|
Så var det då dags att göra debut på West Coast Riot för min
del. En endagarsfestival som hålls dagen innan, och på samma
ställe, som Metaltown men som istället fokuserar mer på punk,
hardcore och annan alternativ metal. Det där med
genreinriktningen är ju valfritt att diskutera för ibland tycker
man ju att både Metaltown och West Coast Riot kunnat byta lite
artister med varandra för att mer följa sina inriktningar. Men
för min del spelar det mindre roll för nu fick jag äntligen
chansen att få se gamla ungdomshjältar och andra favoriter.
Något sena in på den asfalterade piren i Göteborgs hamn
kommer vi mitt in i Dillinger Escape Plans spelning så
det blir att kika lite och se vad dom har att bjuda på. Jag
förstår ganska snart varför jag inte fastnat för bandet då det
är överdrivet tekniskt med statiska och kantiga riff som
resultat. Jag kan inte för allt smör i Småland förstå hur någon
kan gilla detta! Det är så hysteriskt intensivt och matematiskt
uträknat att man inte kan koppla av för fem öre när man lyssnar
på det. Nej vi tog ganska snart till flykten och laddade inför
kvällen inne i öltältet istället. Där försökte vi på avstånd
lyssna på Invasionen men då ljudvolymen inne vid
tältscenen var löjligt låg så kunde man knappt höra något alls.
Först ut av de band jag verkligen ville se var Flogging Molly
med sin dansanta folkpunk. Sångare Dave King har en gång sagt
något i stil med att utan punkrocken så spelar dom irländsk
folkmusik och tvärtom. Jag tycker det är rätt bra sagt för det
är lika mycket irländska tongångar som det är punkrock. Detta
gör att det är omöjligt att stå still när bandet spelar. Det är
oerhört svängigt och allsångsrefrängerna avlöser varandra och så
även denna gång. Redan från start dansar hela publikhavet och
vid några tillfällen får dom till och med piren att gunga
friskt. Bandet verkar också vara på gott humör och med en
självsäker frontfigur som herr King vid rodret så kan man känna
sig trygg. Han styr publiken med järnhand samtidigt som han
annonserar ut den ena allsångslåten efter den andra som
tillexempel ”The Worst Day Since Yesterday”, ”Tobacco Island”
och min personliga favorit ”Rebels of the Sacred Heart”. Som
vildast och mest dans blir det dock när bandet drar över sin
speltid lite och avslutar med hiten ”Seven Deadly Sins”.
Flogging Molly verkar inte kunna göra ett dåligt gig och
denna afton är inget undantag. Den euforiska topp jag fick när
jag såg bandet på Hultsfredsfestivalen infann sig inte nu dock
men inte blev jag besviken för det. Nej Flogging Molly gjorde
trots allt en ruggigt bra spelning.
Nu började det nalkas till det band jag allra mest såg fram emot
– mina barndomshjältar i Bad Religion! Dessa
punklegendarer var i stort sett soundtracket till min
högstadietid så det var mer än efterlängtat att få se dom på
scen. Bandet som är ute på en trettioårsjubileumsturné bjöd på
godis från hela karriären och jag njöt i fulla drag. Personliga
favoriten ”Sinister Rouge” kommer tidigt i setet och redan i
tredje låten, ”We're Only Gonna Die”, blir det allsång. Andra
höjdpunkter för min del blev bland annat ”No Control”, ”Suffer”
och ”Generator” men häftigast var ändå att höra en mer sentida
låt som ”Los Angeles is Burning” som mycket väl kan vara bandets
bästa låt. Tar man sen en titt på den kavalkad av låtar som fick
avsluta spelningen så förstår man att det var bra fart på
publiken i slutet. “Infected, “American Jesus”, “Punk Rock Song,
“21st Century Digital Boy” och “Sorrow” skulle till och med få
den mest skeptiske att ändra inställning till bandet och dess
musik.
Greg Graffin och hans manskap är kanske inte det vigaste
punkbandet man kan se på en scen idag men att dom skulle vara
trötta finns det inga tecken på. Alla lufsar mysigt runt och ler
mest hela tiden och dom verkar ha kul som fasen.
Spelskickligheten är ibland något slarvig som en recensent på en
stor kvällstidning påpekade men hallå! Det är ju punk! Punkare
har aldrig varit speciellt kända för att spela varje ton exakt
rätt.
Mitt första möte med Bad Religion blev precis det jag hade
förväntat mig. Hyfsat bra ös på scen, massa allsång och visst
hade jag kunnat byta ut några låtar men det är småpotatis i
sammanhanget.
En stunds väntan inför nästa programpunkt blev det nu och vi
passade på att kolla in det upphaussade Rise Against. Dom
har tydligen fått en smärre hit på radiokanalen Bandit och deras
spelning på klubben Sticky Fingers strax innan West Coast Riot
fick ordet ”exklusivt” stämplat på sig. Jag förstår inte varför
dock för deras punkrockosande melodiska hardcore känns oerhört
tillrättalagd och helt utan personlighet. I mitt
anteckningsblock har jag plitat ner följande hårda kommentar:
”Ren jävla dynga” och jag kan inget annat än att hålla med mig
själv.
Vilken tur då att Dropkick Murphys var så överlägset
mycket bättre! Den sjuhövdade orkestern lirar likt Flogging
Molly punkrock med irländska tongångar men Dropkick känns mer
som än ett punkband i jämförelse. Hur som helst så bjuder
amerikanerna på festivalens ösigaste gig för det en hejdlös fart
på scenen hela tiden. Med fart, allsångsrefränger och dansanta
låtar får dom hela piren att gunga och svänga. Det finns inga
döda stunder och är det inte säckpipa som hörs bland de
medryckande riffen så är det en banjo eller dragspel. Är det
inte Al Barr som småraspigt återger lyriken om den lilla
arbetarens hårda liv så är det bassisten Ken Casey som tar ton
och besjunger livets orättvisor. Dom får piren att flertalet
gånger gunga i takt till musiken och hela publikhavet tycks
koka. När de sen spelar hiten ”I'm Shipping up to Boston” i
slutet så kokar publiken över och hela piren skapar förmodligen
svallvågor av allt hoppande.
Het nog att koka är också Howlin’ Pelle vars The Hives
har fått äran att avsluta dagen. Hans scenutspel är nu vida känt
som ett av de kaxigaste man kan uppleva. Han tvekar inte att
hylla sig själv som världens bästa sångare och bandet som minst
lika bra. Hans mellansnack är en mycket stor behållning när The
Hives spelar och med uppkäftig garagerock så finns det
adrenalinstinn attityd på scen så det räcker och blir över.
Kvällen till ära har bandet klätt upp sig i seglaruniformer och
gigantiska bokstäver formar bandets namn bakom dom på scenen.
Det är på ett explosionsartat sätt bandet intar scenen och redan
som andra nummer drar dom igång ”Main Offender” till publikens
jubel. The Hives är alltid en fröjd att beskåda men både jag och
min kamrat är trötta och vill helst hem och sova men stannar
ändå kvar halva spelningen innan vi lämnar Frihamnen. Innan vi
går får vi ta del av två låtar från en kommande EP med covers på
några favoritpunkband. De vi hinner höra är ”Civilization's
Dying” av Zero Boys och ”Wake Up Call” av Flash and the Pan om
jag fattar det rätt. Det låter oerhört trevligt och jag ser helt
klart fram mot denna EP.
Jag har sett The Hives ett gäng gånger nu och de tycks
aldrig få slut på energi och det är som sagt alltid kul att se
dom live. Men vi fick trots allt nog halvvägs och där av vill
jag inte ge mig på att sätta något betyg heller.
Flogging Molly 7/10
Bad Religion 8/10
Dropkick Murphys 9/10
West Coast Riot var en riktigt trevlig bekantskap men
alltihop känns bara som en liten förfest till Metaltown då det
är mindre folk och lite snällare band som spelar. Men fortsätter
dom att boka så här trevliga band så har jag inga problem med
att förfesta nästa år också. Hur det nya festivalområdet och
dess faciliteter funkar vill jag inte uttala mig om ännu så det
får vänta till efter Metaltown.
Text: Ulf Classon
Foto: Stefan Persson
|
