World Trade – Unify

Var går egentligen gränsen mellan en Billy Sherwood-soloskiva och ett album av gruppen World Trade? Tja, ljudmässigt är gränsen synnerligen flytande. World Trade presenterar exakt det där soundet som Sherwood patenterat sedan årtionden. Smällfett och kristallklart på samma gång. Vidare kännetecknar Sherwoods typiskt suggestiva låtskrivande hela albumet, liksom även hans väldigt Chris Squire-lika basspel. Inte konstigt att Squire handplockade just Sherwood som sin ersättare i Yes.

Men såklart är detta ändå en World Trade-skiva, bandets första sedan 1995 års ”Euphoria”. Varför? Jo, på grund av medlemsuppsättningen. Gitarristen Bruce Gowdy och keyboardisten Guy Allison (båda även i melodirockande Unruly Child) sticker gång efter annan fram sina gnistrande solon, medan Mark T Williams (son till John, bror till Joseph!) bidrar med ett stadigt trumdriv. Sagda driv hörs inte minst i favoritlåten ”Pandora’s Box”, vilken med sina riff, snygga sångarrangemang och varierade stämningslägen så snyggt placerar World Trade mitt i det svårdefinierade gränsland mellan prog och pop där de alltid irrat kring.  

Eller vad då favoritlåten? Dystra halvballaden ”Gone All the Way” är minst lika imponerande, med sin massiva ljudmatta och en Sherwood med en röst nästan lik Peter Gabriels. Eller titellåten ”Unify”, så lik skivan ”The Unknown” som Sherwood och Squire släppte under namnet Conspiracy 2003. Eller den sanna livskraften i skirt poppiga ”Life Force”. Eller det virvlande, bubblande syntsolot i tunga ”Same Old Song”…

Ja, som synes finns flera orsaker till att investera i World Trade vid släppet, fjärde augusti.

World Trade – Unify
Frontiers Music Srl

1.The New Norm
2. Where We’re Going
3. Pandora’s Box
4. On Target On Time
5. Gone All The Way
6. Unify
7. For The Fallen
8. Lifeforce
9. Same Old Song
10. Again

https://www.facebook.com/thefellmusic/

7/10

Daniel Reichberg

Transport League – Twist and Shout at the Devil

Boogie From Hell har gjort det igen, nya plattan gör med all säkerhet inget ”fan” besviken. Tony Jelencovich och kompani presenterar deras ”döds-boogie” med både intensitet och tyngd men även glimten i ögat. Titeln som har hintar till både Beatles (Twist And Shout) och Mötley Crüe (Shout At The Devil) är bara ett exempel till bandets vad jag förstår hyllningar till de gamla rockhjältarna.

Inledande  Destroy Rock City  med sina referenser till Kizz och deras Detroit Rock City sätter direkt nivån på nya fullängdaren. Är också riktigt imponerad på hur man här får in Kizz gamla slagdänga i diverse igenkännande faktorer utan att plagiera, och visst hör man ibland Bachman Turner Overdrive i det vokala fast då i hårdare tappning förstås.

Ett som också slår en när man lyssnar igenom albumet är den genuina livekänslan och kan bara inte sluta le när jag hör diverse vibbar från alla de goa rockhjältarna. Nu har säkert även stilbildarna Transport League gett yngre konstellationer inspiration till sin musik. När man hör exempelvis låten Cannibal Holobeast kan jag tänka mig var grupper som Avatar hämtad sin från. Några exempel på mina igenkännande faktorer, Swine To Shine : Så ”in i helvete tungt” och Kings X känslan är här ett faktum. Dead & Awake: Någon som kommer ihåg  Alex Harvey Band? här i skönsången/pratsången, resten ett annat kapitel dock. Werewolves In The Sink: Aerosmith fast i mer Boggie tappning då, är väl inte bara Tony som sjunger här? Ja beroende på vem lyssnaren är finns där säkert massor av goa vibbar.

Tony Jelencovich, Peter Hunyadi, Mattias Starander och nya basisten Dennis Österdal har lyckats snickra ihop en hel hög varierande starka spår med tunga riff och tunggung från ”världen där under”. Är av samma uppfattning som min kollega Staffan i recension av senaste plattan Napalm bats & Suicide, Tony är en sångare med ett brett register som anpassar de olika sångstilarna på ett ypperligt sätt.

Får ni chansen se dom live!

Transport League – Twist and Shout at the Devil
Rodeostar/Soulfood

Destroy Rock City
Power Of The Sloth
Cannibal Holobeast
Swine To Shine
One Last Way
Zulu Zombie Zodiac
Dead & Awaken
Bad Voltage
Werewolves In The Sink
Thousand Eyes & One
Grave Station
Winter War

Transport League Facebook

Betyg: 8,5/10

Conny Myrberg

Mr. Big – Defying Gravity

Mr. Big har återknutit banden med gamle superproducenten Kevin Elson. Kevin producerade bandets tre första plattor och har även jobbat med Journey och Europe (The final Countdown) tidigare. När jag lyssnar på nya skivan så blomstrar Mr. Big som vanligt av lekfullhet. Den positiva energin går genom högtalarna ut till lyssnaren och man blir ”infected”.

Visst låter det lite jammigt emellanåt men det är också en del av Mr. Bigs charm. Jag kommer att tänka på många amerikanska 70-talsband som exempelvis Montrose, Aerosmith, The Babys och liknande. Därmed inte sagt att de plagierar på något sätt. Mr. Big har gått sin egen väg ända sedan debuten 1989 med sin speciella mix av melodisk rock, skickligt musicerande och en sångare extraordinär. Lägg därtill en drös med starka och finurliga låtar så har du ett koncept som håller bandet levande än idag. Och levande låter de verkligen som sagt. De blandar snyggt mellan mer raka låtar med mer framjammade låtar. Jag skulle nog vilja säga att denna gång finns det fler raka låtar än på de senaste albumen. Ingen lika rak som To be with you kanske, men den akustiska sommarfluffiga Damn I´m in love again är en liten pärla till exempel. Vidare gillar jag den riffiga och ruffiga titellåten Defying gravity skarpt. Likaså den lite pop-bluesiga Nothing bad (bout feeling good) sorteras in under gilla-facket.

Så mina vänner, är ni fans av Mr. Big sedan tidigare finns här inget att oroa sig över. Produktionen är ”flawless” och låtarna lika bra som vanligt. Kanske finns en något mer kommersiell ådra över denna skiva. Inget negativt tycker jag men ville bara berätta detta för er som kanske är insnöade på de lite mer svåra låtarna.

Mr. Big – Defying Gravity
Frontiers Music s.r.l.

1. Open your eyes
2. Defying gravity
3. Everybody needs a little trouble
4. Damn I´m in love again
5. Mean to me
6. Nothing bad (bout feeling good)
7. Forever and back
8. She´s all coming back to me now
9. 1992
10. Nothing at all
11. Be kind

7 / 10

Peter Dahlberg

Nekromant – Snakes & Liars

För två år sedan släppte Värnersborgstrion Serpent sin debut Nekromant och imponerade rejält. När uppföljaren Snakes & Liars nu är här så heter bandet istället just Nekromant och de fortsätter att imponera. Namnbytet har som tur var alltså ingen större inverkan på musiken även om det hörs att grabbarna har utvecklas både som låtskrivare och musiker. Debuten vävde samman klassisk brittisk heavy metal med amerikanska fuzziga stonertoner och bildade ett svängigt och yvigt album i doomgenren. Uppföljaren tar några rejäla kliv i rikting mot de brittiska öarna och resultatet blir i stället ett doominfluerat och lite fuzzigt heavy metal-album av klassiskt brittiskt snitt. Black Sabbath-riffen ackompanjeras av tidiga Iron Maiden-melodier men jag hör också fortfarande influenser från såväl Skraeckoedlan som Asteroid om än i mindre doser denna gång. Framförallt har de spetsat till låtskrivandet. Istället för att ta de tunga riffen ett varv extra så letar sig istället musiken iväg i en snygg vändning och allt material känns helt klart mer levande. Sedan har de hittat en bra balans mellan tempostarka spår som Stoned to Death, Doomed to Die samt Snakes & Liars och de lite långsammare och mer psykedeliska låtarna som till exempel Never Saved och Funeral Worship. Extra glad blir jag av deras tolkning av Dan AnderssonSpelmannen som avslutar albumet. Det svenska språket passar finfint in i bandets varma ljudbild och mina tankar förs en aning till de svenska folkdoomveteranerna i Faith. Så namnbytet till trots så känner vi igen dessa grabbar och deras kärlek till gammal hederlig heavy metal samt viljan att sträva efter ett eget uttryck. Fortsätter deras utvecklingen på detta sätt så får de gärna byta namn inför varje nytt album i framtiden!

Nekromant – Snakes & Liars
Transubstans Records/Record Heaven

1. Stoned to Death, Doomed to Die
2. Funeral Worship
3. Black Velvet
4. Ashes & Rain
5. Inside Yourself
6. Mardröm
7. Never Saved
8. Snakes & Liars
9. Spelmannen

 

https://sv-se.facebook.com/Nekromantband/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

 

Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun

Ja, ibland när ett rockband har lagt av släpps det plattor som bygger på s k ”leftovers”, d v s låtar som inte platsat på ordinarie plattor. Känner mig ofta lite skeptisk till detta eftersom man anar att det är ett sätt att så att säga ”mjölka ut” så mycket man kan av ett upparbetat och känt ”varumärke”. I princip vänder man sig då också mestadels till de mest inbitna fansen av bandet, d v s de som köper allt bara det har med det tidigare bandet att göra. I det här fallet gäller det alltså Beardfish och multi-instrumentalisten Rickard Sjöblom som nog får sägas ha varit själva ankaret i det nu avsomnade bandet.

Fast min beskrivning haltar nog betänkligt i det här fallet. Rickard Sjöblom är en man som fullkomligt sprudlar av idéer vilket inneburit att han helt enkelt varit tvungen att få utlopp för dessa även utanför Beardfish. Därför skapade han sidoprojektet Gungfly där han tillsammans med ett antal musiker (däribland några från Beardfish) redan släppt två plattor (”Please Be Quiet” (2009) och ”Lamentations (2011)). Dessutom har han under de senaste tio åren även släppt två soloplattor. Och nu kommer alltså en tredje platta med Gungfly som innehåller inte mindre än 11 spår med en total speltid på närmare 75 minuter.  

Jag tänker inte gå in i detalj på innehållet i denna platta utan vill bara plocka ut några egna personliga favoriter. Det är en bra platta och fans av Rickard Sjöblom kommer att få sitt lystmäte, inte tu tal om det. Men längden på plattan är lite besvärande och gör att det är svårt att hålla intresset uppe hela tiden. Jag kan nog tycka att det kanske hade varit bättre att vara lite mer restriktiv i valet av låtar vilket då möjligen kunde ha lockat till sig lite fler lyssnare. Nu är risken att man blir mätt lite för fort (eller helt enkelt slutar lyssna för tidigt!).

Här finns i alla fall ett flertal guldkorn och jag är själv speciellt förtjust i de tre låtarna ”If you fall, Pt. 1”, ”Polymixia” och ”Over My Eyes”. Den förstnämnda är en underbar låt med orgel och piano som för tankarna till Jan Johansson och hans ”Jazz på svenska” (särskilt den avslutande delen av låten med ett skönt trumkomp). Den andra helt instrumentala låten är något helt annat och här anar man starka influenser av ett av mina gamla favoritband, nämligen Gentle Giant. Rickard har i princip i delar av låten helt kopierat keyboard-soundet från flera Gentle Giant-låtar (efter 9 minuter hör man rent av lite direkta stölder av Gentle Giant-teman!). Efterhand får vi återigen höra Rikard spela underskönt på pianot med fint understöd från trummor, bas och gitarr. I slutdelen av låten kommer det speciella keyboard-soundet tillbaka igen i ett ganska svängigt parti. Här får jag faktiskt även lite Ritual-vibbar (för er som kommer ihåg detta band som till skillnad från Rikard är väldigt sparsamma med releaser!). Det här är en lång låt med många olika delar men njutbar hela vägen. Här visar verkligen Rikard sin klass! Den tredje låten är en skön ballad med fint komp från både piano och fiol (efter 2 minuter härliga klassiska tongångar som från någon komposition av de gamla mästarna). Sen skall väl näst sista låten ”Keith” också få ett hedersomnämnande, bitvis riktigt bra (t ex, sanslöst överraskande med dragspel och piano i ett parti – men det funkar ju jättebra!).

En imponerande platta från en supermusiker, ingen tvekan om det. Men, som sagt, lite väl lång för att hålla hela vägen.

Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun
HC Productions

1 Of The Orb (10:43)
2 On Her Journey To The Sun (05:00)
3 He Held An Axe (04:49)
4 My Hero (07:46)
5 If You Fall (Part 1) (03:09)
6 Polymixia (11:38)
7 Over My Eyes (04:39)
8 Old Demons Die Hard (05:56)
9 Keith (The Son Of Sun) (05:32)
10 The River Of Sadness (12:02)
11 All A Dream (02:17)

http://rikardsjoblom.com

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Djam Karet – Sonic Celluloid

Redan 1984 bildades Djam Karet i Kalifornien och nu är det dags för den 18:e (!) fullängdaren från bandet. Samtliga fyra originalmedlemmar (Chuck Oken Jr, Henry Osborne, Mike Henderson och Gayle Ellett) deltar även på denna platta plus Aaron Kenyon och Mike Murray. Alla bidrar på något sätt men det mesta av musiken är skriven av Gayle Ellett och Chuck Oken. Musiken de spelar är en sorts blandning av Fusion och Ambient men med många typiska 70-talselement från den symfoniska rocken (inte minst mellotronen). Om man letar influenser kan man nämna King Crimson, Pink Floyd, Genesis, The Grateful Dead, Ozric Tentacles och Porcupine Tree.

Det nya albumet innehåller tio spår på totalt 45 minuters speltid. Musiken är helt instrumental med undantag för lite obegripligt prat på låten ”Numerous Mechanical Circles”. Det här är ganska vacker och meditativ musik som flyter på skönt. Man märker att man lagt ner mycket jobb på produktionen och allt låter mycket bra. Tyvärr är dock många av låtarna lite för enkla och repetitiva för man tappar lätt intresset ganska snart. I vilket fall, en av låtarna sticker ut speciellt och det är den mycket fina ”Oceanside Exterior”. Som namnet antyder hör man mäktigt vågbrus ackompanjerat av underbara toner från diverse keyboards och så småningom även lite gitarr. Här har man lyckats skapa en fantastiskt fin stämning och det här är en låt att sjunka ihop till ifall man vill varva ner.

Djam Karet – Sonic Celluloid
HC Productions

1 Soul Says So
2 Forced Perspective
3 Long Shot
4 No Narration Needed
5 Numerous Mechanical Circles
6 Oceanside Exterior
7 Au Revoir Au Rêve
8 Flashback
9 Lower
10 The Denouement Device

http://www.DjamKaret.com

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Masterplan – PumpKings

När nu Michael Kiske och Kai Hansen återförenats med Helloween (som därigenom består av sju man) tycks även bandets ex-gitarrist Roland Grapow vilja ha en del av kakan. Detta fixar hamburgsonen genom att hans nuvarande band Masterplan tacklar en rad av de låtar Grapow skrev under sina år i bandet, 1989-2001. Denna period är idag tämligen förbisedd, men själv tycker jag att den kantades av en rad utmärkta album, och att kronan på verket – skivan ”The Dark Ride” från år 2000 – är det bästa Helloween-albumet, alla kategorier. Därför är det kul att återhöra de här låtarna och göra jämförelser. Nu ska det väl ärligen sägas att den främsta skillnaden är sången, då Masterplans Rick Altzi har en skrovlighet helt olik allt som de mer vänt sjungande Kiske och Andi Deris stått för. Vissa skillnader i modernitet också, såklart, och så är Masterplans keyboardledsagade sound mer sylvasst än det ljud som Helloween bjuder.

Till höjdpunkterna hör utan tvekan tyskpompösa ”Mankind” (ursprungligen på ”Pink Bubbles Go Ape”, 1991), blytunga ”Mr. Ego” (”Master of the Rings”, 1994) och hyllningen till musiken i ”Music” (”Chameleon”, 1993). Här kan man tala om versioner som överglänser originalen. Talar vi istället om orientaliskt meditativa ”Time of the Oath” (titelspår från 1996) går väl förlaga och kopia hand i hand, medan nummer som episka ”Escalation 666” (från ”The Dark Ride”) redan från början var snudd på perfekta. Slutligen är väl kanske inte ”PumpKings” världens mest nödvändiga skiva. Alla låtar finns ju redan i tidigare versioner. Men Masterplan har gjort ett enormt bra jobb, och är det så att denna skiva får bandet att plocka upp Helloweens magnum opus ”The Dark Ride” på liverepertoaren, då är allt vunnet.

En fråga: Är Ozzy Osbourne insamplad redan i sistnämnda låts originalversion?

Masterplan – PumpKings
AFM

01. The Chance
02. Someone’s Crying
03. Mankind
04. Step Out Of Hell
05. Mr. Ego
06. Still We Go
07. Escalation 666
08. The Time Of The Oath
09. Music
10. The Dark Ride
11. Take Me Home

http://www.masterplan-theband.com/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Bent Knee – Land Animal

Bent Knee är en sextett från Boston, som direkt känns igen på det för proggenren så ovanliga som kvinnosång. Den synnerligen uttrycksfulla sångerskan/keyboardisten Courtney Swain låter som en rockigare variant av Björk, eller är det snarare Grace Slick (Jefferson Airplane) som ligger nära? Kännetecknande är även Chris Baums städse närvarande fiol, men främst är det den svårbestämbara musiken som sticker ut. Bandets facebooksida nämner rock, pop, minimalism och avant-garde, men då når vi bara halvvägs. Symfoniskt, teatermusik, metal – där har du ingredienser som måste in. Men om vi lämna genrebeteckningarna därhän, så kan vi fokusera på de originella rytmerna, de virvlande ljudlandskapen, de ofta klistriga melodierna. På något märkligt vis, känns alla överrumplande temaväxlingar helt naturliga, hur halsbrytande de än må verka. Precis som det ska vara i riktigt bra progrock, med andra ord! Det enda jag saknar på ”Land Animal” är ett tydligt fokus, men det kanske dyker upp efter ytterligare tjugo lyssningar?

Bent Knee – Land Animal
Inside Out Music

1. Terror Bird
2. Hole
3. Holy Ghost
4. Insides In
5. These Hands
6. Land Animal
7. Time Deer
8. Belly Side Up
9. The Well
10. Boxes

https://www.facebook.com/BentKneeMusic

https://www.bentkneemusic.com

Betyg 8/10

Daniel Reichberg

Flogging Molly – Life is Good

Sex år sedan succén Speed of Darkness (2011) och blott det sjätte studioalbumet sedan starten för tjugo år sedan. Detta gör att varje gång man får chansen till att tugga i sig nytt material med Flogging Molly så gapar man stort och sväljer hela stycket. Detta är inte alltid till godo märkte jag då de första lyssningarna på nya Life is Good kändes aningen jämntjockt och onyanserat trots den melodirika garneringen. Men när nyhetens behag lagts sig och man portionerar upp anrättningen så börjar låtarna ta form och nyanserna får tydligare ramar. Låten There’s Nothing Left Pt.1 inleder med ett lite mörkare, mer dramatiskt, musikaliskt anslag än vad vi kanske är vana vid men jag gillar det skarpt. Förhoppningarna att albumet skulle fortsätta i samma anda grusas ganska fort med efterföljande The Hand of John L. Sullivan men inte gråter jag för det. Historien om boxaren med samma namn som låten ackompanjeras av klassisk Flogging Molly-musik vilket innebär celtic punk/rock och dansanta irländska tongångar i högt tempo. Det är låtar som denna som har gjort bandet till ett av de mest underhållande man kan se på en livescen idag. Det är omöjligt att stå still och spontandans är lika vanligt förekommande som headbangning på valfri hårdrockskonsert. Men frontmannen Dave King med anhang nöjer sig inte med en stark inledning utan hela albumet är fullt med starka låtar och den fullträff de fick in med närmaste albumföregångaren var ingen tillfällighet. Exempel är Welcome to Adamstown som har en enkel men effektiv refräng, i Reptiles (We Woke Up) låter King sin giftiga tunga tala mot politiken och med ironiska, men ändå allvarliga, titelspåret Life is Good får de nedslagna i samhället ett ledmotiv att följa. För det är ju så att även om bandets musik både är dansat och fylld med glada medryckande melodier så har alltid texterna varit laddade med uppror, stolthet, arbetarklassens slit och kampen mot orättvisor. Så är du ett fan av Flogging Molly sedan tidigare så har du inget att vara orolig över. Trots det långa uppehållet från studion så levererar de fortfarande skarpa låtar med medryckande melodier och vassa texter. Ta dig dock tiden att avnjuta kalaset för innehållet har en positiv tendens att växa med tiden.

Flogging Molly – Life is Good
Vanguard/Spinefarm Records

1. There’s Nothing Left Pt.1
2. The Hand of John L. Sullivan
3. Welcome to Adamstown
4. Reptiles (We Woke Up)
5. The Days We’ve Yet to Meet
6. Life is Good
7. The Last Serenade (Sailors and Fisherman)
8. The Guns of Jericho
9. Crushed (Hostile Nations)
10. Hope
11. The Bride Wore Black
12. Until We Meet Again

https://www.facebook.com/floggingmolly/
http://www.floggingmolly.com/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep

Tycker du som jag att Tedeschi Trucks Band är briljanta men att det saknas lite blixtar och dunder? Då är Floridasextetten Thomas Wynn And The Believers något att lyssna på. Deras tredje album Wade waist deep innehåller gåshudsframkallande gospel- och soulvinklad sydstatsrock i form av titelspåret och ”Heartbreak alley”. Men när de drämmer till med ”We could all die screaming” förändras de små knottrorna på huden till brännblåsor. Sjungande gitarristen Thomas Wynn förvandlas från en len tröstande stämma till en svavelosande predikant och jag ser förre Nazarethsångaren Dan McCarfferty i en filmroll som skeppspräst på ett förlisande fartyg. ”Mountain fog” matchar det bästa på senaste Joe Bonamassa-plattan och i ”You can´t hurt me” går tankarna till Black Country Communion. I låten ”Thin love” lyser Wynns beundran för Neil Young igenom medan ”I don´t regret” skulle ha kunnat vara något tidigare outgivet med Janis Joplin. Bredden är fenomenal och aldrig har jag hört ett sydstatsrockband gripa om så mycket och samtidigt lyckas med att nypa till på ett så övertygande sätt. Ett extra plus för den oerhört väl avvägda fördelningen av sångpartierna och stämmorna mellan Thomas och hans syster Olivia Wynn Roche.

Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep
Mascot/Provogue

1. Man Out Of Time
2. Wade Waist Deep
3. Heartbreak Alley
4. My Eyes Won’t Be Open
5. Thin Love
6. I Don’t Regret
7. You Can’t Hurt Me
8. Mountain Fog
9. Burn As One
10. Feel The good
11. We Could All Die Screaming
12. Turn It Into Gold

https://thomaswynnandthebelievers.com/

Betyg: 9/10

Jukka Paananen