Djam Karet – Sonic Celluloid

Redan 1984 bildades Djam Karet i Kalifornien och nu är det dags för den 18:e (!) fullängdaren från bandet. Samtliga fyra originalmedlemmar (Chuck Oken Jr, Henry Osborne, Mike Henderson och Gayle Ellett) deltar även på denna platta plus Aaron Kenyon och Mike Murray. Alla bidrar på något sätt men det mesta av musiken är skriven av Gayle Ellett och Chuck Oken. Musiken de spelar är en sorts blandning av Fusion och Ambient men med många typiska 70-talselement från den symfoniska rocken (inte minst mellotronen). Om man letar influenser kan man nämna King Crimson, Pink Floyd, Genesis, The Grateful Dead, Ozric Tentacles och Porcupine Tree.

Det nya albumet innehåller tio spår på totalt 45 minuters speltid. Musiken är helt instrumental med undantag för lite obegripligt prat på låten ”Numerous Mechanical Circles”. Det här är ganska vacker och meditativ musik som flyter på skönt. Man märker att man lagt ner mycket jobb på produktionen och allt låter mycket bra. Tyvärr är dock många av låtarna lite för enkla och repetitiva för man tappar lätt intresset ganska snart. I vilket fall, en av låtarna sticker ut speciellt och det är den mycket fina ”Oceanside Exterior”. Som namnet antyder hör man mäktigt vågbrus ackompanjerat av underbara toner från diverse keyboards och så småningom även lite gitarr. Här har man lyckats skapa en fantastiskt fin stämning och det här är en låt att sjunka ihop till ifall man vill varva ner.

Djam Karet – Sonic Celluloid
HC Productions

1 Soul Says So
2 Forced Perspective
3 Long Shot
4 No Narration Needed
5 Numerous Mechanical Circles
6 Oceanside Exterior
7 Au Revoir Au Rêve
8 Flashback
9 Lower
10 The Denouement Device

http://www.DjamKaret.com

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Masterplan – PumpKings

När nu Michael Kiske och Kai Hansen återförenats med Helloween (som därigenom består av sju man) tycks även bandets ex-gitarrist Roland Grapow vilja ha en del av kakan. Detta fixar hamburgsonen genom att hans nuvarande band Masterplan tacklar en rad av de låtar Grapow skrev under sina år i bandet, 1989-2001. Denna period är idag tämligen förbisedd, men själv tycker jag att den kantades av en rad utmärkta album, och att kronan på verket – skivan ”The Dark Ride” från år 2000 – är det bästa Helloween-albumet, alla kategorier. Därför är det kul att återhöra de här låtarna och göra jämförelser. Nu ska det väl ärligen sägas att den främsta skillnaden är sången, då Masterplans Rick Altzi har en skrovlighet helt olik allt som de mer vänt sjungande Kiske och Andi Deris stått för. Vissa skillnader i modernitet också, såklart, och så är Masterplans keyboardledsagade sound mer sylvasst än det ljud som Helloween bjuder.

Till höjdpunkterna hör utan tvekan tyskpompösa ”Mankind” (ursprungligen på ”Pink Bubbles Go Ape”, 1991), blytunga ”Mr. Ego” (”Master of the Rings”, 1994) och hyllningen till musiken i ”Music” (”Chameleon”, 1993). Här kan man tala om versioner som överglänser originalen. Talar vi istället om orientaliskt meditativa ”Time of the Oath” (titelspår från 1996) går väl förlaga och kopia hand i hand, medan nummer som episka ”Escalation 666” (från ”The Dark Ride”) redan från början var snudd på perfekta. Slutligen är väl kanske inte ”PumpKings” världens mest nödvändiga skiva. Alla låtar finns ju redan i tidigare versioner. Men Masterplan har gjort ett enormt bra jobb, och är det så att denna skiva får bandet att plocka upp Helloweens magnum opus ”The Dark Ride” på liverepertoaren, då är allt vunnet.

En fråga: Är Ozzy Osbourne insamplad redan i sistnämnda låts originalversion?

Masterplan – PumpKings
AFM

01. The Chance
02. Someone’s Crying
03. Mankind
04. Step Out Of Hell
05. Mr. Ego
06. Still We Go
07. Escalation 666
08. The Time Of The Oath
09. Music
10. The Dark Ride
11. Take Me Home

http://www.masterplan-theband.com/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Bent Knee – Land Animal

Bent Knee är en sextett från Boston, som direkt känns igen på det för proggenren så ovanliga som kvinnosång. Den synnerligen uttrycksfulla sångerskan/keyboardisten Courtney Swain låter som en rockigare variant av Björk, eller är det snarare Grace Slick (Jefferson Airplane) som ligger nära? Kännetecknande är även Chris Baums städse närvarande fiol, men främst är det den svårbestämbara musiken som sticker ut. Bandets facebooksida nämner rock, pop, minimalism och avant-garde, men då når vi bara halvvägs. Symfoniskt, teatermusik, metal – där har du ingredienser som måste in. Men om vi lämna genrebeteckningarna därhän, så kan vi fokusera på de originella rytmerna, de virvlande ljudlandskapen, de ofta klistriga melodierna. På något märkligt vis, känns alla överrumplande temaväxlingar helt naturliga, hur halsbrytande de än må verka. Precis som det ska vara i riktigt bra progrock, med andra ord! Det enda jag saknar på ”Land Animal” är ett tydligt fokus, men det kanske dyker upp efter ytterligare tjugo lyssningar?

Bent Knee – Land Animal
Inside Out Music

1. Terror Bird
2. Hole
3. Holy Ghost
4. Insides In
5. These Hands
6. Land Animal
7. Time Deer
8. Belly Side Up
9. The Well
10. Boxes

https://www.facebook.com/BentKneeMusic

https://www.bentkneemusic.com

Betyg 8/10

Daniel Reichberg

Flogging Molly – Life is Good

Sex år sedan succén Speed of Darkness (2011) och blott det sjätte studioalbumet sedan starten för tjugo år sedan. Detta gör att varje gång man får chansen till att tugga i sig nytt material med Flogging Molly så gapar man stort och sväljer hela stycket. Detta är inte alltid till godo märkte jag då de första lyssningarna på nya Life is Good kändes aningen jämntjockt och onyanserat trots den melodirika garneringen. Men när nyhetens behag lagts sig och man portionerar upp anrättningen så börjar låtarna ta form och nyanserna får tydligare ramar. Låten There’s Nothing Left Pt.1 inleder med ett lite mörkare, mer dramatiskt, musikaliskt anslag än vad vi kanske är vana vid men jag gillar det skarpt. Förhoppningarna att albumet skulle fortsätta i samma anda grusas ganska fort med efterföljande The Hand of John L. Sullivan men inte gråter jag för det. Historien om boxaren med samma namn som låten ackompanjeras av klassisk Flogging Molly-musik vilket innebär celtic punk/rock och dansanta irländska tongångar i högt tempo. Det är låtar som denna som har gjort bandet till ett av de mest underhållande man kan se på en livescen idag. Det är omöjligt att stå still och spontandans är lika vanligt förekommande som headbangning på valfri hårdrockskonsert. Men frontmannen Dave King med anhang nöjer sig inte med en stark inledning utan hela albumet är fullt med starka låtar och den fullträff de fick in med närmaste albumföregångaren var ingen tillfällighet. Exempel är Welcome to Adamstown som har en enkel men effektiv refräng, i Reptiles (We Woke Up) låter King sin giftiga tunga tala mot politiken och med ironiska, men ändå allvarliga, titelspåret Life is Good får de nedslagna i samhället ett ledmotiv att följa. För det är ju så att även om bandets musik både är dansat och fylld med glada medryckande melodier så har alltid texterna varit laddade med uppror, stolthet, arbetarklassens slit och kampen mot orättvisor. Så är du ett fan av Flogging Molly sedan tidigare så har du inget att vara orolig över. Trots det långa uppehållet från studion så levererar de fortfarande skarpa låtar med medryckande melodier och vassa texter. Ta dig dock tiden att avnjuta kalaset för innehållet har en positiv tendens att växa med tiden.

Flogging Molly – Life is Good
Vanguard/Spinefarm Records

1. There’s Nothing Left Pt.1
2. The Hand of John L. Sullivan
3. Welcome to Adamstown
4. Reptiles (We Woke Up)
5. The Days We’ve Yet to Meet
6. Life is Good
7. The Last Serenade (Sailors and Fisherman)
8. The Guns of Jericho
9. Crushed (Hostile Nations)
10. Hope
11. The Bride Wore Black
12. Until We Meet Again

https://www.facebook.com/floggingmolly/
http://www.floggingmolly.com/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep

Tycker du som jag att Tedeschi Trucks Band är briljanta men att det saknas lite blixtar och dunder? Då är Floridasextetten Thomas Wynn And The Believers något att lyssna på. Deras tredje album Wade waist deep innehåller gåshudsframkallande gospel- och soulvinklad sydstatsrock i form av titelspåret och ”Heartbreak alley”. Men när de drämmer till med ”We could all die screaming” förändras de små knottrorna på huden till brännblåsor. Sjungande gitarristen Thomas Wynn förvandlas från en len tröstande stämma till en svavelosande predikant och jag ser förre Nazarethsångaren Dan McCarfferty i en filmroll som skeppspräst på ett förlisande fartyg. ”Mountain fog” matchar det bästa på senaste Joe Bonamassa-plattan och i ”You can´t hurt me” går tankarna till Black Country Communion. I låten ”Thin love” lyser Wynns beundran för Neil Young igenom medan ”I don´t regret” skulle ha kunnat vara något tidigare outgivet med Janis Joplin. Bredden är fenomenal och aldrig har jag hört ett sydstatsrockband gripa om så mycket och samtidigt lyckas med att nypa till på ett så övertygande sätt. Ett extra plus för den oerhört väl avvägda fördelningen av sångpartierna och stämmorna mellan Thomas och hans syster Olivia Wynn Roche.

Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep
Mascot/Provogue

1. Man Out Of Time
2. Wade Waist Deep
3. Heartbreak Alley
4. My Eyes Won’t Be Open
5. Thin Love
6. I Don’t Regret
7. You Can’t Hurt Me
8. Mountain Fog
9. Burn As One
10. Feel The good
11. We Could All Die Screaming
12. Turn It Into Gold

https://thomaswynnandthebelievers.com/

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Nad Sylvan – The Bride Said No

Två år efter Nad Sylvans solodebut med plattan ”Courting The Widow” är det så dags för uppföljaren med namnet ”The Bride Said No”. Det finns en svag koppling till förra plattan i och med att ’The Vampirate’ återigen figurerar i några låtar, inklusive titellåten. Dock är originalidén om bruden som svarar nekande baserad på en låt som Nad började skriva på redan 1989.   

Som vanligt spelar Nad det mesta på keyboards och även en hel del gitarr men den nya plattan gästas dessutom av en hel rad kända namn som t ex Tony Levin, Steve Hackett, Roine Stolt, Guthrie Govan, Nick D’Virgilio och Jonas Reingold. Ett nytt grepp är samarbetet med flera mycket skickliga kvinnliga vokalister (Jade Ell, Tania Doko och Sheona Urquhart). Nad har skrivit det mesta själv men två låtar (”When The Music Dies” och ”Crime of Passion”) har han skrivit tillsammans med Anders Wollbeck.  

Låtarna håller genomgående hög kvalitet, tycker jag, faktiskt ännu bättre än på förra plattan. Det är förvånansvärt lättlyssnat, trots att flera låtar har en komplicerad struktur med många ”twists and turns”. Låtarna har ett mer modernt sound även om man fortfarande hör influenserna från 70-talet här och där. Ett bra exempel är första ’riktiga’ låten ”The Quartermaster”. Ett bra gung i refrängen och med ett läckert understöd från Nick D’Virgilio bakom trummorna. Riktigt bra spel på diverse keyboards av Nad vilket faktiskt gäller genomgående på hela skivan. Det är mycket tydligt att Nad inspirerats mycket av de ackordssekvenser och sounds som master Tony Banks använt i Genesis. Det gör att man hela tiden hittar nya njutbara partier.

Låt nummer två inleds återigen med dessa sköna keyboards innan sången tar vid. Låten är en hyllning till alla dessa storheter inom musiken som försvunnit den senaste tiden. Kanske är det speciellt David Bowie han tänker på men här har jag förmodligen fel. Helt OK låt men kanske inte den bästa på albumet.

En av de bästa låtarna på albumet är den lugna ”What Have You Done”. Mycket melodisk och i ett röstläge som verkligen passar Nad. Efterhand får han också skönt understöd i sången av Jade Ell (som Nad också skrivit låten tillsammans med). Låten lyfts på slutet av en gitarrduell (!) mellan Steve Hackett och Guthrie Govan där jag faktiskt tycker den senare avgår med segern. Mycket fina passager på gitarrerna! Genom hela låten finns återkommande ett speciellt ackord som ger en extra krydda till anrättningen; ett ackord som även det flitigt använts tidigare av Tony Banks. Jag är tyvärr för musikaliskt obildad för att beskriva ackordet på ett mer faktabaserat sätt. Men ifall ni lyssnar på låten förstår ni nog vad jag menar.

Följande låt ”Crime of Passion” är mer dramatisk och här får Nad utmana sin sång betydligt mer men även det utfaller på ett lyckosamt sätt. Härliga trummor från Nick igen och jag tror att det denna gång är Roine som tillför lite extra gitarrkrydda. Återigen en mycket melodisk och fin sång i stadigt rocktempo.

Låten ”A French Kiss in an Italian Café” är kanske den mest hit-inriktade låten med sin sköna bakåtlutande stil och takt. Sköna stämningar i partierna som föregår refrängen.

Men favoriten på plattan för mig är dock den långa titellåten. Nad sjunger här tillsammans med Tania Doko som på ett mycket förtjänstfullt sätt gestaltar den ångerfulla bruden. Överhuvudtaget gillar jag den långa låten med dess många passager. Faktiskt är det Tanias sång och alla instrumentella detaljer som jag gillar allra mest. Det finns ett flertal olika partier i låten och alla är njutbara. Något som sticker ut är keyboard-ljudet precis före refrängen ”But the Bride said no”. Det är nästan Norman Bates-klass på skräckkänslan (om ni nu kommer ihåg filmmusiken i badkars-sekvensen från Hitchcock-filmen ”Psycho”). Även gitarr-ackorden strax därefter är jätteläckra! Liksom Jonas Reingolds intensiva basspel, Nads smått hysteriska solon på mini-moogen och Steve Hacketts solo fyllt av övertoner. Överhuvudtaget en fantastisk avslutning på en mycket bra platta. Nads hittills bästa – utan tvekan.  

Nad Sylvan – The Bride Said No
InsideOut Music

1 Bridesmaids
2 The Quartermaster
3 When The Music Dies
4 The White Crown
5 What Have You Done
6 Crime Of Passion
7 A French Kiss In An Italian Café 00:05:58
8 The Bride Said No

http://www.nadsylvan.com
https://www.facebook.com/Nadsylvanartist 
https://twitter.com/sylvanofficial 

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Siena Root – A Dream of Lasting Peace

Musikkollektivet Siena Root lägger stor stolthet i att spela in sin musik på gammal analog utrustning för det rätta ljudets skull. De lägger lika stor vikt vid att hålla sina kompositioner levande vilket alltid har gett bandet det där lilla extra i min bok. Detta resulterar i tung och svängig bluesbaserad sjuttiotalsrock där jamkänslan är ständigt närvarande. Bandet lirade denna musik långt innan ordet retrorock ens var uppfunnet vilket återigen visar varför de är bäst på det de gör. Okej de är kanske inte speciellt nydanande men sättet de förenar Deep Purples gitarr- och orgeldueller med Mountains driv och The Allman Brothers lössläppta tyglar är klanderfritt. De är inte rädda för att ta ut svängarna och bjuda på oväntade infall som tar med lyssnaren på en småpsykedelisk resa genom det bästa musikaliska årtiondet.

Det föregående albumet Pioneers (2014) var inte långt ifrån en fullträff och samma gäller nya A Dream of Lasting Peace. Där föregångaren hölls tillbaka en aning på grund av lite för dålig variation mellan låtarna så är det nu åtgärdat men istället är nu några spår lite mer anonyma än sina syskon. Detta är dock inget stort problem då de starka låtarna istället är urstarka. Öppningsspåret välter dig på ända direkt, Sundown eggar med en stark refräng, den lite långsammare The Piper Won’t Let You Stay visar att bandet behärskar tung Bonamassa-blues och riffandet i No Filters är löjligt medryckande. Det enda som jag egentligen hade önskat är något längre låtar för att deras underbara jam skall få lite mer utrymme att förföra mig på. Men då måste de å andra sidan tumma på ljudkvalitén när skivan pressas och det passar inte in i bandets filosofi. Det tackar jag istället för då det varma härliga ljudet som strömmar från vinylen ut ur mina högtalare och varsamt omfamnar mig är precis det jag vill uppleva när jag lyssnar på Siena Root. Kan det kanske också vara så att jag har upplevt årets bästa album?

Siena Root – A Dream of Lasting Peace
M.I.G./Border Music

1. Secrets
2. Tales of Independence
3. Sundown
4. The Piper Won’t Let You Stay
5. Outlander
6. Growing Underground
7. Empty Streets
8. No Filters
9. Imaginarium
10. The Echoes Unfold

http://sienaroot.com/

https://www.facebook.com/sienaroot

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Jorn – Life on death road

Jorn och tidigare bandmedlemmar har gått skilda vägar inför denna skiva. Det framgår inte varför. Kanske var det för att det aldrig lossnade riktigt. Hur som helst så är i stort sett alla nya medlemmar hämtade från Primal Fear. Då kan man också fråga sig om detta är en bestående sättning eller om det bara är för denna skiva. Jag vet inte. Det framgår inte heller. Vad som framkommer är att Jorn har kämpat med låtskriveriet (skrivkramp?) inför denna skiva.

Jorn är ju som de flesta av er vet en mycket talangfull sångare med en uberstark röst de luxe. Frågan är nu bara om han inte hamnat i lite kvicksand.  Detta är inte roligt att lyssna på. Låtarna är ovanligt melodifattiga och för att dölja det försöker Jorn att få det att låta aggressivt istället. För mig har det alltid varit lika med att man inte kan skriva låtar. Att bara försöka fånga en aggressiv attityd på skiva kan vem som helst göra. Jag hade väntat mig mer från Jorn. Detta är tyvärr en stor besvikelse.

Gitarriffen är mer utnötta än däcken på min systersons epa-traktor. Den enda behållningen jag har av denna skiva är låten Man of the 80´s på grund av igenkänningsfaktorn av texten. Inte ens avslutande Whitesnake-pastischen Blackbirds höjer pulsen nämnvärt. Synd, jag hade väntat mig lite mer episka låtar blandat med ett par melodiska höjdarlåtar. Denna skiva är en pannkaka utan dess like. Jag kommer inte att återvända till den någon mer gång. Suck

Jorn – Life on death road
Frontiers Music s.r.l.

1. Life on death road
2. Hammered to the cross
3. Love is the remedy
4. Dreamwalker
5. Fire to the sun
6. Insoluble maze
7. I walked away
8. The slipper slope
9. Devil you can drive
10. The optimist
11. Man of the 80´s
12. Blackbirds

 

Betyg: 2/10

Peter Dahlberg

Isildurs Bane & Steve Hogarth – Colours Not Found in Nature

Isildurs Bane kan räknas in bland pionjärerna inom svensk progressiv rock. Redan 1976 grundades bandet i Halmstad och fram till i dag har de släppt ett drygt 10-tal plattor varav de mest kända kanske är de 5 volymerna med det gemensamma namnet ”Mind” som släpptes under åren 1997–2005. Bakom musiken har mestadels stått Mats Nilsson (en av grundarna som tragiskt nog dog 2014 och som särskilt nämns in memorandum för detta album) och Mats Johansson som anslöt sig till bandet 1977. Under de senaste åren har dock bandet gjort sig mer känt för sina årligen återkommande musik-workshops under namnet IB-Expo än genom sina skivsläpp. Till dessa workshops bjuds kända musiker in och de avslutas med en konsert som brukar äga rum i slutet av november och som i regel är mycket uppskattade och drar fulla hus. Under senare år har dessa evenemang gästats av såna världsartister som exempelvis Pat Mastellotto, Trey Gunn, Phil Manzanera, Percy Jones, Adrian Belew, Julia Slick, Tony Levin, Marco Minnemann och Richard Barbieri (för att bara nämna ett fåtal).

Vad är det då som är så speciellt med detta band? Ja, bara det faktum att man vid något tillfälle kallat sig en kammarrock-ensemble snarare än ett rockband ger väl en antydan till det hela. Man spelar rock men med mycket ymniga inslag av klassisk musik (främst stråkar och blås) och jazz. Man kvalificerar sig därmed verkligen solklart inom kategorin Artrock enligt min uppfattning. Fenomenet Isildurs Bane rör sig också om en sorts dynamiskt musikerkollektiv där många musiker fått sin fostran och sedan gått vidare. Ett bra exempel på detta är ju Mariette Hansson som de senaste åren fått ett genombrott inom populär- och schlagermusiken. Mariette gjorde tidigare mycket fina insatser på IB-plattan med namnet ”Mind. Vol. 4”. Bandet har också dragit till sig två italienska toppmusiker, nämligen Luca Calabrese (trumpet) och Christian Saggese (klassisk gitarr) som medverkat på många av de senaste årens IB-expon där de bidragit med sina alldeles speciella färdigheter.

Men hur kom då Steve Hogarth in i sammanhanget? Jo, det var hans ”kompis” Richard Barbieri (som Steve tidigare samarbetat med i det underbara albumet ”Not The Weapon but The Hand” från 2012) som bjöd in Steve som hans egen gäst då han medverkade i IB-Expo 2013. Det här inhoppet fick till följd att Mats Johansson föreslog Steve att medverka i ett nytt projekt med låtar skrivna för Isildurs Bane och Steve Hogarth. Tanken var kanske i första hand (?) att uppföra dessa verk vid ett kommande IB-Expo men projektet svällde uppenbarligen ut ytterligare p g a att Steve lade till väsentliga bidrag (både musik- och textmässigt) vilket därmed även resulterade i detta nya album. Undertecknad var på plats i Halmstad under uruppförandet av verket på IB Expo 2016 och det gjorde ett mycket starkt intryck. Man kan lugnt säga att jag väntat otåligt på den nya plattan.

För Steve var låtskrivandet och framförandet i Halmstad en stor utmaning då det inträffade mitt under Marillion-turnén efter senaste albumet med namnet ”FEAR”. Under turnén före IB-Expo hade han jobbat hårt på diverse hotellrum i Europa och USA med texterna och sånginslagen och i ständigt kontakt med Mats Johansson. Steve tyckte själv att detta projekt var särskilt spännande och att han därför fann den extra energi som krävdes för att ro det i land.  För Mats var detta också en utmaning. Som han själv uttryckte det: ”Efter en så lång paus i låtkomponerandet med Isildurs Bane var det verkligen en utmaning att se om det fortfarande gick att skriva ny musik”.

Jag kan utan vidare säga att den oro som Mats gav uttryck för ovan är fullständigt obefogad. Det här är en imponerande samling låtar som verkligen låter både som Isildurs Bane och som Steve Hogarth. De kompletterar varandra mycket bra. Sex sinsemellan rätt så olika låtar men alla mycket njutbara. Här följer några korta beskrivningar och intryck om varje låt:

  1. Ice Pop

Inledningsspåret är en rätt så komplicerad låt med flera delar. Här verkar det som om hela musikerkollektivet är inblandat för soundet är tätt och mycket mångfacetterat. Mycket stråkar, blås, gitarr och några härliga partier där marimba driver på farten lite extra. En mycket svängig låt som dock i slutet bryts av lite lugnare tongångar, framfört med mycket känsla.

  1. The Random Fires

Den andra låten bjuder sedan på närmast Beatles-aktiga tongångar med partier som får en att tänka på låtar som exempelvis ”I am the Walrus”. En härlig låt som bjuder på mycket av både Isildurs Bane och Steve Hogarth. Något jag funderar på när jag lyssnar på de båda inledande låtarna är hur det kan komma sig att Steve, med en allt annat än perfekt röst och sångansats, ändå kan få sången att låta så infernaliskt bra. Jag inbillar mig också att Steve haft lite större inflytande på låtskrivandet i denna låt med tanke på att Marillion ofta kör med liknande Beatles-inspirerade låtar.
 

  1. Periferal Vision

Nästa låt är mer perfekt anpassad till Steves röst. En lågmäld sång som egentligen helt saknar rockkänsla om man undantar den absolut sista delen. Här är det bara en stråkensemble och ett piano som kompar Steve och man får nästan en känsla av att ha förflyttats ett par hundra år tillbaka i tiden till en sorts kammarkonsert på något slott. Mycket speciellt och mycket vackert. På slutet får vi lite mer komp, till exempel från en lågmäld bastrumma och lite gitarr. Allra sist mycket vackra toner från vibrafon.

  1. The Love and The Affair

Som låt nummer fyra kommer så denna skivas längsta spår (drygt 10 minuter) vilken också är den absoluta favoritlåten hos mig. Redan vid uruppförandet minns jag att jag fick rysningar över hela kroppen då jag hörde denna låt. De inledande stämningarna är rent magiska med en blandning av gitarr och moderna keyboards samt Steves lågmält känslofyllda röst. En väldigt sorglig låt som ställer trofast och trygg kärlek mot förbjuden kärlek och resonerar kring det svåra i att hantera allt detta. Inte minst hur riskfyllt det kan vara med den förbjudna kärleken och hur man faktiskt i slutändan kan förlora allt, både den trofasta och den förbjudna. En utomordentligt fin och tankeväckande text av Steve Hogarth till en alldeles underbart musikaliskt genomförd låt. Det här måste vara en av de vackraste låtar som både Steve och Isildurs Bane gjort i deras karriärer. Min enda invändning är kanske att låtens avslutande del har lite för många upprepningar av temat på stråkar (som annars är mycket vackert) och att man kanske även kan ana lite falska toner här och där. Å andra sidan ger detta plats för några fina insatser av Luca Calabrese och hans trumpet.

  1. Diamonds and Amnesia

Återigen kastas vi in i en helt annan musikalisk stil som snarast liknar någon sorts liturgiskt eller kyrkligt musikstycke eller psalm. Textmässigt liknar det någon sorts historia hämtad från Bibeln även om det framgår att detta är historia från en dröm. Även här firar Steve stora triumfer genom sitt mycket personliga och teatraliska sätt att sjunga och berätta. Jag kan, när jag lyssnar, inte undgå att tänka på några textrader ifrån Genesis praktverk ”Supper’s Ready” som lyder:
Six saintly shrouded men move across the lawn slowly. 
The seventh walks in front with a cross held high in hand
.” 

I det närmaste samma scen spelas upp i denna låt förutom att det fortsätter med att Gud uppenbarar sig inför alla människor i nöd och lovar evigt liv och att slippa alla plågor under en förutsättning: Att man lovar att leva sitt liv i fattigdom. Naturligtvis vägrar människorna till Guds besvikelse.
Musikaliskt är låten kompad helt utan trummor. Bara stråkar, marimba och blås i sköna harmonier. Mycket vackert.

  1. Incandescent

Den avslutande låten inleds med lugna och nästan viskande recitationer av Steve på ett sätt som liknar det som vi fick höra mycket av på plattan tillsammans med Richard Barbieri. Kompet från vibrafon, gitarr, blås och piano är återigen mycket vackert. Efterhand övergår Steves ord i något som i det närmaste låter som det man brukar höra från dansledaren i en Square Dance grupp! Fortsättningen rockar på betydligt mer än tidigare och vi får även höra lite sköna demonröster tillsammans med Steves sång.

Jag hoppas min beskrivning lockar er att ta en närmare titt på detta verk för det är det verkligen värt. Enda felet med plattan är att den är alldeles för kort! Jag hade verkligen velat höra ännu mer av detta sensationellt lyckade samarbete mellan en sångartist och ett musikerkollektiv i yppersta världsklass! Låt oss hoppas på en fortsättning. Till sist måste man också gratulera till Matti Engdahls fantastiska elefant-grafik på omslaget och i det medföljande häftet. För er som väljer vinylvarianten är det säkert en extra bonus att få se detta i lite större format.

Isildurs Bane & Steve Hogarth – Colours Not Found in Nature
Ataraxia

1. Ice Pop
2. The Random Fires
3. Peripheral Vision
4. The Love and The Affair
5. Diamonds and Amnesia
6. Incandescent

http://www.facebook.com/ibexpo

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch

Bergenbaserade skivbolaget Apollon går från klarhet till klarhet. Efter guldplattor av exempelvis Trojka, Suburban Savages och Knekklectric kommer här Weserbergland, ett projekt kretsat kring Ketil Vestrum Einarsen, flöjtist, klarinettist och keyboardist från White Willow. Över fyra långa stycken låter sig kvartetten grottas ner i den tyska mylla som under 70-talet gavs namnet Krautrock. Samtliga stycken bär tyskspråkiga titlar, och visst kan man lätt höra paralleller till nyskapande band som Neu och La Düsseldorf. Men den instrumentala musiken hör minst lika mycket hemma i progrocken, fylld som den är av abrupta vändningar och förrädiska skär.  Ta till exempel det härligt märkliga gitarrsolot i ”Tanzen und springen”, spelat mot en bakgrund av slagverk ur djungelns djup – klockren progrock.

Musikens krautighet accentueras emellertid av att den försätter sin lyssnare i dansant trans, snarare än stökar till i hjärnan. Ingenstans blir detta tydligare än i ”Das Trinklied vom Jammer der Erde”, ett böljande landskap som under sina dryga sexton minuter virvlar från Jean Michel Jarre via 69-Pink Floyd och Motorpsycho rätt ut i världsrymden. Majestätiskt in deed!

Det är väl just detta som gör ”Sehr Kosmisch Ganz Progisch” till en så speciell – och suverän – skiva. Att hur mycket man än pekar på überläckra musikerinsatser, så är musiken i förstone helt enkelt så jäkla skön. En resa in i djupet av din själ.

Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch
Apollon Records

1. Tansen Und Springen
2. Das Trinklied Vom Jammer Der Erde
3. Kunst Der Fuge
4. Tristrant

https://www.facebook.com/weserberglandband/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg