Metaltown håller vad de lovar. Heter man något med metal så skall det bara finnas metal på menyn också. Detta har gjort att festivalen har förvandlats till landets i särklass hårdaste festival bland de stora tillställningarna. Intet mig emot men för egen del gillar jag variation så när jag fick se att de placerat de blott två banden som kan klassas som rock, Coheed & Cambria och Garcia Plays Kyuss, samtidigt så blev jag ordentligt besviken. Det var i princip för dessa två samt Hellyeah som jag bestämde mig för att införskaffa biljett så surt var bara förnamnet. När sen festivalledningen fortsatte genom att endast ge Kreator och Sodom futtiga fyrtiofem minuter vardera så undrade jag om dom vet vad dom sysslar med. Visst vet jag att det mycket väl kan vara så att banden i sig inte kan spela på någon annan tid än den utsatta på grund av vidare åtaganden på turnén. Men att de två sistnämnda banden helt klart förtjänar en mer lukrativ speltid råder det ingen tvekan om.
Men hur som helst så fanns det ju en hel del oerhört intressanta band att kolla in ändå och om alla förändringar som gjort med området i år, antalet toaletterna och så vidare föll väl ut får vi se i slutet av denna rapport.

Fredag: Ökenrock och tysk marschmusik.

Förra årets stora problem med långa köer vid utlämningen av festivalarmband var i år löst men istället fick vi som redan hade armband stå i en lång kö som satan. I alla fall första gången vi skulle in på området. Vi han dock in lagom till att Raubtier skulle gå på inne i Close Up-tältet och här har ju festivalledningen helt klart gjort en missräkning på norrbottningarna popularitet. Tältet, som i år är helt annorlunda mot det mysiga circustältet som varit de senaste åren, var totalt fullpackat och flera delar på väggen fick plockas ner för att folk skulle kunna se. Inte i min vildaste fantasi kunde jag förstå att detta, Sveriges svar på Rammstein, skulle ha blivit så stora så jag skyller inte på schemaläggarna i detta fall. Frågan jag ställer mig dock är hur många som är på plats för att dom gillar musiken och hur många som bara vill se spektaklet. Bandets tyska marschmetall är egentligen rätt simpel med taktfasta riff och elektroniska samplingar som en extra krydda men det är deras stenhårda och überallvarliga image som har gjort dom populära skulle jag tro. På scen är det knappast några muntra miner som syns när de efter introt från Björnes Magasin inleder med ”Det Finns Bara Krig” och ”Änglar” men publiken är glada och hoppar så piren gungar ändå. Trycket på den massiva skara som trängt in sig i tältet blev nu för mycket och till tonerna av ”Legoknekt” så bokstavligen brottades vi oss ut för att kunna andas överhuvudtaget. En annan bidragande faktor till att vi lämnade tältet var den löjligt låga volymen som ljudkillen rattat in. Låtarna gick med nöd och näppe att urskilja och av mellansnacket hörde vi inte ett ord.

Men hade vi stannat kvar inne i tältet så hade vi missat den korta stund som tyska thrashkungarna i Kreator fick på sig att spela. Även här var ljudnivå väldigt låg och det där trycket man eftersöker på en konsert uteblev. Detta var för övrig någon som samtliga band fick stå ut med vilket var trist. Bandet gjorde vad dom kunde och inledde med titelspåret från senaste given ”Hordes of Chaos” innan de rev av ”Phobia” och sen benhårda ”Enemy of God”. Klassikerna avlöser varande sedan i form av favoriter som ”Violent Revolution”, ”Endless Pain” och ”Extreme Aggression” och speltiden bjöd på få möjligheter till överraskningar. En mer sentida benkrossare som ”Impossible Brutallity” fick inte ens plats till mitt missnöje. Men trots en solid setlist, som avslutas med ”Coma of Souls”, borde få mig på bra humör men hela tillställningen kändes lite seg. Mille Petrozza och hans kumpaner brukar kunna bjuda på i alla fall lite ös på scen men idag var dom sega och den finske gitarristen Sami Yli-Sirniö kändes som en staty mot tidigare gånger jag sett honom.

