E-Mail

info@artrock.se

 

Konsertrecensioner

 

 

 

 

Night of the Prog IV
Loreley 10-11 Juli 2009
(av Lars Nyrèn)

Foto Lars Nyrèn


 

Loreley är ett fantastiskt vackert ställe i Rhendalen I Tyskland. Jag och min fru Bella hade en mycket trevlig festivalhelg här. Sägen säger att det var en vacker sjöjungfru som lurade båtarna på grund här. En staty av henne står längst ut på en pir nedanför Loreleyklippan.

Det är väldigt vackert att promenera i området vilket vi gjorde innan banden började spela. Så om ni planerar att åka ner något år, lägg då till lite extra tid för att njuta av stället i sig. Scenområdet är fantastiskt. En Romersk teater. Mycket passande för denna musik. Tänk ”Pink floyd-Live in Popei”. Lite åt det hållet.  Vi såg Magnum här 1988 så det är andra gången vi är här. 110 Euro för två dagar inklusive camping är helt okey tycker jag. Dessutom slipper man bajamajor som många andra festivaler har. Här finns riktiga toaletter och duscharna är gratis. Det är inte fel. Däremot var det snålt med toaletter på den tillhörande campingen. Första dagen var ganska molnig men med helt okey temperatur. Nu till musiken.

Also Eden drog igång festivalen. Jag hade inte hört de innan men det var vacker musik och sångaren hade skön röst. Tankarna gick ibland till ”IQ”, ”Talk talk” och ”It bites”. Det blev en trevlig inledning.

Arena är det bandet som lockade hit mig allra mest. En vän till mig undrade varför inte de var headline denna kväll. Istället hade de minst speltid. Det kan bero på att det är deras första spelning på väldigt länge enligt vad jag har hört. De startade starkt med ”Crack in the ice” och sen ”Skin games”. Årets överraskning blev deras tredje låt. Vad sägs om Michael Jacksons ”Billy Jean”. Några i publiken muttrade om att Arena skall spela Arena men jag tycker det var en snygg gest. Bra låt dessutom. Men som tur väl var så nöjde de sig med en Jackson skapelse och fortsatte med ”The hanging tree”. Från senaste CD´n fick vi ”Bedlam fayre”.

En av mina favoriter ”Chosen” hade tyvärr lite låga syntar. Men vilken låt det är! Ljudet var över huvud taget sådär under deras spelning. Det blev bl.a. rundgång ibland. Men med bara en kvart mellan banden på samma scen så blir det inte mycket tid över för att få det att fungera felfritt. Sista låt blev ”Solomon”. Men redan innan vi började klappa så visste vi att de skulle komma tillbaka och ta ”Crying for help part VII”. Det är en riktig publikbefriare.

Extra plus till den här festivalen för att vi i publiken får chansen att träffa alla artister efter varje spelning utan tidsbegränsning och man får signerat hur mycket man vill eller så länge artisterna orkar.

Agents of Mercy med Roine Stolts från ”The Flowerkings” var nästa band. Två medlemmar till har också anknytningar till ”The Flowerkings” nämligen Zoltan Csörsz och Jonas Reingold. Roine berättade att han hittade sångaren Nad Zylvan på Myspace och blev helt såld. En kvinnlig sångerska var med också och fyllde i. Jag har inte hört deras CD men det är alltid kvalitet när det gäller Roine, som har skrivit alla låtar på den. De tog ett spår av Jonas band ”Karmakanic” som heter ”When earth meets heaven” och vi fick även en version av Roines först köpta och helt sönderspelade singel nämligen ”The Beatles – I am the wallrus”. Roine sa till oss att ”- Detta är vår första spelning och ni var här och såg den”. Det finaste sättet att avluta en konsert är med den här låten sa Roine och tog ”Genesis – Afterglow”. Och han vet verkligen vad han snackar om. Det var fantastiskt fint.

Riverside började tio minuter innan utsatt tid. De rockar på bra live. Vi fick bl.a. ”Voices in my head” och några nya låtar som ”Hyperactive”. En av höjdpunkterna denna kväll var när de spelade ett snyggt stigande instrumentalt stycke som de lät gå över i ”Shine on your crazy diamond” ett ögonblick och sen vidare till deras egna fantastiskt vackra ”Consieving you”.  Ljudet är bättre nu än när Arena spelade. Sista låt blev ännu en favoritlåt nämligen ”Panic room”. Och som extra nummer fick vi en ny som även den var väldigt bra.

Gazpacho är betydligt lugnare musik än ”Riverside”. Kanske lite konstigt att lägga de som sista band denna kväll. Men nu var det mörkt och deras bakgrundsskärm och ljusshow gav härliga nyanser till deras musik. Dessutom är ljudet nu riktigt bra. De startade med lite nya låtar som bl.a. ”Tick Tock” vilket blev en visuell upplevelse men samtidigt fick jag lite ”Genesis – No son of mine” vibbar av klockan som gick i bakgrunden på skärmarna större delen av låten. Det var läckert men inte originellt.

Titelspåret till andra CD´n ”When earth lets go” tog de innan sångaren sa:

-This is ”Night”, dream with us Loreley, och så tog hela den skivan. Lite psykadeliskt lunkande över till crescendo ner till så gott som helt ensam violin upp mot crescendo igen o.s.v. Mysigt och stämningsfullt. De avslutade med en ny låt som heter ”Winter is never”.

Extranummer blev det också. ”Snowman” var en underbar liveupplevelse och allra sista kom ”Bravo” från skivan med samma namn. Summerat måste jag erkänna att Gazpacho både lät mycket bättre och såg mycket bättre ut denna kväll än när de spelade på vår ”Slottsskogsfestival” för några år sedan.

Subsignal var först ut dag två och inledde konserten med orden – Slappna av, ta en öl eller två. Det var väldigt fint väder denna dag. Jag ökade på solbrännan en hel del. Första tankarna när ”Subsignal” började spela gick till Toto och Foreigner men lite mer symfoniskt.

 –Vi har inte så mycket erfarenhet men vi är söta, skojjade sångaren och fortsatte med helt okey låtar.

-Nu blir det lite nytt, men det är det visserligen hela tiden, fortsatte han och tog ännu en låt från deras nya och enda skiva. En sjyst inledning även på dag två.

Pineapple Thief hade många fans där men för mig var de en ny upplevelse. De hade lite läckra inledningar typ 80-tals Genesis. Vissa låtar berörde mig mer än andra men så är det kanske när man inte är insatt i gruppen. Men det är det som är kul med festivaler. Att även få uppleva grupper som man inte hört så mycket av innan.

Lazuli, från Frankrike var häftiga. Stylade i svart spelade de mörk musik med sång på Franska. De hade annorlunda instrument vilket gjorde det extra intressant. I helhet var detta verkligen annorlunda än allt annat innan. Sångaren läste innantill på en lapp och förklarade varje låt på Tyska med charmig humor. Jag fick bl.a. mina tre favoritlåtar (är helkass på Franska så jag skall inte försöka namnge dem) mycket bra framfört och en del nya så jag är väldigt nöjd. En av de nya låtarna var helt suverän så det blir till att inhandla den nya CD´n. Som extranummer spelade alla på xylofon/mariba e.d. och mitt i la de in ”Depeche modes – I just can´t get enough”. För en gångs skull fick man lite kul åt den låten. Lazuli var för mig ett av de bästa banden denna progghelg!

Pure reason revolution kom inte. Jag har ingen aning om varför? Detta fick bli kvällens besvikelse eftersom jag har en helt okey platta med dem och hade sett fram mot deras svängiga musik.

Pendragon tycker jag om musikaliskt men jag har svårt för Nick Barrets sång. Han spelar fantastiskt snyggt på gitarren men om jag fick bestämma så skulle de ta in en till medlem som sköter sången. Därför har jag inte orkat lyssna in mig på dem så mycket. (Förlåt alla Pendragon fans!) Nåja, en hel del bra låtar som ”Masters of illusion” blev det och det var kul att se ett klassiskt symfoniskt band.

Steve Hackett hade problem med gitarren och effektboxen innan konserten. Han höll på länge att försöka få ordning på det innan de drog igång spelningen. När de väl kom igång med ”Mechanical bride” så la gitarrljudet av i det mest utflippade partiet. Bandet fortsatte spela på det partiet medan Steve efter ett tag fick ordning på gitarrljudet.

 – Senast jag var här var 76…1876 skojjade Steve till publikens förtjusning. Låt nummer två blev en äldre låt från Steves solokarriär nämligen ”Everyday”. En i publiken skojjade med transvestit klädda bassisten genom att frågande ropa Heidi? En annan undrade; Pippi Långstrump?

Då förklarade Steve att det minsann var Herr Nick Beggs som spelade bas. Nick skojjade tillbaka och vevade med sina ”Pippiflätor”. Den nya låten ”Fire on the moon” lät skön. Steve sa att han var förvånad att det är så fint väder då han spelar på festivaler nu för tiden. De fem åren han spelade med Genesis på festivaler regnade det jämt. Nästa sång blev “Ace of wands” från första soloskivan och den är alltid lika härlig att höra. Vi fick fler låtar från Steves soloskivor bl.a. ”Spectral morning”, ”The steppes” och ”Serpentine song”.

Första Genesis-skapelse blev ”Firth of fifth”.
Hela den här gången.
Helt underbart.

Keyboardisten Roger King klarade Tony Banks inledning briljant. Trummisen Gary´o´toole sjöng och gjorde det väldigt bra. Vi fick fler Genesislåtar som t.ex. ”Horizon”, “Fly on a windshield” och ”Blood on the rooftop”. Inför sista framförandet tog det lite tid innan de kom igång så publiken började sjunga ”Smoke on the water” – fråga mig inte varför…

Då sa Steve att de hade tänkt ta den som avslutning men att de ändrade sig i det allra sista och tar ”Los endos” istället. Den kommentaren gillade vi i publiken.

Genesislåtarna får en liten annan nyans med detta bands uppsättning, vilket är lite kul. Speciellt med Rob Townsend på blåsinstrument. Som extranummer fick vi ”Clocks”- läcker låt och bra avslutning.

 

Mick Pointer´s Marillion – Script for a jester´s tear

På scen förutom Mick Pointer var Nick Barrett från Pendragon, Arenas bassist Ian Salmon och Mike Varty från Landmarq. Sångaren Brian Cummins både såg ut och lät väldigt likt ”Fish”. Han sa att det var Mick som satte ihop Marillion från början. Musikaliskt var det väldigt bra framfört och sångaren levde sig verkligen in i rollen som ”Fish”, som han var på den tiden. De körde hela första Marillionskivan ”Script for a Jesters tear” och dessutom lite udda låtar som ”Three boats down from the candy” och ”Grendel” från samma period då Mick var trummis i bandet. ”Market square heroes” fick vi också.  Det var en kul avslutning på fjärde upplagan av ”Night of the prog”. Vi gick hemåt mot tältet till tonerna av ett överraskande andra extranummer av Mick pointers version av Marillion.

Auf wiedersehen, Loreley!

Lars Nyrén

 

 

 

www.myspace.com/nightoftheprog