Magnum – Lost On The Road To Eternity

I år är det 40 år sedan första albumet kom 1978. Det är dessutom platta nummer 20 i ordningen och man frågar sig om de bara går på rutin eller om det platsar in i den övriga samlingen. Nu kanske även jag får instämma i kören som tycker att Magnum gått lite på sparlåga de senaste åren så farhågan är befogad. Det kanske har varit högst två låtar per skiva som stått ut med tidens erosion.

Inför denna platta försvann både trummisen och framförallt den långvarige medlemmen och keyboardisten Mark Stanway. De ersattes dock snabbt och deras frånvaro märks inte nämnvärt på nya skivan. Tvärtom reagerar jag på att trumljudet låter bättre än tidigare. Jag är ingen trummis eller så men tycker att det är lite skillnad till det bättre. Vad gäller keyboardspelandet är det snarlikt mot förut så jag antar att Marks ersättare är minst lika duktig som han själv.

Inför denna recension har jag satt ihop en samling med alla de bra låtarna från 2002 och framåt. Det var då de gjorde comeback efter åtta års uppehåll. Till min förvåning så smälte de nya låtarna inte bara in utan lät också väldigt vitala. Framförallt 70-årige sångaren Bob Catley imponerar och gör en enastående insats på nya skivan. Första singeln Without love ekade av det poppiga Magnum från 1980-talet och undertecknad vädrade morgonluft. Nu finns det inga fler liknande låtar på skivan. Därför tyckte jag först att skivan var lite platt och tråkig. Efter några lyssningar inser jag att det inte alls är så. Tvärtom har de gjort sin starkaste skiva sedan 2007 enligt mig.

Det är som vanligt 71-årige gitarristen Tony Clarkin som står för låtskrivandet. Förlåt att jag skriver ut åldrarna så där men det är imponerande tycker jag.

En annan låt som är värd att nämnas är själva titelspåret där sångaren delar mikrofon med ingen mindre än Tobias Sammet från Avantasia. En gentjänst är väl en kvalificerad gissning då Bob sjungit på både skivor och turneér med Avantasia tidigare. Också Storm baby och Welcome to the the cosmic cabaret är episka godbitar där avsnitt i bägge låtar tonas ner och nya keyboardisten Rick Benton får visa vad han går för.

Det finns egentligen ingen svag låt på skivan denna gång. Låtarna är genomarbetade med många spännande arrangemang. Därefter växer själva låten fram. Lite som på Deep Purples senaste skivor. De kanske har jobbat så medvetet men det vet jag inte, så det är bara något som jag själv upplever.

Detta album står sig dock inte med klassikerna från 1980-talet och det hade väl ingen väntat sig heller. Dock är det ett oväntat starkt album med mycket musikaliska små detaljer att upptäcka, och skulle det inte bli fler så behöver de verkligen inte skämmas för sig. Jag är imponerad och jag tror att ni kommer att bli det också!

Magnum – Lost On The Road To Eternity
SPV/Steamhammer

1. Peaches and cream
2. Show me your hands
3. Storm baby
4. Welcome to the cosmic cabaret
5. Lost on the road to eternity
6. Without love
7. Tell me what you´ve got to say
8. Ya wanna be someone
9. Forbidden masquerade
10. Glory to ashes
11. King of the world

http://www.magnumonline.co.uk/

https://www.facebook.com/magnumbandpage/

 

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Perfect Beings – Vier

Perfect Beings är ett amerikanskt progressivt rockband som bildades i Los Angeles 2012. Nu släpps deras tredje album sen starten med namnet ”Vier”. De tidigare två fullängdarna bjöd på spännande ny musik men med mycket tydliga influenser från 70-talets storheter som exempelvis Yes.  Förra plattan ”Perfect Beings II” tyckte jag faktiskt var en av de mest spännande plattorna under 2015.

På den nya plattan är det tydligt att bandet ger sig av i en rätt så annorlunda riktning jämfört med tidigare. Det förklaras till en del av att bandets förra trummis hoppat av och nu ersatts av Ben Levin. Efter att i samband med avhoppet faktiskt ha övervägt att helt lägga av beslöt sig ändå sångaren Ryan Hurtgen, keyboardisten Jesse Nason och gitarristen tillika producenten Johannes Luley att fortsätta men, som sagt, med en helt ny inriktning på musiken. Man har avlägsnat sig ganska rejält från 70-talsrötterna och spelar nu med ett modernare sound samtidigt som man har närmat sig jazzen men framför allt den klassiska musiken. Nya skapelsen är indelad i fyra delar (därav namnet på plattan) där varje del i princip är tänkt kunna stå för sig själv och kunna rymmas på en sida av en vinylskiva. Vem hade kunnat tro det, d v s att den nygamla vinylvågen faktiskt även har börjat styra hur skivsläppen utformas?

OK, det här låter ju väldigt ambitiöst och spännande. Men hur lyckat blev det? Tyvärr får jag säga att hos mig lyckas den nya skivan inte riktigt fånga mitt intresse fullt ut. Den känns faktiskt alldeles för lång. Onödigt lång. Det är alldeles för många långa transportsträckor i musiken där det inte händer särskilt mycket. Bäst lyckas ”sida 3” med namnet ”Vibrational” där framförallt den lugna sköna låten ”Mysteries, not answers” är det som sätter sig. Mycket behaglig sång av Ryan kompat väldigt fint på diverse keyboards. Sen måste man nämna den sista låten på denna sida under namnet ”Insomnia”. Även det en lugn skön låt som är rena avslappningsmusiken (vilket titeln också antyder).

Även sida 2 ”The Golden Arc” måste omnämnas då de olika klassiska influenserna är omfattande här. Nog känner man inspiration från klassiska verk som Ravel’s ”Bolero” och även lite nordiska kompositörer, t ex Grieg, plus några mer moderna kompositörer. Det gäller speciellt det första stycket här betecknat ”The Persimon Tree”. Här är vi ganska långt från rockmusik, måste man säga. Det framgår inte vilken klassisk orkester man har samarbetat med men helt klart är att det här är specialskrivet för symfoniorkester. Bitvis riktigt fint faktiskt.

Men, som sagt, det här räcker inte för att lyfta hela verket till verkligt högt betyg i min bedömning. Avsaknaden av lite mer fart i musiken är tydlig och gör det faktiskt svårt att karakterisera det här som en rockplatta. Men för den som inte i första hand är ute efter tung rockmusik med puls kan verket säkert locka till mer lyssning än vad jag själv till slut mäktade med.

Perfect Beings – Vier
InsideOutMusic

1. Guedra 00:18:23
– A New Pyramid
– The Blue Lake of Understanding
– Patience
– Enter the Center
2. The Golden Arc 00:16:47
– The Persimon Tree
– Turn The World Off
– America
– For a Pound of Flesh
3. Vibrational 00:18:17
– The System and Beyond
– Mysteries, Not Answers
– Altars of the Gods
– Everywhere At Once
– Insomnia
4. Anunnaki 00:18:42
– Lord Wind
– Patterns of Light
– A Compromise
– Hissing the Wave of the Dragon
– Everything’s Falling Apart

www.perfectbeingsband.com/
www.facebook.com/perfectbeingsband/

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Spiral Key – An Error of Judgement

Spiral Key med David McCabe och Ken Wynne grundades 2012, året efter såg också debuten Perfect Machine dagens ljus. Nu är andra fullängdaren An Error of Judgement här med både ett tyngre sound och produktion, är kanske inte så konstigt då mixning och mastering handhavs de båda herrarna David Castillo (Katatonia, Opeth) och Tony Lindgren (Angra, James LaBrie) på Fascination Street Studios. Att omslaget är gjord av Mattias Norén / ProgArt går ju knappast heller att ta miste på.

Musiken kretsar kring genren progressive metal även om möjligen mörkare symfonisk/neo metal är en bättre beskrivning. Kan ej  sticka under stolen med att nya albumet inte direkt är omedelbar utan kräver sina lyssningar. Här finns annars vibbar åt både Dream Theater och mera neoprogressiva akter som IQ.  David McCabe har kanske inte den kraftigaste av röster men passar dock som handsken i Spiral Key`s sound och det är just det som är bandets styrka, helheten! Ensemblen med trumslagaren Chris Allan är här förstärkta med gästmusikerna John Mitchell (Frost*, It Bites, Arena),  Miguel Espinoza (Persefone) och Dan Carter. För att nämna några spår måste pompösa Possessive, tunga och melodiösa Dead End (visst finns här en del vibbar från Voyager ”down under”) samt inledande Reason Revolution framhävas. Året i min musikaliska värld har börjat bra och för er som diggar Arena, Pendragon i en tyngre tappning så……. 

