Då var det så dags för upplaga nummer två av den kraftfulla festivalen Muskelrock som hålls på den mysiga dansbanan Tyrolen som är belägen i lilla Blädinge i Alvesta kommun. Anor från tidigt sextiotal gör detta till en oerhört mysig omgivning med alla dess gamla målningar men det faktum att även dåtidens underhållning så som luftgevärsskytte och bollkastning är igång gör inte saken mindre gemytligt. En annan bidragande orsak till att Muskelrock, med endast ett år under bältet, blivit lite av en favoritfestival är att besökarantalet är lågt. I år uppgav den lokala nyhetsblaskan i området att besökarantalet låg på 750 personer och det är enligt mig en lagom siffra för en festival.
Festivalens huvudsakliga musikaliska inriktning är väl kanske inte riktigt min del av hårdrockssfären men faktum är att de även i år bokat ett gäng riktigt intressanta band vilket avgjorde att jag än en gång begav mig till Tyrolen med mina vänner.

Torsdag: Suddig förfest och slamrig musik.

Hela kalaset drog i gång redan på torsdagskvällen med ett uppvärmningsparty där fyra band spelade. Dock slutade det som det brukar med att man missar en del för man är så sugen på att sparka igång festivalsäsongen med lite party och återknyta bekantskapen med gamla festivalpolare. Vad jag kan minnas så var det en del omkastningar i schemat denna kväll men jag förlitar mig helt på mina anteckningar och ett lagom dimmigt minne då jag påstår att Sonic Ritual har framtiden för sig! Det var det första bandet vi bevittnade och Stockholmarna överraskade mig med ett oerhört skönt punk/metal-sväng som fick mig att plita ner namnet Motörhead i mitt anteckningsblock. När dom dessutom gav oss ett bra visuellt intryck och fin fart på scenen så hoppas jag på chansen att få se dom snart igen.
Sen var förvirringen total ett tag men efter att ha konsulterat med ljudkillen så gick det upp för oss att omkastningar i spelschemat hade skett och att det var Antichrist som vi bevittnade. Bandet som alla pratade om innan, under och efter festivalen ifjol fick alltså spela i år igen. Intet mig emot då jag varken lyckades se eller höra dom sist men då hela Entombed uppträdde i deras t-shirts så var jag så klart nyfiken på hur dom lät. Men mina förväntningar på något riktigt coolt grusades dock då det visade sig att dessa smålandsgossar lät smått outhärdligt enligt mitt tycke. Tafflig och skitig tysk thrash slamrade dom fram och med lite vilje gick det att skönja vissa Mercyful Fate-influenser men de var få.

Vi hann även kolla in Uppsalas In Solitude denna afton som serverade helt okay heavy metal med småthrashiga Iron Maiden-melodier. Många skulle nog klassa in bandet under etiketten New Wave of Swedish Heavy Metal och helt fel ute är dom inte men för att jag skall kunna ta till mig bandet så behövs det nog en något starkare sånginsats. Hornper, som sångaren kallar sig, har attityd och karisma så det blir över men han har inte den kraft i rösten som jag eftersöker.

Sonic Ritual 7/10
Antichrist 3/10
In Solitude 5/10

Fredag: Doomhundar och festivalmys i solen.

Fredagen startade med strålande solsken och då första bandet inte gick på förrän sen eftermiddag och mina vänner, som bodde på hotell inne i Alvesta, dröjde med att göra mig sällskap så satt jag och hade lite festivalmys för mig själv i skuggan. Innan det väcktes jag dock av mina finska grannar som spelade powerballader, på just finska, på högsta volym innan mina tyska grannar mitt emot försökte överrösta dom med dålig tysk metal. Tyskarna vann till slut och hade sen den goda smaken att spela både Motörhead och Wolfmother under dagen. Vi satt sen på behörigt avstånd från varandra och njöt av sommarsolen och musiken ihop innan mina vänner dök upp och det var dags för dagens första konsert. På den lilla dansbanescenen som ligger under tak så äntrar Göteborgs egna doomhundar, Doom Dogs, scenen till den lilla publikens jubel. Bandet spelar, precis som namnet visar, doom men inte på det traditionella viset som genrenamnet påvisar. Nej göteborgarna blandar upp det med ett självklart organiskt sjuttiotalssväng och blir tack vare det inte lika sega som andra doomakter kan bli. Bandets musik kryssar snyggt över från just nämnda årtionde och vidare till Black Sabbath innan mer sentida Candlemass tar vid. Alltihop tillsammans ger bandet ett eget litet uttryck med både temposkiftningar och en härlig jamkänsla som sätter karaktären på musiken. På scen kändes dock bandet lite stelt och det sväng musiken bjöd in till infann sig inte på scenen tyvärr. Men det gjorde egentligen inte så mycket för det blev ändå en oerhört gemytlig känsla tack vare att musiken var så pass medryckande och omfångsrik.

Glad i hågen efter ett trevlig gig med doomhundarna så lockade lite kalla rusdrycker i solen ihop med goda vänner mer än att kolla på band. Tyvärr får jag säga så här i efterhand. Jag missade, med vilje skall tilläggas, Brutus som jag på förväg ville se och rapporterna jag fick efteråt talade om en kanonkonsert. Men vi hade det oerhört trevligt ändå med en improviserad Dio-hyllning på stereon och många fina Dio-minnen utväxlades innan banden inne på Tyrolen lockade igen. Vi hann kika lite på slutet av Bullets spelning på utomhusscenen och deras Judas Priest-möter-AC/DC rock/metal börjar rota sig allt mer i folksjälen nu känns det som. Ingen tycks tycka illa om den capebärande sångaren Dag Hofer och hans manskap och folkligheten späds på ytterligare då några barn springer runt och leker medan bandet spelar i solnedgången.

Lika folkliga är dock inte Växjös grindcorekungar i Birdflesh. Inte för att dom inte har chansen att bli det men jag skulle tro att deras val av musik har lite svårare att slå än andra genrer. Jag uppskattar bandet på skiva för då kan man höra de olika skillnaderna men nu, när jag för första gången upplever dom live, hör jag knappt när dom byter låt. Dom må spela snabbt och ha superkorta låtar men några skiftningar i musiken måste man ju kunna hitta? Nej, inte denna gång, för Birdflesh låter rent ut sagt anskrämligt dåligt denna kväll och det lilla underhållande jag kan hitta på skiva är som bortblåst nu. Nej då var nästa akt ut klart mer överraskande för då jag både sågade Ross the Boss senaste soloplatta och knappast bryr mig om hans upptåg i Manowar så var hans spelning denna kväll på utomhuscenen klart upplyftande. Som uppbackning har gitarristen Ross med sig ett tyskt Manowar-coverband som definitivt kunde sina Manowar-hits och det var naturligtvis de låtarna som höjde pulsen på publiken. Även jag hade svårt att värja mig mot låtar som ”Kill with Power”, ”Fighting the World”, ”Hail and Kill” och avslutande ”Battle Hymn”. Manowar har allt gjort en del grymma heavy metal-dängor kunde jag konstatera men trots att även Manowar-bekantingen Scott Columbus gästade på scen så kunde jag inte få ur skallen att det var en spelning med ett coverband vi bevittnade. Det genuina i låtarna infann sig aldrig tack vare det men gjorde ändå kvällen till en kalastillställning för hela festivalen.

Efter att ha fått en liten heavy metal-injektion av Ross så väntade Kanadas bidrag till festivalen, Cauldron, på dansbanans scen. Bandet som jag fick genomlida två gånger under festivalen i fjol har inte blivit bättre trots ett års tillväxt! Med en något skitigare ljudbild än gemene heavy metal-akt så försöker dom sig på att vara så ”true” som möjligt men resultatet uteblir. Med oerhört intetsägande låtar, avsaknaden av starka refränger och exakt noll procent sväng blir dom mer till ett sömnpiller än en välbehövd spark i arslet. Nej för att vara från Kanada är dom oerhört dåliga och inget för mig. Inget för mig visade sig även kvällens huvudakt vara. Jag kan uppskatta engelska Electric Wizards snortunga doom på skiva emellanåt men på scen funkade det inte alls. De yttre förhållandena var, förutom de ettriga myggen, perfekta egentligen. Klockan har sprungit iväg en timme efter midnatt, belysningen är dämpad och publiken var laddad. Jag kan tänka mig att de mest inbitna fansen tyckte detta var livets största upplevelse men i mitt tycke kunde det knappast bli segare och tråkigare. Doom behöver inte vara löjligt långsamt för att vara bra enligt mig men Electric Wizard är precis så sega rent musikaliskt som jag var rädd för att dom skulle vara så jag lämnar området halvvägs in i bandet spelning.

Doom Dogs 8/10
Birdflesh 2/10
Ross the Boss 6/10
Cauldron 2/10

Lördag: Kloner, mästerliga asteroider och allsång.

Lördagens begivenheter drog igång redan vid lunchtid med The Scams, som jag ångrar att jag missade, men strax efter att dom slutat spela så intog tyska Tales of Horror utomhusscenen vilket gjorde mig på klart bättre humör. På scen röjde fyra gamla, och charmiga, gubbar loss med vad de själva kallar för Old Wave of German Heavy Metal och det svängde riktigt skönt. Ljudet var kanske inte det bästa men vägdes upp av en skicklig gitarrist med gitarrhjältetendenser, en duktig och oerhört kraftfull sångare som verkligen gav allt samt låtar med klar allsångspotential. Den oerhört tunna uppslutningen framför scenen kunde dock inte bjuda på någon allsång men försökte i alla fall när bandet bjöd på Saxons gamla örhänge ”Princess of the Night” som avslutning. En kul spelning med ett roligt band.

Efter den tyska överraskningen så passade jag på att äta lunch och samtidigt kika lite på Stockholmska Slingblade som spelade under taket. Jag fick höra ett band som kan sin Motörhead rock’n’roll och dom gör det bra. Det som dock gör att bandet sticker ut från mängden är den grymma vokalissan Kristina Karlsson som med tryck i rösten och attityd i överflöd kan komma att bli något riktigt stort. Jag hade dock velat ha lite mer rörelse på scen och några fler refränger som sätter sig för att jag skulle ha vågat mig på en större hyllning.

Nu blev det en snabb vända till bilen innan danska Evil stegade upp på utomhusscenen. Evil, som endast släppt en enda EP i karriären (Evil’s Message, 1984), passar verkligen in på Muskelrocken med sin obskyritet. Det är ju egentligen detta hela festivalen handlar om – obskyr och true åttiotalsmetal. Evil har hunnit bli gamla gubbar som är mer roliga att titta på än vad dom är bra. Bassisten har en bas utformad som en yxa, sångaren ser totalt malplacerad ut och heavy metalen de allihop har att bjuda på tillhör det tråkigare slaget. En del schyssta riff återfinns i musiken men inte så mycket mer än så. När de dessutom avslutar med ”hiten” ”Take Good Care (of Your Balls)” så blir det än en gång mer roligt än bra.

Nu var det dags för ett av de banden jag åkt till festivalen för att se och även om jag var föga imponerad av spanska ’77 på skiva så kan en AC/DC-idiot som mig inte låta bli att kolla in nästa heta AC/DC-klon. Spanjorerna tar dock sitt AC/DC-älskande på för lite stort allvar i jämförelse tillexempel Airbourne känns det som. När Airbourne känns genuina och äkta när de framför sin australiensiska pubrock så känns det som ’77 istället har stulit allting rätt av från 1978 års AC/DC-klassiker ”Powerage”. Tar vi sen medlemmarnas utseende och scenframträdande hittar vi ännu fler liknelser som än mer för tankarna till ett tributeband. Trummisen Johnnie T. Riot är inte helt olik Phil Rudd både till utseende och hårdheten i trumslagen men känns ändå som den mest personlige i bandet. Bassisten Mr. Raw ser dock helt malplacerad ut till det yttre men sköter sina Cliff Williams-moves helt okay. Sen kommer de två som mest gått in för att kopiera sina hjältar men någonstans gick det fel. Sångaren och gitarristen Armand Valeta låter kusligt likt Bon Scott både i sång och tal så man undrar ju om han låter så i verkligheten eller om han är en väldigt bra imitatör. Det blir nämligen så likt emellanåt att det bara blir konstigt i mitt tycke men det kan även ha att göra med att han faktiskt ser ut som Malcolm Young! Att se en ung Malcolm Young sjunga som Bon Scott är onekligen lite bisarrt. Sen har vi gitarristen LG Valeta (det finns alltså en broderskoppling även i detta band) som har pluggat in sina Angus Young-rörelser så minutiöst att det har gått över styr. Han försöker även blanda in lite eget vilket gör att det hela ser väldigt konstigt ut. Nästan lite fjolligt struttar han runt med sin gitarr. Men trots att allt känns allt för utstuderat så är det en underhållande tillställning de bjuder på. Det är en otrolig fart på scenen och musiken må va en karbonkopia men det svänger riktigt skönt. När bandet sen ber publiken att sjunga med i den enda svenska frasen de kan, ”visa pattarna”, så lättas stämningen upp ytterligare och det slutar i en helt okay upplevelse för min del.

Ytterligare en sväng ut till bilen efter spanjorerna slutat spela för att hämta en tröja gjorde att jag bara såg slutet på de svenska veteranerna i Overdrives spelning. Men det svängde finfint det lilla jag såg och hörde. Det samma gällde även för nästa band ut för min del – Asteriod! Denna powertrio från Örebro har inte övertygat mig på skiva men nu finns det ingen tvekan. Asteriod måste vara ett av Sveriges mest underskattade band! Dom kanske inte hjulade runt på scenen direkt men sättet de spelar upp sin musik på är enastående! Dom har ett snyggt retrosound med fötterna i sjuttiotalet men plockar även in ett skönt stonersväng och levererar alltihop på ett småproggigt sätt. Deras långa och skiftande låtar är som gjorda för att just musiken skall få komma till tals och trots att det ibland går lite långsamt så rycks man ändå med och gungar ständigt i takt till musiken. Det är inte så lätt att beskriva denna konsertupplevelse för trots att jag var spik nykter så kändes det som jag befann mig i ett ständigt och skönt tillbakalutat rus. Kan det bli bättre än så?
Hur som helst var det svårt väldigt att bli exalterad över Pagan Altar som kom efter Asteriod tack vare detta tillstånd jag befann mig i. Engelsmännen har i och för sig aldrig intresserat mig men Asteriod satte verkligen djupa avtryck hos mig. De artiga äldre herrarna i Pagan Altar gjorde dock vad de kunde för att tillfredställa publiken trots att både ljudet var riktigt dåligt emellanåt och att sångaren Terry Jones (nej inte han från Monty Python) drabbats av en halsinfektion. Men på ett självsäkert sätt gav dom publiken vad dom ville ha och deras New Wave of British Heavy Metal-osande doom kändes helt klart tilltalande för min del. Problemet är väl att de grånande herrarna (Pagan Altar bildades redan 1978) inte bjuder på speciellt mycket akrobatik på scenen av förståeliga själ. Sångare Terry stod mest och hängde lite glatt på sitt mickstativ och Alan Jones må spela sin gitarr oklanderligt men blicken var som fastfrusen vid strängarna. I Terrys fall fick vi dagen efter förklarat för oss av honom själv att han var tvungen att stå på en och samma plats för att höra ens ett uns av musiken då medhörningen tydligen var under all kritik på scenen.

Nu avlöser banden varandra och det var bara att traska iväg till dansbanan igen och det band som var nummer ett på min lista denna helg. Göteborgarna i retrorockbandet Horisont har verkligen tagit mig med storm sedan jag upptäckte deras debut ”Två Sidor Av Horisonten” och denna kväll visade dom prov på att de även kan live. Det något stela intrycket jag fick av bandet på Sticky Fingers i april är nämligen nu som bortblåst och hela bandet, speciellt sångaren Axel, är verkligen på hugget. De hinner knappt upp på den lilla scenen innan de kastar sig handlöst in i ”Visar Vägen” och tar sina egna ord på allvar. Den lilla men ack så entusiastiska skaran framför scenen är med på noterna från första sekund och sjunger glatt med i efterföljande spår som ”The Unseen” och ”Just Ain’t Right”. Att detta är ett av de gladaste banden på scen denna helg råder det inga tvivel om och det smittar av sig på publiken som högljutt visar sin uppskattning när låtar som ”Du Röde”, ”High Time” och framförallt ”Nightrider” spelas upp. Bandet bjuder tillbaka genom att spela några nya låtar som alla är på engelska. Dessa lovar alla mycket gott inför nästa skiva men jag ser gärna att de mer och mer går över till att sjunga på svenska för det tycker jag passar bandets sjuttiotalsrock bättre. Men en timme går ack så fort och Horisont hinner knappt gå på scenen innan det är över känns det som. Dom levererar kort och gott ett kanongig!

Ett kanongig blir det dock inte av Grand Magus spelning strax efter Horisont men ändå ett helt okay framträdande från ett av Sveriges tyngsta metalorkestrar just nu. Gitarristen samt sångaren JB och bassisten Fox för sig som vanligt säkert på scen framför Seb som sitter bakom trummorna men något känns inte riktigt hundra. Bandet känns lite segt och det tar lång tid mellan låtarna förutom det tekniska strulet i början. Trots en blytung inledning med ”Kingslayer”, ”Like the Oar Strikes the Water” och ”Silver Into Steel” så känns det som maskineriet har svårt att lyfta. Grabbarna känns lite trötta och även om alla de nya låtarna som bandet spelade från kommande alstret ”Hammer of the North” är riktigt bra så var det nog lite för många okända låtar för att publiken skulle komma igång. Nej någon fullpoängare blev det inte denna gång för stockholmarna men när den nya skivan väl har satt sig så kommer nog både bandet och fansen igång nästa gång tror jag.
Jag fick senare veta att bandet precis kommit hem från en spelning på Ibiza så lite trötthet kan vara förlåtet.

Nu var det dags för den i programmet så kallade Hemliga Artisten och det var många som samlats vid dansbanans scen för att se vad för spännande som väntade. Upp på scen kom det ett gäng grabbar som i stort sett ingen kände igen och ett tag pratades det om att bandet faktiskt hette ”Hemlig Artist”. Det visade sig senare vara Karlshamnsbandet The Graviators som fått äran att överraska oss och överraskade blev vi för i stort sett alla hade förmodligen förväntat sig något helt annat. I princip nittio procent av publiken lämnade när det gått upp för dom att det inte var någon överraskning utöver det vanliga som dom bjöds på. Själv tyckte jag bandet var som en helt okay mix mellan sjuttiotalets Black Sabbath och mer sentida Corrosion of Conformity. Bandet gav på scen ett helt okay intryck och musiken verkar som sagt klart intressant så den skall kollas upp närmare. Synd bara att dom fick agera hemlig artist för få om någon hade hört talas om dem tidigare.

Så var det då dags för festivalens sista band för min del. F.K.Ü. och Nifelheim, som spelade senasre, hade jag kunnat tänka mig att se men orkade helt enkelt inte efter en hel helg med massa musik. Men engelska Angel Witch skulle jag bara se och det ångrar jag inte att jag gjorde. Det legendariska New Wave of British Heavy Metal-bandet bjöd nämligen på en solid och taggad spelning där debuten från 1980 stod i centrum. Mängder med folk hade strömmat till för att se bandet och allsången ekade mest hela tiden men när de i slutet drog igång låten ”Angel Witch” så sjöng varenda kotte kraftfullt med! En helt klart värdig avslutning på festivalen för min del.

Tales of Horror 6/10
Slingblade 6/10
Evil 3/10
’77 6/10
Asteroid 9/10
Pagan Altar 7/10
Horisont 9/10
Grand Magus 6/10
The Graviators 6/10
Angel Witch 8/10

Årets upplaga av Muskelrocken bjöd kanske inte på det täta rockutbud som i fjol lockade mig men gav mig ändå mycket trevligt att både titta och lyssna på. Att de till nästa år bör tänka över organisationsmässiga bitar som toaletter och matutbud hoppas jag dom vet. Visst var det inga längre köer till toaletterna i år men de blev snabbt snuskiga och de blev sällan städade. I alla fall enligt min uppfattning. Sen gör det inget om det finns en eller två ordentliga maträtter till att välja på för även om kycklingspettet är kalasgott så skadar det inte med lite variation emellanåt. Kokt korv med bröd och en pytteliten hamburgare fanns också att tillgå men det retade ju knappt hålen mellan tänderna. Nej någon mer rejäl maträtt och bättre sanitära förhållanden till nästa gång skulle inte skada.

Men oavsett så har Muskelrocken helt klart kopplat ett grepp om den publik som dom riktar in sig på och nu är det bara att hoppas på att festivalen inte blir mycket populärare så den förlorar sin charm. En festival behöver nämligen inte vara mycket större än så här.

Ulf Classon