Trött, sliten och glad sjunker jag ner i soffan där hemma. Ännu ett besök på Sweden Rock Festival kan läggas till handlingarna och nu är jag mest sugen på att ta igen förlorad sömn och få upp värmen i kroppen än att dricka öl ur plastflaska och kolla på konserter. Man kan ju tycka att man skulle ha lärt sig nu, efter tolv besök på festivalen, men icke då. Man dricker ändå för mycket, man äter ändå alldeles för mycket dålig mat och sömn är inte högprioriterat. Men det är väl lite så det skall vara på festival – dekadent och låta dagsformen avgöra vad man skall se och inte se i bandväg. Det sistnämnda förekom mer än någonsin för egen del då jag aldrig tidigare varit på en festival där det funnits så många band jag verkligen ville se. Detta gjorde att mer än ett tiotal krockar förekom i mitt schema vilket gjorde att jag helt enkelt siktade in mig på det jag verkligen ville se och sen fick den tidigare påtalade dagsformen avgöra vad jag skulle bevittna. I år hjälpte även väder och vind till att gallra bland alla de konserter jag ville se för både regn och stormvindar gjorde att man ibland helt enkelt inte orkade, eller ville på grund av ösregn, bege sig ner till festivalområdet. Hur som helst anlände jag och mina vänner redan tidigt på tisdagen i år och då var vädret riktigt bra och vi satt i solen mest hela dagen så lite sommar fick vi ju trots allt.

Onsdag: Triss i kalaskonserter.

Först ut på Sweden Rock detta år var vinnarna i tributebandtävlingen men vi siktade in oss på Sator istället som första akt att se detta år. Dessa Borlängegrabbar har jag lyssnat på sedan jag var liten grabb men jag har aldrig sett dom tidigare så det var ett efterlängtat möte för min del. Bandet visar även upp sig från sin bästa sida och funkar finfint som festivalöppnare på Sweden Stage med sin punkiga partyrock. Dom sätter tonen direkt och levererar ett koppel av hits med bland annat ”We're Right, You're Wrong” och ”I'd Rather Drink Than Talk” ihop med andra guldkorn som ”Pigvalley Beach” och ”Slug it Out”. Även Joey Ramone-hyllningen ”Goodbye Joey” sitter där den ska men mest jubel drar naturligtvis ”I Wanna Go Home” ner. Jag småmyser ikapp med bandet som är på ett strålande spelhumör och den månghövdade skaran människor som släpat sig ner till området för att bevittna bandet skriker efter mer långt efter att bandet gått av scenen. Jag är inte sen med att skandera efter mer jag också för jag fick nämligen inte höra min favorit – ”Kiss of the Rat”! Men man kan väl inte få allt tänkte jag och var istället glad över att festivalen var igång och att jag äntligen fått se Sator live.

Då inget nämnvärt lockade på schemat den närmaste tiden så prioriterades nu tältet och uppladdning inför kvällens två sista akter. Det var ett klokt val för när väl The Quireboys gick upp på den nydöpta Dio Stage och sångare Spike skanderade ”We are Quireboys and this is rock’n’roll” så var alla i gänget på topp och sicken fest det blev! Bandet kastar oss rakt in i ett saligt rus med ”Bite the Hand that Feeds” samt ”Have a Little Play” och tvekar inte för att riva av ”Tramps and Thieves” tidigt i setet. Bandet har en härlig fart på scenen och tillsammans med en partysugen publik samt ett av de bästa ljuden jag har upplevt på festivalen någonsin så är detta på väg att bli en av festivalens höjdpunkter. Den uppfattningen tar sen än mer fart då de bränner av svängiga ”7 O'Clock” strax innan extranumret med ”I Don't Love You Anymore” och kåtslaget ”Sex Party”. Detta, mitt första, livemöte med The Quireboys blev precis så bra som jag hade vågat hoppats på och festivalens bästa spelning är alltså redan avklarad?

Fortfarande lyckorusiga fick vi raskt stega bort mot Sweden Stage för att inte missa kvällens huvudakt U.D.O.. Denna, min tionde, konsertupplevelse med den lilla tysken och hans benhårda heavy metal-gäng bjöd på få överraskningar men, som vanligt, ändå ett solitt framträdande. Setlisten och showen är näst intill identisk (två låtar mindre nu) med det jag såg med bandet i Göteborg tidigare detta år och faktiskt att bandet nu börjar bli lite smått förutsägbara. Inledningen med ”The Bogeyman”, “Dominator” och “Independence Day” är lika självklar som mittpartiet med ”Princess of The Dawn” och ”Midnight Mover” som dock får fungera som en väckarklocka för de personer som enbart gått dit för att höra Accept-klassikerna. Det är en av sakerna som är lite trist med U.D.O. nuförtiden för oavsett hur mycket jag än må älska Accept så tycker jag U.D.O. som band är mycket bättre och har allt för många låtar som aldrig får chansen live. Nej istället för några överraskningar så pumpar dom på med U.D.O.-klassiker som ”Man and Machine” och ”Holy” än en gång innan Accept-avslutningen med ”Balls to the Wall”, ”I’m a Rebel”, ”Burning” och ”Fast as a Shark”. Men bandet är som sagt alltid en fröjd att beskåda live och gör mig inte besviken denna gång heller. Min enda önskan är att de till nästa turné låter det nu återupplivade Accept ta hand om sina egna låtar och så kan U.D.O. krydda sitt set med överraskningar från Accept-katalogen istället.

Första festivaldagen är nu över och bjöd mig på tre kalasspelningar. Hur skall detta kunna överträffas är min sista tanke innan jag kryper ner i min värmande sovsäck och däckar för en god natts sömn (vilket vanligtvis är endast ett par få timmar).

Sator 8/10
The Quireboys 9/10
U.D.O. 7/10

Torsdag: Ösregn och värmande musik.

Torsdagen bjöd på lynnigt väder mest hela dagen men att jag skulle skippa att se amerikanska Stone Sour på Rock Stage fanns inte. Trots att det var första spelningen på dagen och trots ett stundvis riktigt dåligt ljud där bastrumman dränkte det mesta så var det inte svårt att hänge sig i bandets musik. Inte nog med att bandets alternativa amerikanska metal är oerhört medryckande så har dom ju även Corey Taylor (även i Slipknot) på sång. Med en kraftfull men ändå melodiös stämma har han snabbt blivit en av mina favoritsångare och på scen är han en fullfjädrad entertainer. Det behövs å andra sidan för övriga i bandet kan ibland bli lite stillastående. Men trots att Corey precis stigit upp ur sängen så är han på ett oerhört spänstigt humör och står sällan still. Dessutom har han en publikkontakt som få frontmän har idag. En sådan enkel sak som att få alla som har något drickbart i handen att dricka var gång han säger ordet ”fuck” (vilket han gör ungefär vartannat ord) kan verka banalt men är oerhört effektivt. När han sen ger sig på att lära oss en av de fånigaste danserna han vet så har han vunnit över hela publiken för det var verkligen en fånig dans.
Låtlistan består denna arla förmiddag av en blandning av gammal och nytt. Bandet har en ny skiva på gång med titeln ”Audio Secrecy” och spelar flera låtar från den som helt klart lovar gott. Nya titlar som jag plockar upp är ”Mission Statement”, ”The Bitter End” och ”Digital” men på grund av det svajiga ljudet så vågar jag inte uttala mig mer om dessa än att det förmodligen kommer bli lika briljant som tidigare utgåvor med bandet. Störst jubel inledningsvis drar ”Made of Scars” ner som ihop med avslutande monstret ”30/30-150” får framhävas som konsertens höjdpunkter men där i mellan fick vi även kanonlåtar som ”Reborn”, ”Through Glass” och ”Get Inside”.
Jag hade av naturliga skäl velat ha ett bättre ljud och även sett att bandet fått en senare speltid för att detta skulle kunna bli än bättre. Men Stone Sour gjorde sitt jobb och förhoppningsvis dröjer det inte lång tid innan de visar sig i Sverige igen.

Nu vände vi blickarna mot Festival Stage och de gamla uvarna i Nazareth som även dom fått ett smådåligt ljud men det var tyvärr inte det som gjorde att vi till slut lämnade konserten i förtid. Nej det var det usla vädret som nu tog än mer tråkiga proportioner men vi han dock avnjuta låtar som ”Turn on Your Receiver”, ”Miss Misery” och ”The Gathering” innan vi styrde stegen mot vårat skyddande partytält uppe på campingen. Där tog vi sen, efter att regnet ökat stadigt, beslutet att helt enkelt skippa intressanta konserter med Y&T, Death Angel och Blackberry Smoke. Tre band jag hemskt gärna velat se men tack vare det usla vädret så tappade jag humöret och ville bara sitta och snacka skit istället. Men jag blev snabbt på humör igen då vi fick på Y&T’s liveplatta ”One Hot Night” på stereon samtidigt som regnet smattrade på tältets tak.

När väl det värsta ovädret dragit bort så var det nu dags att bege sig till Festival Stage igen och det första av tre ”måste absolut se”-band för kvällen och man kan säga vad man vill om thrashikonerna i Slayer men dom gör en aldrig besviken. Jag har sett bandet i bättre form än denna kväll men ändå är dom bland det elakaste och häftigaste man kan se på en scen. Trots att ljudet även denna gång lämnar en del kvar att önska sitter inledningen med ”World Painted Blood”, ”Hate Worldwide” samt ”Cult” som en fläskläpp och när väl sologitarrerna får lite mer plats i ljudbilden så kommer ”War Ensemble” och ”Expendable Youth” som en skänk från ovan (eller från det andra hållet om ni föredrar det). Sen bjuder bandet på en kompott av gammalt och nytt där äldre material som ”Hell Awaits”, ”Raining Blood” och överraskningen (för mig i alla fall) ”Aggressive Perfector” drar ner mest jubel innan den smått magiska avslutningen med ”South of Heaven”, ”Silent Scream” och ”Angel of Death” som kan knäcka även den bäste dundrar igång.
Trots att Tom Araya verkar ha lite problem med rösten och bandet knappast bjuder på några cirkusnummer på scen så är det förbannat bra! Slayer gör det dom ska och dom gör det förbannat bra!

Nu snurrade vi ett halvvarv för att bege oss till Rock Stage och benhård hårdrock med Evil Elvis! Danzigs spelning på festivalens måste vara en av de mest efterlängtade för det var mycket folk på plats och han gjorde förmodligen ingen besviken. Klassiker som ”Twist of Cain” och ”How the Gods Kill” satte standarden tidigt i setet och de nya låtarna som spelades verkar lovande helt klart även om jag inte golvades direkt. Andra publikfriare denna kväll var naturligtvis ”How the Gods Kill” men även avslutningen med bland annat monstret ”Mother” och svängiga ”Dirty Black Summer” satt som dom skulle. Själv saknade jag ”Devils Plaything” något grymt mycket men fick istället magiska ”Thirteen”! Min absoluta favoritlåt med den lille mannan med den stora rösten! Detta var första gången som han framförde låten live och här tittade nog till och med en lite tår fram i min ögonvrå. Magi kort och gott.
Glenn Danzig visade inga tecken på ringrostighet även om han i vissa snabbare nummer fick kämpa lite mer än vad han är van vid men detta påverkade inte helhetsintrycket nämnvärt. Herr Danzig visade prov på att han fortfarande har en av rockens coolaste röster i behåll!

Det halvvarv vi fick snurra tidigare fick vi snurra igen för Festival Stage lockade än en gång. Det var Aerosmith som återigen skulle förära oss ett besök och efter deras smått magnifika spelning på festivalen för tre år sedan så var förväntningarna så klart höga. Jag önskade mig mer sjuttiotalsmaterial än förra gången och fick i viss mån det men ändå kändes detta som ett liknande gig som sist. Dock är det ett av de mest professionella band vi får bevittna denna helg. Efter en stabil och publikfriande inledning med ”Love in an Elevator” och ”Back in The Saddle” så släpper dom aldrig taget om publiken trots några sega solon och mindre uppskattade låtar som ”Jaded”. Man kan liksom inte misslyckas med låtar som ”Kings and Queens”, ”Sweet Emotions” och ”Draw the Line” men utan en så självklar frontman som Steven Tyler så kunde det ha blivit en stel kväll. Han kan det där med att ta en publik men så har han många års erfarenhet av det också. När sen bandet avslutar med ”Dream On”, ”Walk this Way” och “Toys in the Attic” så råder det inga tvivel om att även detta är en kalasspelning med Aersomith. Men trots några fler sjuttiotalsnummer än senast så kan dom inte toppa sig själva tyvärr.

Stone Sour 7/10
Slayer 8/10
Danzig 9/10
Aerosmith 7/10

Fredag: Nordirländsk gitarrmagi.

Regnet gjorde små gästspel på fredagsmorgonen men höll sig ändå borta tillräckligt länge för att vi skulle våga oss ut för att se dagens första band på Sweden Stage. Bandet jag pratar om var sjuttitalsromantikerna i Bigelf och dom fick oss i gungning redan från början med sköna ”The Evils of Rock N Roll”. Bandet känns som allra bäst och verkar komma som mest till rätta när de kränger fram sin tunga och orgelindränkta sjuttiotalsrock. Men hade dom inte haft sina Beatles-minnande nummer att blanda upp med så hade nog inte den härliga dynamiken som dom skapar infunnit sig. Mest sväng blir det när dom drar igång ”Madhatter” med sitt tunga gung och avslutande ”Money Machine” är inte sämre den. Bigelf bjuder på ett riktigt gemytligt gig och trots några få regndroppar så är humöret på topp. Men bara uppenbarelsen av sångaren Damon Fox, ståendes mellan sina orglar med sin höga hatt på huvudet, är i sig så mäktig så att man blir helt tagen. Tyvärr får bandet lida av en allt för tidigt speltid och dagsljus för att den totala euforin skall infinna sig.

På väg bort till Festival Stage efter Bigelf så märkte man att vädrets makter än en gång ville visa sig från sin sämsta sida då det började blåsa rejält med regn som en liten bonus. Men då jag på förhand plitat in Michael Schenker Group som ett av de band jag absolut måste se så tog jag mod till mig och tog plats framför scenen. Bandet börjar bra och fyrar efter introt av två av mina favoriter direkt i form av ”Armed and Ready” och ”Cry for the Nations” men sen får jag nog. Inte nog med att allt ljud koncentrerats till trummisen baskagge vilket gör att Schenkers gitarr dränks helt så tar vinden ljudet hela tiden och förstör för dom. Man kan urskilja riffandet men då herr Schenker är en sann gitarrhjälte och hela tiden har små trix för sig så vill man ju höra det också men det var helt omöjligt. Vi irrade runt och letade efter en plats med bättre ljud men det fanns ingen så efter tag tröttnade vi och begav oss upp till campingen och det skyddande partytältet igen.
Nu började det blåsa så mycket så de flesta partytälten antingen slets iväg med vinden eller helt enkelt knäcktes. Vårat däremot, som inte ens var förankrat med stormsnören, stod som en fura och tjänade sitt syfte. Många frågade oss vad knepet var men vi vägrade avslöja detta. Mest för att jävlas skulle jag tro.

Vinden mojnade så småningom och regnet avtog lagom till att vi kände för att röra oss ner mot festivalområdet igen och väl på plats så tog vi del av de sista tjugo minuterna av Chicken Shacks spelning på Dio Stage. Den lilla, men hängivna, församlingen framför scenen verkar sprida sin kärlek hela vägen upp till Stan Webb och hans mannar på scen för samspelet mellan band och publik känns oerhört äkta. Bandet bjuder tillbaka genom att återge sin bluesrock på ett själsfullt sätt och med låtar som ”Sweetest Little Thing” och ”Poor Boy” på repertoaren så är det egentligen en skam att de inte fått mer uppmärksamhet än vad de har.

En av anledningarna till att jag gick ner till festivalområdet denna kväll tog nu sin gitarr och sitt munspel och gick upp på den nyutformade tältscenen för att ge oss ett helt akustiskt set. Mannen jag pratar om är legenden, och i vissas ögon, nationalskalden Pugh Rogefeldt som helt själv på scen lyckas trollbinda publiken. Det är trångt i tältet, den fuktiga värmen är påtaglig och stämningen är verkligen på topp. Man kan tycka att Pugh kan vara något malplacerad på en hårdrockfestival men faktum är att han faktiskt har varit med och skrivit några av de allra första rocklåtarna på svenska. Han rullar upp ”Hogfarm”, ”Bolla och Rulla” samt ”Dingalinga Lena” med en självklar pondus och avslutningen med bland annat Grymlings ”Mitt Bästa För Dig” får nästan tältet att lyfta. Utan att röra speciellt mycket på sig så för han sig ändå med en rutin på scen som få på festivalen kan mäta sig med. Likt en mässande uppenbarelse står han där, ärrad av ålder, och trollbinder oss. När han tvingats lämna scenen på grund av att speltiden är slut så fortsätter publiken att skandera efter mera och ljudstyrkan snarare ökar än minskar allt efter som. När sen två personer från radiokanalen Rockklassiker kommer upp för att göra reklam för kanalen och samtidigt försöka intala publiken att det inte blir någon mer Pugh så börjar ölflaskorna hagla över dem. Jag behåller dock min öl och smiter bort till Rock Stage som ligger granne med tältet för att hinna se avslutningen på Magnums set. Jag kommer lagom till sista numret i form av ”Kingdom of Madness” och bandet verkar vara i fin form och publiken verkar mer än nöjd.

Efter Magnums formidabla avslutning var det så dags för ett av de viktigaste banden på årets festival för min del och thrash/punk/funk/metal-kungarna i Suicidal Tendencies gjorde mig icke besviken på Dio Stage. Ljudet var väl helt okay, publikens respons låg på en nivå över godkänt och bandet kändes sugna på att spela och dom levererade det dom skulle. Från inledningen med bland annat ”You Can't Bring Me Down" så är det fullt ös från början till slut och sångaren/pastorn Mike Muir kunde som vanligt inte stå still en sekund. Bandet radar upp klassiker så som ”War Inside My Head”, ”Send Me Your Money” och ”Possessed to Skate” och är hela tiden på ett toppen humör. Men den där riktiga fullträffen som dom fick in sist jag såg dom på Hultsfredsfestivalen fick dom inte in denna gång. Det är bra ös på scenen och låtvalen är mer än godkända men ändå fick jag inte den där kicken jag eftersöker på ett Suicidal-gig.

Så var det då dags för en av de stora bokningsöverraskningarna på årets festival – Billy Idol! Den nu ärrade åttiotalsikonen är ute på en Best of-turné och bjuder, förutom ett knippe nya låtar, på få överraskningar men då jag aldrig sett mannen tidigare så njöt jag i fulla drag. Det blev mycket Generation X av naturliga skäl men mest jubel blev det ju naturligtvis av det stora hitsen som ”White Wedding” och ”Rebel Yell”. Tyvärr framför han inte den bästa av de nya låtarna, ”John Wayne”, en låt jag hade sett fram emot att få höra. Men när han avslutar snyggt med The Doors-klassiker ”L.A. Woman” så är det förlåtet.
Han bjuder dock inte på någon spektakulär show och under vissa låtar så springer han i skytteltrafik till ett notställ för att få hjälp med texterna. Detta kan ses som lite sorgligt men jag tycker ändå inte att det stör allt för mycket för jag har fullt upp med att dansa med i musiken och festa loss med mina vänner. Billy bjöd på, om inte fantastiskt, så ett mycket bra framträdande på Rock Stage.

