Marillion har så äntligen åter anlänt till våra breddgrader. Senast de
turnerade i skandinavien var 1994, efter det har det blivit två enskilda
spelningar häruppe (Göteborg 1998, Oslo 2000) men därefter har vi nordbor
fått ta oss till Tyskland eller England för att kunna se bandet. Konserten i
Köpenhamn i lördags visade dock att det var helt värt väntan. Efter
Marillions senaste tre skivor har jag sänkt kraven på mitt tidigare
favoritband ganska rejält, jag tycker inte att någon av Radiation, .com
eller Anoraknophobia når upp till något de gjort tidigare (även om alla
plattorna innehåller några riktiga kanonlåtar!), men med den nya plattan
Marbles visar de att de minsann inte tänker nöja sig med något mindre än en KANON-platta! Det var många år sedan jag blev så glad för en skiva av
Marillion!

Konserten inleds med HELA Marblesskivan. Mycket intressant val av bandet och ett artistiskt helt korrekt sådant. The invisible man som är första låten är bland det mörkaste bandet gjort, en fantastisk öppningslåt som sätter stämning för hela kvällen. Amager Bio i Köpenhamn är verkligen ett perfekt ställe för ett band som Marillion, inte för litet, inte för stort. Det finns en gigantisk videoskärm på vilken man visar bilder för att höja stämningen i hallen, men även direkt-live-bilder visas emellanåt (dock i suddig oklar bild, lite sådär mystiskt...).

Bandet avverkar som sagt hela Marbles där egentligen bara den rockiga men sega The Damage inte riktigt når upp till de andra låtarnas glans. Mellanspelen Marbles I, II, III och IV funkar ok, men jag hade nog inte trott att dessa skulle framföras live. Det är inga låtar per se, utan mer som lustiga kupletter mellan de andra låtarna. Favoriter i setet hittills är The invisible man, Don´t hurt yourself, Fantastic place samt den nya tidens Script for a jester´s tear : Neverland. Troligen en av bandets allra bästa låtar genom alla tider! Och de gör den så bra live så tårarna är aldrig långt borta!

Efter Marbles-setet säger Steve Hogarth att de tar en kort paus men lovar
att de kommer tillbaks efter fem minuter för att spela gamla låtar. Tacksamt
nog höll de tiden, redan efter fyra och en halv minut står Mark Kelly på
plats och startar samplingen till vad som blir This is the 21st century. Det
står nu helt klart för de allra flesta att Marillion 2004 inte tänker leva
på forna tillgångar såsom Misplaced childhood, Clutching at straws eller
Season´s end. Marillion ÄR ett annorlunda band idag än när de skivorna
spelades in, och avståndet mellan då och nu har vuxit sig enormt stort. Synd
tycker jag, jag är inte den som skriker Grendel så fort det blir tyst, jag
finner ingen anledning till det, men bandet borde ändå ta tillvara på sin
låtskatt.

Det märks i andra setet att en del människor faktiskt lämnar
konserten, troligen för att de inte är helt familjära med bandets senare
alster. Lite synd. Men tillbaks till konserten, efter 21st century kommer
kvällens enda bottennapp, Quartz ifrån Anoraknophobia. Jag har ända sedan Oslo 2000 tyckt det var en tråkig låt, och den var tyvärr inte bättre i
Köpenhamn. Konstigt att den överlevt i setet, en av hela TRE låtar ifrån
Anoraknophobia.Varför inte variera sig mer?

Jaja. Efter Quartz hörs det välbekanta dova introt ifrån Brave-skivan, varpå Bridge och Living with the big lie avverkas. Och herre jösses så bra det är!! Jag rös över hela kroppen!! The party följer, en bra version förutom den grisfulla dansk som stod några centimeter ifrån mig och som utmanades av sina polare att skråla så fort det blev det minsta tyst... Stanna hemma nästa gång! Vi som betalar pengar vill höra bandet, INTE fulla idioter! Between you and me avslutar det andra setet, och en liten känsla av "blev det inte mer" infinner sig. Jag hade läst setlistor ifrån tidigare gig på internet och hade förväntat mig åtminstone någon låt till innan eventuella extranummer.

Det första extranumret blev Estonia. Plötsligt var jag sådär överlycklig
igen, en riktig kanonversion endast störd av att Mark Kelly´s keyboard
började leva ett eget liv och använda ljud som ingen förväntade sig. Ganska
intressant, men det visar bara på att bandet är mänskligt och att det inte
är Britney Spears med helt förinspelad musik som står på scenen. Vi som
märkte det (vi var väl ungefär tre som hörde detta) skrattade MED bandet,
inte åt det. Nästa extranummer (som om det skulle behövas fler) blev The
uninvited guest. En klassiker men som med sitt poppiga sound tyvärr blev
lite av ett antiklimax efter den underbara Estonia. Den lät dock bra, som
sig bör. Sista låten för kvällen blev Cover my eyes (Pain & heaven), vilken
publiken sjöng för full hals. Inklusive den fulla dansken bredvid mig, men
här passade det iallafall in.

Marillion 2004 är således ett band att räkna med, jag insåg efter endast tre
låtar att jag blir tvungen att köra ner till Malmö och se sista
skandinaviengiget också. So be it. Vem är jag att neka när Hogarth skriker
"You get used to it!!"?

Setlist:
The Invisible Man
Marbles I
You're Gone
Angelina
Marbles II
Don't Hurt Yourself
Fantastic Place
Marbles III
The Damage
Marbles IV
Neverland
-paus 5 minuter-
This is the 21st Century
Quartz
Bridge
Living with the Big Lie
The Party
Between You and Me
Estonia
Uninvited Guest
Cover My Eyes

/Alex Bergdahl, Växjö 040510