Det hade gått nästan fyra år sedan Freak Kitchen senast gjorde ett gig i Göteborgstrakten, men nu så hade det äntligen blivit dags för bandet att äntra scenen på Brew House. Själv är jag en stor Freak-fanatiker som i princip har följt bandet ända sedan första plattan ”Appetizer” släpptes 1994. Har genom åren bevistat i runda tal femton Freak-gig / clinics, men har alltså inte på senare år haft möjlighet att tillfredsställa mina Freak Kitchen-lustar, men nu skulle det bli ändring på det.

Innan spelstart surrades det rejält bland folket i den ganska stora publiken, och det märktes att det inte bara var jag som hade längtat att få se/höra Freakarna igen, utan alla verkade vara mycket spända av förväntan. Strax efter utsatt spelstartstid brakar det loss på scenen och alla i publiken jublar extatiskt när bandet kommer in på scenen till tonerna av Mattias ”IA” Eklundhs låt ”Print this”. Det märks att grabbarna är rejält taggade av att äntligen få lira på hemmaplan igen, och de startar mycket starkt med nya låten ”God save the spleen” från senaste plattan ”Land of the freaks”. Ljudet är i början lite ”muddigt”, men ljudteknikern får snart till ett klart godkänt ljud som är precis lagom högt och massivt.

”IA” hävdar att han är lite nervös av att stå inför hemmapubliken men av detta märks det definitivt inget, utan han är på sitt vanliga glada och humoristiska humör. Hade lite funderingar inför detta gig ifall ”IA” hade ”mognat” sedan senast jag såg bandet, med tanke på att han blivit pappa sedan sist, men dessa farhågor kom genast på skam då han uppvisade sitt sedvanliga pladder och ”ordbajseri”.

Man undrar var karl´n får allt ifrån, men helt klart är att han för länge sedan stannade i sin utvecklingskurva och då fastnade i det så kallade anala stadiet. Mycket skämt och anspelningar på vissa bakre regioner, men det ingår fortfarande (tack och lov) i en Freak-show. Följande låten ”Porno Daddy” visar på ett mycket bra sätt ”IA:s” förmåga att med hjälp av en humoristisk text belysa ett ganska så allvarlig ämne, vilket faktiskt är fallet i många av hans låtar. Med låtar / låttitlar som: ”God save the spleen”, ”Honey, You´re a nazi”, ”Propaganda pie”, ”Hateful little people” mfl. måste man bara inse att ”IA” faktiskt är en man som funderar mycket över sin omvärld, och på vad vi människor är kapabla att utsätta varandra för.

Tillsammans med sina medkumpaner Christer Örtefors och Björn Fryklund skapar ”IA” en skön humoristisk stämning på scen och de ger alla tre allt vad de har. Örtefors tar över leadsången på "The only way” och ”Razor Flowers” vilket ger musiken ett annat uttryck, samtidigt som detta ger ”IA” en möjlighet att slippa frontmannaskapet en liten stund.. Christer är precis som ”IA” en stor personlighet och han har minst lika mycket ”hyss” och ”dumheter” för sig på scenen. Tycker att han balanserar upp ”IA:s” galenskaper på ett bra sätt med sina egna upptåg.

Fryklund däremot, gör inte mycket väsen av sig annat än att han trummar på, frenetiskt i alla dessa fruktansvärt ”obekväma” taktarter som maestro Eklundh hittat på. Vi fick oss alla en grundlig rytmiklektion i introt till låten ”Murder groupie”, och fast jag anser mig själv vara tämligen musikalisk blir jag fullständigt bortgjord i dessa övningar. Fryklund däremot lirar på som om det vore världens enklaste sak, och dessutom sjunger karl´n bakgrundssång samtidigt. Kan inte annat än att erkänna hans världsklass som trumslagare!!

Mattias ”IA” Eklundh är, som de flesta vet en mycket respekterad och välkänd gitarrist världen över, och hans tidigare nämnda låttexter är i mitt tycke suveräna. Hans gitarrspel är mycket intrikat och avancerat med ett ständigt tappingspel med båda händerna på greppbrädan. Att han dessutom envisas att skriva de flesta av sina låtar i så avancerade taktarter, att vi vanliga dödliga knappt kan uttala dom, är ju även det en orsak till Freak Kitchens storhet. Den polyrytmik och de tekniska svårigheter han trollar fram ur sin gitarr är makalösa. Att han dessutom inte nöjer sig med att spela i ”vanlig” gitarrstämning, utan använder sig av minst tre/fyra olika andra stämningar underlättar knappast heller. Fy fan vad den killen kan lira gitarr!! 

En sak som också är mycket positiv med denna kvälls gig är att ”IA” har tonat ner sina musikaliska extravaganser lite grann och nu ”endast” använder sig av två hundleksaker i samband med rytmikövningarna, och en specialbyggd liggande gitarr i en variant av det gamla paradnumret ”Samba from hell”.  Borta är alltså ätpinnarna, slangklämman, leksakstelefonen, fjärrkontrollen och dildon, vilket ger större utrymme för mer vanligt gitarrlir, om man nu kan kalla det vanligt när ”IA” är inblandad. ”IA” avbryter vid två eller tre tillfällen sina medmusiker mitt i ett av sina invecklade solon för att han tycker att han, lirar ”helkasst” eller ”supertråkigt”! De startar om med nya solon och med en ”IA” som är mer nöjd med sin egen insats. Ganska udda grepp, men vad kan man annars vänta sig av en sådan galenpanna som Herr Eklundh.

Som vanligt när något är riktigt bra går tiden alldeles för fort, och giget flyter på i ett rasande tempo uppblandat med allehanda hyss och roliga kommentarer. Den ena starka låten efter den andra radas upp och när min absoluta favorit ”Propaganda Pie” avslutar det ordinarie setet är lyckan nästan total.  Freakarna lämnar scenen en kort stund och kör på begäran en liten snutt av låten ”Appetizer”, som efter en kort stund övergår i den gamla liveklassikern ”Blind”, följd av ”Nobody´s laughing” och ”The rights to you”. Sedan är det plötsligt slut och man står där helt handfallen utan att fått höra en enda låt ifrån de två magiska albumen ”Spanking hour” och ”Dead soul men”!!! Hur kan man köra ett gig och utesluta så grymma låtar som: ”Taste my fist”, ”Jerk”, ”Walls of stupidity”, ”Silence”, ”Ugly side of me” och ”Shithead”!!

Bandet måste efter sju plattor innanför västen, ha angenäma bekymmer med att välja ut en välavvägd setlista och visst förstår man att de vill fokusera på de senare alstren, men de får bara inte utesluta så många Freak-klassiker!!!  Förläng då hellre giget med ytterligare en halvtimme vilket knappast någon av oss i publiken hade haft något emot.

www.freakkitchen.com

www.myspace.com/freakkitchenmusic

9 / 10

Text: Staffan Vässmar
Foto: Sanna Vässmar