Montage – Montage

montage - montage
Montage – Montage

Denna finska grupp från Helsingfors släpper nu sin debut-CD och som så många andra band träffades dom under skoltiden fast bandet bildades först 2011. Montage består av Mikko Heino på sång, Roni Seppänen gitarr, Jukka Virtanen keyboard, Taneli Tulkki bas samt Kim Etelävouri på trummor. De träffades som sagt under skoltiden och har spelat i olika konstellationer som bl.a. mynnat ut i band som Tracedawn, Minutian och Devil i know. Musiken beskrivs enligt promobladet som traditionell hårdrock med en twist av prog och influeras av The doors, Rush, Caravan, Mastodon och Black Mountain.

Har lyssnat en del och ljudet verkar inte riktigt genomarbetat, kanske det är medvetet men på grund av detta så känns det som låtarna inte riktigt kommer till sin rätt. Stundtals blixtar det ändå till men sen så faller det tillbaka i anonymitet på något vis.

Hur mycket hårdrock det vill liknas vid vill jag personligen låta vara osagt men det pop/rockas på ibland och det kommer lite progressiva element emellanåt. Dock växer albumet med tiden och men en mustigare produktion så hade låtarna stått sig starkare. Detta känns ändå helt klart som något som skall ses live DÅ tror jag att det kan bli riktigt bra! Är helt övertygad om att det skulle kunna falla diverse Garfare/Artrockare på läppen vid livescenen.

Mina personliga favoriter här är Mammoth och Strawberry skies.

Montage – Montage
Secret Entertainment

1. Other Voices (Introduction)
2. Trapeze
3. Misty High
4. Mammoth
5. Reborn Identity
6. Shine
7. Devil’s Whip
8. Strawberry Skies

www.montage.fi

Betyg 6/10

Niklas Johansson

Gregory Lynn Hall – Heaven To Earth

GLH_Heaven_To_Earth
Gregory Lynn Hall – Heaven To Earth

Här har vi en ganska okänd kille om man inte är såld på en grupp som heter 101 South sedan tidigare. Annars sjunger Gregory Lynn Hal mest reklamjinglar för att överleva och är en mycket anlitad sådan. Nu har han dock knåpat ihop sin egen solo-skiva där han spelar alla instrument själv. Han har endast bjudit in några sologitarrister. Exempelvis Graig Goldy som gör en enastående insats i Heaven to earth. Gregorys röst är intressant och låter som en blandning av Dave Meniketti (Y & T), Sammy Hagar och vår egen Nils Patrik Johansson (Astral Doors m fl). Ingen dålig mix som ni hör. Gregory sjöng gospelstämmor redan vid tre års ålder och han och hans syskon brukade samlas runt sin farmor och hennes piano som barn.

För att återvända till skivan så hör man direkt att den har något speciellt. Soundet är inte modernt utan snarare låter det bluesbaserad AOR (tänk Y & T, Whitesnake och liknande) som det gjorde runt 1989-1990. Det som fångar upp mig är att han undviker de värsta klyschorna och låtarna balanserar perfekt på den kommersiella linan utan att det blir omedelbart igenkännande. Låtarna har också en underbar närvaro. Känslan man får är mer ”varför har jag inte hört den här tidigare?”.

Många låtar har blivande klassiker-status i mina öron. Ta bara de två inledande rökarna You got me runnin´och Rockin the road. Tröttnar man dock på rockandet så finns suveräna balladerna I thought I saw heaven, Cryin´och Fly on att tillgå. Trots min entusiasm inför denna skiva ska jag nöja mig med att ge betyg strax under blivande klassiker. Den tillhör i alla fall toppskiktet inom sin genre.

Gregory Lynn Hall – Heaven To Earth
AOR Heaven

1.You got me runnin´
2.Rockin´the road
3.Stars in the night
4.Heaven to earth
5.I thought I saw heaven
6.Love can
7.Fly on
8.Ordinary man
9.Cry no more
10.Mama said
11. Cryin´

9 / 10

Peter Dahlberg

King Buzzo – This Machine Kills Artists

King Buzzo - This Machine Kills Artists - 2014
King Buzzo – This Machine Kills Artists

Roger Osborne är inte som alla andra – och det tackar jag för! Kanske inte för att hans första soloalbum är speciellt fantastiskt utan för att han med sitt band Melvins sedan slutet på åttiotalet har gett oss mer egensinnig musik än hundra Devin Towsend tillsammans. Melvins har med sin sludge/metal/rockorienterade musik varit långt ifrån lysande på varje album men har alltid innehållit galet mycket underhållning. Jag skulle sträcka mig så långt och säga att utan Melvins så hade dagens musik sett mycket mer annorlunda ut. Frågan är om vi ens hade haft grunge i den skepnaden som den är/var? Hur som helst, det är inte Melvins som är under luppen här, utan sångaren och gitarristen Roger ”King Buzzo” Osborne första soloalbum This Machine Kills Artists. Men faktum är att utan Melvins så går det inte att beskriva musiken på detta album till hundra procent. Det är sjutton låtar utspridda på fyrtiotvå minuter och alla är akustiska med Osbornes speciella mässande stämma som skapar en spöklik atmosfär. Han gör inte som så många andra som skall släppa ett akustiskt soloalbum och fläskar på med andra instrument utan det är honom själv med en gitarr. Faktum är att det känns mer som ett gäng väldigt coola idéer än massa bra genomarbetade låtar vilket är lite synd för både soundet och framförandet är väldigt coolt. Nu blir det istället som ett Melvins-album vilket är väldigt riffigt, skumma taktbyten, rakt på, snålt med melodier och gaska fattigt med refränger – och som i detta fall – akustiskt. Jag vill gärna gilla detta, det är ju King Buzzo för fasen! Men det är svårt att få detta till att bli mer än vad det är och det är ett småcoolt akustiskt album utan direkta låtar som fastnar. Det är en massa coola riff dock men jag hoppas bara att han inte har bränt av alla coola riff till nästa Melvins-platta redan nu.

 

King Buzzo – This Machine Kills Artists
Ipecac/Border Music

1. Dark Brown Teeth
2. Rough DeMocracy
3. Laid Back Walking
4. Drunken Baby
5. Vaulting Over a Microphone
6. The New River
7. The Vulgar Joke
8. Everything’s Easy For You
9. The Ripping Driving
10. How I Became Offensive
11. Instrument of God
12. The Spoiled Brat
13. Illegal Mona
14. Good & Hostile
15. The Blithering Idiot
16. Useless King of the Punks
17. The Hesitation Twist

Betyg: 4/10

Ulf Classon

 

Kings & Dreams – Kings & Dreams

Kings and Dreams - Kings and dreams
Kings & Dreams – Kings & Dreams

Bakom bandnamnet Kings & Dreams döljer sig två rutinerade musiker vid namn Peo Pettersson och Dan Boström. Dessa båda herrar har länge förekommit i musikaliska sammanhang, och där Peo bland mycket annat har lirat i Leviticus i många år. Förutom detta har han försett omvärlden med ett antal soloplattor där senaste alstret Fireplace släpptes så sent som i vintras.

Nu har det efter flera års hårt arbete blivit dags att presentera det gemensamma bandet Kings & Dreams självbetitlade debutplatta. Bandet lirar en omväxlande och mycket skickligt framförd Aor / melodisk rock där man på ett bra sätt har förvaltat det arv som så många genom åren har lärt sig att älska. Likheterna till många av de riktigt namnkunniga banden är många gånger ganska tydliga men aldrig så mycket att det blir störande, utan bandet har trots allt mejslat ut sin egen plats i rockhistorien. Plattan kan väl knappast kallas för nyskapande men vad gör det när man presterar på så här hög nivå. Kings & Dreams är ett mycket omväxlande alster när det gäller låtstrukturer, karaktär och intensitet. Som lyssnare bjuds man på en ytterst välljudande ljudpalett som i låtar som: It´s been so long, Stay with me sträcker sig från det lugnt finstämda, vackra och harmoniska till spår med betydligt mer bett, intensitet och ös. Inledande 2000 miles, In your arms, Mayday och Save my soul är alla goda representanter för denna ösigare sida av bandet. Dan Boström verkar ligga bakom flera av de mer fartigare spåren då han oftast sjunger lead på denna typ av låtar. Han har förutom en riktigt bra röst ett snyggt och varierat gitarrspel, med ett härligt bett och glöd där han blandar coolt och omväxlande kompspel med sköna soloräkor.

