Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness
Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness känner vi (förutom att han driver on-line butiken Burning Shed) bland annat som långvarig samarbetspartner till Steven Wilson i konstellationen No-Man. De har släppt sex plattor sen starten 1987. Tim har också haft andra intressanta samarbeten, t ex med Richard Barbieri (plattan ”Flame” från 1994) och med OSI (plattan ”Blood” från 2009).  Nu är det då dags för Tims andra soloplatta. Den förra med titeln ”My Hotel Year” kom för 10 år sen. Steven Wilson finns med på ett hörn här också – det är han som har mixat den nya plattan plus att han även medverkar på några spår. Vi känner också igen flera andra gästmusiker på plattan, exempelvis Pat Mastelotto (King Crimson), Colin Edwin (Porcupine Tree) och Anna Phoebe (Trans-Siberian Orchestra/Jethro Tull/Roxy Music). Som extra ackompanjemang finns även stråkarrangemang med Andrew Keeling (från Evelyn Glennie/Hilliard Ensemble) och Steve Bingham (från BBC Scottish Symphony Orchestra).

Plattan innehåller 8 låtar varav de flesta är ganska återhållsamma i intensitet, sånginsatser och orkestrering. De flesta som lyssnat till No-Man och Steven Wilson (och kanske Blackfield) kommer att känna igen stilen även om det också finns en del avvikelser (t ex i låt 1 ”The Warm-up man forever” med sina bankande trummor). Flera av låtarna verkar ha kopplingar till varandra genom att de handlar om en kvinna (kallad Smiler) som ser tillbaka på sitt tidigare liv. Utan att ha kunnat följa texterna fullständigt så låter det ändå rätt tragiskt och sorgligt. Speciellt gäller detta låt nummer två ”Smiler at 50” som jag också tycker är den bästa låten på plattan. Mycket melodiskt och känslosamt, inte minst i sången. Ett väldigt fint arrangemang med stråkar, trumpet, piano och även lite Steven Wilson-sång i bakgrunden (tror jag). Låten avslutas med ett maffigt instrumentalt parti där det symfoniska dominerar och jag tror att både mellotronkörer och stråkarrangemang används tillsammans.  Efter denna höjdpunkt förväntade man sig nästan en lika bra fortsättning men jag får säga att denna förhoppning faktiskt inte infriades. Förvisso är ”Songs of Distant summers” en stämningsmässig pärla och även ”Dancing for you” mycket vacker (väldigt mycket Steven Wilson-känsla, måste jag säga) men på något sätt så känns resten av låtarna rätt så mediokra. Även vissa arrangemang känns överstyrda på något sätt. Exempelvis har jag lite svårt för stråkpartierna på låten ”I fought against the south”. Det blir på något sätt alldeles för känslomässigt smörigt. Och faktiskt låter det inte lite falskt här och där (säger amatören i alla fall)? Sen får jag säga att slutlåten ”Beaten by love” känns mer än lovligt simpel och trist. Ett enkelt trumbeat och lite sparsam bas och gitarrkomp till en synnerligen enkel sång.

Allt som allt ger jag naturligtvis ändå plattan godkänt och då framförallt för de nämnda riktigt bra låtarna (speciellt ”Smiler at 50”). Jag är också rätt förtjust i Tims sångröst som kan liknas lite vid en avspänd David Bowie (kom inte på någon bättre referens). Men låtmaterialet som helhet är lite för tunt för att jag skall ta fram de stora superlativerna.

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams
InsideOutMusic

01. The Warm-Up Man Forever (04:09)
02. Smiler At 50 (08:19)
03. Songs Of Distant Summers (05:12)
04. Waterfoot (04:14)
05. Dancing For You (05:59)
06. Smiler At 52 (04:05)
07. I Fought Against The South (08:51)
08. Beaten By Love (03:30)

www.hotdesign.co.uk/timbowness

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Chicago – XXXVI

CHICAGO now
Chicago – XXXVI

Chicago är legendariska bland västkust-diggarna och bildades i…eeeh….Chicago redan 1967. Bandet hade stora framgångar under framför allt 1970- och 1980-talet. Då fanns sångaren Peter Cetera med i bandet och cementerade klassiker som If you leave me now (1976), Street player (1979) och Stay the night (1984) för att nämna några. Med sin mix av jazz-pop-rock så har de sålt över 100 miljoner skivor världen över.

På 2000-talet har de dock varit mer anonyma och senaste studioalstret släpptes 2006. Visserligen kom Stone Of Sisyphus 2008 men det var en utgivning av en skiva bandet spelade in redan 1993 men aldrig släppte.

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam inför denna skiva. Men hallå, vad man kan bedra sig. Dessa gubbar vet verkligen hur en slipsten ska dras!.

Ni som älskat dem tidigare kommer definitivt att älska denna skiva också. Omslaget är så rätt det kan bli och det musikaliska innehållet håller en kvalitet över förväntan som gör mig lite smått förstummad. Låtarna låter som tidlösa klassiker i stort sett allihop och man kan först tro att de gjort re-recordings på sin back-katalog men icke. Här pratar vi nyskrivet material som håller för alla säkerhetskontroller även från den kräsnaste fan av gruppen. Det är så att man kan bli gråtfärdig över att det fortfarande görs så helgjutna skivor fortfarande. Produktionen är även den i toppklass och det är Hans Linderman som kan ta åt sig den äran.

Lee Loughnane (67 år) som spelat trumpet med bandet ända sedan begynnelsen säger att intentionen med denna skiva bara var att samlas och göra musik igen. Att ytterligare utöka det musikaliska arvet.

Jag kan bara säga att de lyckats över förväntan!

Fakta: Även om skivan har titeln 36 så är detta ”bara” studioalbum nummer 22. Chicago räknar in sina samlingar och live-skivor också.

Chicago – XXXVI
Frontiers Records

1. Now
2. More Will Be Revealed
3. America
4. Crazy Happy
5. Free At Last
6. Love Lives On
7. Something’s Coming, I Know
8. Watching All The Colors
9. Nice Girl
10. Naked In The Garden Of Allah
11. Another Trippy Day

www.chicagotheband.com

 

Betyg: 9 / 10

Peter Dahlberg

Mastodon – Once more `round the sun

mastodon2014
Mastodon – Once more `round the sun

Atlantabandet Mastodon har hunnit fram till sjätte utgåvan genom nya alstret Once more `round the sun och har mycket att leva upp till efter den mästerliga föregångaren The Hunter. Efter de tidigare utgivna plattorna: Remission – 2002, Leviathan – 2004, Blood Mountain – 2006 och Crack the skye – 2009, kröntes bandets karriär så långt med en platta som sopade banan med samtliga tidigare verk. Självklart skulle detta faktum kunna framkalla massiv skrivkramp och prestationsångest av sällan skådat slag, men Mastodon verkar ha bortsett från alla högt ställda förväntningar och gjort som man brukar, det vill säga man har gjort som man själva vill.

Inhandlade bandets första två plattor när de släpptes men hittade inte riktigt det som så många andra fastnat för, så plattorna ställdes undan i skivhyllan och glömdes mer eller mindre bort. När så The Hunter kom häromåret fastnade jag för den sanslöst bra låten Curl of a burl och helt plötsligt var mitt intresse för bandet väckt igen. Backkatalogen började utforskas och plötsligt hittade jag den ena sköna plattan efter den andra, där de två bortglömda plattorna lyftes fram ur hyllan och faktiskt fann sin plats på nytt. När så plattan / dvd:n Live at Brixton släpptes ifjol var jag helt såld på detta tämligen udda och mycket säregna band.

Once more `round the sun är till skillnad från de flesta av sina föregångare ingen temaplatta som avhandlar ett specifikt ämne, utan är “bara” en helt vanlig platta som avhandlar ganska så alldagliga ting i och runt omkring bandet. Musikaliskt känns det mesta hemtamt även om de mesta krångligheterna har fått stå tillbaka något för mer låtorienterade alster. Själv älskar jag Mastodon när de är så där härligt ”meckiga” och samtidigt tunga och brutala. Detta finns fortfarande kvar i stor utsträckning i de nya låtarna även om det är lite mer nedtonat jämfört mot tidigare alster. Inledande Tread lightly är en ganska rak men grymt svängig låt med en tyngd och ett groove och flow som är ljuvligt. Rytmsektionen med trummisen Brann Dailor och bassisten Troy Sanders lirar sanslöst bra och tight vilket starkt medverkar till Mastodons framgångar. Stora favoritlåten The motherload är lika svängig den, men har dessutom ett refrängparti som sätter sig som en smäck. Garanterat en av detta års absolut bästa låtar. High road är massivt tung och släpig på klassiskt Mastodon-manér och man kan bara kapitulera för bandets omväxlande låtstrukturer och musikaliska stämningar så här långt.

Titelspåret Once more `round the sun känns precis som förut nämnda spår som en naturlig fortsättning på detta nya Mastodon-mästerverk. Här handlar det om ren och skär musikalisk fulländning där bandet funnit ytterligare en väg att konstnärligt uttrycka sig på. Chimes at midnight är härligt meckig och precis så grymt tillkrånglad och slingrig som bara detta gäng kan prestera, och ändå lyckas låta någorlunda lättlyssnade. Feast your eyes är ösig och halvt besinningslös med ett sväng och ett groove som bara knäcker. Halloween öser, slingrar och svänger med en riktigt bra och medryckande refräng. Mästerligt gitarrspel från herrar Brent Hinds och Bill Kelliher. Och det bara fortsätter och fortsätter och…….där den ena höjdaren efter den andra radas upp. Plattan tangerar och faktiskt överglänser The Hunter, enligt min mening med ganska bred marginal.

Som sagt, Mastodon är tillbaka med ett mästerverk som med all säkerhet kommer att ligga absolut högst upp i topp när 2014 ska summeras musikaliskt.

Mastodon – Once more `round the sun
Reprise

1.   Tread lightly
2.   The motherload
3.   High road
4.   Once more `round the sun
5.   Chimes at midnight
6.   Asleep in the deep
7.   Feast your eyes
8.   Aunt lisa
9.   Ember city
10. Halloween
11. Diamond in the witch house

www.mastodonrocks.com

 

Betyg 10 / 10

Staffan Vässmar

Gino Vannelli – Live in LA

Vannelli Gino - Live in LA
Gino Vannelli – Live in LA

Gino Vannelli har betytt väldigt mycket för mig ända sedan den dag i slutet av sjuttiotalet då storasyrrans dåvarande pojkvän presenterade mig för plattan Brother to brother. Denne fanstastiske Kanadensiske sångare och kompositör levererade på sjuttiotalet, men också till viss del även på åttiotalet det ena superalbumet efter det andra. Nämnda platta och den efterföljande Nightwalker har ända sedan dess varit stående inslag i skivsamlingen som regelbundet plockats fram och avnjutits.

I pressreleasen till Live in LA står det att du antingen kommer att hata den här plattan eller raka motsatsen, vilket säkerligen kan vara fallet för en hel del. Att Vannelli har sålt över 10 miljoner plattor världen över vittnar väl om något om denne musikers storhet. Vannelli har som sagt en gedigen låtkatalog att hämta material ifrån och har på Live in LA lyckats få med de flesta av sina största låtar. Kan dock tycka att en dubbelutgåva hade varit extra välkommen då fler inte fullt så kända spår hade kunnat presenterats. Vannelli har en röst som spänner över ett mycket brett vokalt register och som ger hans låtar en skön känsla och dynamik. Han har dessutom en känsla, närvaro och inlevelse i sin röst som är magnifik. Vannelli sjunger vid dryga sextio år minst lika bra som han gjorde i sina unga år på 70-talet och klarar alla svåra passager och höga toner galant. Precis som på sina plattor omger han sig även på scen med supermusiker rätt över vilket gör att låtarna lyfter extra mycket live. Gino samarbetade på många av sina plattar med sina båda bröder Ross och Joe Vannelli. Brorsan Joe gästspelar här i låten Brother to brother medan broder Ross står för produktion och mixning, vilket han gjort på ett excellent sätt då plattan har ett suveränt ljud.

Det mesta av låtmaterialet på Live in LA är hämtat från hans mellanperiod som enligt min mening också är hans bästa, det vill säga sent 70-tal och första halvan av 80-talet och innefattar som tidigare nämnts de flesta av hans mest kända låtar. Visst kan en del spår som If I should lose this love och Living inside myself kännas lite väl ”smöriga”, men vad gör det när Vannelli och medmusiker mixar det med ösigare spår som: Nightwalker, Appaloosa, Black cars och den makalöst bra Brother to brother. I flera spår och inte minst i senast nämnda spår har en lekfull jazzighet infunnit sig som ger låtarna en ny musikalisk dimension jämfört med studioversionerna. Vannellis musik borde tilltala de flesta som är inne på aor / westcoast men även de som gillar t.ex Sting, Billy Joel eller Stevie Wonder. Live in LA är inspelad och filmad på anrika Saban Theatre i Los Angeles och är för övrigt Vannellis första gig i LA på femton år.

Jag har tyvärr aldrig haft förmånen att få se Vannelli live men genom nya Live in LA har jag nu fått chansen att äntligen få se denne store artist. Dvd-utgåvan ska enligt pressreleasen vara något av det bästa som har filmats vilket man naturligtvis får ta med en stor nypa salt, men ett köp av både cd och dvd-versionen känns fullständigt givet.

Gino Vannelli – Live in LA
Sono Recording Group

1.   Nightwalker
2.   I just wanna stop
3.   If I should lose this love
4.   Appaloosa
5.   A good thing
6.   Wild horses
7.   The last day of summer
8.   Black cars
9.   Living inside myself
10. Brother to brother
11. People gotta move
12. None so beautiful
13. Canto

www.ginov.com

Betyg 9 / 10

Staffan Vässmar

Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home

KennyWayneShepherd_GoinHome
Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home

För ganska exakt tio år sedan företog sig den Louisianafödde gitarristen och sångaren Kenny Wayne Shepherd en studieresa. I dagarna tio kuskade han upp och ner längs Mississippifloden och runt i angränsande sydstater tillsammans med sitt kompband. Under resan samtalade och jammade gruppen med bluesmusiker som var en del av musikformens framväxt. Hela projektet dokumenterades och gavs 2007 ut som kulturgärningen Ten days out: Blues from the backroads. Coveralbumet Goin´ home kan ses som en fristående fortsättning i bemärkelsen att låtarna odödliggjorts av första generationens bluesartister som Muddy Waters, Bo Diddley och Magic Sam samt bluesens tre kungar, Albert King, BB King och Freddie King.

Warren Haynes, Keb´ Mo´, Robert Randolph och Joe Walsh gästar visserligen albumet men den här gången är det Shepherd och hans eget band som är kungarna. Det låter hela tiden fräscht men samtidigt genuint. Gästerna är som smakfullt använda kryddor och variationen i låtmaterialet är prickfri. Mina enda anmärkningar är att den majestätiske Noah Hunt skulle ha sjungit Boogie man istället för Shepherd själv samt att ett par av covervalen känns obligatoriska. Men som uppdatering av den första vågen av Mississippiblues är Goin´ home så uppfriskande som den kan bli.

Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home
Mascot/Provogue

1. Palace of the king
2. Everything’s gonna be alright
3. I love the life I live
4. The house is rockin’
5. Breaking up somebody’s home
6. You done lost your good thing
7. You can’t judge a book by its cover
8. Boogie man
9. Looking back
10. Cut you loose
11. Born under a bad sign
12. Still a fool
13. Three hundred pounds of joy
14. Can you hear me
15. Trick bag

Betyg: 8/10

http://www.kennywayneshepherd.net

Jukka Paananen

Workshop of the Wolf – Workshop of the Wolf

WotW -WotW
Workshop of the Wolf – Workshop of the Wolf

Göteborgsbandet Workshop of the Wolf består av ett gäng musiker som lirat ihop ett par år och som har ett förflutet i band som: Miosis, Chuck Norris Experiment och Whyte Ash. Bandet levererar ett klart egensinnigt och retrodoftande sound där tyngd, intensitet, experimentlusta och suggestiva riff är klara ledstjärnor.

Bandet säger sig vara inspirerade av den progressiva/experimentella musikscenen på 70-talet och det på den tiden ganska vanligt förekommande powertrioformatet. Killarna i bandet lirar alla riktigt bra och har en skön känsla för både melodi, stämning och tyngd. Trioformatet gör att bandets musik känns väldigt direkt och ärlig utan en massa onödiga pålägg och dubbningar, och det som hörs på plattan kommer bandet med råge att kunna leverera även live. Man har på ep:n Workshop of the Wolf knåpat ihop fem riktigt kul låtar som spänner över ett stort musikaliskt register som känns både omväxlande och ganska unikt. Kan faktiskt inte påminna mig att jag hört något liknande tidigare, utan de enda som de möjligtvis går att jämföra med skulle kunna vara Malmöbandet Wraptors som har ett något sånär liknande koncept.

De två inledande spåren By the hour och Nothing behind har ett groove och en mycket suggestiv intensitet som är klart tilltalande. Light down low är en skön mix av både det experimentella sound som tidigare nämnts samt lite lugnare tonspråk. Plattan lugnar ner sig något på de två avslutande spåren där sista spår From the sea är en drygt nio minuter lång, mycket skön och omväxlande låt. Den börjar lugnt och sökande och stegras gradvis i både i tyngd och intensitet för att i slutet formligen briserar i coola riff, malande bas, maniska trummor och tjutande gitarrer. Ascool avslutning!

Workshop of the Wolf är en klart kul ny bekantskap som jag tror många kommer att höra talas om i framtiden. Med sitt retrodoftande ganska skitiga och grooviga sound har åtminstone jag hittat ett nytt favoritband, vilka jag hoppas att få höra live inom en snar framtid.

 

Workshop of the Wolf – Workshop of the Wolf                                                                     

Transubstans / Record Heaven

 

1.   By the hour
2.   Nothing behind
3.   Lights down low
4.   This ocean
5.   From the sea

 

www.wotw.se
 

Betyg 7,5 / 10

Staffan Vässmar

The Quireboys – Black Eyed Sons

Quireboys, The - Black Eyed Sons
The Quireboys – Black Eyed Sons

En gång tidigare under The Quireboys trettioåriga karriär har det hänt att vi fått en ny skiva två år i rad. Å andra sidan så är färska Black Eyed Sons blott bandets åttonde studiogiv under dessa år. Men efter förra årets ojämna, men ytterst trevliga, Beautiful Curse så är det nu alltså dags för ett nytt album igen och britterna viker inte av från sin inslagna bluesiga pubrockstig. Det betyder stänkande Rolling Stones-rock, tårdrypande Rod Stewart-ballader och allt där emellan. Tyvärr får de lugna tongångarna och akustiska gitarrer för mycket plats för att det skall kännas befogat. Utan att vara direkt dåliga så är ändå till exempel Stubborn Kinda Heart (snygg Neil Young-gitarr dock), The Messenger (poänglös power ballad), Mothers Ruin (väldigt intetsägande) och Monte Cassino (Lady Lane) exempel på akustisk drivna och allt för anonyma ballader. Sådana här låtar kan bandet skriva i sömnen och behöver vi verkligen fler? Nej det behöver vi inte men då är det tur att skivan innehåller desto fler högklassiga Quireboys-låtar som jag mer än gärna återkommer till. Inledande Troublemaker (Black Eyed Sons) är skivans starkaste kort med ett härligt rock’n’roll-sväng och platsar utan tvekan in i bandets backkatalog. Efterföljande What Do You Want From Me är måhända ingen stänkare men är en skön mellantempolåt som gungar på finfint och även om den drar ut lite på tiden och riskerar att bli enformig så är den ändå fullt godkänd. Tempot tas ner ytterligare i tredje spåret Julieanne och här får vi en bra akustiskt driven ballad i en snygg rocktappning där sångare Spikes numera extremt hesa stämma skulle få självaste Rod Stewart att bli grön av avund. I Double Dealin’ är det upp på det bluesiga rock’n’roll-spåret igen och med en snygg orgel och ett bra tryck i refrängen så lyckas dom kapsla in det som gjorde att jag en gång i tiden föll för bandets musik.

Okej, skivan må ha en del menlösa ballader för mycket och snittet på tempot över hela skivan är något för lågt för min smak men ändå, jag gillar Black Eyed Sons. Dom har som vanligt fått till en snygg organisk ljudbild, dom har en bra variation på låtarna (även om variationen kunde ha varit mer annorlunda för min del) och dom levererar Quireboys-rock som ingen annan kan. Inget Quireboys-fan lär bli missnöjd med Black Eyed Sons och lyckas man dessutom lägga vantarna på samma utgåva som jag har äran att få ta del av så blir upplevelsen ännu större. Inte nog med att man får med bandets akustiska spelning från förra årets Sweden Rock Festival på CD man får även en proffsigt filmad och väldigt elektrisk laddad konsert på DVD från London samma år. Så trots att bandet på Black Eyed Sons inte kommer upp i fornstora dagar så är albumet ändå tillräckligt bra för att köpas om du är ett fan och vill du ha en Quireboys-överdos så är det bara att sikta in sig på trippelutgåvan. Mycket nöje!

The Quireboys – Black Eyed Sons
Off Yer Rocka Records/Border Music

1. Troublemaker (Black Eyed Sons)
2. What Do You Want From Me
3. Julieanne
4. Double Dealin’
5. Stubborn Kinda Heart
6. Lullaby of London Town
7. The Messenger
8. You Never Can Tell
9. Mothers Ruin
10. Monte Cassino (Lady Lane)

http://www.quireboys.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Eric Johnson – Europe Live

Eric Johnson – Europe Live
Eric Johnson – Europe Live

Den snart 60-årige perfektionisten Eric Johnson har sedan han slog igenom i tv-programmet Austin City Limits för 30 år sedan nitiskt förädlat sitt mångsidiga gitarrspel. I april förra året turnerade han i Europa och presenterar med Europe Live en provkarta på sina konster.

Johnsons tydligaste särdrag är hans solon och som hos Allan Holdsworth flyter tonerna ut som hos en violinist. Melodierna är undantagslöst vackra och det starkaste argumentet till att lyssna på hans musik. Ett annat är variationsrikedomen. De rockigare numren Zenland, Zap och Evinrude fever påminner starkt om Steve Morse Band och ibland lyser även countryimpulser igenom. Hans bluesiga sida med tunga Fatdaddy från fjolårsalbumet Up Close – Another Look i spetsen drar åt den stil Jeff Becks album gick i runt millennieskiftet. Även mastodonten Last house on the block för tankarna till Jeff Beck men innehåller inslag av både Cream och fusion. De atmosfäriska och underbart melodiösa Manhattan, Cliffs of Dover och Sun reprise motiverar både stil- och kvalitetsmässigt varför Eric Johnson förärades en plats jämte Joe Satriani och Steve Vai när den första G3-turnén gick av stapeln 1996.

Allt känns dock inte lika övertygande. Mr PC är en helvetisk jazzsmet signerad John Coltrane och placerar mig i den inre cirkeln i Dantes Inferno. Vidare är de väna balladerna Austin och Forty mile town malplacerade då de ger det i övrigt rufsiga och spontana albumet en vattenkammad lugg. Dessutom har han långt bättre västkustlåtar i sin repertoar. Och avslutningsvis en mindre anmärkning för att Song for life som enda nummer representerar Johnsons utsökta akustiska spel. Allt sammanvägt och värderat ger dock Europe Live den oinvigde en förvisso obalanserad men på något sätt ändå korrekt föreställning av gitarrgeniet Eric Johnsons karriär och förmågor.

 

Eric Johnson – Europe Live
Mascot/Provogue

1. Intro
2. Zenland
3. Austin
4. Forty mile town
5. Mr PC
6. Manhattan
7. Zap
8. Song for life
9. Fatdaddy
10. Last house on the block
11. Interlude
12. Cliffs of Dover
13. Evinrude fever
14. Sun reprise

http://www.ericjohnson.com

7/10

Jukka Paananen

Perfect Beings – Perfect Beings

Perfect Beings - Perfect Beings front
Perfect Beings – Perfect Beings

Många band säger sig vara influerade av det gyllene progressiva 70-talet och har intentioner att forma sitt sound och tonspråk därefter. Oftast tänker man då på band som: Yes, Genesis, King Crimon, Pink Floyd mfl. Amerikanska bandet Perfect Beings begår genom sin självbetitlade platta albumdebut men man har sökt sig en helt annan musikalisk väg än det stora flertalet. Medlemmarna i bandet kommer från så vitt skilda akter som: Moth Vellum, Slash, Bruce Dickinson Band vilket har format deras musik till något klart speciellt och annorlunda.

Att det är just 70-talets sound och tonspråk som är några av de viktigare ingredienserna i Perfect Beings sound är ganska tydligt, men man har som tidigare nämnts valt att inte närma sig den symfoniska genren. Detta känns väldigt befriande då en Genesis / Yes-klon till hade känts som ytterligare en för mycket. Perfect Beings lirar en välspelad men ganska så snäll progressive där det känns som om en ung, lekfull, experimentell och progstinn Paul McCartneys ande vilar över hela härligheten. Sångaren Ryan Hurtgen har en röst och frasering som på många sätt påminner om ”Maccas” sångsätt vilket ytterligare förstärker likheterna. Gitarristen Johannes Luley har en fin timing, känsla och inlevelse i sitt spel, och som också känns väl anpassat till låtarna på plattan. Det är inte så stor variation på låtmaterialet utan de flesta spår är som nyss nämnts ganska lugna, snälla och stämningsfulla, dock utan att bli mesiga. Inledande The canyon hill är ett bra exempel på hur merparten av låtarna på Perfect Beings låter, men ibland blixtrar det trots allt till lite här och där med lite längre progressiva och experimentella passager. I avslutande One of your kind blir Yes-känslan ganska påtaglig då Luley levererar ett snyggt slidesolo som självaste Steve Howe hade kunnat vara stolt över. Överlag är samtliga musikers insatser av hög kvalitet vilket bidrar till det ganska lyckade slutresultatet. Trots flera bra spår: Helicopter, Walkabout, Program kid, så känns det som om något fattas och som gör att plattan inte riktigt håller hela vägen fram. Detta något är enligt min mening fler låtar som sticker ut med mer glöd, fart och intensitet inbakad. Detta hade helt klart höjt helheten och definitivt genererat ett högre slutbetyg.

 

Perfect Beings – Perfect Beings

My sonic temple

1.   The canyon hill
2.   Helicopter
3.   Bees and wasps
4.   Walkabout
5.   Removal of the identity chip
6.   Program kid
7.   Remnants of shields
8.   Fictions
9.   Primary colors
10. One of your kind

www.perfectbeingsband.com

 

Betyg 6,5 / 10

Staffan Vässmar

Montage – Montage

montage - montage
Montage – Montage

Denna finska grupp från Helsingfors släpper nu sin debut-CD och som så många andra band träffades dom under skoltiden fast bandet bildades först 2011. Montage består av Mikko Heino på sång, Roni Seppänen gitarr, Jukka Virtanen keyboard, Taneli Tulkki bas samt Kim Etelävouri på trummor. De träffades som sagt under skoltiden och har spelat i olika konstellationer som bl.a. mynnat ut i band som Tracedawn, Minutian och Devil i know. Musiken beskrivs enligt promobladet som traditionell hårdrock med en twist av prog och influeras av The doors, Rush, Caravan, Mastodon och Black Mountain.

Har lyssnat en del och ljudet verkar inte riktigt genomarbetat, kanske det är medvetet men på grund av detta så känns det som låtarna inte riktigt kommer till sin rätt. Stundtals blixtar det ändå till men sen så faller det tillbaka i anonymitet på något vis.

Hur mycket hårdrock det vill liknas vid vill jag personligen låta vara osagt men det pop/rockas på ibland och det kommer lite progressiva element emellanåt. Dock växer albumet med tiden och men en mustigare produktion så hade låtarna stått sig starkare. Detta känns ändå helt klart som något som skall ses live DÅ tror jag att det kan bli riktigt bra! Är helt övertygad om att det skulle kunna falla diverse Garfare/Artrockare på läppen vid livescenen.

Mina personliga favoriter här är Mammoth och Strawberry skies.

Montage – Montage
Secret Entertainment

1. Other Voices (Introduction)
2. Trapeze
3. Misty High
4. Mammoth
5. Reborn Identity
6. Shine
7. Devil’s Whip
8. Strawberry Skies

www.montage.fi

Betyg 6/10

Niklas Johansson