The Quireboys – Leaving Trunk EP

Brittiska pubrockkungarna i The Quireboys skall bli med bluesalbum. Lite senare i höst kommer nämligen nya skivan White Trash Blues men redan nu får vi ett smakprov i form av EP:n Leaving Trunk och det låter mycket lovande! Att de alltid har varit bevandrade i de blå tonerna vet vi men nu tar de ut svängarna rejält och ger sig i kast med några riktigt klassiska bluesstänkare.

Sleepy John Estes (1899-1977) Leaving Trunk (mest känd i Taj Mahals version från 1967) är en taktfast och medryckande sak i grunden men i Quireboys utförande, och med Spikes hesa stämma som extra krydda, blir den ett bluesrockigt och sensuellt musikaliskt party! Muddy Waters (1913-1983) Champagne and Reefer är så mycket klassisk blues det kan bli men samtidigt är lyriken en önskelista till ett dekadent party. Detta tar britterna fasta på när de höjer tempot en aning och återigen klär musiken i sin egna rockskrud. Denna låt samt tredje och sista spåret Rollin’ and Tumblin’ är exklusiva för denna EP samt odödligförklarade av just Muddy Waters. Det må vara Hambone Willie Newbern (1901-1965) som står som urskapare av Rollin’ and Tumblin’ men den har gjorts i så många versioner så det är svårt att hålla koll på alla. Min favoritversion är till exempel inspelad i en avskalad variant av North Mississippi Allstars. The Quireboys gör sin tempostarka version lika bra, om inte bättre, än de flesta när de adderar härlig slidegitarr och snygg orgel.

Efter att ha tagit del av detta oerhört härliga smakprov så inser jag att även om The Quierboys skall bjuda oss på blues så kommer de inte kunna släppa på sina rockgener. Det blir bluesigare men inte bara blues. Kommande White Trash Blues kan bli en bluesrockexplosion av hejdundrande mått om de fortsätter i samma stil som på denna EP. Det är medryckande, det är jordnära, det är sexigt och med Spike vid mikrofonen så blir det väldigt personligt. Jag är taggad på blues med Quireboys!

The Quireboys – Leaving Trunk EP
Off Yer Rocka Recordings

1. Leaving Trunk
2. Champagne and Reefer
3. Rollin’ and Tumblin’

https://www.quireboys.com/
https://www.offyerrocka.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Hasse Fröberg & Musical Companion – No Place Like Home – the consert

Lika bra att säga det direkt: Jag har varit med på ett minimalt hörn i produktionen av denna DVD. Några intervjuer blev det. Kanske är jag därigenom jävig, men jag är helt uppriktig när jag imponeras grymt av detta konsertdokument, filmat på bandets hemmaplan Reginateatern i Uppsala, och fungerande som en sorts bokslut för dess sju första år och tre första album. Det som en gång såg ut som ett Hasse Fröbergskt fritidsband vid sidan om The Flower Kings har utvecklats till Fröbergs huvudsakliga musikblödande. Detta med en variationsrik rockmusik, alltifrån pophurtiga ”Song for July” till långa, symfoniskt episka ”Pages”. Under konsertens gång får vi partier av skir jazzighet, såsom det i ”Everything can change” (här visar sig gitarristen Anton Lindsjö och keyboardisten Kjell Haraldsson på styva linan), och sökes istället blytung svärta, anbefalles ”Life Will Kill You”.  Bland övriga höjdpunkter märks Queen-lika ”Godsong” med Fröberg och Lindsjö rygg mot rygg i innerlig tvillinggitarr, vi hör hyllningen till Freddie Mercury ”Genius”, vi får ett smakprov på kommande albumet med ”Chasing a Dream” (låter som en blandning mellan Flower Kings och Fröbergs tidigare band Spellbound). När vi mot slutet når fram till debutalbumets debutnummer ”Fallen Empire” känns det som återträff med en gammal vän. Jag måste förresten hylla även det dansanta sväng som rytmsektionen Ola Strandberg (trummor) och Thomsson (bas) får till. Vem har sagt att man inte kan dansa till symfrock??

Filmteamet icke att förglömma. Toppenklipp, snygga, suggestiva kameravinklar, så gott som alltid ”rätt” gubbe i kamerans fokus.  

Något negativt? Ja, ”Godsong” borde naturligtvis ha legat sist. Dess pompa är ju klippt och skuren för att avsluta konsert. Slutstycket i form av Flower Kings-klassikern ”Stardust We Are” låter visserligen toppen, men det känns lite räddhågset att inte göra sorti med sitt eget paradslutnummer. Och med tanke på att DVD:n gissningsvis säljer sina flesta exemplar utomlands, så kanske Fröberg borde ha kört allt sitt mellansnack på engelska.

Javisstja, i paketet ingår musiken på dubbel CD också, måhända av intresse.

Hasse Fröberg & Musical Companion – No Place Like Home – the consert
Glassville Records

Seconds – Intro
Can’t Stop The Clock
Everything Can Change
Godsong
Pages
Valleys and Fields (Previously unreleased)
Song for July
Chasing a Dream (Previously unreleased)
Genius
Something Worth Dying For
In The Warmth Of The Evening
Life Will Kill You
Fallen Empire
Venice CA
Stardust We Are
Someone Else’s Fault

Hasse Fröberg Facebook

https://www.hfmcband.com/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

From North – From North

Svenska vikingarockarna From North släpper här sitt självbetitlade debutalbum. Musiken kretsar naturligtvis till folksagan om vikingarna och dess existens. Det första som slår en är liknelsen till Nordman, här finns rösten och de folkliga tonerna liksom det instrumentala, ja det finns även en del vippar från tyska Blind Guardian på titelspåret. From North har dock tagit konceptet ytterligare ett steg framåt, visst presenteras rena folkliga toner som The Sacred Oath men man blandar också in finstämt de mera moderna inom metagenren. Grundregeln för ett lyckat album är som alltid, det måste finnas starka melodier och det har bandet här lyckats med den äran. Growlinslagen känns som ett ytterligare instrument, precis som undertecknat föredrar exempelvis på spåret Ormr Inn Langi. He Who Hates är mer en renodlad metalakt medans Ships Tale blandar folk/metal med en ljudmatta liknande Pain. Sworn Brotherhood är en av plattans favoriter tillsammans med The Longest Wait vilka i princip innehåller alla nämnda musikinslag.  

From North blandar flertalet stilar men får ändå till det som ett sammanhängande musikkoncept vilket också är debutens styrka, då tillsammans med melodierna. Albumet är definitivt en s.k. växare och det ska bli intressant att se/höra hur bandet lyckas återge konceptet på livescenen?!

Håkan Johnsson (sång, låtskrivare) Mattias Svensson (gitarr), Mikael Kindblad (bas) Robin Hermansson (trummor), Janne Lüthje (lead gitarr),  Andreas Lindvall (texter).

From North – From North
Downfall Records

1. Volund The Smith
2. He Who Hates
3. Last Appeal
4. Ships Tale
5. Mead Of Poetry
6. Sworn Brotherhood
7. The Sacred Oath
8. Ormr Inn Langi
9. The Catch
10. The Longest Wait
11. From North

http://www.fromnorth.se/

www.facebook.com/fromnorthsweden/

Betyg: 7,5/10

Conny Myrberg

Leprous – Malina

Leprous ett band jag gillat och följt sedan vi hade dom i  Göteborg och Slottsskogen Goes Progressive 2010. Sedan dess har musiken liksom scenshowen utvecklats till en av den alternativa metal-scenens mest unika akter. När sedan förra skivsläppet The Congregation Knockade de flesta undrar man nu hur ska normännen slå detta?

Kan inte sticka under stolen att en viss besvikelse uppenbarade sig vid första genomlyssningen. Infolappen förtäljer bl.a. ”This album needs to sound more alive, more organic and more dynamic. The longer into the process the more obsessed we got with this idea”. Ja livekänslan verkar vara ett moment som flertalet band tar till sig liksom en ljudbild inte fullt så digital vilket det kanske lätt blir med dagens inspelning/redigeringsmöjligheter.

Efter några genomlysningar framhävs dock Leprous lite nyare sida och låtarna faller en efter en på plats. Titelspåret Malina är ett teatraliskt stycke musik som också visar Leprous finstämda sida, ett spår i vemodets tecken som sakteliga byggs upp till ett inferno. The Last Milestone –  är ju inte direkt troende men vacker musik är alltid vacker musik och den religiösa andan är här tveklös. Mirage – ett stycke med Leprous så speciella progressiva metal vilket inte minst på scenen fungerar ypperligt. Illuminate – även här presenteras bandet varumärke. Leashes – ytterligare ett finstämt stycke musik och gåshuden får sig ett ryck. Ja det var några intryck från plattans alster och har du inte sett dom live så är det ett hett tips.

 

Ett något annorlunda Leprous men ack så bra!

Leprous – Malina
InsideOut Music

1. Bonneville 05:28
2. Stuck 06:48
3. From The Flame 03:51
4. Captive 03:43
5. Illuminate 04:21
6. Leashes 04:09
7. 06:48
8. Malina 06:15
9. Coma 03:55
10. The Weight Of Disaster 06:00
11. The Last Milestone 08:05

www.leprous.net

www.facebook.com/leprousband

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds

Missourikvintetten Shaman’s Harvest har jag aldrig lyckats ta till mig trots de tydliga, om än lite för moderna, amerikanska sydstatsrocktonerna de gett ifrån sig. Dessa tongångar finns som tur var kvar när bandet nu levererar sitt sjätte studioalbum Red Hands Black Deeds men nu som då så kommer jag allt för ofta att tänka på Nickelback. Det blir helt enkelt för platt, för tillrättalagt och för mycket modern radiorock för mig. Men med det sagt så finns det trots allt här en del godbitar. Efter ett illavarslande intro så kastar bandet in oss i ett härligt, om än enkelt, riffmassiv i Broken Ones och jag vill skandera ökenmetal! Här kommer Nathan Hunts mässande röst till sin rätta och sätter både stämning och melodi på den fuzziga anrättningen. Detta vill jag ha mer av! Tyvärr får jag inte det men så väl The Come Up som So Long är trots sin enkelspårighet, medryckande och påminner lite om ett väldigt strömlinjeformat Black Stone Cherry. Även Off the Tracks är en enkel tempostark sak men här tar bandet med oss ned i ett Louisianaträsk och upp igen vilket jag gillar. Jag vill även ge tummen upp för balladen Tusk and Bone. Visst, sådana här låtar hör man stup i kvarten om man plågar sin TV-apparat med kanalen MTV Rocks men åter igen visar Nathan Hunt prov på att han kan rädda även den mest tillrättalagda låten. Det är förövrigt något han försöker göra även på de lite bluesigare Soul CrusherLong Way Home och Blood Trophies men det räcker tyvärr inte hela vägen. Men oavsett så är detta album en allt för spretig historia för ett högre betyg. Styrkan i låtmaterialet är också den allt för ojämn. Det finns som sagt ljuspunkter och greppet att spela in på analog utrustning istället för digital är alltid ett plus i min bok. Deras sond har fått en helt annan värme och kan de ta ännu mer musikalisk inspiration från den amerikanska södern så finns det hopp även för detta band. Sedan är jag också lite nyfiken på hur mycket Bubbles (Trailer Park Boys) megahit (?) Liquor and Whores har inspirerat bandet till den i slutet gömda countrypastischen Hookers and Blow?

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds
Mascot Records

1. Red Hands and Black Deeds (Prelude)
2. Broken Ones
3. The Come Up
4. A Longer View
5. Soul Crusher
6. Off the Tracks
7. Long Way Home
8. The Devil in Our Wake
9. Blood Trophies
10. So Long
11. Tusk and Bone
12. Scavengers

www.shamansharvest.com
www.facebook.com/shamansharvest
www.mascotlabelgroup.com

Betyg: 5/10

Ulf Classon

World Trade – Unify

Var går egentligen gränsen mellan en Billy Sherwood-soloskiva och ett album av gruppen World Trade? Tja, ljudmässigt är gränsen synnerligen flytande. World Trade presenterar exakt det där soundet som Sherwood patenterat sedan årtionden. Smällfett och kristallklart på samma gång. Vidare kännetecknar Sherwoods typiskt suggestiva låtskrivande hela albumet, liksom även hans väldigt Chris Squire-lika basspel. Inte konstigt att Squire handplockade just Sherwood som sin ersättare i Yes.

Men såklart är detta ändå en World Trade-skiva, bandets första sedan 1995 års ”Euphoria”. Varför? Jo, på grund av medlemsuppsättningen. Gitarristen Bruce Gowdy och keyboardisten Guy Allison (båda även i melodirockande Unruly Child) sticker gång efter annan fram sina gnistrande solon, medan Mark T Williams (son till John, bror till Joseph!) bidrar med ett stadigt trumdriv. Sagda driv hörs inte minst i favoritlåten ”Pandora’s Box”, vilken med sina riff, snygga sångarrangemang och varierade stämningslägen så snyggt placerar World Trade mitt i det svårdefinierade gränsland mellan prog och pop där de alltid irrat kring.  

Eller vad då favoritlåten? Dystra halvballaden ”Gone All the Way” är minst lika imponerande, med sin massiva ljudmatta och en Sherwood med en röst nästan lik Peter Gabriels. Eller titellåten ”Unify”, så lik skivan ”The Unknown” som Sherwood och Squire släppte under namnet Conspiracy 2003. Eller den sanna livskraften i skirt poppiga ”Life Force”. Eller det virvlande, bubblande syntsolot i tunga ”Same Old Song”…

Ja, som synes finns flera orsaker till att investera i World Trade vid släppet, fjärde augusti.

World Trade – Unify
Frontiers Music Srl

1.The New Norm
2. Where We’re Going
3. Pandora’s Box
4. On Target On Time
5. Gone All The Way
6. Unify
7. For The Fallen
8. Lifeforce
9. Same Old Song
10. Again

https://www.facebook.com/thefellmusic/

7/10

Daniel Reichberg

Transport League – Twist and Shout at the Devil

Boogie From Hell har gjort det igen, nya plattan gör med all säkerhet inget ”fan” besviken. Tony Jelencovich och kompani presenterar deras ”döds-boogie” med både intensitet och tyngd men även glimten i ögat. Titeln som har hintar till både Beatles (Twist And Shout) och Mötley Crüe (Shout At The Devil) är bara ett exempel till bandets vad jag förstår hyllningar till de gamla rockhjältarna.

Inledande  Destroy Rock City  med sina referenser till Kizz och deras Detroit Rock City sätter direkt nivån på nya fullängdaren. Är också riktigt imponerad på hur man här får in Kizz gamla slagdänga i diverse igenkännande faktorer utan att plagiera, och visst hör man ibland Bachman Turner Overdrive i det vokala fast då i hårdare tappning förstås.

Ett som också slår en när man lyssnar igenom albumet är den genuina livekänslan och kan bara inte sluta le när jag hör diverse vibbar från alla de goa rockhjältarna. Nu har säkert även stilbildarna Transport League gett yngre konstellationer inspiration till sin musik. När man hör exempelvis låten Cannibal Holobeast kan jag tänka mig var grupper som Avatar hämtad sin från. Några exempel på mina igenkännande faktorer, Swine To Shine : Så ”in i helvete tungt” och Kings X känslan är här ett faktum. Dead & Awake: Någon som kommer ihåg  Alex Harvey Band? här i skönsången/pratsången, resten ett annat kapitel dock. Werewolves In The Sink: Aerosmith fast i mer Boggie tappning då, är väl inte bara Tony som sjunger här? Ja beroende på vem lyssnaren är finns där säkert massor av goa vibbar.

Tony Jelencovich, Peter Hunyadi, Mattias Starander och nya basisten Dennis Österdal har lyckats snickra ihop en hel hög varierande starka spår med tunga riff och tunggung från ”världen där under”. Är av samma uppfattning som min kollega Staffan i recension av senaste plattan Napalm bats & Suicide, Tony är en sångare med ett brett register som anpassar de olika sångstilarna på ett ypperligt sätt.

Får ni chansen se dom live!

Transport League – Twist and Shout at the Devil
Rodeostar/Soulfood

Destroy Rock City
Power Of The Sloth
Cannibal Holobeast
Swine To Shine
One Last Way
Zulu Zombie Zodiac
Dead & Awaken
Bad Voltage
Werewolves In The Sink
Thousand Eyes & One
Grave Station
Winter War

Transport League Facebook

Betyg: 8,5/10

Conny Myrberg

Mr. Big – Defying Gravity

Mr. Big har återknutit banden med gamle superproducenten Kevin Elson. Kevin producerade bandets tre första plattor och har även jobbat med Journey och Europe (The final Countdown) tidigare. När jag lyssnar på nya skivan så blomstrar Mr. Big som vanligt av lekfullhet. Den positiva energin går genom högtalarna ut till lyssnaren och man blir ”infected”.

Visst låter det lite jammigt emellanåt men det är också en del av Mr. Bigs charm. Jag kommer att tänka på många amerikanska 70-talsband som exempelvis Montrose, Aerosmith, The Babys och liknande. Därmed inte sagt att de plagierar på något sätt. Mr. Big har gått sin egen väg ända sedan debuten 1989 med sin speciella mix av melodisk rock, skickligt musicerande och en sångare extraordinär. Lägg därtill en drös med starka och finurliga låtar så har du ett koncept som håller bandet levande än idag. Och levande låter de verkligen som sagt. De blandar snyggt mellan mer raka låtar med mer framjammade låtar. Jag skulle nog vilja säga att denna gång finns det fler raka låtar än på de senaste albumen. Ingen lika rak som To be with you kanske, men den akustiska sommarfluffiga Damn I´m in love again är en liten pärla till exempel. Vidare gillar jag den riffiga och ruffiga titellåten Defying gravity skarpt. Likaså den lite pop-bluesiga Nothing bad (bout feeling good) sorteras in under gilla-facket.

Så mina vänner, är ni fans av Mr. Big sedan tidigare finns här inget att oroa sig över. Produktionen är ”flawless” och låtarna lika bra som vanligt. Kanske finns en något mer kommersiell ådra över denna skiva. Inget negativt tycker jag men ville bara berätta detta för er som kanske är insnöade på de lite mer svåra låtarna.

Mr. Big – Defying Gravity
Frontiers Music s.r.l.

1. Open your eyes
2. Defying gravity
3. Everybody needs a little trouble
4. Damn I´m in love again
5. Mean to me
6. Nothing bad (bout feeling good)
7. Forever and back
8. She´s all coming back to me now
9. 1992
10. Nothing at all
11. Be kind

7 / 10

Peter Dahlberg

Nekromant – Snakes & Liars

För två år sedan släppte Värnersborgstrion Serpent sin debut Nekromant och imponerade rejält. När uppföljaren Snakes & Liars nu är här så heter bandet istället just Nekromant och de fortsätter att imponera. Namnbytet har som tur var alltså ingen större inverkan på musiken även om det hörs att grabbarna har utvecklas både som låtskrivare och musiker. Debuten vävde samman klassisk brittisk heavy metal med amerikanska fuzziga stonertoner och bildade ett svängigt och yvigt album i doomgenren. Uppföljaren tar några rejäla kliv i rikting mot de brittiska öarna och resultatet blir i stället ett doominfluerat och lite fuzzigt heavy metal-album av klassiskt brittiskt snitt. Black Sabbath-riffen ackompanjeras av tidiga Iron Maiden-melodier men jag hör också fortfarande influenser från såväl Skraeckoedlan som Asteroid om än i mindre doser denna gång. Framförallt har de spetsat till låtskrivandet. Istället för att ta de tunga riffen ett varv extra så letar sig istället musiken iväg i en snygg vändning och allt material känns helt klart mer levande. Sedan har de hittat en bra balans mellan tempostarka spår som Stoned to Death, Doomed to Die samt Snakes & Liars och de lite långsammare och mer psykedeliska låtarna som till exempel Never Saved och Funeral Worship. Extra glad blir jag av deras tolkning av Dan AnderssonSpelmannen som avslutar albumet. Det svenska språket passar finfint in i bandets varma ljudbild och mina tankar förs en aning till de svenska folkdoomveteranerna i Faith. Så namnbytet till trots så känner vi igen dessa grabbar och deras kärlek till gammal hederlig heavy metal samt viljan att sträva efter ett eget uttryck. Fortsätter deras utvecklingen på detta sätt så får de gärna byta namn inför varje nytt album i framtiden!

Nekromant – Snakes & Liars
Transubstans Records/Record Heaven

1. Stoned to Death, Doomed to Die
2. Funeral Worship
3. Black Velvet
4. Ashes & Rain
5. Inside Yourself
6. Mardröm
7. Never Saved
8. Snakes & Liars
9. Spelmannen

 

https://sv-se.facebook.com/Nekromantband/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

 

Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun

Ja, ibland när ett rockband har lagt av släpps det plattor som bygger på s k ”leftovers”, d v s låtar som inte platsat på ordinarie plattor. Känner mig ofta lite skeptisk till detta eftersom man anar att det är ett sätt att så att säga ”mjölka ut” så mycket man kan av ett upparbetat och känt ”varumärke”. I princip vänder man sig då också mestadels till de mest inbitna fansen av bandet, d v s de som köper allt bara det har med det tidigare bandet att göra. I det här fallet gäller det alltså Beardfish och multi-instrumentalisten Rickard Sjöblom som nog får sägas ha varit själva ankaret i det nu avsomnade bandet.

Fast min beskrivning haltar nog betänkligt i det här fallet. Rickard Sjöblom är en man som fullkomligt sprudlar av idéer vilket inneburit att han helt enkelt varit tvungen att få utlopp för dessa även utanför Beardfish. Därför skapade han sidoprojektet Gungfly där han tillsammans med ett antal musiker (däribland några från Beardfish) redan släppt två plattor (”Please Be Quiet” (2009) och ”Lamentations (2011)). Dessutom har han under de senaste tio åren även släppt två soloplattor. Och nu kommer alltså en tredje platta med Gungfly som innehåller inte mindre än 11 spår med en total speltid på närmare 75 minuter.  

Jag tänker inte gå in i detalj på innehållet i denna platta utan vill bara plocka ut några egna personliga favoriter. Det är en bra platta och fans av Rickard Sjöblom kommer att få sitt lystmäte, inte tu tal om det. Men längden på plattan är lite besvärande och gör att det är svårt att hålla intresset uppe hela tiden. Jag kan nog tycka att det kanske hade varit bättre att vara lite mer restriktiv i valet av låtar vilket då möjligen kunde ha lockat till sig lite fler lyssnare. Nu är risken att man blir mätt lite för fort (eller helt enkelt slutar lyssna för tidigt!).

Här finns i alla fall ett flertal guldkorn och jag är själv speciellt förtjust i de tre låtarna ”If you fall, Pt. 1”, ”Polymixia” och ”Over My Eyes”. Den förstnämnda är en underbar låt med orgel och piano som för tankarna till Jan Johansson och hans ”Jazz på svenska” (särskilt den avslutande delen av låten med ett skönt trumkomp). Den andra helt instrumentala låten är något helt annat och här anar man starka influenser av ett av mina gamla favoritband, nämligen Gentle Giant. Rickard har i princip i delar av låten helt kopierat keyboard-soundet från flera Gentle Giant-låtar (efter 9 minuter hör man rent av lite direkta stölder av Gentle Giant-teman!). Efterhand får vi återigen höra Rikard spela underskönt på pianot med fint understöd från trummor, bas och gitarr. I slutdelen av låten kommer det speciella keyboard-soundet tillbaka igen i ett ganska svängigt parti. Här får jag faktiskt även lite Ritual-vibbar (för er som kommer ihåg detta band som till skillnad från Rikard är väldigt sparsamma med releaser!). Det här är en lång låt med många olika delar men njutbar hela vägen. Här visar verkligen Rikard sin klass! Den tredje låten är en skön ballad med fint komp från både piano och fiol (efter 2 minuter härliga klassiska tongångar som från någon komposition av de gamla mästarna). Sen skall väl näst sista låten ”Keith” också få ett hedersomnämnande, bitvis riktigt bra (t ex, sanslöst överraskande med dragspel och piano i ett parti – men det funkar ju jättebra!).

En imponerande platta från en supermusiker, ingen tvekan om det. Men, som sagt, lite väl lång för att hålla hela vägen.

Rikard Sjöbloms Gungfly – On Her Journey To The Sun
HC Productions

1 Of The Orb (10:43)
2 On Her Journey To The Sun (05:00)
3 He Held An Axe (04:49)
4 My Hero (07:46)
5 If You Fall (Part 1) (03:09)
6 Polymixia (11:38)
7 Over My Eyes (04:39)
8 Old Demons Die Hard (05:56)
9 Keith (The Son Of Sun) (05:32)
10 The River Of Sadness (12:02)
11 All A Dream (02:17)

http://rikardsjoblom.com

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson