Under ett par års tid har det ältats på svenska Yes-forumet: Är det principiellt rätt av Yes att fortsätta utan den numera sjuklige originalmedlemmen/visionären Jon Anderson? Borde de kanske byta namn? Och framför allt - hur kommer det att låta?

Den 12:e december är det dags att få veta svaret på åtminstone sista frågan. Under Roger Dean-inspirerade "hängväxter" kliver de klassiska medlemmarna Alan White (trummor), Steve Howe (gitarr) och Chris Squire (bas) ut på scenen, denna gång ledsagade av Oliver Wakeman (klaviatur, som efternamnet förpliktigar) och Benoit David (sång). Den senare uppsnappad från ett kanadensiskt Yes-coverband.
"Eldfågeln" går som så många gånger förr över i "Siberian Khatru", oklanderligt framförd av de åldermän som i ett par av fallen spelat den sedan 37 år. Så faller sången in..."Sing, bird of prey..." och jovisst låter det jättebra. Benoit har en röst i exakt rätt tenorläge för att duplicera upphovsmannens.
Men...såklart finns ett "men". För även om Benoit träffar varenda ton med oerhörd precision är han möjligen "för perfekt". Likt en Idol-deltagare fixar han rubbet, men han besitter inte samma själ som originalet. Jon Anderson har en skörhet, en bräcklighet som den utomordentlige Benoit helt enkelt missar. Och så har Jon en aura, en karisma som strålar från pyjamasen till bakersta bänkraderna. Detta kan Benoit inte matcha.
Så under stora delar av konserten - däribland låt två, "I've Seen All Good People" - känner jag att...ja något saknas, helt enkelt.

Dock inte under "Tempus Fugit". ÄNTLIGEN får man höra något från den alltför negligerade "Drama" (1980)! Den Police-doftande ska-progen är i sanning ett vitaminpiller med alla Steves och Olivers vansinniga löpningar. Här går det därtill knappast att sakna Jon, då "Drama" är den enda Yes-skiva där sångaren inte medverkar.
Den goda stämningen fortsätter under den outsägligt vackra kärleksballaden "Onward" och megaöverraskningen "Astral Traveller". Som du väl vet, käre läsare, härrör låten från Yes allra första tid, och personligen hade jag aldrig vågat hoppas på att få uppleva den live. Synd bara att udden knäcks när Alan White bryter in med ett oinspirerat, onödigt trumsolo.

"Yours Is No Disgrace" och "And You And I" följer. Sluter man ögonen funkar det OK, men tittar man, så...nej, det är helt enkelt fel person som står där i mitten och sjunger. Jag får känslan av ett stort cykelhjul utan nav...
 
Så kommer ett akustiskt set, där Steve Howe slår sig ner på en stol och lirar ragtime. Mysigt, men konserten tappar tempo. Jag hade föredragit publikfrieri i form av "Mood For A Day" och/eller "Clap". Bättre då när gitarristen är ödmjuk nog att presentera Trevor Rabin-årens (och hela Yeshistoriens) största försäljningsframgång "Owner of a Lonely Heart" i ett strålande utförande.

Under den tunga, spöklika "South Side of the Sky" höjs stämningen än mer och så slutligen den otvetydiga höjdpunkten: "Machine Messiah". Ännu ett "Drama"-nummer, ytterligare ett stycke som aldrig spelats i höga nord. Och vilket stycke sedan. En helt orimlig symbios melan stentung hårdrock och absolut hurtigaste gladpop. De flesta av er vet väl redan hur unikt de disparata delarna funkar ihop, och att höra den livs levande...jag ryser vid minnet!
Här är Chris Squire kungen. Vilket jäkla basspel! Har de fyra strängarna någonsin annars kunnat bringa sådan eufori? Och så artikulerar Chris andrastämman så som bara Chris kan. "History dictating systems of ruling romance...". Undertecknad solodansar vilt till popboogien på höger läktare, bara för att inom loppet av några sekunder banga head till de Black Sabbath-tunga bitarna.
De tre avslutningslåtarna blir efter denna urladdning "en dag på jobbet"-betonade. "Heart of the Sunrise", "Roundabout" och extranumret "Starship Trooper" är idel klassiker, framförda klanderfritt, men även om sistnämnda behåller sin status som alla konsertavslutningars moder känns det som den gjorts mer glödande förut. Och återigen - oj, vad jag hade velat att Jon Anderson var där!
 
Efteråt har Svenska Yessällskapet fixat en träff med bandet, och så diskuteras vidare det här med Jon. Det visar sig att somliga inte saknat honom ett dugg. En respektabel uppfattning (vi lever ju i en fri värld!), men jag begriper den inte. Kan man se Queen utan att sakna Freddie Mercury ett dugg? Eller Thin Lizzy utan Phil Lynott? Eller... Nej, för mig går det inte ihop.
Tack dock, Steve, Alan, Chris, Oliver och Benoit (över vilken sannerligen ingen skugga ska falla) för gott slut på 00-talets konsertdecennium!

 
Daniel Reichberg