Uriah Heep – Outsider

URIAH HEEP outsider
Uriah Heep – Outsider

Om jag räknat rätt så är det 24:e gången Uriah Heep varit inne i studion och vässat sin gamla hammondorgel. Med sin mix av hårdrock, psykedelisk rock och progressiv rock har de skrivit in sig i rockhistorien. Den ende originalmedlemmen idag från 1969 är gitarristen Mick Box. Sångaren Bernie Shaw och organisten Phil Lanzon har hängt med sedan 1986. Trummisen och basisten är relativt nytillkomna.

Outsider är den tredje plattan sedan nytändningen 2008 då de släppte sin ”comeback”-skiva vilken var den första på 10 år. De återvände då till det gamla Uriah Heep-soundet och fick fina recensioner överallt. Nya skivan fortsätter i samma stil och reproducerar Uriah Heeps historia. För första gången infinner sig en viss mättnadskänsla. Visst är det härligt att de gör musik i ett sound som lätt blandar sig med de äldre klassiska låtarna. Samtidigt hade jag kanske önskat någon slags utveckling. Någon skrev att han saknade det progressiva Uriah Heep och det är kanske den biten som fattas på denna skiva. Det och att sången och orgeln tycks låta likadant låtarna igenom. Det är lite väl jämntjockt kan jag tycka.

Därmed inte sagt att detta är något fiasko på något sätt men till nästa skiva får de hitta på något mer än bara kopiera sitt gamla sound. Här finns dock fina stunder som Is anybody gonna help me? som är mer tung men ändå suggestiv och lös i sin struktur. Orgelmattan är dock lite väl överväldigande kanske. Första singeln One minute är också bra. Likaså inledande Speed of sound. Rökaren The outsider går an också. Resten känns lite överflödiga eller ”same old” om ni förstår vad jag menar.

Sammanfattningsvis finns det vissa bra spår men att det bara blir för mycket med den ständiga orgeln och Bernies komfort-sång. Det lyfter liksom inte riktigt. Hur som helst har de satsat på ”lagom” och det räcker inte riktigt ända fram.

Uriah Heep – Outsider
Frontiers Records

 

01. Speed Of Sound
02. One Minute
03. The Law
04. The Outsider
05. Rock The Foundation
06. Is Anybody Gonna Help Me?
07. Looking At You
08. Can’t Take That Away
09. Jesse
10. Kiss The Rainbow
11. Say Goodbye

www.uriah-heep.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

 

Astrakhan – Retrospective

Astrakhan - Retrospective
Astrakhan – Retrospective

 Astrakhan.Det är lika bra att erkänna med en gång, det här är en för mig helt okänd svensk grupp. Jag vet ingenting om dem, inte vilka de är mer än till namnen eller vad de möjligen gjort tidigare. Alldeles oavsett: det här var en mycket trevlig bekantskap. Begåvat, varierat och mycket välspelat. Efter mängder av genomlyssningar fortsätter plattan bara att växa och jag hittar hela tiden nya saker som får mig att antingen le av någon sorts igenkännande eller av rent och skärt gillande. Det här passar mig som hand i handske helt enkelt. Progrock? Javisst, varför inte, det finns helt klart proggiga partier, men det som slår mig från allra första genomlyssningen är att ”De här grabbarna har lyssnat på Deep Purple”!, Inte nödvändigtvis Purple från tidigt 70-tal, utan snarare från åren efter Burn och Perfect Strangers. Senare alster alltså. Och för min del är det något som bara gör allt än bättre! Att man spinner på sound och känsla utan att bara bli ännu ett band i mängden. Nej, här är killar som fått till ett härligt knippe låtar med både röd tråd och stor färgrikedom och variation i paletten!

Det inleder lugnt med Under the sun part 1. Alex Lyckes sång är härligt djup, får mig att tänka på Scott Stapp i Creed, men snart varvar man upp i starka Shadow of the light och nu kryper Purplekänslan fram fullt ut, inte minst genom sångarens bitvis spöklika likhet med Ian Gillan i sin krafts dagar. Vackra stämningsfulla partier varvas med tunga riff. Och riktigt mycket Purple. I like! Tredje spåret Propaganda är det spår på plattan jag inte blir klok på. En stark låt, mycket känns så rätt, men… varför denna envetet upprepade refräng? Om jag nu sagt att jag inte tröttnar på Retrospective, så är Propaganda undantaget som möjligen skulle kunna bekräfta regeln. Tur att låten är lika stark som alla de andra i alla de övriga partierna! Spår fyra Higher ground är raka motsatsen. Vilken grym låt! Här tangerar Alex Lycke norske Roy Khan i Kamelot i djupet av sången och refrängen är positivt hopplös. Jag kan vakna på natten med Higher ground ekande i skallen! Inget nydanande, men ack så bra.

Noname Lane är plattans ballad. Djup känslosam sång, lite mycket vibrato för min smak. Men stark avslutning med ett helt ok gitarrsolo. Biter inte tag, inte Roine Stolt-klass, men vem har det utom Roine själv? Extreme media makeover. Ännu ett härligt varierat spår med stort djup och spännvidd i sången. Akustiska partier inleder, ett enkelt basriff tar låten över till det tyngre gunget och nu är vi ute och tassar i andra Purplerelaterade gränsländer. Coverdale-känsla i sången, tempoväxlingar i musiken gör att den hela tiden känns spännande och oförutsägbar. Progrock! Long gone generation både inleds med ett riktigt gôtt Pain Of Salvation-riff och har det dessutom som återkommande tema. Detta blandas oerhört snyggt med skivans genomgående Purplekänsla, vilket dessutom kryddas med en flirt med både Rainbow-toner och ett överraskande parti som skulle kunna vara inspirerat av självaste Manfred Mann. En av de klart bästa låtarna på plattan!

Modern original sin liknar ingenting annat på plattan. Tungt, lite desperat och bitvis härligt brutalt. Agiterande partier som från ljudupptagningar från demonstrationer, pratande telefonröst som får mig att tänka på gamla Flash and the pan. För att sedan mynna i en rent melodiöst vacker refräng. Och välspelad, känslosam avslutning… Wow. State of mind är Retrospectives sista fulla låt. Inleds med snabb gitarrock. En lite suggestiv go avslutningslåt med mycket positiv känsla. Äntligen får Marcus Jidell på gitarr utrymme att släppa loss lite, även om det i ärlighetens namn är mer försök till Yngwie, alltså mer snabblir än känsla. Vackert klassiskt piano avslutar. Allt avrundas och summeras när cirkeln på något sätt sluts med korta repriseringen av Under the sun part 2.

Detta är som sagt en platta som passar mig. Gillade den redan vid första genomlyssningen, och har definitivt inte tröttnat efter tjugonde. Får nog bli ett varv till. Eller två. Eller tre… Rekommenderar alla gamla nostalgiker av go känslofylld rock som precis som jag gått mot det progressiva hållet att kolla upp det här gänget. Astrakhan var namnet. De är värda det!

Astrakhan – Retrospective
Power prog

1.   Under the sun part 1
2.   Shadow of the light
3.   Propaganda
4.   Higher ground
5.   Noname lane
6.   Extreme media makeover
7.   Long gone generation
8.   Modern original sin
9.   State of mind
10. Under the sun part 2

www.facebook.com/Astrakhan.band

 

Betyg 7,5 / 10

Niklas Kindahl

Hollywood Monsters – Big Trouble

Hollywood Monsters - Brig Trouble - 2014
Hollywood Monsters – Big Trouble

Mina förhoppningar om ett band med Godzilla på bas, Jason Voorhees på trummor, Freddy Krueger på gitarr och en zombie på sång grusades ganska snabbt. Bakom namnet Hollywood Monsters står istället den franske gitarristen och sångaren Stéphane Honde (ex-Café Bertrand) som med hjälp av lite namnkunniga musiker nu debuterar med albumet Big Trouble. Efter att Honde lokaliserat om sig från Frankrike till Kalifornien så lärde han känna basisten Tim Bogert (Vanilla Fudge, Cactus) och på den vägen är det. Bland de mest namnkunniga musikerna som medverkar på detta alster så hittar vi bland annat keyboardisten Don Airey (Deep Purple, ex-Whitesnake), trummisen Vinnie Appice (ex-Black Sabbath, Dio) och sångaren Paul Di’Anno (ex-Iron Maiden). Nu är ju tyvärr inte dessa musiker med på hela skivan utan bara ett par-tre spår. De hade helt klart behövt vara med mer för helhetsresultatet är aningen urvattnat och profillöst.

Men det inleder ganska trevligt i alla fall. Efter det menlösa introt så bjuds vi på klassisk melodiös hårdrock från åttiotalet med Move On där Don Aireys flinka fingrar ger liv åt låten. Efter det kommer titellåten som trots att den är ganska identitetslös har en helt okej refräng och puttrar på ganska fint i sitt mellantempo. Sedan börjar det spreta. The Only Way låter som den är sammansatt av valda delar ur Dave Grohls papperskorg och The Cage låter som något Silverchair har ratat när de spelade in Freak Show (1997). Efter det kommer den ointressanta The Ocean som byggs upp runt en akustiska gitarr och en syntetisk orkester medan Oh Boy också den inleds som en ballad men istället utvecklas till rena rama Beatles-stölden. Men det stannar inte där. På Underground vill nog Honde närma sig amerikansk heavy metal men det slutar i ett urvattnat Jon Oliva’s Pain och av någon anledning så kan jag inte sluta tänka på det fiktiva bandet Steel Dragons ”hit” Stand Up and Shout när jag hör Village of the Damned. De två sistnämnda låtarna bjuder i och för sig på lite tunga gitarrer men det hjälper inte och när vi får ytterligare en pianorockballad utan substans i Song For a Fool som avslutning så är mitt ointresse totalt. Honde räddar dock sig själv lite med bonusspåret Fuck You All som skiljer sig från mängden med ett lite modernare sound och en lysande Paul Di’Anno som ger låten en punkig attityd. Klart bästa spåret på skivan.

Honde har en småruffig men ändå melodiös stämma som passar bra till musiken han vill spela men den saknar både kraft och personlighet för att det skall lyfta. Dessutom så stämmer inte rösten alltid överens med musiken som han spelar då det spretar ganska så friskt. Hade han istället siktat in sig på ett klassiskt hårdrocksalbum från åttiotalet som de inledande låtarna pekade mot så hade detta nog kunnat bli riktigt kul. Nu blir det istället lite för mycket akustiska gitarrer, aningen för mycket stölder och ett allt för tamt och ointressant låtmaterial. Hade han istället anlitat Bogart, Appice och Airey att spela på hela skivan och hjälpa till med komponerandet så hade detta kunnat bli ett verkligt monster. Nu får vi istället nöja oss med ett fiktivt monster som vill ryta och skrämma men som mest får mig att småle och fnissa.

Hollywood Monsters – Big Trouble
Mausoleum Records/Rock N Growl Promotion

1. Another Day in Grey – Pt. 1 (Intro)
2. Move On
3. Big Trouble
4. The Only Way
5. The Cage
6. The Ocean
7. Oh Boy!
8. Underground
9. Village of the Damned
10. Song For a Fool
11. Fuck You All

www.facebook.com/Hollywoodmonsterband

Betyg: 4/10

Ulf Classon

IQ – The Road of Bones

IQ - The Road Of Bones (2014)
 IQ – The Road of Bones

Engelska IQ framstår efter drygt 30 år som de starkaste förvaltarna av neoprog. ”The Road of Bones” är ännu en mörk, episk men samtidigt oerhört melodiös och vacker skapelse i linje med gruppens album under 90- och 00-talen.

——————————————————————————————————

Gruppens elfte album presenterar egentligen inga nyheter – IQ är mästare i att tålmodigt bygga upp atmosfären i musiken. Återvändande rytmsektionen basisten Tim Esau och trumslagaren Paul Cook agerar med snille och smak och fyller i luckor i musiken med läckra detaljer samtidigt som de framkallar rytmer från allt mellan en lunkande kamelkaravan till svärmar av fladdermöss. Av musikerna är det nykomlingen Neil Durant (Sphere3) som är mest tongivande. Hans klaviaturer inreder ljudrummet med luftiga mattor, dekorativa fonder och bärande melodier. Det enda anmärkningsvärda är väl egentligen att Durant i jämförelse med sina företrädare är sparsam med mellotron. Men det är fortfarande sångaren Peter Nicholls som är IQ:s tydligaste attribut. Hans gripande stämma väver in lyssnaren i ett nät av melodier som är omöjliga att slingra sig ur.

Lyriken är kuslig. Inledande From the outside in slår an vampyrromantik medan efterföljande titellåten kunde vara ett utdrag ur seriemördaren Dexters dagbok. Och givetvis ackompanjeras texterna på vederbörligt vis. Stämningen byggs upp långsamt och böljar mellan tunga och finstämda partier. Michael Holmes lägger tunga metalliska riff och kompet pulserar mäktigt medan klaviaturer och sång kompletterar med melodisk grannlåt. Whitout walls är albumets epos och med sina 22 minuter innehåller den allt mellan finstämt piano och virvlande solon. Och om den är en bugning till stilbildarna Genesis så är den fina Ocean en hommage till den gruppens lärjungar Marillion. Avslutningen med Until the end är ännu en ståtlig komposition som överraskar med ett Led Zeppelin-ekande intro på tre minuter.

Albumet är genomstarkt. Ingenting slår mig som svagt eller ens medelmåttigt. Däremot saknar jag det slutliga crescendot. Låtarna byggs upp till en hög nivå men kulminerar inte på samma vis som höjdpunkterna The province eller Harvest of souls från de närmast föregående albumen Frequency (2009) respektive Dark Matter (2004). Men icke desto mindre är The Road of Bones en imponerande helhet som bör avnjutas i lurar från början till slut.

IQ – The Road of Bones
Giant Electric Pea

1. From the outside in
2. The road of bones
3. Without walls
4. Ocean
5. Until the end

www.iq-hq.co.uk

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Conqueror – Stems

Conqueror
Conqueror – Stems

Conqueror är ett italienskt band som hållit igång i närmare 20 år men den nya plattan Stems är ändå bara deras femte fullängdare. Så lång tid innebär en hel del omstruktureringar och den nuvarande sättningen är följande:  Simona Rigano: keyboards & sång, Ture Pagano: gitarr, Pepe Papa: bas och Natale Russo: trummor. Natale Russo är den ende av musikerna som varit med från starten och sångerskan Simona Rigano (som sätter rätt stor prägel på musiken) kom med så sent som 2002. Så det har hänt en del genom åren.

Som vi vant oss är italienska progmusiker oftast av hög klass och det gäller även den här plattan. Det går inte att klaga på samspelet och spelskickligheten. En skön stämning sprids av Simones vackra röst och den skönt avspända stilen de spelar med en lagom blandning av klaviaturer och gitarr. Dock är låtmaterialet inte riktigt på den nivå att man riktigt grips av musiken. Stilen är inte helt lätt att beskriva men man får lite vibbar av typiska italienska band som PFM men även lite Camel och här och där lite Pink Floyd. Dock är arrangemangen inte alls lika ambitiösa som för de sistnämnda banden.

Bäst är inledande Gina där fina harmonier tas fram i samspelet mellan sång, bas och gitarr. Lika fin och ännu mera finstämd är Sole al Buio. Här passar Simonas röst perfekt. Låten Sigurta` är också lite spännande med ett lite annorlunda sound med lite elektronisk touch. Här får också Simone visa att hon behärskar klaviaturerna väldigt bra. Slutligen får man också nämna de fina gitarrklangerna i avslutningslåten Echi de verita`.

En fin platta men den är ändå inget som sticker ut och ger nyfikenhet på att lyssna in sig mer på bandets tidigare produktion. Dock ett gediget hantverk som jag ger klart godkänt.

Conqueror – Stems
MaRaCash records

1. Gina
2. Di notte
3. False idee
4. Un ‘altra realtra’
5. Sole al Buio
6. C’est la Vie
7. Sigurta`
8. Echi de verita`

www.maracash.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Three Seasons – Grow

Three Seasons - Grow
Three Seasons – Grow

Ett av mina favoritband i den så kallade retrorockvågen är äntligen tillbaka och det med besked. Ända sedan andra albumet Understand the World (2012) så har jag väntat på ytterligare ett kapitel i Three Seasons karriär. Jag har nämligen fallit pladask för deras sjuttiotalsrock som bär spår av storheter som Deep Purple, Led Zeppelin, The Doors och Gov’t Mule. Deras förmåga att skapa en jammig känsla med en någorlunda röd tråd är förmodligen det som jag uppskattar mest. Det låter verkligen som att de låter upptäckarglädjen guida dem när de skapar sin musik men samtidig så finns det en kunskap att allt ändå måste hänga ihop i sista ändan. Nya skivan Grow är inget undantag. De har istället skruvat till det ytterligare lite och denna gång skapat ett mer varierat album utan att tumma på det som gör Three Seasons till vad de är. De är bluesig och tungt riffande sjuttiotalsrock med härliga psykedeliska och progressiva tongångar. Men de begränsar sig inte bara till det utan är inte rädda för att bjuda på ett jazzigt parti eller plocka in folkmusikinfluenser.

Grow är precis som titeln säger ett album som växer med tiden. Det finns många nyanser, melodier och musikaliska vrår att utforska och det är inget man gör på endast ett par lyssningar. Which Way öppnar alltihopa med en mystisk aura och kastar sig emellanåt ut i svängiga partier som har vissa undertoner av svensk folkmusik. En klart snygg inledning som sätter tonen för albumet. Om inledningen sakta kröp sig på så riffar istället efterföljande Drowning taktfast och bjuder på ett tungt sväng och en snygg refräng. Tredje spår ut är By the Book vilket är en låt som är svårt att få grepp om då den mest tycks sväva omkring. Men den svävar på ett oerhört snyggt sätt som lätt vaggar in mig trans. Det något flummiga sinneslaget jag hamnar i passar ypperligt till efterföljande Tablas of Bahar. Det är nämligen en sju minuter lång omvälvande, episk och instrumental berättelse som tar mig med på en snygg musikalisk resa där jag under färdens gång bäddas in i ett mysigt gung.

Jag finner snart ett klarare sinne när Food For the Day svänger igång med ett tungt riffparty med bandets omisskännliga ljudbild. Att efter en sådan rökare bjuda på skivans lugnaste stund i form av No Shame kan kännas vågat men de ror det i land det också. Låten visar upp en väldigt emotionell sida av bandet som jag gillar mycket men frågan är om inte uppbyggnaden till det härliga crescendo är ännu mer uppskattat från min sida. Efter en sådan omvälvande upplevelse så kommer Home is Waiting som en liten ”befrielse” och förvandlar gruppen till ett fullfjädrat bluesband med ett matigt classic rock-sound. Helt klart en av skivans bästa låtar. Avslutningen Familiar Song är ett tio minuter långt episkt stycke där alla bandets ingredienser får visa upp sig inklusive ett härligt mustigt orgelsolo! Orgeln är förövrigt ständigt närvarande även på detta album och jag älskar det!

Jag minns på debuten att jag tyckte att grabbarna inte hade nog med kött på benen för att skapa långa låtar men det var då det. Nu har de växt till sig, hittat rätt musikalisk kostym och behärskar den längre speltiden på låtarna mycket bättre än tidigare. De lyckas odla en egen identitet lite mer för var nytt album också vilket jag gillar. Visst kommer man fortfarande att tänka på andra storheter från rockens guldålder men det gör man ju med i princip alla band som spelar denna typ av rock idag. Three Seasons sticker ut med sin svängiga, jammiga och psykedeliska rock och om de snart inte börjar röna samma framgångar som genrekollegorna i Graveyard så är det något oerhört fel med världen.

Three Seasons – Grow
Transubstans Records / Record Heaven

1. Which Way
2. Drowning
3. By the Book
4. Tablas of Bahar
5. Food For the Day
6. No Shame
7. Home is Waiting
8. Familiar Song

www.threeseasonsmusic.com

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Voyager – V

Voyager
Voyager – V

Platta nummer fem från australienska Voyager. Kanske själva titeln skvallrar om detta. De bjuder på progressiv metal med fasta låtstrukturer. Med det menar jag att de inte flippar ut nämnvärt i låtarna utan håller sig på huvudspåret, däremot tar det ett tag innan man ser ljuset. Tänk de gamla 3D-bilderna man skulle stirra på en stund innan man såg något. Lite samma sak är det med Voyager. Man får lyssna ett flertal gånger innan guldkornen tar sin form. Framförallt fastnar jag för inledande Hyperventilating och nästföljande Breaking down. Även avslutande Seasons of age är bra och likaså den pianoklingande The summer always comes again. På minuskontot hamnar det ibland lite trista gitarrljudet och att en del låtar är lite tråkiga helt enkelt.

För att gilla detta måste man tycka om de moderna stötiga gitarriffen som inte har något groove eller sväng. Sådant upplevs inte på denna skiva. Det är sångarens sångharmonier som svarar för de melodier som finns på skivan. Här vill jag ge lite beröm till sångaren som är mycket bra. En del liknar honom vid Simon Le Bon (Duran Duran). Själv tycker jag han låter mer som sångaren i It Bites från skivan 1988. Får många vibbar därifrån. Hur som helst en hyfsad platta där åtminstone fyra låtar överlever. Klart godkänt.

Videolänk

Breaking Down

 

Voyager – V
Sensory Records

1. Hyperventilating
2. Breaking Down
3. A Beautiful Mistake
4. Fortune Favours Our Blind
5. You, The Shallow
6. Embrace The Limitless
7. Orpheus
8. Domination Game
9. Peacekeeper
10. It’s A Wonder
11. The Morning Light
12. The Summer Always Comes Again
13. Seasons of Age

http://voyager-australia.com

6 / 10

Peter Dahlberg

Delusion Squared – The final delusion

Delusion Squared - The last delusion
Delusion Squared – The final delusion

Tredje utgåvan från Brittiska progbandet Delusion Squared är precis som sina föregångare en konceptplatta, och avslutar den sci-fi-baserade story som inleddes via bandets självbetitlade debutplatta. Bandet bildades för drygt fem år sedan och har som sagt hunnit släppa två ganska så ambitiösa plattor, som för övrigt recenserats på denna site av undertecknad. Var ganska ambivalent inför bandets första platta som kändes alldeles för ojämn både i tonspråk, låtarrangemang, men också i hur musiken framfördes. Bandet lät som en mix mellan Porcupine Tree, Anathema eller ett lite lugnare kvinnofrontat Opeth. Borde alltså kunna ha varit riktigt spännande och nyskapande, men tyvärr varvades helt ok spår med spår som kändes både enformiga, innehållslösa och tämligen ointressanta. Spelmässigt gjorde bandet ganska så hyfsat ifrån sig, även om sångerskan Lorraine Youngs stämma enligt min mening kändes alldeles för tam/späd i de tyngre partierna. Bättre lät det i de lugnare och finstämda låtarna där Lorraines stämma fungerade bättre, men trots detta gav det i slutändan bara ett knappt godkänt betyg. Tyvärr hade man på uppföljaren Delusion Squared – II inte utvecklat sitt sound eller tonspråk överhuvudtaget utan snarare förstärktes mina farhågor när andra alstret dök upp, och nämnda alster fick faktiskt ett ännu lägre slutbetyg.

När det nu har det blivit dags att analysera nya given inser jag direkt att bandet fortfarande ångar på i redan upptrampad terräng. Man blandar tyngre låtar som de två inledande spåren: The same river thrice och Diaspora, med betydligt lugnare, finstämda och melodiska spår som: Black waters. Precis som på de två föregångarna blandas toppar med ganska djupa musikaliska dalar. Det känns som om det måste till en hel del ny ”nerv” och engagemang för att musiken inte i fortsättningen ska kännas tråkig. När det gäller det spelmässiga hantverket lirar man fortfarande helt ok, men låtmaterialet håller som tidigare nämnts inte hela vägen. Trots att låtarna sinsemellan oftast är ganska så varierade så lyfter de liksom inte alls, utan lunkar oftast bara på i maklig takt. Produktionen på The final delusion känns också ganska mycket lågbudget, med en ljudbild som känns alldeles för platt och burkig. Visst är det kul med band som vågar att producera och ge ut plattor på egen hand, men för mig känns Delusion Squared som ett band i mängden som på inga sätt sticker ut och därför känns ganska så ointressanta.

Delusion Squared – The final delusion
Egenproducerad

Ordeal
1.   The same river thrice
2.   Diaspora
3.   Patient zero
4.   Reason of state

Awareness
5.   Devil inside
6.   Last day of sun
7.   Finally free

Deliverance
8.   Prisoner´s dilemma
9.   Black waters
10. By the lake (dying)

Surrender
11. Oblivion for my sin
12. Persistence of vision
13. Deus in machina

www.delusionsquared.com

Betyg 4 / 10

Staffan Vässmar

Neal Schon – So U

NEAL SCHON SO U cover
Neal Schon – So U

Neal Schon har länge varit en av mina favoritgitarrister i den meningen att han är grym på gitarrsolon men kanske ingen riff-gud. Lite som hans gamla läromästare Santana. Ända sedan jag läste en intervju med Gary Moore på 80-talet där Gary sa att Neal var en av världens mest underskattade gitarrister, så har jag lyssnat med mer öppna öron, och visst är Neal en strängbändare av världsklass!.

Denna skiva väckte mitt intresse i och med första videon Exotica som är ett underbart stycke psykedelisk jazzrock med en blinkning till Santana. Den kommer nog hamna bland mina års favoriter så småningom. Jag älskar denna låt! Får inte nog av den! Instrumentala låtar brukar inte få igång mig men denna är exceptionell och suggestivt hypnotisk som få.

Förutom Neal Schon så medverkar även bassisten Marco Mendoza (Black Star Raiders, Ted Nugent, Whitesnake) och trummisen Deen Castronovo (Journey, Ozzy Osbourne, Hardline, Steve Vai). De tre delar broderligt på sången och sjunger både solopartier och stämmor. Ett starkt exempel är andra videon What you want där Marco och Neal framförallt delar sången. Låten är rikligt varierad med oväntat melodiska sångharmonier. Det kan bero på att ingen mindre än Jack Blades (Night Ranger, Damn Yankee´s) har varit med och skrivit en del av låtarna. Love finds a way är en lite mer downtempo-låt och skulle lika gärna kunna vara under Journeys fana. Mycket bra! Likaså Serenity är sprängfylld med Journey-DNA och borde bli en av årets stora AOR-favoriter!

Skivan avslutas stämningsfullt med den instrumentala Big Ocean.

På det stora hela en mycket lyckad skiva även om jag inte går igång på deras bluesiga jamiga stil som återfinns i några av låtarna. Sedan märks det att det är en soloskiva som släppts mer eller mindre för nöjes skull då den spretar lite hit och dit. Med beröm godkänt i alla fall!

Videolänkar:

Exotica

What you want

 

Neal Schon – So U

Frontiers Records

1. Take A Ride
2. So U
3. Exotica
4. What You Want
5. Love Finds A Way
6. On My Way
7. Serenity
8. Shelter
9. Big Ocean

www.schonmusic.com

Betyg 6,5/10

Peter Dahlberg

Abramis Brama – Enkel Biljett

Abramis Brama - Enkel Biljett
Abramis Brama – Enkel Biljett

Fem år har hunnit gå sedan vi senast fick något nytt från Abramis Brama och mycket har hänt sedan dess. Största förändringen är väl att basisten Dennis Berg lämnat bandet men någonstans på vägen har de även plockat upp ett rejält lass med nyfunnen energi. Förra skivan Smakar Söndag var ett väldigt bra och stabilt Abramis-album där de närmade sig, kanske inte metalliska, men ändå aningen hårdare tongångar. När nu deras sjätte studiogiv Enkel Biljett är här så känns hela bandet mer fokuserat och plattan summerar upp allt det som bandet står för musikaliskt. Det är ett blytungt och bluesigt riffande, snygga psykedeliska tongångar, folkmusikelement, ett härligt gung och en lysande förmåga att variera sina uttryck så det aldrig blir långtråkigt. Deras rötter är fortfarande djupt förankrade i sjuttiotalet och deras blandning av Black Sabbath, Led Zeppelin och November står fortfarande starkt på egna ben. Rent musikaliskt är det ingen nytt under solen utan det är istället som sagt mer fokuserat, mer energirikt och helt enkelt lite vassare än vad vi är vana vid med bandet. För det är så att albumet Enkel Biljett kan vara bandets starkaste stund så här långt i deras femtonåriga karriär. Inledande titellåten är en frisk fläkt som sätter tonen direkt medan trion Blåa Toner, Vaggar Mig Till Ro och Ett Steg Från Graven bjuder på ett härligt tungt riffande. Efterföljande S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn) är en riktig rockstänkare och skivans kanske bästa låt medan Ber Om Nåd är albumets kanske bluesigaste dito. Avslutningen med småflummiga Lång Tripp, omvälvande In Aeternum (Et Semper) och snyggt instrumentala Jonzos Bolero cementerar ett av årets bästa album så här långt. Abramis Brama var ett förbannat bra band även innan detta album såg dagens ljus och med lite tur kan de nu ta nästa steg på karriärstegen.

Abramis Brama – Enkel Biljett

Transubstans Records / Record Heaven

  1. Enkel Biljett
  2. Blåa Toner
  3. Vaggar Mig Till Ro
  4. Ett Steg Från Graven
  5. S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn)
  6. Ber Om Nåd
  7. Lång Tripp
  8. In Aeternum (Et Semper)
  9. Jonzos Bolero

www.abramisbrama.com

Betyg: 8,5 / 10

Ulf Classon