Transatlantic – Kaleidoscope

Trans
Transatlantic – Kaleidoscope

Mike Portnoy karaktäriserar i senaste numret av Classic Rock Transantlantic som ”proggens AC/DC” – man levererar vad som förväntas, och söker ständigt förfina sitt koncept så den senaste plattan är den bästa man gjort hittills. Med 10 inspelningsdagar och en kvartett bestående av högst upptagna virtuoser med världen som arbetsfält finns givetvis farhågor om att de här har slängt in lite överblivet gods och jammat runt det. Glöm det! Kaleidoscope är en påse full med örongodis för älskare av melodisk prog och bjuder generöst på en mix av snygga melodier, själfulla solopartier, mjuka smekningar och smattrande instrumentalpassager. Ljudet är varmt och fett samtidigt med en distinkt och klar mix. Klanger och stämningar som ett destillat av 70-talets främsta i genren.

Plattan är välfylld med 76 minuters musik fördelade på 5 spår varav två halvtimmesepos. Inget dödkött. Ingen utfyllnad. Inga utflippade ljudexperiment eller låtsasmusik för att få tiden att gå. Fokus, konsekvens och ärlighet istället. Jag tror att Morse, Stolt, Trewavas och Portnoy tycker det här är skitkul och spelar för att de älskar det.

Först ut är den långa Into the blue, en fem-delad minisymfoni, som värmer upp med lite atmosfäriska klanger och en vacker cellomelodi. Klassiskt Transatlantic-pomp tar vid och sedan är vi igång. Portnoy leker och lirar lite bakvänt och kontrarytmiskt för att piska upp stämningen. Hoppsan – så blir det lite tungt riffande och ett fett gitarrsolo värdigt Mountain eller Zeppelin. Nu är vi på resa med SS Transatlantic! De musikaliska pusselbitarna är på plats. Så tar variationerna på de presenterade temana plats. Grundmelodin är mycket Neil Morse, ni vet det Beatlesinspirerade melodiösa. Det tyngre riffet ger en bluesig fond att leka runt. Pete Trewavas har en knarrigt härlig bas som driver groovet och Portnoy växlar mellan att vara lekfullt lätt på händer och fötter och explodera när det behövs, vilket ger luft och sväng. Efter ett fint akustiskt parti knappt 20 minuter in i låten blir det givetvis lite pomp and circumstances med själfullt gitarrspel av Stolt och refrängen med fullt tryck så vi får en cigarettändarfinal. Som grädde på moset bidrar Daniel Gildenlöw med sången i låtens fjärde parti. Full pott.

Shine på sju och en halv minut startar med krispigt vacker akustisk gitarr och sitar. Det är en klassisk Neil Morse-ballad av god klass. Rak och okomplicerad men hjärtevärmande. Varm ljudbild, mycket akustiskt och avspänt spel. Mycket av Hey Jude och sent 60-tal. Och vilket gitarrsolo Roine levererar! Gåshudsvarning. Tack också grabbar för att ni inte fläskar på med syntmattor och bomber utan vilar i det nakna och rena.

Mer fart blir det i Black as the sky som är en ganska rak rökare med Stolt på leadsång. Snygg refräng och kraftfullt utan att låta påklistrat aggressivt. (Jag tror de här fyra killarna är ganska tillfreds och snälla.) Lite ”Musical Box”-vibbar och typiskt Genesis-mellanspel bjuds i mittpartiet innan det gungar loss igen. Men det blir aldrig metal trots att trycket är tungt och Portnoy en skinnplågare av rang. Skönt.

Sömlöst går pusselbitarna i varandra och även om de fyra huvudrollsinnehavarna bidragit med sina kännetecken i olika utsträckning blir helheten ofta bättre än vad var och en presterar på var sitt håll.

Stillsam är bara förnamnet på nästa spår, den 4 minuter korta Behind the sun, med stråk av Soon av Yes. Stolts gitarr kvider känsligt bakom Morse’s sång och piano. Garnerat med cello av Chris Carmichael och pedal steel av Rich Mouser. Tråkigt? Tycker jag inte. Vackert däremot och en välbehövlig paus inför avslutande titelspåret Kaleidoscope. Här summeras ingredienserna för ett värdigt epos i 7 delar. En cathy sångmelodi och lite popfeeling gör oss glada och pigga. Är det inte lite pampig Focus 1972 som inspirerat Stolt här? Chimes, mellotron, glockenspiel – så sköna klanger. Nästa parti bär också tydligt Stolt’s signatur. Sömlöst går pusselbitarna i varandra och även om de fyra huvudrollsinnehavarna bidragit med sina kännetecken i olika utsträckning blir helheten ofta bättre än vad var och en presterar på var sitt håll. På så vis känns inte jämförelsen med Beatles helt orimlig. Men vad sker nu? – här kommer ett parti som påminner om Us and them mixat med Afterglow och John Lennon på sång. Ett unikt parti som förmodligen har Trewavas som upphovsman. Kul. Vad ska de då hitta på för att inte upprepa sig så här inför plattans avslutning. Lite mer Focus, med cello, kanske? Varför inte. Men vi har 13 minuter kvar och ett akustiskt parti med lägereldskänsla går alltid hem. Det bäddar fint för finalen, särskilt då stämsången sitter som en smäck och vi kan gunga med i 6/8 takt. Därefter kan vi sätta på tryckkokaren och fläska på med allt vi har. Morse flyger över tangenterna. Stämningen byggs upp. Många små finesser ramas in av en stigande musikspiral som siktar uppåt. Och utgången är given – pampigt får vi refrängen och en instrumentell avrundning à la Suppers ready där jag bränner bägge tummarna med cigarettändaren igen. Klart slut.

Givetvis kan man sucka över att Transatlantic upprepar inte bara sig själva, utan allt annat gruppmedlemmarna gör på hemmaplan. Överraskningsmomenten år inte många och en hel del partier känns återvunna. Men just nu är jag fullt tillfreds med att ha marinerat öronen i en tidlös kapsel med genuin och kärleksfull musik, skapad och producerad utan smart sneglande på vad som är hip eller vad som ger kulturskribenter fuktiga läppar. Upplevelsen då jag första gången hörde Foxtrot eller Close to the edge kommer aldrig igen, men man kan ju vara glad ändå. Transatlantic är hängivna den melodiska proggen, de snygga låtarna och läckra arrangemangen. De försöker inte vara något annat. De bara är bäst på sin planhalva. Och de tackar jag dem för.

Transatlantic – Kaleidoscope

Inside Out Music

  1. INTO THE BLUE (25:13)

I. Overture (Instrumental)
II. The Dreamer And The Healer
III. A New Beginning
IV. Written In Your Heart
V. The Dreamer And The Healer (Reprise)

  1. SHINE (07:28)
  2. BLACK AS THE SKY (06:45)
  3. BEYOND THE SUN (04:31)
  4. KALEIDOSCOPE (31:53)

I. Overture (Instrumental)
II. Ride The Lightning
III. Black Gold
IV. Walking The Road
V. Desolation Days
VI. Lemon Looking Glass (Instrumental)
VII. Ride The Lightning (Reprise)

www.transatlanticweb.com

Betyg: 9,5 / 10

Hans-Åke Höber

Overland – Epic

overland-epic
Overland – Epic

Steve Overland har rösten i behåll och det finns alltid några låtar på varje album som motsvarar förväntningarna. I mitt fall är de som minner om de fantastiska två skivor FM släppte på 1980-talet som är min mall. Melodisk rock med bra refränger som inte känns överanvända. Här hittar jag tre låtar vilket får ses som godkänt. Resten går väl att lyssna på men inget man gärna återvänder till. De tre låtarna som sticker ut på denna skiva är Down comes the night, Radio radio och The end of the road. Dessa tre gör skivan köpvärd då de är riktigt bra låtar i gammal god stil!

Vidare kan man diskutera varför FM inte längre gör sådana låtar men det vill jag inte gå in i utan bara konstatera. Okej, någon enstaka låt får de väl till. Jag tackar ändå Steve att han inte glömt sina gamla fans helt och hållet.

Overland – Epic

Escape Music

  1. Radio Radio
  2. If Looks Could kill
  3. Stranded
  4. Rags To Riches
  5. Liberate My Heart
  6. Down Comes The Night
  7. If Your Heart’s Not In It
  8. Rock Me
  9. So This Is Love
  10. Wild
  11. The End Of The Road

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Ring of Fire – Battle of Leningrad

Ring Of Fire - Battle of Leningrad
Ring Of Fire – Battle of Leningrad

Neoklassisk progmetal är fanan som detta band går under. Visst låter det mycket som en soloplatta av Yngwie Malmsteen. Inte riktigt samma gitarrexcesser kanske men annars så. Detta är en platta som behöver några lyssningar för att ta fäste. Dels på grund av att låtarna inte direkt är av Max Martin-stuk, d v s lättillgängliga. Därmed inte heller så svåra som en del andra mer matematiska band kan vara. Ett lite proggigare neoklassiskt album helt enkelt. Puh!…var det någon som fick något bra grepp om hur det låter ungefär?

Det låter ganska bra kan jag meddela då. Mark Boals står för pipan och har tidigare huserat med just ovan nämnde gitarrist. Låtarna är lite ödesmättade och tagna av det allvarsamma innehållet. Jag fastnar lite oväntat för Empire och då mest för det underbara sticket i låten som börjar en minut och åtta sekunder in i låten. Låten är inte dålig i övrigt heller men just det var så coolt och fantastiskt spelat samt oväntat. Det finns förstås mycket musikaliskt att hämta här på alla möjliga håll och kanter.

Något jag kanske kan invända mig emot är den lite mörka produktionen som i och för sig låter likt de senaste Malmsteen-plattorna. En skarpare ljudbild a ´la Silhouette för ett par år sedan hade höjt lyssningsvärdet. Arrangemangen och låtarna samt prestationen är det dock inget fel på. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.

Ring of Fire – Battle of Leningrad

Frontiers Records

  1. Mother Russia
  2. They’re Calling Your Name
  3. Empire
  4. Land Of Frozen Tears
  5. Firewind
  6. Where Angels Play
  7. Battle Of Leningrad
  8. No Way Out
  9. Our World
  10. Rain

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Frequency Drift – Over

Frequency Drift – Over
Frequency Drift – Over

Frequency Drift känns igen framförallt på den fantastiskt fina rösten hos Isa Fallenbacher men även för det flitiga bruket av klassiska instrument som harpa (Nerissa Schwarz), stråkinstrument (Sibylle Friz, Ulrike Reichel) och diverse blåsinstrument (Jasper Jöris) som extra krydda till det mer traditionella kompet från trummor och elektriska gitarrer. Det här ger ofta mycket njutbara stämningar i låtarna med massor av harmonier. Gillar särskilt inslagen av harpa (lyssna exempelvis på inledningen på låten Release) som tillsammans med Isas röst ofta framkallar mycket sköna stämningar. Mindre lyckat tycker jag faktiskt det blir när man försöker rocka till det lite mer. Då låter de mer harmlösa och man känner att det kanske inte riktigt är rätt grej för dem.

Kanske borde man ha begränsat sig lite på plattan och tagit bort några spår på mitten som inte på något sätt är dåliga men som inte ger några riktigt bestående intryck (d v s för svaga melodier). En så pass lång platta riskerar annars att tappa lyssnare, särskilt som några av de riktiga godbitarna faktiskt finns i slutet.

I vilket fall, det finns tillräckligt med bra spår för att betyget skall bli mer än godkänt för mig. Det spår som jag tycker passar gruppen allra bäst är låten Once som är mycket vacker. Här ackompanjerar även en mycket njutbar gitarr som det i nuläget inte går att få kläm på om den kommer Andreas Hack eller gästspelande Kalle Wallner (RPWL). Jag är böjd att tro det sistnämnda. Samma sköna gitarrsound finns bitvis även på Them, en annan lugn skön låt., Sen kan man inte låta bli att njuta av samspelet mellan harpa och sång i första spåret Run. Ytterligare bra exempel på det sistnämnda ges i låtarna Sagittarius A (med starkt vanebildande refräng!) och den avslutande Disappeared.

Men är det här prog eller artrock egentligen? Tja, kanske är det i ett gränsland (Light Prog?). Men för att tysta eventuella tvivlare så har man lagt in en tio minuterslåt (Memory) där man i den instrumentala andra hälften av låten infriar de flesta av förväntningarna på en typisk Prog-låt. Mäktigt sound med ett utmärkt moogsolo och gitarrsolo (Kalle Wallner?) till fylligt ackompanjemang av de klassiska Mellotronstråkarna (naturligtvis!) och baspedal. Väldigt snyggt faktiskt.

Frequency Drift – Over

Gentle Art of Music

  1. Run (7:05)
  2. Once (6:06)
  3. Adrift (4:39)
  4. Them (7:52)
  5. Sagittarius A* (5:50)
  6. Suspended (8:28)
  7. Wave (5:42)
  8. Wander (5:33)
  9. Driven (4:54)
  10. Release (6:47)
  11. Memory (10:00)
  12. Disappeared (4:22)

www.frequencydrift.com

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Moon Coven – Amanita Kingdom EP

Moon Coven - Amanita Kingdom
Moon Coven – Amanita Kingdom

Varför inte inleda det nya året med en debut? Det verkar i alla fall Jönköpingsgänget i Moon Coven tycka som inleder det nya tidevarvet med att släppa EP:n Amanita Kingdom. Ett trevligt stycke musik som trots att det är en EP sträcker sig över halvtimmen i speltid. Det är alltså ganska långa låtar vi har att göra med men det är nästan ett måste till denna sorts musik. Bandet har nämligen gett sig i kast med att spela något som lättast beskrivs som psykedelisk stonerrock med en touch av spacerock och de gör det faktiskt ganska framgångsrikt. Tungt malande gitarrer rullar i ett behagligt tempo framåt i vad som kan kännas som en evighet för den oinvigde. Det repetitiva riffandet är själva grundbulten i musiken som sakta vaggar in dig i ett meditativt tillstånd men de lyckas faktiskt få till något som kan liknas vid ett groove och på så sätt blir det aldrig långtråkigt. Ett par lite bluesigare solon hjälper också de till att lätta upp stämningen. Ljudbilden målar upp ett jordnära ökenlandskap och den bibehålls oavsett om de stämmer ner och levererar fuzziga riff eller de tar sig an mer lättsamma harmoniska tongångar. Över detta svävar sången som på något sätt blir mer som ett instrument än en sångslinga med lyrik. Texterna finns där naturligtvis men den ekoeffekt de lagt på sången gör att sångare David Lebans melodier antar ett drömskt uttryck vilket förstärker den psykedeliska sidan. Väldigt passande till musiken men ibland hade jag nog velat ha någon mer utstuderad refräng eller en lite klistrig sångmelodi.

Hur som helst så gillar jag det jag hör men helt förlorad i ett transcendentalt tillstånd hamnar jag aldrig. Lite mer variation hade inte skadat. De hade kunnat ta ut svängarna lite mer och på så sätt skapat en större dynamik som i sin tur hade gett en mer underhållande och varierad lyssning. Missförstå mig inte, detta är underhållande, men det hade kunnat vara lite vassare i utförandet och slutprodukten hade kunnat vara lite mer minnesvärd. Men jag gillar som sagt det jag hör och det är ett trevligt första möte med ett band jag kommer hålla ett extra öga på.

Moon Coven – Amanita Kingdom

Record Heaven / Transubstans

  1. Ruler of Dust
  2. Amanita Kingdom
  3. Amanita Kingdom II
  4. East
  5. We Were Conquerors

www.facebook.com/mooncoven

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Primal Fear – Delivering The Black

PRIMALFEAR_DeliveringTheBlack
Primal Fear – Delivering The Black

Judas Priest-hubotarna Primal Fear är tillbaka med ännu en ny platta och de bär med sig Heavy Metal-fanan mer än någonsin.  Lyssna bara på titellåten ”..we run with the devil…we delivering the black” och inledande King for a day. Fortsätt läsa ”Primal Fear – Delivering The Black”

Bruce Bouillet – The Order of Control

BruceBouillet_TheOrderofControl
Bruce Bouillet – The Order of Control

Amerikanske gitarristen Bruce Bouillets tredje soloalbum The Order of Control påminner en del om de Sharpnel Records-utgåvor som gjorde Vinnie Moore, Tony MacAlpine och Paul Gilbert till idoler för unga gitarrister på åttiotalet. Bouillets solon är inte lika narcissistiska som de mest extrema gitarristernas, men han var inte med i Racer X för att stränga om Paul Gilberts gitarrer heller för den delen. Fortsätt läsa ”Bruce Bouillet – The Order of Control”

Red Dragon Cartel – Red Dragon Cartel

RED_DRAGON_CARTEL_2014
Red Dragon Cartel

Jag gillar namnet Red Dragon Cartel för att det rider lite på Jake E. Lees asiatiska påbrå. Jag hade kanske gillat skivan också om han fortsatt på det asiatiska konceptet och skrivit låtar utifrån det. Nu fick vi istället gamla avdammade gitarriff från 1990-talet och ingen som helst röd tråd genom skivan. Fortsätt läsa ”Red Dragon Cartel – Red Dragon Cartel”

Toxic Smile – 7

TS_7
Toxic Smile – 7

Tyska Toxic Smile fortsätter med sin vägvinnande progressiva stil med inslag av metal, fusion och neoprog. Föregångaren I’m Your Saviour från 2011 var framför allt en melodiös urladdning som riktade sig till vänner av Dream Theater, Unitopia och Pendragon. 7, namnet till trots Toxic Smiles fjärde fullängdare, är även den melodistark men skruvar till de tekniska partierna något hårdare. Fortsätt läsa ”Toxic Smile – 7”

Lover Under Cover – Into The Night

LOVERUNDERCOVER_IntoTheNight
Lover Under Cover – Into the Night

Lover Under Cover har kanske tuffat till sig något här och där men utan att förlora sin känsla för melodier. Det är samtidigt en ganska jämn skiva men har ändå sina variationer. Fortsätt läsa ”Lover Under Cover – Into The Night”