Gazpacho – Soyuz

Ibland går det för snabbt med alla releaser av ny musik. De riskerar att drunkna i flödet. I maj släpptes ännu en platta från norska Gazpacho med titeln Soyuz som jag inte uppmärksammat förrän nu. Ändå, detta norska band har fascinerat mig ända sen släppet av plattan ”Night” år 2007. I stort sett samtliga plattor sen dess (hela fem stycken) har hållit mig fången i fascination flera månader efter varje release. Och så blev det även denna gång. Gazpacho är fullständigt unika i prog-genren. Det finns kanske inget band som lyckats skapa ett så unikt sound. Mycket hänger på sångaren Jan-Henrik Ohme som har en otroligt skön och varm röst som han använder mer som ett instrument än att bara framföra text och lyrik. En del har svårt för hans röst och jag kan bara beklaga att de inte ser hans enorma talang och skicklighet. Ett annat kännetecken hos bandet är deras fantastiska känsla för harmonier och takt. Mycket av detta kommer från den fantastiske Thomas Andersen på keyboards och piano som ständigt förundrar med det ena sköna temat efter det andra. Ingen ekvilibristik, bara otroligt sköna ackord och ackordsföljder. En del klagar på att det svänger för lite om bandet. Det kanske ligger något i det men det betyder absolut inte att takt inte betyder något för dem. Lyssna på titellåten ”Soyuz one” och den alldeles underbara ”Exit Suite” så förstår ni nog att takt faktiskt är tämligen centralt i deras musik. Men det är inte det snabba och tuffa tempot de vårdar utan den långsamma, suggestiva takten. Och jag fullkomligt älskar det i tider när det hårda och tunga får så mycket uppmärksamhet. Den här typen av musik får tillvaron att stanna upp lite och ger tid för eftertanke och stillhet. Har du behov av lite andaktsfull musik (utan att för den skull vara religiös) så skall du absolut lyssna på Gazpacho. Till detta bidrar även den fantastiske violinisten Mikael Krömer. Hans Hardangerfela (?) lyfter låtarna ännu högre genom de fantastiska harmonierna han skapar mellan fiolen, övriga instrument och sången. 

Bandets plattor har ofta ett tema som bygger på någon händelse eller någon berättelse från någon bok. Så även denna gång. Titeln är naturligtvis tagen från namnet på Sovjetunionens motsvarighet till Apolloprojektet, d v s bemannade rymdfärder med mer eller mindre tydliga avsikter att befästa den politiska makten och överlägsenheten hos respektive stormakt under kalla krigets dagar. För Sovjetunionen fick ju denna tävlan med USA en tragisk början då den första bemannade färden med Soyuz 1 med kosmonauten Vladimir Komarov ombord slutade i en dödlig krasch. I låt nummer 1 (”Soyuz one”) kan man ana hur problemen startar ombord inför nedstigningen och i näst sista låten ”Soyuz Out” beskrivs mer direkt momenten och tankarna hos Komarov före kraschen. Det skall dock sägas att texterna är ganska kryptiska och poetiskt utsvävande så det är inte helt lätt att avgöra om det även finns tydliga budskap till oss. Övriga låtar verkar ha mindre direkt koppling till själva rymdäventyret så man kan knappast säga att det här är ett solklart så kallat konceptalbum.

Men om texterna är mystiska och rätt svåra så måste man säga att musikaliskt är det här verkligen ett helgjutet verk som sakta växer sig på en på ett sätt som till slut är helt oemotståndligt. Jag har redan nämnt den magiska låten ”Exit Suite”, som är något av det vackraste och samtidigt märkligaste jag hört, men här finns flera låtar som nästan är lika fantastiska. ”Sky Burial” är oerhört sorglig med det repetitiva pianokompet, de indiska sånginslagen och Jan-Henriks fina sång. Jag gillar även trumspelet som matchar övriga instrument perfekt. Här finns egentligen ingen riktigt sångmelodi eller struktur utan bara några lösa teman. Trots det blir det så otroligt bra. Fascinerande. Låten ”Fleeting Things” blir närmast en glad kontrast i jämförelse. En tydlig melodi som sätter sig snabbt. Och är det inte valstakt i botten? Otroligt fint och en av låtarna som jag tycker borde ha chansen att spridas i lite bredare leder.

Vi har också en riktigt lång och spännande låt i ”Soyuz Out” på plattan. Den tar ett bra tag att få kläm på. Flera oväntade svängar hit och dit varav partiet med plötsligt körmusik efter 4:15 som komp i bakgrunden är så otroligt vacker att man häpnar. Den här låten har också delar där man även visar att man kan spela lite hårdare rock. Till slut kommer så avslutande ”Rappaccini” som är än mer andaktsfull och allvarlig än något annat på plattan. Kan närmast liknas vid en psalm eller ett Requiem med massor av stråkar som bakgrund. Jag får faktiskt tidvis lite vibbar av liknande lugna låtar från Marillion och Steve Hogarth (kanske rentav från den sistnämndes samarbete med Isildurs Bane). En otroligt vacker låt som ger plattan ett alldeles fantastisk slut där man som lyssnare närmast kippar efter andan efteråt.

Jag vet att man som recensent måste vara sparsam med superlativerna och tänka sig noga för innan man ger maxpoäng till ett alster. Jag har gjort det nu och min slutsats står fast. Den här typen av album är det bästa jag vet. Då är saken avgjord. Tack Gazpacho för ännu ett mästerverk!     

Gazpacho – Soyuz
Kscope Music

1. Soyuz one
2. Hypomania
3. Exit Suite
4. Emperor Bespoke
5. Sky Burial
6. Fleeting Things
7. Soyuz Out
8. Rappaccini

http://gazpachoworld.com/
https://www.facebook.com/Gazpacho.Official.BandPage/

Betyg: 10/10 

Karl-Göran Karlsson

Suede – The Blue Hour

Av en slump råkar jag slå igång den här skivans öppningsspår ”As one” direkt efter att ha hört Yes och ”Awaken”. Likheterna är överraskande påtagliga. Svepande syntar, bitska gitarrer, genomdramatisk sång. Kan man alltså säga att Suedes metamorfos från britpop till klassisk prog är fullbsordad? Nja. Låt nummer två heter ”Wastelands” och är mer klassisk Suede, à la ”Animal Nitrate” eller ”Trash”.  Men det är något drastiskt mörkt och episkt över den här skivan, precis som över föregångaren ”Night Thoughts”. I ”Beyond the outskirts” sjunger Brett Anderson så emotionellt som bara han kan, ”Chalk Circles” påminner om IQ, det talade stycket ”Roadkill” skapar dyster stämning å det grövsta, ”All the Wild Places” är ytterst sentimantalvacker i sin stråkskrud, ”The invisbles” viskar om ett tillbakalutat Porcupine Tree, och avslutande, nära sju minuter långa ”Flytipping” knyter ihop säcken symfoniskt och med ett par uns av optimism.

En succé, således? Nja, en viss mättnad kan jag känna. Ställd var för sig är varje låt bra eller briljant, men lite mer variation i tempo, temperament och tonart hade inte skadat.  Då hade visserligen inte timmen blivit lika blå.

Suede – The Blue Hour
Universal

1. As One
2. Wastelands
3. Mistress
4. Beyond The Outskirts
5. Chalk Circles
6. Cold Hands
7. Life Is Golden
8. Roadkill
9. Tides
10. Don’t Be Afraid If Nobody Loves You
11. Dead Bird
12. All The Wild Places
13. The Invisibles
14. Flytipping

https://www.facebook.com/suede/

http://www.suede.co.uk/

Daniel Reichberg

Monster Truck – True Rockers

Monster Truck - True Rockers
Monster Truck – True Rockers

Med förra albumet Sittin’ Heavy (2016) så fastnade jag för kanadickerna i Monster Truck. Visst hade jag ett visst förbehåll för den massiva ljudbilden men med deras flirtande med sydstatsrocken så vann de över mig. Jag beskrev dem till och med som ett Black Stone CherryClutch-steroider! Mina förhoppningar inför uppföljaren True Rockers var därför att de nu skulle ta upp kampen med sina bolagskompisar i just Black Stone Cherry. Tyvärr blev inte så fallet och känslan är att deras turné med Nickelback snarare skadade dem än hjälpte dem. Den där härligt svängiga sydstatskänslan som infann sig på föregångaren förekommer bara bitvis och har istället fått ge plats för enkelspårig radiorock/metal som försvinner i mängden. Spår som Evolution bär spår av Muse och borde inte ens ha fått plats på skivan och Young City Hearts är så tillrättalagd och utstuderad så man undrar om skivbolaget varit med och bestämt hur det skall låta. Eller som Denim Danger och Hurricane  som i och för sig har ett smittande sväng och refränger som lär gå hem live men de går in i ena örat och ut genom det andra utan att fastna. Men här finns ändå godis som lyfter skivan till en godkänd nivå trots allt. Öppningsspåret True Rocker samt Being Cool Is Over är ösiga käftsmällar med självaste Dee Snider på gästsång på den förstnämnda medan Devil Don’t Care och The Howlin’ bjuder in till det sydstatssväng som gjorde att jag började uppskatta bandet. Framförallt har de lyckas få de tunga gitarrerna att leka fint med en härlig orgel albumet igenom vilket lyfter upplevelsen. Dock är ljudbilden fortfarande alldeles för kompakt. Det är en massiv ljudmatta som endast luckras upp av orgeln och ett munspel emellanåt. Men med ett luftigare sound, mer svängig sydstatsrock och mindre blickande åt kommersiella radiorockkanaler till nästa gång så skall grabbarna i Monster Truck nog hitta upp på rätt väg igen.

Monster Truck – True Rockers

Mascot Records/Mascot Label Group

  1. True Rocker
  2. Thundertruck
  3. Evolution
  4. Devil Don’t Care
  5. Being Cool Is Over
  6. Young City Hearts
  7. Undone
  8. In My Own World
  9. Denim Danger
  10. Hurricane
  11. The Howlin’

Betyg: 6/10

Ulf Classon

ilovemonstertruck.com

mascotlabelgroup.com

Riverside – Wasteland

Så var det då dags för nystarten av Riverside, d v s första skivan med titeln ”Wasteland” utan bortgångne gitarristen Piotr Grudzinski. Och nu fortsätter man officiellt som trio trots att man (nästan) funnit en ersättare till Piotr i Maciej Meller som medverkar på flera spår på nya plattan och som redan spelat med de andra på några konserter. Att man väntar med en ny och fast gitarrist beror mest på (enligt Mariusz Duda) ren respekt för Piotr som under 15 år betytt så mycket för Riverside.

Det nya albumet har flera låtar som anknyter till det tragiska som hänt. Mariusz säger rent av att temat reflekterar över hur man kommer tillbaka från en tragedi. Att ha överlevt något och att man ändå kunnat fortsätta framåt. Parallellerna med plattan ”Second Life Syndrome” är ju mer än tydliga. Mer än tydligt är också låt-titlarna ”The Day After” (första låten) samt ”The Night Before” (avslutningslåten). Den nya plattan ger ju också bandet chansen att experimentera lite och komma med något nytt. Man märker en del nya grepp, exempelvis förekomsten av violin (spelad av Michał Jelonek) på flera av låtarna. Något annat anmärkningsvärt är att Mariusz på två av låtarna sjunger väldigt långt ner i tonregistret. Det känns ju lite annorlunda när han annars mer än gärna brukar gå upp i falsett. Sen förstår man att Mariusz även velat bidra på gitarrsidan den här gången vilket kanske också förklarar lite varför man valt att fortsätta som trio.

Trots nystart, man känner naturligtvis igen soundet av Riverside så det är ingen dramatisk förändring vi får uppleva. Men jag måste tyvärr säga att den nya plattan känns lite tam i jämförelse med tidigare alster. Den lyfter aldrig riktigt. Förvisso är inledande ”The Day After” plus ”Acid Rain” starka låtar med mycket av den sköna stämning som vi är vana vid. Jag gillar speciellt den avslutande delen ”Dancing Ghosts” med en härlig ordlös refräng och skönt komp. Men sen kommer plattan av sig lite och har svårt att fånga mitt intresse i den kommande låten ”Vale of Tears”.

Efter det är det dags för en lågmäld (för Mariusz väldigt låg!) och mycket fin sång i ”Guardian Angel”. Det akustiska gitarrkompet plus piano ger låten en mycket skön feeling. Efterhand får vi även höra mycket fina gitarrtoner från Maciej Meller som en extra krydda. Visst känns Piotr ändå närvarande på något sätt trots att det inte är han som spelar? Den här låten är kanske min absoluta favorit på albumet.

Påföljande ”Lament” är en långsam, släpande låt med tunga trumslag. Vi får höra ett väldigt fint parti efter tre minuter med skön sång och vackert komp från gitarr, violin och xylofon.  

Efter det kommer låten ”The Struggle for Survival” som jag tyvärr tycker att man kunde ha skippat helt. Det här låter mer som en improviserad jamning i studion utan mål eller mening. Sista minuten på låten är dock mycket fin. Återigen Mariusz fina röst tillsammans med akustiska gitarrer.

Låten ”River Down Below” är en fin ballad men på något sätt så har man hört den här typen av låtar så många gånger förut. Man får nästan lite Country-känsla här i vissa partier.

Titellåten ”Wasteland” startar också som något av en Country-låt eller filmmusik till en Westernfilm. Man får faktiskt även lite Jethro Tull vibbar. Låten övergår sen i mer traditionell rock utan att egentligen övertyga. Några fina teman kommer dock på slutet.

Avslutande ”The Night Before” är en fin låt skriven av Michal Lapaj. Mycket vackert och stämningsfullt med Mariusz sång ackompanjerad av piano.

Sammantaget ger mig nya plattan ett ganska så blandat intryck. Fortfarande fina grejor men utan de där riktiga topparna som bandet så ofta har bjudit på tidigare. Betyget blir därför bra men inte riktigt i den nivå där det brukar vara.

Riverside-Wasteland
InsideOut Music

1. The Day After (01:48)
2. Acid Rain (06:03)
Part I. Where Are We Now?
Part II. Dancing Ghosts
3. Vale Of Tears (04:49)
4. Guardian Angel (04:24)
5. Lament (06:09)
6. The Struggle For Survival (09:32)
Part I. Dystopia
Part II. Battle Royale
7. River Down Below (05:41)
8. Wasteland (08:25)
9. The Night Before (03:59)

http://www.riversideband.pl
http://www.facebook.com/Riversidepl  
https://www.instagram.com/riversideband.pl  

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Aaron Brooks – Homunculus

Aaron Brooks låtskrivare tillika frontman i amerikanska psykedeliska rockbandet  Simeon Soul Charger som lades ner 2016 återvänder nu till musikscenen med debutsoloplattan Homunculus. Här florerar definitivt de musikaliska influenserna från 60-70 talet liksom en del vibbar från tidiga Beatles i exempelvis  Lies, en variant med  Sparks ”goes psykedelik” med spåret  Everybody Die och om man så låter fantasin flöda Sparks möter Styx unplugged i låten Bodega, Bodeg. Retro liksom Hippie kulturen med dess musik har fått en nytändning och utan att vara politisk är ju deras frågor lika aktuella idag som då. Ljudbilden håller sig inom konceptet lågmäld och låter text och melodi framhävas fast här återfinns ändå både violin ,trombon, cello och piano utanför de traditionella sk. rock instrumenten.

Ja som ni förstår är detta inget tungt och svårsmält album, vi får på köpet musik med trallvänliga refränger utan att tappa konceptet i begrepp som psykedelisk musik. En trevlig bekantskap helt enkelt.

Aaron Brooks – Homunculus
Gentle Art Of Music

01) Consume
02) You’re Just a Picture in a Frame
03) Wake Up the Mountain
04) Everybody Dies
05) Lies
06) Jesus
07) By Your Halo or the Fork of Your Tongue
08) Nobody Knows What it’s Like to be Someone Else
09) The Idiot
10) Bodega, Bodega
11) I’m Afraid
12) What is a Man but an Animal’s End
13) Digital

https://www.facebook.com/AaronBrooksMusic

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg

Uriah Heep – Living The Dream

Efter snart 50 år i branschen så behöver Uriah Heep ingen presentation längre. Det finns dock idag bara en originalmedlem kvar och det är gitarristen Mick Box. 71 år ung. Som ni vet har Uriah Heeps karriär varit lite upp och ner genom åren, och precis när man trodde de var helt uträknade så kom de tillbaka starkt 2008 med en skiva i klassisk stil efter 10 års uppehåll. De har därefter turnerat och släppt ett par skivor till. Nu är det dags för ett nytt alster Living the dream. Om jag räknat rätt är det 25:e studioalbumet sedan starten 1970. Producent på nya skivan är kanadensaren Jay Ruston som tidigare jobbat med bl a Europe, Black Star Riders och Stone Sour för att nämna några. Mick Box säger själv att Jay tillfört en ny approach och att han var väldigt lätt att jobba med.

Det är med spänning jag börjar lyssna. Efter de två första låtarna på nya skivan undrar jag om inte organisten fått några olagliga substanser i sig. Det enda som ekar i mitt huvud är den överdoserade orgeln som verkligen ges utrymme. Inte på ett positivt sätt utan mer enerverande. Var det denna approach som Mick predikade om? Tredje låten Take away my soul är dock en mycket fin komposition där alla inblandade spelar ihop på föredömligt sätt. Här ges Mick Box mycket utrymme på slutet att få bända ordentligt på strängarna också! Klassisk Heep!

En annan låt värd att lyfta fram är Waters flowin´som låter som en blivande klassiker. Låter väldigt 70-tal där trummorna kommer in först efter drygt två minuter in i låten. Kanske rentav en ny Stealin´?

Vidare kan jag rekommendera ett extra öra till Falling under your spell som har lite drag av Easy livin´. Snyggt arrangemang och återigen suveränt musicerande och sång!

Summa summarum en skiva att vara stolt över så här långt in i karriären. Kanske lite för mycket (?) Deep Purple-vibbar här och var men tre mycket starka typiska Heep-låtar är inte alls illa. Med det sagt är övrigt material inget avfall direkt men dessa tre höjer sig över de andra. I min smak i alla fall!

Uriah Heep – Living The Dream
Frontiers Records

1. Grazed by heaven
2. Living the dream
3. Take away my soul
4. Knocking at my door
5. Rocks in the road
6. Waters flowin´
7. It´s all been said
8. Goodbye to innocence
9. Falling under your spell
10. Dreams of yesteryear

http://www.uriah-heep.com

https://www.facebook.com/uriahheepofficial/

Betyg: 7/10

Peter Dahlberg

 

Paul McCartney – Egypt Station

McCartney goes progressive!

Ja, det är faktiskt känslan jag får av att lyssna på legendarens nya album. Jovisst har Paul McCartney varit nyskapande åtskilliga gånger förut. Men den här skivans två längre (nåja, båda är under sju minuter) sviter liknar inte mycket han har gjort förr. Det skulle väl i så fall vara medleyna på ”Abbey Road” och ”Red Rose Speedway”. Men ”Despite Repeated Warnings” och ”Hunt You Down/Naked/C-link” är något annat. Den förstnämnda börjar som en ny ”C’mon People”. Eller rentav ”Hey Jude”? Men den är mer orosbådande än dessa. Och så bryter vi av med helyllerock med piano, akustisk gitarr och köttiga trummor. Och därefter lite mollstämd tivolirock. Den senare öppnar med Pauls hårdaste riff sedan ”Helter Skelter”. På med blås och körer. Sedan gör vi en avstickare i Wings inför ett avslutande gitarrsolo (McCartney själv?) som hämtat från Pink Floyd. Ifall man som undertecknad är både progfreak och Beatlestok är detta manna för hjärta och själ.

I övrigt? Singellåtarna ”I Don’t Know” och ”Come on To Me” är bekanta sedan en tid. Den förra en typisk småsentimental McCartney-snyftis som hämtad från hans tidiga 80-tal; den senare en svåremotståndlig grooverocker. ”Fuh You” är också känd från sommaren. Väldigt elegant pop som borde bli hit. I söta, huvudsakligen akustiska ”Happy with You” minns Paul dåliga tider och konstaterar att han är glad idag. Väldigt levande sak, stundtals med rösten som percussion. Är det från ”The Fool on the Hill” han hämtat flöjten? ”Who Cares?” är en livfull rocklåt med spottande text och snygga stick. Dansant bas också, men lite avkapt slut. ”Confidante” bygger på genomklassiska McCartney-melodier, vacker stämsång och gripande instrumentalprylar. Han har fortfarande gåvan! ”People Want Peace” börjar som hämtad från de mer experimentella delarna av ”McCartney II”, för att strax brista ut i hockeykörer. Ja sedan har vi den härligt jazziga ”Back in Brazil” i dansanta halvelektroniska sambarytmer. Vi hör den härligt helknasiga ”Ceasar Rock”, där Paul fräser ut sin kärlek till frugan. Och så ett par mer ordinära låtar.

Slutsatser: Vill man ha gamle trygge Paul lär man bli besviken. För här händer nytt kring vartenda hörn. Själv har jag inte tråkigt en endaste stund. Tänka sig att Paul McCartney, 76, fortfarande söker sig nya vägar.

Paul McCartney – Egypt Station
Capitol/Universal

1.Opening Station
2. I Don’t Know
3.Come On to Me
4.Happy with You
5.Who Cares
6.Fuh You
7.Confidante
8.People Want Peace
9.Hand in Hand 2:35
10.Dominoes
11.Back in Brazil
12.Do It Now
13.Caesar Rock
14.Despite Repeated Warnings
15.Station II
16.Hunt You Down / Naked / C-Link

https://www.paulmccartney.com/

 

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Treat – Tunguska

Treat är på ingång igen. Ett band som haft sina berg och djupa dalar genom åren. Aldrig riktigt slagit igenom utan funnits med där i bakgrunden sedan 1984. Inget band man saknar när de inte släpper skivor utan det är mer ”ojdå, håller de fortfarande på?” när de väl släpper nytt. Så tänkte jag denna gång med och började lyssna för att se hur de låter idag.

Jag tror Treats största problem är att de inte berör på något sätt. De sjunger inte om något speciellt och arrangemangen är ganska tråkiga och förutsägbara. Produktionen är ordinär och fantasilös. Likaså låtarna denna gång. Ordinära och fantasilösa. Låter grymt men dessvärre sant.

Det finns dock två låtar som skulle kunna ha blivit något. Creeps är ganska snygg med sina pop-influenser. Den börjar bra men sen verkar det som om man inte riktigt vet vad man skulle göra med den. Samma med den mer melankoliska Tomorrow never comes. Börjar bra men det händer inte så mycket sen. Bägge känns halvfärdiga. De borde jobbat mer på dessa två låtar. Då kunde de ha blivit riktigt bra.

Nä, som ni märker har de inte riktigt lyckats denna gång. Hjärtat verkar inte ha funnits med helt enkelt.

Treat – Tunguska
Frontiers Music Srl

1. Progenitors
2. Always have, always will
3. Best of enemies
4. Rose of Jericho
5. Heartmath city
6. Creeps
7. Build the love
8. Man overboard
9. Riptide
10. Tomorrow never comes
11. All bets are off
12. Undefeated

https://www.facebook.com/treatofficial/

Betyg: 3/10

Peter Dahlberg

Ally the Fiddle – Up

Progressive violin-rock/metal som infolappen förtäljer är kanske inte ett begrepp vi är så vana vid. Grundaren Ally Storch som är klassisk skolad violinist frontar sin konstellation med violin och sång. Här presenteras en variant där violinen tar över mycket från de mer vanliga gitarrspelet i progressive metal. Vi får dock betydligt fler influenser presenterade som jazz/fusion, 70-talsvibbar och ett hopkok från de klassiska till experimentella. Med andra ord en varierad presentation av diverse musikstilar med den gemensamma nämnaren violinen i centrum.

Med på albumet återfinns även gästmusiker som Marco Minnemann (The Aristocrats/The Mute Gods/Steven Wilson), Jen Majura (Evanescense), Rockviolinisten Jerry Goodman den legendariske tillika en av Ally`s idoler från 70-talets fusionenband The Flock and Mahavishnu Orchestra.

Plattan är i huvudsak instrumental och kanske inte en som direkt sätter sig med sin breda variation över de olika musikstilarna. Med andra ord här krävs en del genomlyssningar men snart fastnar spår som Living in a Bubble där rockmusiken tar överhand. Tree en något lugn lågmält alster som efterhand drar i de högre taktspakarna. Center Su(o)n även här lite rockigare toner och på spåret The Path där känns en del vibbar från 70-talets Ekseption.

Ett något svårbeskrivligt album som ändå tilltalar om en liten bit i taget.

Ally the Fiddle – Up
Gentle Art Of Music

01 Sisyphos
02 Aphotic Zone
03 The Bass Thing
04 The Path
05 Tree
06 Try to stop me
07 Living in a Bubble
08 Entering Stratosphere
09 Center Su(o)n
10 Surfing with the Alien (Bonustrack)

https://www.facebook.com/AllyTheFiddleBand

www.ally-fiddle.de

Betyg:7/10

Conny Myrberg

 

Nosound – Allow yourself

 Giancarlo Erra och hans kollegor i italienska Nosound släpper i höst sitt nionde album med titeln ”Allow yourself” sen debuten 2005. Bandet har ett säreget sound med influenser från både typisk prog som Pink Floyd men också från ambient (Brian Eno) och mer moderna ambitiösa rockband som Radiohead och Sigur Roos. Men framförallt är det Giancarlos sångröst som är det som sätter prägel på musiken. Han är (om man skall vara ärlig) ingen vidare sångare men är ändå mästerlig på melankoliska och varma lågmälda sånger kompade med många atmosfäriska keyboards, piano och stråkar. Förra plattan ”Scintilla (2016)” tyckte jag rent av var en av de bästa releaserna det året.

Den nya plattan är väldigt annorlunda mot ”Scintilla”. Den känns mycket mer experimentell och innehåller betydligt mer av diverse elektroniska ljudeffekter. Mer rebellisk och utforskande på ett sätt som jag tycker är mer avlägsen från vad vi normalt kallar progressiv rock. Definitivt inspirerad av band som North Atlantic Oscillation men kanske framför allt isländska Sigur Roos. Det jag skriver är ju lite av en motsägelse vilket också på nytt kastar frågetecken på vad vi egentligen med progressiv rock.

Något som stör mig med denna release är att jag tycker att Giancarlo slarvar lite med sången. Hans stora styrka tycker jag ligger i de partier när han sjunger någonstans i mellanregistren utan att ta i för kung och fosterland. Men på denna platta ger han sig ut på stora eskapader i de högre registren i flera låtar och det passar honom inte enligt min åsikt. Det här drar ner betyget för mig och särskilt gentemot föregångaren ”Scintilla” där hans sång var väldigt bra. Sen är jag själv inte alltför lockad av de lite halvpunkiga och stökiga tendenserna i vissa låtar med överdissade trummor och lite för mycket repetitiva partier.

Men här finns ändå tillräckligt många låtar som har det där sköna melankoliska anslaget med mycket keyboards och stråkar som jag gillar så mycket från Nosound. Plus de sköna pianotonerna som kommer lite här och där. Exempelvis låtarna ”At peace”, ”Growing in me (Steven Wilson-känsla, dock även ett exempel på låt där hans sångförmåga sätts på svåra prov), ”Weights” (kanske bästa låten på plattan), ”This Night” och ”Shelter”.   

Nosound – Allow yourself
Kscope

  1. Ego Drip
  2. Shelter
  3. Don’t You Dare
  4. My Drug
  5. Miracle
  6. This Night
  7. At Peace
  8. Growing In Me
  9. Saviour
  10. Weights
  11. Defy

http://nosound.net
http://www.kscopemusic.com/no
https://www.facebook.com/nosoundnet

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson