L.R.S. – Down To The Core

L.R.S. - Down To The Core
L.R.S. – Down To The Core

1992 så bildade Thin Lizzys gitarrist Scott Gorham ett AOR-band som han döpte till 21 Guns. Sångare var då Thomas La Verdi. 21 Guns har tydligen många fans för L.R.S. bildades i stort sett enbart för Thomas skull. Publiken ville höra honom sjunga igen och visst kan man mannen sjunga. Övriga medlemmar är Josh Ramos på gitarr och Michael Shotton på trummor.

Den (över?)-produktive Allesandro Del Vecchio har producerat skivan och vad jag förstår även skrivit många av låtarna. Jag gillar den Chicago-doftande Almost over you som är en riktigt snygg låt. Även första singeln/videon Livin 4 a dream är en okej modern AOR-låt. Titellåten Down to the core är inte heller så tokig. Waiting for love håller också hög klass. Ändå känns det som att det fattas en gnista. Det där lilla extra som gör bra till fantastiskt. Musiken känns lite som att den går på rutin. Lite roliga hooks eller inlägg hade lyft låtarna ett snäpp till. Nu känns sångaren lite överkvalificerad övriga medlemmar. Mer låtar i stil Almost over you hade lyft skivan avsevärt.

Trots det en helt okej AOR-skiva som ingen behöver skämmas alltför mycket för. Klart godkänd.

Favoritlåt: Almost over you.

L.R.S. – Down To The Core

Frontiers Records

  1. Our Love to Stay
  2. Livin 4 A Dream
  3. I Can Take You There
  4. Never Surrender
  5. Almost Over You
  6. Shadow Of A Man
  7. Universal Cry
  8. To Be Your Man
  9. Down To The Core
  10. I Will find My Way
  11. Waiting For Love
  12. Not One Way To Give

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Bigelf – Into the Maelstrom

Bigelf - Into the Maelstrom
Bigelf – Into the Maelstrom

För närmare tio år sen släpptes plattan Cheat the Gallows med Bigelf – ett band kretsande kring låtskrivaren och keyboardisten Damon Fox från Los Angeles. Jag vet inte riktigt vad det var som fångade mitt intresse när jag köpte den men jag tyckte väl helt enkelt det kändes rätt spännande med ett rockband, spelande i de lite tyngre kretsarna, som enligt uppgift envisades med att spela live med en äkta Mellotron (ett instrument som visat sig nyckfullt då det utsätts för ovarsam behandling och olika väder-relaterade miljöer). Sen tyckte jag väl även att bandets image med Damon Fox hårdsminkad med svarta ögon och stor svart cylinderhatt var rätt så fräck. Plattan var helt OK med flera riktigt bra nummer men ändå inte så att man placerade den bland de främsta på den tiden. Men med tiden föll Bigelf i glömska igen (så mycket annat hände i Prog-världen) och jag tänkte inte mer på det. Inte förrän i år då bandet gör en remarkabel för att inte säga storartad comeback.

Det har flutit mycket vatten under Bigelf-bron sen debuten för nästan femton år sen (med plattan Money machine) och allt detta beskrivs utförligt i senaste numret (februari 2014) av tidningen Classic Rock Presents Prog som jag verkligen rekommenderar för er som vill veta mer om bandet. Där beskrivs bland annat hur bandet gått igenom så många kriser att det egentligen är ett smärre under att de lyckats komma tillbaka på det här viset. Från deras ursprungliga line-up finns egentligen bara Damon Fox och basisten Duffy Snowhill kvar. Den senare är faktiskt från Finland vilket är svårt att tro med tanke på hans ur-coola utseende med långa dreadlocks och fräcka kläder (en helt otrolig uppenbarelse på scen när de spelade på Progressive Nation at Sea nyligen!). Inget ont om finnar men det här är verkligen inte vad man tänker på när man jämför med urfinnen! Jag får naturligtvis inte avslöja för mycket av den refererade artikeln men så mycket kan jag säga att Sverige faktiskt var platsen för en av de tragedier som har drabbat bandet genom åren. Det var nämligen direkt efter en spelning på Hultsfredsfestivalen sommaren 2001 som bandets gitarrist Andrew Butler-Jones blev akut sjuk backstage (lunginflammation+diabetes-attack). Han hamnade i koma och fick flygas direkt till USA för behandling. Efter hela åtta år i koma avled han dock tragiskt nog. Det här var naturligtvis en mycket traumatisk händelse för de andra bandmedlemmarna och är en av förklaringarna till att Bigelf aldrig hamnade bland de riktigt stora banden i branschen. Men man hann som sagt i alla fall få till den utmärkta plattan Cheat the gallows ett par år senare och den ledde senare (2009) till en turné med Dream Theather och Opeth (Progressive Nation tour). Med denna bakgrund är det inte underligt att flera av låtarna på nya plattan är tillägnade Andrew Butler-Jones.

Efter ytterligare fyra år efter denna Progressive Nation-turné är nu alltså Bigelf tillbaka på scenen igen med an ny platta och en ny turné. Intressant här är att bakom trummorna sitter nu självaste Mike Portnoy som Damon lärt känna under den tidigare turnén med Dream Theater. Mike har spelat en stor roll för come-backen eftersom han verkligen sen länge varit en stor Bigelf-fan och han ville gärna hjälpa till att sparka igång Bigelf igen efter alla komplikationer genom åren. Men det är helt tydligt att Mike samtidigt gjort allt för att inte avvika alltför mycket från stilen hos deras tidigare trummis Steve ’Froth’ Frothingham. Det är bara på några ställen som Mike släpper bromsarna (nåväl, det går sannerligen inte sakta någonstans på denna platta!) och visar hans närmast pyrotekniska virtuositet i spelet.

Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning.

Nåväl, hur skall man då beskriva soundet på nya plattan? Jo, det är verkligen mycket speciellt och liknar inte mycket annat i Prog-världen. Enklast kan man beskriva det som 30 % Beatles, 20 % Black Sabbath, 20 % Deep Purple och 30 % Mellotron! Ni fattar vilken underlig mix det blir. Men det funkar och mer än det faktiskt! Trots denna tydliga retro-kick så får man nog säga att det ändå låter hur modernt som helst. Anrättningen är kryddad av allehanda elektroniska ingredienser av mer eller mindre psykedelisk natur. Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning. Damon själv är en alldeles lysande sångare – mycket nära John Lennon i röstläge men med en stil som mer hör hemma i den lite tyngre rocken. Ganska fascinerande – vem kunde tro att Beatles och Black Sabbath/Deep Purple skulle kunna funka så bra tillsammans? I tillägg till detta är det något med bas-spelet som gör soundet speciellt. Distade gitarrer är man ju van vid i rock-världen men det är inte lika vanligt att även basen är starkt modulerad. Men Duffy Snowhill  får till ett alldeles otroligt bas-sound och i en del låtar är det nästan det som är häftigast av allt. Bandet har alltså verkligen lagt manken till för att få till ett alldeles eget sound som trots förebilderna inte låter plagierat. Damon Fox utrycker det hela så här enligt artikeln i Classic Rock Presents Prog: ”I’m trying to figure out a way for Bigelf to be the Radiohead of Metal”. Sen är det ju det här med keyboards och mellotron – ingredienser som undertecknad är mycket svag för. Här gör Damon en alldeles förträfflig insats genom att alltså använda äkta Hammond och mellotron (’vintage sounds’) i de flesta av låtarna. Jag är själv oerhört fascinerad av hur lyckat användandet av mellotron kan vara i den hårdare rocken. Tror att det faktiskt är detta som överhuvudtaget fick mig att upptäcka och uppskatta den s k Prog-Metalgenren.

