Caligula’s Horse – In Contact

Det australienska bandet Caligula’s Horse var en ny trevlig bekantskap för mig på den progressiva metal-scenen. Plattan ”In Contact” är deras femte skivsläpp sen debuten år 2011. Bandet som startades av gitarristen Sam Vallen och sångaren Jim Grey har stadigt ökat i popularitet i hemlandet och har på sistone också turnerat en hel del i Europa tillsammans med storheter som Opeth, Anathema och Pain of Salvation och minsann gjorde dom inte ett nedslag även på Night of the Prog-festivalen i år. Jag måste nog säga att bandet verkar ha inspirerats ganska mycket av samtliga tre sistnämnda band så jag är rätt säker på att de kan hitta fans inom samma ProgMetal-sfär. Just den här blandningen av Metal och lite lugnare melodisk rock med en hel del keyboard-komp lockar mig mycket mer än band med mer typisk Metal-inriktning.

Musiken präglas ganska mycket av snygg sång och njutbara gitarrslingor så man märker Sams och Jims inflytande ganska starkt i musiken. Sången är dock inte alltid helt ren så där finns kanske en del att finslipa. Ett litet udda inslag är återkommande talkörer i flera av låtarna (fast visst har man hört det förr i Metal-sammanhang). På tal om udda: Låten ”Inertia and The Weapon of The Wall” är ingen egentlig sång utan en helt sanslös recitation av en text som i varje fall jag inte finner någon som helst mening i. En massa gallimatias som bara har ett underhållningsvärde i det mycket teatraliska uppläsandet tillsammans med demonröster i bakgrunden. Mycket udda måste jag säga.

Flera av låtarna har gitarrslingor som sätter sig i huvudet på en, exempelvis den potentiella hitlåten ”The Hands Are The Hardest” samt låten ”The Cannon’s Mouth”. Låten ”Love Conquers All” är en annan kort skön låt som med sin släpande långsamma takt och de underbara kompande mellotron-körerna utmärker sig lite extra. Fast bäst gillar jag dock de lite längre låtarna ”Songs for No One”, ”The Cannon’s Mouth” och final-låten ”Graves”. I den förstnämnda gillar jag särskilt de lite udda tonartsbytena i refrängen (som inleder låten) och det lugna partiet efter drygt 5 minuter. Sen måste jag måste säga att när det två sistnämnda låtarna kommer (vilka också är de två sista låtarna på plattan) så lyfter plattan till höga nivåer och det blir riktigt, riktigt njutbart. Här spelar de ut både ösiga och lugna partier på ett mycket smakfullt sätt och det funkar riktigt bra tillsammans. I ”The Cannon’s Mouth” är inledningen mycket tydligt inspirerad av Opeth och stämningen byggs upp på ett spännande sätt under hela låten. Och sen har vi återigen det här med tonartsbytena i refrängen – så himla snyggt! Gitarrspelet på denna låt är också oerhört inspirerande. Det enda tråkiga med låten är slutet som är oväntat torftigt. Men som om inte detta vore nog så kommer kanske plattans bästa låt i slutet i den hela 15 minuter långa ”Graves”. Den smyger stämningsfullt igång med väldigt sköna gitarrtoner innan tempot går upp lite mer. Men låten är sen oerhört varierad och fin även om den på sätt och vis kretsar kring ett speciellt gitarrtema som återkommer då och då och som avslutar låten i ett riktigt crescendo med improvisationer kring just detta tema. Det här är ProgMetal när den är som bäst! Trots farten och fläkten i låten finns även flera avbrott med mer lågmäld men likafullt harmonisk musik. Särskilt snyggt är Sams gitarrpartier, både lugna och tunga, samt den Haken-inspirerade stämsången efter cirka 6 minuter.

Det verkar finnas god återväxt i ProgMetal-genren. Mycket bra.

Caligula’s Horse – In Contact
InsideOutMusic

1 Dream the Dead
2 Will’s Song (Let the Colours Run)
3 The Hands Are the Hardest
4 Love Conquers All
5 Songs for No One
6 Capulet
7 Fill My Heart
8 Inertia and the Weapon of the Wall
9 The Cannon’s Mouth
10 Graves

The Band

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Black Country Communion – BCC IV

Ett av årets mest emotsedda album för undertecknads del är här och för ovanlighetens skull så  blir alla de högt ställda förväntningarna som en lång väntan innebär uppfyllda. Nåja, kanske inte alla, men långt mer än vanligtvis. På de tidigare albumen tycker jag ibland Glenn Hughes har tagit lite för stor plats. Inte så konstigt kanske med en sådan enorm och fantastisk sångröst. Men det är inte det som har stört mig. Det som har gnagt en aning är att det emellanåt har låtit för mycket som Glenn Hughes Band än ett homogent sammansatt band om Black Country Communion. Det är i och för sig en av riskerna som finns när man sätter samman en så kallad ”supergrupp”. När de nu efter fem år gör ”comeback” så skulle man kunna tro att det låter forcerat och splittrat på grund av meningsskiljaktigheter och stora egon. Inte då. Så här sammansvetsat och harmoniskt var det länge sedan man hörde en grupp av denna kaliber vara. Förmodligen beror allt detta, samt höjningen av kvalitén på låtarna, på att Joe Bonamassa och Glenn Hughes skrivit all musik tillsammans istället för var för sig. Att sedan inspelningen komprimerades till sju intensiva dagar och att båda de andra medlemmarna Jason Bonham och Derek Sherinian är superrutinerade gör naturligtvis sitt till. Samtliga medlemmar har fått mer utrymme vilket också har stor betydelse. Sherinians keyboard och orgel ger musiken ett större omfång och Bonham mullrar på bakom trummorna som aldrig förr. Bonamassa levererar ett fantastiskt gitarrspel skivan igenom och får emellanåt leka Jimmy Page medan Hughes återigen leverera en enastående sånginsats. Glenns sång känns mer anpassad till musiken än tidigare vilket har en stor betydelse för helhetsintrycket. Han tar i från tårna när det blir kraftfullt och visar upp en själsfull sida när tempo dras ned. Han har ett imponerande register den karln.

Skivan inleds med tungt riffande Collide som sätter tonen direkt och man märker att det inte bara är Bonamassa och Hughes i bandet utan Sherinians klaviatur binder samman alla till en enhet. Efterföljande Over My Head bjuder på en rejält medryckande refräng innan The Last Song for My Resting Place tar vid och visar upp bandets bredd. Eller, snarare visar upp Bonamassas briljans. En oerhört snygg låt med keltiska tongångar och enda spåret med Bonamassa på sång. Jag blir förvånad om inte denna letar sig in i gitarristens soloset framöver. De tungt gungande Sway och The Crow ramar in femte spåret The Cove som visar upp en mörkare och allvarligare sida av bandet en framförallt Glenn Hughes. Wanderlust är albumets längsta spår men också albumets snyggaste spår. En svepande låt med flera olika utseenden där en vacker pianomelodi och en stark refräng är grogrunden för att nå målet men innan härligheten tar slut så har Bonamassa levererat skivans kraftigaste glödande solo. Efterföljande Love Remains är både hjärtskärande och värmande medan Awake sticker ut med skivans coolaste riff innan avslutande When the Morning Comes summerar hela upplevelsen som är BCC IV. Om Led Zeppelin är en ständig nämnare i Black Country Communions musik så får jag nu smak av Free när bandet bjuder in till en färgfylld avslutning.

Bandets fjärde giv är utan tvekan också deras starkaste. De känns mer som ett band nu än tidigare och låtarna hänger snyggt samman då variationen är tydligare men den röda tråden lättare att hitta. Om det fanns några spänningar mellan medlemmarna innan så är de som bortblåsta nu. Black Country Communions fjärde är ett av årets bästa album utan tvekan.

Black Country Communion – BCC IV
Mascot Records

1. Collide
2. Over My Head
3. The Last Song for My Resting Place
4. Sway
5. The Cove
6. The Crow
7. Wanderlust
8. Love Remains
9. Awake
10. When the Morning Comes

http://www.bccommunion.com/
https://www.facebook.com/bccommunion

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Kaipa – Children Of The Sounds

Ett ursnyggt naturromantiskt omslag (av Thomas Ewerhard) pryder det nya alstret från Kaipa, en platta som fått namnet ”Children Of The Sounds”. Det här är bandets åttonde album sen nystarten 2002 och räknar man alla album sen starten på 1970-talet kommer man upp i hela 13 album. Sättningen i bandet har inte ändrats sen de senaste albumen så man får säga att de uppvisar en imponerande stabilitet för att vara i den här branschen. Naturligtvis är det fortfarande Hans Lundin som står säkert vid rodret och styr skutan med van hand och med genomarbetade kompositioner. Hans keyboards ligger som en tät väv rakt igenom alla låtarna plus att han dessutom serverar en uppsjö av solon och sedvanliga sprittande trudelutter. Återigen finns det en massa sköna drag av folkmusik här och där och till detta bidrar även gästsolisten Elin Rubinsztein på violin. Som om inte detta räckte så kryddas de fem långa låtarna på plattan med alldeles lysande instrumentala insatser från Per Nilsson på gitarr och Jonas Reingold på bas och inte minst Morgan Ågren på trummor. Den sistnämnde ger låtarna ett förnämligt driv och flyt utan att han för den skull flyter ut i en massa onödiga solon och konstigheter. Och sist men definitivt inte minst måste man säga att de vokala inslagen från Patrik Lundström och Aleena Gibson är ovanligt lyckade på denna Kaipa-platta. Jag har varit lite kritisk genom åren till deras lite skarpa och skrikiga sjungande men jag tycker nog att de denna gång lagt större fokus på de gemensamma harmonierna och det gillar jag verkligen. Stämsången är tidvis alldeles fenomenal. Båda två visar också att de verkligen var och en också kan sjunga stämningsfullt och vackert (t ex i ”Like A Serpentine”).

Bästa låten på plattan är nog den långa ”Like A Serpentine” (förresten, alla 5 låtarna är långa!) som handlar om en cykeltur någonstans i närheten av Uppsala. Helt enkelt en fin hyllning till det vackra svenska landskapet som faktiskt är tillgängligt och öppet för oss alla. Det som jag speciellt gillar med denna låt är att den musikaliskt verkar ha rötter ända tillbaka till 70-talets Kaipa. Jag känner så väl igen element i musiken som tilltalade mig redan då och som jag fortfarande tycker är så fina. Just denna låt har också en väldigt vacker grundmelodi som snabbt sätter sig. Efter cirka 3 minuter kommer också ett otroligt vackert instrumentalt parti, låt vara med lite körsång i bakgrunden. Symfonisk rock (om jag vågar uttrycka mig så) när den är som bäst! Men jag måste säga att även om denna låt gjorde starkast intryck på mig så är övriga låtar näst intill lika njutbara. Det är alltså hög klass rakt igenom vilket man inte direkt är bortskämd med. Skall man nämna ytterligare någon låt så är det ”On the Edge of New Horizons” vars inledning är så härligt Yes-influerad (Patriks och Aleenas stämsång låter verkligen som Jon Anderson!) och där Patriks sång lite senare klättrar så skönt fram och tillbaka mellan dur- och molltonarter. Och till sist, de underbara folkmusiktonerna efter drygt 4 minuter in i låten! Underbart!  

Kan detta vara deras bästa platta hittills? I alla fall snudd på. Rekommenderas varmt!

Kaipa – Children Of The Sounds
InsideOutMusic

1 Children Of The Sounds
2 On The Edge Of New Horizons
3 Like A Serpentine
4 The Shadowy Sunlight
5 What’s Behind The Fields

http://www.kaipa.info/

https://www.facebook.com/Kaipa.music

 

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Steelheart – Through Worlds Of Stardust

Det roliga var att jag nyligen såg filmen Rock Star (2001) på TV. Ni vet den med Mark Wahlberg och som bygger lite löst på Tim ”Ripper” Owens intåg i Judas Priest under andra halvan på 1990-talet. Det är Steelheart som står för större delen av soundtracket där.

Steelheart består idag huvudsakligen av den briljante sångaren Miljenko Matijevic som även spelar gitarr och producerar skivan. Även om plattan öppnar med den bästa Led Zeppelin-pastischen jag hört på länge (sorry Black Country Communion) så är det framförallt balladerna som imponerar här. Lyssna bara på Lips of rain men framförallt den makalöst vackra With love we live again. Definitivt en av årets bästa låtar om ni frågar mig.

Produktionen är väldigt crispy samtidigt som den är luftig och välmixad. En otroligt snygg och stark platta som inte har något bäst-före-datum. Tidlös hård rock med andra ord!

Gillar ni Rival Sons, Black Country Communion och liknande kommer ni att älska denna skiva!!

Favoritspår: för många att nämna men balladen With love we live again berör mig lite extra.

Steelheart – Through Worlds Of Stardust
Frontiers Music Srl

1. Stream line savings
2. My dirty girl
3. Come inside
4. My world
5. You got me twisted
6. Lips of rain
7. With love we live again
8. Got me running
9. My freedom
10. I´m so in love with you

https://www.facebook.com/OfficialSteelheart/

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Gudars Skymning – V

På fjolårsalbumet Till Detta Var Jag Nödd Och Tvungen lade grabbarna i Gudars Skymning sig till med lite mer tyngd i gitarriffen. Detta uppmärksammade jag i min recension och uppmanade dem att utforska detta mer till nästa album. Nu är uppföljaren här och min önskan har till min glädje slagit in. Inte för att deras tunga bluesbaserade och jordnära sjuttiotalshårdrock var/är speciellt dålig. Nej utan för att de Iommi-osande riffen som kryddades med en smula svenska folkmusikmelodier visade sig passa bandet väldigt bra och ge dem en någorlunda särprägel i en annars välbefolkad genre. Mina tankar förs fortfarande osökt mot Abramis Brama och mest kommer jag att tänka på Karlshamnstrion Faith men Gudars Skymning låter trots allt som sig själva. På nya albumet V så bjuder de på långa böljande låtar där just tyngden tar dem mot ett mer doomorienterat sound medan deras progressiva sida gör att låtarna inte går i stå. Dessutom bjuder de på lite enklare svängigare stunder vilket också förhöjer underhållningen. Jag trivs som fisken i vattnet med Gudars Skymning nya inriktning och fortsätter utvecklingen som åt detta håll så har vi inte hört det bästa från bandet ännu.

Gudars Skymning – V
Transubstans Records/Record Heaven

  1. Orloks Boning
  2. Mars Makalös
  3. Rakt Ut I Mörkret (Olycksfågel Del II)
  4. Egyptologens Gåta
  5. Allman
  6. Hjärtats Ödemark
  7. Vid Vansinnets Berg
  8. Soppan
  9. Angbands Hålor

http://www.gudarsskymning.se/
https://www.facebook.com/gudarsskymning/
https://soundcloud.com/transubstans-records/gudars-skymning-mars-makalos

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Sparks – Hippopotamus

Min och bröderna Maels väg har korsats några gånger genom livet. Första gången var 1979 då Beat the clock var en mindre hit. Därefter diggade jag Music that you can dance to 1986. Sedan var det Walk down the memory lane 1989. 1995 släppte de några techno-trance singlar som jag gillade lite. Därefter tystnad fram tills nu. (de har fortsatt men inte nått till mina öron vill säga)

Sparks bildades runt 1970 och har således en lång historia bakom sig. Sångaren Russel Mael är idag 68 år men det hörs inte. Han låter precis som han alltid har gjort. Brodern Ron (med den lilla roliga mustaschen och den halvgalna minen) har hunnit fylla hela 72 år. Detta är dock inget som hindrar dem att släppa samma crazy pop som de alltid gjort. Det låter väldigt mycket 1970-tal om denna produktion som de står för själva. Tre singlar har redan släppts från detta album – Hippopotamus, Edith Piaf och What the hell is it this time?  De låter som typiska Sparks-låtar i mina öron. Musiken är lite svår att beskriva om ni inte hört dem förut. Det låter lite bowie-glammigt, lite kabaret och lite pop i en enda mix. Musiken är oftast byggd på pianoackord.

Allting låter dock snyggt och välgjort och gillar man dem sedan tidigare finns det ingen anledning att bli besviken. Det känns som tiden stått stilla. Denna skiva skulle lika gärna kunna vara gjord 1978 typ. Inga flirtar med moderna ljud överhuvudtaget. Kanske inget jag själv kommer att lyssna på så mycket men kul att de låter så vitala fortfarande ändå. Respekt!

Favoritspår: Edith Piaf

Sparks – Hippopotamus
BMG/Infectious

1.Probably Nothing 1:21
2.Missionary Position 4:18
3.Édith Piaf (Said It Better Than Me) 4:32
4.Scandinavian Design 4:10
5.Giddy Giddy 3:10
6.What the Hell Is It This Time? 4:03
7.Unaware 3:54
8.Hippopotamus 3:47
9.Bummer 3:58
10.I Wish You Were Fun 4:04
11.So Tell Me Mrs. Lincoln Aside from That How Was the Play? 4:00
12.When You’re a French Director” (featuring Leos Carax[2]) 2:45
13.The Amazing Mr. Repeat 2:59
14.A Little Bit Like Fun 3:57
15.Life with the Macbeths 4:12

https://www.facebook.com/sparksofficial/

http://allsparks.com/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

 

The Quireboys – White Trash Blues

Många band borde aldrig ha kommit på idén att spela in ett coveralbum. Vissa band gör det ändå och lyckas helt okej. Få band gör det så bra så att man undrar om det verkligen är covers eller bandets egna låtar. The Quireboys tillhör definitivt den senare kategorin. De har tagit en paus från sin pubrock och har nu istället gett sig i kast med att spela in en radda klassiska blueslåtar. Resultatet heter White Trash Blues och är ett medryckande och vibrerande bluesrockalbum som inte på något sätt störs av att det är just covers vi lyssnar till. Bandet har verkligen lyckats sätta sitt sound och personliga prägel på låtarna. Stor del i detta har naturligtvis sångaren Jonathan Spike Gray. Det spelar nog ingen roll vad han sjunger så gör hans hesa stämma att det låter som just The Quireboys. Men det märks att också de övriga medlemmar i bandet verkligen brinner för detta projekt. Guy Griffin och Paul Guerins gitarrer glöder lika bra var för sig som tillsammans, Keith Weirs inspirerande orgelspel ger en härlig dynamik medan rytmsektionen Nick Mailing (bas) och Dave McCluskey (trummor) håller musiken samman och i rullning på rätt spår. De sätter alltihop i rejäl gungning direkt med Muddy Waters Cross Eyed Cat och vi får redan här stifta bekantskap med inlånade Lee Vernon (Pearl Handled Revolver) på munspel. Ett ypperligt tillskott till bandets sound och oumbärlig för skivan som helhet. Man skulle kunna tro att de i många fall avskalade originalen skulle blir svåra att göra något nytt med men när man hör britternas version på John Lee Hookers speciella Boom Boom så inser man att så inte är fallet. Det är kanske svårt att ta just en sådan låt till en ny nivå men de ger helt klart låten en ny musikalisk kostym utan att tappa låtens grundbultar. För det är precis det Quireboys har gjort. De har tagit låtar som ligger dem själva varmt om hjärtat och gjort dem till sina egna. Skivan White Trash Blues är ett ypperligt bevis på hur man skall göra covers och blir på köpet en härligt rockig bluesfest som det är oerhört svårt att sitta still till. Kort och gott ett måste för både Quireboys- och bluesfans att ta del av.

The Quireboys – White Trash Blues
Off Yer Rocka Recordings

1. Cross Eyed Cat
2. Boom Boom
3. I Wish You Would
4. Take Out Some Insurance
5. Going Down
6. Help Me
7. Shame Shame Shame
8. I’m Your Hoochie Coochie Man
9. Leaving Trunk
10. I’m a King Bee
11. Walking the Dog
12. Little Queenie

https://www.quireboys.com/
https://www.offyerrocka.com/

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Barndoom med Snömannen – Kråksånger och rävspel

Ur den vuxnes perspektiv kan nog den här skivan inte ses som annat än ”en kul grej”, en kitschig kavalkad barnlåtar i heavy metal-tappning à la Black Ingvars. Men nu är ju inte plattan ämnad åt medelålders gubbar, utan snarare deras barn eller barnbarn. Och tagen för vad den är, bringar ”Kråksånger och rävspel” flera glada leenden och på sina håll rätt så överrumplande musikupplevelser. ”Alfabetsresan” blir riktigt läcker i metaltappning. ”Brallorna ramlar ner” passar kanon med blastbeats. ”Sjörövar-Fabbe” och ”Styrman Karlsson” blir ypperliga som piratrock, medan ”Olyckans sång” är som gjord för growlad ilskenmetal. ”Var nöjd med allt vad livet ger” och ”Rövarnas visa” känns dock väl krystade i stålhård krossartappning.

Snowy Shaw har massor med erfarenheter från akter som King Diamond, Mercyful Fate, Therion, Dimmu Borgir och Dream Evil. Nu får han ännu en underkategori – barnmetal – att sätta upp på sitt CV.

Barndoom med Snömannen – Kråksånger och rävspel
BMR music

1. Kiss & Bajs (Knut Med Skämtlynnet)
2. Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger
3. Alfabetsresan
4. Min Hatt Den Har Tre Kanter
5. Kung Louie (Apans Sång)
6. Blommig Falukorv (Blodig Farlig Kor
7. Brallorna Ramlar Ner (Den Som Inga
8. Ska Vi Byta Grejer?
9. Idas Sommarvisa (Du Ska Inte Tro De
10. Sjörövar Fabbe
11. Styrman Karlsson (Han Satte Foten I
12. Olyckan
13. Rövarnas Visa

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Walter Trout – We’re All in This Together

Det är svårt att tro att vi för bara några år sedan svävade i ovisshet om vi skulle få något mer Walter Trout album. Han låg för döden med levercancer och ingen visste hur lång tid han hade kvar. Men han fick en transplantation och en andra chans. Albumet Battle Scars (2015) som han släppte efter att ha svävat mellan liv och död behandlar denna kamp tydligt och är ett av de mest känsloladdade bluesalbumen jag har tagit del av. Huvudpersonen själv säger att han spelade in den skivan med tårarna bokstavligen rinnandes nedför kinderna. Två år och ett lysande livealbum senare är herr Trout tillbaka med nytt material och om det fällts några tårar denna gång så är det förmodligen av glädje. Han har lagt allt det tråkiga bakom sig, blickat framåt och samlat ihop en massa vänner för att sätta de nyskrivna låtarna på pränt. Albumet We’re All in This Together är en uppsluppen, varm, positiv och sprudlande upplevelse att lyssna på. Trout känns stark, bestämd och glad medan alla hans gäster ger allt för att hänga med huvudpersonen. När det blir för många gäster så kan man ibland få känslan av att det är ett riktigt coolt blandband och inte ett genuint studioalbum man lyssnar på. Men inte i detta fall. Detta är hundra procent Walter Trout kryddat med en massa coola gäster och det låter äkta och genuint hela vägen in i mål. Varje låt är specialskriven för var gäst i fråga men det spelar ingen roll om det är studsande blues som i öppningsspåren Gonna Hurt Like Hell med Kenny Wayne Shepherd eller luftigare tongångar som i She Listens to the Blackbird Sing med Mike Zito så förstår vi vem huvudpersonen är. Samma gäller när det blir salongsblues med Edgar Winters saxofon i She Steals My Heart Away, rockigt med Randy Bachman i Got Nothin’ Left eller akustiskt avskalat med John Mayall i snygga Blues for Jimmy T. Allt hänger ihop väldigt och bra spretar aldrig. Jag är faktiskt lite chockad, jag trodde aldrig att ett sådant här projekt skulle påverka mig så starkt, definitivt inte med tanke på antalet låtar. Men för ovanlighetens skull så är fjorton låtar inte alls för mycket, jag vill ha mer! Med snart femtio år i bluesens tjänst så har Walter Trout gjort en imponerande resa tillbaka från dödsbädden och är mer levande nu är någonsin. En skiva för alla bluesälskare att införskaffa.

Walter Trout – We’re All in This Together
Provogue Records / Mascot Label Group

1. Gonna Hurt Like Hell (Feat. Kenny Wayne Shepherd)
2. Ain’t Goin’ Back (Feat. Sonny Landreth)
3. The Other Side of The Pillow (Feat. Charlie Musselwhite)
4. She Listens to the Blackbird Sing (Feat. Mike Zito)
5. Mr. Davis (Feat. Robben Ford)
6. The Sky is Crying (Feat. Warren Haynes)
7. Somebody Goin’ Down (Feat. Eric Gales)
8. She Steals My Heart Away (Feat. Edgar Winter)
9. Crash and Burn (Feat. Joe Louis Walker)
10. Too Much to Carry (Feat. John Nemeth)
11. Do You Still See Me at All (Feat. Jon Trout)
12. Got Nothin’ Left (Feat. Randy Bachman)
13. Blues for Jimmy T. (Feat. John Mayall)
14. We’re All in This Together (Feat. Joe Bonamassa)

https://www.waltertrout.com/

https://www.facebook.com/waltertroutband/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Jonny Lang – Signs

Vi kan alla storyn om hur underbarnet Jonny Lang som släppte sin första platta redan innan han knappt hunnit få hår på speciella ställen på kroppen. Hans distinkta gitarrspel och redan då mogna och uttrycksfulla sångstämma fick alla bluesälskare att slå volter. Så gjorde även jag och Lie to Me (1997) är en kalasplatta som ofta åker på här hemma. Efter det har dock jag och unge herr Lang inte alltid kommit helt överens. Visst har hans släpp varit underhållande och trevliga men det har inte riktigt klickat. Tills nu. På nya Signs känns det som att gitarristen har hittat sig själv och det med ett material som hämtar kraft och inspiration från lite här och där. Blues som alltid har funnits som en grogrund för hans musik finns här så klart, de rockigare tongångarna svänger fint, han får utlopp för sin funkådra, en känsla av soul går inte att skaka av sig och de poposande melodierna är svåra att undvika. Man kan tro att det skulle spreta för mycket men hans själfulla sång och distinka men ändå känsliga gitarrspel håller allt samman. Varje låt har sin egna lilla identitet och röda tråd att följa. Den kraftfulla inledningen med Make it Move och Snakes får mig att stampa i takt med huvudpersonen själv och Last Man Standing överraskar med (nästan) Foo Fighters-rock. What You’re Made Of får mig att tänka på en bluesfunkig Stevie Wonder, Bitter End bjuder på en svärtad men stor refräng och Into the Light tycks förena samtliga elemant i hans musikaliska verktygslåda. I balladerna Bring Me Back Home och Singing Songs lägger hans snyggt fram sina känslor för oss att skåda. Överlag känns detta som ett väldigt självbiografiskt album. Han har verkligen lagt ned sin själ i kompositionerna och lyriken och det är det som håller albumet samman. Jonny Lang är en unik artist i många avseenden och att enbart placera honom i bluesfacket är inte rättvist. Signs kräver helt klart sina lyssningar för att man skall få helhetsbilden att sjunka in men det är det värt. Han kanske inte har skrivit någon nu ”hitlåt” men det han bjuder på håller så otroligt hög klass att det är svårt att värja sig. Detta kan vara herr Langs bästa album så här långt i karriären.

Jonny Lang – Signs
Provogue Records/Mascot Labels Group

  1. Make it Move
  2. Snakes
  3. Last Man Standing
  4. Signs
  5. What You’re Made Of
  6. Bitter End
  7. Stronger Together
  8. Into the Light
  9. Bring Me Back Home
  10. Wisdom
  11. Singing Songs

http://jonnylang.com
https://www.facebook.com/JonnyLang/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon