Fu Manchu – Gigantoid

Fu Manchu - Gigantoid
Fu Manchu – Gigantoid

Ett nytt släpp med veteranerna i Fu Manchu är alltid välkommet då man vet vad man får och det man får är alltid grymt bra. Så även denna gång. Fem år efter den lysande, om än inte helgjutna, Signs of Infinite Power så ser nu Gigantoid dagens ljus och allt är sig likt när grabbarna från södra Kalifornien tar ton. Som en av grundpelarna inom stonerrocken så vet de hur ett snortungt och fuzzigt gitarriff skall levereras och levererar gör de. De blytunga riffen, det smittande svänget och den ökenrökiga ljudbilden har stått som förebild för ett otal band genom åren. Guldkornen hittar vi på den första tredjedelen av den trettioåtta minuter långa speltiden men det är å andra sidan aldrig dåligt någon gång. Inledande Dimension Shifter och Invaders On My Back är klassisk Fu Manchu och de två länkas samman av ett härligt och doomigt Black Sabbath-parti. Anxiety Reducer är skivans bästa spår och är så där härligt fuzzig och boogierullande som bara stonerrock kan vara. Även punkösiga No Warning är ett spår som tydligt sticker ut. Just den där lilla punknerven förekommer vid något mer tillfälle och överlag känns det mer primitivt i jämförelse med bandets mer sentida katalog. Metal-stökiga Evolution Machine är ett bra exempel på det.

Fu Manchu förnekar sig inte utan kör på likt stonerrockens eget AC/DC. Det är ingen stor skillnad mot förra albumet och man vet hur det låter men ändå håller musiken så pass hög klass att det aldrig blir tråkigt. Hade andra halvan av skivan varit lika bra som första tredjedelen så hade Gigantoid varit en fullträff. Nu får vi nöja oss med ytterligare ett solitt album från kungarna av fuzzrock och det är inte fy skam det heller.

Fu Manchu – Gigantoid

At The Dojo Records/Border Music

  1. Dimension Shifter
  2. Invaders On My Back
  3. Anxiety Reducer
  4. Radio Source Sagittarius
  5. Mutant
  6. No Warning
  7. Evolution Machine
  8. Triplanetary
  9. The Last Question
  10. Robotic Invasion

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Descend – Wither

Descend - Wither
Descend – Wither

När Micke Åkerfeldt och hans medmusikanter i Opeth i och med förra utgåvan Heritage bytte lite musikalisk inriktning var det många utav bandets gamla fans som blev rejält besvikna. En hel del har därefter haft riktigt svårt att acceptera det nya Opeth medan jag själv anser att bandet var riktigt modiga, och gjorde helt rätt som tog ett steg i en annan musikalisk riktning. Detta resulterade enligt min mening i en av de bästa plattorna som bandet har klämt ur sig. Nya plattan Pale Communion som släpps senare i sommar sägs också ha tagit ett rejält avsteg från det gamla och inarbetade sound som så många genom åren har uppskattat. Var dock inte oroliga, för Stockholmsbandet Descend har till fullo axlat rollen som nästa stora band inom den tyngre progressiva musiken, och kommer högst troligt att bli ett nytt favoritband för många Opeth anhängare! Andra utgåvan från bandetsläpptes tidigare i våras och kommer med stor säkerhet att fylla ut det tomrum som Opeth lämnat efter sig inom den progressiva dödsmetallen.

”..det är genom nya alstret Wither som Descend kommer att befästa sin plats bland de stora banden.”

Debutplattan Through the eyes of the burdened recenserades av undertecknad när den släpptes häromåret och renderade ett riktigt positivt omdöme och ett högt slutbetyg. Därefter har plattan växt till sig ytterligare en bit, men det är genom nya alstret Wither som Descend kommer att befästa sin plats bland de stora banden. Precis som de betydligt mer kända förebilderna spelar Descend en ytterst varierad och intrikat progressiv dödsmetall. Ena stunden bjuds man på ett furiöst manglande med rosslande dödsgrymtningar från sångaren Nima Farhadian Langroudi, för att i nästa stund hamna mitt i ett väldigt vackert och melankoliskt parti med snygg skönsång och akustiska gitarrer. Det musikaliska släktskapet till Opeth blir ofta mycket tydligt då man på samma sätt låter de lugna vackra och många gånger mycket melankoliska partierna brytas av med långa tekniskt mycket avancerade och brutala avsnitt. Descends musik är således ytterst varierad och innehåller en stor dos dynamik vilket gör att musiken hela tiden känns levande och intressant. Rent tekniskt är killarna i Descend överjävliga på sina instrument vilket inte minst bevisas i låtar som: Confined by evil, The rancorous paradigm, Diabolic mfl, och det känns som om man skulle kunna lira precis vad som helst. De har samtidigt en mycket bra känsla för det smakfulla och harmoniskt vackra vilket framgår bra på titelspåret: Wither.

Det känns som om Descend och Opeth i framtiden kommer att kunna komplettera varandra på ett ytterst bra sätt där Opeth numera står för det mer experimentella och retrodoftande, medan Descend för det argsinta och vilda tonspråket vidare. Visst finns det på Wither åtskilliga lugna och snygga partier men det är ändå det brutala och aggressiva som står i första rummet. Således är min gissning att mången gammal Opeth-fanatiker i och med nya Descend-alstret hittat ett nytt favoritband.

Descend – Wither

Inverse records

  1. Confined by evil
  2. The rancorous paradigm
  3. In hours of despair
  4. Severance
  5. Wither
  6. Diabolic
  7. From grace to grave
  8. Sundown

www.descend.se

www.facebook.com/descendofficial

Betyg: 8,5 / 10

Staffan Vässmar

DeathDestruction – II

DeathDestruction - II front
DeathDestruction – II

Andra plattan från det Göteborgska superbandet DeathDestruction har låtit vänta på sig ganska så länge, men ”den som väntar…osv”. En orsak till den långa väntan har säkert varit uppbrottet från förre sångaren Jimmie Strimell som verkade prioritera andra bandet Dead By April på ett sådant sätt att de andra tillslut fick nog av väntan på hans medverkan. Kanske gjorde det bara bandet gott att få vila lite på lagrarna för nu är bandet tillbaka med besked, och levererar genom nya plattan II ett alster som faktiskt på många sätt överglänser det självbetitlade debutalstret.

Vad har då hänt sedan förra utgåvan? Jo förutom tidigare nämnda separation har man rekryterat en ny sångare, och detta är ingen mindre än mästervrålaren Tony Jelencovic (Transport League, M.A.N, ex. Mnemic mfl.). Det känns som om Jelencovics intåg i bandet inte bara har tillfört bandet ny energi och skaparanda, utan han verkar också ha medverkat i låtskrivarprocessen på ett mycket aktivt sätt. Bandets sound på nya alstret tangerar faktiskt hans andra bands sound och tonspråk, och DeathDestruction låter numera som en mix mellan Transport League och M.A.N. Killarna har snickrat ihop ett gäng låtar som på de flesta sätt höjer den musikaliska ribban, och som i slutändan har resulterat i ett mycket omfångsrikt album. Jelencovics betydligt mer varierade, dynamiska och karismatiska stämma har tillfört bandet ytterligare en vokal dimension jämfört med Strimells betydligt mer enahanda gastande. På debutplattan gick de flesta av spåren oftast i ganska högt tempo och var alla tämligen aggressiva, medan man nu tar ut svängarna betydligt mer. Här bjuds lyssnaren på en ljudpalett som i Towards the light innehåller det lugnare och mer subtilt effektfulla. Via den lite meckiga coolt grooviga Pantera-tuggande A shelter from harms, och sedan levererar bandet allt däremellan till ultrabrutala låten: Insane stays sane.

Gitarristen Henrik Danhage (ex. Evergrey) lirar grymt tight och minst lika snyggt och varierat som i Evergrey eller på debutplattan. Det känns faktiskt som om han har fått en nytändning och faktiskt lirar ännu bättre än han någonsin gjort. Stenhårda riff och tuggande gitarrer blandas med coola soloräkor av betydligt bluesigare, lugnare och stillsammare snitt. Tillsammans med Fredrik Larssons (Hammerfall, ex. Evergrey) härligt tunga matande basspel bygger de båda upp en tyngd och ett groove som är mästerligt. Trummisen Jonas Ekdahl (ex. Evergrey) lirar tight och tekniskt brilliant utan att på något sätt spela över, utan gör det som varje låt kräver. En annan mycket viktig faktor i bandets sound som måste nämnas är ljudmaestron Roberto Laghi, som har förvaltat bandets musik på ett lysande sätt vilket har resulterat i ett mycket tungt, fläskigt och samtidigt nyansrikt sound.

Låtmaterialet på DeathDestruction – II är som tidigare nämnts mycket varierat både sound och stilmässigt och håller en genomgående riktigt hög kvalitet. Visst finns här några spår som inte känns fullt så roliga, medan andra genast sätter sig lite extra. Plattans absoluta höjdpunkt infinner sig i den tunga och sanslöst svängiga: Money, blood, crucifixus som definitivt kommer att hamna högt upp i toppen på min lista över 2014-års bästa låtar! DeathDestruction har genom nya plattan åstadkommit ett mycket bra och varierat album som faktiskt känns riktigt angeläget, och som definitivt kommer att snurra många, många, många varv i cd-spelaren.

DeathDestruction – II
Gain

1.   Divine justice
2.   Set the sail
3.   False flag
4.   Dead pilot
5.   Money, blood, crucifixus
6.   Give it a try
7.   I promised you nothing
8.   Epilogue
9.   I am the plague
10. Taste the mud
11. A shelter of harm
12. Insane stays sane
13. Towards the light

www.deathdestruction.com

www.facebook.com/DeathDestructionOfficial

 

Betyg 8 / 10

Staffan Vässmar

Manny Ribera – Manny Ribera

Manny Ribera
Manny Ribera – Manny Ribera

ManoloMannyRibera hjälpte Tony Montana i filmklassikern Scarface att med våldsamma handlingar ta över kokaintronen i Miami. Om bandet Manny Ribera har någon koppling till detta vet jag inte men det jag vet är att deras albumdebut som jag nu lyssnar på är i spretigaste laget. Att försöka trycka in sjuttiotalets rock, det melodiska åttiotalet, grunge samt mer modern radiometal i samma kastrull kan låta som en bra idé men resultatet blir ganska urvattnat. Det känns lite som om Enköpingskvartetten försökt tillfredsställa alla sina musikaliska influenser på en och samma gång i ett försök att hitta något eget. De lyckas inte. Summan blir modern radiorock/metal som möter ett tamt Mustasch och får mig då och då att tänka på grungescenen i Seattle. Det finns några låtar som lämnar ett visst, om än svagt, avtryck efter några lyssningar. Kissed the Sun levererar Mustasch-vibbar, Make Sure Not To Fall skänker en Alice in Chains-aura till musiken och Lagerboy får mig att tänka på ett väldigt tamt Egonaut. Bäst är de lite ruffigare och tyngre spåren som stänkaren If I Lose och riffiga The King of Rock men det är inte tillräckligt för att rädda helheten. Det som kanske räddar bandet lite är användandet av orgel men inte heller det är nog när jag tänker efter. Hade sångaren fokuserat mer på sin ruffiga sida av sången så hade jag nog gillat musiken lite mer mot nu då hans klara höga stämma har en förmåga att maskera övriga beståndsdelar i musiken. Nej bandet Manny Ribera lyckas inte övertyga trots ett hårdfört namn. De hade behövt fokusera lite mer på den tunga rocken, mer ruffig sång och en fläskigare ljudbild för att det skulle övertyga på mig. Men till nästa gång kanske?

Manny Ribera – Manny Ribera
Transubstans Records/Record Heaven

1. Into the Great Unknown
2. Kissed the Sun
3. Make Sure Not To Fall
4. If I Lose
5. Stop & Pray
6. Lagerboy
7. The King of Rock
8. Superficial Gun
9. Walk Alone
10. Dead Eyes
11. Straitjacket On

https://www.facebook.com/mannyriberarocks

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Night Ranger – High Road

NIGHTRANGER
Night Ranger – High Road

Night Ranger hade som många andra band sin storhetstid under 80-talet då guld- och platinaskivor avlöste varandra. Med sin melodiska hårdrock med rötter i både 60- och 70-talet skördade de sina framgångar. 1988 släpptes svanesången Man In Motion som var (och är) en grymt underskattad skiva. Sålde nästan ingenting och Night Ranger tog därför en längre paus.

Som vi vet idag så rider många gamla band på den nostalgivåg som rått nu ett tag. Night Ranger är inget undantag. De nöjer sig med att göra två-tre bra låtar per skiva så att de kan ändra lite i sin setlista. Av videon till High road att döma så verkar de ändå ha kul tillsammans och det är ju det viktigaste. Det smittar av sig.

Trots det har jag svårt för denna skiva. Den har inget bra flow och det verkar som att de bara satt ihop några låtar till en skiva och släppt den. Jag får ingen feeling att den skulle vara genomtänkt och genomarbetad. High Road skulle lika gärna kunna vara en live-skiva. Melodisk hårdrock blir, i mitt tycke, alltid bättre när den får produceras ordentligt.

Jag kan ändå njuta av balladen Don´t live here anymore. Trots det får skivan som helhet bara knappt godkänt.

Videon Night Ranger – High Road

 

Night Ranger – High Road
Frontiers Records

1. High Road
2. Knock Knock Never Stop
3. Rollin’ On
4. Don’t Live Here Any More
5. I’m Coming Home
6. X Generation
7. Only For You Only
8. Hang On
9. St. Bartholomew
10. Brothers
11. L.A. No Name

http://nightranger.com

Betyg: 5 / 10

Peter Dahlberg

 

California Breed– California Breed

California-Breed
California Breed – California Breed

Det finns ingen anledning att sörja Black Country Communions upplösning längre, trots att gruppens tredje och sista album också var deras bästa. Sjungande basisten Glenn Hughes och trummisen Jason Bonham ersätter bluesaposteln Joe Bonamassa med den rockigare Andrew Watt och lämnar keyboardisten Derek Sherinians stol tom, men hör och häpna – det märks knappt!

Startskottet The way visar vägen med ett drivande trumspel, hårda riff och Glenn Hughes karaktäristiska sång. Låten pumpar ut energi i en vågrörelse med intensiva verser och en refräng som går ner i puls likt ett jagande rovdjur som kryper ihop innan det kastar sig över sitt byte. Det är helt i linje med vad som skulle ha kunnat inleda ett Black Country Communion IV vilket inte är så konstigt då Hughes var supergruppens huvudsakliga låtskrivare. Men trots de uppenbara likheterna med Black Country Communion är California Breed en egen skapelse med en lika brokig stamtavla som omslaget antyder. Chemical rain är en vackert melankolisk halvballad i stil med Mother Love Bone och Spit you out låter som Beatles i händerna på Aerosmith. Dessa stänk av grunge och power pop ger albumet kontraster och en dynamik som delvis får tillskrivas ungtuppen Watt, men även producenten Dave Cobb vars 60-talshyllande jobb med Rival Sons skiner igenom.

Det är egentligen bara albumets mittenparti med The grey och Days they come som står och stampar. För när den rafflande Breathe rundar av denna övertygande debut med sitt Stairway to heaven-crescendo måste även ett Joe Bonamassa-fan som jag själv ställa mig upp och ropa dacapo.

 

California Breed– California Breed
Frontiers Records

1. The way
2. Sweet tea
3. Chemical rain
4. Midnight oil
5. All falls down
6. The grey
7. Days they come
8. Spit you out
9. Strong
10. Invisible
11. Scars
12. Breathe

http://www.californiabreed.com

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Uriah Heep – Outsider

URIAH HEEP outsider
Uriah Heep – Outsider

Om jag räknat rätt så är det 24:e gången Uriah Heep varit inne i studion och vässat sin gamla hammondorgel. Med sin mix av hårdrock, psykedelisk rock och progressiv rock har de skrivit in sig i rockhistorien. Den ende originalmedlemmen idag från 1969 är gitarristen Mick Box. Sångaren Bernie Shaw och organisten Phil Lanzon har hängt med sedan 1986. Trummisen och basisten är relativt nytillkomna.

Outsider är den tredje plattan sedan nytändningen 2008 då de släppte sin ”comeback”-skiva vilken var den första på 10 år. De återvände då till det gamla Uriah Heep-soundet och fick fina recensioner överallt. Nya skivan fortsätter i samma stil och reproducerar Uriah Heeps historia. För första gången infinner sig en viss mättnadskänsla. Visst är det härligt att de gör musik i ett sound som lätt blandar sig med de äldre klassiska låtarna. Samtidigt hade jag kanske önskat någon slags utveckling. Någon skrev att han saknade det progressiva Uriah Heep och det är kanske den biten som fattas på denna skiva. Det och att sången och orgeln tycks låta likadant låtarna igenom. Det är lite väl jämntjockt kan jag tycka.

Därmed inte sagt att detta är något fiasko på något sätt men till nästa skiva får de hitta på något mer än bara kopiera sitt gamla sound. Här finns dock fina stunder som Is anybody gonna help me? som är mer tung men ändå suggestiv och lös i sin struktur. Orgelmattan är dock lite väl överväldigande kanske. Första singeln One minute är också bra. Likaså inledande Speed of sound. Rökaren The outsider går an också. Resten känns lite överflödiga eller ”same old” om ni förstår vad jag menar.

Sammanfattningsvis finns det vissa bra spår men att det bara blir för mycket med den ständiga orgeln och Bernies komfort-sång. Det lyfter liksom inte riktigt. Hur som helst har de satsat på ”lagom” och det räcker inte riktigt ända fram.

Uriah Heep – Outsider
Frontiers Records

 

01. Speed Of Sound
02. One Minute
03. The Law
04. The Outsider
05. Rock The Foundation
06. Is Anybody Gonna Help Me?
07. Looking At You
08. Can’t Take That Away
09. Jesse
10. Kiss The Rainbow
11. Say Goodbye

www.uriah-heep.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

 

Astrakhan – Retrospective

Astrakhan - Retrospective
Astrakhan – Retrospective

 Astrakhan.Det är lika bra att erkänna med en gång, det här är en för mig helt okänd svensk grupp. Jag vet ingenting om dem, inte vilka de är mer än till namnen eller vad de möjligen gjort tidigare. Alldeles oavsett: det här var en mycket trevlig bekantskap. Begåvat, varierat och mycket välspelat. Efter mängder av genomlyssningar fortsätter plattan bara att växa och jag hittar hela tiden nya saker som får mig att antingen le av någon sorts igenkännande eller av rent och skärt gillande. Det här passar mig som hand i handske helt enkelt. Progrock? Javisst, varför inte, det finns helt klart proggiga partier, men det som slår mig från allra första genomlyssningen är att ”De här grabbarna har lyssnat på Deep Purple”!, Inte nödvändigtvis Purple från tidigt 70-tal, utan snarare från åren efter Burn och Perfect Strangers. Senare alster alltså. Och för min del är det något som bara gör allt än bättre! Att man spinner på sound och känsla utan att bara bli ännu ett band i mängden. Nej, här är killar som fått till ett härligt knippe låtar med både röd tråd och stor färgrikedom och variation i paletten!

Det inleder lugnt med Under the sun part 1. Alex Lyckes sång är härligt djup, får mig att tänka på Scott Stapp i Creed, men snart varvar man upp i starka Shadow of the light och nu kryper Purplekänslan fram fullt ut, inte minst genom sångarens bitvis spöklika likhet med Ian Gillan i sin krafts dagar. Vackra stämningsfulla partier varvas med tunga riff. Och riktigt mycket Purple. I like! Tredje spåret Propaganda är det spår på plattan jag inte blir klok på. En stark låt, mycket känns så rätt, men… varför denna envetet upprepade refräng? Om jag nu sagt att jag inte tröttnar på Retrospective, så är Propaganda undantaget som möjligen skulle kunna bekräfta regeln. Tur att låten är lika stark som alla de andra i alla de övriga partierna! Spår fyra Higher ground är raka motsatsen. Vilken grym låt! Här tangerar Alex Lycke norske Roy Khan i Kamelot i djupet av sången och refrängen är positivt hopplös. Jag kan vakna på natten med Higher ground ekande i skallen! Inget nydanande, men ack så bra.

Noname Lane är plattans ballad. Djup känslosam sång, lite mycket vibrato för min smak. Men stark avslutning med ett helt ok gitarrsolo. Biter inte tag, inte Roine Stolt-klass, men vem har det utom Roine själv? Extreme media makeover. Ännu ett härligt varierat spår med stort djup och spännvidd i sången. Akustiska partier inleder, ett enkelt basriff tar låten över till det tyngre gunget och nu är vi ute och tassar i andra Purplerelaterade gränsländer. Coverdale-känsla i sången, tempoväxlingar i musiken gör att den hela tiden känns spännande och oförutsägbar. Progrock! Long gone generation både inleds med ett riktigt gôtt Pain Of Salvation-riff och har det dessutom som återkommande tema. Detta blandas oerhört snyggt med skivans genomgående Purplekänsla, vilket dessutom kryddas med en flirt med både Rainbow-toner och ett överraskande parti som skulle kunna vara inspirerat av självaste Manfred Mann. En av de klart bästa låtarna på plattan!

Modern original sin liknar ingenting annat på plattan. Tungt, lite desperat och bitvis härligt brutalt. Agiterande partier som från ljudupptagningar från demonstrationer, pratande telefonröst som får mig att tänka på gamla Flash and the pan. För att sedan mynna i en rent melodiöst vacker refräng. Och välspelad, känslosam avslutning… Wow. State of mind är Retrospectives sista fulla låt. Inleds med snabb gitarrock. En lite suggestiv go avslutningslåt med mycket positiv känsla. Äntligen får Marcus Jidell på gitarr utrymme att släppa loss lite, även om det i ärlighetens namn är mer försök till Yngwie, alltså mer snabblir än känsla. Vackert klassiskt piano avslutar. Allt avrundas och summeras när cirkeln på något sätt sluts med korta repriseringen av Under the sun part 2.

Detta är som sagt en platta som passar mig. Gillade den redan vid första genomlyssningen, och har definitivt inte tröttnat efter tjugonde. Får nog bli ett varv till. Eller två. Eller tre… Rekommenderar alla gamla nostalgiker av go känslofylld rock som precis som jag gått mot det progressiva hållet att kolla upp det här gänget. Astrakhan var namnet. De är värda det!

Astrakhan – Retrospective
Power prog

1.   Under the sun part 1
2.   Shadow of the light
3.   Propaganda
4.   Higher ground
5.   Noname lane
6.   Extreme media makeover
7.   Long gone generation
8.   Modern original sin
9.   State of mind
10. Under the sun part 2

www.facebook.com/Astrakhan.band

 

Betyg 7,5 / 10

Niklas Kindahl

Hollywood Monsters – Big Trouble

Hollywood Monsters - Brig Trouble - 2014
Hollywood Monsters – Big Trouble

Mina förhoppningar om ett band med Godzilla på bas, Jason Voorhees på trummor, Freddy Krueger på gitarr och en zombie på sång grusades ganska snabbt. Bakom namnet Hollywood Monsters står istället den franske gitarristen och sångaren Stéphane Honde (ex-Café Bertrand) som med hjälp av lite namnkunniga musiker nu debuterar med albumet Big Trouble. Efter att Honde lokaliserat om sig från Frankrike till Kalifornien så lärde han känna basisten Tim Bogert (Vanilla Fudge, Cactus) och på den vägen är det. Bland de mest namnkunniga musikerna som medverkar på detta alster så hittar vi bland annat keyboardisten Don Airey (Deep Purple, ex-Whitesnake), trummisen Vinnie Appice (ex-Black Sabbath, Dio) och sångaren Paul Di’Anno (ex-Iron Maiden). Nu är ju tyvärr inte dessa musiker med på hela skivan utan bara ett par-tre spår. De hade helt klart behövt vara med mer för helhetsresultatet är aningen urvattnat och profillöst.

Men det inleder ganska trevligt i alla fall. Efter det menlösa introt så bjuds vi på klassisk melodiös hårdrock från åttiotalet med Move On där Don Aireys flinka fingrar ger liv åt låten. Efter det kommer titellåten som trots att den är ganska identitetslös har en helt okej refräng och puttrar på ganska fint i sitt mellantempo. Sedan börjar det spreta. The Only Way låter som den är sammansatt av valda delar ur Dave Grohls papperskorg och The Cage låter som något Silverchair har ratat när de spelade in Freak Show (1997). Efter det kommer den ointressanta The Ocean som byggs upp runt en akustiska gitarr och en syntetisk orkester medan Oh Boy också den inleds som en ballad men istället utvecklas till rena rama Beatles-stölden. Men det stannar inte där. På Underground vill nog Honde närma sig amerikansk heavy metal men det slutar i ett urvattnat Jon Oliva’s Pain och av någon anledning så kan jag inte sluta tänka på det fiktiva bandet Steel Dragons ”hit” Stand Up and Shout när jag hör Village of the Damned. De två sistnämnda låtarna bjuder i och för sig på lite tunga gitarrer men det hjälper inte och när vi får ytterligare en pianorockballad utan substans i Song For a Fool som avslutning så är mitt ointresse totalt. Honde räddar dock sig själv lite med bonusspåret Fuck You All som skiljer sig från mängden med ett lite modernare sound och en lysande Paul Di’Anno som ger låten en punkig attityd. Klart bästa spåret på skivan.

Honde har en småruffig men ändå melodiös stämma som passar bra till musiken han vill spela men den saknar både kraft och personlighet för att det skall lyfta. Dessutom så stämmer inte rösten alltid överens med musiken som han spelar då det spretar ganska så friskt. Hade han istället siktat in sig på ett klassiskt hårdrocksalbum från åttiotalet som de inledande låtarna pekade mot så hade detta nog kunnat bli riktigt kul. Nu blir det istället lite för mycket akustiska gitarrer, aningen för mycket stölder och ett allt för tamt och ointressant låtmaterial. Hade han istället anlitat Bogart, Appice och Airey att spela på hela skivan och hjälpa till med komponerandet så hade detta kunnat bli ett verkligt monster. Nu får vi istället nöja oss med ett fiktivt monster som vill ryta och skrämma men som mest får mig att småle och fnissa.

Hollywood Monsters – Big Trouble
Mausoleum Records/Rock N Growl Promotion

1. Another Day in Grey – Pt. 1 (Intro)
2. Move On
3. Big Trouble
4. The Only Way
5. The Cage
6. The Ocean
7. Oh Boy!
8. Underground
9. Village of the Damned
10. Song For a Fool
11. Fuck You All

www.facebook.com/Hollywoodmonsterband

Betyg: 4/10

Ulf Classon

IQ – The Road of Bones

IQ - The Road Of Bones (2014)
 IQ – The Road of Bones

Engelska IQ framstår efter drygt 30 år som de starkaste förvaltarna av neoprog. ”The Road of Bones” är ännu en mörk, episk men samtidigt oerhört melodiös och vacker skapelse i linje med gruppens album under 90- och 00-talen.

——————————————————————————————————

Gruppens elfte album presenterar egentligen inga nyheter – IQ är mästare i att tålmodigt bygga upp atmosfären i musiken. Återvändande rytmsektionen basisten Tim Esau och trumslagaren Paul Cook agerar med snille och smak och fyller i luckor i musiken med läckra detaljer samtidigt som de framkallar rytmer från allt mellan en lunkande kamelkaravan till svärmar av fladdermöss. Av musikerna är det nykomlingen Neil Durant (Sphere3) som är mest tongivande. Hans klaviaturer inreder ljudrummet med luftiga mattor, dekorativa fonder och bärande melodier. Det enda anmärkningsvärda är väl egentligen att Durant i jämförelse med sina företrädare är sparsam med mellotron. Men det är fortfarande sångaren Peter Nicholls som är IQ:s tydligaste attribut. Hans gripande stämma väver in lyssnaren i ett nät av melodier som är omöjliga att slingra sig ur.

Lyriken är kuslig. Inledande From the outside in slår an vampyrromantik medan efterföljande titellåten kunde vara ett utdrag ur seriemördaren Dexters dagbok. Och givetvis ackompanjeras texterna på vederbörligt vis. Stämningen byggs upp långsamt och böljar mellan tunga och finstämda partier. Michael Holmes lägger tunga metalliska riff och kompet pulserar mäktigt medan klaviaturer och sång kompletterar med melodisk grannlåt. Whitout walls är albumets epos och med sina 22 minuter innehåller den allt mellan finstämt piano och virvlande solon. Och om den är en bugning till stilbildarna Genesis så är den fina Ocean en hommage till den gruppens lärjungar Marillion. Avslutningen med Until the end är ännu en ståtlig komposition som överraskar med ett Led Zeppelin-ekande intro på tre minuter.

Albumet är genomstarkt. Ingenting slår mig som svagt eller ens medelmåttigt. Däremot saknar jag det slutliga crescendot. Låtarna byggs upp till en hög nivå men kulminerar inte på samma vis som höjdpunkterna The province eller Harvest of souls från de närmast föregående albumen Frequency (2009) respektive Dark Matter (2004). Men icke desto mindre är The Road of Bones en imponerande helhet som bör avnjutas i lurar från början till slut.

IQ – The Road of Bones
Giant Electric Pea

1. From the outside in
2. The road of bones
3. Without walls
4. Ocean
5. Until the end

www.iq-hq.co.uk

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen