Gösta Berlings Saga – ET EX

Två år efter senaste releasen av ”Sersophane” släpps så Gösta Berlings Sagas femtes fullängdare sen debuten 2006. Bandet har etablerat sig som en något bångstyrig och svårplacerad uppenbarelse inom den likaledes svårdefinierade genren progressiv rock alternativt Artrock. Det är frågan om helt instrumental musik (vilket numera får räknas som ganska udda inom genren) med en hel del elektroniska inslag. Hade inte bandet använt vintage keyboards som mellotron som en av huvudingredienserna i musiken är väl frågan om de verkligen blivit sorterade inom det progressiva rockfacket.

Några av låtarna kan kanske snarare rubriceras som punk med progressiva influenser, vilket var något jag var inne på även i min tidigare recension av förra plattan ”Sersophane”. Särskilt gäller detta låten ”The Shortcomings of Efficiency” som är en slamrig historia som avslutas i ett inferno där man även kan höra någon sorts våldsam sång utan hörbara ord. Ganska fräckt får jag säga även om jag annars är minst sagt tveksam till punkinfluenserna. Kan dock tänka mig att detta kan bli en intensiv och häftig låt att framföra live.

Något som annars utmärker nya skivan är ett flertal låtar med långsamma teman som upprepar sig och kring vilket olika improvisationer kretsar. Det här gäller exempelvis den inledande ”Veras Tema” och ”Square 5”. Av dessa gillar jag bäst den förstnämnda där det elektroniska kompet och mellotron-tonerna tillsammans med olika eko-effekter skapar ett spännande sound. Sen är själva temat (som även återkommer senare i akustiska ”Brus från stan”) tämligen märkligt i att det har någon sorts inneboende cykel som hela tiden återgår till början igen. Man kommer liksom aldrig framåt. Men spännande är det.

Sen finns det låtar som jag är lite mindre förtjust i och det gäller exempelvis ”Over and Out” som består av en massa olika ackord med mellotron-kör och olika elektroniska effekter. Förutom en skaplig ”refräng” tycker jag annars låten mest går på tomgång. Man tappar tyvärr intresset rätt fort. Även låten ”Artefacts” har sådana tendenser. Låten avslutas med en lång sekvens med enbart sparsamma pianoklink och diverse ekoeffekter plus uppenbara studioljud (förstärkarsurr och folk som vrider sig i stolar eller dylikt!). Mer konstigt än njutbart, tyvärr.

Den påföljande låten med det fantastiska namnet ”Capercaillie Lammergeyer Cassowary & Repeat” (lägg det på minnet!) är lite mer spännande med raspiga mellotron-saxofoner och elektrokomp. Efterhand följer ett tjusigt parti med gamla hederliga orgeltoner som avslutas med ännu mer brötiga mellotron-saxofoner.

 Den avslutande ”Fundament” är en udda skapelse med elektroniskt genererad grundrytm och där gitarrer står för det huvudsakliga temat. Tyvärr lite enformigt fram till cirka 4 minuter in i låten där den distinkta takten klingar bort och där mystiska atmosfäriska toner istället tar över. Väldigt snyggt faktiskt även om här också är många upprepningar. Fast det här är väl snarare elektro-pop (om det nu finns en sådan genre) än prog?

Ja, är det här fågel eller fisk, kan man fråga sig? Rent genremässigt är Gösta Berlings Saga faktiskt ett mysterium och närmast en kameleont som ändrar skepnad hela tiden. Men användning av alla dessa gamla vintage-sounds gör likväl skapelsen ganska spännande. Så ett skapligt betyg blir det trots att jag ibland under lyssnandet tillfälligt tappade intresset. Ni som gillar instrumentell musik med många svängar och tricks kan dock säkert uppskatta denna platta.

Gösta Berlings Saga – ET EX
InsideOut Music

1. Veras tema (03:37)
2. The Shortcomings of Efficiency (07:41)
3. Square 5 (07:02)
4. Over and Out (04:36)
5. Artefacts (05:56)
6. Capercaillie Lammergeyer Cassowary & Repeat (06:58)
7. Brus från stan (01:36)
8. Fundament (09:59)

http://www.gostaberlingssaga.se 
http://www.facebook.com/gostaberlingssaga  http://www.instagram.com/gostaberlingssaga 
http://www.twitter.com/gbs_sthlm 

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson

The Beatles – White Album

Det är inte var dag man får recensera tidernas bästa skiva, men idag är en sådan dag. För enligt mitt tycke nådde musikhistorien sin kulmen den tjugoandra november 1968, i och med att Beatles självbetitlade dubbelalbum – oftast kallat ”White Album” – mötte världens samlade grammofonnålar. Rock, pop, country, blues, music hall, ballader, heavy metal, andlighet, ett experimentellt ljudkollage – allt fanns på denna världsomsegling till platta, och än bättre: Beatles gick verkligen i land med alla genrer. Att för mig vara objektiv till albumet låter sig knappast göras. Jag älskar rubbet, inklusive vattendelaren ”Revolution 9”. Saker som ”Wild Honey Pie” och ”Why don’t we do it in the road?” må vara bagateller, men VILKA bagateller! Somliga hävdar att man borde plockat russinen ur kakan och skurit ner dubbel-lp:n till en enkel, men där missar man halva poängen. Det är just denna förkrossande helhet som gör ”White Album” till den auktoritära monolit den är. Alla låtar bidrar till helheten, och skulle man börja amputera, skulle ofrånkomligen guldklimp efter guldklimp hamna i soporna.

”White Album” kommer nu i en efterlängtad nymix, gjord av Giles Martin, son till Beatlesproducenten George Martin, och vad har han kunnat bidra med? För det första har skivan blivit varmare och fylligare än förr. ”White Album” lät visserligen bra redan från början, men möjligen lite kall. Detta är fixat till den här nyutgåvan. För det andra har instrumenten hamnat på bättre nivåer och panoreringar. Sången ligger i mitten och framträder ofta än tydligare än förr. För det tredje är det vissa saker som skruvats upp i mixen, och därför märks tydligare. Exempelvis…

* Pauls glada tillrop i slutet av ”Back in the USSR”

* Tydligare körer i ”Dear Prudence” 

* ”I’m So Tired”, tydligare bas

* Knivskarp cembalo i ”Piggies”

* Spelfel i ”Don’t Pass Me By”

* Sång rakt i fejset i ”Yer Blues”

* Tydligare galenskaper i ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”

* Mer närvaro i sången (både lead och backing) i ”Long Long Long”

* Orgeln och blåset i ”Revolution1”

* Bas och bakgrundssången i ”Cry Baby Cry”

 

Här skulle jag kunna sätta punkt, för här slutar väl allmänintresset. Men när det gäller Beatles står nörderierna som spön i backen. Skivorna tre och fyra i den här boxen fylls av ”Esher demos”, det vill säga mer eller mindre akustiska förinspelningar av blivande ”White Album”-material som Beatles gjorde hemma hos George Harrison när de kommit hem från en ytterst fruktbar tid i Indien. Ibland hamnar vi mycket nära de versioner vi känner sedan tidigare; understundom ges vi intressanta insikter i vart låtarna kunnat utvecklas om man valt en annan väg. Hela vägen ledsagas vi av lekfullhet och spelglädje, vilket motsäger den gängse myten om att detta skulle varit en tid av splittring, då Beatles ständigt råkade i luven på varandra. Höjdpunkter? Tja, en sådan är ”Dear Prudence” med förlängt slut där John Lennon pratsjunger om vad låten handlar om. En annan är nyss nämnda ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”, vilken här närmar sig hysterisk bluegrass. Här finns även demos på låtar som inte kom med på albumet. George-låten ”Sour Milk Sea” (som gick till polaren Jackie Lomax), jättevackra ”Junk” (som Paul plockade upp till sin första soloskiva två år senare), Johns ”Child of Nature” (vilken försedd med ny text dök upp som ”Jealous Guy” 1971),”Circles” (upplockad av George på skivan ”Gone Troppo” efter fjorton år)… ”Esher demos” avslutas med Johns helknäppa, Syd Barrett-lika ”What’s the new Mary Jane” som inte fick något officiellt släpp förrän på ”Anthology 3” 1996.

Nå, här är det väl ändå slut? Nja, för den som väljer deluxeboxen återstår flera skivor med studio-outtakes. Man inleder med en över tio minuter lång ”Revolution 1”, där Paul McCartney halvvägs lattjar med ”Love Me Do”, och som avslutas med de ljud som i sinom tid låg till grund för ”Revolution 9”. Två andra höjdpunkter: ”Good Night” med gitarrer istället för stråkar, och en hypnotiskt malande trettonminutersversion av ”Helter Skelter”. Dock saknas en mytomspunnen variant av den senare på en hel halvtimme. Här finns också lekar med gamla 50-talsnumren ”Saint Louis Blues”, ”Baby I Don’t Care” och ”Blue Moon”, saker som inte på långa vägar nådde in på den vita dubbeln. Mindre spännande är somliga låtar som ”instrumental backing track”. De funkar väl för all del som hemmakaraoke, men särskilt livsnödvändiga är de inte.

Ja, sedan finns en bluray och en bok också, men dessa ingår inte i det förhandsmaterial jag mottagit, så dem kan jag inte yttra mig om. Inalles är emellertid detta ett praktverk om ett praktverk. Nästan så ursprungsplattan borde varit en trippel…

The Beatles – White Album
Universal

 

Betyg:10/10

 Daniel Reichberg

Haken – Vector

Två år sedan förra albumet ”Affinity” släpps nu fullängdare nummer 5 från Haken. Jag upplevde föregångaren som ett rejält steg tillbaka efter de tidigare utmärkta albumen ”Aquarius” (2010), ”Visions” (2010) och ”The Mountain” (2013). Förra plattan var en flört med 80-talsmusiken och då jag själv inte är överdrivet förtjust i vad som erbjöds då kändes detta faktiskt tämligen ointressant. Frågan är då ifall kräftgången fortsatt ytterligare med nya plattan? Nej, det kan man nog inte säga. Man hör faktiskt en rejäl återgång till Metal-genren som alltid funnits med på olika sätt i tidigare plattor. Det som dock var så fantastiskt med en platta som ”The Mountain” var de väldigt starka influenserna från den progressiva rocken från 70-talet samt den fantastiska experimentlustan och spelglädjen. Mitt intryck av nya plattan är att man offrat lite av detta (även om det finns kvar till en del) för viljan att gå tillbaka till det rena Metal-soundet. I mina öron blir Metal-dominansen för stor på denna platta och gör att jag tidvis tappar intresset. Visst kan man bli imponerad av hårt- och snabbslående Raymond Hearne bakom trummorna men särskilt mycket finess och dynamik är det faktiskt inte i spelet. Samma gäller de envisa och tidvis alltför monotona riffen från Charlie Griffits gitarr och Conner Greens bas.

Det som ändå räddar plattan är den felfria och tonsäkra sången från Ross Jennings samt den alldeles lysande långa låten ”Puzzle Box”. Här finns allt det jag gillade på ”The Mountain”. Fart och fläkt men även lugna partier och sanslös lek med ljud och takt. Det som verkligen sticker ut är partiet som börjar efter 3:30 där elektroniska (för att inte säga elektriska) ljud improviserar takten för en stund för att så småningom även kompletteras med skön och stämningsfull sång från Ross. Det är märkliga ljud vi får höra i detta parti. Svåra att beskriva. Vågar jag skriva att det är ungefär som om någon släppt lös Hasse Bruniusson inne i en transformatorstation? Ni förstår nog. Fascinerande är det i alla fall. Albumets höjdpunkt, helt klart.

En annan fin låt är den lugna ”Host” som överraskar med trumpetkomp i början och även senare under låten (fast då märkligt modifierat – onödigt klåfingrigt, kan jag tycka). Det är inte utan att man får lite Opeth-känsla här och där på denna låt i partierna med akustisk gitarr och skönsång.

Som avslutningslåt kommer sen ”A Cell Divides” som återigen dånar på med metalgenren men som räddas av den fina sången av Ross Jennings.

Som sagt, ett steg framåt igen för Haken men även ett steg åt sidan mot ren Metal som inte riktigt är min grej. Därför har jag lite blandade känslor över detta skivsläpp. Men ProgMetal-fansen lär förstås jubla.

Haken – Vector
InsideOut Music

1.Clear (01:57)
2.The Good Doctor (03:58)
3.Puzzle Box (07:45)
4.Veil (12:41)
5.Nil By Mouth (07:11)
6.Host (06:47)
7.A Cell Divides (05:00)

www.hakenmusic.com
www.twitter.com/Haken_Official 
http://www.facebook.com/HakenOfficial 

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Black Ink River – Headstrong

Sverige torde vara världsledande i att leverera kvalitativa band som lirar sjuttiotalsosande hård rock med en touch av psykedeliska toner. Nu är det dags för nästa akt att visa upp sig och med medlemmar från bland andra Wolf i startuppställningen så är Black Ink River knappast några nykomlingar. Debutalbumet Headstrong innehåller det mesta man vill höra från genren i form av tunga svängiga riff, lite folkmusiktoner, en tillbakalutad attityd och en knippe starka refränger. Det sistnämnda gör att spår som The Vultures Among Us och City of Broken Glass står ut mest för min del och är förmodligen de jag tar med mig från detta album. Musikaliska paralleller går att dra med Grand Funk Railroad i riffiga The Witch And The Wolf och Graveyard i snygga In the End. Robin Trower går att hitta lite här och där men mest i psykedeliska avslutningen Breathe medan Free får sväva lite som ett skyddande väsen över alltihopa. De bryter knappast ny mark och att sticka ut i denna genre är väldigt svårt idag men det de levererar är icke att förringa. Det är trevlig och smått medryckande rock från det bästa årtiondet och de bjuder på en hyfsad variation. Inte illa för att vara en debut.

Black Ink River – Headstrong
Border/GMR

1. The Witch and the Wolf
2. My Church
3. In the End
4. The Vultures Among Us
5. We Worship the Darkness
6. Headstrong (Feat. Jonas Ståhlhammar)
7. Heartbreaker
8. City of Broken Glass
9. Breathe

https://www.facebook.com/blackinkriver/

www.gmrmusic.se

Betyg: 6/10

Ulf Classon

VOLA – Applause Of A Distant Crowd

Debuten Inmazes satte direkt sitt avtryck bland den progressiva rockens och närliggande genres åhörare och texterna rörde sig kring människans inre mentala. På nya fullängdaren synar Asger Mygind och band bl.a. våra relationer till sociala medier där ofta presentationen är mer positiv än i verkliga livet och strävan att få bekräftelser.  Även ämnen som skilsmässa och rädslan inför döden återfinns som på spåren We Are Thin Air och Ghost.

Om ljudbilden eller ljudmattan om man så vill hölls sig inom en ram på debuten är variationen desto större på Applause Of A Distant Crowd. Vi får en härlig kompott av musikaliska olikheter och mitt favoritbegrepp artrock som inkluderar mycket av den musik som går hem hos undertecknat avspeglas just på danskarnas andra albumsläpp som förövrigt producerats av Asger och är mastrad med Andy VanDette (Porcupine Tree, Steven Wilson, Devin Townsend mm). Det är kanske inte så underligt att vi här får vippar från nämnda namn. Mer musikalisk beskrivning med spåret  Still och visst finns här en del gemensamma nämnare med bandet ”down under” Voyager. Vola söker möjligen efter sin egen identitet?, själv är jag dock övertygad att de hittar hem och som man säger tredje släppet……….

Blandningen av tung progressive metal, mjukare poprock och majestätiska ljudbilder med utsvävningar åt syntgenrèn  gör albumet till en minst sagt angenäm bekantskap. Vola ett relativt nytt band i artrock-världen men förhoppningsvis är här för att stanna ett bra tag till!

VOLA – Applause Of A Distant Crowd
Mascot Label Group / Mascot Records

We Are Thin Air
Ghosts
Smartfriend
Ruby Pool
Alien Shivers
Vertigo
Still
Applause Of A Distant Crowd
Whaler
Green Screen Mother

https://www.volaband.com/

https://www.facebook.com/volaband/

Betyg 8,5/10

Conny Myrberg

Gazpacho – Soyuz

Ibland går det för snabbt med alla releaser av ny musik. De riskerar att drunkna i flödet. I maj släpptes ännu en platta från norska Gazpacho med titeln Soyuz som jag inte uppmärksammat förrän nu. Ändå, detta norska band har fascinerat mig ända sen släppet av plattan ”Night” år 2007. I stort sett samtliga plattor sen dess (hela fem stycken) har hållit mig fången i fascination flera månader efter varje release. Och så blev det även denna gång. Gazpacho är fullständigt unika i prog-genren. Det finns kanske inget band som lyckats skapa ett så unikt sound. Mycket hänger på sångaren Jan-Henrik Ohme som har en otroligt skön och varm röst som han använder mer som ett instrument än att bara framföra text och lyrik. En del har svårt för hans röst och jag kan bara beklaga att de inte ser hans enorma talang och skicklighet. Ett annat kännetecken hos bandet är deras fantastiska känsla för harmonier och takt. Mycket av detta kommer från den fantastiske Thomas Andersen på keyboards och piano som ständigt förundrar med det ena sköna temat efter det andra. Ingen ekvilibristik, bara otroligt sköna ackord och ackordsföljder. En del klagar på att det svänger för lite om bandet. Det kanske ligger något i det men det betyder absolut inte att takt inte betyder något för dem. Lyssna på titellåten ”Soyuz one” och den alldeles underbara ”Exit Suite” så förstår ni nog att takt faktiskt är tämligen centralt i deras musik. Men det är inte det snabba och tuffa tempot de vårdar utan den långsamma, suggestiva takten. Och jag fullkomligt älskar det i tider när det hårda och tunga får så mycket uppmärksamhet. Den här typen av musik får tillvaron att stanna upp lite och ger tid för eftertanke och stillhet. Har du behov av lite andaktsfull musik (utan att för den skull vara religiös) så skall du absolut lyssna på Gazpacho. Till detta bidrar även den fantastiske violinisten Mikael Krömer. Hans Hardangerfela (?) lyfter låtarna ännu högre genom de fantastiska harmonierna han skapar mellan fiolen, övriga instrument och sången. 

Bandets plattor har ofta ett tema som bygger på någon händelse eller någon berättelse från någon bok. Så även denna gång. Titeln är naturligtvis tagen från namnet på Sovjetunionens motsvarighet till Apolloprojektet, d v s bemannade rymdfärder med mer eller mindre tydliga avsikter att befästa den politiska makten och överlägsenheten hos respektive stormakt under kalla krigets dagar. För Sovjetunionen fick ju denna tävlan med USA en tragisk början då den första bemannade färden med Soyuz 1 med kosmonauten Vladimir Komarov ombord slutade i en dödlig krasch. I låt nummer 1 (”Soyuz one”) kan man ana hur problemen startar ombord inför nedstigningen och i näst sista låten ”Soyuz Out” beskrivs mer direkt momenten och tankarna hos Komarov före kraschen. Det skall dock sägas att texterna är ganska kryptiska och poetiskt utsvävande så det är inte helt lätt att avgöra om det även finns tydliga budskap till oss. Övriga låtar verkar ha mindre direkt koppling till själva rymdäventyret så man kan knappast säga att det här är ett solklart så kallat konceptalbum.

Men om texterna är mystiska och rätt svåra så måste man säga att musikaliskt är det här verkligen ett helgjutet verk som sakta växer sig på en på ett sätt som till slut är helt oemotståndligt. Jag har redan nämnt den magiska låten ”Exit Suite”, som är något av det vackraste och samtidigt märkligaste jag hört, men här finns flera låtar som nästan är lika fantastiska. ”Sky Burial” är oerhört sorglig med det repetitiva pianokompet, de indiska sånginslagen och Jan-Henriks fina sång. Jag gillar även trumspelet som matchar övriga instrument perfekt. Här finns egentligen ingen riktigt sångmelodi eller struktur utan bara några lösa teman. Trots det blir det så otroligt bra. Fascinerande. Låten ”Fleeting Things” blir närmast en glad kontrast i jämförelse. En tydlig melodi som sätter sig snabbt. Och är det inte valstakt i botten? Otroligt fint och en av låtarna som jag tycker borde ha chansen att spridas i lite bredare leder.

Vi har också en riktigt lång och spännande låt i ”Soyuz Out” på plattan. Den tar ett bra tag att få kläm på. Flera oväntade svängar hit och dit varav partiet med plötsligt körmusik efter 4:15 som komp i bakgrunden är så otroligt vacker att man häpnar. Den här låten har också delar där man även visar att man kan spela lite hårdare rock. Till slut kommer så avslutande ”Rappaccini” som är än mer andaktsfull och allvarlig än något annat på plattan. Kan närmast liknas vid en psalm eller ett Requiem med massor av stråkar som bakgrund. Jag får faktiskt tidvis lite vibbar av liknande lugna låtar från Marillion och Steve Hogarth (kanske rentav från den sistnämndes samarbete med Isildurs Bane). En otroligt vacker låt som ger plattan ett alldeles fantastisk slut där man som lyssnare närmast kippar efter andan efteråt.

Jag vet att man som recensent måste vara sparsam med superlativerna och tänka sig noga för innan man ger maxpoäng till ett alster. Jag har gjort det nu och min slutsats står fast. Den här typen av album är det bästa jag vet. Då är saken avgjord. Tack Gazpacho för ännu ett mästerverk!     

Gazpacho – Soyuz
Kscope Music

1. Soyuz one
2. Hypomania
3. Exit Suite
4. Emperor Bespoke
5. Sky Burial
6. Fleeting Things
7. Soyuz Out
8. Rappaccini

http://gazpachoworld.com/
https://www.facebook.com/Gazpacho.Official.BandPage/

Betyg: 10/10 

Karl-Göran Karlsson

Suede – The Blue Hour

Av en slump råkar jag slå igång den här skivans öppningsspår ”As one” direkt efter att ha hört Yes och ”Awaken”. Likheterna är överraskande påtagliga. Svepande syntar, bitska gitarrer, genomdramatisk sång. Kan man alltså säga att Suedes metamorfos från britpop till klassisk prog är fullbsordad? Nja. Låt nummer två heter ”Wastelands” och är mer klassisk Suede, à la ”Animal Nitrate” eller ”Trash”.  Men det är något drastiskt mörkt och episkt över den här skivan, precis som över föregångaren ”Night Thoughts”. I ”Beyond the outskirts” sjunger Brett Anderson så emotionellt som bara han kan, ”Chalk Circles” påminner om IQ, det talade stycket ”Roadkill” skapar dyster stämning å det grövsta, ”All the Wild Places” är ytterst sentimantalvacker i sin stråkskrud, ”The invisbles” viskar om ett tillbakalutat Porcupine Tree, och avslutande, nära sju minuter långa ”Flytipping” knyter ihop säcken symfoniskt och med ett par uns av optimism.

En succé, således? Nja, en viss mättnad kan jag känna. Ställd var för sig är varje låt bra eller briljant, men lite mer variation i tempo, temperament och tonart hade inte skadat.  Då hade visserligen inte timmen blivit lika blå.

Suede – The Blue Hour
Universal

1. As One
2. Wastelands
3. Mistress
4. Beyond The Outskirts
5. Chalk Circles
6. Cold Hands
7. Life Is Golden
8. Roadkill
9. Tides
10. Don’t Be Afraid If Nobody Loves You
11. Dead Bird
12. All The Wild Places
13. The Invisibles
14. Flytipping

https://www.facebook.com/suede/

http://www.suede.co.uk/

Daniel Reichberg

Monster Truck – True Rockers

Monster Truck - True Rockers
Monster Truck – True Rockers

Med förra albumet Sittin’ Heavy (2016) så fastnade jag för kanadickerna i Monster Truck. Visst hade jag ett visst förbehåll för den massiva ljudbilden men med deras flirtande med sydstatsrocken så vann de över mig. Jag beskrev dem till och med som ett Black Stone CherryClutch-steroider! Mina förhoppningar inför uppföljaren True Rockers var därför att de nu skulle ta upp kampen med sina bolagskompisar i just Black Stone Cherry. Tyvärr blev inte så fallet och känslan är att deras turné med Nickelback snarare skadade dem än hjälpte dem. Den där härligt svängiga sydstatskänslan som infann sig på föregångaren förekommer bara bitvis och har istället fått ge plats för enkelspårig radiorock/metal som försvinner i mängden. Spår som Evolution bär spår av Muse och borde inte ens ha fått plats på skivan och Young City Hearts är så tillrättalagd och utstuderad så man undrar om skivbolaget varit med och bestämt hur det skall låta. Eller som Denim Danger och Hurricane  som i och för sig har ett smittande sväng och refränger som lär gå hem live men de går in i ena örat och ut genom det andra utan att fastna. Men här finns ändå godis som lyfter skivan till en godkänd nivå trots allt. Öppningsspåret True Rocker samt Being Cool Is Over är ösiga käftsmällar med självaste Dee Snider på gästsång på den förstnämnda medan Devil Don’t Care och The Howlin’ bjuder in till det sydstatssväng som gjorde att jag började uppskatta bandet. Framförallt har de lyckas få de tunga gitarrerna att leka fint med en härlig orgel albumet igenom vilket lyfter upplevelsen. Dock är ljudbilden fortfarande alldeles för kompakt. Det är en massiv ljudmatta som endast luckras upp av orgeln och ett munspel emellanåt. Men med ett luftigare sound, mer svängig sydstatsrock och mindre blickande åt kommersiella radiorockkanaler till nästa gång så skall grabbarna i Monster Truck nog hitta upp på rätt väg igen.

Monster Truck – True Rockers

Mascot Records/Mascot Label Group

  1. True Rocker
  2. Thundertruck
  3. Evolution
  4. Devil Don’t Care
  5. Being Cool Is Over
  6. Young City Hearts
  7. Undone
  8. In My Own World
  9. Denim Danger
  10. Hurricane
  11. The Howlin’

Betyg: 6/10

Ulf Classon

ilovemonstertruck.com

mascotlabelgroup.com

Riverside – Wasteland

Så var det då dags för nystarten av Riverside, d v s första skivan med titeln ”Wasteland” utan bortgångne gitarristen Piotr Grudzinski. Och nu fortsätter man officiellt som trio trots att man (nästan) funnit en ersättare till Piotr i Maciej Meller som medverkar på flera spår på nya plattan och som redan spelat med de andra på några konserter. Att man väntar med en ny och fast gitarrist beror mest på (enligt Mariusz Duda) ren respekt för Piotr som under 15 år betytt så mycket för Riverside.

Det nya albumet har flera låtar som anknyter till det tragiska som hänt. Mariusz säger rent av att temat reflekterar över hur man kommer tillbaka från en tragedi. Att ha överlevt något och att man ändå kunnat fortsätta framåt. Parallellerna med plattan ”Second Life Syndrome” är ju mer än tydliga. Mer än tydligt är också låt-titlarna ”The Day After” (första låten) samt ”The Night Before” (avslutningslåten). Den nya plattan ger ju också bandet chansen att experimentera lite och komma med något nytt. Man märker en del nya grepp, exempelvis förekomsten av violin (spelad av Michał Jelonek) på flera av låtarna. Något annat anmärkningsvärt är att Mariusz på två av låtarna sjunger väldigt långt ner i tonregistret. Det känns ju lite annorlunda när han annars mer än gärna brukar gå upp i falsett. Sen förstår man att Mariusz även velat bidra på gitarrsidan den här gången vilket kanske också förklarar lite varför man valt att fortsätta som trio.

Trots nystart, man känner naturligtvis igen soundet av Riverside så det är ingen dramatisk förändring vi får uppleva. Men jag måste tyvärr säga att den nya plattan känns lite tam i jämförelse med tidigare alster. Den lyfter aldrig riktigt. Förvisso är inledande ”The Day After” plus ”Acid Rain” starka låtar med mycket av den sköna stämning som vi är vana vid. Jag gillar speciellt den avslutande delen ”Dancing Ghosts” med en härlig ordlös refräng och skönt komp. Men sen kommer plattan av sig lite och har svårt att fånga mitt intresse i den kommande låten ”Vale of Tears”.

Efter det är det dags för en lågmäld (för Mariusz väldigt låg!) och mycket fin sång i ”Guardian Angel”. Det akustiska gitarrkompet plus piano ger låten en mycket skön feeling. Efterhand får vi även höra mycket fina gitarrtoner från Maciej Meller som en extra krydda. Visst känns Piotr ändå närvarande på något sätt trots att det inte är han som spelar? Den här låten är kanske min absoluta favorit på albumet.

Påföljande ”Lament” är en långsam, släpande låt med tunga trumslag. Vi får höra ett väldigt fint parti efter tre minuter med skön sång och vackert komp från gitarr, violin och xylofon.  

Efter det kommer låten ”The Struggle for Survival” som jag tyvärr tycker att man kunde ha skippat helt. Det här låter mer som en improviserad jamning i studion utan mål eller mening. Sista minuten på låten är dock mycket fin. Återigen Mariusz fina röst tillsammans med akustiska gitarrer.

Låten ”River Down Below” är en fin ballad men på något sätt så har man hört den här typen av låtar så många gånger förut. Man får nästan lite Country-känsla här i vissa partier.

Titellåten ”Wasteland” startar också som något av en Country-låt eller filmmusik till en Westernfilm. Man får faktiskt även lite Jethro Tull vibbar. Låten övergår sen i mer traditionell rock utan att egentligen övertyga. Några fina teman kommer dock på slutet.

Avslutande ”The Night Before” är en fin låt skriven av Michal Lapaj. Mycket vackert och stämningsfullt med Mariusz sång ackompanjerad av piano.

Sammantaget ger mig nya plattan ett ganska så blandat intryck. Fortfarande fina grejor men utan de där riktiga topparna som bandet så ofta har bjudit på tidigare. Betyget blir därför bra men inte riktigt i den nivå där det brukar vara.

Riverside-Wasteland
InsideOut Music

1. The Day After (01:48)
2. Acid Rain (06:03)
Part I. Where Are We Now?
Part II. Dancing Ghosts
3. Vale Of Tears (04:49)
4. Guardian Angel (04:24)
5. Lament (06:09)
6. The Struggle For Survival (09:32)
Part I. Dystopia
Part II. Battle Royale
7. River Down Below (05:41)
8. Wasteland (08:25)
9. The Night Before (03:59)

http://www.riversideband.pl
http://www.facebook.com/Riversidepl  
https://www.instagram.com/riversideband.pl  

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Aaron Brooks – Homunculus

Aaron Brooks låtskrivare tillika frontman i amerikanska psykedeliska rockbandet  Simeon Soul Charger som lades ner 2016 återvänder nu till musikscenen med debutsoloplattan Homunculus. Här florerar definitivt de musikaliska influenserna från 60-70 talet liksom en del vibbar från tidiga Beatles i exempelvis  Lies, en variant med  Sparks ”goes psykedelik” med spåret  Everybody Die och om man så låter fantasin flöda Sparks möter Styx unplugged i låten Bodega, Bodeg. Retro liksom Hippie kulturen med dess musik har fått en nytändning och utan att vara politisk är ju deras frågor lika aktuella idag som då. Ljudbilden håller sig inom konceptet lågmäld och låter text och melodi framhävas fast här återfinns ändå både violin ,trombon, cello och piano utanför de traditionella sk. rock instrumenten.

Ja som ni förstår är detta inget tungt och svårsmält album, vi får på köpet musik med trallvänliga refränger utan att tappa konceptet i begrepp som psykedelisk musik. En trevlig bekantskap helt enkelt.

Aaron Brooks – Homunculus
Gentle Art Of Music

01) Consume
02) You’re Just a Picture in a Frame
03) Wake Up the Mountain
04) Everybody Dies
05) Lies
06) Jesus
07) By Your Halo or the Fork of Your Tongue
08) Nobody Knows What it’s Like to be Someone Else
09) The Idiot
10) Bodega, Bodega
11) I’m Afraid
12) What is a Man but an Animal’s End
13) Digital

https://www.facebook.com/AaronBrooksMusic

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg