|
Egentligen hade jag tänkt ta ett sabbatsår från festivalen
vilken jag besökt årligen sedan 2002. Då kom ett rykte angående
Pendragon`s medverkan och senare också en bekräftelse så det var
bara att införskaffa ytterligare en biljett.
Pendragon en grupp som jag följt i många år och vars skivor
införskaffats allteftersom de släppts bara måste få ses live,
dessutom för första gången på svensk mark. Scenen det begav sig
var Sweden Stage och tiden placerades till klockan 18.15 som får
anses vara rätt bra för ett neoprogband.
Publiken var inledningsvis rätt så glest sammansatt men när väl
tonerna av inledande ”Indigo” fortskred tilltog
publikströmningen. En viss nervositet kunde man ändå se från
dessa veteraner i inledningen av konserten, med andra spåret
”Eraserhead” märktes dock inget av denna anspänning och när väl
åskådarantalet växte till ett ansenligt antal förvandlades Nick
Barett och hans Pendragon till en lekfull akt full av pondus.
De tre inledande låtarna kommer från senaste plattan ”Pure” där
”Freak Show” känns passa bättre på livescenen än på skivan med
sitt gung och ypperliga gitarrspel. Träffade här en arbetskamrat
som hörde gruppen för första gången och han gjorde tummen upp
samt imponerades av Barett`s gitarrspel.
En klassiker tar vid ” Not Of This World” med en speltid runt
femton minuter och vilken kvart. Låten består egentligen av tre
stycken och inledningen med det grymma instrumentala samarbetet
mellan Nolan`s keys och Barrett`s gitarrspel måste var
urgrunden av symfonisk rock. Nick`s sång tar vid med sin härliga
dialekt och vid tredje delen där Pink Floyd vibbarna kan skönjas
är jag helt såld. När jag ser leendet från publiken omkring mig
vet jag nu att det är fler än jag som väntat på Pendragons
ankomst.
Från plattan ”The Wind Of Life” får vi sedan ” Nostradamus “ och
här går tankarna till en viss herr Gilmour, gitarrspelet tillhör
inte den snabbaste i världen men få kan mäta sig med den genuina
känslan. Från samma album entrar sedan ” Breaking The Spell” en
låt vilken jag själv skulle välja bort, inte dålig men i detta
sammanhang något gäspig.
“Master of Illusion” ännu ett klassiskt Pendragon alster som på
dubbelskivan ”The Masquerade Overture” levereras i två
versioner, här måste jag tillstå att liveversionen slår dem
båda. När väl gunget drar igång och Nolan stöter på sina keys
(han måste haft någon osynlig tråd som höll dessa på plats) är
det bara öronen som hindrar smilet från att dela huvudet i två
delar. Extranummer ” It`s Only me” kommer sedan från senaste
plattan “Pure” .
Om man såg på publikreaktionen bör Pendragon fått en rätt stor
skara nya fans, från åskådarplats hörde jag flera reaktioner med
mycket positiva kommentarer som ”dessa har jag aldrig hört
förut, är det bästa framträdandet hittills på årets Sweden
Rock”. Tja jag är nog både jävig och nörd, saknar dock något
från klassikernas klassiker ”The Jewel” och trots en gäspning
var årets Sweden Rockresa värd all möda. THX Pendragon!
Indigo
Eraserhead
Freak Show
Not Of This World
Nostradamus -
Breaking The Spell
Master of Illusion
-----
It`s Only me
www.myspace.com/toffrecords
http://pendragon.mu
8/10
Conny Myrberg
|