Blickarna riktades nu mot Festival Stage och en konsert som jag har svårt att återge i ord. Jag har aldrig varit hans största fan och sist jag såg honom på scen så bjöd han på en av festivalens största floppar då han bara ville spela blues men nu var det andra tongångar vill jag lova! Nu var Gary Moore på Sweden Rock för att spela hårdrock och gjorde så med besked! Efter det keltiska introt dundrar han direkt igång med ”Over the Hills and Far Away” samt ”Thunder Rising” och sen är allt som ett töcken. Jag minns allt men är i ett sådant saligt lyckorus att det är svårt att beskriva känslan. Jag har nog aldrig sett en mer magisk spelning på festivalen och frågan är om jag någonsin har sett en bättre gitarrist i aktion? Den brittiske gitarristen tycks kanalisera all världens känslor genom sina fingrar och sen vidare ut i strängarna var gång han gör ett anslag på gitarren och det känns ända in i själen på mig. Allting runt omkring mig tycks oviktigt och det känns som jag blir ett med musiken där jag står och vevar luftgitarr och fäller glädjetårar. Mitt euforiska tillstånd är förmodligen resultatet av en perfekt kombination av Moores fantastiska gitarrspel och en väl avvägd mäng alkoholhalt i blodet. Det sistnämnda gör att jag kan slappna av till fullo och totalt hänge mig åt musiken.
Mest magi finner jag i den sista delen av spelningen när han först tar ton i ”Blood of Emeralds” och ”Out in the Fields” innan han visar prov på sin gitarrteknik i ”Still Got the Blues” och ”Walkin’ By Myself”. Alltihop avslutas sedan av en bländande ”Parisienne Walkways” och jag står kvar helt slutkörd av en fantastisk gitarrists magiska spelning.

Hur jag tog mig hem till tältet och hur jag kom i säng har jag inte ett minne av dock. Förmodligen svävade jag på moln och svamlade en massa osammanhängande men att jag förmodligen somnade gott råder det inga tvivel om.

Bigelf 7/10
Pugh Rogefeldt 8/10
Suicidal Tendencies 7/10
Billy Idol 8/10
Gary Moore 10/10

Lördag: Gubbrock och en ohyfsad Axl.

Fortfarande lite smårusig efter gårkvällens avslutningskonsert vaknar jag upp med ett småfånigt leende på läpparna och för att bli av med det så begav jag mig ganska omgående till Rock Stage och Cathedral. De engelska doomgiganterna brukar vanligtvis får mig på gott humör men är kanske inget man slår klackarna i taket till och inte så denna gången heller. Problemet är i mångt att bandet får spela i dagsljus. Deras stämningsfulla musik kommer inte till sin rätta oavsett hur mycket sångaren Lee Dorrian gör för att sätta skräck i oss med sitt teatraliska utspel. De låtar de väljer att presentera för oss är det inget fel på dock. ”Funeral of Dreams” från senaste given ”The Guessing Game” fick inleda alltihop och är ett omvälvande epos på över åtta minuter som faktiskt känns som konsertens höjdpunkt innan det avslutar med fantastiska Hopkins (Witchfinder General). Däremellan får man nämna bland annat ”Cosmic Funeral” och “Carnival Bizarre” som de trevligaste stunderna för min del men det får aldrig tillställningen att skjuta i höjden. Nej Cathedral fick kämpa i motljus och nästa gång de kommer på besök hoppas jag de får spela i mörker med en schysst ljussättning istället.

Nu var det dags för lite middag och en vända upp till tältet men innan det hann vi se Dream Evils avslutning med ”The Book of Heavy Metal” på Sweden Stage. En av metalvärldens kanske coolaste låtar och det verkade som även den stora publikskaran tyckte det samma som glatt sjöng med i refrängen. Lite allsång blir det även då nästa band gick upp på Rock Stage och lirade men innan Unisonic, med en viss Michael Kiske (ex-Helloween) i ledet, fick börja så fick vi i publiken vara med om en hel del dramatik. Den nu rejält kraftiga vinden har slitit loss de skyddande presenningarna på ljudtornet och som ett brev på posten slits även tornets tak och delar av väggen loss och det hänger metallrör lite överallt på ett mer eller mindre livsfarligt sätt. Arbetarna på tornet gör sen allt de kan för att reparera skadan så att bandet skall kunna spela men det blir ändå en timme försenat och showen måste bantas ner med tjugo minuter. Men den lite dryga timme som Michael Kiske och hans manskap befogade över räckte mer än väl i mitt tycke.
Denna nya bandkonstellation, som ännu inte fått ut någon skiva i handeln, avverkar istället en radda låtar med Place Vendome, ett band som bland annat Kiske men även Unisonic-bassisten Dennis Ward (också i Pink Cream 69) ingår i. Detta gjorde inte mig nått då Place Vendomes svängiga och småhårda-AOR tilltalar mig något oerhört och jag sjöng glatt med i låtar som ”Cross The Line” och ”Streets of Fire”. Vi bjuds även på ett smakprov från kommande plattan med Unisonic i form av ”Souls Alive” som kändes mer som melodisk lättmetall än AOR. Det kan säkert bli bra men detta smakprov gav mig inte speciellt mycket. Höjdpunkten blev istället avslutningen med Helloween-klassikerna “Kids of The Century” och ”A Little Time” som förmodligen de flesta i publiken stått och väntat på. Men anledningen till att jag stått och väntat i vätan är att äntligen få se en av mina absoluta favoritvokalister i form av Michael Kiske. I sjutton år har han hållit sig borta från scenen så det är ett kärt återseende för många och ett efterlängtat första möte för flera. Hans röst är intakt och han sjunger oerhört bra. Han har ett unikt sätt att förmedla sina känslor på och han ser ut att ha så mycket smärta inom sig när han sjunger att det gör ont även i mig. Men den fantastiska sången till trots så är jag lite småbesviken på själva framträdandet i sig. Visst är bandet nytt så dom behöver bli mer samspelta och Kiske har inte stått på scen på evigheter men det var lite stelt emellanåt. Kiske står lite väl ofta vänd med ryggen mot publiken och gömmer sig gärna bakom sin gitarr de gånger han inte spelar på den. Men sången var ju det viktigaste med detta gig anser jag och han sjöng fantastiskt bra och förhoppningsvis kommer Unisonic tillbaka med ett kanonalbum i bagaget och ett mer samspelt scenframträdande.

Nu blev det en sista vända till tältet innan kvällens sista bandrace tog vid och gubbrockare som man är så lockade naturligtvis Festival Stage och Bachman & Turner. De gamla gubbarna som har ämnat göra comeback ihop utan tilläggsnamnet Overdrive ser både ärrade och smått förvirrade ut i början men visar prov på att det sista är endast en synvilla. Visst är de inga akrobater längre men spel- och sångförmågan är intakt och inledande ”Let it Ride” och ”Rock is My Life” sätter tonen för vad som kom att bli ett mysigt gig med svängig rock och trevliga melodier. Som ni märker öppnade farbröderna riktigt starkt och fortsatte med en personlig favorit i ”Give it Time” och sen portionerar dom ut hits som ”Not Fragile” och ”Four Wheel Drive” i lagom takt. Andra favoriter i min bok som ”Slave to the Rhythm” och “Sledgehammer” får vi också till min stora förtjusning men mest jubel blev det så klart under avslutningen när de riktigt stora hitsen kom. För vem kan värja sig för en avslutande trio som “Taking Care of Business”, “Roll On Down the Highway” och “You Ain't Seen Nothing Yet”? Under denna fas av konserten gästas även bandet av gitarristen Mattias Bärjed från The Soundtrack of Our Lives vilket var klart överraskande för många av oss i publiken. Nu förvandlades bandet utseendemässigt helt plötsligt till ett sydstatsrockband då det förutom tre gitarrister även fanns två bassister på scenen bland annat. Men det var trots allt en kul grej och alltihop förvandlades plötsligt till ett enda stort party kändes det som.
Bachman & Turner bjöd som ni förstår på en gedigen setlist och det hela var som en lång mysig rockafton med ett par supermysiga farbröder som såg ut att trivas med att vara tillbaka på scenen.

Nu vände vi oss för sista gången bort mot Rock Stage för detta år och begav oss med bestämda steg mot den samma för att spana in W.A.S.P.! Blackie Lawless och hans kumpaner har på förhand utannonserat att låtlistan skall koncentrera sig runt bandet två första alster och så blev också fallet. Detta gjorde att flera gamla klassiker och personliga favoriter som sällan eller aldrig spelats avverkades. Från inledande ”On Your Knees” till avslutande “Blind In Texas” är det ett pärlband av klassisk W.A.S.P.-rock. Det vill säga medryckande och riffig hårdrock med Blackies oefterhärmliga sångröst som pricken över i:et. På scen är det som vanligt bra ös och Blackies band gör sitt bästa för att fylla ut scenen och frontmannen själv leder allsångstävling och kastar ut t-shirtar för publiken att slåss om. Det var kort och gott ytterligare ett kanongig av bandet fast denna gång var inte låtlistan lika förutsägbar som tidigare.

Som avslutning skulle ju som bekant Axl Rose och hans Guns N Roses (jag trodde det namnet var skyddat så inga coverband skulle kunna ta det) uppträda på Festival Stage som hela festivalens avslutning men han visade upp sig från sin sämsta sida som vanligt. Vi väntade i fyrtio minuter efter utsatt starttid för att i alla fall se minst en låt med spektaklet men vi gav upp. Är man så respektlös inför sina fans och låter dom vänta ute i kylan i evigheter så är han inte värd vatten enligt mig. Förseningar kan ske det vet jag men i Axls fall är det oftast ren arrogans som ligger bakom. Han dyker dock upp när vi kommit halvvägs till tältet och på vägen får vi höra hur han inleder med ”Chinese Democracy” och ”Welcome to the Jungle” men väl uppe vid tältet är det svårt att höra vad som spelas. Finska Stratovarius spelar nämligen på Dio Stage samtidigt så ibland får Guns N Roses sleazerock finskt dubbeltrampkomp när vinden ligger på från havet vilket blir lite lustigt.
Nej, ner i säng nu för att kunna komma upp tidigt dagen efter och bege sig hemåt efter en småtrist festival vädermässigt men ändå oerhört trevlig när det kom till sällskap och musik.

Cathedral 6/10
Unisonic 6/10
Bachman & Turner 8/10
W.A.S.P. 8/10

Så var då ännu ett besök på Sweden Rock Festival avklarat och än en gång visar ledningen prov på fingertoppskänsla i bandbokningarna. Jag såg något färre band än vad jag brukar men det skyller jag på regnet och inte alla de krockar jag fick genomlida alla helvetets kval för att reda ut. Att festivalen är en av det allra bästa rent organisationsmässigt har vi vetat i flera år nu och det är alltid lika kul att besöka festivalen år efter år tack vare detta. Det som är surt och som kommer att fortsätta gäcka oss besökare är att Sweden Rock inte äger den mark som behövs för att inhysa alla. Vi tvingas år efter år att betala dyra pengar till en bonde för att först parkera bilen och sen ännu mer för att få slå upp sitt tält. Detta gör att fler och fler som jag känner inte längre åker ner för det helt enkelt är för dyrt. Men festivalen säljer ju ändå slut år efter år så ledningen är väl nöjd som det är.
Men jag kommer nog att fortsätta åka för Sweden Rock är lite av tradition nu och även om vädrets makter var emot oss även i år så är det alltid lika trevligt att vistas på festivalen.

Ulf Classon