Spiral Key – An Error of Judgement
Pride and Joy Music

1. Reason Revolution (3:46)
2. Dark Path (6:06)
3. Freeze Time (5:40)
4. Hollywood Dreams (5:36)
5. Possessive (9:16)
6. West Facing (5:51)
7. Sanctimonious (5:08)
8. Dead End (5:47)

http://www.spiralkey.co.uk

https://www.facebook.com/spiralkey

 

Betyg: 7,5/10

Conny Myrberg

Avatar – Avatar Country

Avatar frontade med Johannes Eckerström är synnerligen ett teatraliskt liveband. Möjligen är det på livescenen som många liksom undertecknat blivit smittade av bandets så  underhållande musik tillika deras gillande av koncept. Nya fullängdaren Avatar Country är definitivt inget undantag. Konceptet denna gång är historien ”The History of Avatar Country” och som vanligt är det textmässiga fullt med humor och kanske en känga till alla vilka måste se sin musik som amen i kyrkan. Musiken kretsar som vanligt i ett spann mellan olika genre/stilar. Tunga korta inledningen Glory to Our King ger oss en vinkling att nu gäller hårdare attityd .. Sovjetisk nationalsång ala Avatar 🙂 . Mera melodiösa Legend of the King om än rakare metal tar vid, märk det goa gunget här …… The King Welcomes You to Avatar Country, någon mer än jag som känner hyllningen till Ac/Dc? Humorn är både härlig och utstickande då historien berättas på svenska med en engelsk översättarröst, bara det. . A Statue of the King –  tillbaks till det som kanske kännetecknar Avatar, allt är helt galet. King After King – en typiskt Avatar slänga och alla fans blir säkert då inte besvikna. Instrumentala Silent Songs of the King Pt. 1: samt något hårdare Silent Songs of the King Pt. 2: avslutar. Åter ett bra och varierande skivsläpp med glimten i ögat från Avatar och ni som får tillfälle, se dom live!

Avatar – Avatar Country
Century Media/Sony Music

1. Glory to Our King (0:51)
2. Legend of the King (8:18)
3. The King Welcomes You to Avatar Country (5:36)
4. King’s Harvest (3:55)
5. The King Wants You (4:20)
6. The King Speaks (3:17)
7. A Statue of the King (3:44)
8. King After King (5:08)
9. Silent Songs of the King Pt. 1: Winter Comes When the King Dreams of Snow (3:34)
10. Silent Songs of the King Pt. 2: The King’s Palace (4:37)

 

www.avatarmetal.com

www.facebook.com/avatarmetal

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Isildurs Bane – Off The Radar

Lagom till det årliga evenemanget IB-Expo släpptes även detta nya album med Halmstad-baserade Isildurs Bane under titeln ”Off The Radar”. Skivsläppet är faktiskt det andra från Isildurs Bane bara i år eftersom man ju släppte det fina albumet ihop med Steve Hogarth redan i början av året under titeln ”Colours Not Found In Nature”. Vi ser alltså något av en kreativ boom från bandet efter att ha legat lite lågt några år (ända sen 2005 faktiskt då senaste studioalbumet ”MIND: Vol. 5 – The Observatory” kom). Bandets kreative ledare Mats Johansson förklarar att den långa pausen delvis förklarades av en viss uppgivenhet inför hur musikvärlden utvecklats på ett negativt sätt med streamingtjänster och illegal digital nedladdning och där album-konceptet helt enkelt inte längre fungerade som ett sätt att livnära sig på som musiker. Men i och med nya legala digitala nedladdningstjänster och vinylskivans kommersiella återkomst verkar lyckligtvis situationen ha förbättrats något igen. 

Isildurs Bane kallar sig kammarrock-ensemble och det tycker jag är en bra beskrivning. Ända sedan starten 1976 har man blandat rock, jazz och klassiska element plus en mängd andra musikstilar. Förra året firade man 40 årsjubileum och det verkar som om detta också lett till något av en nytändning med en massa nya aktiviteter och inte minst samarbeten med några internationella stjärnor på Artrock-himlen (t ex Steve Hogarth, Tim Bowness och Peter Hamill). Medlemmar har kommit och gått men bandets musikaliska ledare och huvudkompositör Mats Johansson fortsätter oförtrutet. Övriga medlemmar just nu är Katrine Amsler (keyboards), Klas Assarsson (slagverk och percussion), Luca Calabrese (trumpet), Axel Croné (bas, träblås), Samuel Hällkvist (gitarr), Jan Severinsson (ljudtekniker), Kjell Severinsson (trummor) och Christian Saggese (gitarr).

Nya plattan är helt instrumental och antyder att man denna gång ville koncentrera sig mer på de tonmässiga arrangemangen snarare än det sångmelodiska. Musiken är i huvudsak komponerad av Mats på diverse keyboards men han har tillsammans med Axel Croné arrangerat de elektroniska tongångarna tillsammans med rytm och komp från både blåsinstrument och gitarr. I tillägg finns också några låtar och partier som för mig låter som mer eller mindre fria improvisationer, exempelvis låten ”Endless Air”.

Jag upplevde den nya plattan som spännande men inte helt lättlyssnad. Det är verkligen ingen ”kioskvältare” i den meningen att den kvickt kommer att sätta sig och fånga intresset och därmed snabbt vinna gehör bland musikälskarna. Det här är verkligen vad man kan kalla för Artrock där man undersöker de yttre gränserna för vad man kan göra med arrangerad och improviserad musik. Det har både positiva och negativa sidor. Det är spännande men leder inte garanterat till en positiv upplevelse. Med andra ord – jag har lite blandade intryck efter att ha lyssnat igenom skivan.

Jag tycker bäst om den inledande långa kompositionen ”Drive!” som är uppdelad i tre delar. I första delen finns ett härligt driv i musiken och där alla musiker i kollektivet verkar delta. Här finns en fin blandning av elektroniska och ’naturliga’ instrument som jag verkligen gillar. Sen är jag rätt svag för det fina spelet på xylofon och vibrafon som kryddar detta verk. I del två sjunker vi in i ett avspänt stämningsfyllt parti utan trummor och efterhand hör vi fascinerande harmonier mellan keyboards och diverse blåsinstrument. I den sista delen får vi höra sköna toner av Luca Calabrese kompat av elektroniska trumljud.    

En annan spännande komposition är ”Under Your New Moon” som inleds med helt sjuka (!) elektroniska bubblande toner som efterhand övergår i något som domineras av synnerligen skönt spel på saxofoner fint kompat av keyboards och trummor. Jag brukar i regel ha svårt för just saxofon i musik men tonerna här är riktigt sköna.

Ytterligare en fin låt är ”Goodbye Berlin” med skönt gung i trummor och percussion och fina grunder i musiken från diverse keyboards. Gillar speciellt keyboardsstämningarna cirka 2 minuter in i låten samt det fina gitarrspelet på slutet.

När det gäller övriga låtar så blandar de njutbara med rätt så märkliga partier. Mest extrem här är ”Endless Air”. Det låter verkligen som en sorts konstinstallation, typ mobil med ljud! Men det kanske är syftet? Personligen har jag tyvärr lite svårt för den här typen av extrem improviserad musik. Man får känslan av att det här är roligare att spela med i än att faktiskt lyssna på. Lite av samma känsla får jag av titellåten ”Off The Radar”. Titeln kanske antyder att det verkligen är musik som smugit sig under radarn för att undvika upptäckt. Tänkt att anfalla oss i bakhåll när vi minst anar det. Ett märkligt verk är det i alla fall. Återigen, jag får känslan att det nog är roligare att spela än att lyssna till. Och varför skall man misshandla trumpet och saxofon som man gör här bitvis? Jag har svårt att se poängen med det.

Som en extra bonus får man i alla fall som avslutning höra riktigt skönspel från Christian Saggese på akustisk gitarr. Mycket vackert och det han spelar för tankarna till en annan virtuos på akustisk gitarr, nämligen Steve Hackett. Jag tror att inspelningen kommer från förra årets IB-Expo.

Det här är en spännande platta som man kan ha många olika åsikter om (som redan antytts). Men för den som uppskattar musik med både ytterligheter och skönspel är det ett bra val.

Isildurs Bane – Off The Radar
Ataraxia Production

1. Drive! Part 1-3
2. Off The Radar
3. Under Your New Moon
4. Xenolith
5. Goodbye Berlin
6. Endless Air

Bonus: Uvertyr/Open (live 2016)

https://www.facebook.com/ibexpo/

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Doom Side of the Moon – Doom Side of the Moon

Nu skall jag svära i kyrkan och påstå att Pink Floyds Dark Side of the Moon är ett överskattat album. Jag påstår inte att verket är dåligt. Jag tycker det är ett album med ganska trevlig musik när det väl är musik. Jag kan tycka att helheten på något sätt känns aningen osammanhängande och ibland är ljudbilden aningen tunn vilket kan ta udden av de verkliga låtarna. Med det sagt så kan jag förstå varför albumet har den klassikerstatus som den har och visst står det en fet vinylutgåva även i min skivsamling. Varför väljer jag då att ta upp dessa åsikter här på Artrock.se av alla ställen? Jo jag har nämligen fått i uppdrag att tycka till om Doom Side of the Moon! Ett projekt av och med The Swords gitarrist Kyle Shutt för att hylla att Pink Floyd har släppt musik i femtio år. Ett projekt jag verkligen blev taggad på att kolla in när jag hörde om det första gången och nu är albumet äntligen släppt i Europa.

Tyvärr blev mina högt ställda förväntningar inte besvarade. Jag hade förväntat/önskat mig en doom-mullrande, stoner-fuzzig och tungt gungande tagning på detta mästerverk men riktigt så blev inte slutresultatet. Musiken är förvisso aningen långsammare överlag och ljudbilden lite tyngre men inte så att man golvas direkt. Trummorna är så klart tyngre och gitarrerna är skarpare men fortfarande inte alls så som jag hoppats på. Sen hade jag kanske förväntat mig att man bytt ut mycket av ”rymdljuden” mot psykedeliska ökentoner men det är heller inte gjort i den utsträckningen jag skulle vilja ha. På det sättet har de varit ganska trogna originalet och inte varit inne och pillat för mycket i låtstrukturerna. Men vad som känns lite konstigt och ger ett negativt intryck är att de plockat bort ganska profilstarka detaljer som öppningsmonologen i The Great Gig in the Sky, alarmklockan i Time och kassaapparaten i Money. Jag säger inte att de behövt använda exakt samma samplingar men något hade de gärna fått peta in för att bibehålla lyssningsupplevelsen. Ett par spår har de dock lyckats ganska bra med. Us and Them med sin atmosfäriska stämning passar fint in i denna lite fuzzigare version medan Brain Damage får ett lyft med sina tunga gitarrer.

Nej Doom Side of the Moon blev inte den ångvältsversion av Dark Side of the Moon som jag hade hoppats på. Det är bra men inte speciellt spännande. För fans av The Sword så är detta förmodligen lilla julafton. För er som blev högröda i ansiktet och började tugga fradga redan i inledningen av denna recension så är detta något ni kan hoppa över. Men det går heller inte att såga detta efter fotknölarna. Det är väldigt väl utfört, det är välspelat och gjort med stort hjärta. Kort och gott ytterligare en godkänd version att lägga på högen av en ständigt växande hög av hyllningar till ”mästerverket” Dark Side of the Moon.

Doom Side of the Moon – Doom Side of the Moon
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

  1. Speak to Me
  2. Breathe (In the Air)
  3. On Tthe Run
  4. Time
  5. The Great Gig in the Sky
  6. Money
  7. Us and Them
  8. Any Colour You Like
  9. Brain Damage
  10. Eclipse

https://www.facebook.com/DoomSideoftheMoon

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Geoffrey Downes & Christopher Braide – Skyscraper Souls DBA3

Buggles, Asia och…ja, just det – gissa den tredje! Det tycks som Yes-keyboardisten Geoff Downes sätter sin tydliga prägel på alla de projekt han kommer åt. Denna prägel är väl någon sorts halvsymfonisk poprock, många gånger vemodig, men lika ofta briserande i eufori. Från ”Video killed the radio star” över ”Heat of the moment” och ända fram hit är känslan densamma. Inte överdrivet progressivt, visserligen, men det behöver det ju heller inte vara, när musiken är så här direkt tilltalande. Eller vad då ”inte progressivt”? Ta en låt som ”Skyscaper souls”, som glider sömlöst genom de musikaliska landskapen under mer än 18 minuter – den borde kunna få det varje Yes-fan på fall. I alla fall alla de som omfamnar det tidiga 1980-talets stilmässiga ideal. Sedan finns också låtar som ”Angel on your shoulder”, som hade kunnat vara Asia. Eller kanske Icon, ifall John Wetton sjungit. Men nu sjunger Christopher Baird, och det med den äran. I slutändan är ”Skyscraper souls” ingalunda något mästerverk, men dock en stunds väldigt njutbar musik. På sina håll hamnar betyget betydligt högre än den sammanfattande 7:an. För övrigt en rad intressanta gästartister, såsom Marc Almond, David Longdon, Andy Partridge och Tim Bowness.

Geoffrey Downes & Christopher Braide – Skyscraper Souls DBA3
X2X Records

1. Prelude (feat Andy Partridge)
2. Skyscraper Souls (feat Kate Pierson)
3. Glacier Girl (feat Andy Partridge)
4. Angel On Your Shoulder” (feat Matthew Koma)
5. Tomorrow (feat David Longdon)
6. Lighthouse (feat Tim Bowness)
7. Skin Deep (feat Marc Almond)
8. Darker Times (feat Andy Partridge)
9. Finale (feat Andy Partridge)

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Saxon – Decade of the Eagle: The Anthology 1979-1988

 

Med tanke på att Saxon är inne i sin andra, om inte tredje, guldålder så känns det på förhand lite onödigt att vi får ytterligare en samling från de tidiga åren i bandets karriär. De redan frälsta har förmodligen redan allt det viktiga från bandets katalog medan det är större chans att nya fans introduceras genom bandets nyare album. Saxon är nämligen ett av världens hårdast turnerande band och det går inte långt mellan skivsläppen. Så frågan är om bandet inte är mer aktuella idag än vad de var när det begav sig i början på deras karriär? Men om man vänder på tankesättet och ser detta som en första introduktion till ett av de viktigaste banden inom skapandet av heavy metal? Ja då är Decade of the Eagle så gott som en fullträff. Med en spännvidd från 1979 till 1988 så täcker denna samling bandets nio första album och antalet odödliga hits staplas på varandra. Från de tidiga punkosande rocktonerna på debuten via de album som kom att forma New Wave of British Heavy Metal-soundet så får vi ta del av ett ikoniskt bands födelse. Passar man dessutom på att öppna det medföljande häftet och läser sångaren Biff Byfords anekdoter om de första tio åren så får till och med den mest inbitne något nytt och spännande att tugga i sig. Det jag måste motsätta mig, och det är något jag gör med alla sådana här samlingar, är valet av att ta med livelåtar. Det kan låta som ett banalt problem men jag tycker det stör lyssningen när det helt plötsligt kommer in publikjubel bland studiospåren. Saxon är ett formidabelt liveband men att bara höra ett spår då och då gör dem inte rättvisa.

Jag skulle kunna skriva otaliga spaltmeter om hur formidabla Saxon är. Jag skulle kunna skriva lika mycket om hur deras karriär har svängt från små pubar till arenor till svenska pizzerior till de stora scenerna igen. Jag skulle kunna redovisa mina känslor för var och en av dessa 34 spåren men det tror jag ingen orkar läsa. Så jag konstaterar bara att Decade of the Eagle är en klockren samling om man ser den som en introduktion till bandet. Eller varför inte för den som av någon oförklarlig anledning gjorde sig av med skivsamlingen då vinylskivan var ett dött format? För den sistnämnde finns här ett ypperligt tillfälle att återknyta till gamla favoriter. Det är dessa två målgrupper som jag baserar mitt betyg på. För oss redan inbitna är den dock överflödig. Fast den där versionen med fyra fullmatade vinylskivor ser ju onekligen väldig läcker ut…

Saxon – Decade of the Eagle: The Anthology 1979-1988
BMG Records/Border Music

CD1
1. Stallions of the Highway
2. Big Teaser
3. Backs to the Wall
4. Militia Guard
5. Wheels of Steel
6. 747 (Strangers in the Night)
7. Suzie Hold On
8. Motorcycle Man (Live)
9. Strong Arm of the Law
10. Heavy Metal Thunder
11. 20,000ft (Live)
12. Dallas 1PM
13. And the Bands Played On
14. Never Surrender
15. Denim and Leather
16. Fire In the Sky (Live)
17. Princess of the Night
18. Power & the Glory

CD2
1. This Town Rocks
2. The Eagle Has Landed
3. Midas Touch
4. Sailing to America
5. Crusader
6. Devil Rides Out
7. Back on the Streets
8. Rockin’ Again
9. Rock N Roll Gypsy
10. Broken Heroes
11. Waiting for the Night
12. Rock the Nations
13. Northern Lady
14. Battle Cry
15. Ride Like the Wind
16. Red Alert

http://saxon747.com/
https://www.facebook.com/saxon

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Three Seasons – Things Change

Med sitt tredje album Grow (2014) så slog svenska Three Seasons till med en riktig smällkaramell till musikalisk gottepåse. Deras psykedeliska bluesrock som de spände ut i lite längre spår och som de kryddade med både folkmusikmelodier och en rullande hammondorgel var som gjord för fredagsmys hemma hos mig. När de nu kommer med uppföljaren så är det ett ombyggt band vi möts av vilket bitvis också har gett bandet ett nytt musikaliskt uttryck. Sångaren och gitarristen Sartez Faraj (ex-Siena Root) och basisten Olle Risberg har fått sällskap av rutinerade Thomas Broman (ex-Glenn Hughes, Michael Schenker) på trummorna och en tajtare laguppställning har gett ett tajtare sound. De progressiva elementen finns så klart kvar men powertrio-formatet gör att det nu är hårdare, rakare och mer fart än tidigare. Jag kan ibland sakna orgeln som ackompanjerar de rullande riffen och de lite utsvävande jampartierna är inte alls lika sinnesöppnande som förut. Men det är å andra sidan medryckande och ett högre tempo vilket bjuder in till fredagsfest istället för fredagsmys. De påminner mer om Graveyard nu än tidigare men speciellt gillar jag när de vågar vara lite funkiga eller släpper loss i lite utsvävande The Allman Brothers-partier. Dock får de ändå en viss särprägel på grund av Sartez Faraj sång vilket är ett stort plus. Det varma jordnära soundet har de redan och förhoppningsvis har den ”nya” inriktningen på musiken samma lysande formkurva som mynnade ut i Grow. Things Change är alltså en passande albumtitel och början på något nytt och spännande.

Three Seasons – Things Change
Transubstans Records/Record Heaven

1. Been Gone
2. Something You Can’t Have
3. Things Change
4. Trust Me
5. Set Me Free Again
6. Break Down, Start Over
7. I Don’t Need Nothing More
8. Are You Surprised
9. So Far Away

http://www.threeseasonsmusic.com/
https://www.facebook.com/threeseasonsmusic/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Unitopia – More Than A Dream – The Dream Complete

Det australiensiska progressiva rockbandet Unitopia finns inte mer. Faktum är att bandet varit upplöst sen länge (senaste fullängdaren kom 2012) och de olika medlemmarna har sysslat med ett flertal andra projekt sen dess. Mest kända av dessa är väl United Progressive Fraternity (lett av Unitopias sångare Mark Trueack) samt Southern Empire (lett av Unitopias keyboardist Sean Timms).

Under sin korta karriär under perioden 2005–2012 hann de släppa 5 album varav en live-platta. Dessutom var den sista plattan (”Covered Mirror”, 2012) egentligen ’bara’ en tribute-platta till låtar och band som betytt mycket för Unitopia. Här finns bland annat ett väldigt trevligt Genesis-medley. Men Unitopia samlade många fans och framförallt var det många (inklusive mig själv) som föll för den fantastiske sångaren Mark Trueack. Hans sångstil påminner inte så lite om Peter Gabriel men rösten är på många sätt fylligare och mörkare. Dessutom skrev och framförde bandet många låtar som tilltalade progfans över hela världen. Inte minst plattan ”The Garden” sticker ut där titellåten visar klara tecken att ha inspirerats av Genesis paradnummer ”Supper’s Ready”. Musikerna i bandet imponerade också på många och kanske framförallt Sean Timms som behärskar sina keyboards till fulländning. Inte helt överraskande framgår att han i unga år inspirerades av ingen annan än Rick Wakeman. Något annat som också stack ut var att man ofta tog in blås (sopransax) i kompositionerna. På de första plattorna spelade Mike Stewart men efterhand ersattes han av Daniel Burgess. Tyvärr dog Mike Stewart 2014 och den nya plattan är bl a dedikerad till honom.

Som ni förstår är denna platta (med titeln ”More than a dream – the dream is complete”) menat som en sorts slutpunkt i bandets karriär. Eller som de (i detta fall Sean Timms) uttrycker det själva:

 ” This is our swan song, our parting gift to the loyal, dedicated and loving fans of Unitopia. Mark and I wish to thank you for all your support, encouragement and love throughout the Unitopia journey. Even though this particular dream may be complete, there are many more dreams to come.”

Som ni nog vet så brukar det dyka upp samlingsboxar med ett bands eller en artists produktion när bandet eller artisten inte längre finns. Men detta skivsläpp är annorlunda och det närmaste jag kommer i jämförelse är nog ”Genesis Archives”-plattorna där man blandat originalinspelningar med tidigare outgivna låtar och live-versioner ifrån Genesis karriär. Fast skillnaden här är dock att det inte finns live-versioner men mycket mer av remixar och annorlunda versioner av låtarna. I vilket fall, det här är en 3-CD produktion och som ni förstår innehåller den väldigt mycket musik som var mastigt att ta sig igenom.

Som titeln på albumet antyder bygger det hela på den första Unitopia-plattan som hette just ”More Than A Dream”. Den första CDn av de tre är helt enkelt en remastrad version av debut-plattan. CD 2 är nästan i sin helhet fylld med remixade versioner av låtarna på CD 1. Mer intressant är kanske då CD 3 som innehåller tidigare outgivet material plus disco-remixar (!) av några av låtarna på debutplattan. Allra mest intressant är kanske ändå att den allra sista låten är helt nyinspelade enbart för denna platta. Denna låt har titeln ”The Dream Complete” och understryker alltså en gång för alla att tiden med Unitopia är över.

Jag kan omöjligt gå in i detalj på alla låtarna i samlingen men då jag själv inte hört debutplattan från Unitopia förut som får jag säga att det var en tämligen angenäm ny bekantskap. Man inser att Unitopia-projektet inte från början var s a s inriktad på att spela progressive rock. Många av låtarna ger faktiskt mer ett intryck att vara kommersiellt gångbara pop- eller rocklåtar. Men med en sådan sångare och med fina melodier som bas blir det ändå riktigt njutbart. Jag gillar speciellt titellåten ”More than a dream” vars remixade version redan spelas flitigt på progradiostationerna. Fast jag undrar lite grand över likheten i refrängen med grundtemat i låten ”Motherless Children” (eller egentligen betitlad ”Duel with the Devil”) med supergruppen Transatlantic från deras album ”Bridge Across Forever” från 2001. Är det bara en slump eller ”knyckte” Mark och Sean detta rakt av? Tja, de flesta musiker snappar väl upp saker överallt så det kanske inte är så konstigt (eller så är detta bara en slump).   För att återgå till huvudämnet så bör jag även nämna titlarna ”Justify”, ”Ride” och ”Slow Down”. Speciellt den sistnämnda är mycket fin med växlande lugna och fartiga partier. I den lite mer takt-intensiva delen lyckas man använda stråkar och symfoniorkester riktigt, riktigt skickligt.

