|
Först en kraftig känga åt Berns Salonger, som släpper på
artister innan utsatt tid. 22:00 står det tydligt på biljetten,
men när jag och flickvännen kliver in dryga kvarten tidigare är
"Passing Strangers" redan igång och vi har missat...åtminstone "Astradyne",
ifall kvällens konsert stämmer överens med Ultravox nya
livedubbel. Väldigt irriterande, och det dröjer ett tag innan
musiken lyckas övertrumfa besvikelsen. Sålunda går "We Stand
Alone", "Mr. X" och den egentligen så betagande "Visions in
Blue" förbi i ett halvilsket töcken.
Men så kommer den übersyntetiska inledningen till "The Thin
Wall". När storasyster spisade albumen "Vienna" och "Rage in
Eden" i 80-talets barndom blev just "The Thin Wall" en av de
låtar som bröt ner elvaårige Daniels principfasthet. Egentligen
skulle ju musik spelas på basar och gitarrer, men den tunna
väggens enorma suggestioner och jättemärkliga, spöklika melodier
krossade allt motstånd. Och i ärlighetens namn är just Midge
Ures gitarr ett av låtens mest drivande fundament.
Denne Midge blir kvällens hjälte nummer ett. Av hans tjusiga
dandystil med tunn mustasch återstår inte mycket (han är idag
mer lik Paul Schaffer från David Letterman Show), men med en
gitarrteknik bättre än igår, en utsökt känsla för sytnhesizerns
använding och i synnerhet en av popens absolut mest
dramatiska sångröster - uppfriskad av leverantörens skotska
accent - är Midge Ure Ultravox helt självklara fokus.
Hjälte nummer två är lika självklart Billy Currie (Warren Cann
och Chris Cross hamnar ohjälpligt i skuggan). Den före detta
nyromantiksötnosen är än idag söt, dock på ett mer
mysfarbror-på-puben-sätt. Curries virvlande klaviaturer smälter
hjärtan trots sin semikyla och framför allt när han plockar fram
fiolen - ALLRA MEST när han plockar fram fiolen - skänker han
Ultravox den extra livsandning vilken alltsedan omskolningen
till sytnhpionjärer skänkt bandes dess alldeles särskida plats i
populärmusikens historia.
Det är också under utflykterna på violin som jag noterar med
vilken självklarhet Ultravox ges plats i ett forum som ArtRock.
Kvartetten må ha gjort sig ett namn som synthpoppare, men i
realiteten är det intet annat än progrock, symfrock de spelar.
Nog för att denna vid upprepade tillfällen är nog så
kommersiellt insmickrande. Ta bara vrålhiten "Dancing with Tears
in My Eyes" eller allsångsdängan "Hymn" (inte otippat tolkad som
power metal av Edguy), och radiovänligheten är tillgodosedd. Men
lyssna på "Still Stood Still", "Sleepwalk" eller "Reap the Wild
Wind", och du hör en sällsynt stark förmåga att kombinera
det inställsamma med det originella; det vemodigt tralliga
med det blippande konstnärliga. Detta blir extra tydligt under "Vienna",
bandets brakgenombrott, balladen där Midge Ure lämnar gitarr och
synth för att i fullständig inlevelse föra sina lyssnare till
musikalisk nirvana. Mer emotionellt än så här blir det väldigt,
väldigt sällan. "The Voice" - gruppens bästa låt genom tiderna -
blir närapå en antiklimaktisk bonus som sista extranummer.
Det är sagt att denna turné - bandets första sedan 1985 - är en
exklusiv engångsföreteelse. Jag hoppas verkligen på en
fortsättning, för den briljans med vilken Ultravox levererar
sitt ultradramatiska material vill jag inte vara utan för all
framtid. Även om nu resan finns förnämligt dokumenterad på
albumet "Return to Eden - live at the Roundhouse".
Surheten? Snabbt bortflugen och glömd!
www.ultravox.org.uk
Betyg 8/10
Daniel Reichberg
|
