The Ferrymen – The Ferrymen

Innan jag går vidare med att skriva om själva skivan vill jag bara nämna Ronnie James Dio och det unika med honom. Dio hade ett gigantiskt röstomfång som tillät honom att sjunga med en ängels röst om han ville och även med en demons röst vilket han (tyvärr) oftast ville. Få, om ens någon, har kommit i närheten att sjunga som denne hädangångne hårdrocksgud.

The Ferrymens skiva är skriven av gitarristen Magnus Karlsson (Primal Fear, Allen/Lande) och han har gjort allt vad han förmår att försöka fylla tomrummet efter Dio. Sången hanteras av Ritchie Blackmores fynd Ronnie Romero från Lords Of Black. För er som precis kommit tillbaka från en världsomsegling eller liknande så kan jag berätta att herr Romero har turnerat och fortsätter turnera med Ritchie Blackmore och kör gamla Deep Purple och Rainbowlåtar under Rainbow-flaggan.

Ronnie Romero spottar och fräser och låter sådär Dio-hård som hittills bara en handfull sångare kommit i närheten av. Hans röst påminner således visserligen om Dio ibland men kanske ännu mer om Axel Rudi Pells sångare Johnny Gioeli i mina öron. Ingen dålig kombo hur som helst. Musiken är klassisk hårdrock kryddat med stämningsfulla synthar här och där. Ska jag jämföra med just Axel Rudi Pell så vinner The Ferrymen. Låtarna är starkare och Romero sjunger inte riktigt lika ansträngt som Johnny oftast gör.

Om de däremot fyller tomrummet efter Dio får ni själva avgöra. Släpper man den tanken och bara tar emot dem med öppna armar så har vi här en mycket stark debut som jag hoppas få återknyta banden med igen längre fram!

Favoritspår: Fool you all, The darkest hour och Eternal night

The Ferrymen – The Ferrymen
Frontiers Music s.r.l.

1. End of the road
2. Ferrymen
3. Fool you all
4. Still standing up
5. Cry wolf
6. One heart
7. The darkest hour
8. How the story ends
9. Enter your dream
10. Eyes on the sky
11. Eternal night
12. Welcome to my show

https://www.facebook.com/TheFerrymenofficial/

Betyg: 8/10

Peter Dahlberg

Anathema – The Optimist

Det brittiska bandet Anathema släpper i juni sitt 11:e fullängdsalbum sen debuten 1993. De fyra senaste plattorna (sedan albumet ”We’re here because we’re here”, 2010) kan räknas till genren Progressive Rock. Dessförinnan var det mest fråga om Death/Doom Metal på plattorna.  Det nya albumet fortsätter i stort sett på samma spår som de närmast föregående. Bandet är en riktigt familjeaffär med tre bröder Cavanagh (Daniel, Vincent och Jamie) och ett annat syskonpar i John och Lee Douglas. År 2012 anslöt sig också utmärkte keyboardisten Daniel Cardoso till bandet. Utmärkande för bandets sound är sången av Vincent och Lee (en manlig och en kvinnlig sångare) samt rikligt med stämningsfyllda keyboards och stråkarrangemang till ett rätt så traditionellt rocksound, ofta med ett repetitivt ”hamrande” på gitarrerna. På nya plattan finns även en del elektroniska inslag vad gäller takt och rytm.

Albumet är något av ett konceptalbum då det utgår från en historia om en man som berättades på plattan ”A Fine Day To Exit” från 2001. Mannen försvann på Silver Strand Beach i San Diego (första låten är koordinaterna där han försvann). Orsaken till varför han försvann har aldrig förklarats och man blir heller inte klokare på denna platta. Det är upp till lyssnaren att tolka vad det är man hör, enligt bandet. I inledningsspåret hör man honom skyffla sand på stranden för att sedan raskt sätta sig i en bil och köra iväg. Ett lite udda sätt att bygga ett album men det ger plattan någon sorts röd tråd i alla fall.

De närmast föregående plattorna har bjudit på många atmosfäriska och välljudande låtar med alldeles utmärkt sång av båda sångarna. Det här gäller även den nya plattan. Jag gillar verkligen Lee Douglas’ sång. Hon har en väldigt vacker röst.

Men låtmässigt är jag kanske inte lika imponerad som förut. Även om ljudbilden och kompositionerna mestadels är bra så har jag svårt att hitta låtar som känns verkligt engagerande. Spåret ”Leaving It Behind” är emellertid bra med bra fart rakt igenom liksom ”Can’t Let Go”. Den sistnämnda plus ”Close Your Eyes” är nog mina favoriter på plattan. Nummer två här upplever jag som lite otypiskt för Anathema men faktiskt överraskande bra med suverän sång av Lee plus mycket vackert spel på piano och cello. Framförallt det avslutande partiet med jazzkomp med blåsinstrument är mycket fint. Sen gillar jag också avslutande ”Back To The Start” som påminner inte så lite om Porcupine Tree. Lite Beatles-känsla får man också med stråkarrangemangen och i bakgrunden också lite sjungande fotbollspublik (förmodligen inspirerad av Pink Floyd-låten ”Fearless”).  

Även om jag inte riktigt tände till på alla låtarna så förmedlar ändå plattan en ganska skön stämning, framförallt genom insatserna på piano av Daniel Cardoso (lyssna t ex på den helt instrumentala låten ”San Francisco”) och sången av Lee Douglas (exempelvis tillsammans med det sköna piano-kompet på ”Ghost”).

Anathema – The Optimist
Kscope

1. 32.63N 117.14W
2. Leaving It Behind
3. Endless Ways
4. The Optimist
5. San Francisco
6. Springfield
7. Ghosts
8. Can’t Let Go
9. Close Your Eyes
10. Wildfires
11. Back To The Start

http://www.kscopemusic.com/media/anathema

http://www.facebook.com/anathemamusic

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Knekklectric – For mange melodia

Efter tio år som akustisk countrytrio har McKneck nu blivit elektrisk skriver norska Knekklectric på sin Facebook-sida. Detta tycks inte vara den enda förändring som gruppen gått igenom. Dels har de blivit fem (sex om man räknar med katten på gruppbilderna). Dels ska det mycket till för att klassa musiken som country. Snarare är det någon sorts svängig pop-prog som spelas. Redan syntsolot i inledande ”Vi e mindre” talar sitt tydligt progressiva språk, och så fortsätter det, albumet igenom. Påföljande ”Hanska på” presenterar närmast punkbetonade verser, kontrasterande mot ett pådrivande instrumentalparti värdigt The Flower Kings. ”Stolpekontroll” är å sin sida närmast att betrakta som småproggig popmusik, och liknar därigenom svenska Dungen liksom likaledes Bergenbaserade Trojka. Och mot slutet kommer ”Kino”, en sju minuter och 35 sekunder lång resa som på något märkligt sätt sammankopplar Led Zeppelin med The Cardigans och av bara farten ger Knekklectric ett helt eget sound.

Nu får Sverige skärpa sig. Norge – och i huvudsak Bergen – tycks ha tagit över Nordens progkrona.

Knekklectric – For mange melodia
Apollon Records

1 Vi e mindre
2 Hanska på
3 Prokrastinera igjen
4 Stolpekontroll
5 Vestkyst
6 Ski no

https://www.facebook.com/knekklectric/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Mammoth Mammoth – Mount the Mountain

Scenen är en låg träplatå inkilad i ett hörn inne på en dammig pub ute på den australiska vischan. Belysningen är dämpad, besökarna består av grova, skitiga och svettiga män som bara vill häva sina öl ifred. De vill glömma bort arbetsveckan som gått och de vill definitivt inte bli avbrutna av en massa oljud. Upp på den lilla scenen kliver ett gäng ovårdade musiker, pluggar in sina instrument och inleder vad som är början på slutet för kvällen (och puben?). Gitarristen levererar fläskiga och skitiga riff samtidigt som man har känslan av att han ständigt är beredd att sparka in pannbenet på närmaste åskådare. Den bastanta rytmsektionen står stadigt och sätter alla i gungning medans de är beredda på att börja slugga vilt omkring sig. Sångaren har klättrat upp på de vingliga högtalarlådorna där han nu ståendes är redo att kasta sig ut i publiken och ett vilt rallarslagsmål. Den uppkäftiga attityd som bandet fullständigt spottar ur sig har nu lyckats reta gallfeber på pubens besökare och smockan hänger i luften…

…det är ungefär denna bild jag får upp i min skalle när jag lyssnar på australiensiska Mammoth Mammoths fjärde och senaste giv Mount the Mountain. Jag har tidigare beskrivit bandet som  stonerrockens svar på Motörhead då de ger oss fuzziga och feta riff som förenas med ett gott rocksväng och toppas av med en uppkäftig attityd. Numera är de varken renodlad stonerrock eller har speciellt mycket gemensamt med Motörhead men man hör utan problem att det är där som rötterna går som djupast. Jag har mer än en gång blivit ifrågasatt hur jag kan uppskatta dessa grovt rockande australier så pass mycket som jag gör för de är verkligen inte för alla. Men vad kan jag säga? Jag kanske har en latent böjelse för band som gillar att uppvigla svettiga män till slagsmål på skitiga pubar? Skulle så vara fallet (vilket inte är helt omöjligt) då kan jag lova er att jag kommer hänge mig till hundra procent och Mount the Mountain kan mycket väl vara mitt soundtrack till en vild fredagskväll!

Mammoth Mammoth – Mount the Mountain
Napalm Record/Border Music

1. Mount the Mountain
2. Spellbound
3. Hole in the Head
4. Kickin’ My Dog
5. Procrastination
6. Sleepwalker
7. Epitome
8. Hard Way Down
9. Wild and Dead
10. Cold Liquor
11. Can’t Get You Out of My Head (Kylie Minogue Cover)

 

http://www.mammothmammoth.com/

https://www.facebook.com/mammothmammothband/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Doris Brendel and Lee Dunham – Eclectica

Eclectica är Doris Brendel and Lee Dunhams tredje samarbete och närmaste syskon till den än idag fängslande Upside Down World (2015). Eclectica är visserligen hårdare och intensivare i albumets tyngre partier men konceptet att sammanlänka de stilmässigt varierande låtarna med små pianomelodier känner vi igen från föregångaren. Och så får vi ännu ett läckert och fantasieggande albumomslag.

Många melodier är folkmusikinspirerade och rytmiskt kastas man mellan karnevaler, funk och reggae. Inte sällan bryts mönstret av närmast progmetalliska partier. Men det är ändå Brendels sång och närvaro som gör det här unikt. Hennes förmåga att förmedla en text är exceptionell. Mot slutet av ”The one” låter hon som om hon vore i trans. I ”Crying shame” kan man närapå röra vid henne. De enda spåren jag inte blir vän med är den ostiga Stevie Wonder-passningen ”Animal” och den punkigt nervösa ”Love app”. Dock innehåller sistnämnda låt ett fantastiskt soloparti krönt av ett rafflande gitarrsolo signerat Andy Powell (Wishbone Ash).

Huvudnumren är de äventyrliga och progressiva spåren. Den magnifika iberiskt ekande ”I rather wear black” kulminerar i en oförglömlig refräng medan ”Losing it” gränsar mot Heart innan tempot och rytmen förändras och leder in i ett instrumentalparti som påminner om Iron Maiden. De tvära kasten är för det mesta positivt överrumplande och spännande. Däremot känns ljudet på virveltrumman alldeles för kallt och högt mixat. I ”Retribution” rent maskinell. Men helheten är nästan lika intagande som Upside Down World och samarbetet mellan Brendel och Dunham låter alltjämt som ett konstruktivt och framåtskridande projekt.

Doris Brendel and Lee Dunham – Eclectica
Sky-Rocket Recordings

1. The One
2. Love App
3. I Rather Wear Black
4. Crying Shame
5. Retribution
6. Animal
7. Losing It
8. Death & Taxes
9. Balloon
10. One World

http://www.dorisbrendel.com/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Trojka – I speilvendthet

Prog + pop = sant! Sålunda skaldar norska Trojka på sin Facebooksida. Och nog ligger det en hel del i vad de säger. Musiken ligger nämligen i den exakta skärningspunkten mellan det lättlyssnat tralliga och det symfoniskt komplicerade. Tankarna går omedelbart till svenska Dungen; bruket av saxofon och flöjt förstärker den nordiska folktraditionen än mer. Nästa parallell blir till mitt senaste fynd, amerikanska Once and Future Band. Dessa jänkare delar med Trojka känslan för att göra progressiv musik som är klurig men samtidigt väldigt catchy.

Favoritlåtar? Egentligen hela albumet, men jag måste peka särskilt på ”Trojka”, en dansant fest i allsköns klaviaturer och vildsint bas+trummor. Även halvakustiska ”Alltid en gåte” måste hyllas, en mycket betagande låt som lyckas likna Led Zeppelin och svenska Hidden Lands på samma gång. Avslutande ”Till neste farväl” börjar som ett mjukt Trettioåriga Kriget, för att strax jazza loss med elpianon, slagverk och hela partypaketet. Här slår det mig att Rikard Sjöblom och Beardfish också är en lämplig referens. Klart är hur som helst att Trojka står fast rotade i 70-talets melodiösa progscen (kolla bara omslagsbilden!), men samtidigt lyckas göra något som känns nytt och fräscht.

Trojka – I speilvendthet
Apollon Records

A1 Tsarens Tårer 2:56
A2 I Speilvendthet 4:28
A3 Et Spill 4:03
A4 Drømmeløs 4:32
A5 Mat For Tanke 5:32
B1 Trojka 3:49
B2 Litt Glede 3:18
B3 Alltid En Gåte 4:12
B4 Til Neste Farvel 8:43

https://www.facebook.com/TrojkaBergen/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Ayreon – The Source

The Source är det nionde Ayreonverket och projektets huvudman, holländaren Arjen Anthony Lucassen, återvänder till sci-fi-världen i denna Noaks ark-minnande berättelse som föregår utvecklingen i 01011001 (2007). Dubbelalbumet är uppdelat i fyra kapitel med två avsnitt per skiva. Den imponerande genomarbetade historien berättas av tolv olika sångare (bäst är Tommy Karevik, Kamelot/Seventh Wonder) som för händelseutvecklingen vidare med stor inlevelse. Och för att verkligen hänga med bör lyssnaren sitta med texterna i handen när resan startar (men även när jag gör det kan jag tycka att det finns alltför många stilmässigt snarlika sångare).

Musikaliskt är de två första kapitlen helt enastående. Det är svulstigt, gripande och variationsrikt. Och ohyggligt melodiöst. Det är nog det musikaliskt sett mest lättillgängliga Ayreon har gett ut och påminner mycket om Lucassens Star One-album Space Metal (2002). Ska jag kasta in några andra musikaliska referenser får det bli det Tony Martin-frontade Black Sabbath och Gary Moores keltiska period. De avslutande kapitlen på skiva två fortsätter i samma melodiska och dramatiska spår, dock är tyngden inte lika påtaglig. Vi får höra två snabbare spår som tyvärr hör till de svagare på skivan (”Into the ocean” liknar ett Rainbowimiterande Spiritual Beggars medan ”Planet Y is alive” är en blek power metal-pastisch). Men på det stora hela är det stämningsfullt och musiken accentuerar berättelsen på ett fenomenalt sätt.

Ayreon – The Source
Music Theories/Mascot

CD 1:
1. Chronicle 1: The ‘Frame
2. The Day That The World Breaks Down
3. Sea Of Machines
4. Everybody Dies
5. Chronicle 2: The Aligning Of The Ten
6. Star Of Sirrah
7. All That Was
8. Run! Apocalypse! Run!
9. Condemned To Live
CD 2:
1. Chronicle 3: The Transmigration
2. Aquatic Race
3. The Dream Dissolves
4. Deathcry Of A Race
5. Into The Ocean
6. Chronicle 4: The Rebirth
7. Bay Of Dreams
8. Planet Y Is Alive!
9. The Source Will Flow
10. Journey To Forever
11. The Human Compulsion
12. March Of The Machines

http://www.arjenlucassen.com/content/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Suburban Savages – Kore Wa!

Trond Gjellum är trummis i det tämligen välbekanta norska progrockbandet Panzerpappa. Vid sidan om har han nu bildat Suburban Savages, där han spelar fler instrument och även sjunger. Lineupen presenterar dels vanliga rockinstrument, men även samplingar, Theremin och såg. När albumet inleds med ”Fade into obscurity” är det ett förrädiskt skär. Detta låter ju som pop! Men redan låt nummer två, ”Pronk”, är något helt annat. Som ett Lars Hollmer med metalgitarrer och en David Bowie på sitt allra mest spöklika humör. Även ”As I’m dying” är på det dramatiskt experimentella spåret, och låten bjuder på underfundig galghumor: när jag dör undrar jag vad mitt kreditkort har för pinkod!

Sedan kommer instrumentala stycken. Först halvmajestätiska ”Guzarondan” (om, jag förstått saken rätt, ett ord på tajikiska), vilken för mina tankar till Bigelf, då den delar det bandets molltyngda jordighet. Sedan kommer ”Von two-step”, som är misstänkt lik Von Zamla till titel såväl som till stil. I skivans titelspår ”Kore Wa!” är sången tillbaka, nu på japanska. Här är det åter spöklikt och dramatiskt, bara för att halvvägs hoppa in i rena kosackdansen. Sedan avslutas allt med åtta minuter och fyrtiotre sekunder ”Docteur Mago”, en sorts bestämd, pådrivande krautrock med halvt dissonanta gitarrsolon och inslag av synttrummor som närapå ger discofeeling.

Ja, som ni ser är ”Kore Wa!” en blandad kompott. Ständigt dramatisk; väldigt övertygande, hela vägen. Det smärtar mig att skivans releaseparty på MIR i Oslo 10 juni krockar med Sweden Rock Festival. Jag hade mer än gärna varit med!

Suburban Savages – Kore Wa!
Apollon Records

Fade into obscurity
Pronk
As I am dying
Guzarondan
Von two-step
Kore wa!
Docteur Mago

https://www.facebook.com/SuburbanSavages/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

 

Night Demon – Darkness Remains

När den amerikanska trion Night Demon släppte sin debut Curse of the Damned (2015) så gav undertecknad albumet ett ganska svalt betyg/omdöme. Men jag gillade ändå det jag hörde och såg potentialen i bandet och dess musik. Det gjorde uppenbarligen en hel hop andra också för albumet har höjts till skyarna sedan dess. I de rätta kretsarna skall kanske tilläggas. För det är ju ändå så att trions underground-ljudande New Wave of British Heavy Metal med amerikanska muskler med lätthet går hem hos fans av just NWOBHM medan de inte når fram till den stora skaran. Men vad spelar det för roll egentligen för grabbarna verkar ju lira den musik de gör för att de älskar den och inte för att bli kända. För precis som på debuten som nu på uppföljaren Darkness Remains så är det just ärligheten och entusiasmen som talar tydligast till mig. Deras heavy metal från tidigt åttiotal är både medryckande och melodistinn men tycks aldrig riktigt lyfta trots att deras låtsnickeri har förfinats sedan debuten. En del spår som inledande Welcome to the Night samt Iron Maiden-hyllningen Maiden Hell sticker ut men annars har de ganska svårt att kittla mina sinnen. Lite fler och större refränger hade nog gjort att detta album hade tilltalat mig mer. Men varför skall de lyssna på mig? De lyckades ju uppenbarligen ganska bra med debuten och uppföljaren lär inte göra någon besviken den heller då den helt enkelt är lite vassare än sitt äldre syskon.

Night Demon – Darkness Remains
Steamhammer/SPV

  1. Welcome to the Night
  2. Hallowed Ground
  3. Maiden Hell
  4. Stranger in the Room
  5. Life On the Run
  6. Dawn Rider
  7. Black Widow
  8. On Your Own
  9. Flight of the Manticore (Instrumental)
  10. Darkness Remains

https://www.facebook.com/nightdemonband/

Betyg: 6/10

 

Ulf Classon

Pendragon – Masquerade 20

Under 2016 firade Pendragon sitt klassiska neoprogverk The Masquerade Overture (1996) med en turné som förevigades i Katowice, Polen. Konserten är oerhört väl inspelad. Det visuella är levande och följsamt och ljudupptagningen fångar allt från nye trummisen Jan-Vincent Velazcos intrikata spel till körsångerskorna Christina Booth (Magenta) och Verity Smiths (Clive Nolans musikaler She och Alchemy) harmonier. Däremellan har vi naturligtvis kärntrion Clive Nolan (keyboards), Peter Gee (bas och keyboards) samt bandledaren, gitarristen, sångaren Nick Barrett i sedvanlig högform.

Konserten inleds med huvudverket i sin helhet, från början till slut som sig bör. The Masquerade Overture lämpar sig väl för den här typen av helt album-konsert då den täcker in gruppens vid den tiden samtliga särdrag och har ett naturligt flöde som ger lyssnaren en närapå filmisk känsla. Den andra halvan av konserten vigs åt det moderna Pendragon som är betydligt hårdare, mörkare och med ett djupare textmässigt budskap än det ofta romantiska och fantasyinspirerade tidiga Pendragon.

Som nämnt är musikerna lysande rakt igenom. I synnerhet Nick som verkligen lever upp och gläds åt publikens respons åt det fina framförandet av The Masquerade Overture. Både bandet och albumet har åldrats med värdighet och jag kan utan tvekan utropa Masquerade 20 till en förädling av ursprungsverket. Nick är numera en fullfjädrad gitarrist och har utvecklat en råare version av David Gilmour (Pink Floyd) och Andrew Latimer (Camel). Att han i sången får stöd av körsångerskor är också ett plus. Jag hade gärna sett fler moderna låtar som ”Skara Brae” och ”Eraserhead”, och möjligen också den långlivade ”Queen of hearts”, men faktum är att materialet från det senaste albumet Men Who Climb Mountains (2014) växer ett snäpp i liveformatet och gör att helhetsintrycket blir starkt positivt. Pendragon är ett band som efter snart 40 år alltjämt utvecklas och samtidigt behandlar sin historia med respekt.

Pendragon – Masquerade 20
Metal Mind Productions

Masquerade 20
The Masquerade Overture
As Good As Gold
Paintbox
The Pursuit of Excellence
Guardian of my Soul
The Shadow
Masters of Illusion
King of the Castle
Schizo
Beautiful Soul
Faces of Light
Nostradamus
Explorers of the Infinite
Come Home Jack
This Green and Pleasant Land
Breaking the Spell
Indigo

http://www.pendragon.mu/

Betyg: 9/10

Jukka Paananen