Gamma Ray – Empire of the Undead

Gamma Ray - Empire of the Undead
Gamma Ray – Empire of the Undead

Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord men det är roligt att lyssna på en ny platta med Gamma Ray igen. Sedan Majestic (2005) har tyskarna mer eller mindre varit helt ointressant. Har det inte handlat om att spela så fort det bara går så har det handlat om att stjäla så mycket från Iron Maiden man kan utan att bli stämd. Inget fel med de två ingredienserna i och för sig men när låtarna har varit så galet tråkigt standardiserad power metal så har det inte hjälpt. Det Gamma Ray jag lärt mig att älska har sakta tynat bort. Men ack den som sörjer för länge! Nu verkar Kai Hansen och grabbarna ha hittat tillbaka till fornstora dar. Nåja, de har sett en skymt av den i alla fall. Inledande Avalon på nya album Empire of the Undead är nämligen ett nästan tio minuter långt mästerverk i klass med Heading for Tomorrow och Rebellion in Dreamland och hintar om en ny storhetstid. Med mörker och dramatik så visar de än en gång vilka som är mästare på episk power metal. Efterföljande låtar är jag tyvärr inte lika extatiskt laddad över. Men med det sagt så betyder det inte att de är dåliga, snarare tvärtom, det är riktigt roligt att lyssna på Gamma Ray igen som sagt. Visst, den power metal som de var med och lade grunden för, är inte tillbaka fullt ut. De riffar på som Accept i Pale Rider, marscherar som Judas Priset i Demonseed och galopperar som Iron Maiden i Seven. Däremellan visar de upp sin thrashiga sida i Empire of the Undead, kopierar sig själva i Master of Confusion och levererar en onödigt pompös ballad i Time for Deliverance. Men trots allt, det är kul att lyssna på Gamma Ray igen. De har tagit sig tid att skapa ett varierat material, snickrat ihop en hel del snygga refränger och framförallt så låter det som de har kul igen. Det är inget nytt under solen direkt men om du som jag gillade Gamma Ray på nittiotalet när de var som bäst så tycker jag du skall ge Empire of the Undead en chans. Här finns nämligen massa godis som är roligt att lyssna på trots att du förmodligen redan har hört det förut.

Gamma Ray – Empire of the Undead

Ear Music / Playground

  1. Avalon
  2. Hellbent
  3. Pale Rider
  4. Born to Fly
  5. Master of Confusion
  6. Empire of the Undead
  7. Time for Deliverance
  8. Demonseed
  9. Seven
  10. I Will Return

www.gammaray.org

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Pontus Snibb – Wreck of Blues

Pontus Snibb - Wreck of Blues
Pontus Snibb – Wreck of Blues

Det spelar ingen roll om det är hårt riffande med Bonafide, rockigt under eget namn med tillägget 3 eller som trummis i Jason & The Scorchers så svänger det alltid om gitarristen och sångaren Pontus Snibb. När han nu ger sig på att släppa ett bluesalbum så är det ingen överraskning att det svänger det också. Skivan spelades in under tre dagar med tre musiker i ett och samma rum så känslan av närvaro, spontanitet och spelglädje är påtaglig även om jag misstänker att en del putsats till vid senare tillfälle. Trots att skivan bjuder på tre covers så är ändå helheten genuin och låtarna krokar i varandra på ett bra sätt så det blir varken enformigt eller för spretigt. Musiken spänner från tungt elektriskt till snyggt akustiskt men är hela tiden fast rotad i bluesen även om Snibbs rockigare ådra mer än väl gör sig påmind. Mina tankar förs till Walter Trout och Kenny Wayne Shepherd och även om just de två namnen kanske kan kännas lite missvisande så är det ändå rotblues med rockinslag som gäller. Sen har vi ju Snibbs karaktäristiska stämma som färgsätter musiken på ett snyggt och eget sätt och man hör direkt att det är just han. Dock kan jag tycka att hans röst passar bättre till rivig rock men han har ändå ett sådant register och omfång att han även omfamnar bluesen med bravur.

Det enda problemet jag ser, eller hör rättare sagt, med Wreck of Blues är att skivan saknar de där riktiga topparna för att betyget skall krypa upp ytterligare ett snäpp. Stänkaren Same Same, gungande Boogie Man och snygga I’m Walking är alla tre starka kort men helhetskänslan blir aldrig mer än bara trevlig. Men även om det ”bara” är trevligt så är det ett ytterst trevligt album, så trevligt så att det lär förgylla många kvällar vid grillen i sommar framöver.

Pontus Snibb – Wreck of Blues

Off Yer Rocka / Border Music

  1. More Blues and Blue Sounds
  2. Same Same
  3. No Peace of Mind
  4. Boogie Man
  5. Longing For You
  6. As I Please
  7. Lightnin’ Change
  8. I’m Walking
  9. Turning Back the Clock
  10. One’s Too Many
  11. Keep on Loving Me

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Änglagård – Prog på svenska ”Live in Japan”

Änglagård - Prog på svenska
Änglagård – Prog på svenska

Vilken överraskning! Nja, att svenska Änglagård gör en live-platta är väl kanske ingen överraskning i sig – det är ju väl känt att bandet turnerar igen, om än lite sparsamt. Men vilket live-album detta är! Jag häpnar över kvaliteten på inspelningen men framför allt över hur bra bandet spelar.

Albumet (en dubbel-CD) är inspelat i Japan på Club Città i Kawasaki under den senaste turnén där de spelade tillsammans med inga mindre än The Crimson Projekct (med Adrian Belew och Tony Levin – se även tidigare recension av deras live-inspelning från denna turné!).

För den som inte känner till Änglagård kan man kort säga att bandet var ett av de tongivande banden som kan sägas ha startat den andra vågen av Progressiv Rock under 90-talet. Plattorna Hybris (1992) och Epilog (1994) anses som banbrytande och har givit bandet något av kultstatus både i Sverige och internationellt. Tyvärr splittrades den ursprungliga sättningen rätt så snart och det var länge osäkert om det skulle bli någon fortsättning över huvudtaget. Men så kom plattan Viljans öga (2012) och visade att bandet fortfarande kunde göra samma typ av närmast hänförande musik. Sättningen var dock något annorlunda. På keyboards har nu Linus Kåse tagit över från Thomas Johnsson. Dessutom hör vi nu under turnén Erik Hammarström på trummor även om deras ursprunglige trummis Mattias Olsson fortfarande spelade på Viljans öga.

Det skall sägas att Änglagård faktiskt redan givit ut en live-platta (en dubbel-CD från Progfest 1994) så det här är ingen debut som konsertskiva. Men ryktet säger (fast jag vet inte riktigt varifrån det kommer!) att man inte var riktigt nöjda med denna första platta. Men kanske var det därför som man denna gång verkar ha satsat så oerhört seriöst på att få till en bra live-spelning. Och man har gjort det (precis som The Crimson Projekct) i Japan inför en städad och välartad publik som verkligen har låtit musiken tala under andäktig lyssning.

Plattan innehåller sju spår varav fyra är från 90-talsskivorna och två från Viljans öga. Men vi överraskas också av att som inledande spår få höra en nyskriven låt – Introvertus fugu (Den asociala blåsfisken) part 1. Denna låt är den första som skrivits ihop av den nya sättningen på bandet (med Erik på trummorna och Linus Kåse på klaviatur). Låtens början liknar kanske mer improviserad modern jazz än tidigare alster som oftast haft mer tydlig struktur men efterhand samlar man sig runt ett tema på både gitarr och keyboards som låter väldigt mycket som vi vant oss från Änglagård. Ganska dramatiskt och svängigt. Ser verkligen fram emot ”part 2” när det beger sig!

Det som gör en särskilt varm när man lyssnar på denna live-platta är de fantastiska versionerna av tidigare klassiker. Naturligtvis spelar man låtarna från senaste plattan klanderfritt men jag kan inte undgå att imponeras av hur man tagit sig an de gamla låtarna. Tänker speciellt på låten Jordrök från Hybris-plattan som jag tycker är makalöst bra och faktiskt här spelas minst lika bra som i originalinspelningen! Några omarbetningar här och där men absolut inte till det sämre och med ett fantastiskt samspel mellan musikerna. Nästan lika bra framförs Höstsejd, Sista somrar och Kung Bore. Den sistnämnda har inte bandet spelat live på 20-år enligt Tord (som jag antar är den som pratar mellan låtarna). Desto mer imponerande att man lyckas spela den så fantastiskt bra. Det är klart att väldigt mycket hänger på mannen bakom alla keyboards – Linus Kåse. Orgel och undersköna mellotron-toner genomsyrar ju många av låtarna och här måste jag säga att Linus har förvaltat arvet efter Thomas Johnsson på allra bästa sätt. Det är naturligtvis inte identiskt men ändå lika snyggt. Sen kan jag inte undgå att nämna Anna Holmgrens fantastiskt fina flöjtspel. Det vimlar av dessa undersköna flöjtpartier – spelade i ensamhet, tillsammans med bara gitarr eller mellotron eller tillsammans med hela ensemblen. För egen del måste jag nog erkänna att det enbart är mitt favoritband Genesis som har levererat lika många musikaliska ståpälsupplevelser som Änglagård genom åren. Där finns en gemensam nämnare och det är Genesis flitiga användande av mellotronen (inte minst mellotronflöjt) men även de fina partier på de tidigare plattorna när Peter Gabriel spelade flöjt. Det som dock är så fantastiskt och unikt med Änglagård är att man lagt till jazzdimensionen och de tvära kasten mellan spröda mycket känslosamma partier och partier med fullständig kakafoni full av energi. I tillägg till detta så är det omöjligt att undgå inslaget av melankolisk svensk folkmusik som verkligen är påtagligt emellanåt. Det här motiverar verkligen valet av titel på plattan – Prog på svenska!

Man kan säga mycket mer om denna platta men jag stannar här och kan bara varmt rekommendera alla prog-vänner att skaffa denna platta. Mycket bättre än så här det knappast bli. Musiken är bitvis så bra att jag ibland undrar om det här verkligen kan vara en ren live-inspelning utan pålägg. I så fall är det rent av sensationellt bra. Ett monumentalt verk som naturligtvis förtjänar högsta betyg.

Änglagård – Prog på svenska ”Live in Japan”

Anglagard Records

CD1

1. Introvertus fugu (Den asociala blåsfisken) part 1
2. Höstsejd
3. Längtans klocka
4. Jordrök

CD2

5. Sorgmantel
6. Kung Bore
7. Sista somrar

www.anglagard.net

Betyg: 10 / 10

Karl-Göran Karlsson

Holy Moses – Redefined Mayhem

Holy Moses - Redefined Mayhem
Holy Moses – Redefined Mayhem

I snart trettio år har Sabina Classen styrt sitt Holy Moses med järnhand och trots att deras thrash fått lite mer svärta på senare år så har de aldrig vikit av från den inslagna vägen. Personligen har jag alltid tyckt att bandet har varit bättre live än på skiva och efter att ha tagit del av ytterligare ett stycke köttig tysk thrash från Aachen-gänget så är mitt intryck fortsatt intakt. På skiva är Holy Moses bra men inte tillräckligt bra för att mina öron skall slå frivolter av glädje. Det är ettrig och intensiv eurothrash för hela slanten vilket jag gillar men precis som på föregångaren Agony of Death (2008) så är det på tok för enformigt i längden. Problemet är att det inte finns några uppkäftiga krokar eller rejäla melodier som bryter av medan refrängerna är småcoola men inte tillräckligt häftiga. Det är dock rejält elakt mest hela tiden men det är ganska talande att mellantempolåten Into the Dark är skivas mest välljudande spår. Allt behöver inte gå i högsta hastighet hela tiden för att det skall vara brutalt. Men för att vara rå, okonstlad och stenhård tysk thrash så är Holy Moses helt rätt men för den som söker lite mer variation så blir Redefined Mayhem ganska enformig ganska snabbt. Dock är det alltid en fröjd att höra Sabina Classen morra, väsa, growla och gasta så att självaste Hin håle ryggar tillbaka förskräckt.

Holy Moses – Redefined Mayhem

Steamhammer / SPV

  1. Hellhound
  2. Triggered
  3. Undead Dogs
  4. Into the Dark
  5. Sacred Sorrows
  6. Process of Projection
  7. Fading Realities
  8. Liars
  9. Redemption of the Shattered
  10. Whet the Knife
  11. Delusion
  12. One Step Ahead of Death
  13. This Dirt

www.holymoses.net

Betyg: 5 / 10

Ulf Classon

Outloud – Let’s Get Serious

Outloud – Let's Get Serious
Outloud – Let’s Get Serious

Grekiska Outloud släpper nu sin tredje platta sedan begynnelsen 2009, och de fortsätter med sin kvalitativa melodiska hårdrock och hoppas att ännu fler ska upptäcka dem. Tänk en blandning av Tygers Of Pan Tang och Stryper ungefär. Låtarna är starka och arrangemangen välgjorda med en jordnära produktion utan överdrivna finesser.

Jag gillar detta och framförallt 80-talskänslan som gruppen förmedlar. Det låter som någon hårdare AOR-skiva som blivit återutgiven för att ny publik ska kunna upptäcka dem. Så är inte fallet, detta är sprillans nytt material med undantag av covern Enola Gay av synthpoparna O.M.D. från 1980. Outloud gör här en fantastisk version/hyllning till låten med det ack så tragiska innehållet.

Sångaren låter bättre och säkrare än tidigare också. Låtmässigt fastnar jag för den snabba metal-dängan Toy Soldiers och även den mer melodiska I Was So Blind samt den uppkäftiga A While To Go, för att nämna några. Annars är hela skivan bra tycker jag. De undviker snyggt att fastna i de värsta klyschfällorna och bara låta som en karbonkopia av något annat. De behåller fokuset.

Med det sagt tror jag inte att de erövrar världen med denna skiva heller men helt klart ett steg framåt i deras karriär. De förtjänar helt klart att uppmärksammas!

Outloud – Let’s Get Serious

AOR Heaven

  1. Death Rock!
  2. I Was So Blind
  3. One More Time
  4. Bury The Knife
  5. Like A Dream
  6. It Really Doesn’t Matter
  7. A While To Go
  8. All In Vain
  9. Another Kind of Angel
  10. Let’s Get Serious
  11. Toy Soldiers
  12. Enola Gay

www.facebook.com/outloudtheband

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Brother Firetribe – Diamonds In The Firepit

Brother Firetribe – Diamonds In The Firepit
Brother Firetribe – Diamonds In The Firepit

Nu när Tuomas Holopainen tar en paus från sitt Nightwish passar gitarristen från samma band, Emppu Vuorinen, på att släppa nytt med sitt sidoprojekt Brother Firetribe. Senast detta hände var 2008 så det var inte en dag för tidigt. Namnet Brother Firetribe fick de från en finsk tennisspelare som heter Veli Paloheimo. Veli betyder bror på svenska och så vidare.

Detta är den berömda tredje plattan, ni vet, vinna eller försvinna-plattan. Plattans namn kommer sig av att diamanter anses få en klarare lyster om de ligger i en firepit först. Det kan väl också ses som en vinkning till bandets låtar på skivan. Består de av diamanter och är det vi lyssnare som är firepiten? Låt oss ta reda på det.

Jag konstaterar i alla fall glatt att de känns igen med sitt keybordbaserade sound. Sångaren Pekka Heino (!) är kvar också. Faktum är att hela bandet är desamma som på förra plattan. Så långt allt väl. Ni kanske redan hört första singeln For Better or for Worse och diggat igenkännande. Edge of Forever sägs vara skivans hårdaste låt och låter väldigt Survivor-inspirerad. Detta sagt med all respekt. Inget Survivor-plagiat rakt av utan de har lyckats mixa det med Brother Firetribe-soundet. Snyggt jobbat!

Far Away From Love sätter däremot stämpeln för den största delen av skivan. Lite softare AOR med tonvikten på starka melodier istället för ös och bäng. Plattans höjdare tycker jag dock att Closer to the Bone är. Mycket stark och lite suggestiv låt. Suveränt framförd. Tydligen ska detta ha varit första låten som skrevs till detta album. Den fick äran att avsluta den.

Avslutningsvis är det oklart hur mycket ny mark Brother Firetribe kommer att bryta med denna skiva men ni som stått vid deras sida tidigare har ingen anledning att svika dem. De har inte svikit er.

Brother Firetribe – Diamonds In The Firepit

Spinefarm

  1. Intro
  2. Love’s Not Enough
  3. Far Away From Love
  4. For Better Or For Worse
  5. Desperately
  6. Edge Of Forever
  7. Hanging By A Thread
  8. Trail Of Tears
  9. Winner Takes It All
  10. Tired Of Dreaming
  11. Reality Bites
  12. Close To The Bone

www.facebook.com/brotherfiretribeofficial

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Mekong Delta – In a Mirror Darkly

Mekong Delta - In a Mirror Darkly
Mekong Delta – In a Mirror Darkly

Man har aldrig tråkigt ihop med Mekong Delta. Ja bandet alltså, inte området i Vietnam, där har jag aldrig varit. Hur som helst så har jag alltid funnit dessa tyskar ganska underhållande vilket gör att jag alltid tar mig tid att lyssna när de varit aktuella med ny musik. Men efter att ha lyssnat på nya given In a Mirror Darkly och gjort ett återbesök i backkatalogen så inser jag att jag aldrig har så där exceptionellt roligt när jag lyssnar på deras skivor. Det är underhållande progressiv thrash i den mest tekniska skolan men det är aldrig så pass bra så att jag löper amok i mina vänners stereoapparater och tvingar dem att lyssna så fort jag får chansen. Med det sagt så kan jag konstatera att In a Mirror Darkly är ytterligare ett kapitel i bandet karriär de kan vara ganska stolta över för det är en oerhört solid produkt de levererar. Musicerandet är av ypperlig klass, Martin LeMars sånginsats är riktigt stark och aggressiviteten i thrashen finns kvar trots det intrikata anslaget. Antalet taktbyten och udda rytmer finns det i överflöd och det blir på det sättet aldrig riktigt tråkigt att lyssna på skivan. Men det blir som sagt aldrig riktigt roligt heller. Låtarna tenderar att bli något långrandiga, variationen mellan de olika styckena är för små och ibland kan det vara svårt och veta när skivan byter spår. Men det finns ljuspunkter. I Janus så hittar bandet ett skönt medryckande läge och ett mer dramatiskt anslag lyfter musiken över mängden. Även i den instrumentala Inside the Outside of the Inside med sitt Rush-iga intro så hittar de det där lilla extra som gör att man hajar till och koncentrerar sig lite mer. Men det är också allt. Albumet In a Mirror Darkly är som helhet trevlig men inget ut över det vanliga. Redan frälsta fans lär inte bli besvikna men så värst många nya fans tror jag knappast tyskarna fiskar upp denna gång tyvärr.

Mekong Delta – In a Mirror Darkly

Steamhammer / SPV

  1. Introduction
  2. Ouverture
  3. The Armageddon Machine
  4. The Sliver in Gods Eye
  5. Janus
  6. Inside the Outside of the Inside
  7. Hindsight Bias
  8. Mutant Messiah

www.mekongdelta.eu

Betyg: 6 / 10

Ulf Classon

Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium

Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium
Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium

När tunga jazzfunkgruppen Rock Candy Funk Party bjuder till galej i klassiska jazzklubben The Iridium är det ett dignande julbordsupplägg som lämnar gästerna vimmelkantiga av överdosen. I en timma och trekvart matar de på med godsakerna från fjolårsalbumet We Want Groove och fyra covers. Fortsätt läsa ”Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium”

Focus – Golden Oldies

Focus - Golden Oldies
Focus – Golden Oldies

Jag har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta för Focus, ända sedan jag hörde Jan Akkermans febriga och lite vingliga gitarr yla i Tommy från andra LP:n Moving Waves. Som med mycken annan tonårskärlek blir det ljuva minnen men inte mycket mer. Efter Hamburger concerto har jag bara ägnat gruppen förstrött intresse, även om de producerat en del snygga låtar även det senaste decenniet.

Nu har Focus på nytt spelat in låtar från sin välkända katalog. På Golden Oldies är det Thijs Van Leer, Pierre Van Der Linden, Bobby Jacobs och Menno Gootjes som utgör truppen och även om Gootjes är en skicklig gitarrist, så jämför jag givetvis med Akkermans tolkningar från dazumal.

Låtmaterialet är givetvis högoktanigt. Frånsett Hocus Pocus som jag tyckte var en rolig bagatell första gångerna jag hörde den, men sedan blir mest enerverande, så är låtarna från Focus första tre LP helt fenomenala. När Van Leers klassiskt klingande vackra melodier och ackordföljder parades med Akkermans mer anarkistiska och jazziga gitarr uppstod magisk musik. På Olden Goldies får vi covers som inte tillför något nytt, utan är stolpiga och ospännande. Mest tråkigt är att Van Leers obegripliga behov av jönseri i sång och andra gutturala läten tar udden av även sådana vackra låtar som Tommy och Brother.  Post-Akkerman Focus representeras bland annat av Aya hippie juppie jeeh och Neurotica som är snygga upptempokarameller med läckert gitarrspel, men som tyvärr fördärvas av Van Leers ständiga tjoanden i mikrofonen.

Bäst på plattan är tolkningen av Focus three and four, som dessutom måste vara något av proghistoriens vackraste låtar. Här lyckas Gootjes matcha Akkermans spel på ett känsligt sätt som gör att originalens skönhet inte smutsas ned. Så håller Van Leer käften och koncentrerar sig på sin orgel. Tack för det.

Focus – Golden Oldies

In And Out Of Focus / Border

  1. Hocus Pocus
  2. Tommy
  3. House of the king
  4. Focus one
  5. Sylvia
  6. Focus three and two
  7. Aya hippie juppie jeeh
  8. Neurotica
  9. Brother

www.focustheband.com

Betyg: 5 / 10

Hans-Åke Höber

Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Flaming Row - Mirage - A Portrayal of Figures
Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Flaming Row är en för mig helt ny bekantskap bestående av fyra unga tyskar som har lirat ihop ett antal år, och som enligt pressreleasen släppte sin första platta, Elinoire (2011). Nya alstret Mirage – A Portrayal of Figures är första delen i den futuristiska trilogi som bandet ämnar släppa där storyn handlar om en framtida värld där ett tredje världskrig härjar. Där människans intellekt kraftigt ökat, men där kunskapen om vad mänskligheten ställer till för varandra inte har hängt med i samma tempo. Inga goa framtidsvisioner att vänta, alltså! Flaming Row hade på debutplattan med ett gäng gästmusiker och detta koncept har man nu byggt vidare på, för gästlistan på nya alstret är närapå lika lång som medlemsmatrikeln i en medelstor idrottsklubb. Man har lyckats samla stora delar av den progressiva eliten, med namn från band som Ayreon, Pain Of Salvation, Spock’s Beard, Haken, Enchant, Shadow Gallery, Neal Morse Band m.fl. Allt detta borgar naturligtvis för en högkvalitativ slutprodukt som borde bräcka det mesta, eller?

…första intrycket av alldeles för stor spretighet och tekniskt överspel har dämpats något, men känslan av ”too much” kvarstår dock.

Bandets spelmässiga skicklighet blir direkt tydlig redan i första spår Mirage – A Portrayal of Figures pt. 1,  det känns som om bandet betar av de flesta förekommande musikgenrer inom en och samma låt. Även om nu nämnda låt råkar vara drygt sexton minuter lång, så blir det nästan för mycket av det goda. Tack och lov så lugnar man ner sig i följande Aim L45 där den ganska så folkmusikinspirerade låten påminner om Pain Of Salvation i dessas lugnare stunder. Klart annorlunda mot inledningen, men ett välkommet avsteg från inslagen väg. På detta vis fortsätter Flaming Row sin musikaliska resa in i den framtida apokalypsen, och varvar överjävligt tekniskt brutala partier med lugna mer finstämda avsnitt. Martin Schnella och Marek Arnold står för det musikaliska upplägget, och de har skapat en mångsidig men tyvärr också alldeles för spretig platta för min smak. Vissa spår (Burning sky, Journey to the Afterlife och Alcatraz) är riktigt bra med en stor variation när det gäller känsla, intensitet och kraft. I andra spår, som förut nämnda titelspår verkar det mest gå ut på att stapla så många riff på varandra, och klämma in så mycket krångligheter det bara går, vilket bara blir splittrande och tröttsamt. De spår som känns mest angelägna är enligt min mening de lite lugnare och eftertänksamma låtarna som Aim L45 och Pictures där bandets musikalitet kommer fram på ett bra vis, utan att det i första hand gäller att visa upp sin spelskicklighet. Musikerna i Flaming Row är själva så skickliga så de hade faktiskt inte behövt ha med alla dessa gästmusiker för att få till en riktigt bra platta.

Att lyssna på Mirage – A portrayal of figures i sin helhet är ungefär som att ha obegränsad tillgång till alla sorters alkohol i ”All-inclusive”-baren. Det är i början jävligt gott och frestande men så inser man efter en stund, att om jag fortsätter på detta sätt kan det bara gå på två sätt. Det vill säga, att antingen däckar man eller också så spyr man. I mitt fall ligger det första alternativet närmast till hands då det känns som om jag efter en hel genomlyssning ska däcka av ren utmattning. Plattan har dock växt något, och första intrycket av alldeles för stor spretighet och tekniskt överspel har dämpats något, men känslan av ”too much” kvarstår dock.

Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Progressive Promotion Records

  1. Mirage – A Portrayal of Figures pt. 1
  2. Aim L45
  3. Burning Sky
  4. Journey to the Afterlife
  5. Alcatraz
  6. Memento Mori
  7. Pictures
  8. In Appearance – A Portrayal of Figures pt. 2

www.flamingrow.de

Betyg: 4,5 / 10

Staffan Vässmar