Till slut, jag måste ge lite mer kött på benen för de olika låtarna på plattan. Allt är genomgående mycket bra och jag kan faktiskt inte hitta någon svag låt, kanske dock med undantag för vissa partier av låten Theather of Dreams där man kanske trampar vatten lite onödigt mycket.  Den sistnämnda låten är förresten en hyllning och ett särskilt stöd från Damon till Mike Portnoy som fick utstå mycket kritik då han lämnade Dream Theater. För att få lite kläm på hur mycket Beatles-influens som finns så kan man även lyssna på den första halvan av denna låt som verkligen låter som något som mycket väl Beatles eller John Lennon skulle ha kunnat prestera. Ett nästan ännu bättre exempel är låten Already gone – det är faktiskt så mycket Beatles-känsla så man nästan ryser! Fast se upp med slutet på låten som är betydligt tyngre men ändå lika bra.

I den tyngre kategorin har jag två favoritlåtar på plattan: The Professor and the Madman och Edge of Oblivion. Den förstnämnda börjar lugnt och stämningsfullt med fint mellotron-komp men så småningom gungar det igång skönt med fräna gitarr-riff och en väldigt snygg refräng (”Send me an Angel now”). Edge of Oblivion har ett liknande koncept med en lugn inledning innan det lite tyngre tar över. Här är det Duffy’s sköna basgång som bygger upp hela låten som långsamt stegras med successiva pålägg av sång och trummor och efterhand ett massivt mellotron-komp. Prog-Metal när det är som bäst! Måste höras! Inte minst för den ödesmättade refrängen (”Mankind will never win – his enemies within – drawn by his own desire – mankind will soon expire”) och de frikostiga trumkaskaderna från Mike Portnoy. Är det detta som kallas Dooms Metal?? Förmodligen inte men det är nog bra nära. I vilket fall – fantastiskt bra!

Som för att visa att man kan spela annat än Metal-baserad musik kommer som sista nummer ett alldeles fenomenalt nummer kallat ITM där Damon excellerar på sin mellotron med den ena sekvensen efter den andra (flöjt, stråkar, körer) fint ackompanjerat av Mikes trummor. Ett fint exempel på musik som är på gränsen till falsk (d v s med disharmonier som växlar med harmonier) men som ändå blir fantastiskt njutbar. I alla fall fantastiskt kul att höra en låt som verkar specialskriven för mellotron. Det finns väl inte så många (mest känd är väl Genesis-låten Watcher of the Skies) men jag blir lika fascinerad varje gång jag hör något sådant. På slutet av låten kommer sedan plötsligt ett parti som verkar direkt hämtat från Deep Purple med ett sånt där otroligt skönt gitarrparti och låten avslutas därefter med lite mer Beatles-känsla och ett mäktigt slutackord med en sackande Hammondorgel. Pampigt värre.

Into the Maelstrom är en av årets bästa plattor så här långt och det skall bli intressant att se hur den står sig då året skall summeras. Cylinder-hatten av för Damon Fox och hans kumpaner!

Bigelf – Into the Maelstrom

InsideOut Music

  1. Incredible Time Machine
  2. Hypersleep
  3. Already Gone
  4. Alien Frequency
  5. The Professor & The Madman
  6. Mr. Harry McQuhae
  7. Vertigod
  8. Control Freak
  9. High
  10. Edge of Oblivion
  11. Theater of Dreams
  12. ITM – I. Destination Unknown
  13. ITM – II. Harbinger Of Death
  14. ITM – III. Memorie

www.bigelf.com

Betyg:   9 / 10

Karl-Göran Karlsson

Sparzanza – Circle

Sparzanza - Circle
Sparzanza – Circle

Sparzanza är ett lite speciellt band. De har liksom Mustasch lyckats skaffa sig en egen identitet och känns igen när man hör dem. Mestadels tack vare att de mitt i allt det aggressiva även har melodier, hooks och starka refränger. Allt är förstås inte bra men med några bra låtar per skiva bygger de sakta men säkert upp en fantastisk setlista. Detta blir nu sjunde skivan de släpper sedan första alstret 2001.

På denna skiva har jag framförallt behållning av inledande Pine barrens som är en stark och bra mangellåt. Balladen As I go away är även den stark och känslosam. Black känns som en radiofavorit med sin lättrallade refräng. Min personliga favorit är dock Breathe som bara manglar på skönt i refrängen där sångaren helt enkelt vrålar ut ordet ”breeeeeeeathe” på ett superbt sätt. Kan bara gillas!

Sparzanza ångar som sagt på och så länge de gör några låtar med melodier på varje skiva så är jag en trogen fan. Ska bli kul att se dem live igen på Sweden Rock i sommar. Skivan är dock inte genomgående bra i mina öron men klart godkänd.

Favoriter: Breathe och Pine barrens.

Sparzanza – Circle

Spinefarm

  1. Bradycardia
  2. Pine Barrens
  3. Underneath My Skin
  4. Breathe
  5. Into The Unknown
  6. The Contract
  7. Enemy Of My Enemy
  8. As I Go Away
  9. Black
  10. Death Dont Spare No Lives
  11. Do What Thou Wilt

www.sparzanza.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Robben Ford – A Day in Nashville

Robben Ford - A Day In Nashville
Robben Ford – A Day In Nashville

Amerikanen Robben Ford har låtit sin gitarr tala och sjunga på hyllningsskivor från Beatles till Coltrane, kompa artister som George Harrison, Joni Mitchell och Miles Davis samt konspirera i projekt med Sonny Landreth, Michael Landau och Vinnie Colaiuta. Och lira ”lead guitar” i två av låtarna på Kissplattan Creatures of the Night!

Fords nionde soloalbum är, som titeln anger, inspelad under en dag i Nashville. Musikerna han jobbar med är fullblodsproffs och den musikaliska agendan säger blues i olika stilar men alltid med spelglädjen i fokus. Resultatet är lite spretigt med avseende på låtkvalitén men musikernas lyhördhet, följsamhet och improvisationsförmåga ger albumet mervärde. De bästa spåren är de två första. Green grass, rainwater återuppväcker The Band medan Midnight comes too soon lika gärna kunnat ligga på Robert Crays stilbildande loungebluesalbum Strong Persuader (1986). Bland övriga spår märks den instrumentala Top down blues som för tankarna till Blues Brothers, Tony Joe White-sydstatsbluesrocken Cut you loose och den burleska Ain’t drinkin’ beer no more. I samtliga nummer dominerar jamkänslan och Ford duellerar flitigt med antingen trombonisten Barry Greens jazzfeeling eller organisten Ricky Petersons mer bluesrockiga Hammondsurr.

Förutom att kompositionerna inte håller toppklass i mer än de inledande spåren förlorar Ford och hans strömlinjeformade komp lite stilpoäng i just att de är så strömlinjeformade. I synnerhet de båda Chicagobluesiga Poor Kelly blues och avslutande Just another country road hade tjänat på ett kantigare och skitigare framförande. Men A Day in Nashville är roligare än allt Clapton gjort de senaste 20 åren och jag kommer att fortsätta spela skivan tills Another Day in Nashville ser dagens ljus, för det gör den väl?

Robben Ford – A Day in Nashville

Mascot Label Group / Provogue

  1. Green grass, rainwater
  2. Midnight comes too soon
  3. Ain’t drinkin’ beer no more
  4. Top down blues
  5. Different people
  6. Cut you loose
  7. Poor Kelly blues
  8. Thump and bump
  9. Just another country road

www.robbenford.com

Betyg: 7 / 10

Jukka Paananen

Asia – Gravitas

Asia - Gravitas
Asia – Gravitas

Jaha, då har skrivkrampen även drabbat en så pålitlig grupp som Asia. Bara för två år sedan när de släppte XXX var kvaliteten skyhög. Sedan dess har Steve Howe hunnit sluta och en ny gitarrist, Sam Coulson, har anställts i bandet. Förmodligen var han sjukskriven under hela skivinspelningen då han endast hörs på något solo här och där. På spelningen med Asia på Sweden Rock Festival i somras fick han desto mer plats och dränkte nästan stackars Geoff Downes med sin gitarr. Det har Geoff återställt med råge på denna skiva. Dock utan sina sedvanliga melodier och fanfarer.

Den enda behållningen jag har av denna skiva är låten I would die for you. Resten låter som överblivet material från de senaste skivorna. Svaga melodier och en John Wetton som sjunger sina typiska sångmelodier.

Produktionen är i mjukaste laget kan jag tycka också när jag ändå håller på. Skivan är producerad av herrarna John Wetton och Geoff Downes själva. Lite mer stuns i trummorna kunde det vara och som sagt, gitarrerna hörs knappt.

Kort sagt, en svag Asia-skiva. Okej, låten Joe DiMaggio´s glove är inte så pjåkig heller men låter mer som något från en soloplatta med John Wetton. Även Nyctophobia (mörkerrädsla) har sina poänger men lyfter aldrig och blir därför med sin låtlängd väldigt tjatig. För att inte tala om titelspåret Gravitas som börjar sakralt och sedan ganska lovande men sen händer ingenting och detta har de dragit ut på i över åtta minuter!?

Nä, skärpning!

Asia – Gravitas

Frontiers Records

  1. Valkyrie
  2. Gravitas
  3. The Closer I Get To You
  4. Nyctophobia
  5. Russian Dolls
  6. Heaven Help Me Now
  7. I Would Die For You
  8. Joe Di Maggio’s Glove
  9. Till We Meet Again

www.originalasia.com

5 / 10

Peter Dahlberg

No Sinner – Boo Hoo Hoo

No Sinner - Boo Hoo Hoo
No Sinner – Boo Hoo Hoo

No Sinner från Vancouver är tveklöst ett av de coolaste banden jag hört på länge. Colleen Rennison sjunger som om Beth Hart vore hennes mamma och Janis Joplin hennes mormor. Musiken är som om Black Keys hade varit med och producerat soundtracket till filmen The Commitments (1991). Men jag känner ändå att jag inte riktigt beskriver hur Boo Hoo Hoo låter…

Ljudbilden är helt och hållet rakt upp och ner, inga krusiduller; trummor, bas och gitarr med enstaka gitarrpålägg och givetvis den fräsande stubintråden Colleen Rennisons sång. I titelspåret ligger ett lätt blås och svalkar i bakgrunden; man märker det knappt men det ger den medryckande låten dess soul/R&B-känsla. Det är gott om influenser från 60-talet. Animals och Janis Joplin återkommer med jämna mellanrum och precis som Beth Hart är Rennison utan tvekan påverkad av sångerskor som Nina Simone, Aretha Franklin och Etta James. Det enkla men personliga gitarrspelet av Eric Campbell imponerar också. Det är naket, en del eko och slide-effekter, men framför allt blir det aldrig för mycket, exakt det som faller på läppen. Orgel i den närmast gospelsmäktande Rise up är ett exempel på den smakfulla produktionen. Gruppen använder kryddorna där de ska vara, inte för att dölja dåliga råvaror. Låtarna är nämligen förstklassiga och snyggt infattade i helheten. Om jag avtvingar mig tre spår att spela varje vecka resten av året väljer jag nyss nämnda Rise up, Black Keys-dånande Devil on my back och September moon, som hade förgyllt Bob Dylans förstklassiga album Oh Mercy. Bara för att markera var ribban ligger.

No Sinner – Boo Hoo Hoo

Mascot Label Group / Provogue

  1. Boo hoo hoo
  2. Love is a madness
  3. Runnin’
  4. If anything
  5. Work song
  6. That’d be the day
  7. Rise up
  8. Devil on my back
  9. September moon

nosinner.com

Betyg: 9 / 10

Jukka Paananen

Osta – Nova Good morning Dystopia

Osta – Nova Good morning Dystopia
Osta – Nova Good morning Dystopia

Ett angenämt symfoniskt eller om man så vill progressivt verk från polska Osta, ja genrebenämning är ett återkommande samtalsämne och ”progressive” ett som många slänger sig med idag är ju nytänkande vilket den sk. ”progressiva rocken” en gång var på 70-talet.

Här presenteras en behaglig platta med inspiration från just 70-talets symfoniska art. Tankarna hamnar rätt omgående i Pink Floyd’s musikaliska värld och allteftersom spåren avlyssnas växer albumet gradvis. Ljudbilden är klanderfri även om spänningshalten i musiken håller sig till den mer lågmälda arten. Porcupine Tree och deras kanske mera moderna variant av genren stundar även de i tankarna när man befinner sig i det intensiva lyssnandet och ibland svävar även det musikalisk ut i det mer jazzinfluerande.

Duon som det egentligen är med de två unga herrarna Tobias Geberth och Leon Ackermann plus gäster presenterar inte bara en skolad presentation av musik, de gör det med bravur så även om de hyllar sina idoler som exempelvis i spåret The Guards ”tänker då naturligtvis på Pink ”God” Floyd, får de mer än godkänt.

Osta – Nova Good morning Dystopia

Progressive Promotion Records

  1. Prologue 4:51
  2. Fragile Freedom 5:35
  3. Alienation 4:34
  4. Subway 5:13
  5. Red Sky 4:59
  6. Insomnia 6:12
  7. The Guards 9:27
  8. Alaska 4:45
  9. Shine 4:37
  10. Epilogue 3:41

Betyg: 7 / 10

Conny Myrberg

Dynazty – Renatus

Dynazty - Renatus
Dynazty – Renatus

Dynazty visar här upp att de har en del talang samtidigt som de är lite begränsade i sitt uttryck. Influenserna är många men det nya jag kan höra är sneglingen åt framförallt Dead By April och Pain. Kanhända var det såhär det skulle låta redan på föregående skiva då Peter Tägtgren rattade det hela. För att inte fler producenter skulle missförstå dem beslöt de att göra jobbet själva denna gång. Låter ljudmässigt ganska bra faktiskt. Speciellt sången låter bättre än någonsin tidigare. Sångaren, Nils Molin, är klart bandets största styrka. Musikerna är medelmåttiga men backar upp Nils på ett bra sätt.

Låtmässigt är det tyvärr ganska upprepande med dessa taggtråds-gitarrer och smattrande baskaggar a´la Dead By April. Det man hör bakom den moderna fasaden är annars ett bra heavy metal-band. Många bra Dio-passager passerar skivan igenom. En låt har dock fastnat ordentligt och det är Incarnation som jag gillar mycket. Även om refrängen är väldigt power-mässig så älskar jag verserna och framförallt bryggan. Mer sådan dramatik tack! Run amok har ett riktigt grymt gitarriff och är helt ok i övrigt också. Jodå, Unholy deterrent är bra den med! Där har ni en trojka som imponerar.

Som sagt, skulle de ägna sig uteslutande åt mer heavy metal och mindre klatschiga refränger skulle detta kunnat bli riktigt bra. Bandet är okej men med mer träning skulle kanske någon träda fram lite mer virtousmässigt. Nu har de dock en kanonsångare i Nils som använder sin röst ypperligt skivan igenom. Klart godkänd skiva men en del identitetsarbete, i mitt tycke, återstår.

Dynazty – Renatus

Spinefarm

  1. Cross The Line
  2. Starlight
  3. Dawn Of Your Creation
  4. The Northern End
  5. Incarnation
  6. Run Amok
  7. Unholy Deterrent
  8. Sunrise In Hell
  9. Salvation
  10. A Divine Comedy

www.dynazty.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Superdrama – The Promise

Superdrama - The Promise
Superdrama – The Promise

Superdrama är ett nytt tyskt band som här släpper sitt första verk som sannerligen låter som att man har förflyttats direkt tillbaka till 60- och 70-talet igen. Det var faktiskt länge sen jag hörde ett band som låter så genuint likt de gamla förebilderna från den första Prog-vågen. Enkelt utryckt så känns det här som en ganska fantastisk mix av Van der Graaf Generator, Procol Harum, Ekseption, Mike Oldfield, Genesis och Yes.

Nåväl, bara för att det låter bekant så är det ju inte givet att det blir bra. Sanningen att säga så var mitt första intryck av musiken ganska negativt eftersom jag noterade ganska stora brister i teknik hos gitarristen Michael Hahn, väldigt mycket falsksång hos sångaren Robert Gozon och ett och annat felsteg bakom Moogen hos Thilo Brauss. Men den här plattan växte och växte med tiden. Jag är väldigt svag för bra keyboards i musiken och det är det verkligen här. Thilo Brauss gör verkligen ett underbart arbete bakom tangenterna trots vissa missar. Varma sköna klanger från piano, hammondorgel och mellotron. Framförallt orgelspelet är makalöst bra och man får verkligen häftiga associationer till exempelvis det bästa med Procol Harum i flera av sångerna. Sen måste jag säga att även övriga musiker har vävt samman kompositionerna till riktigt njutbara alster när man lyssnat igenom dem några gånger. Med andra ord väldigt genomtänkta låtar där inte mycket lämnats åt slumpen. Ni som gillar Peter Hamill kan nog tänkas gilla denna platta skarpt för Robert sjunger bitvis väldigt likt honom. Den enda mer moderna associationen jag får är till den svenska gruppen Carptree (särskilt i låten Beyond the edge där sångstilen är väldigt lik Niclas Flinks).

Samtliga låtar är klart njutbara på plattan och det är svårt att plocka ut några favoriter. Men låtarna Turn the stone, Beyond the edge och avslutningslåten The Promise förtjänar nog att lyftas fram lite extra. Särskilt avslutningslåten är en sån där härligt varm och lite småsorglig sak som undertecknad smälter som smör inför. En perfekt mix av Procol Harum och Peter Hamill/Van der Graaf Generator.

En härlig platta som varmt rekommenderas för riktiga retro-prog-fans. Betyget dras dock ner något p g a lite tekniska brister och kanske för att det helt enkelt är lite för mycket retro i soundet.

Superdrama – The Promise

Progressive Promotion Records

  1. Chance of a Lifetime (05:19)
  2. Evening the Odds (06:45)
  3. Turn the Stone (10:51)
  4. In Love for a Day (06:41)
  5. Beyond the Edge (09:15)
  6. Healing Earth (05:58)
  7. The Promise (11:44)

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Vandenberg’s Moonkings – Vandenberg’s Moonkings

Vandenberg's Moonkings
Vandenberg’s Moonkings

När Adrian Vandenberg klev av rock’n’roll-tåget efter Whitesnaketurnén The Last Hurrah 1998 kunde han blicka tillbaka på en 20 år lång karriär som en av Hollands internationellt sett mest kända rockgitarrister: Debuten med Teaser 1978, de tre Vandenbergalbumen under första halvan av 80-talet, medlemskapet i Whitesnake 1986-1991, Manic Eden 1994 och sedan Whitesnake igen 1994-1998. Nu återvänder holländaren med gruppen och albumet Vandenberg’s Moonkings; rivig rock’n’roll, bluesiga riff och pulserande sväng.

Lust and lies, Close to you och Good thing är en gyllene starttrojka där pang på rödbetan, vi har inget att förlora-mentaliteten gör att alla classic rock-referenser stannar i bakgrunden. Feel it och Leave this town är inte lika intensiva som inledningsspåren men inte mindre medryckande för det. Whitesnake och Led Zeppelins influenser återkommer i One step behind och Leeches medan Nothing touches piskar upp AC/DC-gnistor. De bagateller som förekommer tjänstgör som andningspauser mellan höjdarspåren, det är bara den överproducerade balladen Breathing som faller utanför ramen.

Vandenbergs gitarrspel är mångsidigt och alltid ett verktyg för att förmedla ett musikaliskt budskap. Whitesnakecovern Sailing ships ger därför skivan en avrundning som stämmer till eftertanke: Tänk om Vandenberg hade kunnat fullfölja sitt arbete med Whitesnakeskivan Slip of the tongue (1989), som gitarrekvilibristen Steve Vai spelade in i holländarens skadefrånvaro. Hur intressant hade inte det varit? Och hur länge dröjer det innan Coverdale och Vandenberg jobbar ihop igen?

Vandenberg’s Moonkings – Vandenberg’s Moonkings

Mascot Label Group

  1. Lust and lies
  2. Close to you
  3. Good thing
  4. Breathing
  5. Steal away
  6. Line of fire
  7. Out of reach
  8. Feel it
  9. Leave this town
  10. One step behind
  11. Leeches
  12. Nothing touches
  13. Sailing ships

www.moonkingsband.com

Betyg: 7 / 10

Jukka Paananen