|
|
Manimal
Denna gråkalla fredagskväll hade jag och tonårsdottern styrt
bilen mot Göteborg, för att vi skulle kunna få avnjuta de
förträffligt skickliga banden Manimal / Disdain. För dottern som
nyss fyllt 18 år och nu äntligen kommer in på alla spelställen,
är det Manimal / Disdain-premiär. För er som ännu inte har
bevittnat ett gig på Henriksbergs takterrass, kan jag bara
berätta att scenen nog är en av de absolut minsta som jag har
sett. Därmed ger den en närvaro som blir häftig då man som
publik verkligen kommer att stå ”öga mot öga” med artisterna
vilket känns coolt.
Denna kväll såg det till en början ut att bli lite dåligt med
uppslutningen, men ganska nära inpå gigstart ramlar det in en
hel del folk. Sångare Samuel Nyman, berättar vid ett snack före
giget att han varit förkyld i ett par dagar och därmed har lite
problem med rösten, vilket inte är ett något bra utgångsläge
inför aftonens gig. Alla farhågor kommer dock på skam redan i
inledande ”Shadows” där han på sedvanligt och professionellt vis
ger järnet redan från första ton. Samuel har enligt mig en av
metalvärldens absolut bästa ”pipor” och även om det ibland märks
att han är lite försiktig med rösten, så sätter han alla
highpitch-toner perfekt och rösten håller tack och lov hela
giget ut.
Gitarrist Henke Stenroos är rejält taggad och lirar, som vanligt,
med teknisk briljans och känsla. Efter att ha lyssnat på
debutplattan närmast oräkneliga gånger, sedan jag fick den i min
hand vid ”Prognight Alingsås” i december i fjol, kan jag bara
konstatera att plattan bara växer och växer för varje lyssning.
En av de absolut största anledningarna till detta är
naturligtvis ett förträffligt låtmaterial, men även Henkes tunga
och omväxlande gitarrspel bidrar till att säkerställa plattans
höga kvalité. Som gitarrist ger han sig sällan ut i vare sig
gigantiskt långa eller hypersvåra gitarrutsvävningar, utan han
litar till den ton, frasering och tyngd som är några av hans
främsta signum.
Som vanligt vid ett Manimal-gig, har man blivit bortskämd med en
rytmsektion där herrar Pether och Richard Mentzer lirar otroligt
samspelt och tight. Detta ihop med Henkes intrikata gitarrspel
samt Samuels grymma röstresurser, ger ett slutresultat som är
mer än godkänt. Efter att ha bevittnat bandet på scen vid sju
tillfällen det senaste året kan jag konstatera att bandet som
vanligt gjorde mycket bra ifrån sig, även om inte kvällens gig
tillhörde något av de bästa gig med bandet som jag varit på.
Dottern var dock mer än nöjd med sitt besök och har även
bidragit med bildmaterialet till denna artikel.
Setlist:
Shadows
The darkest room
Human nature
Spinegrinder
I am
The life we lived
www.manimal.se
www.myspace.com/manimalsweden
7 / 10
|
|
|
|
Disdain
Publikantalet har inför att det har blivit dags för Disdain att
äntra scenen ökat ännu mer i antal, och det märks också att
många är rejält sugna på att få sig en dos Disdain.
Bandet har sedan jag såg dom senast på Trädgårn i somras, fått
sig en permanent trummis i form av Johan Dirfors (ex. Katana,
All Used), och han stampar i starten i gång bandet i den grymma
låten ”Leave this world”. Tyvärr hörs inte backtracket
som det ska, vare sig på scen eller ut i publiken, så låten
känns tyvärr lite rumphuggen. Annars är det precis som vanligt
när Disdain lirar, nämligen fullt ös med de båda gitarristerna
Johnny Johansson och Gunnar Hård af Segerstad, och bassist
Fredrik Ljung på ett grymt spelhumör. Det riktigt lyser om de
tre när de matar på med låtens omväxlande, melodiösa, fartiga
och samtidigt blytunga riff.
Frontman Christian Börjesson har en riktig toppkväll och är
mycket närvarande och uttrycksfull i sitt scenspråk. Har sagt
det förut, men säger det igen: Kommer hela tiden att tänka på
Chris Cornell (ex.
Soundgarden, ex. Audioslave) när jag ser honom på scen.
Christian har även han, precis som Samuel i Manimal, en röst av
guds nåde, och han har dessutom en förmåga att fånga publikens
uppmärksamhet till 100 % och är i mina ögon en ypperlig
frontman.
Disdain har under sommaren och hösten spelat in sin första
fullängdsplatta, som för övrigt beräknas att släppas i
januari/februari, Från nämnda platta, samt från bandets tidigare
släppta mini-cd, bjuds vi i publiken på ett axplock av nya och
lite äldre låtar. Gemensamt för nästan samtliga spår är, att det
är tyngd, fart och melodi som är den gemensamma nämnaren. Enda
undantaget är den lite lugnare och finstämda ”Memories”
. En annan gemensam nämnare som jag tycker Disdain står för, är
den samspelthet och spelglädje som bandet utstrålar. De verkar
ha grymt roligt ihop på scen, trots det strulande backtracket
som krånglar hela giget igenom, och denna glädje smittar av sig
till oss i publiken. Fick efter giget höra av gitarrist Gunnar
att de även hade haft en del problem med monitorerna på scen,
och därmed haft extra svårt att lira tight och säkert.
Trots en hel del tekniskt strul är nog ändå Disdain kvällens
musikaliska höjdpunkt, och jag ser redan nu fram emot releasen
av debutplattan som nog kommer att bli något riktigt stort, om
studioversionerna lever upp till den standard och på det sätt,
som de framförs med live.
|
|