Peo Petterson har förutom att han lirar keyboards, gitarr, bas och percussion en fantastisk känsla och inlevelse i rösten som enligt min mening bäst kommer fram i de något lugnare spåren. Han har en känsla, inlevelse och ett lite släpigt vibrato som många gånger påminner om Bill Champlin från Chicago vilket är en klar tillgång. Plattan har en klar kristen anspelning och många av låtarna avhandlar klart livsåskådande teman. Det ska direkt sägas att Kings & Dreams är en platta som gav klar mersmak redan vid första lyssningen, och som därefter lyfter ytterligare för varje lyssning och levererar en skön mix mellan uptempo-låtar och låtar av mer stillsam karaktär. Favoriterna på plattan är många men den avslutande och klart episka How can I go on är nog ändå det spår som satt sig bäst. Bandet har själva skrivit, spelat in, producerat, mixat och mastrat plattan och ljudbilden är som sig bör inom denna genre svinsnygg och välljudande. Med på plattan lirar också ett antal skickliga gästmusiker där de gamla studiorävarna Björn Milton (bas) och Bengan Andersson (trummor) nog hör till de mer namnkunniga. Kings & Dreams förmedlar kanske inte något helt unikt och nyskapande på sin debutplatta och visst känns vissa partier / låtar som om man kan ha hört dom förut. Man levererar ändå en så bra och omväxlande platta att detta bara är en mindre petitess i det musikaliska sammanhanget.

 

Kings & Dreams – Kings & Dreams

Pop productions

1.   2000 miles
2.   In your arms
3.   Moments of grace
4.   It´s been so long
5.   Mayday
6.   Give it all up
7.   Save my soul
8.   Stay with me
9.   Mirror mirror
10. Down the road
11. How can I go on

www.kingsanddreams.net

Betyg: 8,5 / 10

Staffan Vässmar

Fu Manchu – Gigantoid

Fu Manchu - Gigantoid
Fu Manchu – Gigantoid

Ett nytt släpp med veteranerna i Fu Manchu är alltid välkommet då man vet vad man får och det man får är alltid grymt bra. Så även denna gång. Fem år efter den lysande, om än inte helgjutna, Signs of Infinite Power så ser nu Gigantoid dagens ljus och allt är sig likt när grabbarna från södra Kalifornien tar ton. Som en av grundpelarna inom stonerrocken så vet de hur ett snortungt och fuzzigt gitarriff skall levereras och levererar gör de. De blytunga riffen, det smittande svänget och den ökenrökiga ljudbilden har stått som förebild för ett otal band genom åren. Guldkornen hittar vi på den första tredjedelen av den trettioåtta minuter långa speltiden men det är å andra sidan aldrig dåligt någon gång. Inledande Dimension Shifter och Invaders On My Back är klassisk Fu Manchu och de två länkas samman av ett härligt och doomigt Black Sabbath-parti. Anxiety Reducer är skivans bästa spår och är så där härligt fuzzig och boogierullande som bara stonerrock kan vara. Även punkösiga No Warning är ett spår som tydligt sticker ut. Just den där lilla punknerven förekommer vid något mer tillfälle och överlag känns det mer primitivt i jämförelse med bandets mer sentida katalog. Metal-stökiga Evolution Machine är ett bra exempel på det.

Fu Manchu förnekar sig inte utan kör på likt stonerrockens eget AC/DC. Det är ingen stor skillnad mot förra albumet och man vet hur det låter men ändå håller musiken så pass hög klass att det aldrig blir tråkigt. Hade andra halvan av skivan varit lika bra som första tredjedelen så hade Gigantoid varit en fullträff. Nu får vi nöja oss med ytterligare ett solitt album från kungarna av fuzzrock och det är inte fy skam det heller.

Fu Manchu – Gigantoid

At The Dojo Records/Border Music

  1. Dimension Shifter
  2. Invaders On My Back
  3. Anxiety Reducer
  4. Radio Source Sagittarius
  5. Mutant
  6. No Warning
  7. Evolution Machine
  8. Triplanetary
  9. The Last Question
  10. Robotic Invasion

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Descend – Wither

Descend - Wither
Descend – Wither

När Micke Åkerfeldt och hans medmusikanter i Opeth i och med förra utgåvan Heritage bytte lite musikalisk inriktning var det många utav bandets gamla fans som blev rejält besvikna. En hel del har därefter haft riktigt svårt att acceptera det nya Opeth medan jag själv anser att bandet var riktigt modiga, och gjorde helt rätt som tog ett steg i en annan musikalisk riktning. Detta resulterade enligt min mening i en av de bästa plattorna som bandet har klämt ur sig. Nya plattan Pale Communion som släpps senare i sommar sägs också ha tagit ett rejält avsteg från det gamla och inarbetade sound som så många genom åren har uppskattat. Var dock inte oroliga, för Stockholmsbandet Descend har till fullo axlat rollen som nästa stora band inom den tyngre progressiva musiken, och kommer högst troligt att bli ett nytt favoritband för många Opeth anhängare! Andra utgåvan från bandetsläpptes tidigare i våras och kommer med stor säkerhet att fylla ut det tomrum som Opeth lämnat efter sig inom den progressiva dödsmetallen.

”..det är genom nya alstret Wither som Descend kommer att befästa sin plats bland de stora banden.”

Debutplattan Through the eyes of the burdened recenserades av undertecknad när den släpptes häromåret och renderade ett riktigt positivt omdöme och ett högt slutbetyg. Därefter har plattan växt till sig ytterligare en bit, men det är genom nya alstret Wither som Descend kommer att befästa sin plats bland de stora banden. Precis som de betydligt mer kända förebilderna spelar Descend en ytterst varierad och intrikat progressiv dödsmetall. Ena stunden bjuds man på ett furiöst manglande med rosslande dödsgrymtningar från sångaren Nima Farhadian Langroudi, för att i nästa stund hamna mitt i ett väldigt vackert och melankoliskt parti med snygg skönsång och akustiska gitarrer. Det musikaliska släktskapet till Opeth blir ofta mycket tydligt då man på samma sätt låter de lugna vackra och många gånger mycket melankoliska partierna brytas av med långa tekniskt mycket avancerade och brutala avsnitt. Descends musik är således ytterst varierad och innehåller en stor dos dynamik vilket gör att musiken hela tiden känns levande och intressant. Rent tekniskt är killarna i Descend överjävliga på sina instrument vilket inte minst bevisas i låtar som: Confined by evil, The rancorous paradigm, Diabolic mfl, och det känns som om man skulle kunna lira precis vad som helst. De har samtidigt en mycket bra känsla för det smakfulla och harmoniskt vackra vilket framgår bra på titelspåret: Wither.

Det känns som om Descend och Opeth i framtiden kommer att kunna komplettera varandra på ett ytterst bra sätt där Opeth numera står för det mer experimentella och retrodoftande, medan Descend för det argsinta och vilda tonspråket vidare. Visst finns det på Wither åtskilliga lugna och snygga partier men det är ändå det brutala och aggressiva som står i första rummet. Således är min gissning att mången gammal Opeth-fanatiker i och med nya Descend-alstret hittat ett nytt favoritband.

Descend – Wither

Inverse records

  1. Confined by evil
  2. The rancorous paradigm
  3. In hours of despair
  4. Severance
  5. Wither
  6. Diabolic
  7. From grace to grave
  8. Sundown

www.descend.se

www.facebook.com/descendofficial

Betyg: 8,5 / 10

Staffan Vässmar

DeathDestruction – II

DeathDestruction - II front
DeathDestruction – II

Andra plattan från det Göteborgska superbandet DeathDestruction har låtit vänta på sig ganska så länge, men ”den som väntar…osv”. En orsak till den långa väntan har säkert varit uppbrottet från förre sångaren Jimmie Strimell som verkade prioritera andra bandet Dead By April på ett sådant sätt att de andra tillslut fick nog av väntan på hans medverkan. Kanske gjorde det bara bandet gott att få vila lite på lagrarna för nu är bandet tillbaka med besked, och levererar genom nya plattan II ett alster som faktiskt på många sätt överglänser det självbetitlade debutalstret.

Vad har då hänt sedan förra utgåvan? Jo förutom tidigare nämnda separation har man rekryterat en ny sångare, och detta är ingen mindre än mästervrålaren Tony Jelencovic (Transport League, M.A.N, ex. Mnemic mfl.). Det känns som om Jelencovics intåg i bandet inte bara har tillfört bandet ny energi och skaparanda, utan han verkar också ha medverkat i låtskrivarprocessen på ett mycket aktivt sätt. Bandets sound på nya alstret tangerar faktiskt hans andra bands sound och tonspråk, och DeathDestruction låter numera som en mix mellan Transport League och M.A.N. Killarna har snickrat ihop ett gäng låtar som på de flesta sätt höjer den musikaliska ribban, och som i slutändan har resulterat i ett mycket omfångsrikt album. Jelencovics betydligt mer varierade, dynamiska och karismatiska stämma har tillfört bandet ytterligare en vokal dimension jämfört med Strimells betydligt mer enahanda gastande. På debutplattan gick de flesta av spåren oftast i ganska högt tempo och var alla tämligen aggressiva, medan man nu tar ut svängarna betydligt mer. Här bjuds lyssnaren på en ljudpalett som i Towards the light innehåller det lugnare och mer subtilt effektfulla. Via den lite meckiga coolt grooviga Pantera-tuggande A shelter from harms, och sedan levererar bandet allt däremellan till ultrabrutala låten: Insane stays sane.

Gitarristen Henrik Danhage (ex. Evergrey) lirar grymt tight och minst lika snyggt och varierat som i Evergrey eller på debutplattan. Det känns faktiskt som om han har fått en nytändning och faktiskt lirar ännu bättre än han någonsin gjort. Stenhårda riff och tuggande gitarrer blandas med coola soloräkor av betydligt bluesigare, lugnare och stillsammare snitt. Tillsammans med Fredrik Larssons (Hammerfall, ex. Evergrey) härligt tunga matande basspel bygger de båda upp en tyngd och ett groove som är mästerligt. Trummisen Jonas Ekdahl (ex. Evergrey) lirar tight och tekniskt brilliant utan att på något sätt spela över, utan gör det som varje låt kräver. En annan mycket viktig faktor i bandets sound som måste nämnas är ljudmaestron Roberto Laghi, som har förvaltat bandets musik på ett lysande sätt vilket har resulterat i ett mycket tungt, fläskigt och samtidigt nyansrikt sound.

Låtmaterialet på DeathDestruction – II är som tidigare nämnts mycket varierat både sound och stilmässigt och håller en genomgående riktigt hög kvalitet. Visst finns här några spår som inte känns fullt så roliga, medan andra genast sätter sig lite extra. Plattans absoluta höjdpunkt infinner sig i den tunga och sanslöst svängiga: Money, blood, crucifixus som definitivt kommer att hamna högt upp i toppen på min lista över 2014-års bästa låtar! DeathDestruction har genom nya plattan åstadkommit ett mycket bra och varierat album som faktiskt känns riktigt angeläget, och som definitivt kommer att snurra många, många, många varv i cd-spelaren.

DeathDestruction – II
Gain

1.   Divine justice
2.   Set the sail
3.   False flag
4.   Dead pilot
5.   Money, blood, crucifixus
6.   Give it a try
7.   I promised you nothing
8.   Epilogue
9.   I am the plague
10. Taste the mud
11. A shelter of harm
12. Insane stays sane
13. Towards the light

www.deathdestruction.com

www.facebook.com/DeathDestructionOfficial

 

Betyg 8 / 10

Staffan Vässmar

Manny Ribera – Manny Ribera

Manny Ribera
Manny Ribera – Manny Ribera

ManoloMannyRibera hjälpte Tony Montana i filmklassikern Scarface att med våldsamma handlingar ta över kokaintronen i Miami. Om bandet Manny Ribera har någon koppling till detta vet jag inte men det jag vet är att deras albumdebut som jag nu lyssnar på är i spretigaste laget. Att försöka trycka in sjuttiotalets rock, det melodiska åttiotalet, grunge samt mer modern radiometal i samma kastrull kan låta som en bra idé men resultatet blir ganska urvattnat. Det känns lite som om Enköpingskvartetten försökt tillfredsställa alla sina musikaliska influenser på en och samma gång i ett försök att hitta något eget. De lyckas inte. Summan blir modern radiorock/metal som möter ett tamt Mustasch och får mig då och då att tänka på grungescenen i Seattle. Det finns några låtar som lämnar ett visst, om än svagt, avtryck efter några lyssningar. Kissed the Sun levererar Mustasch-vibbar, Make Sure Not To Fall skänker en Alice in Chains-aura till musiken och Lagerboy får mig att tänka på ett väldigt tamt Egonaut. Bäst är de lite ruffigare och tyngre spåren som stänkaren If I Lose och riffiga The King of Rock men det är inte tillräckligt för att rädda helheten. Det som kanske räddar bandet lite är användandet av orgel men inte heller det är nog när jag tänker efter. Hade sångaren fokuserat mer på sin ruffiga sida av sången så hade jag nog gillat musiken lite mer mot nu då hans klara höga stämma har en förmåga att maskera övriga beståndsdelar i musiken. Nej bandet Manny Ribera lyckas inte övertyga trots ett hårdfört namn. De hade behövt fokusera lite mer på den tunga rocken, mer ruffig sång och en fläskigare ljudbild för att det skulle övertyga på mig. Men till nästa gång kanske?

Manny Ribera – Manny Ribera
Transubstans Records/Record Heaven

1. Into the Great Unknown
2. Kissed the Sun
3. Make Sure Not To Fall
4. If I Lose
5. Stop & Pray
6. Lagerboy
7. The King of Rock
8. Superficial Gun
9. Walk Alone
10. Dead Eyes
11. Straitjacket On

https://www.facebook.com/mannyriberarocks

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Night Ranger – High Road

NIGHTRANGER
Night Ranger – High Road

Night Ranger hade som många andra band sin storhetstid under 80-talet då guld- och platinaskivor avlöste varandra. Med sin melodiska hårdrock med rötter i både 60- och 70-talet skördade de sina framgångar. 1988 släpptes svanesången Man In Motion som var (och är) en grymt underskattad skiva. Sålde nästan ingenting och Night Ranger tog därför en längre paus.

Som vi vet idag så rider många gamla band på den nostalgivåg som rått nu ett tag. Night Ranger är inget undantag. De nöjer sig med att göra två-tre bra låtar per skiva så att de kan ändra lite i sin setlista. Av videon till High road att döma så verkar de ändå ha kul tillsammans och det är ju det viktigaste. Det smittar av sig.

Trots det har jag svårt för denna skiva. Den har inget bra flow och det verkar som att de bara satt ihop några låtar till en skiva och släppt den. Jag får ingen feeling att den skulle vara genomtänkt och genomarbetad. High Road skulle lika gärna kunna vara en live-skiva. Melodisk hårdrock blir, i mitt tycke, alltid bättre när den får produceras ordentligt.

Jag kan ändå njuta av balladen Don´t live here anymore. Trots det får skivan som helhet bara knappt godkänt.

Videon Night Ranger – High Road

 

Night Ranger – High Road
Frontiers Records

1. High Road
2. Knock Knock Never Stop
3. Rollin’ On
4. Don’t Live Here Any More
5. I’m Coming Home
6. X Generation
7. Only For You Only
8. Hang On
9. St. Bartholomew
10. Brothers
11. L.A. No Name

http://nightranger.com

Betyg: 5 / 10

Peter Dahlberg

 

California Breed– California Breed

California-Breed
California Breed – California Breed

Det finns ingen anledning att sörja Black Country Communions upplösning längre, trots att gruppens tredje och sista album också var deras bästa. Sjungande basisten Glenn Hughes och trummisen Jason Bonham ersätter bluesaposteln Joe Bonamassa med den rockigare Andrew Watt och lämnar keyboardisten Derek Sherinians stol tom, men hör och häpna – det märks knappt!

Startskottet The way visar vägen med ett drivande trumspel, hårda riff och Glenn Hughes karaktäristiska sång. Låten pumpar ut energi i en vågrörelse med intensiva verser och en refräng som går ner i puls likt ett jagande rovdjur som kryper ihop innan det kastar sig över sitt byte. Det är helt i linje med vad som skulle ha kunnat inleda ett Black Country Communion IV vilket inte är så konstigt då Hughes var supergruppens huvudsakliga låtskrivare. Men trots de uppenbara likheterna med Black Country Communion är California Breed en egen skapelse med en lika brokig stamtavla som omslaget antyder. Chemical rain är en vackert melankolisk halvballad i stil med Mother Love Bone och Spit you out låter som Beatles i händerna på Aerosmith. Dessa stänk av grunge och power pop ger albumet kontraster och en dynamik som delvis får tillskrivas ungtuppen Watt, men även producenten Dave Cobb vars 60-talshyllande jobb med Rival Sons skiner igenom.

Det är egentligen bara albumets mittenparti med The grey och Days they come som står och stampar. För när den rafflande Breathe rundar av denna övertygande debut med sitt Stairway to heaven-crescendo måste även ett Joe Bonamassa-fan som jag själv ställa mig upp och ropa dacapo.

 

California Breed– California Breed
Frontiers Records

1. The way
2. Sweet tea
3. Chemical rain
4. Midnight oil
5. All falls down
6. The grey
7. Days they come
8. Spit you out
9. Strong
10. Invisible
11. Scars
12. Breathe

http://www.californiabreed.com

Betyg: 8/10

Jukka Paananen