Schizofrantik – Ripping Heartaches

Satan and Death Separated by Sin, skivans första spår är en tung och ångestfylld instrumental inledning. Känslan av att vara inspärrad på mentalsjukhus i sällskap med tunga tankar och mardrömmar om en mörk värld kommer över en. Tretton minuter teknisk progg med taktbyten och smått galna, maniska syntar och gitarrer, en låt som dock växer mycket med några genomlyssningar men som är smått jobbig första gången man hör den.

Bandnamnet karaktäriserar ganska väl hur de låter på de mer galna låtarna. Ett av spåren på den förra plattan The Knight on the Shark heter till exempel Nazis on LSD, svårt att inte bli lite glad över ett sånt låtnamn!

Skivan lugnar dock ner sig och blir ganska harmonisk i A New Day som ger ett välkommet andrum till det mörka – lite hopp om framtiden finns kanske? Sen brakar ångesten loss igen i Personal Hell och det mörka synes ta över själen, instrumentalt med en känsla av hjälplöshet och sårbarhet som finns i musiken. Är det någon som lyssnar då orden inte finns…?

I Hungry Ghosts sjunger Mayrhofer om människans girighet och dumhet som leder till att man återföds som ett ”hungrigt spöke”. Här dominerar de tunga gitarrerna á la Porcupine Tree. Det finns mycket existentiella frågor och tänkvärda texter som i Why is my mind? och instrumentella Children stopped crying in Aleppo som ger en påminnelse om det pågående avskyvärda kriget i Syrien.

Sista låten Infinity – oändlighet – ger i allt det mörka ändå en känsla av att trots allt elände i nuet så är vi små atomer i världsalltet och ondskan finns men även godheten och även om mänskligheten en dag försvinner så går världen och universum vidare utan oss.

Shizofrantik är en tysk grupp som tidigare har släppt två skivor, The Night on the Shark som kom 2013 och Oddities från 2011. Bandet består idag av Martin Mayrhofer på sång och gitarr och som skrivit alla låtarna på skivan förutom Hungry Ghost där även trummisen Andy Lind medverkar, samt Henning Lübben på keyboards. Om man ska försöka sig på en jämförande beskrivning från något annat band så kan man emellanåt få en känsla från Haaken i musiken.

En lite spretig skiva kanske som kräver en del av dig och som behöver några aktiva genomlyssningar för att sedan bli riktigt bra!

Schizofrantik – Ripping Heartaches
Gentle Art of Music

1. Satan and Death Separated by Sin
2. A New Day
3. Personal Hell
4. Hungry Ghosts
5. Why is my Mind
6. Children Stopped Crying in Aleppo
7. Infinity

http://www.schizofrantik.de

https://www.facebook.com/Schizofrantik/

 

Betyg: 7/10

Helena Kernell

 

Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon

Nittiotalet är “mitt” musikårtionde. Inte för att all musik som kom ut då var mästerlig utan för att min ålder gör att det var då som jag var gammal nog att aktivt börja uppsöka och masskonsumera musik. Houstongänget Galactic Cowboys var dock aldrig ett band jag intog i stora mängder. Jag gillade deras hårda stunder då thrashriffen fick tugga ihop med en nästan maskinell takthållning. Tyvärr blandade de upp detta med popmelodier och Beatles-harmonier. Det var något som den bångstyrige tonåringen i mig inte kunde tackla.

När amerikanerna nu gör comeback skulle man kunna tro att de precis som jag inte bara har vuxit upp utan också utvecklat sitt musikaliska sinnelag. Så är inte fallet. Visst har bandet mognat och deras låtar hänger samman på ett bättre sätt än tidigare men nya Long Way Back to the Moon fortsätter där föregångaren Let it Go lämnade av sjutton år tidigare. Deras sinnrika blandning av rock/metal/thrash som vävs samman av popmelodier från sextiotalet samt Beatles-partier låter som inget annat. De är inte rädda för de tvära svängarna eller stilbyten mitt i en låt. Att kalla dem för progressiva är att ta i men att de vägrar gå den enkla vägen är uppenbart.

Problemet med Galactic Cowboys då som nu är att de bjuder på en massa coola saker men inget som består. Ett fränt riff här och en supersnygg refrängmelodi där räcker inte för att helheten skall bli minnesvärd. Men med det sagt så är Long Way Back to the Moon absolut inte dålig. Absolut inte. Det är faktiskt ganska kul att umgås med Galactic Cowboys nittotalsmusik nu när jag, precis som bandet, har blivit äldre och mer musikaliskt bevandrad. Tyvärr är det för spretigt för att det skall lämna något bestående intryck så det blir nog endast de redan frälsta som kommer tokjubla över denna nostalgitripp.

Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. In the Clouds
2. Internal Masquerade
3. Blood in My Eyes
4. Next Joke
5. Zombies
6. Drama
7. Amisarewas
8. Hate Me
9. Losing Ourselves
10. Agenda
11. Long Way Back to the Moon

https://www.facebook.com/galactic.cowboys

http://www.galacticcowboys.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Black Aces – Anywhere But Here

De flesta kommer göra det lätt för sig och kalla Black Aces musik för AC/DC-rock. Inget fel i det då man hittar mer än tydliga referenser till Brian Johnson-erans AC/DC men detta är kort och gott australiensisk pubrock. Varken mer eller mindre och det är precis så jag vill ha det. AC/DC må ha varit först och är störst men ”AC/DC-rock” är så mycket mer än bara bröderna Young och kompani. Black Aces har verkligen lyckats på sitt andra album Anywhere But Here att omfamna hela den svettiga och ölindränkta rockscenen i sitt hemland Australien. Det är medryckande riff, allsångsrefränger, ett hejdundrande driv och högljutt. Som AC/DC-dyrkare kan jag enkelt peka ut referenser till Back in Black, Blow Up Your Video och Black Ice. Men som fan av australiensisk pubrock kan jag också hitta Rose Tattoos kaxighet, The Angels tidiga boogiegung och Cold Chisels melodisinne. I skönt tillbakalutade Short Changed får jag till och med coola ZZ Top-vibbar. Men det viktigaste är att det inte låter daterat. Precis som sina landsmän i Airbourne så har de lyckas fånga allt som är så bra med den australiensisk pubrocken men samtidigt så låter det nutid. Just de sistnämnda är en annan bra liknelse då sångaren Tyler Kinder i vissa lägen påminner om just Airbournes vilda sångare Joel O’Keeffe.

Som ni förstår så innehåller Anywhere But Here rock’n’roll för hela slanten. Foten börjar stampa takten redan i inledande Show You How to Rock N Roll och slutar inte förrän i avslutande We Came For Rock N Roll. Två spår som perfekt ramar in en rock’n’roll-fest av det lite ruffigare slaget. Så är du en av dem som anser att band som Airbourne och våra svenska hjältar i Bonafide ”bara” spelar ”AC/DC-rock” så skall ni icke göra er besvär. För er som vurmar lite extra för klassisk australiensisk pubrock så är Anywhere But Here årets mest köpvärda album.

Black Aces – Anywhere But Here
Off Yer Rocka Recordings

1. Show You How to Rock N Roll
2. Anywhere But Here
3. Down
4. Better Off Dead
5. Where You Love From
6. Cut Me Loose
7. Good Woman (Gone Bad)
8. Run For Your Life
9. Short Changed
10. Show Me Your Love
11. We Came For Rock N Roll

http://www.blackacesrock.com

https://www.facebook.com/blackacesrock/

www.offyerrocka.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

The Flower Kings – Unfold the Future

 

Till detta nysläpp har Flower Kings motor Roine Stolt grävt djupt bland filerna och mixat om över en timmes musik (jättelåtarna ”The Truth Will Set You Free” och ”Devil’s Playground” samt den kortare ”Black and White”). Maestro Stolt anser att det lät för aggressivt förut, vilket jag personligen aldrig har tänkt på. Rent ljudmässigt skönjer mitt öra heller inga omedelbara jätteskillnader, men sett till innehållet tycks Roine ha tryckt in ”extra allt”-knappen. Här översvämmas öronen av en aldrig tidigare hörd detaljrikedom. Keyboards, textrader, körstämmor – det som tidigare var kalas har nu blivit fyrverkeri. Jag hör helt nya röster och gitarrinlägg. Har Roine månne inte nöjt sig med remix utan rentav spelat in helt nya saker? Oavsett vilket, är detta en njutning för den symfoniskt lystne.

En annan skillnad mot förr är i viss mån låtordningen. För att få plats med allt på sex sidor vinyl måste saker stuvas om, vilket skapar vissa överraskningar. Exempelvis intar ”Man Overboard” mer fokus nu än tidigare, då låten plötsligt inleder en skivsida. Även hamnar mer strålkastare på fusionjazziga ”Christianopel”, vilken förs samman med dito ”Too late for Tomatoes” (ursprungligen en bonuslåt). Tristare är att den andäktiga ”Vox Humana” snuvas på sin klockrena placering som avslutning på skiva ett. ”The Truth Will Set You Free” tar å sin sida en och en halv skivsida i anspråk.

I övrigt hör vi här praktverket, så som vi känt det sedan förr. Dansanta ”Monkey Business”, gripande ”Black and White”, spökdiscon i “Silent Inferno”, Tomas Bodins remarkabla roadmovie “Fast Lane” med majestätiske Daniel Gildenlöw i fronten, ”Rolling the Dice”, där Gildenlöw sångsparras med en överjäklig Hasse Fröberg (hoppas denna überdynamiska duo en dag åter jobbar samman), ”Solitary Shell”, jag rörs till tårar…

Det finns folk som säger att progrock handlar om teknisk ekvilibrism. Och jovisst är detta ett löjligt skickligt band. Hör bara hur Jonas Reingolds fingrar far som skottspolar över basens strängar. Men poängen med Flower Kings har alltid varit att röra lyssnaren i själen. På ”Unfold the Future” virvlar känslostormarna oupphörligt. Personligen blir jag dessutom ideligen påmind om turnépremiären i Nyköping. Är det redan femton år sen? Jisses!

Något negativt? Ja, om jag letar med lupp och pincett hittar jag ett fel: Till ”Genie in a Bottle” har herr Stolt inte bemödat sig om att skriva en tredje eller fjärde vers, utan nöjer sig lite slött med att upprepa den första. Och så var det detta med ”Vox Humanas” förargliga placering…

Låter jag som en reklampelare? Det är svårt att låta annorlunda, då man har med ett av progrockhistoriens starkaste album att göra. Så urstarka som på ”Unfold the Future” blev Flower Kings aldrig mer.

Hela klabbet återkommer förresten även på CD i december, då som slutpunkt i den 10-CD-box som täcker in blomkungarnas fantastiska äventyr de första åtta åren. Alltså, tre dubbel-CD och fyra enkla på så kort tid måste vara världsrekord i kreativitet.

The Flower Kings – Unfold the Future
InsideOut Music

Betyg: 10/10

Daniel Reichberg

 

Panzerballet – X-Mas Death Jazz

Snart ljuder julmusiken både i radioetern och den lokala affären. Många av oss är då rätt så trötta på de ”fina” melodierna när väl julen infinner sig. Tyska bandet  Panzerballetts har bjudit in rad eminenta gästmusiker som Mattias IA Eklundh (Freak Kitchen), Mike Keneally (Frank Zappa, Joe Satriani), Jen Majura (Evanescence) och Steffen Kummerer (Obscura) till denna variant av de klassiska julstyckena med titeln X-Mas Death Jazz. Måste medge att ett leende infann sig direkt vid första stycket White Christmas, visst hör vi de kända tonerna men vilka utsvävningar. Skulle här mycket väl kunna tänka mig en Frank Zappa som håller taktpinnen i studion till denna helt galna tolkning. Fortsättningen på plattan är minst lika ”crazy” som den jazziga Little Drummer Boy, episoden där spåret helt  freakar ut går tankarna till System of a Down och dito på Chop Suey!   Let It Snow är ett annat exempel på denna goa musikaliska ”galenskap”, som om bröderna i The Osmonds försöker hålla en vacker jultolkning av detta kända stycke och allt går totalfel med growl och värsta jazzutsvävningarna. Blir ni trötta på de klassiska julstyckena? Här får ni definitivt en annorlunda musikupplevelse.

Panzerballet – X-Mas Death Jazz
Gentle Art Of Music

01) White Christmas
02) Kling, Glöckchen
03) Little Drummer Boy
04) Es kommt bald
05) Last Christmas
06) Rudolph, The Red-Nosed Reindeer
07) For Whom The Jingle Bells Toll
08) Let It Snow

Bonus:

09) White Christmas (inst)
10) Rudolph, The Red-Nosed Reindeer (inst)
11) Es kommt bald (inst)
12) Let It Snow (inst)

Facebook

www.panzerballett.de

 

 

Conny Myrberg

Blind Ego – Liquid Live (Live At Loreley)

Från den anrika festivalen Loreley (Night of the Prog Festival) kommer här en liveinspelning från Kalle Wallner och hans band Blind Ego. Bandet består även av i progkretsar rätt kända musikerna Sebastian Harnack (Sylvan), Julian Kellner (Dante), Michael Christoph (ex Dreamscape) och Scott Balaban (Amon Ra). Liveinspelningar generellt håller ju inte samma klass som studioplattor,  inledande A Place In The Sun sätter dock ribban rätt högt. Här kan man riktig känna stämningen och dessutom en riktigt bra låt. Mera rockaktiga Obsession tar vid samt Not Going Away, tyvärr sjunker intresset här något men när Never Escape The Storm ljuder ut i högtalarna är Blind Ego tillbaka med bravur. Death är också den en härlig prog/symfoniskt alster och man hör hur publiken ”diggar” i bakgrunden. Lugna Blackened får också den tillhöra albumets favoriter vilken funkar riktigt bra live. Skivsläppet är helt okej dock något ojämn när man hör giget på cd, på plats höjer sig säkerligen upplevelsen flera snäpp.

Blind Ego – Liquid Live (Live At Loreley)
Gentle Art Of Music

A Place In The Sun
Obsession
Not Going Away
Don’t Ask Me Why
Never Escape The Storm
Death
Hear My Voice Out There
Speak The Truth
Blackened
Tears And Laughter

http://www.blind-ego.com/

https://www.facebook.com/blindego/

 

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg

Von Hertzen Brothers – War is Over

Det inledande titelspåret lurar först in mig med ett försiktigt intro innan jag bli attackerad med en virvelvind av intryck. Ett yvigt och eklektiskt trumspel nästan hypnotiserar mig medan keyboarden och gitarrerna lockar mig med snygga, nästan atmosfäriska, melodier. Under de tolv minuter som låten pågår så sitter jag och förundras över hur jag kan ha haft så fel om Von Hertzen Brothers. Jag har försökt ta till mig deras musik tidigare men den berömda polletten har aldrig trillat ned. Nu spontanjublar jag nästan när den finska brödratrion bjuder upp till en smått modernt ljudande progrockdans. War is Over, som det nya album heter, bjuder dock inte på någon massiv förändring i bandets sound som jag tolkar det. Det är modern rock som blandas med progressiva element och mängder med keyboards. Det är rikt på melodier, sångharmonier samt en och annan oväntad kurvtagning. Resten av skivan är dock inte lika stark som inledningen. Smågrooviga The End of the World, harmonirika The Arsonist och den pulserande Blindsight är alla trevliga stunder men jag får heller inte samma glädjerus som vid första låten. Sen kan jag tycka att det blir för polerat. Ljudbilden känns nästan fluffig. Men det har sin charm det också. Sen har jag svårt att värja mig från den kontrast som skapas när det finska vemodet möter melodier av en gladare natur. Det blir en snygg melankolisk stämning som bara finska band kan få till. Sammanfattningsvis kan man säga att min uppfattning om Von Hertzen Brothers har fått sig en kick i rätt riktning men helt övertygad är jag ännu inte. Dock lär väl de vinna ytterligare en finsk grammis att ställa på en redan trång prishylla för detta är oerhört välskapt musik.

Von Hertzen Brothers – War is Over
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. War is Over
2. To the End of the World
3. The Arsonist
4. Jerusalem
5. Frozen Butterflies
6. Who are You?
7. Blindsight
8. Long Lost Sailor
9. Wanderlust
10. Beyond the Storm

https://www.facebook.com/vonhertzenbrothersofficial

http://www.vonhertzenbrothers.com

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Vandenberg’s MoonKings – MK II

Den nederländske gitarristen Adrian Vandenberg (mest känd för sin medverkan i Whitesnake) gjorde en bejublad comeback på skivdiskarna 2014 med sitt nya band MoonKings. Den förutom gitarristen okända startuppställningen gjorde ett mycket gott hantverk med att ge oss bluesbaserad classic rock men jag blev inte helt övertygad. Det lät, av förklarliga skäl, väldigt mycket Whitesnake. På gott och ont. Det var trevlig men inget som fick mig på fall. När nu uppföljaren, enkelt betitlad MK II, är här så kan jag konstatera att grabbarna har höjt sig ett par nivåer och känns nu mycket mer intressantare. Att det fortfarande låter en del Whitesnake går inte att komma ifrån och det gör inget heller. De har vidgat vyerna och jag kommer att tänka på så väl Bad Company som Inglorious vilket gör att det blir gammal hederlig blueshårdrock utan att det blir mossigt. Och så kommer jag att tänka på AC/DC. Om det är min boggierockskadade hjärna som spökar eller om det faktiskt är så att ett av världens största rockband har inspirerat MoonKings lite extra kan jag dock inte svara på. Det är inga stora och tydliga saker. De har inte förvandlats till Airbourne sedan debuten. Nej det är små detaljer här och där som gör att helhetsbilden svänger riktigt fint utan krusiduller. Det blir mer som ett rakt och tungt bluesrockband som blickar mot AC/DC utan att kopiera. Ett par spår hade nog rentutav kunnat spelats in av vårt eget Bonafide och utan problem platsat på någon av deras senare album. Men behållningen ligger i herr Vandenbergs gitarrspel, den emellanåt Coverdale-liknande sångaren Jan Hoving samt basisten Sem Christoffel och trummisens Mart Nijen Es tajta samspel. Tillsammans skapar de inget nytt men det de skapar håller hög klass och har ett stort underhållningsvärde. Fans av klassisk tung hårdrock bör definitivt kolla upp MK II.

Vandenberg’s MoonKings – MK II
Mascot Records/ Mascot Label Group

1. Tightrope
2. Reputation
3. Angel in Black
4. The Fire
5. Walk Away
6. All or Nothing
7. What Doesn’t Kill You
8. Ready for the Taking
9. New Day
10. Love Runs Out
11. If You Can’t Handle the Heat

https://www.facebook.com/moonkingsband/
http://vandenbergsmoonkings.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Tantali Kval – Spontanmord

Att lida tantali kval innebär att ha något åtråvärt inom räckhåll utan att kunna nå det. Alla har vi säkert någonting i vår vardag som ger oss en känsla av tantali kval. När albumet “Spontanmord” med projekt Tantali Kval landar i min inkorg slås dock alla eventuella kval undan.Det här är musik som klär av dig dina undanflykter och tvingar dig att ta tag i dina kval. Den här musiken är tveklös och påträngande. Texterna är närgångna, närmast intima. Projekt Tantali Kval är ett samarbete mellan Robin Dahlberg och Emil Westin Skogh. Robin står för sång, texter och komposition, samt en del elektroniska pålägg, medan Emil står för gitarr och elbas i olika varianter.

Sången är naken och avskalad vilket gör att innehållet i texterna verkligen blir tillgängliga. Det må vara ett sammanträffande men att den här plattan blir publik i samma tid som #metoo vräker patriarkatet på ända, är verkligen helt rätt.

Musiken är lite knivig att placera i ett fack. Den rör sig från hård metal och stökig punk via elektronisk pop med toner av mytisk folklore till prog och progg. Jag skulle vilja benämna detta som progressiv punkschlager i brist på bättre benämningar. Det centrala och viktiga är att det här är riktigt bra.

Med stor skicklighet i komposition och framförande bär musiken fram de sylvassa texterna som framförs på svenska. Bara den saken är skönt befriande. Vettiga, viktiga texter som tar sig an vår nutid likt en modern protestsångare. Ta bara textrader som “Han sa så till sig själv, att nej nu får det vara nog, lyfte upp sitt rakblad satt, mot leden sin och drog, efter några snitt han låg, på golvet blodet rann, smärtan var ej borta men, all ångesten försvann.”

Det är så det tar andan ur en och så här är hela albumet. Smärtsamt knackar det på ditt inre och kräver att du lyssnar, att du hör. Ta den knackningen på allvar och låt musiken förändra dig, förbättra dig.

https://www.facebook.com/TantaliKval

 

 

Spontanmord med Tantali Kval släpps på Spotify och andra digitala plattformar den 31/10 2017. Förhoppningsvis kommer även möjligheten att införskaffa albumet på vinyl under vintern.”

10 Years – (How To Live) As Ghosts

Med massiva gitarrmattor där melodierna knappt tar sig igenom så lotsar amerikanska 10 Years oss igenom ett lagom ångestladdat musiklandskap på nya skivan (How To Live) As Ghosts. Musiken kan beskrivas med så (o)tydliga liknelser som alternativ metal och post-grunge. Det är väldigt radiorockvänligt då gitarrerna inte blir för tunga, sången är ren och inte för desperat och sångmelodierna är catchy utan att bli dansvänliga. Det är väldigt modernt. För modernt för min smak. Eller rättare sagt; för slätstruket för min smak. När jag kollade upp bandet innan denna recensionen så gillade jag att de äldre skivorna hade en ganska skön tyngd som bäddades in i en snygg svärta. På nya, tillika deras åttonde, album så är intrycket att de har blivit lite lättsammare i sinnet, ja lite gladare. Men detta är långt ifrån glatt även om sångaren Jesse Hasek får till en hel del medryckande melodier.

Jag har jättesvårt för att beskriva sådan här musik. Det finns liksom inget som griper tag och skapar känslor eller ger starka intryck. Ljudlandskapet känns nästan tvådimensionellt. Det är tonårsångest med en massiv ljudbild vilket kanske inte direkt är min kopp av te. Medan jag lyssnar på (How To Live) As Ghosts så kommer jag att tänka lite på Deftones fast utan Sacramentogängets massiva tyngd och ångestladdade desperation. Andra spåret får mig till och med att tänka på Black Stone Cherry minus utan all den personlighet som gör Kentuckygrabbarna så grymt bra. En annan tanke som slog mig var ”ett väldigt oproggigt Coheed and Cambria utan Claudio Sanchez säregna stämma” men det är nog lite väl långt ifrån sanningen. Fast en liknelse som borde hamna rätt så nära är ett ensidigt Linkin Park. Nu kan man tro att detta är spretigt men så är inte fallet. Man kan även tro att jag är bitter och tycker det är kass. Så är det inte heller men detta är faktiskt väldigt intetsägande. Det är väldigt lite variation mellan låtarna och hade det inte varit för sångarens förmåga att komma upp med starka melodier så hade det varit ännu tråkigare. Detta förmodligen en fullträff bland deras fans men jag förstår det dock inte.

10 Years – (How To Live) As Ghosts
Mascot Records / Mascot Label Group

1. The Messenger
2. Novacaine
3. Burnout
4. Catacombs
5. Ghosts
6. Blood Red Sky
7. Phantoms
8. Vampires
9. Halos
10. Lucky You
11. Insomnia

http://10yearsmusic.com/
http://facebook.com/10yearsmusic

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon