How come you picked Burn It Down as the new album title?
Well one of the songs on the record is called Burn It Down.
You know it’s weird with every new record it’s kinda like a new beginning.
Burn It Down is lyrically about new beginnings.
Sometimes when you’re on a path and you wanna better yourself and you gotta back up and start over. Each record is starting over. So lyrically it’s about starting over but it’s also about people who complain about their lives and never do anything about it.
We were looking at the titles we had and could easily picked Rise Up but for some reason everybody dug and liked the vibe of Burn It Down so we went with that.

What song on the album means the most to you?
I would probably say Resurrected.
Only because the music business can be very unforgiving.
I guess when I was writing the lyrics I was thinking about how I got the Mötley Crue gig and then Vince Neil coming back and then just watching how everybody was treating me when I was in Mötley and how they treated me when I was out of Mötley. And still to this day there are fans that love me to death while some fans are just brutal and mean spirited. So I was thinking about myself but I was also thinking about Deen Castronovo and all the things that he went through in the last couple of years. He would be the first to admit that he didn’t think he would ever be given a second chance. So it’s kinda about second chances and maybe in some way it’s a kinda polite way for me so say Fuck You I ain’t going anywhere.
Deen is just a great guy and got a little sidetracked. He’s a great dude and even the Journey guys he still talks to them almost every day. They get it but they had to do what they did so he could get repaired. So Deen and Journey are still good friends.

How does the writing process work in The Dead Daisies?
Usually our manager say were going to do a record and were going to start here.
We say ok and all come together with our phones. And we all start playing riffs and ideas.
And somehow we just manage to take a riff and make a song and then right into the studio and lay it down. We sit down with Marti Fredrickson our producer and like with Burn It Down we had like 25 ideas and he said in my opion these 12 are like that’s the songs and let’s build on these.
I’ve known Marti since I did The Scream record but hadn’t worked with him before the last two records. But now it’s very cool that we have another writer and a producer in the room with us.
He’s to The Dead Daisies kinda like Bob Ezrin was to Alice Cooper,Jack Douglas was to Aerosmith or Sir George Martin was to The Beatles. He’s a writer, producer, arranger and he hears things in the songs. We have every intension to work with Marti for a very long time.
Marti is coming over to Europe later this year with Steven Tyler as his guitarplayer on his solo tour so check that out if you can.
Does it get harder or easier to pick the setlist with every album?
It’s getting harder. We switch the set around and change something almost every show.
The fans wanna certain songs so it’s starting to get difficult.
I sometimes sit and think about Aerosmith and how the hell they pick a setlist with all those fantastic songs. One song from each record and they can’t even do that without missing so many great songs in the setlist. I mean pick just one song from Toys In The Attic or Rocks. That’s just impossible.

Since the members in the band have been in so many big bands over the years.
Have there been any talks to include songs from members past instead of other covers? 
No. Marco,Doug,Deen has a solo careers and when I say solo I mean something outside The Dead Daisies and I have the John Corabi Band. So if anybody wants to hear those songs come and see these other bands. If we do one of my songs then we have to do one of Marco’s,one of Deen’s ,one of David’s and one of Doug’s you know what I mean. That would be 5 songs in the setlist so we keep it separate.

Is there any city or country that you feel that the band have really won?
It’s been growing everywhere. We just did 6-7 shows in the UK and everyone was sold out and for every time we go there the venue has change for a bigger one. This year it was a place that took like 2000 people. The first time we went to Holland I think we sold like 200 tickets and this time we sold like 900 tickets. So we are seeing it grow everywhere. All the shows in Japan are already sold out.
All of us are blown away by the growth of The Dead Daises fans all over the world.
In Scandinavia we’ve done some festivals and we opened for Whitesnake here a few years ago.
So it’s growing slowly here as well.
On June 9th 2000 you played at Sticky Fingers with Union.
Anything in the future for the band? Live or release plans?
We’ve talked. We didn’t really split up. Everybody just got bigger gigs.
Union were doing well in Scandinavia only. In America nobody cared.
Some places in Europe were ok and others not so good.
And then Bruce Kulick got offered the Grand Funk Railroad gig, I got Ratt gig and Brent and Jamie ended up in Vince Neil’s solo band.
But we have talked about when all the four of us are off at the same time it would be cool to rehearse and do like a month of shows just for the fun of doing it.

When Richard Fortus left The Dead Daisies in 2016 was Bruce Kulick asked or thought of as a replacement?
I thought of it but knew it wouldn’t work because I knew Bruce was so busy with Grand Funk Railroad and Kiss convention things. And they had already talked to Doug and I’ve known him since he was 16 years old since were both from Philadelphia. Same with Deen. I also suggested Brent Fitz,Jimmy D &  Jimmy D’Anda but again scheduling wise it was Deen that had the time to do the gig.

Was there anything recorded while you were in the band?
No.Nothing got recorded.

We were trying to come up with a different band name and it was the business people like Elektra Records who just had given Mötley like 40-50 million dollars and they just said you can’t change the name you’re Mötley “fucking” Crue. Nobody is going to know you’re new band. The booking agents who booked the shows were like as Mötley Crue you are making this a night and if you go out “Dog Balls” you’re making this a night….So they talked us out of it.
I have no regrets about that record.It is what it is. I had a great time doing it. A great time touring with those guys. I’m still doing my thing and a lot of it has to do with that record. So they say life is as it should be
Are there any unreleased songs from your years in the band?
Yes a bunch. But it’s like this with any “corporation” you’re with and you’re losing your job you have to turn all the material in. So all the things that didn’t get released or even finished I had to return to the band when I left. I have some tapes that I go back and listen to every now and then. And there are some riffs that might end up on a solo record and if I do I will give credit to Tommy,Nikki and Mick on it.

What’s your favorite song from the Mötley Crue album?
if I had to pick one I would honestly say Misunderstood.
It’s got a little bit of everything on it. It’s very Zeppelin at times,It’s very Beatles at times.
Great orchestration and great guitars. Big drumfills.
And Glenn Hughes on backing vocals.
I love Glenn. I remember seeing him without having any idea of who he was with Deep Purple on California Jam on tv in 1974. It was just insane. What a singer. And he’s a good dude too.
I did the acoustic album a few years ago and earlier this year I released the Mötley Live 1994 album.
As soon as I have some time off I’m working on a solo album with Marti Fredrickson.
I have some ideas and hopefully I have it done and out sometime next year.
Andy Flash
Sticky Fingers, Gothenburg 2018-04-20

The Tangent + Karmakanic = TANGEKANIC / Intervju med basisten JONAS REINGOLD inför Musikens Hus Goes Progressive part 2.

The Tangent + Karmakanic = TANGEKANIC

Intervju med basisten JONAS REINGOLD inför Musikens Hus Goes Progressive part 2.

Hur har det varit att turnera världen runt med Steve Hackett?

–      Fantastiskt rolig upplevelse. Bra musik, bra boss, väloljat maskineri och mycket trevliga medmusikanter samt crew. Man är ju inte bortskämd med backlinetekniker, på den här turnén bar jag inte ens mina egna plektrum. Det är fantastiskt som musiker att bara koncentrera sig på spelandet.

Några extra minnesvärda gig?

–      Vi hade några riktiga höjdare. Utsålt The Orpheum i Los Angeles var kanon, likaså Mexico City, 2000 människor som sjunger med så starkt i ”The Musical Box” att jag inte hör min monitor.

Hur är Steve som chef?

–      Fantastisk, litar på sitt band och crew och övervakar inte den kreativa processen så hårt. Det leder till en känsla av frihet, missförstå mig inte, jag går inte all-in i min kreativitet och hittar på egna grejor stup i kvarten, utan håller mig ganska strikt till Mike Rutherfords originalstämma. Men man får en känsla av att Steve diggar om man gör sin egen grej då och då.

Hur pass troget håller du dig till Mike Rutherfords spel? Kan du lägga in egna grejor?

–      Ibland spelar jag 100 procent som Rutherfords originalversion, till exempel på mittpartiet i ”Firth of Fifth” eller början på ”Dancing with the moonlit knight”. Gitarrdelen håller jag kanske ännu mer strikt som originalet, på vissa ställen har vi fått göra lite kompromisser, då det ligger ibland tre akustiska gitarrer på originalet.

Kommer du att fortsätta i Steves band?

–      Jag är tillgänglig så länge de vill ha mig med.


Berätta om The Sea Within! Alltså det nya projektet som frontas av Roine Stolt och Daniel Gildenlöw. Vad är det för stil? Klassisk progrock?

–      Inte klassisk progrock i stil med Yes eller Genesis. Såklart har vi referenser i vår musik från den tiden, men vi försöker också ha en fot i 2018. Jag hoppas att folk kommer att tycka att vi har karvat ut vår egen lilla fåra inom prog/art/spacerock.

Några långa epics?

–      Vi har en låt som heter ”Broken chord” som klockar in någonstans runt 14 minuter.

Hur är det att bilda rytmsektion med den respekterade trumslagaren Marco Minnemann? 

–      Kul, Marco är en väldigt kreativ musikant som tycker om att inte alltid gå den traditionella vägen när det gäller val av trumkomp, fills och approach till låtarna. Han är också en väldigt bred musiker och spelar både gitarr och keyboards bra.

Vem/vilka har skrivit låtarna?

–      Vi har alla mer eller mindre bidragit med låtar. Det är kul, det kanske blir lite spretigt stilmässigt, men vem säger att allt måste låta lika och ha samma röda tråd.

Sjunger både Daniel och Roine?

–      Jepp, och Casey McPherson, Jon Anderson, även Tom Brislin, [keyboards] och Marco är med och sjunger här och där.


Och så TangeKanic, alltså sammanslagningen mellan ditt band Karmakanic och keyboardisten Andy Tillisons The Tangent. Hur uppstod denna idé?

–      Jag och Roine gjorde en Agents of Mercy/Karmakanic-turné för ett tag sedan som vi kallade Power of Two. Det funkade väldigt bra, med en uppsättning musiker som spelar två olika repertoarer. Vår säljslogan var två band till priset av 1,5. När jag blev tillfrågad att spela några festivaler i USA förra året frågade jag Andy Tillison om han var intresserad av ett samarbete. Det blir en skön kontrast eftersom Karmakanic och Tangent låter väldigt olika, men man kan höra de olika bandens själ även om vi har samma musiker som spelar båda.

TangeKanic kommer till Musikens Hus Goes Progressive part II 26 maj 2018. Vilka musiker ingår i besättningen?

–      Jag och Andy och sedan har vi Göran Edman på sång, Steven Roberts trummor. Sven Cirnski gitarr, Lalle Larsson keyboards.

Spelar ni både Karmakanics och The Tangents låtar?

–      Yes, vi splittar upp setet 50/50

Du och Andy har ju samarbetat på många skivor nu. Hur skulle du beskriva honom som människa och som musikskapare?

–      Andy är väldigt dedikerad i det han gör. Texten och budskapet är väldigt viktigt för honom. Han är en idealist som gör detta för endast en anledning. Musiken, det är väldigt inspirerande att känna det när vi är ute och lirar. Ingen bussresa är för lång, inget gage är för lågt. Det viktigaste är att spela.

Hur tror du han skulle beskriva dig?

–      Jag tror att han ser mig som en skolad snobb som bara tänker på att det ska vara tight och att det ska betala sig bra, ha ha ha! Vet inte, du får fråga honom själv.

Några slutord om konserten? Vad kan publiken förvänta sig?

–      Jag hoppas att publiken ska få en doft av vår ärlighet och att de ser oss som manérfria och att vi sätter musiken i första rummet. Spelar vi dessutom bra med bra ljud så är det en bonus.

Vad i övrigt kan man vänta sig från dig, Jonas?

–      Just nu är jag bokad ganska mycket med Hackett, men vi håller på att titta på gigmöjligheter med The Sea Within, förhoppningsvis åker vi ut 2019 med det, tills dess finns en ny skiva för fansen att gotta sig i.

Daniel Reichberg



Inför Musikens Hus – sju frågor till Rikard Sjöblom (Gungfly).

Inför Musikens Hus Goes Progressive 2018 sju frågor till Rikard Sjöblom (Gungfly).

Vad kan publiken vänta sig av spelningen i Göteborg?

Det blir mycket från senaste skivan ”On Her Journey to the Sun” men även en del låtar från ”The Unbendable Sleep” och övriga releaser. Så ser det ut nu, vi får se om det ändras nåt mer innan den 7:e!

Hur kommer det sig att boxen ”Rumbling Box” med fem Gungfly-skivor ges ut just nu?

Det passar rätt bra just nu för ett flertal av titlarna är i stort sett slutsålda och de enda kopior som finns är utspridda hos handlare runtom i världen. Jag har några ex kvar av några av skivorna också, men det är inte många. I och med att jag signade med InsideOut så kändes det rätt att ha alla album samlade hos dem också.

Hur skulle du själv beskriva Gungflys musik?

Svårt. Det beror ju på vilken inkarnation av Gungfly man snackar om, för det har ju funnits ett gäng. Men om vi utgår från den nuvarande (kan ju vara bra!) så tycker jag fortfarande det är lika svårt att beskriva min egen musik, va fasen Daniel – sånt här är ju du duktig på, inte jag! Det är musik, varken mer eller mindre. Gungfly står alltid med ena foten i källaren på det mytomspunna Big Pink i Woodstock (där The Band skrev sin första platta) och den andra foten är ute och trampar i 13/8-delstakt medan en hand hamrar ett distat Clavinet-arpeggio och den andra spelar tango på dragspel. Låter krångligare än vad det är, för folk brukar tycka att det sitter ihop rätt bra live ändå. Mycket av detta beror nog på bröderna Petter och Rasmus Diamant på trummor respektive bas som jag har spelat med hela mitt vuxna liv mer eller mindre. David Zackrisson är ju bekant för er som lyssnar på Beardfish, en makalös gitarrist som jag har förmånen att få spela med. Martin Borgh och Sverker Magnusson är två helt grymma keyboardister också.

Bör man ha läst Sture Dahlström för att kunna tillgodogöra sig albumet ”Cyklonmannen”? 

Det tror jag inte, men jag hoppas att man kanske blir sugen på att göra det! Det var boken som inspirerade mig att göra plattan (så klart!) så alla titlar är ju hämtade från avsnitt i den smått surrealistiska berättelsen om Caotico Himmelstrutzs uppfinningar och hans resa till USA för att söka patent på pestharnesket – ett heltäckande skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar. Alla människor bör läsa boken. Sture for president!

Gungfly-skivorna började ges ut parallellt med Beardfish. Hur kom det sig? Räckte inte Beardfish?

Det har alltid varit så att jag älskar att göra grejer själv oavsett hur mycket annat jag håller på med. Jag försökte dela lite på det och sparade i regel de proggigaste låtarna till Beardfish förr i tiden. Nu hamnar ju även allt sånt med Gungfly. Jag är i full färd med att spela in vad som ska bli nästa platta.

Skivan ”The Unbendable Sleep” kom först ut under ditt eget namn, men återfinns nu under Gungfly, även den. Varför denna förändring?

Den skulle ha varit en Gungflyskiva, så enkelt är det. Jag trodde i ett svagt ögonblick att det var bättre att köra med mitt namn. Sen är det även så att jag tycker det känns rimligt att samla ihop alla ”sologrejer” under ett namn och jag önskar att jag hade haft insikten att hålla det så redan från början. Men det funkar ju det här med.

Vad händer mer i Rikard Sjöbloms musikliv? Big Big Train? Samla? Helt andra grejor?

Håller på för fullt med ny Gungflyskiva. Ska spela med både Gungfly och BBT på Loreleyfestivalen i Tyskland. Annars är det massa olika spelningar med diverse projekt: Ulf Nilsson, Linda Varg, lite barnmusik, kanske lite Hasse Bruniusson också, vi får se!

Daniel Reichberg

 Fotnot: Förutom Gungfly spelar även Moonmadness, Lotus och Twin Pyramid Complex på Musikens Hus Goes Progressive, 7 april. Här är biljettlänken:




Samtal med Steven Wilson i samband med dennes framträdande på Cirkus i Stockholm.

Samtal med Steven Wilson i samband med dennes framträdande på Cirkus i Stockholm, 26 februari 2018. 

Två av dina äldre skivor, nämligen Porcupine Tree-albumen ”In Absentia” (2002) och ”Deadwing” (2005), återutgavs nyligen på vinyl. Vilka är dina minnen kring de skivorna?
– ”In Absentia” var något helt nytt, i och med att jag inkorporerade metal i låtskrivandet. Visst hade det funnits inslag av metal redan tidigare, men här blev det verkligen del av tyget. Dessutom fick vi nytt skivkontrakt med amerikanska Atlantic, så vi åkte över till New York för att spela in skivan. Så ”In Absentia” var ett hopp i karriären, och dessutom hade vi ny trummis. Jag är väldigt stolt över den skivan, och tycker om flera av låtarna. Då hör det till saken att jag sällan är särksilt förtjust i mina gamla plattor, men ”In absentia” är ett undantag. ”Deadwing” var väl en sorts fortsättning på samma koncept. Vi spelar ett par av låtarna live, men jag är inte helt förtjust i skivan. Du vet hur det är när man tittar på en tjugo år gammal bild av sig själv, och man bara tänker att ”gud, så fult hår jag har och vilka fula kläder…” Allt man hade kunnat göra annorlunda.
Varför är det så viktigt med vinyl?
– Jag vet inte, men det är helt galet! Själv har jag alltid gillat vinyl. Jag antar att det är någon sorts magisk relation till vinylskivan, som man aldrig kan få till CD-skivan eller särskilt inte till en download-fil. Det är en speciell ritual när man lägger på pickupen och viker upp omslagets utvik. Nästan som att ha att göra med en antikvitet.
Apropå Porcupine Tree, så var dina första turnéer som solo-artist nästan helt fria från det gamla bandets låtar, men nuförtiden spelar du desto fler.
– Jag förstår inte frågan. Alla låtarna är ju mina låtar! Det spelar ingen roll om de är inspelade av Porcupine Tree eller av mitt soloband.
Nyligen gavs Porcupine Tree-biografin ”Time Flies” ut. Hur känns det att läsa om sig själv?
– Vet inte. Jag känner inte till den boken och är inte intresserad.
Vi har setts en gång förut, i Helsingfors, när jag intervjuade dig i samband med albumet ”The Incident” 2009. Då var du väldigt skeptisk till prog-etiketten, men vad hände? Du började mixa om gamla plattor av Yes och Jethro Tull, och med tiden kom den synnerligen proggiga soloskivan ”The raven that refused to sing” (2013). Vad fick dig till denna attitydsförändring?
– Du har helt rätt i att ”The raven that refused to sing” låter väldigt mycket klassisk prog, även om jag själv hellre använder begreppet ”conceptual rock”. Jag ville helt enkelt göra en sådan skiva just då. Men då det gäller mina mixningsjobb, så har jag inte bara mixat dem du nämner, utan även Tears For Fears, Free, Chicago, Roxy Music, band som inte alls är prog. Ifall du frågar Ian Anderson i Jethro Tull vilken genre han spelar, svarar han garanterat inte prog. Robert Fripp i King Crimson säger väl snarare ”Robert Fripp-musik”. Folk är så besatta av att etikettera musik, och det tycks bara bli värre. Själv älskar jag framför allt band och artister som överskrider genregränserna. David Bowie, Frank Zappa, Prince, Beatles… Zappa kunde göra en progskiva, sedan en avantgardeskiva, sedan en doowop-skiva…
Lyssnar man på dina äldre skivor är det alltid mycket vemod, men senaste albumet ”To the Bone” (2017) är närapå en GLAD Steven Wilson-skiva.
– Det finns väldigt mycket glädje på den skivan. Jag vet inte hur det kommer sig. En hypotes är att världen ser så jävlig ut idag med Brexit, Trump och terrorism, att jag vill presentera myntets andra sida. Den magiska gåva som kallas liv. Sedan brukar folk bli överraskade då de träffar mig, och jag inte alls är den miserable, dystre, självmordsbenägne man de förväntat sig! Och det här med dyster musik… Jag växte upp med band som The Cure och Joy Division, och deras mörka, närapå nihilistiska musik gjorde mig så glad. Det är en viss paradox, men alla har vi känt saknad och ilska, och genom musiken kan man förlösa empati och få människor att må bättre.
”Permanating” är nästan disco, och från scenen uppmanar du publiken att dansa till låten.
– Den är min favorit på plattan. Och popbanden har alltid funnits i mitt DNA. Abba, The Carpenters, Bee Gees, Donna Summer…
”Detonation” är en av dina starkaste låtar någonsin.
– Den handlar om mentalsjuka människor som begår hatbrott och använder religion som svepskäl. Jag tänkte på den där snubben som gick in på ett gaydisco 2016 och sköt ihjäl en massa människor. Precis innan han tog sitt eget liv ropade han ”Allah Akhbar”, som att det skulle göra det hela okej! Men på något sätt tycker jag till och med den låten avslutas positivt och glatt, med de många solona.
Har du redan nu några planer för nästa album?
– Det har jag (skratt)! Jag har redan skrivit flera låtar, men jag tänker inte berätta något så här tidigt i processen.
Någon liten ledtråd?
– Det enda jag kan säga är att det blir helt annorlunda, igen.
Kommer du att jobba ihop med trummisen Marco Minnemann och gitarristen Guthrie Govan igen?
– Vet du att…det är inte alltid som de bästa musikerna bildar de bästa banden. Sätter man ihop de bästa musikerna, så blir det bara jazzfusion, och det vill ingen lyssna på. Men Marco och Guthrie är ju helt klart fantastiska musiker, båda två.
Finns det några möjligheter att Storm Corrosion, ditt projekt med Mikael Åkerfeldt i Opeth, återupplivas?
– Jag skulle verkligen vilja det, och jag vet att Mikael känner likadant. Det är svårt att få till det rent schematekniskt, men om det händer, vilket jag tror, så kommer musiken att göra folk lika överraskade som förra gången.   
Vad har du för musikaliska drömmar?
– Jag skulle vilja remixa Kate Bush-katalogen i surroundljud. Problemet är att Kate är fullständigt ointresserad. Fast det var ju Andy Partridge (XTC) och Robert Fripp också, och jag är rätt duktig på att övertala.
Några musiker du skulle vilja spela med?
– Egentligen inte. Supergrupper blir sällan särskilt lyckade. Storm Corrosion var ett undantag, just för att den skivan INTE lät som vad man trodde att jag och Mikael skulle göra. Jag är väldigt glad med mitt nuvarande band.
Jag avslutar med två mer ytliga frågor. Först: framsidan av ”To the Bone” där du sitter i bar överkropp och blundar, är den en vink till David Bowies snarlika ”Aladdin Sane” (1973)?
– Helt rätt! Du är faktiskt den förste som ställt frågan. Bowie är en av mina största förebilder. 2016 var ett djupt tragiskt år. Först dog Bowie, som var 70-talets popkung, och några månader senare avled Prince, som var 80-talets popkung.   
Och slutligen – varför är du alltid barfota på scen?
– Jag är barfota nu också (Steven visar foten). Jag är alltid barfota! Folk tror att det är ett djupt tecken eller ett politiskt ställningstagande, men det handlar helt enkelt om att jag tycker det är bekvämast utan strumpor och skor.
Daniel Reichberg

Intervju: Arjen Lucassen av Daniel Reichberg.

Den nederländske kompositören och multiinstrumentalisten Arjen Lucassen är ständigt aktuell. I våras släppte hans hjärtebarn Ayreon sitt senaste album ”The Source”, vilken fungerar som prequel till projektets tidigare album, och i september ska Ayreon framträda live för första gången. Här berättar Arjen om detta och mycket mer. Och så konstaterar han att..

  • Det är i duschen det händer!

Jag har förstått att Ayreons senaste album “The Source” är en sorts prequel till tidigare album, så hur passar konceptet in i Ayreons universum?

  • Skivan är starten på alltihop. Mänsklighetens uppkomst, Ayreons uppkomst. Albumet förklarar många saker som tidigare inte har förklarats. Efter ”The Source” kommer skivan ”01011001” [2008].

Och ”01011001” är förhistorien till…ja, till vaddå?

  • På något vis hänger alla Ayreon-skivor utom ”The Theory of Everything” samman. Jag visste inte det när jag började med ”The Final Experiment” 1995, men vid tredje albumet ”Into the Electric Castle” [1998] förstod jag att jag var något på spåren. Dessutom – när man pysslar med tidsresor är det aldrig helt tydligt vad som är prequel och vad som är sequel.

Kan du förstå att många har svårt att begripa Ayreons universum?

  • Hahaha, det är ofta för komplicerat för mig! Så visst förstår jag. Det var därför som jag slutade skriva om temat efter ”01011001”.

Jag kan se paralleller till Star Wars del tre, ”Revenge of the Sith”, där alla redan från början vet att ondskan kommer att segra.

  • Skillnaden är att jag inte har utpräglat goda eller onda personer i mina berättelser. Ayreon är på det sättet mer som Star Trek än som Star Wars.

Låten “Deathcry of a Race” har väldigt österländska förtecken. Vad finns att berätta om den?

  • Jag ville absolut ha med Myraths sångare Zaher Zorgati på skivan. Med honom kom ett riktigt coolt orientaliskt mässande, som jag tycker passar så bra ihop med Simone Simons [Epica] operasång.

Och vad är det han sjunger?

  • Det är ”varde ljus” etcetera på arabiska, så där har vi en biblisk referens.

En låt bär titeln ”The Human Compulsion”. Är det en vink till Ayreonskivan ”The Human Equation” (2004)?

  • Haha, definitivt ja! Du är faktiskt den förste som frågat. Inför “The Human Equation” hade jag flera titlar på gång, varav ”The Human Compulsion” var en. Jag snodde båda från Star Trek! Kolla på den här bilden…

Det är rollfiguren Data…

  • Jag tror han kläckte båda titlarna.

Låtarna “Aquatic Race” och “Journey to Forever” får mig att tänka på Queen och Styx, med alla majestätiska körer.

  • Faktiskt är de snarare influerade av Kansas. Låtar som ”Carry on Wayward Son”. Men jag älskar Styx, och Queens influens hörs snarare i låten “Everybody dies”.

I sistnämnda låt finns en rad som säger “The world goes boom”. Är detta influerat av Krokus-låten ”Long Stick Goes Boom”?

  • Haha! [Arjen börjar sjunga på Krokuslåten] En riktigt stygg låt! Jag älskar den låten, men nej, den är ingen influens.

Det är märkligt med en svängig, nästan glad låt som heter ”Everybody dies”.

  • Jag älskar kontraster. Det är som i en skräckfilm där det dyker upp en clown. Då fattar man att nu blir det trubbel! Clownen gör att skräcken blir ännu värre. Eller i Monty Pythons film ”Life of Brian”, där Brian hänger uppspikad på korset och sjunger ”Always look on the bright side of life”. Snacka om kontrast!

Jag har läst att låten ”Into the Ocean” är influerad av Rainbow och Deep Purple.

  • Ritchie Blackmore är min favoritgitarrist nummer ett. Jag gillar allt han nånsin släppt, vare sig det är med Ronnie James Dio, Graham Bonnet eller någon av de andra sångarna. På 70- och 80-talen såg jag Rainbow varje gång de spelade i trakten.

Vad tycker du om Ritchies nya Rainbow?

  • Det är inte min grej. Det är inte alls som när Ritchie spelade med Ronnie och Cozy Powell. Den heliga treenigheten. Du vet, man behöver personligheter, och de finns inte i dagens Rainbow.

Albumets apokalyptiska tema – är det en metafor för Moder Jord?

  • I princip, ja. Det är något otroligt, hur världen har förändrats de senaste tjugo åren, i och med datorernas intåg i allas våra liv. Hur fort det har gått för oss att göra oss beroende av teknologin. Men jag är inte någon fiende till teknologi och utveckling. Det kan mycket väl hända att dagens ungar har lika kul med sina smartphones som jag hade när jag spelade fotboll på gatan eller gick i skivaffärer.

Sjunger du något på skivan?

  • En del hemlig bakgrundssång. När man har de bästa sångarna i världen – en riktig drömlista – känns det överflödigt att jag också skulle sjunga.

Men du har en fin röst…

  • Tack ska du ha, men med folk som Tommy Karevik [Seventh Wonder, Kamelot], Hansi Kursch [Blind Guardian] och Floor Jansen [Nightwish, After Forever] kände jag inget behov av att sjunga själv. Min egen röst sparar jag till en eventuell soloplatta. Min förra soloskiva ”Lost in the New Real” [2012] är faktiskt min favorit av alla album jag har gjort.

Somliga säger att “The Source” är en så tung platta, att den lika gärna kunde ha utgivits som ditt metalprojekt Star One.

  • Skivan är helt klart Ayreons tyngsta, vid sidan om ”Flight of the Migrator”. Men den hade aldrig kunnat vara Star One, för i Star One förekommer inga fioler eller flöjter; inga folkmusiktoner.

Bland gästmusikerna finner man bland andra gitarristerna Paul Gilbert (Mr Big, Racer X) och Guthrie Govan (Steven Wilson, The Aristocrats, ex-Asia) samt Marillions keyboardist Mark Kelly. I vilka låtar spelar respektive musiker?

  • Jag var helkorkad som glömde nämna det på omslaget! Riktigt hemskt, faktiskt. Men Paul gör solot i ”Star of Sirrah”, Guthrie spelar i ”Planet Y is Alive” och Mark är med på ”The Dream Dissolves”. Paul Gilbert var en gitarrist som jag såg upp till under 80-talet. Så snabb och så bra. Guthrie är nog världens bästa gitarrist för tillfället. Det har jag tyckt sedan jag hörde honom i Steven Wilsons ”Drive Home”. Herregud – vem var DET?? Men han är inte bara snabb, utan har en himla massa känsla också. Mark Kellys solo är underbart. Det är inte virtuost, utan liknar snarare Richard Wright i Pink Floyd. Mark spelar på en analog synt, vilket är precis vad jag vill ha.

Då det gäller sångarna undrar jag – var det lätt eller svårt att veta vem som skulle sjunga vad?

  • Jag jobbar i helt motsatt riktning. Först anställer jag sångarna, och sedan skriver jag texter och melodier som passar just dem. Ta till exempel Tobias Sammet [Edguy, Avantasia] – han är ju en typisk alfahanne, så då skrev jag rollen som kaptenen kring hans personlighet.

I fjol släpptes Ayrens första två album (“The Final Experiment” 1995, “Actual Fantasy” 1996) på vinyl. Vad tycker du om släppen?

  • Jag tycker skivbolaget Mascot gjorde ett toppjobb. Väldigt snygg paketering och jag var involverad i alla detaljer.

Kommer flera Ayreon-album att släppas på vinyl?

  • Allihop kronologiskt, men just nu har vi fullt upp med ”The Source”, sedan i september ska vi spela ”The Ayreon Universe” live, och därefter ska jag jobba med en liveplatta, DVD och Bluray, vilket kommer att ta månader. Så nästa vinylskiva kommer nog inte förrän 2018.

Hur känns det inför att Ayreon efter så många år ska livedebutera?

  • Nervöst! Läskigt och häftigt på samma gång. Katalysatorn var “The Live Equation”-showerna där jag såg att min musik fick folk att både skratta och gråta. Jag tänkte att jag MÅSTE göra en hel Ayreon-show. Det blir sexton sångare och tio musiker. Stor ljusshow och två tre låtar från varje album. Så detta ser jag fram emot, trots att jag egentligen hatar att spela live.

Är det hugget i sten att detta blir en engångsföreteelse?

  • Säker kan man aldrig vara. Jag var ”helt säker” på att jag skrivit färdigt om planeten Y, och se hur det gick… Om konserterna i september blir framgångsrika och jag överlever, så kanske det kan bli fler gig. Kanske festivaler? Det enda jag vet säkert, är att det inte blir någon turné.

I år skriver vi 2017. Kunde du ha föreställt dig allt du skulle få vara med om, när du började jobba med ”The Final Experiment” för 23 år sedan?

  • Absolut inte! ”The Final Experiment” hette inte ”The Final Experiment” för inte. Skivan var verkligen mitt slutliga experiment. Mitt band Vengeance hade splittrats, mitt försök att vara kommersiell [soloalbumet ”Pools of Sorrow, Waves of Joy” 1994] hade floppat fullständigt, och jag hade blivit dumpad av min flickvän. Så jag tänkte att nu gör jag en sista platta, som jag skulle kunna visa för barnbarnen i framtiden. ”Titta vad farfar gillade!”. Rock, prog, metal, opera, folkmusik…alltihop på samma skiva. Jag var helt säker på att skivan skulle bli ett misslyckande, och jag hade rätt. Skivbolagen vägrade befatta mig med den. Flera bolag svarade att de visserligen tyckte albumet var jättebra, men att progressiv rock var förbi.

Hur har Ayreon utvecklats sedan den tiden?

  • Hehe…”The Final Experiment” är rätt så fumlig, på sina ställen. Jag hade ingen egen studio och tvingades använda digitala syntar, vilket jag hatar. Ingen kände till mig, så jag kunde inte få de sångare jag ville. Idag lever jag rena lyxlivet.

Har du fortfarande drömmar kring Ayreons framtid?

  • Jag skulle vilja göra en film, men för en bra science fiction-film krävs mycket pengar.

Vilka sångare skulle du vilja jobba med?

  • De sångare som jag växte upp med. Ian Gillan, David Gilmour, Robert Plant, Kate Bush…men de är nog inte tillgängliga. Men ibland går drömmar i uppfyllelse, som när jag fick med Bruce Dickinson [Iron Maidensångaren sjunger låten ”Into the Black Hole” på Ayreonalbumet ”Flight of the Migrator”, 2000].

Vad mer finns i Arjen Lucassens rockärm?

  • Jag har en del musikidéer i huvudet. Vad det blir av det har jag inte en aning om.

Jag läste nånstans att du ibland måste rusa ut ur duschen, för att spela in idéer som dykt upp.

  • Det är i duschen som det händer! Där får jag alla mina musikidéer. Det kanske beror på att man står där, helt utan distraktioner. Jag brukar vanligtvis duscha mellan 20 och 30 minuter.

Ayreon, Star One, Stream of Passion, Guilt Machine, Gentle Storm – vilka av dessa Arjen Lucassen-projekt är det mest respektive minst troligt att vi får se en fortsättning av?

  • Ayreon kommer aldrig att ta slut. Jag skulle mer än gärna göra en till soloskiva. Guilt Machine? Där är musikerna inte tillgängliga längre. Men jag älskar den skivan jättemycket. Star One kanske inte behövs längre. Jag visar ju på “The Source” att den tunga musiken passer bra även hos Ayreon. Gentle Storm har förvandlats till Anneke Von Giersbergens band Vuur, och Stream of Passion har lagt av.

Om du skulle möta någon som aldrig hade hört din musik, vilken låt skulle du då välja för att visa upp vem du är?

  • Det beror på vem det är jag pratar med. Är det ett metalfreak tar jag ”The Day the World Breaks Down” från ”The Source”. Är det en person som varken är särskilt hårdrockig eller proggig, blir det sololåten “Lost in the New Real”. Den är tio minuter hundra procent jag.

Kommer coverplattan ”Strange Hobby” (1996) att få en uppföljare?

  • Det skulle vara kul, även om den förra floppade rejält. Jag vet att du gillar den! Gör jag en fortsättning, så blir det 70-talslåtar. Förra plattan var ju 60-tal.

Slutligen: Är det helt och hållet sant att du aldrig har läst en bok i hela ditt liv?

  • Det är sant och hemskt! I skolan var man tvungen att läsa 30 böcker på vart och ett av språken man läste, men min bror var lärare och hade sammanfattningar av alla böckerna, så jag läste sammanfattningarna istället. Ingen upptäckte någonsin mitt fusk. Min mamma var bekymrad av att jag aldrig läste, så hon tvingade mig att läsa skönlitteratur en halvtimme varje dag. Men jag tappade koncentrationen hela tiden. Jag hade inte alls tålamodet för att läsa. Tyckte mest att bokstäverna dansade omkring på sidorna. Det hela är väldigt synd, för folk säger hela tiden vilken stor upplevelse det är att läsa romaner. Själv har jag på sin höjd läst noveller, typ Edgar Allen Poe.

Lite otippat att en person som skapat sitt eget musiklitterära universum aldrig har läst en roman.

  • Jag vet. Däremot tittar jag på hur mycket film och TV-serier som helst. Varje kväll ser jag på film minst två timmar. Måste ha sett tusentals filmer, vid det här laget.

Daniel Reichberg   

Intervju med ÄNGLAGÅRD av Gunilla Härefelt.


Änglagård bildades i Stockholm sommaren 1991 av gitarristen och sångaren Tord Lindman och basisten Johan Högberg (numera Brand). De satte upp en lapp på väggen till skivaffären Mellotronen där de efterlyste musiker som var intresserade av att spela musik med rötterna i 1970-talets progressiva rock. Keyboardisten Thomas Johnson och gitarristen Jonas Engdegård hörde av sig, och snart anslöt sig även Mattias Olsson på trummor och Anna Holmgren på flöjt. Under 1992 gjorde bandet några spelningar i Sverige och gav ut det kritikerrosade albumet ”Hybris”. Året därpå följde en turné i bl.a. Sverige, Norge, USA och Mexico. Bandets andra album ”Epilog” – även det rosat av kritikerna – släpptes 1994. Änglagård gjorde ett sista framträdande på Progfest i Los Angeles 1994 och kort därefter upplöstes gruppen. Ett livealbum – ”Buried Alive”- gavs ut hösten 1994.

Sedan dröjde det ända till år 2002 innan bandet började spela ihop igen, dock utan Tord Lindman. Man gjorde några spelningar i Europa och USA 2003, därefter var det återigen tyst i flera år. Medlemmarna fortsatte dock att komponera musik.

År 2011 började bandet repa lite mer regelbundet igen, och 2012 gjorde man några framträdanden i Sverige, Portugal, Frankrike och USA. Albumet ”Viljans Öga” släpptes i juni 2012. Under 2013 spelade gruppen tre kvällar i rad tillsammans med The Crimson ProjeKCt i Japan. Albumet ”Prog på Svenska LIVE” spelades in i samband med detta och släpptes 2014. Tord Lindman var nu tillbaka på gitarr och sång.

Under 2013, 2014 och 2015 har bandet turnerat flitigt i bl.a. olika europeiska länder, samt i Japan, Mexico och USA. Medlemmarna har skiftat lite genom åren. Nuvarande medlemmar är: Anna Holmgren – flöjt, saxofon och mellotron, Johan Brand – bas, Tord Lindman – gitarr och sång, Erik Hammarström – trummor och percussion, Linus Kåse – keyboards och saxofon samt Jonas Engdegård – gitarr.


I samband med King Crimsons konsert i Stockholm den 31 september träffade jag Anna, Jonas, Tord och Johan och fick en pratstund med dem.

  1. Änglagård gjorde ju succé under sin världsturné 2015 och är bokade igen på bl.a. kryssningen Cruise to the Edge i februari 2017. Bandet kommer att vara headliner på ROS-fest 2017 och dessutom har det bildats en ny internationell fan-club. Hur kommenterar ni detta?

Ja, det är ju jättekul förstås! Märkligt nog har vi alltid varit större utomlands än i Sverige. En bidragande orsak är framväxten av Internet. Musiken är helt enkelt mer tillgänglig. En annan anledning till att populariteten har ökat är att vi har spelat mycket live på olika festivaler. Då når man ut till nya lyssnare.

  1. Hur går det till när ni komponerar och arrangerar musik?

Ofta går det till så att någon presenterar en musikalisk idé – kanske bara ett tema eller kanske en hel komposition – sedan jobbar vi tillsammans med materialet tills vi är nöjda. Änglagård har en stor fördel i och med att alla medlemmar komponerar. Vi försöker träffas och repa ungefär en gång i veckan.

  1. Det har ju varit tyst från Änglagård långa perioder och sedan har bandet plötsligt återuppstått vid några tillfällen. Vad har du/ni gjort under tiden bandet har legat nere? Egna soloprojekt? Spelat i andra konstellationer? Jobbat med annat?

De viktigaste anledningen är nog att medlemmarna har varit upptagna med andra livsprojekt såsom studier, jobb och familj. Tord har bl.a. jobbat inom filmbranschen och som elektriker, Anna och Johan har båda jobbat inom fotobranschen, Anna är numera flöjtlärare och Johan har jobbat som fritidsledare inom skolan. Jonas har jobbat i databranschen. Flera av oss spelar eller har spelat i andra konstellationer. Johan håller sakta på med ett eget soloprojekt. I detta ingår även Änglagårds oroginal-keyboardist Thomas Johnson. Även Anna har planer på ett soloprojekt så småningom. Både Anna och Johan har tidigare bl.a. jobbat ihop med Thieves Kitchen.

  1. När kommer nya plattan?

Vi har en del nytt material och planerar att gå in i studion våren 2017. Eventuellt kommer en singel att släppas innan det blir ett helt album. Änglagårds första officiella live-DVD spelades in i Norge 2015 och den kommer att ges ut lagom till Cruise to the Edge 2017. Vi kommer även att spela en del ny musik på kryssningen.

  1. Blir det några konserter i Sverige framöver?

När det gäller Sverige så är vi än så länge bara bokade för en konsert i Göteborg den 4 mars (”Musikens Hus Goes Progressive”, i GARF:s regi).

När det gäller utlandet så är det klart med Cruise to the Edge (Florida – Mexico) den 7 – 11 februari, Quebec den 5 maj, ROSfest och Pennsylvania den 7 maj. Vi skulle gärna göra fler spelningar i Sverige om vi får kontakt med en bra arrangör. Även musiker behöver ha betalt för sitt jobb, och det är också viktigt att vi har tillgång till den utrustning vi behöver vid våra spelningar.

  1. Vilka är era främsta musikaliska inspirationskällor?

Tord berättar att han har sina rötter till stor del i den svenska vistraditionen och proggen med artister som Cornelis Wreeswijk, Pugh Rogefeldt, Ulf Lundell m.fl. Han nämner även grupper som Henry Cow som inspirationskälla. Johan har sina rötter i den klassiska hårdrocken men började tidigt att lyssna på progressiv rock genom sina äldre systrars trevliga vinylsamlingar. Han lyssnar framförallt på jazz och progressiv rock, och hämtar inspiration från t.ex. Magma, tidiga King Crimson, John Coltrane och Miles Davies. Anna berättar att hon på 1990-talet lyssnade mycket på bland-band med prog som Johan till stor del försåg henne med. Jonas lyssnade mycket på grupper som King Crimson, Genesis och Yes i tonåren, men har även lyssnat på mycket klassisk musik, från 1700-talet till nutida musik.

  1. Eftersom vi är på en King Crimson-konsert: Vilken betydelse har King Crimsons musik haft för dig/er?

King Crimson har varit en viktig inspirationskälla för oss alla. Konserten var helt fantastisk! Musiken låter fortfarande fräsch och vital, och de tre slagverkarna gav en helt ny dimension till musiken.

  1. Slutligen: Hur beskriver man Änglagårds musik för någon som aldrig har hört er tidigare?

Musiken är elektrisk-akustisk med rockelement och många olika influenser. Det är många tvära kast, men vi strävar efter att övergångarna ändå skall kännas naturliga.


Jag tackar för pratstunden och önskar Änglagård lycka till i fortsättningen!

Gunilla Härefelt

Intervju: Nalle Påhlsson – Royal Mess

Nalle Påhlsson intervjuad av Andy Flash:
Foton från Royal Mess:

Nalle Påhlsson

Varför tog det över 30 år att göra ditt solo album?

– Jag har såklart tänkt på det många gånger genom åren. Jag har nog bara ”tuffat på” och lagt dom tankarna åt sidan. Jag har haft så mycket att göra ändå. Och hade musikbranschen sett ut på samma sätt idag som den gjorde på 80- och 90-talet så hade jag nog aldrig fått chansen att göra en egen platta. – Som frilansande musiker som figurerade bakom bolagens artister så luktade man väl inte pengar direkt ! Idag är det lättare. I stort sett vem som helst kan spela in och ge ut en platta – På gott och ont förstås. Men jag ser det som att det blivit bättre. Man har fått en större artistisk frihet istället för att, som då, när man hade skivbolagsfolk som bestämde mycket, som i sin tur bara tänkte på sina positioner och nästa års bokslut. Jag skjuter en stor salut för Internets genomslagskraft ! Det ska väl även nämnas att en stor anledning till att jag fick ”tummen ur” var att jag slutade dricka alkohol och gjorde en nystart i livet ! Det blev lättare att ta beslut då ! Alkohol är ett gift som även på sikt drar ner både ens självkänsla och självförtroende. Jag reste mej på 9 !

Vilken låt på Royal Mess är den som betyder mest och varför?

– ”See You In My Dreams” som äntligen kommer ut efter nästan 30 år. Jag skrev den med Tommy Nilsson och Nestor Geli 1986 tillägnad min Bror som dog samma år. Låten spelades in av Easy Action (med Tommy Nilsson) och även med Tommy Nilsson som solo-artist. Även med BamBam Boys (med Matti Alfonzetti på sång) och med Frank Ådahl. Alltså i 4 olika versioner. Väldigt många runtikring reagerade väldigt positivt på låten… av någon anledning gavs den aldrig ut. Det kanske var meningen att det skulle bli så här ? Nu är den i alla fall ute i sin ursprungliga och riktiga version.

Hur funkade låtskrivarprocessen till alumet?

– De flesta låtarna på plattan är skrivna av mej och skribenten/musikanten Anders Lundquist som hjälpt mej mycket med texterna. Några låtar har jag skrivit helt själv. Låtarna är en mix av gammalt och nytt. En del av materialet har några år på nacken och en del är nyskrivet. Jag skriver för det mesta med utgångsläge från ett ämne och titel. Innehållet i texten bör spegla det man hör i musiken. Och jag tycker vi lyckats bra med det.

Med ett album i eget namn hur mycket mer bryr du dej om recensioner än med exempelvis Therion?

– Det är klart att man tar det mer personligt med en platta man själv gjort i sitt eget namn. Jag är väldigt glad över att jag hitintills inte sett ett enda negativt ord i någon recension av Royal Mess ! Jag har i vissa fall fått så bra recensioner att jag nästan suttit och gråtit av glädje ! – Samtidigt så tänker jag med ens medfödda ”jante-tankar” att ”Så jävla bra är jag väl ändå inte ? – Näääää” !!! 😀

Som ett stort Kiss fan så kan man ju inte låta bli att fråga om det var aktuellt med en Kiss cover på plattan. Isåfall vilken ?

– Nej, inte till plattan, men när det sen blir live så tänker jag nog ta upp ”Cold Gin”. Även om jag inte dricker längre så älskar jag låten ! Den är ju skriven av min största idol i KISS – Ace Frehley – och Gene´s sånginsats på den är helt fantastisk !!!

Vilka band har du genom åren tackat nej till att bli medlem i?

– Heavy Load ! – Faktiskt ! – 1983-84 och Easy Action (tror jag) 1986 Dom ville i alla fall att jag skulle åka med på turnén efter jag var med på plattan ”That Makes One”. Men då hade jag redan tackat ja till att åka med det årets stjärnskott Tone Norum. Sen hoppade ju Kee Marcello av och bandet la ner efter ett tag…..Så det var väl rätt beslut antar jag.

Nalle Påhlsson2

Under din långa karriär så har du lirat ihop med många i Sverige eliten. Vilka favoriter har du?

– Allt har varit lärorikt och kul att spela och turnéra med, men att spela med sina idoler smäller givetvis högst: Mats Ronander, Sanne Salomonsen, Mikael Rickfors och Pugh Rogefeldt måste nämnas !!! Pugh lyssnade jag på redan som 10-åring så det var ofta jag fick stora flashbacks där på scenen med honom !

Vilka 3 album du spelat på är dina favoriter?

– ”That makes one” (Easy Action) ”Ground Zero” (Vindictiv) och Royal Mess såklart !

Vad tror du redan nu blir den stora skillnaden på nästa album?

– Den kommer definitivt att gå i samma stil. Jag anser att det är så man bygger en bra grund för ett band, och det är sån här ”straight-forward-rock” som kommer mer eller mindre automatiskt ur mej. Och det ska man väl dra nytta av ?

Vilka skulle du vilja skriva med och vilka skulle vara drömgästerna på album nr 2?

– Låtskrivandet kommer nog också att gå i samma anda med Anders Lundquist, men jag är öppen för förslag från andra och kanske kommer jag på någon mer att ta in i teamet (?)

Gäster kommer det att bli fler – alla mina polare och kollegor kunde inte få plats på den nuvarande, så jag har redan pratat med ett par av dom som jag vill ha med på nästa, bl a Magnus Henriksson från Eclipse, en fantastisk gitarrist ! Och Ja ! – Mina polare och kollegor från alla mina år i musikbranschen är mina drömgäster !


Vem skulle du helst vilja göra en duet med. Paul Stanley, Ace Frehley, Peter Criss eller Gene Simmons?

– Jag tror definitivt det skulle bli Ace Frehley ! Det skulle bli grymt roligt ! Både han och jag skrattar mycket ! Han verkar se på världen med mycket humor – som jag själv också gör ! Vi skulle ju faktiskt kunna bilda en duo, och med tanke på bandet Alcazar så kunde vi ju kalla oss för ALKIZAR !!! 😀

Det går rykten om att Kiss skall till Sverige nästa år. Hade det varit en stor dröm att få öppna på dessa spelningar?

– Det skulle ju vara oerhört kul ! Måste kolla om jag har nån bra kontakt som kan få in mej där för då ska jag ta med mej min yxbas och min punisher och få dom signerade av Gene – så jag kan sälja dom dyrt sen ! 😀

Hur ser planen ut för 2016?

– Januari startar med 20 spelningar med Therion i Europa. Vi har även några gigs inplanerade inför sommaren. Med Royal Mess så verkar det bli en festivalspelning och jag hoppas på mer såklart. Vi får se vad som händer. Det är alltid lite spännande att man inte riktigt vet vad som komma skall ! 🙂

Tillägg gärna att min platta är inte bara en platta !

Den är även en personlig seger för mej. På alla vis !!!


Tack !



Andy Flash November 2015


Royal Mess

Nalle Påhlsson´s Royal Mess –

Intervju med Nad Sylvan

Foto: © Conny Myrberg
Intervju med Nad Sylvan
av Karl-Göran Karlsson



För några veckor sedan släpptes gitarristen Steve Hacketts dubbel-CD med titeln ”Genesis Revisited II”. Steve var själv en av de framträdande medlemmarna i Genesis-sättningen på 70-talet och detta alster är delvis en nostalgisk återblick på denna epok men även ett försök att göra om delar som Steve själv inte var riktigt nöjd med. På den nya skivan medverkar en stor del av de artister som idag är verksamma inom genren Artrock eller Progressive Rock. Bland dessa finns flera svenskar och här är sångaren Nad Sylvan från bandet Agents of Mercy kanske den mest framträdande. Han sjunger på hela tre spår på skivan.

Hur började ditt samarbete med Steve Hackett, d v s hur kom det sig att du fick möjligheten att medverka på skivan?

Ja, ibland kan jag undra själv hur det egentligen gick till. Men jag tror det hela började med att jag hade lärt känna Winfred Völklein som bland annat ligger bakom Night of the Prog-festivalen vid Loreley-klippan i S:t Goarshausen, Tyskland och som även är promotor för band som kanadensiska Musical Box (det kanske mest kända Genesis tribute-bandet). Han rekommenderade mig för Steve för att han kände till Unifaun-plattan (KG:s förtydligande: Den underbara skivan från 2008, skriven och producerad i Genesis-anda av Nad och kollegan Bonamici). Jag träffade Steve och Winfred Völklein för tre år sedan på Loreley-festivalen men det minns inte Steve säger han nu. Det var i samband med min första konsert med Agents of Mercy. Men jag kan förstå Steve – han måste ju ha träffat massor av fans och andra musiker genom alla år och det är omöjligt att komma ihåg varje individuellt möte. (KGs kommentar: Jag är också en av alla dessa anonyma fans. Jag träffade Steve och fick några ord med honom på musikpuben Dingwalls i Camden Town i London sommaren 1979).  Jag märker själv problemet nu när jag och Agents of Mercy börjar bli lite mer kända. Fans kan komma i drivor och prata snabbt med en och det finns inte en chans att komma ihåg exakt vem man mött efteråt. Och jag var egentligen bara ytterligare ett ansikte för honom på den tiden. Han fick Unifaun-skivan av mig men den försvann uppenbarligen. Fast för några månader sen fick han en ny och han har också lyssnat på den. Så, jag blev alltså rekommenderad av Winfred för Steve’s tour manager som sen ringde upp och frågade om jag ville komma över och träffa Steve och sjunga in några spår och kanske eventuellt turnera med honom.

Hur kändes det att få det samtalet?

 Ja, det kändes overkligt. Och någon vecka senare så ringde Steve mig, nån gång på förmiddagen då jag låg och sov. Surrealistiskt på något sätt. Plötsligt pratar man med en av sina absoluta hjältar här i livet, och som dessutom vill ha med mig i sitt band. Då blir man ju alldeles…ja, vad skall man säga? Och då hade han ju ännu inte hört Unifaun-skivan. Han hade ju bara hört några spår med Agents of Mercy. Så jag åkte över 16 maj och träffade honom. Jag spenderade en hel dag med honom och Roger King. Jag sjöng igenom några olika låtar och jag tror vi helt enkelt kollade om personkemin fanns där. Jag tror att de hade bestämt sig redan innan vi träffades att de ville ha med mig som sångare. Ja, så gick det till. Allt bara kom på något sätt! Jag sjöng in låtarna hemma hos mig och skickade iväg dem till Roger. Vad som är speciellt kul just nu är att vi blivit goda vänner och pratar med varandra i telefon varje vecka.

Men var det inte en hel del jobb även i studio i England?

Nej, faktiskt ingenting. Han har bara en liten studio skall du veta. Det var inget stort pådrag alls. Vi betade av olika låtar och kände efter på tonarter och så, om min röst skulle passa. Sen bestämde sig Steve ganska snabbt för vilka låtar jag skulle sjunga. Och det fick jag reda på strax efter jag varit där.

Jag får intrycket att Steve är lite perfektionist precis som hela Genesis var på 70-talet. Den här plattan liksom föregångaren ”Genesis Revisited I” (utgiven 1996) bär ju perfektionistiska drag så jag inbillade mig att det var mycket omtagningar och remixar innan Steve blev nöjd. Var det inte så även i dina låtar? Eller satt allting direkt?

Jag kan inte riktigt svara på det. Jag vet ju att Steve har jobbat väldigt länge med gitarren på ”Chamber of 32 doors”,  speciellt på introt där. För egen del brukar jag lägga sång i några olika varianter på låtarna och sen lyssna på vilken av dem som har mest liv i sig. Ibland kan det rent av bli så att man klipper ihop flera delar eftersom man kan vara olika nöjd med delar av de olika varianterna av låten. Sen kan jag säga att jag hade stor frihet att tolka de här låtarna som jag ville. Exempelvis prövade jag med olika körarrangemang på både ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”.

Jo, jag märker ju att det finns en del nya arrangemang även om Steve är väldigt trogen originalarrangemangen måste jag ändå säga.

Ja, exempelvis på ”Eleventh Earl of Mar” har jag i det lugna partiet i mitten experimenterat lite med nya kör-arrangemang. När Steve fick höra det så ringde han upp mig genast och sa att ”det där skall vi behålla, det där var bra!”. Det var ju väldigt kul och det gjorde att jag även vågade göra en del liknande grejer på ”Musical Box”. Det kändes bra att få göra ett eget avtryck på inspelningarna, inte bara genom leadsången.

Men du har väl satt ett rejält avtryck på skivan genom att vara med på så många som tre låtar? Du har väl fler låtar än någon av de andra sångarna som anlitats, eller hur?

Har jag det? Ja, kanske det.

Jag tänkte just fråga om hur själva låtvalet gick till. Jag fick intrycket att ni som gästmusiker hade en del inflytande där. Exempelvis såg jag att Steve själv skrev att Steven Wilson fick sjunga sin egen favoritlåt med Genesis; ”Can-utility and the coastliners”. Och John Wetton hade ju tidigare sjungit ”Afterglow” vilket då också blev ett givet val på denna platta. Var det inte så även för dig?

Nej. Det var Steve som ville att jag skulle sjunga in just de här tre låtarna. Först fick jag väl egentligen frågan om jag kunde sjunga bara ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”. Men i samma veva skickade jag en demoinspelning där jag sjöng ”Chamber of 32 doors”. Det spelades in till ett annat projekt. Det var Dave Kerzner som ville att jag skulle sjunga den. När Steve hörde den inspelningen så gillade han den så mycket att jag fick frågan att sjunga den även här. Så hade jag inte skickat den demon så hade det bara blivit två låtar för mig.

I det sammanhanget undrar jag om du har några speciella favoritlåtar med Genesis?

Ärligt sagt så är det jättesvårt att peka ut favoriter. Den första platta jag lyssnade på var ”The Lamb lies down on Broadway” och det är nog den jag gillar mest. Skall jag plocka låtar därifrån så är det nog ”The Lamia” som sticker ut men det definitivt starkaste partiet är skarven mellan ”Fly on a Windshield” och ”The Broadway Melody of 1974”. Hela detta suggestiva rytmpaket, de fantastiska harmonierna och den attityd som Gabriel har – ja, det är helt magnifikt! Det är kombinationen av alla olika musikaliska element här som gör att det är det absolut starkaste jag hört med Genesis.

Du nämnde just Gabriels attityd och inlevelse. Jag skrev i min recension av plattan att jag hade lite problem (nåväl, tämligen marginella) med sånginsatserna som jag inte alltid tyckte gjorde rättvisa åt den energi och inlevelse som Gabriel hade. Däremot kände jag inte motsvarande problem med låtarna där Phil Collins brukade sjunga. Hur kommenterar du det?

Ja, det ligger kanske något i det men samtidigt så får det ju inte heller bli så att man gör en rak kopia av originalet. Så, på den kommande turnén gäller det ju att få till en balans så att man inte gör alltför mycket våld på den sång som så många ”gamla” fans är så att säga inkörda på. Man måste på något sätt närma sig själva kärnan hos originalsången. Man kan inte experimentera för mycket här för då riskerar det att gå väldigt snett. Och i den meningen är kanske Gabriels sång den svåraste att ”förvalta”.

Men hur viktigt tycker du själva sångpartierna är i Genesis musik jämfört med det instrumentala? För egen del kan jag faktiskt tycka att många rent instrumentala partier är väl så bra som de som dessutom innehåller sång.

Jag måste säga att – och då tror du kanske att jag skojar – jag har aldrig varit överförtjust i att sjunga. Det har aldrig varit så att jag ställt mig upp och skrikit ”Jag älskar att sjunga och det är mitt liv!”. Jag älskar musik och jag älskar att tolka musik på olika sätt. Jag kan precis som du ibland tycka att de instrumentala bitarna är mycket intressantare än de vokala bitarna. Jag började sjunga för att jag började skriva låtar och någon måste ju sjunga låtarna. Jag har aldrig haft någon önskan att bli någon stor sångare.

Men jag får intryck att du också har något teatraliskt över dig, d vs en ambition att utföra lite mer än bara sång på scenen. Är det inte så?

Jo, jag spelade teater som ung och har alltid haft en vilja till teatraliska uttryck. Jag var ”klassens clown” och jag har alltid fjantat mig och spelat Allan. Allt det där ligger i min natur som person. För mig handlar det om uttryck väldigt mycket och att våga ta ut svängarna. Jag tillhör den grupp av människor som gillar sånt.

För att återgå till själva inspelningen så undrar jag om du har träffat många av de andra musikerna som deltar på plattan? Var det någon mer än Steve och Roger som du faktiskt spelade med?

Nej, jag träffade faktiskt inte någon av dom. Inte under själva inspelningen. Den försiggick under väldigt lång tid och varje musiker hade uppenbarligen sin egen avskilda dialog med Steve och Roger. Det var likadant för Roine Stolt och hans insats på plattan. Han spelade in sitt gitarrsolo hemma och skickade till Steve. När det gäller mig själv så inser jag också att jag kom in väldigt sent i inspelningsprocessen så det han inte bli så mycket dialog kring det hela med Steve och andra musiker.

Men ni hade väl i alla fall ett gemensamt releaseparty? 

Jo, det är riktigt och där träffade jag ju många av de andra som medverkar.

Du nämde Roine , jag undrar om hans insats är begränsad till ”The Return of the Giant Hogweed”?

Ja så är det.

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hans bidrag på denna låt. Hade inte väntat mig den typen av solo han gör där.

Nej, Roine medgav att han chansade lite där. Han har ju en väldig förkärlek för Wah-wah-pedalen och här utnyttjar han den till max. Han har börjat använda den mer och mer, även under Agents of Mercy-gigen. Vissa älskar det här men andra gör det inte. Men jag tycker det är ballt.

Jag får erkänna att jag behövde lite tillvänjning. I början tyckte jag det lät märkligt men efter ett tag började jag tycka att det faktiskt låter helfestligt. En stor portion bluesgitarr insprängt i denna gamla klassiska låt. Ett riktigt rejält ansiktslyft som ändå inte förstör låten.

En helt annan fråga: Hur är det med övriga låtar på plattan – vilka tycker du är bäst framförda där?

Ja, jag måste säga att jag är överlägset mest förtjust i ”The Lamia” med Nik Kershaw. Han sjunger den så vansinnigt bra och hans röst passar så bra till just denna låt. Men jag vet också att det finns väldigt många olika åsikter om detta. Det är verkligen intressant att även om så många förenas i detta gemensamma musikintresse så finns det ändå så otroligt stora skillnader i vad man sen tycker om och inte tycker om. Kanske beror det på att jag själv är sångare och förstår svårigheterna med just genomförandet av sången. Jag kan sätta mig in i vad Nik har att göra och jag kan kanske också märka kvaliteter i sången som kanske inte andra uppfattar eller lägger så stor vikt vid.

Vad gäller övriga låtar så är det svårt att plocka ut något speciellt för det mesta är ju väldigt bra gjort. Om det är något som sticker ut speciellt så är det valda delar av ”Supper’s Ready” och även ”Dancing out with the moonlit knight”.

På den sistnämnda kanske jag själv har lite svårt för sånginsatsen.

Nja, han (Francis Dunnery) gör verkligen så gott han kan. Sen är det ju som du säger inte lätt att axla manteln efter Peter Gabriel. Den här låten har man ju hört så många gånger med Peter (det är på något sätt en del av en själv) så jag förstår verkligen om en del kan reagera negativt om det är någon annan som sjunger. När det gäller min egen sångstil så kunde jag ha gjort mina insatser annorlunda. Jag har egentligen mera en bakgrund i att sjunga soul men jag insåg på något sätt att den sångstilen inte passar alls i detta sammanhang. Så man har fått anpassa sig till uppgiften, det har man verkligen. Jag har faktiskt fått lite kritik för att jag närmast desperat försöker låta som Peter Gabriel men då har man inte riktigt förstått det här med att man ändå inte kan avvika för mycket från originalet. Som sagt, man har ju växt upp med den här musiken och man vill ju ändå försöka förmedla samma typ av känsla. Så, det kommer rakt från hjärtat och man kan knappast beskriva det som att jag bara försöker planka originalet. Jag är bara en tolkare av originalet och influerad utav det.

Det här med att jag hade lite svårt för sånginsatserna var bara en första känsla, sen vande jag mig snabbt och kan nu tycka att det mesta är näst intill lika bra sjunget som på originalen.

Jo, allting är gjort med varsamhet och utan att göra våld på den känsla som fanns i originalen. Har pratat mycket med Steve om detta. Om hur man valde låtarna och hur de skulle genomföras.

OK, men det är väl då dags att gå in på lite mer i detalj just dina låtar på plattan. Låt oss börja med ”Chamber of 32 doors” som ju är inledningsspåret. Det måste ju verkligen kännas hedrande att få öppningsspåret, eller hur?

Ja verkligen och det visste jag inte om! Hade inte en aning om att det skulle bli öppningsspåret.

Det jag noterade först här var ju ett nytt intro här på akustisk gitarr. Jag tycker det är fantastiskt bra gjort.

Ja, jag tycker det är hans starkaste sida, alla dessa partier på akustisk gitarr.

Den här låten är ju en av de tyngsta och allvarligaste rent textmässigt bland Genesis-låtarna. Den handlar om det svåra att välja väg i livet. Väldigt dyster och tung stämning på låten och jag vet att jag själv påverkades rejält när jag lyssnade på den i ungdomsåren (då det här med vägval i livet verkligen ledde till tunga funderingar). Var texten viktig för dig eller var det främst musiken som betydde något?

Det var absolut låten som betydde mest för mig. Jag har aldrig fördjupat mig så mycket i texterna på ”The Lamb”. Tycker bara de är flummiga. Har aldrig riktigt förstått storyn och det är många andra som har sagt samma sak. Jag föll framförallt pladask för musiken. Numera har man förstått mera av texterna, åtminstone i vissa delar av plattan som den här.

Men du skall veta att när jag själv skriver så känns det mera viktigt hur orden ligger i munnen än vad de egentligen betyder. Så i den meningen kan jag förstå Peter Gabriel och hans sätt att sätta text till låtarna.

Jo, Peters sätt att leka med orden i sångerna är ju symptomatiskt där. Speciellt hans förkärlek för att använda ord som låter likadant men som betyder något annat. Vi har ju exemplet i ”Dancing with the moonlit Knight” och på ”The Lamb” finns ju otaliga andra exempel. Det bästa är kanske ”Caryl Chessman sniffs the air and leads the parade, he know, in a scent he can bottle….”  (d v s här antyder han att den dödsdömde ju egentligen var ”innocent”. Genialiskt! Samtidigt som man betänker att man tog livet av honom i gaskammare).

Visst. Och sen finns det många andra exempel på låtskrivare som skriver helflummiga texter men där de ändå passar så bra till musiken. En sådan är ju Jon Andersson i Yes. Hans texter är ju verkligen helskruvade

Men, om vi återgår till låten ”Chamber of the 32 doors, den har du alltså gjort förut?

Jo, den gjordes i ett annat projekt där Dave Kurzner bad mig sjunga den. Han är även med och spelar keyboards på ”Supper’s Ready” på den här skivan. Han brukar jobba mycket med Simon Collins (Phil Collins’ son) som också är med och sjunger på skivan. Dave bad mig sjunga den här men han gillade faktiskt inte den så mycket. Han klagade på vissa delar av min sång. Så jag sjöng in den igen och då var han nöjd. Men när till slut projektet blev färdigt så fanns inte låten med, märkligt nog. Samma version hörde Steve Hackett och han älskade den! Jag tror nog att Dave känner sig lite skamsen just nu (skämt åsido).

Så har vi då ”The Musical Box” som nästa låt. Just den låten är väl inte någon stor favorit hos mig men den har icke desto mindre element som jag tycker mycket om. Särskilt slutet med det fantastiska orgelkompet och sången i höga register. Det var väl ett krävande sångparti, eller hur?

Absolut. Men låten som sådan har heller aldrig varit någon favorit. Exempelvis när jag såg tribute-bandet The Musical Box göra låten i London för några år sen så passade jag faktiskt på att gå på toaletten (!). Men just slutmomentet är fint och det absolut bästa med låten (inklusive Tony Banks mästerliga komp på orgel i partiet med texten ”..and I have been waiting here so long”). Det här kopplade Genesis exempelvis ihop jättefint med ”The Lamb lies down on Broadway” på ”Second’s Out”-plattan. Jo, när man kommer upp i det här partiet där jag sjunger ”touch me, touch  me” kommer man upp i ett sångregister som jag sällan befinner mig i. Jag är ju barytonsångare och har egentligen svårt med liknande partier. Men jag känner att jag fixar det i alla fall. Hela partiet från ”she’s a lady..” och framåt är jag väldigt nöjd med. Där har jag också fått in något eget med ett litet nytt körarrangemang.

Sen har vi då ”Eleventh Earl of Mar” och den tycker jag ju passar dig alldeles perfekt.

Vad kul att höra! Själv tycker jag faktiskt att jag ligger på gränsen till för högt i tonläget. Det var faktiskt liknande tendenser på vissa av låtarna på ”Unifaun”-plattan också. Men det kanske trots allt låter bra även om jag får anstränga mig.

Jag har redan nämnt att jag är mer nöjd med sånginsatserna (inte bara från dig) vad gäller Phil Collins låtar än motsvarande låtar där Peter Gabriel sjunger. Finns det något mer att säga om det?

Det är en rätt så svår fråga. Faktiskt kan jag tycka att Phil har en mer melodisk och vacker röst än Peter. Dessutom förmedlar han någon sorts magiskt sagoberättarkänsla som jag gillar väldigt mycket. Men Gabriel hade ju andra kvaliteter, inte minst det visuella och teatraliska på scenen och den enorma inlevelsen i sången. Så visst finns det stora skillnader som kan ha betydelse för hur man tolkar sångerna. Men faktiskt håller jag nog dem som lika bra båda två, på var sitt sätt.

Nu fick du tre låtar att sjunga på skivan men hur blir det med den stundande turnén nu? Får du sjunga fler låtar då? Inbillar mig att du nog är bra sugen på det.

Jo, det får jag. Naturligtvis beroende på att inte alla gästmusiker kommer att vara med på turnén. Men Gary O’Toole kommer ju att vara med och det är väl inte vågad gissning att han kommer att sjunga de låtar som han gör på plattan. Så, visst, det kommer ju att så småningom finnas fler inspelningar där jag sjunger andra låtar eftersom det ju kommer att spelas in live-versioner och DVD-er från den kommande turnén.

 Ja, då är det väl dags att diskutera den kommande turnén i lite mer detalj. Den börjar komma på plats med bokningar som allteftersom läggs ut på bland annat Steves websida. Men än så länge har jag inte sett några bokningar i Norden och i Sverige. Hur är det med det – blir vi så lyckligt lottade att även Sverige får spelningar?

Jodå, det blir Skandinavien. Men jag vet inga datum ännu. Men jag vill inte gå in på det i detalj ännu för då inte datumen är satta så kan jag ju egentligen inte säga så mycket. Turnén kommer att sträcka sig över nästan hela 2013 och jag vet inte alls när som de skandinaviska spelningarna kommer att läggas. Vi börjar turnén med ”Cruise to the Edge”-kryssningen tillsammans med Yes och andra band (bl a Saga, Tangerine Dream, UK, Carl Palmer band) i slutet av mars (25-31 mars).

Jo, jag tänkte just fråga om detta evenemang (se Det låter ju som något alldeles fantastiskt – en riktig dröm för fans av progressive rock med 70-talsrötter. Det här är ju naturligtvis något man absolut skulle vilja åka på men vad jag kan förstå så kommer den ”vanlige” musikfantasten knappast att ha råd med dylika utsvävningar. Kostnaden inklusive flygbiljetter från Europa kommer lätt upp över 10 000:- så jag undrar lite grand vad ni egentligen kommer att få för publik? Välbärgade amerikaner? Kommer de överhuvudtaget att lyssna på er?

Jo, jag kan känna mig rätt kritiskt till ett dylikt arrangemang. Men det är faktiskt utanför min kontroll. Helt plötsligt ser jag bara att den här bokningen kommer. I mitt fall är det nog bara att s a s ”tacka och ta emot”. Men visst känns det kluvet att tänka att den stora massan av fans inte kommer att få någon möjlighet att vara med.

 Frånsett det här lilla frågetecknet så måste jag säga att jag verkligen unnar dig att få vara med om det här under nästa år som ju måste bli en sorts höjdpunkt på din artistkarriär. Jag kommer givetvis att följa detta noggrant, inte minst när ni så småningom landar på svenskt eller nordisk mark.

För att lämna det, jag känner att jag vill höra lite mer om Unifaun-plattan: Jag är fortfarande förundrad över att inte Steve kände till den sedan tidigare. Där finns ju bland annat en låt som heter ”ReHacksis” och som jag tycker väldigt mycket om. Den är ju nästan är mer Hackett-lik än någonting annat. Kan du berätta lite mer om detta underbara lilla stycke?

Steve gillar verkligen denna låt, det har han sagt så här nu i efterhand. Ursprunget till låten kom från min fd kompanjon Bonamici som hade två teman som vi bygger låten kring. Sen fick jag sitta och programmera upp arrangemanget och lägga på bland annat gitarrerna. Jag gillar låten mycket och tycker kanske att den och ”Quest for the last virtue” är det två starkaste låtarna på skivan. Vi lade ner så mycket jobb på denna platta. Till exempel låten ”Mr. Marmaduke and the minister” tog nio månader att färdigställa!

En sista fråga: Den här plattan ser ju ut att ha sålt skapligt bra (skuttade upp till 11:e plats på brittiska albumlistan för att sedan sjunka ner igen rätt snabbt) så den fick ju viss publicitet, utan tvivel. Men det är ju svårt att hoppas på mycket mer för den här typen av musik är ju inte direkt vad som säljer idag. Förmodligen var det en massa gamla Genesis-fans som vaknade till liv och köpte den nya plattan. Har egentligen svårt att tro att den hittade några nya fans. Men vad är egentligen din syn på framtiden för den här typen av musik (och då talar jag om ny musik) som bygger mycket på inspirationen från 70-talets progressiva rock?

Jag ser rätt så ljust på framtiden. För ett par veckor sedan (1 november 2012) var jag på Bryggarsalen i Stockholm på konserten med The Flower Kings. Det var jättemycket folk och konserten som sådan var strålande.  Jag känner att genren i sig verkligen inte är död, den är snarare vitalare än någonsin sen 70-talet. Det är mycket tack vare Internet som gör det lätt att hitta all ny spännande musik. Sen är jag själv kanske lite dålig på att lyssna på all denna nya musik, får jag erkänna. När man är så pass engagerad i egna projekt så finns helt enkelt inte så mycket tid för eget förutsättningslöst lyssnande. Men det går i vågor, det finns perioder då jag lyssnar mer.

Angående genrens status så delar jag den känsla du uttrycker. Det finns väldigt gott om ny musik och nya giganter inom detta fält. Såg exempelvis Mikael Åkerfelt från Opeth svinga fanan högt för Prog i senaste numret av Classic Rock presents Prog. Så visst lever genren.

Förresten – apropå ny musik och nya band – hur är nu planerna för Agents of Mercy? Får du plats med detta nu när hela nästa år ser ut att vara uppbokad? Det känns som att det finns risk för en lång paus.

Det finns faktiskt material för att gå in i studio ganska snart men det är som du säger svårt att riktigt hitta tiden för det just nu och i den närmaste framtiden. Det är inte bara jag som är upptagen nästa år. Även Roine är ju ute på turné större delen av 2013. Så skall jag vara ärlig så dröjer det förmodligen till 2014 innan nästa platta med Agents of Mercy kommer. Men det är tämligen säkert att det blir nya skivor.

Det låter jättebra. OK, med det får jag tacka för ett väldigt intressant samtal. Jag önskar verkligen lycka till inför nästa år som ser ut att bli något alldeles fantastiskt för din del.

Tack själv!


Intervjuare: Karl-Göran Karlsson

Foto: Conny Myrberg




Intervju med Midge Ure, Ultravox

Intervju med Midge Ure / Ultravox
av Daniel Reichberg

”English version below”

Sångaren/gitarristen James Ure föddes i Cambuslang, Skottland 1953. I unga dagar vände han bakochfram på smeknamnet Jim, och Midge var född. Ett första genombrott skedde med pojkbandet Slik; senare stod Rich Kids, Thin Lizzy, Visage och framför allt synthpionjärerna Ultravox på dagordningen. Ure är även känd för att ha medkomponerat ”Do They Know It’s Christmas” och arrangerat Live Aid 1985. Nyligen släpptes briljanta ”Brilliant”, den klassiska Ultravox-sättningens första nya album på 28 år. I oktober återvänder Ultravox till Sverige, och 15:e juni 2012 anropar Midge Ure Göteborg.

Albumet ”Brilliant” låter väldigt mycket som klassiska Ultravox. Gjordes detta med flit, eller kom det sig naturligt?

Det kom sig fullständigt naturligt. Jag tror inte vi skulle kunna göra det med flit, utan det här är ett sound som dyker upp automatiskt när vi fyra spelar ihop. Jag har ju spelat många gamla Ultravoxlåtar under mellanåren, antingen akustiskt, med solobandet eller med orkester, men det är bara när Ultravox samlas som det faktiskt låter som Ultravox.

Annars hade man kunnat tro att ni ville behaga de gamla fansen.

Hade vi försökt behaga fansen så hade det blivit en enda röra! Jag kommer att tänka på vad bilmagnaten Henry Ford sa. Han sa att hade han lyssnat på alla råd om hur bilar ska byggas, då hade det slutat med att han återuppfann hästen!

På vad sätt har ni förändrats under de 25 åren ifrån varandra?

Jag anser mig ha blivit en bättre låtskrivare, och så tycker jag att Billy Currie [klaviatur, viola] har utvecklats massor som musikskapare och arrangör. Det var riktigt häftigt att få över hans musikbakgrunder, och så skrev jag text och melodi på helt andra sätt än Billy hade föreställt sig låtarna.

Skrev ni på det sättet även på den gamla tiden?

Förr låste vi in oss hela bandet i en replokal i veckor, tills det började komma ut bra material, men det är omöjligt idag, då Warren Cann [trummor] bor i Kalifornien, Billy i London och jag och Chris Cross [bas, klaviatur] bor i Bath.

Kunde du föreställa dig att det skulle bli ett nytt Ultravox-album?

Nej. Absolut inte! I många år var Ultravox en del av min uppväxt. Visserligen en härlig och intressant del, men ändå historia. Inte ens när vi samlades för att turnera 2009 fanns det på radarn. Men efter en tid blev vi nyfikna. Kunde vi skapa ny musik, lika fräsch och livfull som den gamla? Hade vi fortfarande gnistan? Jag tycker vi har lyckats skapa musik som är precis up-to-date med vad som görs idag.

Hur kommer det sig att samtliga låttitlar består av endast ett ord vardera?

Varje låt hade en ettordig arbetstitel, och när vi skulle göra omslaget, tyckte vi det var snyggt att behålla titlarna så, rent designmässigt. Det är alltså en fråga om grafik mer än någonting annat.

Dags för historisk tillbakablick. Du är bland annat känd för att ha tackat nej till en plats i Sex Pistols. Var hade Midge Ure varit idag om han istället tackat ja?

Hahaha…den var svår! Var är grabbarna i Sex Pistols idag? Var Sid Vicious är vet vi ju alla. Steve Jones och Paul Cook har väl lagt av? Den ende som håller igång med musiken är John Lydon och jag är som han. Föds man med den här passionen är musik inte något man bara håller på med ett tag och sedan lägger av. Det blir ens öde att hålla på så länge man lever. Men det är möjligt att jag hade haft det enklare för mig ifall jag haft Sex Pistols på meritlistan.

Istället hamnade du en period i Thin Lizzy.

Jag och Phil Lynott lärde känna varandra redan i början av 70-talet. Jag älskade verkligen tidiga Thin Lizzy, då bandet var en trio. Jag såg dem i Glasgow på deras första turné, då de var förband till Nazareth. Thin Lizzy var mycket, mycket bättre än Nazareth. Senare i London sprang jag på Phil igen, vi blev polare och så ringde han från USA när de behövde en blixtsnabb ersättning, eftersom Gary Moore hade hoppat av.

Håller du med om att Ultravox var rätt pretentiösa under din första tid i bandet?

Ja, till en viss grad. Men jag tycker de flesta band är rätt pretentiösa. Det kan handla om arrogansen hos Liam Gallagher i Oasis, eller pretentioner på vårat sätt. Vissa tycker fortfarande vi är pretentiösa och pompösa! Men jag tror man måste ha en viss sorts ego för att klara sig i musikbranschen.

Jag har alltid haft svårt att förstå era texter. Vad handlar ”The Thin Wall” om, exempelvis?

Den handlar om den väldigt sköra tråden mellan sans och galenskap. Om hur lätt det är att dansa på gränsen och glida fram och tillbaka. Men egentligen är de flesta av mina gamla låtar mest ett målande med lyriken. Ena textraden behöver inte ha någon koppling till nästa. Ta bara ”Reap the Wild Wind” – den handlar verkligen inte om någonting alls! Så man ska nog inte analysera texterna alltför mycket.

Är det likadant med din lyrik numera?

Numera är mina texter mycket mer personliga. Andra kanske finner dem vaga, men för mig är de berättelser ur mitt liv.

Jag läste i en intervju om hur du på 80-talet tittade ut över publiken och såg hur hälften av det manliga klientelet tagit över din look med trenchcoat och sylvass mustasch. Kan man säga att Ultravox var visuella förebilder för den nyromantiska popkulturen?

Jag vet inte riktigt det. Vår image var vad vi kallade ”dead men’s clothes”. Vi åkte runt till Röda Korset och loppmarknader och köpte upp dödsbon, som vi sedan hade på oss.

Var ni frestade att klä er på det sättet även nu?

Absolut inte! Vi var väldigt bestämda på att göra det här på ett värdigt vis, och inte försöka spela unga rockgudar med supersnygga brudar i våra videor.

Är det med stolthet du ser tillbaka på tiden som medkompositör till Band Aid-singeln ”Do They Know It’s Christmas” 1983 och initiativtagare till den globalt direktsända välgörenhetsgalan Live Aid 1985?

Jag skulle ljuga om jag förnekade det. Vid tillfället kunde man inte ana hur stort det skulle bli. Vi gjorde något som kändes rätt, och så blev det monumentalt. Vi löste naturligtvis inte världssvälten, men vi ändrade människors attityder till välgörenhet. Så även om nu ”Do They Know It’s Christmas” inte är kronan på min musikkärriär, så är den ändå en stor höjdpunkt för mig som människa.

Så – vilka är då ditt livs musikaliska höjdpunkter?

Hhmmm…klurigt. Men om jag ska ta tre stycken i kronologisk ordning, så måste jag börja med när jag gick med i Ultravox. Det var ett djupt deprimerat Ultravox jag gick in i. De hade förlorat såväl sångare som gitarrist, de tyngdes av stora skulder och inte en jävel trodde på dem. Men när vi kopplade in instrumenten och började föra oljud…fullkomligt ljuvligt! Sedan får jag nämna spelningen på Live Aid, att framträda inför så oerhört många människor. Men några av de största tillfällena har skett i det tysta. Som när jag och Eric Clapton satt på ön Montserrat i Karibien och spelade gitarr tillsammans. För mig som hade vuxit upp med Claptons musik var det enormt stort. Eller då jag satt i en studio och fick lyssna på Japan-musikern Mick Karn när han excellerade på bas.

Slutligen – vilken är den allra bästa Midge Ure-låten?

Där väljer jag ”All Fall Down” från sista skivan jag gjorde med Ultravox innan mitt avhopp 1986.  Albumet ”Uvox” är en enda röra och visar upp ett band som faller samman, men i ”All Fall Down” lyckade vi samla oss tillsammans med folkmusikbandet The Chieftains i en väldigt enkel och kraftfull folksång. Men jag måste också säga att nya albumet ”Brilliant” troligen är den bästa samling låtar jag någonsin skrivit.


Singer / guitarist James Ure was born in Cambuslang, Scotland in 1953. In younger days he reversed the nickname of Jim and Midge was born. A first breakthrough came with the boy band Slik; later, Rich Kids, Thin Lizzy, Visage and above all synth pioneers Ultravox ruled the agenda. Ure is also known for having co-composed ”Do They Know It’s Christmas” and organized Live Aid in 1985. Recently Ultravox released brilliant ”Brilliant,” the classic Ultravox-lineup first new album in 28 years. In October Ultravox return to Sweden; June 15, 2012, Midge Ure phones Gothenburg.

 The album ”Brilliant” sounds very much like classic Ultravox. Was this done on purpose, or did it come naturally?

It came out perfectly natural. I do not think we could do it on purpose, but this is a sound that pops up automatically when the four of us play together. I’ve played many old Ultravox songs over the years, either acoustically, with my solo band or with an orchestra, but only when Ultravox gather it actually sounds like Ultravox.

Otherwise, one could have believed that you would want to please the old fans.

 Had we tried to please the fans, it would have been a total mess! I remember what Henry Ford once said. He said that had he listened to advice on how cars should be built, then he would have reinvented the horse!

In what ways have you changed in the 25 years apart?

 I believe I have become a better songwriter, and I think Billy Currie [keyboards, viola] have developed lots as a musician and arranger. It was really cool to get his music backgrounds sent, and writing lyrics and melodies in completely different ways than Billy had imagined.

Did you work like that in the old days?

In the past, we locked the whole band in a rehearsal room for weeks, until good material started coming out, but that’s impossible today, when Warren Cann [drums] lives in California, Billy in London and I and Chris Cross [bass, keyboard ] live in Bath.

Could you imagine that there would be a new Ultravox album?

 No. Absolutely not! For many years, Ultravox was part of my upbringing. Certainly a beautiful and interesting part, yet history. Not even when we gathered to tour in 2009, this were on the radar. But after a while we became curious. Could we create new music, as fresh and vibrant as the old one? Did we still sparkle? I think we have managed to create music that is just up-to-date with what is being done today.

How is it that all the song titles consisting of only one word each?

 Each song had a one word working title, and when we would do the album cover, we thought it was neat to retain the titles so, purely in terms of design. It is thus a matter of graphics more than anything else.

Time for a retrospective. You’re known to having turned down a job with the Sex Pistols. Where would Midge Ure have been today if he had accepted?

Hahaha … that’s a difficult one! Where are the guys in the Sex Pistols today? Where Sid Vicious is, we all know. Steve Jones and Paul Cook are out of the business, aren’t they? The one still in music is John Lydon and I’m like him. If you’re born with this passion, music is not something you just hold on for a while and then quit. It is one’s destiny to hold on as long as you live. But it is possible that it would have been easier for me if I had the Sex Pistols among my merits.

Instead you ended up with Thin Lizzy for some time.

I met Phil Lynott back in the early 70’s. I really loved the early Thin Lizzy, when the band was a trio. I saw them in Glasgow on their first tour, when they were the opening act for Nazareth. Thin Lizzy was much, much better than Nazareth. Later in London I ran into Phil again, we became friends and he called from the U.S. when they needed a quick replacement, as Gary Moore had left the band mid-tour.

Was it hard to step into virtuoso Gary’s shoes?

I did not even try! Gary was truly a hero, whom I saw in the band Skid Row when he was still a teenager. It would have been ridiculous of me to even try to play like him, so instead I kept myself in the background and let Scotty Gorham play all the complex parts. There was no question of Thin Lizzy as a permanent solution for me, because I was going home to England to join Ultravox.

Do you agree that Ultravox were somewhat pretentious during your first time in the band?

 Yes, to a certain degree. But I think most bands are pretentious. It can be the arrogance of Liam Gallagher of Oasis, or pretensions in our way. Some still think we’re pretentious and pompous! But I think you have to have a certain kind of ego to survive in the music industry.

I have always found it difficult to understand your lyrics. What is ”The Thin Wall” about, for example?

 It’s about the very fragile thread between sane and insane. About how easy it is to dance on the edge and slide back and forth. But actually, most of my old songs a canvas of words. One line does not necessarily connect to the next. Take ”Reap the Wild Wind” – it’s really not about anything at all! So you probably shouldn’t analyze the lyrics too much.

Is it the same with your poetry nowadays?

 Today my lyrics are a lot more personal. Others may find them vague, but for me they are stories from my life.

I read in an interview about the 80’s, that you looked out over the audience and saw half of the male clientele having your look with the trench coat and sharp moustache. Can it be said that Ultravox were visual role models for the neo-romantic pop culture?

I really don’t know. Our image was what we called ”dead men’s clothes.” We went around to the Red Cross and flea markets and bought estates, which we wore onstage.

Were you tempted to dress in that way today as well?

 Absolutely not! We were very determined to do this in a dignified way, and not try to play young rock gods with super hot babes in our videos.

Is it with pride that you look back at your time as co-composer for Band Aid single ”Do They Know It’s Christmas” 1983, and initiator of the global charity gala Live Aid in 1985?

I would be lying if I denied it. At the moment, you could not have imagined how big it would be. We did what felt right, and it became monumental. Obviously, we didn’t solve world hunger, but we changed people’s attitudes to charity. So even if ”Do They Know It’s Christmas” isn’t the pinnacle of my career in music, it will remain a major highlight for me as a person.

So – what are your life’s musical highlights?

Hhmmm … tricky. But if I’m going to take three pieces in chronological order, I have to start with joining Ultravox. It was a deeply depressed Ultravox that I joined. They had lost both singer and guitarist, they were burdened in debt and not a bastard believed them. But when we plugged in our instruments and started to make noise … absolutely lovely! Then I’d mention the gig at Live Aid, appearing before so very many people. But some of the biggest occasions have taken place in silence. Like when I and Eric Clapton sat on the island of Montserrat in the Caribbean and played guitar together. For me, who had grown up with Clapton’s music, this was enormous. Or when I sat in a studio and got to listen to Japan musician Mick Karn when he excelled on bass.

Finally – what is the very best Midge Ure song?

I’d say ”All Fall Down” from the last album I did with Ultravox before leaving in 1986. The album ”UVOX” is a mess and displays a band falling apart, but in ”All Fall Down” we successfully gather ourselves together with folk band The Chieftains in a very easy and powerful folk song. But I must add that the new album ”Brilliant” is probably the best collection of songs I’ve ever written.

Daniel Reichberg

Intervju med Jonas Reingold

 Intervju med Jonas Reingold
av Daniel Reichberg


Inför SLOTTSSKOGEN GOES PROGRESSIVE 2012 har Daniel Reichberg samtalat med basisten/låtskrivaren JONAS REINGOLD om The Flower Kings och Slottsskogen, men också om Karmakanic, 3rd World Electric, Reingold Records och en och annan låtstöld.

Sedan comebacken i våras har Flower Kings hunnit med två spelningar. Hur tyckte du de gick?

Inför Sweden Rock Festival i juni var det rätt så nervigt, eftersom vi hade en helt ny trummis [tyske Felix Lehrmann], men det gick över förväntan. Nu känner jag mig väldigt trygg; det här kommer att gå som en dans. Loreleifestivalen i Tyskland gick också bra, men Sweden Rock är bättre organiserat. Roine Stolt behöver tid för att småpula inför gigen, halvrepa så att säga. Det fick han inte på Lorelei.

Hur kändes det att stå på scenen med Tomas Bodin och Hasse Fröberg, efter nära fem års åtskillnad?

Vid det laget kändes allt som vanligt igen. Däremot var det lite pirrigt vid mötet i november 2011, då vi bestämde oss till hundra procent för att köra igen.

Din låt ”Rising the Imperial” på nya albumet ”Banks of Eden” tycks närmast religiös. Är det en riktig tolkning?

Den har inget traditionellt kristet eller buddhistiskt budskap eller så, men jag återkommer ofta till texter om människans förankring till något större. Människan är förbannat bra på att stirra sig blind på bästa jobbet för att ha råd med bästa bilen och bästa sommarstugan, när det optimala kanske är att gå utanför dörren, sätta sig på en stol och titta på solnedgången.

På bonusdisken bidrar du med ”Going Up”. Vad finns att säga om den?

A celebration to life! Jag hade med mig fem låtar till inspelningen, vi tyckte ”Rising the Imperial” passade bra som avslutning på riktiga albumet, och så hamnade ”Going Up” på bonusskivan. De övriga tre låtarna ligger hemma i byrålådan. Roine har säkert tio timmar låtar som ligger och väntar i gömmorna, och ibland händer det att vi plockar upp något först efter flera år.

Finns det exempel på detta på ”Banks of Eden”?

Ja, ”Pandemonium” är en gammal låt som Roine presenterade för oss i Agents of Mercy, men vi diggade den inte alls. Så Roine gick hem och filade på låten, och plötsligt var den kanon! Ibland räcker det med att ändra lite smått i melodin eller texten och så hör man att där är låten.

Hur funkar det i övrigt – kommer Roine med färdiga demos på låtar, eller har ni andra möjlighet att påverka?

O ja, vi har stora möjligheter att påverka, även om Roine kommer med färdiga demos. Ta till exempel ”For the Love of Gold”, som Roine hade skrivit helt färdig, men som var väldigt olik den version som nu finns på skivan. Tomas hade nämligen ett intro på lager som visade sig passa ypperligt, och så vävde vi in flera andra Tomasgrejer under låtens gång.

Har Bamse stämt er för att Tomas snor ledmotivet i sitt solo?

Ha ha ha, man får faktiskt spela parafraser på gamla kända låtar, det är helt okej! Jazzmusiker gör sånt för jämnan.

Berätta om Reingold Records.

Det började med att jag och Roine jobbade med [fusionprojektet] 3rd World Electric, och efter ett tag började vi spåna på hur vi skulle få ut skivan. Jag bestämde mig för att starta skivbolaget och Roine tyckte det var helt okej. Först var det tänkt att jag bara skulle ge ut egna grejor på Reingold Records, men så hade Lalle Larsson [keyboardist i Karmakanic och Agents of Mercy] precis blivit klar med sin första soloplatta, och han ville gärna ge ut den genom mig. Sedan har både Hasse Fröberg & Musical Companion och Johan Randén kommit med skivor på bolaget. Det är skönt att vara sin egen dräng. För varje ny skiva är bolaget startklart, alla kontakter är tagna.

Är Karmakanic på gång med något nytt?

Vi håller just nu på och mixar en live-DVD från RosFest i USA. Den är filmad med fem kameror och riktigt bra ljud. Sedan kommer kanske en ny platta 2013. Jag skriver jämt små snuttar som jag spelar in på mobilen och ibland är det sånt som man sedan kan göra låtar av.

Är Karmakanic-låten ”Cyberdust From Mars” direktsnodd från ”I Breathe” av Alexander Bard-projektet Vacuum?

Ha ha ha… ”I Breathe” var ju väldigt populär på 90-talet, men jag snodde den inte medvetet. Men det var någon som nämnde likheterna, så jag gick hem och lyssnade, och det var ju jävligt likt. Så där gör jag jämt, snor från andra låtar utan att veta om det. Karmakanic-låten ”At the Speed of Light”, innehåller exempelvis en del som är misstänkt lik ”Motherless Children” av Transatlantic.

3rd World Electric – har ni något mer på gång?

Definitivt. Både jag och Roine tycker att första skivan blev lite väl slickad, så nu ska vi göra en skitigare, rökigare platta i 70-talsfunkig stil. Vilka blåsarna blir vet vi inte än, men Morgan Ågren spelar trummor och så är det jag, Roine och Lalle.

Kommer ni att spela live?

Ha ha ha…alltså…he he he…kanske eventuellt håller vi precis på att förbereda ett gig någonstans i Sverige. Det skulle möjligen kunna ligga till på det viset!

The Flower Kings har ju spelat på Slottsskogen Goes Progressive förut, för exakt tio år sedan. Vad minns du av det giget?

Mitt tydligaste konkreta minne är vilket skönt groove vi fick till när vi repade ”Stardust We Are” under soundcheck. Det där var ju den tiden då vi spelade hela ”Stardust” live. Jag har alltid gillat Slottsskogen och jag är väldigt glad att ni är tillbaka där ni höll till förr.


Vad förväntar du dig den artonde augusti?

Jag hoppas det blir varmt väder och att det kommer mycket folk som visar Felix hur kul vi kan ha det i Sverige! Vi spelar gamla låtar, men också två eller tre från ”Banks of Eden”.

Någon hälsning till publiken?

Kom med ert bästa humör och er största plånbok, för vi kommer att ha mycket merchandise att sälja!

Slutligen – vilket är progrockens bästa album?

Ojojoj…jag hatar sådana frågor! Men ska jag ta med en skiva till en öde ö blir det Yes ”Tales From Topographic Oceans”, som jag tycker är en väldigt modig skiva. Många framgångsrika band trillar i fällan att försöka tillfredsställa fansen med enkla hitlåtar, men det gjorde inte Yes.  De drog igång med den där jättekonstiga texten och mitt i alltihop ett fruktansvärt kärvt Steve Howe-solo. Skulle en marsmänniska komma till jorden och fråga vad progrock är för något, då skulle jag spela upp ”Tales”.