Årsbästalista 2014 skribent Karl-Göran Karlsson

topplistor2014liggande

Karl-Göran Karlsson

KGs topplista 2014

1.      Gazpacho: ”Demon” Efter många fina plattor genom åren krönte norska Gazpacho sin karriär med den i min mening bästa plattan hittills. Långa fina kompositioner med en utsökt blandning av rockgenrens alla attribut men också full av undersköna klassiska influenser (stråkar, körer, piano). Och så mitt i alltihopa även diverse (romsk?) folkmusik. Magnifikt! Låten ”I’ve been walking” (Part 1 + 2) kan ha varit årets lyssnarupplevelse.

2.      Lunatic Soul: ”Walking on a flashlight beam” Mycket nära topp-placeringen kom även denna efterlängtade uppföljare till de tre tidigare Lunatic Soul-plattorna. Frågan är om inte denna fjärde i serien är den allra bästa? Mörka sköna låtar med mycket känsla. Fantastiskt basspel av Mariusz Duda i låten ”Gutter” och underskön sång i ” Sky drawn in Crayon”.

3.      Kaipa: ”Sattyg” Hans Lundin och Kaipa i sin andra reinkarnation kämpar på och gör det riktigt bra. Nya plattan ”Sattyg” kan faktiskt vara det bästa de någonsin gjort. Underbar progressiv rock i högt tempo med influenser av jazz och folkmusik. Särskilt Per Nilssons utmärkta gitarrspel måste nämnas här.

4.      United Progressive Fraternity: ”Fall in love with the world” Den tråkiga nyheten att australiensiska Unitopia har lagt ner övertrumfas nu helt klart av det faktum att Mark Trueack och ytterligare två gamla bandmedlemmar i Unitopia nu bildat den här nya ganska lösa konstellationen av musiker under titeln United Progressive Fraternity. Med så tunga inlån som Guy Manning, Jon Anderson och Steve Hackett så har de producerat en av de bästa plattorna som släppts detta år. Mycket varierad och med influenser från många olika håll. Innehåller kanske årets Prog-hit i den spektakulära låten och videon ”Water” med Jon Anderson i en av huvudrollerna.

5.      Transatlantic: ”Kaleidoscope” Glädjande nog fortsätter denna supergrupp att producera nya plattor och turnera över hela världen. Senaste plattan är kanske inte deras allra bästa men ändå så pass bra att den platsar ganska högt på min lista. Ett av toppnumren på plattan är låten ”Black as the sky”.

6.      Änglagård: “Prog på svenska” Det är inte ofta jag har live-plattor på min årsbästalista men i år gick det inte att ignorera denna fantastiska live-upptagning av en konsert med Änglagård i Japan. Superba versioner av gamla låtar och även lite nytt. Otrolig ljudkvalitet för att vara live.

7.      The Watch: “Tracks from the Alps Italienska The Watch fortsätter att leverera nya plattor med musik inspirerad av framförallt Genesis. Och de gör det så underbart bra vilket de också bevisade under spelningar på sistone i Sverige. Solklart värt en plats på min lista!

8.      Bigelf: “Into the maelstrom” Efter några tunga år körde Damon Fox igång gamla Bigelf igen ivrigt påhejad av trummisen Mike Portnoy (som också medverkar på skivan och på turnén). Kanske inte prog i mittenfåran men det flitiga användandet av mellotron-komp i låtarna ger onekligen bandet ett spännande sound. Välkommen tillbaka!

9.      Perfect Beings: “Perfect Beings” För mig var den här plattan årets överraskning. Det här amerikanska bandet kring gitarristen Johannes Luley har producerat ett väldigt varierat album med tydliga prog-influenser. Särskilt gäller detta låten ” Removal Of The Identity Chip” där särskilt avslutningen med sina magnifika kyrkorgelackord och plockande gitarrer påminner om Yes-klassikern ”Awaken”.

10.     Steve Rothery Band: “Live in Rome” På sista plats på min lista har jag fått in ytterligare en live-platta. En lite märkligt sådan där Steve Rothery från Marillion tillsammans med sitt side-kick band spelar låtar från en kommande (!) platta som släpps i dagarna under titeln ”The Ghosts of Pripyat”. Det är faktiskt ruskigt bra gjort och förtjänar uppmärksamhet.

Till sist, lite utanför listan måste jag även lyfta fram Epn ”Restoration” från brittiska Haken. Lite för få låtar för att hamna i listan bland fullängdarna men den är i alla fall ytterligare ett bevis på att Haken numera tillhör eliten bland den progressiva rocken. Fantastiska kompositioner med influenser framförallt från Dream Theater och Gentle Giant.

Karl-Göran Karlsson

Årsbästalista 2014 skribent Staffan Vässmar

topplistor2014liggande

Staffan Vässmar

Årets bästa plattor!!

2014 är ett år som på många sätt varit mycket givande musikaliskt. Massor av nya grymma plattor, dvd:er och inte minst konserter/festivaler gör 2014 till ett ytterst minnesvärt musikår.

1: A.C.T: “Circus Pandemonium”

Efter att ha väntat och väntat och väntat dök den så upp till slut!! Nya A.C.T-plattan Circus Pandemonium är värd varje sekunds längtan och väntan. Kraftfullaste återkomsten till skiv/live-scenen på åratal.

2: Mastodon: “Once more `round the world”

De meckiga gubbarna i Mastodon levererade ett smärre mästerverk härom året när plattan The Hunter dök upp. Mäkta överraskad blev jag när jag insåg att man faktiskt både tangerat och passerat densamma genom nya plattan Once more `round the world.

3: Deathdestruction: “Deathdestruction II”

När Deathdestruction bytte sångare till Tony Jelencovic (Transport League, M.A.N) injicerade man samtidigt en stor dos ny glöd och intensitet i bandet som var mycket välkommen. Bandet låter numera både tyngre, groovigare och inte minst brutalare än på debuten häromåret. Strålande bra låtar framförda med musikalisk finess och brutal energi.

4: Soilwork: “Beyond the infinite”

Hur bra är inte ett band som kan låta bli att ta med sådana här kanonlåtar på ett ordinarie album. Fjolårets dubbel The living infinite innehöll tjugo låtar av grymt hög kvalitet, och samtliga av denna ep:s fem låtar hade med lätthet platsat då de består av överblivet material från samma inspelningar.

5: Scar Symmetry: “The Singularity-Phase 1: Neohumanity”

The singularity – Phase One: Neohumanity är första delen av den trilogi som Scar Symmetry ämnar släppa, och slog ner som en bomb när den dök upp. Bandet har för varje platta man släppt förfinat sitt ultrabrutala men samtidigt otroligt melodiösa sound mer och mer. Gitarristen Per Nilsson (Kaipa) är enligt min mening en av Sveriges absolut bästa instrumentalister med en fantastisk ton och känsla i sitt spel.

6: A Secret River: “Colours of solitude”

Årets absolut bästa Svenska progressive-debut står utan tvivel A Secret River för. Med sitt otroligt snygga och välspelade sound spår jag detta band en mycket ljus framtid. Varje enskild låt bildar tillsammans en helhet som är fullständigt lysande. Ett måste för fans av: Moon Safari, Anathema och Blackfield.

7: Freak Kitchen: “Cooking with pagans”

Efter den inte fullt så lyckade plattan Land of the freaks är galenpannorna i Freak Kitchen tillbaka på kartan igen. Helt plötsligt levererar Mattias ”IA” Eklundh och medkumpaner en platta som på många sätt är jämförbar med flera av de tidigare släppta alstren. På Cooking with pagans bjuds grymma låtar, sedvanligt alvarsamma men humoristiska texter, och inte minst ett gitarrspel av världsklass.

8: Kaipa: “Sattyg”

För varje ny platta som Kaipa klämmer ur sig bevisar Hans Lundin och hans mannar att man sedan länge varit en progressiv institution att räkna med. Som vanligt bjuds det låtar av genomgående mycket hög kvalitet med ett musikaliskt hantverk från samtliga musiker som inte går av för hackor.

9: Opeth: “Pale communion”

En hel del folk tyckte inte om den förändring som Opeth tog genom förra plattan Heritage, då man frångick sitt tidigare så egensinniga sound. Själv välkomnade jag denna förändring till ett mer retrodoftande 70-talssound, vilket enligt min mening bara utökade bandets tidigare så breda ljudpalett. Nya plattan Pale communion ångar på i samma fotspår och är minst lika bra som föregångaren. Micke Åkerfeldt är en mästare på att trolla fram melankoliska mästerverk till låtar, och man inser att det nya Opeth är här för att stanna.

10: Work of Art: “Framework”

Svenska Work Of Art har på sin tredje platta Framework levererat ett album av mycket hög kvalitet inom den melodiska rocken. Bandet bevisar genom detta att det inte var någon tillfällighet att man fick lira som support till självaste Toto häromåret. Genomgående mycket bra låtar, snygga arrangemang, fantastiska instrumentala insatser och med en av landets bästa sångare bakom micken.

11: The Watch: “Tracks from the alps”

Italienska The Watch befäster genom senaste alstret Tracks from the alps att man även är att räkna med när det gäller sin egen originalmusik. Bandet är kanske mest känt för att framföra helt makalösa tolkningar av Genesis klassiska 70-talsplattor, men bevisar återigen att bandets egen musik håller närapå lika långt.

12: In Flames: “Siren charms”

En hel del anhängare av In Flames hade lite svårt att ta till sig den förändring som det innebar att en av de musikaliska motorerna i bandet hoppade av. Plötsligt stod gitarristen Björn Gelotte utan sin tidigare låtskrivarpartner och kritiken var inte nådig mot bandets betydligt ”mesigare” tonspråk. Själv tyckte jag att bandet utvecklades på ett helt ok sätt och anser att förra alstret Sounds of a playground fading är ett av bandets starkaste. Nya plattan Siren charms når inte riktigt lika långt som förgångaren, men är ändå en mycket bra platta som förvaltar bandets sound på ett bra och karaktäristiskt sätt.

13: Days of Ashes: “In the mirror of reconciliation”

Karlstadgänget Days of Ashes har genom debutplattan In the mirror of reconciliation levererat att mycket ambitiöst och välljudande album. Konceptplattor av denna typ känns alltid lite extra roliga och när det framförs på detta mycket bra sätt är succén given. Med sitt ganska Pain of Salvation-inspirerade sound borde bandet gå hem stort på den Svenska och utländska progscenen, och grymt vore det att få höra bandet framföra plattan i sin helhet live. SNART!!

14: Abramis Brama: ”Enkel biljett”

Abramis Brama har sedan förra plattan haft lite rotation i manskapet, men levererar ändå starkt genom nya plattan Enkel biljett. Precis som tidigare har bandet rötterna djupt förankrade i det gyllene 70-talet och har ett klart tilltalande sound genom sin tyngd, och inte minst de svenska texterna. Inte riktigt av samma höga standard som föregångaren Smakar söndag, men ändå riktigt jäkla bra!

15: The Tea Party: “The ocean at the end”

Egensinniga Kanadensarna The Tea Party är tillbaka på platta efter nästan tio års frånvaro och återkommer genom nya The ocean at the end med sin patenterade ”Moroccan-Roll”. Tyvärr inte med samma tekniska komplexitet, finess eller tyngd som på senaste plattan Seven circles, men ändå så bra och så udda. Borde genom detta nya alster nå fram till en riktigt stor publik även utanför den Nordamerikanska kontineten där de är/var gigantiskt stora.

16: Evergrey: “Hymns for the broken”

Efter flera inte fullt så roliga plattor och med en medlemsrotation av fläktkaraktär är Evergrey tillbaka med besked! På nya Hymns for the broken är flera av Tompa Englunds gamla medmusikanter tillbaka i bandet vilket ger ett album fullt jämförbart med Evergrey-plattor som: In search of truth, Recreation day och The inner circle.

17: Structural Disorder: “The edge of sanity”

Nästa stora band inom den progressiva metallen borde om det finns någon som helst rättvisa bli Svenska Structural Disorder. Genom sin debutplatta The edge of sanity och flera riktigt bra gig under året är bandet redo för de större internationella scenerna.

18: Gino Vannelli: “Live in LA”

Efter mer än tio miljoner sålda plattor har Gino Vannelli åter äntrat scenen i Los Angeles efter flera års frånvaro. Här framförs klassiker som: Brother to brother, Nightwalker, Wild horses mfl, mfl på ett fullständigt lysande sätt. Vannelli har fortfarande kvar känslan och kraften i rösten och framför låtarna på ett minst lika bra sätt som när de skrevs på 70/80-talet. Bitvis ganska smörigt, men så jäkla grymt bra.

19: Descend: “Wither”

Opeth numera ägnar sig åt sitt sköna retrodoftande 70-talssound befäster bandet Descend med sin andra platta Wither sin position som nya mästare inom den progressiva dödsmetallen. Precis som med äldre tiders Opeth är det kraft, tyngd, melankoli och furiöst ursinne som kännetecknar bandets musik.

20: Chicago: Now”

Chicago är tillbaka med en platta som både innehåller fantastiska låtar och ett musikaliskt hantverk som ger återkänningar till bandets absolut största stunder. Känns både hemtamt retro, men ändå modernt och up-to-date på ett klart tilltalande sätt. Ett måste för Chicago-fansen.

 

Årets bästa låtar:

1:   Deathdestruction – Money, blood, crucifixus

2:   Mastodon – The motherload

3:   A.C.T – A truly gifted man

4:   A Secret River – Blinding light

5:   Soilwork – Forever lost in vain

6:   Scar SymmetryNeohuman

7:   Freak KitchenProfessional help

8:   The Tea PartyThe maker

9:   Structural Disorder – The edge of sanity

10: Chicago – Now

 

Årets bästa gig:

1: Transport League – Gothenburg Sound, Göteborg

2: State Cows – Scharinska, Umeå

3: The Watch – MX Rockbar, Alingsås

4: A.C.T – MX Rockbar, Alingsås

5: Wonderland – Musikens Goes Progressive, Göteborg

6: Kaipa da Capo – Musikens Hus, Göteborg

7: Dead End Space – MX Rockbar, Alingsås

8: Freak Kitchen – Gothenburg Sound, Göteborg

9: Wasa Express – Slottsskogen goes progressive, Göteborg

10: Airbag – MX Rockbar, Alingsås

 

Årets bästa Dvd:

Årets bästa dvd går enligt min mening inte att utse utan är alla på sina egna sätt oförglömliga konsertdokument. Det får alltså bli en kombo av följande tre på delad förstaplats:

QueenLive at the Rainbow-74

TransatlanticKaLIVEscope

Steve HackettGenesis Revisited: Live at the Royal Albert Hall

 

Största förväntan inför musikåret 2015:

Inför 2015 väntar jag med stort intresse på nya plattan från favvobandet Brother Ape som under våren kommer att leverera ett nytt album. Via de liveklipp som finns på tuben utlovas en tyngd och komplexitet som känns klart tilltalande.

Progressiv-Tribute-Festival på MX-Rockbar / Palladium i Alingsås 30 maj kommer att bli en av årets största begivenheter för alla progälskare med tributeband till: Genesis, Pink Floyd, Rush, Manfred Mann´s Earth Band.

Rock on / Staffan Vässmar

Årsbästalista 2014 skribent Ulf Classon

topplistor2014liggande

Ulf Classon

Det är bara att erkänna. Jag är en enormt stor listnörd. Jag älskar inte bara att rangordna årets bästa musikalbum år ut och år in utan slukar även andras listor med stor aptit. Varje år våndas jag över vilka album som jag skall ha med på topp-tio och hur jämför man två skivor i så olika genrens som death metal och poprock till exempel? Jag går runt med ett konstant magknip hela november och december och våndas över listan med skivor som jag inte har hunnit lyssna in mig på ännu. Tänk om jag upptäcker en skiva för sent som jag egentligen borde ha koll på och så missar jag att ta med den på listan?

Varje år är det likadant och detta året var inget undantag – till en början. Jag har detta år nämligen en väldigt annorlunda känsla när det kommer till min annars så älskade årsbästalista. Jag våndades som vanligt och hade minst sex-sju kandidater till förstaplatsen men så i slutet på november hände något. Då släpptes nämligen AC/DCs nya album och allt runt omkring stannade upp. Att jag går in i en musikalisk bubbla när mitt absoluta favoritband släpper ett nytt alster är ingen nyhet men till skillnad mot de senaste albumen de släppt så slukades jag upp mer än vanligt denna gång. Jag kan helt enkelt inte sluta lyssna på den! Det spelar ingen roll om det är vinylspelaren hemma, CDn i bilen eller iPoden på jobbet så kan man ge sig tusan på att det är Rock or Bust som snurrar. Jag har försökt tvinga mig till att lyssna igenom andra nya plattor som har kommit men det slutar alltid med att AC/DC åker på igen. Detta har gjort att album med band som till exempel Foo Fighters, Nightingale, Neil Young och Freak Kitchen inte har fått rätt uppmärksamhet från mig så här i slutet på året. Dessa skivor kommer med all säkerhet att klättra på listan den dagen jag är redo att lägga Rock or Bust åt sidan och fortsätta leva ett normalt musikliv igen.

Men så kom ytterligare en vändning i den musikaliska vinden. Dagarna innan jul så hade jag och kollega Paananen en helkväll där fenomenet årsbästalista stod på agendan. Likt de tre vise männen i en och samma person så kom han bärandes på gåvor. Det var varken rökelse eller myrra han så frikostigt bjöd på utan det var guld – det svarta guldet! Påkostade vinylutgåvor med artister som Devon Allman och John Hiatt sprättades upp och avnjöts och jag fick panik. Helt plötsligt var min spikade topplista i gungning och jag mer eller mindre tvingades att under några intensiva dagar lägga AC/DC åt sidan för att toklyssna på dessa två fantastiska skivorna.

Men allt detta är också charmen med årsbästalistor. Listan är ju egentligen en färskvara för det man uppskattar som mest när listan spikas får ju ofta en liten fördel när de lägre placeringarna skall utses. Nästa dag kanske det är något helt annat som får ditt musikaliska sinne att gå igång och du får ångest över att du gjort helt fel på listan du precis skickat in för publicering. Fast det dröjer nog innan jag känner så angående min egen lista detta år för AC/DC har verkligen slagit knock på allt motstånd. Jag är i och för lite fanatisk när det kommer till australiensarna men det spelar ingen roll egentligen för de har ändå släppt ett så pass starkt album att de förtjänar förstaplatsen. Inte bara på min lista utan även alla andras listor!

Med det sagt så är det nu dags att kasta sig över listan och de andra priserna som jag delar ut detta år. Håll till godo!

De 50 bästa musikalbumen år 2014 är:

1. AC/DC – Rock or Bust Sex år sedan sist men vi AC/DC-fans är vana att vänta. Men väntan var väl värd för australiensarnas nya studiogiv är smått fantastisk. Tankarna förs emellanåt till underskattade Flick of the Switch och den mest inskränkte kan höra spår från både Fly on the Wall och Blow Up Your Video. Rent musikaliskt är det alltså ingen revolution de bjuder på men då Rock or Bust både är kortare och i viss mån mörkare än sin närmaste föregångare Black Ice så känns bandet klart mycket starkare. Det mer sentida gubbrockiga bluessvänget är intakt och jag hade kanske önskat någon stänkare i ett lite högre tempo men man kan inte få allt. Istället är Rock or Bust genuint stabil med smittande refränger och riff som får mig att vilja lyssna på skivan om och om igen. Då AC/DC är mitt absoluta favoritband så är det lätt att tro att jag placerar dem högst upp på denna årsbästalista på grund av det. Men så är det inte. De må vara universums bästa band men Rock or Bust är verkligen ett så pass starkt album att de konkurrerar ut alla motståndare utan problem detta år. Bästa låt: Baptism by Fire

2. Tom Petty & The Heartbreaker – Hypnotic Eye Tom Petty och hans hjärtekrossare slogs länge om förstaplatsen och det är inte konstigt med tanke på vilket kalasalbum de har spelat in. Herr Petty har alltid haft en väldigt hög lägstanivå men denna gång har han fasen i mig dragit åt kvalitetsskruven extra mycket. Styrkan i melodierna och djupet i historieberättandet håller gammal god Petty-klass och höjer albumet en bra bit över sina närmaste diskografisyskon. Bästa spår: U Get Me High

3. Slough Feg – Digital Resistance Egensinniga Slough Feg slog tidigt till med ett starkt album detta år och är den skiva som legat längst på förstaplatsen. Deras melodistinna och lätt progressiva heavy metal känns rakare och mer träffsäker än någonsin trots att avsaknaden av givna ”hits” är påtaglig. Istället är det den mörka stämningen och sångaren Michael Scalzis närvaro som lyfter Digital Resistance över mängden. Bästa spår: Habeas Corpsus

4. Siena Root – Pioneers Jag läste någonstans att Siena Root med nya albumet Pioneers har släppt skivan som Deep Purple inte kan göra längre. Jag tycker det är lite taskigt då jag tycker den senaste djuplila plattan är riktigt bra men det finns en poäng där ändå. Pioneers klampar rakt in i Deep Purple Mark 2-land och river av klassisk hård rock där orgeln har lika stor betydelse för musiken som gitarren har. Svänget är lika viktigt som det fria sinnet och det lätt psykedeliska skimret är lika närvarande som att den rätta ljudbilden är inrattad. Siena Root har skapat ett tungt svängande album där den progressiva ådran ständigt i närvarande men aldrig tar överhand. Det hade lika gärna kunnat stå 1972 istället för 2014 på baksidan av skivomslaget. Bästa spår: Root Rock Pioneers

5. John Garcia – John Garcia En mer än efterlängtad solodebut från en av ökenrockens grundpelare kom, såg och nästan segrade. Den forne Kyuss-sångaren sätter ordet rock på sina rätta plats i genrenamnet stonerrock utan att för den skull tappa den där torra sköna ökenkänslan. Tunga fuzziga riff, målande melodier och varma toner färgar den svängiga musiken som kom att agera soundtrack till mitt liv under större delen av året. Bästa spår: My Mind

6. Devon Allman – Ragged & Dirty Svängig bluesrock förenas med lite soul och tidig rhythm and blues i en härlig symbios i Devon Allmans regi. Resultatet blir årets klart bästa och mest välspelade salongsblues. Inget spår känns överflödigt och Allmans känsla för variation och närvaro lyfter albumets musik till oanade höjder. Årets bästa bluesplatta utan tvekan. Bästa spår: Traveling

7. Brant Bjork and the Low Desert Punk Band – Black Power Flower Den gamle ökenräven Brant Bjork fortsätter att leverera högkvalitativ ökenrock och denna gång känns han hårdare än någonsin. Det mullrar om de tunga fuzzriffen och alltihopa svänger som en slingrande skallerorm utan att tumma på allt det som kännetecknar stonerrocken. Herr Bjork har gjort det igen – en kanonplatta alltså! Bästa spår: We Don’t Serve Their Kind

8. The Haunted – Exit Wounds Sicken ettrig comeback! Personalförändringar kan ibland vara till godo för så här pigga, och bra, har vi inte hört The Haunted de sista sex åren. De ettriga thrashriffen är tillbaka och Marco Aro har tagit tillbaka sin rättmätiga plats bakom micken. Det är kort och gott förkrossande bra jävla metal precis så som jag vill ha mitt The Haunted och äntligen går de i första led igen. Bästa spår: Trend Killer

9. John Hiatt – Terms of My Surrender Gamle Hiatt överraskar med ett grymt stark album där han snyggt blandar blues, rock och country på ett väldigt övertygande sätt. Med klassisk Hiatt-svärta och hans raspiga stämma så sätter han tonen till lika delar hjärtskärande som upplyftande kompositioner. Närvaron och svänget han får till emellanåt är smått oemotståndligt och gör detta till ett av hans starkaste album i karriären. Bästa spår: Wind Don’t Have to Hurry

10. Three Seasons – Grow Ett av mina favoritband i den så kallade retrorockvågen fortsätter att imponera. Den jammiga känslan, de småjazziga partierna, de härliga psykedeliska och progressiva tongångar passar som nålen i pickupen till den riffiga sjuttiotalsrocken. Det tar sin lilla tid att ta till sig ett verk med Three Seasons men har man tålamod så ligger det en underbar rockvärld framför en. Bästa spår: Drowning

11. Abramis Brama – Enkel Biljett Braxarna har plockat upp ett rejält lass med nyfunnen energi och får till ett blytungt och bluesigt riffande, snygga psykedeliska tongångar, folkmusikelement, ett härligt gung och en lysande förmåga att variera sina uttryck så det aldrig blir långtråkigt. Bästa spår: S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn)

12. Entombed A.D. – Back to the Front Akronymen A.D. eller inte, detta ÄR Entombed för mig sen skiter jag i vad andra säger. Så länge LG Petrov gastar så är jag nöjd. Bästa spår: Bedlam Attack

13. Nightingale – Retribution Husguden Dan Swanö briljerar med sitt Nightingale som än en gång släpper ett fantastiskt progrockalbum. Bästa spår: Chasing the Storm Away

14. Ironbird – Black Mountain En svensk debut som suddar ut gränserna mellan Black Sabbath-doom och fuzzig ökenrock. Bästa spår: Waterfall (The Sky is Burning When Your Soul Turns to Ashes)

15. No Sinner – Boo Hoo Hoo Riving och svängig blues som fler borde upptäcka. Kommer garanterat att klättra på listan. Bästa spår: Boo Hoo Hoo

16. Fu Manchu – Gigantoid Dom må bjuda på få överraskningar men Fu Manchu serverar ökenrockens stabilaste sväng. Bästa spår: Invaders On My Back

17. Prong – Ruining Lives Prongs metal är inte som alla andras och det tackar vi för. Intensivt, ettrigt, svängigt, intrikat, industriellt… Bästa spår: Remove, Separate Self

18. Walter Trout – The Blues Came Callin’ Årets mest personliga skiva. Det är svårt att inte beröras av Trouts livsöde och sättet han berättar om det på detta album. Bästa spår: Wastin’ Away

19. Foo Fighters – Sonic Highways Albumet får lida för att jag inte haft tillräckligt med tid att ge. Men första halvan av skivan är briljant medan TV-serien räddar den andra halvan. Bästa spår: Something From Nothing

20. Bullet – Storm of Blades Smålänningarna gör ingen besviken när de hamrar fram sin AC/DC möter Judas Priest i en Accept-orgie heavy metal. Bästa spår: Storm of Blades

21. Truckfighters – Universe – De svenska fuzzkungarna gör det igen.
22. Mothership – Mothership II – Amerikanska södern möter engelsk arbetarklass.
23. Mammothor – Tyrannicide – Grunge, rock, öken…Mammothor hanterar allt.
24. Blues Pills – Blues Pills – Sveriges nya gunstlingar…utomlands!
25. Joe Bonamassa – Different Shades of Blue – Alltid stabile Joe är lite väl bekväm.
26. Kenny Wayne Shepherd – Goin’ Home – Kenny kan inte misslyckas känns det som.
27. The Shrine – Bless Off – Skräniga amerikaner med känsla för sväng.
28. Pontus Snibb – Wreck of Blues – Även en hård rocker kan lira blues.
29. Royal Southern Brotherhood – Heartsoulblood – Svängig soulblues blir inte bättre.
30. Greenleaf – Trails & Passes – Tungt svängande sjuttiotalsrock med fuzzskimmer.

31. Crowbar – Symmetry in Black – Tung, tyngre, Crowbar.
32. Accept – Blind Rage – Stabilare heavy metal får man leta efter.
33. Steak – Slab City – Brittisk ökenrock av det tyngre slaget.
34. Grand Magus – Triumph and Power – Det svenska stålet biter bäst.
35. The Order Of Israfel – Wisdom – Ny lovande doomorkester.
36. Rival Sons – Great Western Valkyrie – Led Zeppelins arvtagare fortsätter att imponera.
37. Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk – Tung amerikansk fuzz.
38. Jack White – Lazaretto – Den egensinnige Jack verkar ha funnit den röda tråden.
39. Robben Ford – A Day in Nashville – Stabil blues med nerv.
40. Ted Nugent – Shut Up & Jam – Fabror Ted riffar loss som i fornstora dar.

41. California Breed – California Breed – Glenn Hughes med protegé lirar…grunge?
42. Freak Kitchen – Cooking with Pagans – Ännu ett stabilt album från IA och kompani.
43. Pinnick Gales Pridgen – PGP2 – Supertrion följer upp lysande verk med ett ännu bättre.
44. Crobot – Something Supernatural – Tungt, svängigt, amerikanskt.
45. The Tower – Hic Abundant Leones – Svensk psykedelisk sjuttiotalsrock av idag.
46. Overkill – White Devil Armory – Klassisk thrash från ett klassiskt band.
47. Bend Sinister – Animals – Bigelf har fått konkurrens.
48. Tankard – R.I.B. – Ölthrash! Behöver man säga mer?
49. Eyehategod – Eyehategod – Skränig och blytung comeback.
50. Vallenfyre – Splinters – Doomtung brittisk dödsmetal.

Årets konsert: The Haunted på Musikens Hus Det var hårt om förstaplatsen i denna kategori i år men den urladdning som The Haunted stod för den 11 oktober på Musikens Hus i Göteborg kunde ingen matcha. Det var ett sådant infernaliskt ös så jag var sjukskriven en vecka efteråt. Det var trångt, det var svettigt, det var stage diving och det var idel glada miner över att äntligen få se Sveriges utan tvekan bästa band på scen igen. Att gruppen har haft en rejäl personalomsättning verkade bara ha gjort gott för så här taggade har jag inte sett bandet på scen på över tio år. Framförallt var det en fröjd att återigen få se och höra Marco Aro vråla/gasta fram de låtar som han en gång var med och spelade in med bandet. Även de låtar som han inte varit med och spelat in briljerade han på med sin självklara pondus. Dessutom passade de nykomponerade låtarna in perfekt med sina äldre syskon med bland annat en förkrossande Trend Killer som given favorit. Att de inte lirade mangelmonstret God Puppet är lite smolk i bägaren men jag förklarade klart och tydligt för bandet efter konserten att det är något som de är skyldiga till att ändra på till nästa gång. Jag hoppas de lyssnar för nästa gång kommer bli min tjugonde konsert med bandet och då blir jag oerhört besviken om jag inte får höra min favoritlåt.

Ulf Classon

Nick Hasted – You Relly Got Me: The story of the Kinks

The Kinks brukar ofta puttas åt sidan som ”det fjärde” av sextiotalsbanden med Beatles, Rolling Stones och The Who på medaljplatserna. Detta är rätt så orättvist, med tanke på vad norra Londons största rocksöner faktiskt har uträttat. Först slog man igenom med singlarna You Really Got Me och All Day And All of the Night, sedan blev man ett mer betraktande, lyriskt betagande band med låtar som Dead End Streets, Sunny Afternoon och i synnerhet den undersköna megaklassikern Waterloo Sunset, därefter gjordes en rad konceptalbum med tillhörande teatrala scenshower…

The Story of The Kinks (Omnibus Press)
The Story of The Kinks (Omnibus Press)

***ENGLISH VERSION BELOW***

The Kinks brukar ofta puttas åt sidan som ”det fjärde” av sextiotalsbanden med Beatles, Rolling Stones och The Who på medaljplatserna. Detta är rätt så orättvist, med tanke på vad norra Londons största rocksöner faktiskt har uträttat. Först slog man igenom med singlarna You Really Got Me och All Day And All of the Night, sedan blev man ett mer betraktande, lyriskt betagande band med låtar som Dead End Streets, Sunny Afternoon och i synnerhet den undersköna megaklassikern Waterloo Sunset, därefter gjordes en rad konceptalbum med tillhörande teatrala scenshower (undertecknad är särskilt förtjust i de båda Preservation-volymerna från 1973 och -74) och slutligen blev man till sin egen förvåning ett jätteband i USA, där man kring sena sjuttiotalsalbum som Misfits och Low Budget sålde ut de största arenorna. Under resans gång lyckades gruppen, kretsande kring bröderna Ray och Dave Davies, delta vid skapandet av hårdrocken, bli föregångare för punkare och britpoppare och fightas till hatets rand. Notera också att Kinks mellan åren 1964 och 1989 gav ut album nästan vartenda år, inte sällan två gånger per år.

Den här boken berättar alltihop på ett ovanligt bra sätt. Ovanligt bra tack vare att författaren lägger sitt allra mesta krut på det viktiga – musiken. Jodå, nog omtalas brödernas alla misslyckade äktenskap (varav Rays tid med Pretenderssångerskan Chrissie Hynde väl är det mest kända), visst omtalas promiskuöst leverne, psykiska sammanbrott, Daves stroke och incidenten då Ray blev skjuten i benet, men dessa företeelser hamnar tacknämligt vid sidan om, för att istället skjuta fokus på bandets – i synnerhet Rays – mästerliga konstnärliga bana. Varje album granskas på djupet avseende vilka musikaliska influenser som står att finna och inte minst vad i sin omgivning som den ständigt observante (men inte alltid lika sympatiske) Ray lagt under luppen den här gången. Källmaterialet är oftast förstahands, då Nick Hasted har intervjuat båda bröderna och en rad sidofigurer, och boken är befriande fri från de felaktigheter som skymmer alldeles för många liknande böcker. Det enda galna jag hittar är att en dansk stad skulle gå under det engelskklingande namnet Fredericksburg.

 

The Kinks are often pushed aside as the ”fourth” of the sixties bands with The Beatles, The Rolling Stones and The Who on the medal spots. This is rather unfair, considering the amount of work North London’s greatest sons have actually done. First the breakthrough with singles You Really Got Me and All Day And All of the Night, then the more considerate, lyrically captivating songs like Dead End Streets, Sunny Afternoon and in particular the exquisitely beautiful mega-classic Waterloo Sunset , then ​​a series of concept albums with accompanying theatrical stage shows (I’m particularly fond of the two Preservation acts from 1973-74), and finally the surprise development into a giant band in the USA, with late seventies albums like Misfits and Low Budget and sold out stadiums. Along the way, the group around brothers Ray and Dave Davies participated in the creation of heavy metal, they became precedent for punks and brit pop and and they fought like hell. Add that between 1964 and 1989 the Kinks released an album almost every year, often twice a year.

This book tells it all in a remarkably good way. Unusually good thanks to the author focusing on what matters most – the music. Sure, he speaks of the brothers’ all failed marriages (including Rays time with Pretenders singer Chrissie Hynde), he mentions promiscuous lifestyle, mental breakdown, Dave’s stroke and the incident when Ray was shot in the leg, but these phenomena end up creditably on the side, and instead focus lies with the band’s – particularly Ray’s – masterful artistic career . Each album is reviewed in depth, with respect to musical influences to be found as well as what surroundings the ever-observant (but not always likeable) Ray puts under the microscope. The source material is usually first-hand, as Nick Hasted has interviewed both brothers and a number of side characters, and the book is liberatingly free from the errors that obscure way too many similar books. The only craziness I find is a Danish city under the very Anglo-sounding name of Fredericksburg.

9/10

Daniel Reichberg

Intryck från Progressive Nation at Sea 2014

DSC_0402mini

Rockfestival. Lera, regn, camping, fylla, obefintlig sömn, problem att ta sig mellan camping och konserter. Blandning av riktiga musikälskare och festprissar som snackar sönder låtarna och skränar. Naturligtvis kul med all musik men, som sagt, det har verkligen sina baksidor. Men skall det då alltid behöva vara så? Nej, jag har faktiskt just fått uppleva ett lysande undantag. En festival med Progressiv Rock ombord på en lyxkryssare(Norwegian Pearl. Mycket bekvämt boende (till och med balkong i hytten), läcker buffémat (öppen i princip dygnet runt), varmt väder (ständigt 20-25 grader), sol, absolut inget regn (J), svaga vindar, all möjligt dricka (med eller utan alkohol) till anständiga priser, fyra scener med parallell musik med bara några minuters gångavstånd emellan. Till och med en Jacuzzi och pool i full gång bara tio meter från en av de stora scenerna.

DSC_0317mini

 DSC_0275mini

Fyra dagar full med musik och under två av dessa trevliga strandhugg på rederiets (Norwegian Cruise Line) egen ö Great Styrrup Island (fina
badstränder) och Great Bahamas Island (med fin utflykt till läckra stränder, mangroveträsk och undervattensgrottor). Härliga människor ombord som helt klart var där för kärleken till denna sorts musik. Jag såg faktiskt inte spår av någon fylla eller något exceptionellt festande! En intressant iakttagelse på båten var också att de stora utrymmena med spel, casino, taxfree-försäljning, juveler och klockor i princip var tomma under hela resan (folk var helt enkelt där enbart för musiken och jag kan tänka mig att entreprenörerna ombord faktiskt gjorde rätt så dåliga affärer). Men i alla fall, underbar stämning var det och mitt bland alla betalande deltagare fanns alla musiker lätt-tillgängliga för alla och uppenbart glada att få umgås med sina fans ute på båten. Väldigt trevligt att se exempelvis medlemmarna i Spock’s Beard och Pain of Salvation stå intill och njuta av samma konserter som en själv.

I det följande skall jag kort skriva lite om vad vi fick se och höra (några utvalda konserter varje dag). Vi var alltså en publik bestående av cirka
1600 personer (medräknat musiker och arrangörer) och med övrig besättning var passagerarantalet någonstans i närheten av 2000 personer (båten tar max 2600 deltagare).

DSC_0519mini

Huvudarrangören för arrangemanget var ett företag som kallar sig Sixthman (representerat av Jennifer här på bilden) men i bakgrunden fanns eldsjälen Mike Portnoy som tillsammans med kompisen Derek Sherinian gjort ett jättejobb för att få allt att klaffa och för att få dit gräddan av band inom genren. Mike själv var i högsta grad inblandad i ett flertal av konserterna. Inte bara som medlem i Transatlantic men även som trummis i Bigelf (se bilden där han snott sångarens höga hatt!) och i konstellationen PSMS (Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian). Och han gjorde det verkligen med den äran och det var uppenbart att han trivdes som fisken i vattnet med detta. Det var i sanning en njutning att se honom i alla dessa konstellationer. Han höll alltid igång det hela med bravur och med en sanslös spelglädje hela tiden. Och hans sätt att jonglera med vänster hands trumpinne över pekfingret mitt i spelet (ofta flera varv!) är ju ett akrobatiskt konststycke som visar att han behärskar trummandet till 110 % och att han kan kosta på sig att showa rejält (påminner om Thomas Ravellis livsfarliga jonglerande med fotbollen bakom ryggen som VM-målvakt!).

DSC_0444mini

Tisdag 18 februari

Transatlantic

DSC_0265mini

Festivalen inleddes med att Transatlantic körde hela nya plattan Kaleidoscope. Det lät väldigt bra och man förstår att de nu har kommit igång
rejält i sin turné som pågått ett tag. En väldigt bra start och man undrade faktiskt nu vad som skulle kunna toppa detta på festivalen. En undran som var helt obefogad – det mesta som kom sedan var faktiskt mer eller mindre lika bra!

Jon Anderson

DSC_0282mini

Jag fick återse Jon Anderson (såg honom senast i San Francisco 2011) och han genomförde i princip samma show igen med få ändringar (antar att det också var samma show han höll i Göteborg förra året). Mycket känslosamt och varmt. En ödmjuk och älskvärd Jon Anderson, nu i närheten av 70 år (!), visar att han fortfarande behärskar att stå på scen på egen hand. Rösten var faktiskt ännu bättre nu än förra gången. Varma applåder hos den mycket stora publiken. Väldigt många på båten var uppenbarligen gamla Yes-fans och det här var verkligen känslofyllt för dem.

Devin Townsend Project

DSC_0290mini

Sist på kvällen gick då Devin Townsend in på scenen. Snacka om kontrast till konserten med Jon Anderson! Devin är en fullfjädrad entertainer och jag undrar ibland om inte han borde bli standup-comedian istället för rockmusiker. Lika självsäker, arrogant, spydig och reptilsnabb i käften som sådana. Med dessa egenskaper var tillställningen bitvis helt lysande även om ljudet inte var helt tillfredsställande under konserten. Stor show!

Onsdag 19 februari

Programmet denna dag var helt späckat: Haken, Beardfish, Flower Kings, Riverside, Pain of Salvation, Spock’s Beard + Adrian Belews Power Trio i en enda lång sekvens!

Haken

DSC_0302mini

I fantastiskt väder körde Haken igång en helt klanderfri konsert med ett par riktiga toppnummer. Till dessa hör definitivt att man lyckades genomföra mästerverket Cockroach King i en helt lysande version. Jag trodde faktiskt inte att man skulle våga sig på detta. En otrolig upplevelse att få vara med om! Konserten hade också en komisk topp när bandets trummis plötsligt försvann mitt i ett nummer. Ingen förstod någonting men plötsligt så började basisten skratta högt och pekade mot Jacuzzin. Trummisen hade helt enkelt sprungit ner från scenen till Jacuzzin och tagit sig ett dopp. Några sekunder därefter återvände han till trumsetet på exakt rätt position i låten och fortsatte spela. Stort jubel naturligtvis!

Beardfish

DSC_0323mini

Rickard Sjöblom och hans Beardfish gjorde en alldeles utmärkt konsert i värmen och jag är säker på att de vann en hel del nya fans på kuppen. Till saken hör att Mike Portnoy ju utnämnt Beardfish som en av hans personliga favoriter så det måste ju ha varit väldigt hedrande att bli inbjuden till en spelning här.

Riverside

DSC_0332mini

Efter Beardfish var det så dags för det jag väntat på så länge (efter att ha missat så många av deras konserter i Sverige och närområdet): Riverside! Konserten blev i sanning minnesvärd men kanske inte för musikens skull. Tyvärr råkade man ut för mycket förargliga tekniska problem i början av konserten. Mikrofonen för Mariusz Duda fungerade inte och då förstår ni själva hur illa det var. Det här störde helt klart bandet (framförallt Mariusz) och därmed blev konserten tyvärr aldrig var den annars kunde ha varit (på mitten lät det dock helt OK). Lite oväntat inträffade dock under denna konsert att vinden lade sig helt och en alldeles otrolig molnhimmel med solnedgång visade sig. Det blev en så otroligt stämning p g a detta när nu musiken började fungera igen. Rent magiskt! Tyvärr valde dock bandet ett slutnummer (kommer inte ihåg vilket) som inte blev helt lyckat och man kände nog att det var lite synd att det till slut blev så här.

Efter konserten fick jag en kort pratstund med Mariusz och han beklagade verkligen de tekniska problemen och bad mig göra ett nytt försök vid deras nästa konsert på fredagskvällen. Jag tog tillfället i akt och frågade Mariusz hur det ligger till med den nya utlovade plattan med Lunatic Soul. Han bekräftade att arbetet med denna är näst intill klart och att en release är planerad till oktober detta år. Det finns till och med en titel bestämd – han nämnde den, en ganska lång sådan men jag kommer inte i nuläget ihåg den. Alltså, det är slut med den raka numreringen 1,2,3 (eller om man så vill svart, vit, grå). Den nya Lunatic Soul-plattan kommer att bli mycket mörk och kanske påminna mest om den första plattan. Intressant var att Mariusz nämnde att han har kontrakt på två plattor detta år. Jag tolkade det som att det blir en ny platta med Lunatic Soul men även en ny platta med Riverside. Härliga nyheter! Vi får se om han och bandet orkar med denna produktionstakt.

Pain of Salvation

DSC_0346mini

Så gick vi då med viss spänning till den första konserten med Pain of Salvation. Rätt så fantastiskt att de ändå satsade på att ställa upp med tanke på Daniel Gildenlöws svåra sjukdom och hans rätt så dominanta ställning i bandet. Men oron var obefogad, visade det sig. Bandet gjorde ett fullt godkänt gig och Ragnar Zolberg gjorde en mycket bra insats som frontfigur och sångare. Jag hörde efteråt att deras andra konsert dagen efter på den erkänt svåra Spinnaker-scenen (som jag missade på grund av andra konserter) faktiskt var ännu bättre. Väldigt kul för bandet och för Daniel!

Spock’s Beard

DSC_0368mini

Nästa band i elden var Spock’s Beard och förväntningarna var höga efter att ha upplevt deras fantastiska konsert i Night of the Prog för ett par år
sedan. Bandet körde här mest låtar från den allra senaste skivan. Men här får jag tyvärr säga att jag kände viss besvikelse för det här var inte alls lika bra som på Night of the Prog. Svårt att säga vad som fattades för musikerna jobbade på riktigt duktigt. Men sångaren Ted Leonard känns ibland rätt profillös och på denna konsert tyckte jag inte den fenomenale Ryo på klaviaturerna riktigt fick till det. Nåväl, det visade sig att vi faktiskt verkade ha valt den svagaste av de två konserterna som genomfördes på båten. Efteråt har jag fått höra att deras andra konsert på avslutningskvällen var mycket bättre (gick dock samtidigt med Riverside!). Det sved lite att höra att man hade kört den fantastiska låten The Light tillsammans med Neal Morse som plötsligt dök upp för extranumret. De som var där sa att Neal hade varit fullkomligt lysande.

The Flower Kings

DSC_0390mini

Så kom då turen till The Flower Kings. Enligt Hasse Fröberg så hade man inför de båda konserterna på båten bara haft två timmar på sig att repa inför gigen och för en annan låter detta ju rätt otroligt. Man förstår naturligtvis att speciellt Roine helt enkelt inte hade tid för så mycket repeterande med TFK med tanke på den stora utmaningen senare på avslutningskvällen (beskriven senare). Men att vi har att göra med ett mycket samspelt band som är fullfjädrade proffs bevisades med all tydlighet. Bandet gjorde ett utomordentligt bra gig, faktiskt det bästa jag har sett med dem! En bidragande orsak var det fantastiska ljudet. Teknikerna hade just för denna konsert (och faktiskt för de allra flesta konserterna) lyckats till 100 %. Det lät hur bra som helst! Fantastiska versioner av Numbers och flera låtar från senaste plattan.

Torsdag 20 februari

Bigelf

DSC_0439mini

DSC_0437mini

Efter att ha hört från landsmän att Bigelf gjort ett fenomenalt framträdande på en annan scen under tisdagen gick vi för att se dem spela uppe på Pool-Stage. Bigelf, som varit nära att självdö i sviterna av deras tidigare gitarrists tragiska död, har nyligen släppt en ny platta som låter utomordentligt bra. En sorts märklig blandning av Beatles och Deep Purple tillsammans med en stor dos mellotron(!). Nu gjorde väl kanske inte bandet ett så stort intryck (de hade lite problem med vinden som plötsligt tog i lite grand – enda gången vädret var lite tjurigt på resan) men jag måste nog ändå ge dem fullt godkänt. Sångaren och basisten är väldigt coola på scen, måste man säga. Och det gjorde ju inte saken sämre att Mr. Mike Portnoy satt vid trummorna både på konserten och på nya skivan. Värt att kolla upp!

Animals as Leaders

DSC_0451mini

Sen väntade festivalens märkligaste konsert. En helt galen trummis och två ekvilibrister till gitarrister. Totalt kaos och kakafoni. Men ändå
fascinerande. Någon sa efteråt att konserten kunde beskrivas som en hel timma långt trumsolo kompat med gitarr. Ingen skönhetsupplevelse direkt för örat men inte på något sätt dåligt (beroende på vilken smak man har dock).

Adrian Belew Power Trio

DSC_0457mini

Torsdagskvällens stora överraskning och glädjekick var annars konserten på Pool-Stage med Adrian Belew, Julie Slick och trummisen Tobias Ralph. Makalös spelglädje från början till slut. Det är helt otroligt vilka ljud den mannen kan få ur sin gitarr! Och han gör det hela tiden med ett stort leende på läpparna. Vilken entertainer! Man ser att han njuter oerhört av att spela. Sen blir saken inte sämre av att han spelar med två andra superproffs. Trummisen Tobias Ralph förbluffade oss med att byta trumpinne mitt under giget när hans vänstra pinne gått fullständigt sönder. Han öppnade ett inplastat paket mitt under spelningen (till stor del med tänderna) och fick tag i en ny trumpinne utan att det överhuvudtaget märktes i musiken. Helt makalöst! Sånt gör bara riktiga proffs.

Fredag 21 februari

Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian (PSMS) and friends

DSC_0546mini

DSC_0534mini

Först att visa upp sig på avslutningsdagen var denna supergrupp. Trots god ekvilibristik tilltalade tyvärr inte det här mig särskilt mycket. Här var det mer fråga om att visa upp god teknik än att spela njutbar musik, om jag vågar säga så. Exempelvis gillade jag inte alls solot av Derek Sherinian. Det bara skar i öronen utan att ge något. Bättre blev det när de kallade upp  ett antal andra artister att agera sångare (t ex Ted Leonard och Devin Townsend, den sistnämnde makalöst arrogant och underhållande). Då blev det mycket bättre.

Riverside

DSC_0563mini

En av de saker som verkligen fick mig att till slut satsa på PN14 var att Riverside var med i Line-upen. Jag hade missat bägge deras senaste besök i Sverige p g a olyckliga tjänsteresor som jag inte kom undan. Så nu kändes det att ’nu jäklar var det dags!’. Och det här behövde jag verkligen inte ångra. För trots en något misslyckad första konsert (beskriven tidigare) fick jag en andra chans att se dem i den erkänt svåra Spinnaker Stage – en lokal som har lågt i tak och kändes väldigt trång. Både Haken och Adrian Belew Power Trio hade tämligen misslyckade gig här de tidigare dagarna och jag hade mina onda aningar att även Riverside skulle ånyo kämpa mot teknik och dåliga akustiska förutsättningar i lokalen. Men så fel jag hade! Fredagens gig blev festivalens allra bästa! Absolut magisk! Ljudet var perfekt (jag trodde inte det var möjligt i denna lokal) och bandet var verkligen på topp. Det kändes verkligen att man ville revanschera sig för deras tidigare rätt misslyckade konsert på Pool Stage. Riverside är nog ett av de bästa live-band jag har sett. Ser verkligen fram emot fortsättningen och kan bara fortsätta att applådera detta underbara polska band.

Avslutningen – Del 1: Transatlantic

DSC_0590mini

Så kom då finalen med Transatlantics andra spelning. Intensiv och dynamisk – men faktiskt inte särskilt bra! Jag tyckte att alla musiker i bandet
faktiskt spelade över här. Alla ville briljera snarare än spela tillsammans och koordinerat med de andra. Här är jag helt överrens med Hasse Fröberg som senare utryckte precis samma uppfattning. Särskilt Neal Morse flippade ut och spelade med riktigt usel timing på sina keyboards. Kanske var han fortfarande kvar i euforin i samband med Spock’s Beard-spelningen strax innan Transatlantic-konserten. Man spelade nu flera låtar från tidigare Transatlantic-plattor och det märktes i publiken att det här var låtar som gjort intryck – allsången var tidvis stark. Lite trist att kvaliteten inte riktigt var på topp.

Avslutningen – Del 2: Transatlantic med Adrian Belew och Jon Anderson

DSC_0603mini

DSC_0628mini

DSC_0629mini

Vi som var där visste ju att avslutningen skulle bli något alldeles extra. Men döm om vår förvåning när plötsligt Adrian Belew dök upp på scenen! Det var ju inte riktigt vad vi hade väntat på i denna sena timme (långt efter midnatt). Han körde den fantastiska King Crimson-låten Indiscipline (”I like it!!!!!”) – ännu en humörhöjare! Jag måste verkligen skriva – ”I like Adrian Belew!!!!!”.

Men tiden var alltså sen och vi började så smått undra om den utlovade finalen med Jon Anderson och And You and I-låten skulle utebli. Karln är ju 70 år och det här hade kanske tagit på krafterna. Men vad händer då när tvivlet börjar komma? Jo, in kommer Jon och vad är det han kör igång med? Jo, The Revealing Science of God från Tales of Topographic Ocean! En av mina absoluta favoritlåtar med Yes. 21 minuter lång! Och han och de andra gör det makalöst bra. Plötsligt fungerar alla tillsammans – det är slut med de egotrippade solona och nu kör man koncentrerat tillsammans för att ge Jon maximalt med support för låten (se bild DSC_617). Det var verkligen rörande att se hur fantastiskt bra de nu spelade ihop. Och man förstår att Roine och de andra hade fått en otroligt hemläxa så här i sista stund. Som jag förstår
det var det Jon som själv föreslog denna låt i ett väldigt sent skede. Jon själv bara log när allt var färdig –så lycklig så det var inte sant!
Verkligen rörande att se. Men det var inte slut med det. Nu körde man även igång den gamla klassikern Starship Trooper – en annan låt där Roine verkligen fick visa vad han går för med tanke på Steve Howes gitarrslingor på denna låt. Lika bra framfört. Stort jubel i publiken. Och sen kom den ju – And You and I – i en lång version med ett crescendo på slutet där Roine fick mycket stort utrymme för solon (faktiskt det allra sista solot i numret var hans). Det fantastiska med denna låts slutparti var att ett flertal av banden som spelat på festivalen nu kom uppspringande på scen och en del av dem tog faktiskt över lite instrument och började jamma med (exempelvis Ryo Okumoto med fler kollegor från Spock’s Beard – bild DSC_628 ). Ni ser själva i bilderna (det finns även Youtube-sekvenser utlagda som visar dessa euforiska scener) vilket party det blev till slut.

Ja, detta var i sanning en upplevelse för livet. Kanske blir det efterföljare (Mike Portnoy nämnde flera gånger att man funderade på PN15)
men jag har svårt att tro att det kommer att ske redan nästa år. Men med tanke på hur lyckat det var så är det nog troligt med en fortsättning. Jag
kan inte annat än rekommendera alla som kan att hänga på ifall det blir en fortsättning. Visst sved det i plånboken men det var länge sen jag kände att man fick så mycket för pengarna. Kan bara konstatera att lyckliga omständigheter gjorde att jag hade möjligheter att delta och känner mig oerhört priviligierad för detta. Tack för en fantastisk fest – inte minst alla svenska band som deltog.

Karl-Göran Karlsson (text och foto)

 

Mitt (andra) möte med den store skotten

Fish-close-crop-bw

Här kommer en essä från min resa till Skottland nu i september. Historien började egentligen för flera månader sedan. Jag hade läst att Fish skulle komma till Trädgårn. Lyssnar ganska sällan på honom numera men eftersom det ändå är en av uppväxtens husgudar tyckte jag det vore kul att få intervjua honom för artrock.se. Så jag skickade iväg en förfrågan. Inget svar.

Långt senare kom ett mail från Fish. Något överrumplande eftersom jag hunnit glömma alltihop. Han svarade att visst, det går väl bra. Den första september var releasedatumet för kommande plattan A Feast Of Consequences. Han erbjöd sig att även skicka den för en recension. Jag tackade ja men talade om att jag just då skulle åka på en guidad busstur runt Skottland…av alla ställen. Snabbt kom ett svar tillbaka: ”Men om du ändå kommer hit kan vi väl träffas någonstans? Så kan du göra din intervju och även få en skiva?” Det lät ju nästan för bra för att vara sant så jag nappade naturligtvis på inbjudan. Efter lite mailväxling bestämdes Edinburgh lördagen den 7:e september. Han bifogade tågstation och telefonnumret hem.

Min svåger Tomas, också ett Fish-fan, var med på resan. Våra fruar följde med en guidad tur i stan medan vi själva gav oss ner till Edinburghs myllriga tågstation. Jag slog en signal till Fish och talade om när vi väntades anlända. Tåget rullade iväg. Efter ett par mil ut på vischan klev vi av på en grusparkering som låg vid ett litet samhälle. Vi spekulerade vilket bilmärke han kunde tänkas köra. Då dundrade en Volvo XC70 ( hyfsat oväntat) in på parkeringen. I den satt en glad Derek och vinkade. Vi hoppade in och hälsade, sen bar det av i rallyfart längs småvägar och rondeller.

Efter några kilometer kom vi fram till en liten gård. Jag uppfattade det som att han hyrde sitt hus av bonden som bodde där. Vi girade runt ett hörn och där framme låg det. Bekant från bilder på nätet. Huset var en halvstor vit enplansvilla och utanför fanns ett antal planteringsbäddar, omsorgsfullt ordnade med nät över vissa odlingar. Längre bort låg också ett blått växthus. Vi undrade när han hade tid med det. Han ryckte på axlarna och sa att det var hans stora avkopplingshobby. Fast under turnéer hade han lite hjälp av bonden. Snart skulle vi bli varse att just avkoppling kanske inte är Dereks starkaste nummer.

Vi följde efter in i huset. Viss tvekan. Tar man av sig skorna här? Svenska som vi är tog vi det säkra före det osäkra och tog av oss. Han vände sig förvånat om. ”Äh, ta på er igen. Det är ju bara japaner som håller på sådär.” Efter köket fanns en öppen dörr åt höger. Vi kom in i ett enormt vardagsrum. Eller ja, vad man nu ska kalla det. Rakt fram låg tjocka mattor under trumset, förstärkare och stolar. Replokalshörnet. Bakom detta fanns en tjock stenvägg med en stor dämpad ruta. Kollade aldrig in men förstod att mixerrummet fanns där. Åt höger låg själva vardagsrumsdelen. Ett par stora skinnsoffor och en ganska imponerande skivsamling med både cd, vinyl och dvd:er en masse.

”Kaffe eller te?”

”Öh, kaffe tack.

Han stormade tillbaka ut i köket. Borta vid ett bord satt en kille som vi småpratade lite med. Det var Steve Vantsis, bassist sedan Sunsets On Empire. Vi kollade även in plattorna och alla häftiga tavlor när Fish kom med kaffet. Sedan slängde han på nya plattan på hög volym och…försvann igen. Efter en längre stunds lyssnande ( det lät svinbra) så gick jag för att kolla vad han tagit vägen. Längst in i ett kontor hittade jag honom mitt uppe i ett intensivt samtal. Efter ett tag var han tillbaka igen. Jag talade om att vi mötts en gång tidigare och att jag då gav honom en liten karikatyrtavla. Han sken upp och vinkade med mig. Längst in i kontoret plockade han fram tavlan och flinade.

Utanför bromsade en ny bil in på grusplanen. Resten av bandet klev in och Fish presenterade dem för oss. Ganska lång tid hade gått och vi började känna oss en aning rastlösa. Skulle de inte börja repa snart? Hinner vi med intervjun? Medan Tomas snackade lite med en av bandmedlemmarna ute i trädgården frågade jag Fish om vi inte skulle ta intervjun. Han kom med ut till köksbordet och stängde dörrarna till vardagsrummet.

Jag satte telefonen på inspelning och intervjun började. Till min lättnad var det en mycket talför man som svarade uttömmande på frågorna. Tjugo minuter senare var vi klara och tog några foton tilsammans med honom utanför huset. Sedan bar det av med Volvon mot stationen igen. Vi småpratade även då. Jag frågade bland annat om vad han tyckte om att köra de gamla Marillionlåtarna live. Var det för publikens skull? Eller gillade han dem fortfarande? Svaret blev det sistnämnda. Att även Marillionlåtarna var en del av honom. Han nämnde att Assassin, He Knows You Know samt ( tror jag) Grendel skulle köras på turnén tillsammans med flera av de nya låtarna. Och till alla som undrar kan jag nu säga vilken Marillionplatta respektive Fishplatta som han personligen tycker bäst om: Clutching At Straws och A Feast Of Consequenses. Är faktiskt benägen om att hålla med. Innan vi klev ur bilen frågade jag om han ville ta en öl i Göteborg efter giget. De skulle visserligen vara lediga dagen efter men Bergen väntade nästkommande dag. Till slut sa han: tja kanske nån öl.

Vi får väl se. Men jag och Tomas fick oss åtminstone en smått surrealistisk förmiddag utanför Edinburgh.

Dennis Jacobsson

Fish – den store skotten

portrait4

Efter spänningar inom gruppen så lämnade frontmannen Fish ( Derek William Dick) sitt Marillion. Året var 1988 och gruppen hade just släppt sitt sista, och enligt undertecknad, bästa album Clutching at straws samt Fish´s definitiva avsked, liven The thieving magpie. Så långt är de flesta med. Efter detta var gruppens egentliga storhetstid över och medias fokus har alltjämt legat mer på det nya Marillion än på Fish fortsatta solokarriär.

Anledningen till att jag skriver den här artikeln är att jag ser Fish som mer intressant ur progrock-synvinkel men faktiskt även som den logiska fortsättningen på Marillion. ( Samma situation som Pink Floyd vs Waters.)

Den idag 43-årige skotten lade ribban mycket högt med debuten Vigil in a wilderness of mirrors 1989. Musiken hade blivit något förenklad men präglades av snygga arrangemang, genomarbetad produktion och framför allt texter som var bättre än någonsin. Ösiga och, i positiv bemärkelse, hitbetonade Big wedge spelades på MTV. På radion hördes då och då balladen A gentleman´s excuse me. För övrigt en av de texter Fish själv är mest nöjd med. Med andra ord en bra start på karriären. Men från och med nu dog medias bevakning nästan helt ut.

Två år senare kom uppföljaren Internal Exile. Kanske inte i samma toppklass som föregångaren men fullt godkänd. Här finns bl a den proggiga Shadowplay, den suggestiva Tongues, livefavoriten Credo och balladen Just good friends. Den sistnämda gjordes senare som duett med sångerskan Sam Brown. Tanken var väl att äntligen få till en radiohit efter Kayleigh. Så blev tyvärr inte fallet.

1993 var det dags för album nummer tre. Det var en samling covers på 70-talslåtar som hette Songs from the mirror. Också en helt OK platta med låtar som man förstår har funnits som inspiration för Fish. Eller vad sägs om Fearless ( Pink Floyd), I know what I like ( Genesis) och Five years ( Bowie). De flesta av plattans låtar är smakfullt och kärleksfullt omtolkade.

En liveskiva! Äntligen! Tänkte jag när Sushi kom 1994. Och visst, den är riktigt bra! Ett dubbelalbum befriat från overdubs och finputsning, eller som det står i innerkonvolutet: This is raw Fish. ( Med andra ord en grymt häftig skivtitel.) Låtvalet är en best of från de tre ovan nämnda plattorna samt ett par marillionspår. Credo sitter som en rak höger och Five years görs helt lysande. Sångrösten brister emellanåt men som sagt; det här är äkta och osminkat live.

Samma år ( ’94) kom även Suits och jag säger bara SUCK! Vad hände? Gick luften ur honom totalt? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men nåt saknas. Tio lagom korta, lagom käcka spår som snabbt bleknar. Det påminner varken om Fish eller Marillion. Lady let it lie släpptes som singel och är kanske inte helt kass men… Med tanke på att han inte spelade nån av plattans spår ens under denna turnén tyder ju på att han knappast var nöjd själv. Jag hoppades på en uppryckning och…

Jajamen! Ut kommer 1997 en lysande platta vid namn Sunsets on empire. Här snackar vi betydligt mer attityd. Till stor del kan han tacka den briljante Steve Wilson ( Porcupine Tree) som står för hjälp av låtskrivande, gitarr och produktion. Råa gitarrer och inspirerade låtar som mestadels behandlar livet på turné gör detta till ett starkt album. En favorit härifrån är Brother 52 som liksom Goldfish & clowns släpptes som singel. De här samt ytterligare ett par spår från skivan kördes även live under turnén 1999. En turné som gjordes i samband med släppet av…

Raingods with zippos. Ännu en riktigt stark skiva som inleds med ett gäng bra låtar, bl a Alex Harvey-covern Faithhealer. ( Har alltid tyckt att den skulle vara klockren som konsert-intro. Det tyckte uppenbarligen Fish också under den här turnén.) Faktiskt finns den live som singelbaksida redan på Big wedge 1989. På flera låtar är Steve Wilson åter med på gitarr. De inledande 6 låtarna är tillhör inte det bästa Fish presterat… men det gör sista låten Plague of ghosts. Ett fantastiskt, episkt stycke som egentligen består av 5 låtar. Här blommar man ut i sann symfonirock-anda med mycket atmosfär och vissa modernare inslag. Texterna är Fish-poesi när den är som bäst, dvs VÄLDIGT bra! Man får gå tillbaka till topparna på Clutching… för att hitta något liknande! Jag lovar, det var en rysare att få uppleva hela stycket ( ca 25 minuter) live. Under år 2000 hade Fish gått ut med att uppföljaren skulle gå i samma anda men vad händer?

Jo, 2001 kommer plattan Fellini days som visar sig vara karriärens andra totala magplask. Här händer inte mycket. Slätstruknare än så här har Fish aldrig varit. Utförligare recensioner av denna skivan publicerades i ”Artrock” 3/01.

I skrivande stund håller herr Dick på med kommande album Field of crows. Själv hoppas jag på att han visar lite mer fantasi den här gången. Vi får väl se.

Det enda som är säkert är att han trappat ner en del på spelandet. Anledningarna är flera; strulande med ett antal skivbolag, bristande uppbackning av bolagen när det gäller promotion, skilsmässa samt en popularitet som knappast kommer att hamna i närheten av Marillions igen.  Det var t o m så illa att han efter turnén ’99 gick ut med att han inte skulle turnera mer, möjligen sporadiska spelningar där han visste att det fanns rätt utrustning etc. Mycket tråkigt eftersom han är en livepersonlighet utan dess like. Har själv sett honom tre gånger och det var inget annat än magi.

Förutom detta så har Fish sedan några år slagit sig in i skådespelarbranchen. Det har blivit en del tv-roller i bl a Zorro och fler lär vara på gång.

Han har inte synts till så mycket utanför Marillion/Fish-världen. Dock kan man hitta honom som gästvokalist på Tony Banks (Genesis) soloalbum Soundtracks samt en paradroll som ”Highlander” på Ayreons ypperliga dubbelalbum Into the electric castle.

Jag är övertygad om att denne store Lothian-bo har mycket kvar att ge. Han är ändå en ikon inom neoproggen och förtjänar ett bättre öde än hittills i sin solokarriär. SLAINTE MHATH!

Dennis Jacobsson