Hartmann – Hands On The Wheel

Den gamle At Vance-sångaren Oliver Hartmann är på gång med ett nytt album. Ingen mindre än Sascha Paeth (Avantasia, Kamelot) har hjälpt till att producera denna gång. Då kanske ni anar att folkmusiktonerna från förra albumet 2016 mer eller mindre är bortslipade. Hartmann har inte heller återgått till den lite poppiga stilen som han hade på sina första album. Man skulle kunna jämföra lite med FM som nu kör en lite bluesigare och rockigare variant av sig själva. Likadant tycks Hartmann ha resonerat. Han har slängt in mer blues och rock för att variera sitt eget sound.

Man kan definitivt skönja drag av gamla Whitesnake. Lyssna på The harder they come så förstår ni. Även I remember och Heart of gold. Speciellt i Olivers sätt att sjunga. Vill dock lägga till att det bara påminner om herr Coverdale. Oliver har inte alls lika mäktig eller känslig röst. Nämnas kan även duetten med Mr. Bigs Eric Martin, Simple man. Här kommer det fram lite folkmusik och det låter snyggt när gitarren och flöjten/violinen spelar tillsammans. Det för tankarna lite till Nik Kershaws The riddle, fast inte alls lika catchy då förstås.

Favoriten är dock Dreamworld som låter mer som den Hartmann som han lät på de första skivorna. Men bara lite.

Nä, detta är ingen skiva som jag kommer återkomma till något mer. Den varken berör eller engagerar på något sätt. Tyvärr.

Hartmann – Hands On The Wheel
Pride & Joy Music

1. Don´t want to back down
2. Your best excuse
3. Cold as stone
4. Simple man
5. Last plane out
6. Soulmates
7. The harder they come
8. Dreamworld
9. I remember
10. Lost in translation
11. The sky is falling
12. Heart of gold

Betyg: 4/10

Peter Dahlberg

Subsignal – La Muerta

Radiovänlig musik med progressiva vinklingar, ja det är flera tunga namn inom den progressiva musikvärlden som sneglat åt populärmusikens kanske mer lättlyssnade sida. Genesis, ja till och med Yes är några exempel och nu senast  Steven Wilson vilket tydligen upprörde en del  i ”progvärlden”.

Subsignal gav oss ett försmak i form av singeln/videon Even Though the Stars Don’t Shine som just visar att en bra låt är en bra sådan även om den är radiovänlig. Inledande om en korta 271 Days ger oss en ren klassisk progressive sida från bandet som snyggt övergår till titellåten La Muerta. Ett av favoritspåren Every Able Hand med taktändringar och allt visar även prov på symfonirockens rötter, snyggt arrangemang  och körer, med andra ord mycket av allt vilket undertecknat är så förtjust i. Raka motsatsen ger Subsignal oss med spåret Teardrops Will Dry in Source of Origin, här så avskalat, vackert  och dessutom instrumentalt. The Approaches ett pompöst alster ala Yes och ännu ett framförande som ger mersmak. Ja nya plattan med Subsignal har det mesta, dessutom görs det med som så många band nuförtiden förknippar med progressive musik (komplicerat, skickliga musiker och kräver många turer i musikanläggningen) fast här får man allt men ändå så lättlyssnat redan vid första lyssningen.

Gästmusiker som Kalle Wagner, Yogi Lang, Markus Jehle visar att bolaget satsar helhjärtat och sista spåret Some Kind of Drowning med gästande Marjana Semkina på vacker sång avslutar detta lyckade skivsläpp.

Subsignal – La Muerta
Gentle Art Of Music

1. 271 Days
2. La Muerta
3. The Bells of Lyonesse
4. Every Able Hand
5. Teardrops Will Dry in Source of Origin
6. The Approaches
7. Even Though the Stars Don’t Shine
8. The Passage
9. When All the Trains Are Sleeping
10. As Birds on Pinions Free
11. Some Kind of Drowning

https://www.facebook.com/subsignal/

https://www.subsignalband.com/

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

DeWolff – Thrust

Mitt förhållande med Nederländska DeWolff har sedan deras debut Strange Fruits and Undiscovered Plants (2009) varit lite av och på. För varje släpp har mitt intresse väckts och jag har gillat det jag hört men sedan glider vi ifrån varandra ganska fort. Vi fastnar liksom inte för varandra. Känslan är att det blir ändring på det nu när deras sjätte album Thrust är här. De har höjt sig ett snäpp och kompositionerna känns både skarpare och mer målinriktade. Deras tunga psykedeliska bluesrock som går i klinch med den Amerikanska södern är fortfarande intakt men även soundet känns uppdaterat. Jag brottas ständigt med om det låter 1978 eller 2018 om bandet. För att spela den musik de gör så låter det nämligen oerhört fräscht om Thrust. Musiken är en eklektisk blandning där vi ena stunden får medryckande riffrock för att i nästa utmanas med småprogressiva tongångar eller snygga lite lugnare partier. Tankarna dras ibland åt The Allman Brothers och The Black Crowes för att i nästa stavas Deep Purple, Budgie och Rush men DeWolff står helt på egna ben. De har ett eget sound som de har mejslat fram genom ett gediget turnerande samt att inte bry sig om rådande musikaliskt klimat. Denna powertrio går alltså sin egen väg i en redan bekant värld och denna gång lär nog inte mitt intresse svalna i första taget. Thrust är för bakåtsträvare med ett öppet sinne och förhoppningsvis får nu fler upp ögonen för DeWolff och deras utmanande riffrock.

DeWolff – Thrust
Mascot Records/Macot Label Group

1. Big Talk
2. California Burning
3. Once In a Blue Moon
4. Double Crossing Man
5. Tombstone Child
6. Deceit & Woo
7. Freeway Flight
8. Tragedy? Not Today
9. Sometimes
10. Swain
11. Outta Step & Ill At Ease

http://www.dewolff.nu/

https://www.facebook.com/dewolfficial/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Bullet – Dust to Gold

I musikalen Kristina från Duvemåla så blev allt till sand när utvandrarna letade guld i Amerika. Grabbarna i Bullet från Växjö tog en tur till Tyskland via England och hem till Småland igen och förädlade dammet till guld när det var dags att skapa material till deras sjätte album Dust to Gold. Att låtmaterialet de skapat har en guldkant är inte bara en rolig liknelse med albumtiteln utan stämmer också in på dess kvalité. Efter ett par lite svagare plattor där det blivit mer rock än metal så är nu bandet på rätt spår igen. Accept-riff trängs med Judas Priest-gitarrer som ackompanjeras av Hell Hofers riviga stämma i låtar som lockar till både luftgitarrspel och att vifta med knytnäven i luften. Ett par refränger till med rejäla gängkörer hade inte skadat men det är synd att klaga när man blir bjuden på en sådan här heavy metal-karamell! Att AC/DC-influenserna i stort sett har suddats ut skadar inte heller för Bullet är som bäst när de levererar klassisk åttiotals heavy metal utan krusiduller. Ain’t Enough, Fuel the Fire, Highway Love och titelspåret hör till favoriterna men faktum är att Bullet kan ha gjort sitt jämnaste album så här långt i karriären. Ja, kanske till och med sitt bästa.

Bullet – Dust to Gold
Steamhammer/Border Music

1. Speed and Attack
2. Ain’t Enough
3. Rogue Soldier
4. Fuel the Fire
5. One More Round
6. Highway Love
7. Wildfire
8. Screams in the Night
9. Forever Rise
10. The Prophecy
11. Hollow Grounds
12. Dust to Gold

http://www.bulletrock.com/

https://www.facebook.com/bulletband

http://www.spv.de/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Ring Van Moebius – Past The Evening Sun

Ibland slås man med häpnad över hur mycket nostalgisk retro som kan influera en del musiker och band. Ring Van Moebius från Kopervik i Norge spelar musik som om man vore tillbaka i första halvan av 1970-talet, ja kanske ännu tidigare innan de första stora prog-banden blev riktigt kända. Massor med Hammond-orgel och Mellotroner, bas (ofta rejält distad) och ett trumsound med slappa trumskinn som man sällan hör numera. En sorts sanslös blandning av King Crimson, Van der Graaf Generator och Deep Purple. Notera dock avsaknaden av gitarr vilket ju gör att de trots allt får ett ganska säreget sound.

Albumet innehåller bara tre låtar varav den första (titellåten) är drygt 20 minuter lång. Det är flummigt, häftigt, psykedeliskt (liksom det fina albumomslaget) och kan säkert uppskattas av många prog-fans. Jag gillar bäst den avslutande halvan av titellåten som har en lite mer skönt avslappnad stämning och massor av riktigt stämningsfulla mellotroner och orgeltoner. Där fungerar också sången lite bättre för jag får nog säga att sången annars inte är det som imponerar mest på plattan. Här ligger de klart i lä av de band som de själva så tydligt har inspirerats av. På den sista låten lyckas man heller inte så bra med mixningen där sången ofta dränks helt av alla keyboards. Fast ibland kan jag faktiskt tycka att jag får nog av de gamla ramarna i musiken. Exempelvis låten ”End of Greatness” ligger lite för nära King Crimsons ”Epitath” för att den skall kännas riktigt genuin.

Slutsatsen är att ifall saknaden är stor efter 70-talsmusiken och tidigare nämnda band så kan den här plattan nog fungera utmärkt. Dock, för egen del känner jag att jag hellre vill lyssna på ny musik med inspiration av de gamla legenderna men utan att hela tiden behöva tänka på att det låter som någon av dem.    

Ring Van Moebius – Past The Evening Sun
Apollon Records Prog

1. Past The Evening Sun
2. End of Greatness
3. Chasing The Horizon

https://www.facebook.com/RING-VAN-MÖBIUS

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Abramis Brama – Tusen År

Det är alltid en högtidsstund när Abramis Brama släpper nytt. Inte bara för att det brukar gå ett bra tag mellan släppen utan också för att de alltid håller högsta klass! I tjugo års tid har de nu levererat och förfinat sin tunga, bluesiga och småproggiga sjuttiotalsrock och nya albumet Tusen År är ytterligare en fjäder i hatten. Deras förmåga att få musiken i gungning oavsett tempo är omisskännlig och styrkan i deras melodier är lika påtaglig då som nu. Det har lyckats få till en bra variation på nya given där den gungande Löpeld, det snygga titelspåret, pigga Hav Av Lögner och avslutningen med småepiska Ta Mig Tillbaka hör till höjdpunkterna. Varje spår tycks ha något litet eget som sticker ut men coolast är nog ändå att de lagt sig till med lite munspel vilket passar bandets musik ypperligt. Ljudmässigt är det jordnära som vanligt och jag gillar hur de får till tyngden samtidigt som alla instrumenten får plats i högtalarna. Det mesta känns alltså som vanligt med den gamle braxen men i detta fall är inte det något negativt för Tusen År kan nämligen vara bandets vassaste album i en redan sylvass diskografi.

Abramis Brama – Tusen År
Black Lodge Records/Sound Pollution

1. Löpeld
2. Vem Är Du?
3. Tusen År
4. Slutet Av Tunneln
5. Fel Kvinna
6. Vägen Ut
7. Hav Av Lögner
8. Ta Mig Tillbaka

www.abramisbrama.com
www.facebook.com/abramisbrama

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry – Family Tree

Jag kan med blicken i backspegeln konstatera att jag förfördes ganska lätt av Black Stone Cherrys föregående album Kentucky (2016). De halade in mig med massiva gitarriff som rullade över mig och som den riffknarkare jag är så lät jag mig blint förföras. Nu har förtrollningen släppt och med klar blick kan jag se (höra) att skivans massivt täta produktion och de något enahanda riffen inte alls eggar mig idag. Albumet har sina stunder men faller likt sina närmaste äldre syskon på att det blir en ointressant ljudmassa efter ett tag. Nu är grabbarna tillbaka med uppföljaren Family Tree och se på tusan om jag inte börjar falla för bandet igen! Denna gång har jag dock varit mer vaksam och tror (hoppas!) att jag inte skall gå i samma fälla än en gång. Skillnaden ligger framförallt i produktionen. Den massiva ljudvägg de envisast med har luckrats upp en aning. De har äntligen börjar släppa in lite luft igen och helt plötsligt så hör man ju att det är två gitarrister i bandet! Detta gör det inte bara enklare att lyssna på hela skivan utan ger också bandets musik en lite bättre dynamik.

De inleder medryckande och rakt på sak med Bad Habit som med sitt groove lätt sätter min taktstampande fot i arbete. En stark inledning men inget som jag inte har hört med bandet förut. Festen börjar dock med de två efterföljande spåren Burnin’ och New Kinda Feelin’ där de med ett smittande sväng och härliga ZZ Top-vibbar får mig på fall. På fjärde spåret Carry Me On Down the Road fortsätter de att fjäska för mig med tydliga The Allman Brothers-melodier och den snygga kraftballaden My Last Breath visar att bandet även kan ta in lite soul i soundet. Som kontrast till detta så kommer den funkiga partystänkaren Southern Fried Friday Night och tar vid tillsammans med den nästan deltastompiga Dancin’ in the Rain där gitarristen Warren Haynes (The Allman Brothers, Gov’t Mule) gör ett snyggt gästspel. Den kärlek jag hade för bandet efter deras två första album börjar bubbla upp till ytan igen efter några magra år med allt för mycket slätstruken radiorock. Andra halvan av albumet får mig dock inte på samma sprittande humör. Ain’t Nobody är ganska trevligt studsande men ger mig inte så mycket och småfunkiga men fartfyllda James Brown är mer kul än bra. I Need a Woman är värd att nämna då den nickar åt Lynyrd Skynyrd en aning och snygga avslutningen med titelspåret är inte dum den heller.

Jag måste medge att jag har fallit för Black Stone Cherry än en gång. Mycket tack vare att de hemska Nickelback– och Shinedown-tendenserna nu håller sig på behörigt avstånd från mig. Men också för att just produktionen har lättats på en aning. Det händer lite mer i ljudbilden nu och att kunna höra både slidegitarr och piano utan att tvinga sig igenom lager på lager av gitarrer varje gång är upplyftande. De har dock en bra bit kvar innan jag är helt nöjd men det tar sig! Sen skall vi heller inte glömma att de har lyckats snickra ihop några av sina bästa låtar sedan Folklore and Superstition (2008). Problemet (om man nu kan kalla det för det) med albumet Family Tree är att det är ett par utfyllnadspår för mycket. Andra halvan känns inte alls lika inspirerande som första även om den håller en helt okej nivå. Hur som helst så är detta ett ypperligt trevligt album som bevisar att Kentuckysönerna är på rätt spår igen!

Black Stone Cherry – Family Tree
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Bad Habit
2. Burnin’
3. New Kinda Feelin’
4. Carry Me On Down the Road
5. My Last Breath
6. Southern Fried Friday Night
7. Dancin’ in the Rain (Feat. Warren Haynes)
8. Ain’t Nobody
9. James Brown
10. You Got the Blues
11. I Need a Woman
12. Get Me Over You
13. Family Tree

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Grand Design – Viva la Paradise

När jag lyssnar in nya albumet med Grand Design kommer jag att tänka på en gammal grupp från mitten av 1980-talet som hette Heavy Pettin´. Såg en recension på en skiva från 1985 där någon skrivit att det låter som att Biff Byfords lillebror skulle fronta Def Leppard. En ganska träffande beskrivning. Grand Design har ju också fått ta emot beröm för sina Def Leppard-influenser. Jag tycker dock att de putsat bort lite av detta sedan de första skivorna och gått mer mot ett sound som existerade främst 1985-1986. Ni kanske minns band som just Heavy Pettin´ men även Baby Tuckoo (1986), Kick Axe (1985), Black n Blue (1985). Det jag vill komma till är att alla dessa är bra arrangerade och bra producerade skivor i den melodiska rock-fåran, vilket även Grand Design är.

Dessa skivor hörde dock aldrig till toppskiktet vilket Grand Design i all ärlighet heller aldrig kommer att göra. Trots att skivan är välproducerad och så, så saknas låtarna. De där stora hittarna som fastnar och som man vill ha på sina samlingar. Även om sångaren har en ganska personlig (lite smurfig) röst så låter den oftast lite väl lika från låt till låt.

En låt fångar dock mitt intresse. U can´t fool love. Den sticker ut från de andra lite grann. Lite ”hårdare” och mer mörk och aningen suggestiv. Bra gitarrsolo också. Förhoppningsvis är detta ett smakprov på vad som komma skall då de lagt denna låt sist på skivan.

Hur som helst är detta inget hastverk och ni som inte var med på 1980-talet kan nog ta till er detta med glädje. Gillar ni detta så kolla gärna upp ovanstående band också!

En klart godkänd skiva!

Grand Design – Viva la Paradise
GMR Music Group

1. Face it
2. Rawk n roll hysteria
3. Viva la paradise
4. Don´t ice me out
5. Aim 4 the heart
6. I would be the wind
7. Love shouldn´t hurt
8. It´s only straight from the heart
9. Too late to fall in love
10. U can´t fool love

https://www.facebook.com/granddesignsweden/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Saffire – Where The Monsters Dwell

Man blir glad i musiksjälen när band som Saffire tar en tillbaks till rockens rötter, här i en modern tappning och dess produktionsmöjligheter. Möjligen en skröna men tredje släppet sägs vara det avgörande för ett bands framtid tillika här finner banden sitt signum. De tidigare två albumen höll även de hög klass liksom på scenen de gånger jag beskådat gruppen live. Helt klart har Saffire hittat hem med sin melodiösa hederliga hårdrock där plattans spår håller en jämn hög kvalitet som exempelvis på How Cold Is Your Blood – ett typiskt låt ala rockens rötter där sköna vibbar ekar från både Deep Purple och Whitesnake kryddat med Tobias karakteristiska sång. Fortress – 80-talets band hade sina ballader som här kan representeras av Saffire´s dito, albumets lugnaste låt med njutbart gung. The Rainmakerett minst sagt medryckande alster och en av undertecknads favoriter. Ja varför krångla till det när rockmusiken talar sitt egna språk, precis som Saffire presenterar här.  

Se bandet live finns möjlighet den 18:e maj då Saffire har releaseparty på Sticky Fingers i Göteborg.

Saffire – Where The Monsters Dwell
Perris Records

1. Wolf Among The Sheep
2. Hard To Keep, Hard To Find
3. Valley Of The Damned
4. Broken Crown
5. Where The Monsters Dwell
6. How Cold Is Your Blood
7. Road To Paradise
8. Perfectly Worthless
9. Dark Horizon
10. Fortress
11. The Rainmaker

https://www.facebook.com/saffiresweden

Saffire
Victor Olsson – gitarr
Tobias Jansson – Sång
Dino Zuzic – Hammond & Keys
Magnus Carlsson – Bas
Anton Roos – Trummor

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Frequency Drift – Letters to Maro

Frequency Drift är ett av banden i stallet hos RPWLs skivbolag Gentle Art of Music. De har släppt flera riktigt fina album med musik som kan beskrivas som ganska lättlyssnad rock med tonvikt på harmonier och melodier och mindre fokus på det lite tyngre rock-artilleriet (särskilt på den nya plattan). Det nuvarande bandet har två typiska kännetecken:

  1. En mycket skicklig sångerska i Irini Alexa. Hon påminner om både Christina Booth och Petronella Nettermalm vilket gör att man kanske kan se bandets sound som en sorts mix mellan Magenta och Paatos.
  2. Harpa (spelas av Nerissa Schwarz) förekommer på i stort sett varje låt.

Kärnan i bandet består av multi-instrumentalisten och grundaren Andreas Hack och Nerissa Schwarz (elektrisk harpa och keyboards). Det märkliga är dock att ett av bandets tydligaste kännetecken – den kvinnliga sången – har levererats av en lång rad olika sångerskor genom åren. Irina är alltså ny sångare i bandet men detta har på något märkligt sätt inte ändrat mycket på hur bandet låter. Däremot har hon tillfört ett teatraliskt drag i sångerna med texter som hon själv har bidragit med.

Jag tyckte bra om skivan men tycker nog att kvaliteten varierar starkt på alla de elva låtarna på plattan. Det är inte frågan om någon sprudlande rock så för er som vill ha lite mer fart kan detta nog verka lite tamt. Men här är gott om fina harmonier, klassiska toner och lite stämsång. Stämningsfull musik för den lite eftertänksamme och funderande människan. Det finns verkligen behov även av det emellanåt.

Jag gillar inledningslåten (om vi undantar den korta ”Dear Maro”) med titeln ”Underground” som har en spännande konstruktion med instrumentval som inte är helt vanliga. Fast man hajar till över Irinas sång när hon sjunger ”falling” och låter rösten ramla ner i skalor på ett märkligt sätt. Men efterhand inser man att detta hör till och att det höjer låtens värde. Den klart största favoriten på plattan är nog ändå låten ”Electricity” som både har lite högre tempo och en lite skarpare melodi och refräng. Fint sound med harpa och bra sång med fina stämharmonier i refrängen, särskilt på slutet. Texten verkar dock lite märklig på en låt som den här. Verkar snarare handla om teknikproblem med datorer och telefoner än om mer klassiska och typiska känslomässiga teman för hitlåtar. Till sist bör man också nämna de väldigt fina låtarna ”Deprivation”, ”Izamani” och ”Nine”. Speciellt den sistnämnda är väldigt fin med fina orgeltoner och underbar sång av Irina. Verkar vara en hemsk historia i botten och man får nästan lite filmkänsla när Irina berättar om vad som hände den stackars tjänsteflickan. Lyssna själva på den rysliga historien.

Slutbetyget blir gott tack vare ett flertal fina kompositioner som lyfter sig lite över mängden. Men kanske verket hade mått bra av en liten bantning i låtantalet. Jag tycker även mycket om Irinas sång. Här har Andreas och Nerissa troligen hittat en talang med stor potential för bandet inför framtiden.

Frequency Drift – Letters to Maro
Gentle Art Of Music

1. Dear Maro
2. Underground
3. Electricity
4. Neon
5. Deprivation
6. Izanami
7. Nine
8. Escalator
9. Sleep Paralysis
10. Who’s master?
11. Ghosts When It Rains

www.frequencydrift.com

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson