Jason Becker – Triumphant Hearts

Det är nog få som läser denna sida som inte är bekant med gitarristen Jason Beckers öde. Efter ett par album med sin kompis Marty Friedman (ex-Megadeth) i bandet Cacophony och ett med Van Halen-sångaren David Lee Roth så spåddes han en lysande framtid. Tyvärr ville ödet något annat och redan som nittonåring diagnostiserades han med ALS (Amyotrofisk lateralskleros). Det dröjde inte länge innan han förlorade förmågan att spela gitarr, gå, tala och andas själv. De flesta som drabbas av denna hemska sjukdom tynar bort och kastar in handduken efter bara några år. Jason har nu levt med ALS i tjugonio år! Om inte det kallas för livsvilja så vet jag inte vad det heter. Med hjälp av ögonrörelser och en maskin så kan Jason idag inte bara kommunicera med omvärlden utan även skriva ord, noter och ackord och på så sätt skapa och komponera musik. Medhjälpare matar in hans musikaliska visioner i en dator och redigerar sedan efter hans önskemål innan de skriver ut dem och hans musiker sedan spelar in dem. Med den bakgrunden så kändes det väldigt spännande att få ta del av hans nya album även om denna typ av musik i vanliga fall inte intresserar mig.

Triumphant Hearts har sammanställts av en hel hop kända artister, framförallt gitarrister, och är en omvälvande historia med flera ansikten. Största delen består av instrumentala symfoniska stycken med mycket stråkar och gitarrer och skiftar mellan asiatiska, medeltida och filmiska tongångar. Det är väldigt snyggt och välskapat men inget som jag personligen hoppar högt över. Roligast för min musiksmak är den funkiga We Are One med en härlig blåssektion samt när Jason får leka Eddie Van Halen i riffiga Taking Me Back vilket är en outgiven låt från hans tid med David Lee Roth. Även bluesiga Tell Me No Lies är från Jason arkiv och är riktigt trevlig. Snyggast blir det som vanligt när forne Scorpions-gitarristen Uli Jon Roth är i farten som här i Magic Woman ihop med gitarristen Chris Broderick (ex-Megadeth). Bob Dylan-covern Blowin’ In The Wind däremot är lite för seg men ändå ytterligare ett bevis på att Dylans låtar alltid blir bättre när någon annan gör dem. Men händelserikast och mest uppskriva på förhand är nog ändå nio minuter långa gitarrinfernot Valley of Fire. För fans av förförande gitarrsolon och upphetsande shredding så är nog denna låt det närmaste man kan komma musikalisk pornografi. Under låtens gång hörs inte mindre än tretton olika gitarrister med namn som Steve Vai, Joe Bonamassa, Mattias IA Eklundh och Marty Friedman i främsta ledet.

Det är en imponerande skara musiker som medverkar på skivan. Det är galet imponerande hur Jason Becker kan skapa musik över huvud taget och med det i åtanke så är det svårt att såga en skiva som Triumphant Hearts. Detta är som sagt inget jag går igång på i vanliga fall men det är svårt att värja sig. Dels är det riktigt snyggt och dels är det emellanåt smått underhållande. Jag kommer förmodligen inte slita ut skivan men måste ändå ge en hög poäng för musiken håller hög kvalité och sättet albumet har blivit till på är smått rörande. En framgångssaga i ordets rätta bemärkelse.

Jason Becker – Triumphant Hearts
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. Triumphant Heart
2. Hold On To Love
3. Fantasy Weaver
4. Once Upon a Melody
5. We Are One
6. Magic Woman
7. Blowin’ in the Wind
8. River of Longing
9. Valley of Fire
10. River of Longing
11. Taking Me Back
12. Tell Me No Lies
13. Hold On To Love (Chuck Zwicky Remix)
14. You Do It

 

https://jasonbecker.com/

https://www.facebook.com/jasonbeckerofficial/

https://www.mascotlabelgroup.com/

https://www.mascotlabelgroup.com/jason-becker/biography/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

 

The Tangent – Proxy

The Tangent har varit ett mycket produktivt band sen debuten 2003 med albumet ”The Music That Died Alone”. Plattor has släppts i stort sett varje år därefter och nu är det alltså dags för årets skivsläpp som har fått namnet ”Proxy”. Bandet leds av sångaren och det musikaliska keyboard-geniet (ja, jag måste säga det!) Andy Tillison men i övrigt har bandmedlemmar kommit och gått genom åren. Dock finns det några som ständigt återkommit och som väl får anses som åtminstone halv-permanenta medlemmar och en av dem är Jonas Reingold på bas (Jonas kan nog rent av räknas som en av grundarna av bandet jämte Andy Tillison). Övriga i bandet på den nya plattan är Theo Travis på saxofon och flöjt, Luke Machin på gitarr, Steve Roberts på trummor. Även Göran Edman finns med på lite bakgrundssång.

Den här plattan spelades in under den s k Tangekanic-turnen 2017 och 2018. Det gav bandmedlemmarna mer tid än vanligt att arbeta på plattan vilket skedde på hotellen, genom diskussioner i bussen under transporterna och under soundchecks före konserterna. Kanske bidrog detta till att samspelet mellan musikerna blev extra tajt den här gången.

För mig är Andy Tillison väldigt speciell inom den progressiva rocken. I grunden uppfattar jag honom som en jazzmusiker men med en fantastisk förmåga att plocka in element från den progressiva eller symfoniska rockmusiken och smälta samma allt till en oerhört fascinerande mix. Samarbetet med andra oerhört kompetenta musiker har naturligtvis också medverkat här. Hans största styrka är att få verken att svänga något så fenomenalt och detta utan att till exempel behöva ta till trummisar med metal-genrens dubbeltramp eller stålhårda smattrande. Låtarna är också ofta väldigt melodiska med tydliga refränger som sätter sig fort. Och detta trots att han har en tämligen medioker sångröst (en del säger till och med att han inte alls kan sjunga!).

Jag skall genast proklamera att med den nya plattan ”Proxy” så har Andy Tillison lyft sitt musicerande och komponerande till sin absoluta högstanivå! Detta trots en mycket lång karriär (alltså, för många musiker brukar ju inspirationen till slut sina) och en strid ström av ofta mycket bra och genomarbetade album. Det som får mig att tycka det är (förutom ett antal geniala kompositioner på plattan) det faktum att i princip varje låt dessutom har låttexter som är mer än vettiga, d v s som för fram viktiga och tänkvärda budskap och tankar. För en som för det mesta brukar strunta i låttexterna inom den progressiva musiken (som ärligt talat mestadels inte håller någon högre litterär klass med några få undantag) känns det denna gång som väldigt befriande med någon som vågar skriva om angelägna saker både på det politiska och på det personliga planet. Jag skall beskriva vad jag menar mera tydligt nedan då jag går igenom låt för låt (endast 5 stycken!). Här finns alltså inte så lite politisk prog på denna skiva! Smaka på det – ni som förfasar er över att prog så ofta misstas för den svenska politiska proggen från 60- och 70-talen!

I tillägg måste jag säga att som naturvetare och som tämligen väl skolad inom IT-tekniken är jag fascinerad över hur Andy Tillison väver in termer i texterna som bevisligen antyder att han har någon form av naturvetenskaplig skolning som bakgrund. Här vimlar av IT-termer som ”Proxy”, ”Pointers”, ”Runtime”, med mera. Det finns även en bonus låt på albumet med titeln ”Excerpt From Exo-Oceans” tagen från Andys sidoprojekt The Kalman Filter, där det sistnämnda är en mycket välbekant optimerings-metodik inom naturvetenskapen. För icke-naturvetare torde detta begrepp vara fullständigt, fullständigt obegripligt!

I det följande skall jag gå igenom var och en av de fem underbart långa låtarna på albumet för att försöka ge er en bild av vad som väntar ert lyssnaröra:

1. Proxy
Plattan inleds med titelspåret som i sin tur inleds med ett långt jazzigt instrumentalt parti med gott om plats för de olika musikernas improvisationer. Lyssna exempelvis på Jonas underbara utsvävningar på basen, särskilt efter cirka 3:25 in i låten. Överhuvudtaget tycker jag Jonas verkar stortrivas på denna platta med ett mycket inspirerande och drivande spel på basen. Efter detta tar själva huvudtemat för låten vid med Andys sång om hur världens stora ledare idag inte längre skitar ner sina händer i regelrätta krigsinsatser på olika håll utan att man istället skickligt använder bulvaner (proxies) för att få jobbet (d v s att styra och behålla makten) gjort. Man gör också ofta saker under täckmantel om att det handlar om välgörenhet (notera termer som ”make UNICEF a visible partner”, ”charity sponsored”, etc.) när det i själva verket rör sig om rent egoistiska syften. Det är naturligtvis övertydligt vilka han syftar på men faktum är att den store ledaren in väster inte är ensam om detta beteende. Liknande beteenden ser vi också hos andra världsledare och inom affärsvärlden. Den här låten är i alla fall en drypande uppgörelse med detta beteende med inte så lite sarkasm och ironi i beskrivningen. Den som förlorar är alltså denne ”proxy” (som närmast kan beskrivas som ”mellanhand”) vare sig det gäller enskilda stater, företag eller företags anställda. Detta symboliserar man skickligt på albumets omslag som visar en bonde från schackbrädet och som naturligtvis skall tolkas som ”bondeoffer”, en pjäs som offras för ett särskilt syfte.
En lysande komposition både musikaliskt och textmässigt!

2. Spår nummer två ”The Melting Andalusian Sky” byter riktning totalt och är en helt instrumental (sånär som på ett ”Olé” på slutet) och fullständigt formidabel låt inspirerad av andalusisk flamenco-musik. Underbara passager där vissa är så vackra att man ryser. Jag är verkligen imponerad av det tajta samspelet mellan musikerna på denna låt. Framför allt vill jag lyfta fram Theo Travis alldeles underbara spel på flöjt och sopransax. Fullständigt lysande! Även Luke Machins gitarrspel är mycket njutbart. Att ha fått in Luke i The Tangent ser jag som en riktig lyckträff. Lyssna även in det lite udda partiet strax före 4-minutersmarkeringen där en säregen improvisation tar vid (och som lite grand upprepas igen efter 7 minuter). Synnerligen uppfriskande! Det här är albumets instrumentella höjdpunkt!

3. Tredje spåret ” A Case of Misplaced Optimism” är en skön jazzig låt i lugn takt med närmast Reggae-komp (!) på orgeln från Andy. Låten ”kryddas” med diverse märkliga takt-ljud, något som trummisar som Pat Mastelotto brukar roar sig med. Uppenbarligen något som inspirerat även Steve Roberts. Refrängen spelas närmast som om det vore frågan om storbandsjazz med mycket blås. En skön låt men kanske det svagaste (om det nu finns ett sådant!) spåret på plattan.

4. Spår nummer fyra ”The Adulthood Lie” är ännu ett exempel på Andy Tillisons geniala förmåga att blanda jazz och klassisk progressiv rock med mer moderna musikföreteelser. Den här gången har han givit sig på något så udda som elektronisk dansmusik! Ni vet, det som man tvingas lyssna på i bilen när man råkat få in någon station med vad som brukar betecknas som ”Bäst musik just nu!”. Högtempolåtar med en massa elektroniska ljud som ett flertal gånger i låten accelererar upp i både tempo och tonhöjd så att man alldeles håller på att bli tokig. Men tro det eller ej, Andy lyckas använda detta på ett fenomenalt sätt till en låt som är både otroligt medryckande och njutbar. Och så naturligtvis – ännu en fenomenal text! Som handlar om hur vi som nu är till åren komna faktiskt fullständigt gått på myten från när vi var unga om att allt skulle bli så mycket bättre när vi blivit vuxna. Ni vet, det där om att mogna och bli så mycket klokare. Men samtidigt har man övergett gamla drömmar och den livsglädje som hör ungdomen till. Mitt i låten hör vi en gammal person tala om just detta. Hans slutord är ”The worst part of getting old is to remember how it was when you were young”. Hur var det nu – var det bättre förr? Det råder väl delade meningar om det men jag tycker faktiskt Andy har en poäng här med resonemanget och innebörden av låttiteln. Vad har egentligen vuxenlivet gjort med oss egentligen?

Nåväl, musikaliskt känns kanske första halvan av låten lite sådär men efter cirka 6:10 in i låten händer något fantastiskt. Låten ändrar karaktär och blir plötsligt både medryckande och vacker. Andy hittar ett otroligt passande musikaliskt tema (både kompmässigt och sångmässigt) till denna högtempokreation som så småningom exploderar i en fantastisk refräng (”When I was young I fell in love with the strangest things for those looking from above”). Denna andra halva av låten är helt otroligt bra och jag uppskattar även de improviserade elektroniska krumbukter lite senare i låten. En fantastisk låt som berör en både textmässigt och musikaliskt. Och som ändå avslutas med lite hopp på slutet när Andy sjunger ”There’s still time”.

5. Avslutande ”Supper’s Off” (alltså inte ”Supper’s Ready”!) är ännu en filosoferande sång kring vad som händer med oss när vi växer upp. Andy sjunger om ungdomens hippierörelse med Woodstockfestival och annat och gör reflektionen att mitt i allt detta fanns förmodligen en stor del av dagens etablerade politiker och affärsmän. Tog de något intryck av fredsrörelsen och anti-krigsbudskapet och som de senare tog med sig i sin karriär? Alltså, fick Rock’n Roll verkligen någon betydelse för världsutvecklingen? Jodå, idag betyder det mycket försäkrar Andy sarkastiskt! För saker som pausunderhållningen i Superbowl-turneringen! För introduktionen av band i Rock’n Roll Hall of Fame och som reklam för olika varor och presidentkampanjer (med Rolling Stones musik som typexempel)! Alltså, det är mycket satir och sarkasm över det hela. Till exempel i sångfraser som ”We tried to change the world but the world doesn’t take a hint”. Musiken har alltså slutat betyda något mer än som någon sorts nostalgisk känsla som man bara utnyttjar. Till och med nutidens musik ignoreras i dessa sammanhang (”all the other bands are skinned”). Ja, man kan inte annat än hålla med om hur underligt saker har blivit.

Även denna låt spelas självklart med bravur, både instrumentalt och sångmässigt.

 

Jag kan bara till slut hylla Andy Tillison och hans band för en alldeles fenomenalt bra platta. Kan det rent av vara årets bästa inom progressiv rock och fusion?

The Tangent – Proxy
InsideOut Music

1. Proxy (16:08)
2. The Melting Andalusian Skies (8:51)
3. A Case of Misplaced Optimism (6:13)
4. The Adulthood Lie (16:06)
5. Supper’s Off (9:54)

www.thetangent.org

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Rikard Sjöblom’s Gungfly – Friendship

Rikard Sjöblom är ju välkänd i prog-kretsar genom sina tidigare och pågående engagemang i band som Beardfish och Big Big Train samt även genom mycket uppskattade inhopp på sistone i konserter med musik från Samla Mammas Manna under sommaren och hösten. Han har dock hela tiden haft ett sidoprojekt rullande under namnet Gungfly där han spelat med en del andra musiker. Där har han hunnit med tre riktigt trivsamma plattor sen debuten 2009. Nu är det alltså dags för den fjärde releasen och den går under namnet ”Friendship”. Rikard berättar att temat är kopplat till tankar på alla de barndomsvänner som man haft i ungdomsåren och vilka man nu har förlorat kontakten med. Allt startade med att han hittade ett gammalt foto hemma i föräldrahemmet (se omslaget ovan) där Rikard själv syns stående på en toppen av en trädkoja högt uppe bland träden i en glänta. Det här var en populär tillflykt för Rikard och hans barndomsvänner. Han berättar att det speciellt är ett spår på plattan (”A Treehouse in a Glade”) som kretsar kring denna koja som bland annat försvarades likt ett fort i de regelrätta gängkrig som förekom (jag kom genast att tänka på Genesis ”The Battle of Epping Forest!).

Musiken på plattan är mycket varierad med bas i orgel/keyboard-baserad progressive rock men här finns gott om jazz-influenser och även lite lugnare närmast Country-influerade sånger (”They Fade”, ja, kunde Avici så kan väl även Rikard!). Vi får också höra del två i en svit under namnet ”If you fall” som påbörjades på förra plattan ”On Her Journey To The Sun”.

Min absoluta favorit på plattan är nyss nämnda och helt instrumentella (så när som på några inledningsord) ”A Treehouse in a Glade”. Vi hör ett tema som närmast har lite Flamenco-liknande rytm och som varieras på olika satt med både gitarr och orgel. Det är härlig fart och fläkt och jag måste säga att orgel- och keyboardspelet på denna låt är makalöst bra. Lite Gentle Giant-vibbar där på mitten också. Även Rikards spel på gitarr är lysande. Det här är musik som man blir på väldigt gott humör av. En riktig höjdarlåt från Rikard som jag hoppas skall nå ut och kunna bli en favorit exempelvis på olika webradio-sajter.

Den långa och varierade låten ”Friendship” innehåller annars det vackraste temat som introduceras på piano mycket vackert efter drygt tre minuter och som återkommer flera gånger längre in i låten. Även i övrigt är här mycket instrumentell grannlåt och även sångtexter som behandlar albumets tema om vänskap.

Avslutande låten ”Crown of Leaves” är en lugn jazzig låt med ståbaskomp. En skön avslutning på en riktigt bra platta från en av Sveriges stora artister inom progrocken.

Rikard Sjöblom’s Gungfly – Friendship
InsideOut Music

1. Ghost of Vanity (05:59)
2. Friendship (13:36)
3. They Fade (04:51)
4. A Treehouse in a Glade (06:47)
5. Stone Cold (06:08)
6. If You Fall, Pt.2 (12:45)
7. Crown of Leaves (06:50)

www.rikardsjoblom.com

www.facebook.com/rikardsjblom

https://www.facebook.com/gungflyofficial/

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson 

 

Vandenberg’s MoonKings – Rugged and Unplugged

Sedan starten 2013 så har gitarristen Adrian Vandenberg och hans MoonKings släppt två härliga album fyllda med klassisk melodisk hårdrock och inte sällan har det, av förklarliga anledningar, doftat Whitesnake om musiken. Vandenbergs tid med den vita ormen gav oss bland annat den utsökta, tillika akustiska, liveskivan Starkers in Tokyo där David Coverdale briljerar ihop med gitarristen. Det är inledningsvis svårt att inte jämföra MoonKings nya och akustiska Rugged and Unplugged med just Starkers in Tokyo och även om Jan Hoving är en utmärkt sångare så har han inte Coverdales mustiga stämma. Det skall jag dock inte hålla emot honom för även om jag tycker att han kunde hålla igen en del i dessa avskalade versioner så sjunger han ändå ypperligt bra.

Redan i inledande What Doesn’t Kill You så tar han i som om det vore den elektrifierade versionen från bandets andra album han sjunger på men det funkar trots allt. Sedan tar de sig an Whitesnakes Sailing Ships på ett riktigt snyggt sätt men denna version skiljer sig föga från den som avslutar MoonKings debutalbum. Samma sak kan man säga om Out of Reach som inte heller skiljer sig överdrivet mycket från versionen på bandets första album. De två andra låtarna här från debuten, One Step Behind och Breathing, har dock fått större omarbetningar med ett gott slutresultat medan Walk Away från MoonKings andra album vandrar ganska obemärkt förbi. Bäst på Rugged and Unplugged är nog ändå Burning Heart som gitarristen släppte första gången 1982 med gruppen Vandenberg. Denna powerballad har nu klätts av nästan naken men får både färg och liv tack vare Hovings sång. På den avslutande, och nykomponerade, låten Sundown blir det dock ingen sång utan gitarrplock i strax över en minut. En snygg avslutning men inget som får nackhåren att ställa sig upp direkt.

Jag är svag för akustisk rock för en bra låt kan växa enormt i ett naknare tillstånd med rätt tillsatser och det är där jag tycker Rugged and Unplugged missar målet en aning. Det är bara på Out of Reach som vi bjuds på mer än ”bara” gitarr och sång när både trummor, bas och stråkar förgyller i bakgrunden. Då kommer den där nerven fram som jag annars saknar på skivan i övrigt. Det blir en annan rondör på musiken och mina sinnen eggas mer än på de andra spåren. Trots att övriga spår inte slår an lika starkt hos mig så är ändå detta ett väldigt trevligt album som utan tvekan bör kollas in för alla fans av Vandenbergs gitarrspel.

Vandenberg’s MoonKings – Rugged and Unplugged
Mascot Records/Mascot Label Group

1. What Doesn’t Kill You
2. Sailing Ships
3. Out of Reach
4. One Step Behind
5. Burning Heart
6. Walk Away
7. Breathing
8. Sundown

http://vandenbergsmoonkings.com/

https://www.mascotlabelgroup.com/

https://www.mascotlabelgroup.com/Vandenbergs-MoonKings

 

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

P.O.D. – Circles

Redan från start med den Beastie Boys-osande Rockin’ with the Best så är det inget snack om vad P.O.D. (Payable on Death) sysslar med. Benhård rap metal med rötterna i tidigt 2000-tal. Men det är inte hela sanningen för jag har alltid gillat hur de också lyckas sammanföra stenkrossarriff och frustande rap med medryckande refränger och snygga melodier. Detta bevisar de redan på spår två med den soligt varma Always Southern California som får mig att sjunga med och längta efter sommaren. Faktum är att de på nya albumet Circles ständigt bevisar varför de efter tjugofem år och tio album fortfarande är aktuella och vitala. Som till exempel den vilt sluggande Panic Attack och den tungt gungande hip-hop/metal hybriden Soundboy Killa som tar mig tillbaka till en tid då denna typ av musik var som hetast. En annan sak som jag uppskattar med P.O.D. är att de textmässigt alltid försöker sträva efter att se det ljusa i allting även om det är mörka ämnen de behandlar. Det ger deras musik en avslappnad och positiv känsla vilket få band i genren lyckas med idag. Bandet har genom åren dock haft svårt att toppa genombrottsalbumet Satellite (2001). Även om varje album efter har haft någon eller några riktiga smällkarameller så har inget album varit riktigt solitt. Så inte heller denna gång. Men lägstanivån på Circles är ändå högre än på många år. Det som drar ner albumet en aning är de utsvävande och dynamiska titelspåret och Domino, lite för radiovänliga Fly Away samt den intetsägande Dreaming. Men som helhet är Circles är positiv överraskning och en rejäl nostalgikick för oss som var unga och masskonsumerade all typ av ny hård musik i början på det nya millenniet. Helt klart ett av de bästa albumen jag har hört från denna genre på länge.

P.O.D. – Circles
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Rockin’ with the Best
2. Always Southern California
3. Circles
4. Panic Attack
5. On the Radio
6. Fly Away
7. Listening for the Silence
8. Dreaming
9. Domino
10. Soundboy Killa
11. Home

http://www.payableondeath.com/

https://www.mascotlabelgroup.com/

https://www.mascotlabelgroup.com/pod

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Overhead – Haydenspark

Finska Overhead är tillbaka med sitt femte album sen starten 1999 med titeln ”Haydenspark”. Bandet är välkänt i svenska Prog-kretsar, bland annat efter flera framträdanden i Slottsskogsfestivalen.

Det nya albumet innehåller nio låtar som överlag nog får kategoriseras snarare som högkaratig rock än som typisk Prog. Men låtarna är bra och texterna tar upp ett antal aktuella ämnen i världen både vad gäller frågor som energi, klimat och politik. Men det finns lite guldkorn för Prog-nörden och då tänker jag speciellt på den långa titellåten ”Haydenspark”. I början på låten får vi höra ett riktigt fint tema på keyboards innan själva sångpartiet tar vid. Sången ackompanjeras av riktigt sköna orgeltoner och mellotronstråkar. På slutet får vi även ett litet instrumentellt sidospår där Alex Keskitalos fina flöjtspel ger härliga vibbar av Jethro Tull.

En annan favorit på plattan är den lugna ”Across The Nation” som kombinerar akustiska och elektriska gitarrsound med stämningsfull sång. Lite hit-varning på den låten, faktiskt. Det här är en helt OK release men för den kräsne Prog-nörden (som mig själv) så fattas det ändå något som kan leda till en längre vistelse på skivtallriken. Fast omslaget på skivan var fascinerande. Om jag förstått det rätt är det Alex Keskitalo själv som skapat detta konstverk. Imponerande.

Overhead – Haydenspark
Egenproducerad

1. Animation for the Poor Man
2. Last Generation
3. Count Your Blessings
4. Haydenspark
5. King of the World
6. Across the Nation
7. Death by Tribulation
8. The Fall
9. Gone Too Far

http://www.overhead-band.com/

www.facebook.com/overheadband

Betyg: 6.5/10

Karl-Göran Karlsson

Oak – False Memory Archive

Efter en tid med lite dålig tillväxt på den progressiva rockscenen (vilket dock endast är min egen personliga uppfattning och absolut ingen sanning) dök plötsligt det norska bandet Oak upp med sin debut ”False Memory Archive” på norska skivbolaget Karisma. Det här var verkligen en positiv överraskning i höstmörkret. Bandet har dock funnits ett tag men spelat en lite annorlunda repertoar (folk-rock) på tidigare plattan ”Lighthouse” från 2013 på ett annat skivbolag.

Bandet består av Simen Valldal Johannessen (sång, keyboards, text), Sigbjörn Reiakvam (bas, gitarr, keyboards, programmering) och Öystein Sootholtet (trummor). De spelar en väldigt harmonisk och ”snäll” musik som man frestas att kalla ”lättprog” eftersom musiken är mycket melodisk och tämligen lättlyssnad. Men det är ingen tvekan om att bandet inspirerats av storheter som exempelvis Opeth och Porcupine Tree så det är verkligen inga lättviktare vi har att göra med.

Nya plattan var lätt att ta till sig, kanske främst p g a den alldeles fenomenalt fina sången, ofta kryddad med diverse stämsång i bakgrunden. Simens röst är verkligen speciell. Det finns en del sångare med liknande röst (exempelvis Mikael Åkerfelt) men Simen sticker ändå ut på det sätt han sjunger. Väldigt harmoniskt och avslappnat men även lite melankoliskt.

Plattan innehåller en ovanligt stark samling låtar i väldigt tilltalande arrangemang. Några låtar sticker dock ut såsom ”Claire De Lune” (oerhört Opeth-inspirerad med snygga Mellotronstråkar i kompet), ”Lost Causes” (ackorden i introt är återigen väldigt Opeth-inspirerat) och den långa ”The Lights” med en väldigt dov och mörk stämning. Flera sånger låter dock mer som ämnade för den lite bredare publiken, till exempel titellåten samt ”These Are The Stars We’re Aiming For”. Den avslutande ”Psalm 51” är en underbar sång med fint pianokomp – en perfekt avslutning på ett imponerande album.

Skall man nämna något som kanske är lite udda och möjligen lite irriterande på plattan är den rikliga förekomsten av handklappningar och att man envisats med att lägga in någon sorts halvfalskt skrapande elektroniskt ljud i bakgrunden på vissa låtar (t ex på ”False Memory Archive” och ”Transparent Eyes”) som liknar något som man ibland hör från dataspel eller barnleksaker. Det kändes lite onödigt på en så pass harmoniskt välljudande platta. Men man kanske tyckte man behövde något som stack ut lite som kontrast. I vilket fall, det här är en väldigt bra platta, kanske årets bästa debut inom den progressiva rocken?

Oak – False Memory Archive
Karisma Records

1. We The Drowned
2. Claire De Lune
3. False Memory Archive
4. Losts Causes
5. Intermezzo
6. The Lights
7. These Are The Stars We’re Aiming For
8. Psalm 51

www.karismarecords.no/artists/oak/

https://www.facebook.com/oakinoslo/

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson

Ljungblut – Villa Carlotta 5959

Norska bandet Ljungblut startade som ett soloprojekt av basisten/låtskrivaren Kim Ljung 2005 då han behövde utrycka låtmaterial som inte passade in i hans dåvarande huvudband  Seigmen/Zeromancer. Nu har vi kommit fram till bandets sjätte studioalbum med melankolisk pop/rock musik, här finns även inslag av både synth samt en del progressiva tongångar. Det mest slående är ändå plattans för det mesta vemodiga framhållning och texterna som exempelvis inledande Hasselblad där just handlingen kretsar om kameratillverkaren Hasselblads 12 stycken kameror som lämnades kvar på månens yta. För oss svenskar eller för den delen fans av Thåström och nedlagda bandet Kent borde detta skivsläpp falla väl i smaken.

Är du vän med mörk, långsamt framåtskridande skivsläpp med vackra melodier och vemodig sång, ja då är det ett givet köp.  Och som sagt alla Kent fantaster, här finns en norsk arvtagare?!

Ljungblut – Villa Carlotta 5959
Karisma Records

01. Hasselblad
02. Oktober
03. Til Warszawa
04. 235
05. Superga
06. Diamant
07. Himmelen som vet
08. Ohnesorg
09. Aldri helt stille
10. Min krig

https://www.facebook.com/Ljungblut

Betyg: 7/10

Conny Myrberg

Nordic Union – Second Coming

Som titeln antyder är detta skiva nummer två av den lyckade konstellationen bestående av Ronnie Atkins (Pretty Maids) på sång och Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T.) på allt annat utom trummor. Erik har även producerat skivan och gissningsvis även skrivit de flesta låtarna om inte alla.

Denna skiva befäster absolut de förväntningar som man kan ha om man gillade första skivan. Erik har blivit vassare på att både skriva och arrangera. Nu kanske jag förpassar stackars Ronnie till något hörn här. Det framgår tyvärr inte vad respektive har bidragit med så jag får gissa lite att Ronnie skrivit en hel del texter. Som vanligt sjunger han skiten ur sig och man är ständigt förvånad att stämbanden fortfarande håller. Jag har räknat ut att han dock bara var 19 år gammal när Pretty Maids släppte sin första skiva 1984 så han kanske håller ett tag till. Erik tillhör ju den lite yngre generationen som många av er redan vet.

Musikaliskt är det som sagt snygga låtar med varierade arrangemang. Kanske kan man sakna lite mer luft i produktionen då gitarren ofta är av det brötigare slaget. Med det sagt så gillar jag den kanske stökigaste låten på skivan mest av alla. The final war. Den har allt man kan önska sig, energi, fantastisk sång och skönt gitarrspel. Tycker jag hör lite Metallica emellanåt i gitarrspelet. Men jag är ingen expert på gruppen i fråga så jag kan ha fel.

Även melodiska Walk me through the fire är klart lyssningsvärd även om den känns väldigt Erik Mårtensson i refrängen. Den allsångsvänliga halvballaden Die together är också en skapelse att lyfta fram lite extra.

Kort sagt ett steg framåt för Nordic Union. Jag tycker denna skiva är starkare än den förra så det är ju positivt. En av de mer lyckade konstellationerna som Frontiers vaskat fram vågar jag nog påstå.

Nordic Union – Second Coming
Frontiers Music s.r.l.

1. My fear and my faith
2. Because of us
3. It burns
4. Walk me through the fire
5. New life begins
6. The final war
7. Breathtaking
8. Rock´s still rolling
9. Die together
10. The best thing I never had
11. Outrun you

https://www.facebook.com/NordicUnionMusic/

Betyg:7,5 / 10

Peter Dahlberg

Gösta Berlings Saga – ET EX

Två år efter senaste releasen av ”Sersophane” släpps så Gösta Berlings Sagas femtes fullängdare sen debuten 2006. Bandet har etablerat sig som en något bångstyrig och svårplacerad uppenbarelse inom den likaledes svårdefinierade genren progressiv rock alternativt Artrock. Det är frågan om helt instrumental musik (vilket numera får räknas som ganska udda inom genren) med en hel del elektroniska inslag. Hade inte bandet använt vintage keyboards som mellotron som en av huvudingredienserna i musiken är väl frågan om de verkligen blivit sorterade inom det progressiva rockfacket.

Några av låtarna kan kanske snarare rubriceras som punk med progressiva influenser, vilket var något jag var inne på även i min tidigare recension av förra plattan ”Sersophane”. Särskilt gäller detta låten ”The Shortcomings of Efficiency” som är en slamrig historia som avslutas i ett inferno där man även kan höra någon sorts våldsam sång utan hörbara ord. Ganska fräckt får jag säga även om jag annars är minst sagt tveksam till punkinfluenserna. Kan dock tänka mig att detta kan bli en intensiv och häftig låt att framföra live.

Något som annars utmärker nya skivan är ett flertal låtar med långsamma teman som upprepar sig och kring vilket olika improvisationer kretsar. Det här gäller exempelvis den inledande ”Veras Tema” och ”Square 5”. Av dessa gillar jag bäst den förstnämnda där det elektroniska kompet och mellotron-tonerna tillsammans med olika eko-effekter skapar ett spännande sound. Sen är själva temat (som även återkommer senare i akustiska ”Brus från stan”) tämligen märkligt i att det har någon sorts inneboende cykel som hela tiden återgår till början igen. Man kommer liksom aldrig framåt. Men spännande är det.

Sen finns det låtar som jag är lite mindre förtjust i och det gäller exempelvis ”Over and Out” som består av en massa olika ackord med mellotron-kör och olika elektroniska effekter. Förutom en skaplig ”refräng” tycker jag annars låten mest går på tomgång. Man tappar tyvärr intresset rätt fort. Även låten ”Artefacts” har sådana tendenser. Låten avslutas med en lång sekvens med enbart sparsamma pianoklink och diverse ekoeffekter plus uppenbara studioljud (förstärkarsurr och folk som vrider sig i stolar eller dylikt!). Mer konstigt än njutbart, tyvärr.

Den påföljande låten med det fantastiska namnet ”Capercaillie Lammergeyer Cassowary & Repeat” (lägg det på minnet!) är lite mer spännande med raspiga mellotron-saxofoner och elektrokomp. Efterhand följer ett tjusigt parti med gamla hederliga orgeltoner som avslutas med ännu mer brötiga mellotron-saxofoner.

 Den avslutande ”Fundament” är en udda skapelse med elektroniskt genererad grundrytm och där gitarrer står för det huvudsakliga temat. Tyvärr lite enformigt fram till cirka 4 minuter in i låten där den distinkta takten klingar bort och där mystiska atmosfäriska toner istället tar över. Väldigt snyggt faktiskt även om här också är många upprepningar. Fast det här är väl snarare elektro-pop (om det nu finns en sådan genre) än prog?

Ja, är det här fågel eller fisk, kan man fråga sig? Rent genremässigt är Gösta Berlings Saga faktiskt ett mysterium och närmast en kameleont som ändrar skepnad hela tiden. Men användning av alla dessa gamla vintage-sounds gör likväl skapelsen ganska spännande. Så ett skapligt betyg blir det trots att jag ibland under lyssnandet tillfälligt tappade intresset. Ni som gillar instrumentell musik med många svängar och tricks kan dock säkert uppskatta denna platta.

Gösta Berlings Saga – ET EX
InsideOut Music

1. Veras tema (03:37)
2. The Shortcomings of Efficiency (07:41)
3. Square 5 (07:02)
4. Over and Out (04:36)
5. Artefacts (05:56)
6. Capercaillie Lammergeyer Cassowary & Repeat (06:58)
7. Brus från stan (01:36)
8. Fundament (09:59)

http://www.gostaberlingssaga.se 
http://www.facebook.com/gostaberlingssaga  http://www.instagram.com/gostaberlingssaga 
http://www.twitter.com/gbs_sthlm 

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson