Denna fredagskväll hade lite drygt 100 trogna musikälskare sökt sig till stora salen Frölunda för att, i ett samarrangemang mellan Frölunda kulturhus och Göteborgs Art Rock Förening (GARF) få avnjuta en kväll med högkvalitativ musik.

Först ut för kvällen var Göteborg / Falköpings-baserade bandet Simon Says, som jag kom i kontakt med för första gången för ett par månader sedan, då jag hörde deras senaste alster Tardigrade hemma hos en annan Garf-medlem. Plattan inhandlades sedan vid Slottskogen goes progressive, och redan vid första genomlyssningen frapperades jag av hur oerhört skickliga musiker det här handlade om, och dessutom vilken välkomponerad och tekniskt skickligt framförd musik som bandet representerade. Plattan har snurrat många varv i cd-spelaren sedan dess och frågan var då om bandet kunde leva upp till denna höga standard även live.

Lite orolig blir jag när jag strax före giget får reda på att detta är Simon Says livedebut, men man kan ju tycka att ett band som bildades redan 1994 borde ha hunnit bli hyfsat samspelta. Alla mina eventuella farhågor kommer genast på skam när bandet drar igång första låten ”And by the water”, som är hämtad från bandets andra platta Paradise square. Redan så här i inledningen sätter man genast den musikaliska standarden för kvällen, och den klingar i mina öron mycket välljudande och förväntningarna växer sig blixtsnabbt skyhöga. Bandet är mycket samspelt och anförs av multiinstrumentalisten Stefan Renström på ett ytterst kompetent sätt. När så titelspåret från senaste plattan Tardigrade börja ljuda sitter jag med ett lyckligt flin i hela ansiktet och tänker att: bättre än så här kan väl inte progrock bli ??!! Men visst kan den bli det, för när så den underbara ”Suddenly the rain” drar igång är lyckan nästan fullkomlig. Nämnda låt har, ända sedan första gången jag hörde den tillhört ett av mina absoluta favoritspår och jag tycker att den förmedlar samma slags musikaliska känslor och kvalitet som många av de klassiska 70-talsgiganterna som Yes, Genesis, Kaipa, ELP mfl, gjorde.

Det som gör Simon Says till, enligt min måttstock, ett så bra band är deras förmåga att skapa något eget och unikt, men ända ta vara på de ibland ganska så tydliga influenserna utan att på något vis plagiera. En timme in i giget kommer så den låt som jag innerst inne väntat på, men som jag knappast inte vågat hoppas på, nämligen det fullkomliga mästerverket, ” Brother where´you bound?” som med sina nästan 27 minuter gör så att jag nästan håller på att flippa ur av musikaliskt rus. Här har vi den ultimata värdemätaren på vad dessa musiker klarar av, nämligen att på ett så ytterst skickligt sätt framföra detta så vackra, omväxlande och komplicerade epos. Detta stycke, komponerat av Maestro Renström ställer fruktansvärt stora krav på deras förmågor som musiker, men man lyckas till 100 procent.

Efter den obligatoriska vändan ut i logen, kommer så bandet in igen för att avsluta med låten ”White glove”, och själv är jag så tagen av föregående låt att jag bara sitter som i dvala och ler fånigt för mig själv. Bättre avslutning på ett suveränt gig kan man knappast önska sig, och mina på förhand uppskruvade förväntningar blev till fullo uppfyllda.

Betyg 9/10

www.paradisesquare.net

www.myspace.com/simonsayssweden

Gösta Berlings Saga:

Efter en kort omriggningspaus så har det då blivit dags för kvällens andra band Gösta Berlings Saga, vilka jag aldrig haft förmånen att stifta bekantskap med inför detta första musikaliska möte. Tyvärr var det nog så att det inte bara var jag som hade blivit lite ”mätt” efter föregående bands suveräna spelning, för publiken hade faktiskt tunnats ut något i pausen vilket många av dem som lämnade, nog så här i efterhand ångrade.

Bandet har sedan debuten släppt två plattor, Tid är ljud (2006) och Detta har hänt (2009) och spelar en mycket intrikat och välspelad, helt instrumental musik som emellanåt ställer höga krav på lyssnaren både vad gäller koncentration och toleransnivå. Såg under det första spåret ”Ljud från stan” att ytterligare några ur publiken reste sig och gick. Efter den starka inledningen så är åtminstone mitt intresse åter väckt och jag bara sitter och njuter av den skickligt framförda musiken.

Gösta Berlings Saga spelar alltså en helt instrumental musik, där många gånger David Lundbergs stämningsfyllda Fender Rhodes-spel drar ett tungt lass när han bygger upp underbara harmonier och klanger. Gitarristen Einar Baldursson spelar mycket komplext och skickligt, och svävar ibland ut i värsta / bästa Robert Fripp-stil, med ett sväng och driv som verkligen visar vilken skicklig musiker även han är. För att kunna backa upp en sådan här avancerad typ av musik krävs en rytmsektion av guds nåde, och att man verkligen har det bevisas omgående av Gabriel Hermansson (bas), och Alexander Skepp (trummor, percussion). Varje gång jag träffar på så tighta och samspelta musiker som killarna i Gösta Berlings Saga, frapperas jag av hur otroligt många band vi har i Sverige där musikerna, oavsett musikstil, håller en så fruktansvärt hög musikalisk standard. Själv var jag inte det minsta inlyssnad inför kvällens gig, men kommer så här i efterhand självklart kolla upp bandets plattor.

Betyg 8/10

www.gostaberlingssaga.se

www.myspace.com/gostaberlingssaga

 Staffan Vässmar