|
Loreley är
ett fantastiskt vackert ställe i Rhendalen I Tyskland. Jag och
min fru Bella hade en mycket trevlig festivalhelg här. Sägen
säger att det var en vacker sjöjungfru som lurade båtarna på
grund här. En staty av henne står längst ut på en pir nedanför
Loreleyklippan.
Det är
väldigt vackert att promenera i området vilket vi gjorde innan
banden började spela. Så om ni planerar att åka ner något år,
lägg då till lite extra tid för att njuta av stället i sig.
Scenområdet är fantastiskt. En Romersk teater. Mycket passande
för denna musik. Tänk ”Pink floyd-Live in Popei”. Lite åt det
hållet. Vi såg Magnum här 1988 så det är andra gången vi är
här. 110 Euro för två dagar inklusive camping är helt okey
tycker jag. Dessutom slipper man bajamajor som många andra
festivaler har. Här finns riktiga toaletter och duscharna är
gratis. Det är inte fel. Däremot var det snålt med toaletter på
den tillhörande campingen. Första dagen var ganska molnig men
med helt okey temperatur. Nu till musiken.
Also Eden
drog igång festivalen. Jag hade inte hört de innan men
det var vacker musik och sångaren hade skön röst. Tankarna gick
ibland till ”IQ”, ”Talk talk” och ”It bites”. Det blev en
trevlig inledning.
Arena är det bandet som
lockade hit mig allra mest. En vän till mig undrade varför inte
de var headline denna kväll. Istället hade de minst speltid. Det
kan bero på att det är deras första spelning på väldigt länge
enligt vad jag har hört. De startade starkt med ”Crack in the
ice” och sen ”Skin games”. Årets överraskning blev deras tredje
låt. Vad sägs om Michael Jacksons ”Billy Jean”. Några i publiken
muttrade om att Arena skall spela Arena men jag tycker det var
en snygg gest. Bra låt dessutom. Men som tur väl var så nöjde de
sig med en Jackson skapelse och fortsatte med ”The hanging tree”.
Från senaste CD´n fick vi ”Bedlam fayre”.
En av mina
favoriter ”Chosen” hade tyvärr lite låga syntar. Men vilken låt
det är! Ljudet var över huvud taget sådär under deras spelning.
Det blev bl.a. rundgång ibland. Men med bara en kvart mellan
banden på samma scen så blir det inte mycket tid över för att få
det att fungera felfritt. Sista låt blev ”Solomon”. Men redan
innan vi började klappa så visste vi att de skulle komma
tillbaka och ta ”Crying for help part VII”. Det är en riktig
publikbefriare.
Extra plus
till den här festivalen för att vi i publiken får chansen att
träffa alla artister efter varje spelning utan tidsbegränsning
och man får signerat hur mycket man vill eller så länge
artisterna orkar.
Agents of Mercy med Roine
Stolts från ”The Flowerkings” var nästa band. Två medlemmar till
har också anknytningar till ”The Flowerkings” nämligen Zoltan
Csörsz och Jonas Reingold. Roine berättade att han hittade
sångaren Nad Zylvan på Myspace och blev helt såld. En kvinnlig
sångerska var med också och fyllde i. Jag har inte hört deras CD
men det är alltid kvalitet när det gäller Roine, som har skrivit
alla låtar på den. De tog ett spår av Jonas band ”Karmakanic”
som heter ”When earth meets heaven” och vi fick även en version
av Roines först köpta och helt sönderspelade singel nämligen
”The Beatles – I am the wallrus”. Roine sa till oss att ”- Detta
är vår första spelning och ni var här och såg den”. Det finaste
sättet att avluta en konsert är med den här låten sa Roine och
tog ”Genesis – Afterglow”. Och han vet verkligen vad han snackar
om. Det var fantastiskt fint.
Riverside började tio
minuter innan utsatt tid. De rockar på bra live. Vi fick bl.a.
”Voices in my head” och några nya låtar som ”Hyperactive”. En av
höjdpunkterna denna kväll var när de spelade ett snyggt stigande
instrumentalt stycke som de lät gå över i ”Shine on your crazy
diamond” ett ögonblick och sen vidare till deras egna
fantastiskt vackra ”Consieving you”. Ljudet är bättre nu än när
Arena spelade. Sista låt blev ännu en favoritlåt nämligen ”Panic
room”. Och som extra nummer fick vi en ny som även den var
väldigt bra.
Gazpacho
är betydligt lugnare musik än ”Riverside”. Kanske lite konstigt
att lägga de som sista band denna kväll. Men nu var det mörkt
och deras bakgrundsskärm och ljusshow gav härliga nyanser till
deras musik. Dessutom är ljudet nu riktigt bra. De startade med
lite nya låtar som bl.a. ”Tick Tock” vilket blev en visuell
upplevelse men samtidigt fick jag lite ”Genesis – No son of mine”
vibbar av klockan som gick i bakgrunden på skärmarna större
delen av låten. Det var läckert men inte originellt.
Titelspåret till andra CD´n ”When earth lets go” tog de innan
sångaren sa:
-This is
”Night”, dream with us Loreley, och så tog hela den skivan. Lite
psykadeliskt lunkande över till crescendo ner till så gott som
helt ensam violin upp mot crescendo igen o.s.v. Mysigt och
stämningsfullt. De avslutade med en ny låt som heter ”Winter is
never”.
Extranummer blev det också. ”Snowman” var en underbar
liveupplevelse och allra sista kom ”Bravo” från skivan med samma
namn. Summerat måste jag erkänna att Gazpacho både lät mycket
bättre och såg mycket bättre ut denna kväll än när de spelade på
vår ”Slottsskogsfestival” för några år sedan.
Subsignal
var först ut dag två och inledde konserten med orden – Slappna
av, ta en öl eller två. Det var väldigt fint väder denna dag.
Jag ökade på solbrännan en hel del. Första tankarna när
”Subsignal” började spela gick till Toto och Foreigner men lite
mer symfoniskt.
–Vi har
inte så mycket erfarenhet men vi är söta, skojjade sångaren och
fortsatte med helt okey låtar.
-Nu blir
det lite nytt, men det är det visserligen hela tiden, fortsatte
han och tog ännu en låt från deras nya och enda skiva. En sjyst
inledning även på dag två.
Pineapple
Thief
hade många fans där men för mig var de en ny upplevelse. De hade
lite läckra inledningar typ 80-tals Genesis. Vissa låtar berörde
mig mer än andra men så är det kanske när man inte är insatt i
gruppen. Men det är det som är kul med festivaler. Att även få
uppleva grupper som man inte hört så mycket av innan.
Lazuli,
från Frankrike var häftiga. Stylade i svart spelade de mörk
musik med sång på Franska. De hade annorlunda instrument vilket
gjorde det extra intressant. I helhet var detta verkligen
annorlunda än allt annat innan. Sångaren läste innantill på en
lapp och förklarade varje låt på Tyska med charmig humor. Jag
fick bl.a. mina tre favoritlåtar (är helkass på Franska så jag
skall inte försöka namnge dem) mycket bra framfört och en del
nya så jag är väldigt nöjd. En av de nya låtarna var helt
suverän så det blir till att inhandla den nya CD´n. Som
extranummer spelade alla på xylofon/mariba e.d. och mitt i la de
in ”Depeche modes – I just can´t get enough”. För en gångs skull
fick man lite kul åt den låten. Lazuli var för mig ett av de
bästa banden denna progghelg!
Pure reason revolution
kom inte. Jag har ingen aning om varför? Detta fick bli kvällens
besvikelse eftersom jag har en helt okey platta med dem och hade
sett fram mot deras svängiga musik.
Pendragon
tycker jag om musikaliskt men jag har svårt för Nick Barrets
sång. Han spelar fantastiskt snyggt på gitarren men om jag fick
bestämma så skulle de ta in en till medlem som sköter sången.
Därför har jag inte orkat lyssna in mig på dem så mycket.
(Förlåt alla Pendragon fans!) Nåja, en hel del bra låtar som
”Masters of illusion” blev det och det var kul att se ett
klassiskt symfoniskt band.
Steve Hackett hade problem
med gitarren och effektboxen innan konserten. Han höll på länge
att försöka få ordning på det innan de drog igång spelningen.
När de väl kom igång med ”Mechanical bride” så la gitarrljudet
av i det mest utflippade partiet. Bandet fortsatte spela på det
partiet medan Steve efter ett tag fick ordning på gitarrljudet.
– Senast
jag var här var 76…1876 skojjade Steve till publikens
förtjusning. Låt nummer två blev en äldre låt från Steves
solokarriär nämligen ”Everyday”. En i publiken skojjade med
transvestit klädda bassisten genom att frågande ropa Heidi? En
annan undrade; Pippi Långstrump?
Då
förklarade Steve att det minsann var Herr Nick Beggs som spelade
bas. Nick skojjade tillbaka och vevade med sina ”Pippiflätor”.
Den nya låten ”Fire on the moon” lät skön. Steve sa att han var
förvånad att det är så fint väder då han spelar på festivaler nu
för tiden. De fem åren han spelade med Genesis på festivaler
regnade det jämt. Nästa sång blev “Ace of wands” från första
soloskivan och den är alltid lika härlig att höra. Vi fick fler
låtar från Steves soloskivor bl.a. ”Spectral morning”, ”The
steppes” och ”Serpentine song”.
Första Genesis-skapelse blev ”Firth of fifth”.
Hela den här gången.
Helt underbart.
Keyboardisten Roger King klarade Tony Banks inledning briljant.
Trummisen Gary´o´toole sjöng och gjorde det väldigt bra. Vi fick
fler Genesislåtar som t.ex. ”Horizon”, “Fly on a windshield” och
”Blood on the rooftop”. Inför sista framförandet tog det lite
tid innan de kom igång så publiken började sjunga ”Smoke on the
water” – fråga mig inte varför…
Då sa
Steve att de hade tänkt ta den som avslutning men att de ändrade
sig i det allra sista och tar ”Los endos” istället. Den
kommentaren gillade vi i publiken.
Genesislåtarna får en liten annan nyans med detta bands
uppsättning, vilket är lite kul. Speciellt med Rob Townsend på
blåsinstrument. Som extranummer fick vi ”Clocks”- läcker låt och
bra avslutning.
Mick
Pointer´s Marillion – Script for a jester´s tear
På scen
förutom Mick Pointer var Nick Barrett från Pendragon, Arenas
bassist Ian Salmon och Mike Varty från Landmarq. Sångaren Brian
Cummins både såg ut och lät väldigt likt ”Fish”. Han sa att det
var Mick som satte ihop Marillion från början. Musikaliskt var
det väldigt bra framfört och sångaren levde sig verkligen in i
rollen som ”Fish”, som han var på den tiden. De körde hela
första Marillionskivan ”Script for a Jesters tear” och dessutom
lite udda låtar som ”Three boats down from the candy” och
”Grendel” från samma period då Mick var trummis i bandet.
”Market square heroes” fick vi också. Det var en kul avslutning
på fjärde upplagan av ”Night of the prog”. Vi gick hemåt mot
tältet till tonerna av ett överraskande andra extranummer av
Mick pointers version av Marillion.
Auf wiedersehen, Loreley!
Lars Nyrén
www.myspace.com/nightoftheprog
|