När vi sedan kommer till CD2 får jag säga att jag tyvärr totalt saknar poängen med denna. Varför egentligen göra remixar av redan befintliga låtar? Sånt brukar sällan leda till att en ny version s a s tar över från originalet. Själv tycker jag bara det är förvirrande och närmast irriterande. Och i det här fallet kan jag inte tycka att de remixade versionerna faktiskt tillför någonting.

Men om CD 2 känns onödig så är CD 3 däremot något av en guldgruva. Här finns till exempel två fantastiska långa låtar som bara tidigare utgivits på samlingsplattor med annan musik. Här får de i mitt tycke en mer naturlig hemvist. Det gäller låtarna ”The Outsider” och ”Decameron Day 6 Tale 9”. Speciellt den sistnämnda är ett 20 minuter långt och fantastiskt njutbart stycke. Det är faktiskt obegripligt att inte detta stycke fått plats på en egen Unitopia-platta förut eftersom jag faktiskt tycker det är något av det bästa de någonsin spelat in! Låten gjordes uppenbarligen som ett bidrag till ett av de ambitiösa s k Colossus projekt som arrangerats i ett samarbete mellan franska skivbolaget Musea och det finska progmagasinet Colossus. Just projektet benämnt Decameron Part II består av 4 CD musik som sträcker sig över mer än 4 timmar! Fantastiskt i sig men förklarar varför enskilda bidrag knappast kommit ut till allmän kännedom.
I tillägg till detta praktnummer finns på CD 3 även flera tidigare outgivna låtar, bland annat den mycket fina ”Haunted Storm”.

För att ytterligare understryka betydelsen av CD 3 skall sägas att det nyskrivna stycket ”The Dream is Complete” faktiskt är den här samlingens allra bästa låt! Det låter fräscht och medryckande. Refrängen sitter som en smäck och gitarrkompet här är otroligt skönt och fartigt. Sen gör låten flera jazziga utvikningar som ökar spänningen i låten. Det är faktiskt mycket Transatlantic-stuk över delar av låten och det gillar jag skarpt.

För att avrunda det hela så får jag säga att detta är en mycket imponerande samling som naturligtvis är ett måste-köp för varje inbiten Unitopia-fan. Det räcker att bara tycka om Mark’s underbara röst – här får man massor av låtar med Mark i högform. Sen kan jag tänka mig att en vinyl-version verkligen blir något att ”skryta med”. Med detta fantastiska omslag av prog-artisten Ed Unitsky så lär det bli något alldeles speciellt att ta fram och beundra.

Unitopia – More than a dream – the dream complete
GEP

CD 1 (Original but remastered CD ”More Than A Dream”, 2005):
1. Common goal
2. Fate
3. Justify
4. Take Good Care
5. Ride
6. More Than A Dream
7. Slow Down
8. Lives Go ’Round
9. Still Here
10. Unitopoa (Bonus Track)
11. There’s a Place
CD 2:
1. Common Goal (Matt’s Re-work)
2. Fate (Matt’s Re-work)
3. Justify (Matt’s Re-work)
4. Take Good Care (Original demo with alternative
5. Ride (Sean’s Re-work)
6. Ride (Extended 321 Mix)
7. More Than a Dream (Sean’s Re-work)
8. Slow Down (Sean’s Remix)
9. Lives Go ’Round (Sean’s Remix)
10. Still Here (Matt’s Re-work)
11. Still Here (Sean’s Re-work)

CD 3:
1. The Outsider (Originally Released on ”The Stories of H. P. Lovecraft”, 2012)
2. Decameron Day 6 Tale 9 (Originally released on ”Decameron Days Part II”, 2014)
3. Haunted Storm (Previously Unreleased)
4. Ride (Dance Mix)
5. There’s a Place (Dance Mix)
6. Common Goal (Dance Mix)
7. Fate (Dance Remix)
8. This Life (1996 Unreleased Demo)
9. Time for Change (1996 Unreleased Demo)
10. The Dream Complete (New song written especially for this release)

http://www.facebook.com/Unitopiamusic

http://www.unitopiamusic.com

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson