Ted Nugent – ShutUp&Jam!

Ted Nugent - Shutup&Jam!
Ted Nugent – ShutUp&Jam!

”You know who I am, you know where I stand…now shut up and jam!”. Dessa ord skanderar allas vår favoritfarbror Ted Nugent i inledande ShutUp&Jam! och det verkar som dessa har varit ledorden för inspelningen av skivan med samma titel som vi nu får ta del av. I jämförelse med den sju år gamla föregångaren Love Grenade så är det som natt och dag – nästan i alla fall. Då var det statiskt riffande och tveksamma låttexter, nu är det levande gitarrspel och mer klassisk Nugent-rock. Faktum är att så här vital har jag inte hört honom på evigheter. Inledningen med titelspåret svänger och kränger i ett högt tempo med ett Cheap Trick-minnande riff och refrängen sitter som en smäck. Detta är Detroit-rock så det stänker om det och i samma fack kan man även placera Fear Itself där Ted går tillbaka till sina tidiga sjuttiotalsrötter och Do-Rags and a .45 med skrikande sologitarr och en frustande Ted. Just att återvända till sina rötter verkar han ha tagit fasta på då han i instrumentala Throttledown vänder ut och in på sin Gibson Byrdland och visar varför han röstats fram till Detroits bästa gitarrist genom tiderna. Men det stannar inte där då han ger sig i kast med sina älskade bluesrötter i Everything Matters som måhända är en enkel blueslåt med rockgung men ack så det svänger. Fler låtar av klassiskt Nugent-snitt hittar vi i I Still Believe (en partystarter för den mest patriotiske amerikanen), Semper Fi (lite långsammare och skitigare groove som sätter stereon i gungning), Screaming Eagles (rockabilly-osande sväng) och i Trample the Weak, Hurdle the Dead (boogie-svängig Ted-rock utan krusiduller). Som om inte feststämningen var på topp efter dessa låtar så spär han på stämningen med I Love My BBQ som är en avslappnad partylåt om hans kärlek till att jaga, grilla och äta kött. En sommarlåt helt enkelt. Vi får heller inte glömma She’s Gone där ingen mindre än Sammy Hagar gästsjunger. Det båda amerikanska rockikonerna The Red Rocker och Motor City Madman lyckas verkligen fläta samman sina olika musikaliska sidor och skapar, om än en lite tjatig refräng, så i alla fall en härlig rockstänkaren. Enda plumpen i protokollet är Never Stop Believing som är en väldigt melodisk sak och närmast kan beskrivas som en upptemporadiopunkpoplåt (finns det något som heter så?). Låten är allt för endimensionell, intetsägande och helt klart skivans tristaste stund. Men tur då att han tar låten i repris! Efter ylande gitarrer och högt tempo skivan igenom så avslutar han med Never Stop Believing (Blues) vilket är en mer sansad och bluesig version som nu får ett Lynyrd Skynyrd-episkt anslag. Denna versionen är hundra gånger bättre än det avskräde vi fick som spår fyra. Han skulle ha tagit bort originalet och bara haft med denna istället. En av skivans bästa stunder.
Man skulle kunna tro av mina beskrivningar att ShutUp&Jam! är ett nytt storverk av Ted Nugent men så är inte fallet. Det är ett väldigt stabilt album av en artist vars studiokatalog inte rosat marknaden de få gånger något nytt dykt upp under de senaste tjugofem åren och där av min entusiasm förmodligen. Känslan är att han har hittat ny energi och har haft enormt roligt i studion för det riktigt sprudlar om vissa låtar. Som gammalt Ted Nugent-fan är jag lite smårusig efter att skivan snurrat klart och jag känner ett sug efter att lyssna på den igen och det måste väl vara ett gott betyg kan man tycka. Men jag håller mig dock lite avhållsam för han hade kunnat gallra lite i materialet och fått till en mer gedigen helhet. Men jag skall inte klaga och vem vet? Skivan kanske växer med tiden?

Ted Nugent – ShutUp&Jam!
Frontiers Records

1. ShutUp&Jam!
2. Fear Itself
3. Everything Matters
4. She’s Gone
5. Never Stop Believing
6. I Still Believe
7. I Love My BBQ
8. Throttledown
9. Do-Rags and a .45
10. Screaming Eagles
11. Semper Fi
12. Trample the Weak, Hurdle the Dead
13. Never Stop Believing (Blues)

http://www.tednugent.com

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Mike Tramp – Museum

MT_4p-digipak.indd
Mike Tramp – Museum

Mike Tramp går vidare från White Lion med ännu en halvakustisk platta. För ett år sedan släpptes Cobblestone Street där Mike visade en lite nyare sida, nu som singer-songwriter och herr Tramp följer här upp med nya fullängdaren Museum som i mycket tar vid där förgående skivsläppet slutade. Redan efter första lyssningen slår det en att Mike funnit ett vinnande koncept, lågmält men ändå med så träffande texter och jag finner här idel starka spår. Mina tankar går obehörigen till ”guden” inom genren Mark Spiro.

Trust In Yourself den inledande låten sätter omgående nivån på albumet och på nästa spår New World Coming är man liksom fast. Moget framtoning javisst men konceptet står sig rakt igenom och behöver man en relax-stund så är denna platta att rekommendera. Vill man härleda mer musikaliskt så är Tom Petty också ett namn som dyker upp i tankarna när man hör flertalet av spåren som exempelvis Freedom.

Mike sammanfattar själv rätt så träffande om sin nya skapelse med följande ord: ”There’s no makeup or make believe at my ”Museum”, but plenty of truth, heart and soul”.

Mike Tramp – Museum
Target Records

1 Trust In Yourself
2 New World Coming
3Down South
4 Better
5 Freedom
6 Commitment
7 And
You Were Gone
8 Slave
9 Mother
10 Time For Me

www.miketramp.dk

Betyg: 7/10

Conny Myrberg

WAMI – Kill the King

WAMI - Kill The King - 2014
WAMI – Kill the King

Bakom akronymen WAMI döljer sig idel hårdrocksadel plus en fjunig polack. Det var när basisten Marco Mendoza var ute på turné som han imponerades av gitarristen Iggy Gwadera i förbandet Anti Tank Nun. Det ena ledde till det andra och här är vi nu med bandet WAMI vars bokstavskombination är sammansatt av, förutom Mendoca och Iggy, sångaren Doogie White och trummisen Vinny Appice namn. Detta betyder att den gemensamma meritlistan innehåller band och artister som Rainbow, Michael Schenker, Black Sabbath, Heaven & Hell, Yngwie Malmsteen, DIO, Thin Lizzy och Whitesnake. Inte illa för en tonårig aspirerande gitarrist att få ingå i ett sådant sällskap. Men det är inte för inte som Iggy har fått denna chans för som han spelar gitarr! Det är varken överambitiöst eller för invecklat utan han lirar helt enkelt gitarr så som det skall spelas när det kommer till sådan här musik. Det är väl föga förvånande att musiken på debutalbumet Kill the King låter som en smältdegel av ovanstående grupper om WAMIs musik. Exodus (The Red Sea Crossing) inleder med ett tungt melodiskt Black Sabbath-sväng, efterföljande The Rider för tankarna till ett ettrigt DIO-riffande och tredje spåret Wild Woman (You Oughta Know) är en Whitesnake-stänkare med bluesiga undertoner. En trio låtar som direkt stakar ut färdriktningen för hur detta album låter och jag gillar det jag hör. Det är knappast nyskapande och du känner snabbt igen dig i den klassiska hårdrocken som du lyssnat så många gånger på tidigare men WAMI har ändå lyckas skapa låtar med en hög kvalité. Du har till exempel Guardian of Your Heart som är en powerballad i ordets sanna bemärkelse, Heart of Steel med en snygg refrängmelodi och The Resistance vars heavy metal-gung har ett aggressivt anslag. Så fortsätter sedan hela albumet och du har egentligen aldrig en tråkig stund. Du står å andra sidan inte och tjuter som en liten tonårsflicka på en pojkbandskonsert heller för den delen men ibland räcker det gott med en hög kvalité och stabila låtar. Det som gör att jag faller för denna ändå så enkla flört med oss älskare av klassisk hårdrock är Doogie White. Jag har alltid haft hans namn högt upp på min lista över favoritsångare och han gör mig inte besviken denna gång heller. Hans röst innehåller som vi vet spår av både David Coverdale och Ronnie James Dio men trots det har han en omfångsrik egen ton och ett brett register. Det som gör att denna legosoldat till sångare lyfter sig på detta albumet är att han för en gång skull har fått vara med och skapa sina egna sångmelodier redan från början. Det hörs att han är mer bekväm och tillfreds med sin egen insats och plats i bandet vilket ger låtarna ett helt annat liv.

Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om när det kommer till WAMIs debut. Det är som sagt inget nytt under solen men det är trots allt en väldigt trevlig stund för oss som älskar vår hårdrock riffig, melodisk och omfångsrik. Vi som köper Kill the King har redan kompletta diskografier med DIO, Rainbow och Whitesnake i skivhyllan men vi är heller inte rädda för att upptäcka ny musik inom en gammal genre. Sen är det uppfriskande att höra en ny gitarrist som på ett mycket bra sätt tar sig an en genre som många av dagens unga strängbändare förmodligen anser mossig och daterad. Så låna gärna WAMI en stund av din tid om inte annat för att höra en ny gitarrstjärna födas.

WAMI – Kill the King
Metal Mind/Border Music

1. Exodus (The Red Sea Crossing)
2. The Rider
3. Wild Woman (You Oughta Know)
4. Guardian of Your Heart
5. One More For Rock’N’Roll
6. Heart of Steel
7. The Resistance
8. Young Blood
9. Get Out of My Way
10. Transition
11. I Don’t Wanna Lose You

http://wamiband.com/wami

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Ace Frehley – Space Invader

Ace Frehley Space Invader
Ace Frehley – Space Invader

Hur skulle man reagera om man på 1970-talet hamnade i en värld full av pengar, sex, droger och sprit bara på grund av att man spelade gitarr i ett band. För Ace blev frestelserna för stora och han sumpade sin plats i KISS ett par-tre gånger minst. För den gamla KISS-publiken framstår Ace ändå som den enda riktige rockaren/rebellen i bandet. Han var den coole som alltid hade en skum kommentar eller ett sjukt skratt att ta fram i intervjuer. Den mest kända intervjun är väl den med Tom Snyder från oktober 1979. (se länk nedan)

KISS (Gene och Paul) var även väl medvetna om att Ace soloskiva från 1978 var den som sålde mest av alla medlemmarnas. Ace gick bara in och körde sin rock n roll a´la KISS som vanligt och det var precis det publiken ville ha. KISS var ju trots allt världens största band vid denna tid. Men kalkonfilmen KISS meets the phantom of the park samt bristen på en gemensam KISS-platta tog udden av bandets popularitet. Även om bandet fick en gigantisk hit med I was made for lovin´you följande år så var det många fans som hittade nya idoler att följa. Sedan vet vi att KISS mer eller mindre hade en svacka tills de torkade av sig sminket 1983. Då var Ace redan ute ur bilden sedan ett par år tillbaka.

Ace fortsatte sin solokarriär under senare halvan av 1980-talet och släppte tre skivor mellan 1987-1989. Därefter skulle det dröja ända till 2009 innan nästa kom. Då vet vi förstås att original-KISS satte på sig sminket igen 1996 och gjorde sig en förmögenhet på att turnera i fyra-fem år innan bubblan sprack igen.

 

Nu fem år sedan förra plattan släpps då en ny. Inledande titellåten Space invader är en rocklåt som har en discoaktig refräng vilket bara passar in bra. Hade nästan önskat att han retats mer och gett den ett mer dansant trumbeat. Första singeln Gimme a feelin har ni säkert redan hört. En helt okej Ace-låt men lite tråkig i mina öron. Gillar då I wanna hold you bättre som låter lite The Sweet möter KISS ungefär. Covern på Steve Millers The Joker (utan busvisslingen) är även den godkänd. Sin vana trogen avslutar han skivan med en instrumental låt.

Att lyssna på hela skivan i sträck blir lite mastigt men i små portioner går den an. Tycker ändå att Ace har gjort ett klart godkänt jobb även denna gång!

FAKTA: Omslaget är gjort av ingen mindre än Ken Kelly som gjorde de odödliga omslagen till KISS-skivorna Destroyer och Love Gun.

Ace Frehley – Space Invader
Steamhammer/SPV

1. Space Invader
2. Gimme A Feelin` (radio edit)
3. I Wanna Hold You
4. Change
5. Toys
6. Immortal Pleasures
7. Inside The Vortex
8. What Every Girl Wants
9. Past The Milky Way
10. Reckless
11. The Joker
12. Starship

www.acefrehley.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Jack White – Lazaretto

Jack White - Lazaretto
Jack White – Lazaretto

Den coola katten Jack White är tillbaka med en ny sologiv och efter den positiva upplevelsen med förra albumet Blunderbuss (2012) så var förväntningarna stora från mitt håll. Tyvärr infrias inte mina högt satta förväntningarna med Lazaretto. Den följer sin föregångare rent musikaliskt och vi kastas mellan rock, blues, pop, country, folkballader och rythm’n’blues men är i jämförelse allt för spretig och ojämn. Blunderbuss var ingen supersolid historia den heller men hängde ändå samman och färgades både av solsken och nattsvärta av en personlig Jack White. Lazaretto är även den känslofylld men nu känns det istället som herr White är mer ofokuserad än tidigare. Den retroälskande Jack White är i sina bästa stunder helt genialisk så att även Lazaretto innehåller njutbara stunder är det inget snack om. Inledande Three Women är stökig bluesrock med en snygg orgel och påminner om något North Mississippi Allstars inte skulle känna sig helt obekväma med att spela in. Tredje spåret Temporary Ground är oerhört snygg countrypop som lyfter sig över mängden med stråkar och en härlig pedal steel-gitarr. Would You Fight For My Love? är lite rakare och cool Jack White-rock med snygg körsång och den passar in fint i mängden men är inget som höjer skivans slutbetyg. Instrumentala High Ball Stepper är fräsig bluesrock med en rivig distad gitarr men om det är ett mänskligt eller syntetiskt läte/ljud de lagt på vet jag inte men det blir lite irriterande efter ett tag. De trevliga spåren fortsätter med Rolling Stones-osande Just One Drink som visar hur bra Whites retrorock kan låta när han är fokuserad på att göra riktiga låtar medan That Black Bat Licorice är bevis på hur bra det kan bli när hans mest yviga idéer hakar i varandra. Här får vi baktakter, en nästan rappande Jack, smäktande stråkar, gungande bas, mullrande distad gitarr och det är spretigt värre men resultatet blir härligt Jack White-coolt i slutändan. Mer sansade spår som Alone in My Home, Entitlement, I Think I Found the Culprit och Want and Able är alla väldigt snygga med piano, stråkar och så vidare men aldrig tillräckligt för att nå några exceptionella höjder.

Att skivan inte är helgjuten gör ändå inte så mycket för trots att allt inte hänger samman till hundra procent gör ändå Lazaretto till en utmaning som aldrig blir riktigt tråkig. Jack White är en uppfriskande fläkt som vågar ta nya tag på den gamla musiken. Det är inte alltid det faller väl ut, som i titelspåret som är allt för experimentell, men när det väl klickar då blir det istället så mycket bättre. Lite som tidigare nämnda North Mississippi Allstars som är upplärda i den gamla skolans bluesträsk men är nyfikna på det nya men ibland kanske förbjudna för genren. Musikaliskt kanske man inte skall dra allt för stora paralleller med North Mississippi Allstars och en Jack White på solokvist men jag förmodar att deras musikaliska sinneslag är rätt så närstående. Hur som helst så gillar jag albumet Lazaretto men White behöver stanna upp, fokusera och sedan leverera men då utan att släppa på tyglarna helt och hållet för då tror jag han återigen kan närma sig den nivån som han hade på Blunderbuss.

Jack White – Lazaretto
XL Recordings/Playground

1. Three Women
2. Lazaretto
3. Temporary Ground
4. Would You Fight For My Love?
5. High Ball Stepper
6. Just One Drink
7. Alone in My Home
8. Entitlement
9. That Black Bat Licorice
10. I Think I Found the Culprit
11. Want and Able

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Adventure – Caught In The Web

Adventure - Caught In The Web
Adventure – Caught In The Web

Efter första genomlyssningen av nya plattan från Adventure – utan förutfattade meningar, så kommer tanken osökt; Här har man försökt göra en platta med stor vikt vid att få det att låta retro, som om musiken inte vore släppt i maj 2014 utan snarare i början på eller i mitten av 1970-talet. Och i så fall har man verkligen lyckats!

Ta en stor portion Jethro Tull och Uriah Heep, lägg till lite av tidig Styx och krydda sedan anrättningen med lite Camel och Kansas så får man en bild av hur Adventure låter. Retroljudet får mig faktiskt att tänka på Bo Hanssons instrumentala alster från samma tid.

Plattan är gruppens tredje och kommer efter ett fem år långt uppehåll sedan Beacon Of Light 2009. Och även om det inte är någon tvekan om att man behållit samma grundkoncept och sound (lite nya medlemmar i sättningen sedan senast, kvar är Terje Flessen på gitarr, Odd Roar Bakken på keyboards och Kristian Resell på trummor) så tycker jag bandet som helhet har utvecklats en hel del. Med Caught In The Web upplever jag att man försökt sig på lite av en konceptplatta, där låtarna berättar om olika sätt att leva i vår moderna värld. Hur vi förhåller oss till all ny teknik, slit-och-släng-mentalitet och hur vi på ett mycket tydligt sätt kommer allt längre ifrån varandra trots att vi i cybervärlden på något sätt umgås mycket mer än någonsin förr. Något som är sorgligt i sig, och plattan präglas också av en lätt melankolisk känsla varför plattans titel känns mycket välfunnen.

Skivan inleds efter introspåret All Aboard med Fast Train, första riktiga spåret på plattan. När Lars Hyldmo faller in med en flöjt så snarlik Ian Andersons att det nästan är löjligt, så känner man Jethro Tulls ande sväva över arrangemanget. Detta återkommer f ö sedan på flera andra låtar och funkar utmärkt tycker jag. Roar Nygård sjunger på ett sätt som får mig att tänka på James Young i Styx. En bra start på skivan förvisso, där betydligt lugnare Solitude följer, i mitt tycke en av de bästa låtarna på skivan.

Låtarna är välkomponerade och varierade plattan igenom. Texterna handlar ofta om ensamma män och det liv de lever. Att kompositionerna är varierade är givetvis en styrka som gör att den håller mitt intresse uppe rakt igenom. Musiken som framförs är mestadels lågmäld och jag personligen tycker den är behaglig att lyssna på helt enkelt. Men…

…det håller ändå inte inte riktigt ihop. Man får liksom inte riktigt ihop komponenterna fullt ut. Det blir inte musikakiskt tight. Retro sound, glatt amatörmässigt 70-tal. Vilket i och för sig absolut kan vara helt rätt – om det nu är det som är meningen.

Det som i mina öron bär upp musiken när den framförs är en melodisk ljudmatta i stort och Odd-Roar Bakkens keyboards i synnerhet. Han håller, med härligt varierade harmonier hög klass rakt igenom. Bär plattan under många av de njutbara instrumentala partier plattan har och som jag tror är det som i mina öron gör den så åtkomlig och, faktiskt, stundtals njutbar.

Terje Flessen måste jag dock säga att jag upplever som väldigt ojämn i sin roll som sologitarrist. Han blandar partier där han verkligen får ihop det fullt av harmoni och känsla, med partier där det känns som om han försöker spela lite över sin förmåga. Där han bygger solon på improvisation och där intentionen säkert varit nog så god, men tonerna bråkar och gör lite som de vill. Det blir både stokastiskt, utan sammanhang och harmoni. Och då försvinner dessvärre känslan. Han träffar inte alltid tonerna rätt och det hela tenderar därför att bli en smula halvfalskt, och hänger bitvis inte ihop med kompet i övrigt.

Kristian Risells trumspel är en annan del i musiken som inte riktigt håller fullt ut. Ingen riktig ”motor” i musiken (något man lyckades mycket mer med på tidigare plattan Beacon Of Light). Trumkompet ligger ibland någon liten halvtakt fel och bidrar till den allmänna spretigheten i musiken, att det inte blir tight. På Watching The Glow till exempel, en låt med mycket Uriah Heepkänsla, blir Kristian Resells trumspelet inte riktigt Lee Kerslake om man säger. Över lag är trummandet mer takthållning à la dansband än rock.

Ellen Catherine Hopen Furunes röst är en annan del i helheten som inte riktigt håller hela vägen – även om hennes röst ger låtarna ytterligare dimension. I vackra och lite sävliga Simple Man står hon för den ledande sången och hennes späda röst ligger hela tiden på gränsen. Speciellt när hon mot slutet skall försöka sig på vokalt höga toner à la Clare Torry från Pink Floyds magnifika The Great Gig In The Sky från episka Dark Side Of The Moon så håller det inte riktigt. (Jodå, jag inser att jämförelsen är orättvis!) Här lyckas i alla fall Terje Flessen riktigt bra med sina gitarrslingor! Bortsett från försöken till höga vokala toner en av skivans bättre låtar.

Avslutningsvis rundar man av skivan med först ett tudelat progressivt titelspår och därefter ingjuter man lite hopp om positiv förändring med vackra instrumentala Hope och slutspåret Into The Dream. Paradoxalt nog alltså; jag gillar tonläget och helheten. Jag tycker, som jag skrev tidigare, att det här är en mycket behaglig skiva att lyssna på, och OM detta varit en platta som gjorts i början av 70-talet, så hade jag sagt: ”Det här håller faktiskt fortfarande!” Men nu är det helt nyproducerat och har man sökt retroformatet, ja då har man lyckats, men om man försökt ta retroljudet till en ny nivå tycker jag inte de når så långt. Den här gången. Men som sagt, plattans låtmaterial är bra rakt igenom och jag tycker att trots vissa brister så får de ihop det helt OK, så betyget blir ändå en stark 6:a.

Adventure – Caught In The Web
Progress Records

1 All aboard
2 Fast train
3 Solitude
4 Empty minds
5 Simple man
6 For Elise
7 Test of time
8 Watching the glow
9 The Virus
10 Caught in the web Part 1
11 Caught in the web Part 2
12 Hope
13 Into the Dream

http://adventureprog.wordpress.com

Betyg 6/10

Niklas Kindahl

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness
Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness känner vi (förutom att han driver on-line butiken Burning Shed) bland annat som långvarig samarbetspartner till Steven Wilson i konstellationen No-Man. De har släppt sex plattor sen starten 1987. Tim har också haft andra intressanta samarbeten, t ex med Richard Barbieri (plattan ”Flame” från 1994) och med OSI (plattan ”Blood” från 2009).  Nu är det då dags för Tims andra soloplatta. Den förra med titeln ”My Hotel Year” kom för 10 år sen. Steven Wilson finns med på ett hörn här också – det är han som har mixat den nya plattan plus att han även medverkar på några spår. Vi känner också igen flera andra gästmusiker på plattan, exempelvis Pat Mastelotto (King Crimson), Colin Edwin (Porcupine Tree) och Anna Phoebe (Trans-Siberian Orchestra/Jethro Tull/Roxy Music). Som extra ackompanjemang finns även stråkarrangemang med Andrew Keeling (från Evelyn Glennie/Hilliard Ensemble) och Steve Bingham (från BBC Scottish Symphony Orchestra).

Plattan innehåller 8 låtar varav de flesta är ganska återhållsamma i intensitet, sånginsatser och orkestrering. De flesta som lyssnat till No-Man och Steven Wilson (och kanske Blackfield) kommer att känna igen stilen även om det också finns en del avvikelser (t ex i låt 1 ”The Warm-up man forever” med sina bankande trummor). Flera av låtarna verkar ha kopplingar till varandra genom att de handlar om en kvinna (kallad Smiler) som ser tillbaka på sitt tidigare liv. Utan att ha kunnat följa texterna fullständigt så låter det ändå rätt tragiskt och sorgligt. Speciellt gäller detta låt nummer två ”Smiler at 50” som jag också tycker är den bästa låten på plattan. Mycket melodiskt och känslosamt, inte minst i sången. Ett väldigt fint arrangemang med stråkar, trumpet, piano och även lite Steven Wilson-sång i bakgrunden (tror jag). Låten avslutas med ett maffigt instrumentalt parti där det symfoniska dominerar och jag tror att både mellotronkörer och stråkarrangemang används tillsammans.  Efter denna höjdpunkt förväntade man sig nästan en lika bra fortsättning men jag får säga att denna förhoppning faktiskt inte infriades. Förvisso är ”Songs of Distant summers” en stämningsmässig pärla och även ”Dancing for you” mycket vacker (väldigt mycket Steven Wilson-känsla, måste jag säga) men på något sätt så känns resten av låtarna rätt så mediokra. Även vissa arrangemang känns överstyrda på något sätt. Exempelvis har jag lite svårt för stråkpartierna på låten ”I fought against the south”. Det blir på något sätt alldeles för känslomässigt smörigt. Och faktiskt låter det inte lite falskt här och där (säger amatören i alla fall)? Sen får jag säga att slutlåten ”Beaten by love” känns mer än lovligt simpel och trist. Ett enkelt trumbeat och lite sparsam bas och gitarrkomp till en synnerligen enkel sång.

Allt som allt ger jag naturligtvis ändå plattan godkänt och då framförallt för de nämnda riktigt bra låtarna (speciellt ”Smiler at 50”). Jag är också rätt förtjust i Tims sångröst som kan liknas lite vid en avspänd David Bowie (kom inte på någon bättre referens). Men låtmaterialet som helhet är lite för tunt för att jag skall ta fram de stora superlativerna.

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams
InsideOutMusic

01. The Warm-Up Man Forever (04:09)
02. Smiler At 50 (08:19)
03. Songs Of Distant Summers (05:12)
04. Waterfoot (04:14)
05. Dancing For You (05:59)
06. Smiler At 52 (04:05)
07. I Fought Against The South (08:51)
08. Beaten By Love (03:30)

www.hotdesign.co.uk/timbowness

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Chicago – XXXVI

CHICAGO now
Chicago – XXXVI

Chicago är legendariska bland västkust-diggarna och bildades i…eeeh….Chicago redan 1967. Bandet hade stora framgångar under framför allt 1970- och 1980-talet. Då fanns sångaren Peter Cetera med i bandet och cementerade klassiker som If you leave me now (1976), Street player (1979) och Stay the night (1984) för att nämna några. Med sin mix av jazz-pop-rock så har de sålt över 100 miljoner skivor världen över.

På 2000-talet har de dock varit mer anonyma och senaste studioalstret släpptes 2006. Visserligen kom Stone Of Sisyphus 2008 men det var en utgivning av en skiva bandet spelade in redan 1993 men aldrig släppte.

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam inför denna skiva. Men hallå, vad man kan bedra sig. Dessa gubbar vet verkligen hur en slipsten ska dras!.

Ni som älskat dem tidigare kommer definitivt att älska denna skiva också. Omslaget är så rätt det kan bli och det musikaliska innehållet håller en kvalitet över förväntan som gör mig lite smått förstummad. Låtarna låter som tidlösa klassiker i stort sett allihop och man kan först tro att de gjort re-recordings på sin back-katalog men icke. Här pratar vi nyskrivet material som håller för alla säkerhetskontroller även från den kräsnaste fan av gruppen. Det är så att man kan bli gråtfärdig över att det fortfarande görs så helgjutna skivor fortfarande. Produktionen är även den i toppklass och det är Hans Linderman som kan ta åt sig den äran.

Lee Loughnane (67 år) som spelat trumpet med bandet ända sedan begynnelsen säger att intentionen med denna skiva bara var att samlas och göra musik igen. Att ytterligare utöka det musikaliska arvet.

Jag kan bara säga att de lyckats över förväntan!

Fakta: Även om skivan har titeln 36 så är detta ”bara” studioalbum nummer 22. Chicago räknar in sina samlingar och live-skivor också.

Chicago – XXXVI
Frontiers Records

1. Now
2. More Will Be Revealed
3. America
4. Crazy Happy
5. Free At Last
6. Love Lives On
7. Something’s Coming, I Know
8. Watching All The Colors
9. Nice Girl
10. Naked In The Garden Of Allah
11. Another Trippy Day

www.chicagotheband.com

 

Betyg: 9 / 10

Peter Dahlberg

Mastodon – Once more `round the sun

mastodon2014
Mastodon – Once more `round the sun

Atlantabandet Mastodon har hunnit fram till sjätte utgåvan genom nya alstret Once more `round the sun och har mycket att leva upp till efter den mästerliga föregångaren The Hunter. Efter de tidigare utgivna plattorna: Remission – 2002, Leviathan – 2004, Blood Mountain – 2006 och Crack the skye – 2009, kröntes bandets karriär så långt med en platta som sopade banan med samtliga tidigare verk. Självklart skulle detta faktum kunna framkalla massiv skrivkramp och prestationsångest av sällan skådat slag, men Mastodon verkar ha bortsett från alla högt ställda förväntningar och gjort som man brukar, det vill säga man har gjort som man själva vill.

Inhandlade bandets första två plattor när de släpptes men hittade inte riktigt det som så många andra fastnat för, så plattorna ställdes undan i skivhyllan och glömdes mer eller mindre bort. När så The Hunter kom häromåret fastnade jag för den sanslöst bra låten Curl of a burl och helt plötsligt var mitt intresse för bandet väckt igen. Backkatalogen började utforskas och plötsligt hittade jag den ena sköna plattan efter den andra, där de två bortglömda plattorna lyftes fram ur hyllan och faktiskt fann sin plats på nytt. När så plattan / dvd:n Live at Brixton släpptes ifjol var jag helt såld på detta tämligen udda och mycket säregna band.

Once more `round the sun är till skillnad från de flesta av sina föregångare ingen temaplatta som avhandlar ett specifikt ämne, utan är “bara” en helt vanlig platta som avhandlar ganska så alldagliga ting i och runt omkring bandet. Musikaliskt känns det mesta hemtamt även om de mesta krångligheterna har fått stå tillbaka något för mer låtorienterade alster. Själv älskar jag Mastodon när de är så där härligt ”meckiga” och samtidigt tunga och brutala. Detta finns fortfarande kvar i stor utsträckning i de nya låtarna även om det är lite mer nedtonat jämfört mot tidigare alster. Inledande Tread lightly är en ganska rak men grymt svängig låt med en tyngd och ett groove och flow som är ljuvligt. Rytmsektionen med trummisen Brann Dailor och bassisten Troy Sanders lirar sanslöst bra och tight vilket starkt medverkar till Mastodons framgångar. Stora favoritlåten The motherload är lika svängig den, men har dessutom ett refrängparti som sätter sig som en smäck. Garanterat en av detta års absolut bästa låtar. High road är massivt tung och släpig på klassiskt Mastodon-manér och man kan bara kapitulera för bandets omväxlande låtstrukturer och musikaliska stämningar så här långt.

Titelspåret Once more `round the sun känns precis som förut nämnda spår som en naturlig fortsättning på detta nya Mastodon-mästerverk. Här handlar det om ren och skär musikalisk fulländning där bandet funnit ytterligare en väg att konstnärligt uttrycka sig på. Chimes at midnight är härligt meckig och precis så grymt tillkrånglad och slingrig som bara detta gäng kan prestera, och ändå lyckas låta någorlunda lättlyssnade. Feast your eyes är ösig och halvt besinningslös med ett sväng och ett groove som bara knäcker. Halloween öser, slingrar och svänger med en riktigt bra och medryckande refräng. Mästerligt gitarrspel från herrar Brent Hinds och Bill Kelliher. Och det bara fortsätter och fortsätter och…….där den ena höjdaren efter den andra radas upp. Plattan tangerar och faktiskt överglänser The Hunter, enligt min mening med ganska bred marginal.

Som sagt, Mastodon är tillbaka med ett mästerverk som med all säkerhet kommer att ligga absolut högst upp i topp när 2014 ska summeras musikaliskt.

Mastodon – Once more `round the sun
Reprise

1.   Tread lightly
2.   The motherload
3.   High road
4.   Once more `round the sun
5.   Chimes at midnight
6.   Asleep in the deep
7.   Feast your eyes
8.   Aunt lisa
9.   Ember city
10. Halloween
11. Diamond in the witch house

www.mastodonrocks.com

 

Betyg 10 / 10

Staffan Vässmar

Gino Vannelli – Live in LA

Vannelli Gino - Live in LA
Gino Vannelli – Live in LA

Gino Vannelli har betytt väldigt mycket för mig ända sedan den dag i slutet av sjuttiotalet då storasyrrans dåvarande pojkvän presenterade mig för plattan Brother to brother. Denne fanstastiske Kanadensiske sångare och kompositör levererade på sjuttiotalet, men också till viss del även på åttiotalet det ena superalbumet efter det andra. Nämnda platta och den efterföljande Nightwalker har ända sedan dess varit stående inslag i skivsamlingen som regelbundet plockats fram och avnjutits.

I pressreleasen till Live in LA står det att du antingen kommer att hata den här plattan eller raka motsatsen, vilket säkerligen kan vara fallet för en hel del. Att Vannelli har sålt över 10 miljoner plattor världen över vittnar väl om något om denne musikers storhet. Vannelli har som sagt en gedigen låtkatalog att hämta material ifrån och har på Live in LA lyckats få med de flesta av sina största låtar. Kan dock tycka att en dubbelutgåva hade varit extra välkommen då fler inte fullt så kända spår hade kunnat presenterats. Vannelli har en röst som spänner över ett mycket brett vokalt register och som ger hans låtar en skön känsla och dynamik. Han har dessutom en känsla, närvaro och inlevelse i sin röst som är magnifik. Vannelli sjunger vid dryga sextio år minst lika bra som han gjorde i sina unga år på 70-talet och klarar alla svåra passager och höga toner galant. Precis som på sina plattor omger han sig även på scen med supermusiker rätt över vilket gör att låtarna lyfter extra mycket live. Gino samarbetade på många av sina plattar med sina båda bröder Ross och Joe Vannelli. Brorsan Joe gästspelar här i låten Brother to brother medan broder Ross står för produktion och mixning, vilket han gjort på ett excellent sätt då plattan har ett suveränt ljud.

Det mesta av låtmaterialet på Live in LA är hämtat från hans mellanperiod som enligt min mening också är hans bästa, det vill säga sent 70-tal och första halvan av 80-talet och innefattar som tidigare nämnts de flesta av hans mest kända låtar. Visst kan en del spår som If I should lose this love och Living inside myself kännas lite väl ”smöriga”, men vad gör det när Vannelli och medmusiker mixar det med ösigare spår som: Nightwalker, Appaloosa, Black cars och den makalöst bra Brother to brother. I flera spår och inte minst i senast nämnda spår har en lekfull jazzighet infunnit sig som ger låtarna en ny musikalisk dimension jämfört med studioversionerna. Vannellis musik borde tilltala de flesta som är inne på aor / westcoast men även de som gillar t.ex Sting, Billy Joel eller Stevie Wonder. Live in LA är inspelad och filmad på anrika Saban Theatre i Los Angeles och är för övrigt Vannellis första gig i LA på femton år.

Jag har tyvärr aldrig haft förmånen att få se Vannelli live men genom nya Live in LA har jag nu fått chansen att äntligen få se denne store artist. Dvd-utgåvan ska enligt pressreleasen vara något av det bästa som har filmats vilket man naturligtvis får ta med en stor nypa salt, men ett köp av både cd och dvd-versionen känns fullständigt givet.

Gino Vannelli – Live in LA
Sono Recording Group

1.   Nightwalker
2.   I just wanna stop
3.   If I should lose this love
4.   Appaloosa
5.   A good thing
6.   Wild horses
7.   The last day of summer
8.   Black cars
9.   Living inside myself
10. Brother to brother
11. People gotta move
12. None so beautiful
13. Canto

www.ginov.com

Betyg 9 / 10

Staffan Vässmar