OK. Roligare att se på var dock Lazuli från Frankrike. Väldigt egen musik som emellanåt var mycket mäktig!

5_Lazuliweb

 Lazuli

The Enid var ganska ojämna, musiken varierade från någon slags opera till att emellanåt vara riktigt bra. Man kan hitta guldkorn bland låtarna så i mitt tycke borde de skippa det svulstiga operasoundet.

Sen kom kvällens höjdpunkt – Riverside!

Extremt höga förväntningar gjorde mig tyvärr lite besviken, främst på låtvalet kanske. De spelade några nya låtar och förmodligen var det en bra konsert men efter att ha längtat efter att få se dem live hade jag förväntat mig en bättre konsert. Men de gör sig nog bättre i en mindre spellokal, får hoppas de kommer till Göteborg en helg någon gång framöver.

6_Riversideweb

Riverside

7_Riversideweb

Riverside

Innan Riverside gick vi ner till den fina panoramarestaurangen med utsikt över rhenlandskapet. Vi slog oss ner vid ett bord och där satt en man som visade sig vara en i Fish´s crew. Vi fick en kort pratstund med Fish och en bild på honom och hans flickvän.

8_Fishweb
Fish

Fish gjorde en hyfsat bra spelning och lirade Misplaced Childhood, men ska jag vara ärlig var morgondagens spelning med Steve Rothery Band klart bättre!

9_Fishweb

10_Fishweb

 Fish, välbesökt konsert

Dags för sista festivaldagen, söndagen. På söndagsförmiddagen var vi så här pigga, jag och sambon… Notera gärna Davids fina festivaltröja.

11_David och Helenaweb
David och Helena, de glada camparna!

Söndagens band var:

  • Special Providence
  • IO Earth
  • Kaipa da Capo
  • Steve Rothery Band
  • Pain of Salvation
  • Steve Hackett playsfor the last time ”GENESIS REVISITED”

Söndagen såg jag enormt mycket fram emot Steve Hackett. Genesis är mitt absoluta favoritband och efter att ha sett Gensis RevisitedTrägårn´ i Göteborg tidigare så visste jag vad jag hade att se fram emot! Dagen startade med besök på ”The Swedish Camp” som flyttat till ett annat träd. Molnen var något mörkare idag och det kom en kort men rejäl skur en stund under dagen, men det var bara uppfriskande.

Första bandet, Special Providence från Ungern, var en rolig överraskning, väldigt proggig och svängig instrumental musik, spelad av ett gäng unga killar.

12_Special Providenceweb
Special Providence

Därefter följde IO Earth med symfonisk prog, duktig norsk sångerska. Bra konsert här också, jag hade inte hört dem förut. Göran försvann spårlöst från Swedish Camp under spelningen.

13_IO Earthweb
IO Earth

Vi fick trevligt besök från några av grabbarna från Kaipa innan deras spelning. Michael Stolt hade tyvärr blivit av med sin gitarr på flyget hit. Den anlände 20 minuter efter att deras spelning var avslutad. Han fick använda en lånad gitarr för att kunna genomföra spelningen.

14_Ingemar Kaipaweb

 The Swedish Camp, söndag, Ingemar från Kaipa da Capo.

15_Kaipaweb

 Mikael Stolt med crew

Innan Kaipa-spelningen fick jag ett getingstick på foten! Getingarna var slöa och irriterade av värmen, vi var flera som blev stuckna av de otrevliga getingarna. Det var lyckligtvis nära till sjukvårdstältet och med en ispåse blev det bättre efter en stund.

Jag såg Kaipa da Capo på årets Sweden Rock Festival och tyckte att spelningen på Loreley var bättre, riktigt bra till och med! Jag fick senare reda på att bandet hade haft tekniska problem under spelningen och de var själva inte särskilt nöjda, men jag tyckte att de lyckades väldigt bra ändå!

16_Kaipaweb

Bröderna Stolt, Michael och Roine

Efter Kaipa följde Steve Rothery Band som spelade Marillion-låtar fantastiskt! Riktigt bra spelning som överträffade Fish – det var jag inte ensam om att tycka. Vi lyssnade på en del av konserten vid The Swedish Camp.

17_Swedish campweb

David, Ulrica och Daniel vid The Swedish Camp

Sen kom dagens stora överraskning – Pain of Salvation! Hört dem förut flera gånger och jag har tyckt att de varit OK men inte så mycket mer. Men Jösses vilken bra spelning det var denna gången! De startade spelningen – och sen gick proppen!! Allt dog! Då gick bandet av scenen – kom tillbaka in igen – och startade om från början! Det blev en av festivalens absolut bästa spelningar och sången från Daniel Gildenlöw var på topp!

18_Pain of Salvationweb

Pain of Salvation

Sista konserten närmade sig, nedräkning till Steve Hackett! Den här spelningen hade jag väntat på sen biljetterna bokades i våras. Detta blev min bästa spelning någonsin och jag är så glad att vi åkte till Loreley så att jag fick se Genesis Revisited en gång till!

19_Steve Hackettweb

Steve Hackett

20_Helena supriseweb

Här är jag när de kör en av mina favoritlåtar, Fly on a Windshield.

21_Steve Hackettweb

Nad Sylvan gjorde ett fantastiskt jobb som sångare.

22_Helena och Davidweb

Två helnöjda festivalbesökare, jag och min sambo David.

Bra att tänka på att ta med sig (som vi amatörer glömde) är sittdynor till konserterna, stenbänkarna blev glödheta i solen. Jag var även lite orolig för att inte hitta någon vegetarisk mat att äta men det fanns en hel del att välja på, bland annat indisk gryta och falafel.

Jag hoppas att det blir en bra uppsättning band även nästa år för jag vill åka hit igen. Hoppas vi ses igen alla trevliga människor på The Swedish Camp!!

Hälsningar Helena Kernell