Nu lockade inte vare sig löjligt kassa Sonic Syndicate eller de tekniska dödsmetallarna i Cynic så egen medhavd rusdryck i en grässlänt utanför området lockade mer innan det var dags att ta plats inne i Close Up-tältet igen. Under namnet Garcia Plays Kyuss kommer sångaren John Garcia med, för mig okända, musiker och lirar låtar från hans gamla band med just namnet Kyuss. Ett band många anser vara skaparna av stonerrocken. Då jag aldrig fick chansen att se detta favoritband när det begav sig så kunde jag inte låta detta tillfälle gå mig förbi. Bandet han har med sig är riktigt bra och känslan av coverband som kan infinna sig i fall som dessa märker jag aldrig av. Dom får till och med briljera lite i några instrumentala nummer där sångaren Garcia inte ens är med på scenen. Men den givna centralgestalten är trots allt herr Garcia själv som med självklar pondus och fantastisk röst får mig att bli smått rörd och glädjetårarna är inte långt borta. Jag tror inte jag saknad en enda låt av mina favoriter och de absoluta topparna är de riktiga ökenklassikerna som ”Gardenia”, ”Asteroid” och avslutande ”Green Machine” naturligtvis.

Foto från publikplats med ordinär pocketkamera!

Oerhört nöjd med vad jag precis bevittnat tar jag nu plats med mina vänner för att se festivalens första huvudband och anledningen till att många köpte biljett skulle jag tro. Lamporna tänds och hela scenen är dold bakom den tyska fanan som får agera draperi. Fanan faller och fyrverkeriet kan börja! Rammstein förnekar sig inte utan drar nu igång sin pyrotekniska show där maskinella stenkrossarriff ackompanjeras av den nu givna eldshowen. Sångaren Till Lindemann är som vanligt centralfiguren och hans ständiga kamp mot keyboardisten Flake tycks aldrig ta slut. Denna gång tvingade han ner honom i ett badkar för att sen hälla något som förmodligen skulle föreställa flytande kväve över honom. Herr Lindemann hinner även med att tända eld på ett påhittat fan och under kåtslaget ”Pussy” plockar han fram en gigantisk penisattrapp som sprutar, ja, låt oss säga att vi hoppas på att det är vanligt skum.
Hela showen är bländande och oerhört underhållande men trots att det är första gången jag ser bandet live så känns det som jag sett detta flera gånger tidigare. Det är i och för sig sant då jag mer än gärna tar del av bandets DVD-utgåvor och jag kan inte låta bli att få känslan av budgetspelning denna kväll. Det är i och för sig en festivalvariant av den turné som dom varit ute på det sista men jag hade nog för höga förväntningar för jag hade hoppats på mer!
Sen kan jag inte låta bli att gnälla lite på låtvalen också för i mitt tycke så har Rammstein gått från att vara ett tungt och unikt band till att låta mer och mer som ett hårt popmetalband. Visst lyckas dom alltid prångla fram någon rejäl hit för varje album dom släpper men det riktigt starka låtmaterialet återfinns på de två första skivorna och ikväll blev dom mer eller mindre förbisedda.
Men hur som helst så bjuder Rammstein på hejdundrande underhållning så vem är egentligen jag till att klaga? Jag hade bara velat ha det lite mer efter mina önskemål för att det skulle kunna bli en eller två poäng till.

Nu fick vi påbörja den så kallade kräftgången för alla tjugotusen personer skulle ut på en och samma gång. Det gick faktiskt ovanligt fort och vi kunde snart fortsätta våran färd hem till det boendet vi befogade över under festival och somna sött.

Kreator 6/10
Garcia Plays Kyuss 8/10
Rammstein 7/10

Lördag: ”Det är dödsmetall, det hörs ändå inte vad ni sjunger.”

Det är knappast med ett tigersprång man hoppar upp ur sägen denna lördagsmorgon men upp måste man ju så man fick göra så gott man kunde. Denna morgon var även olycksbådande gråmulen så vi tog rätt snabbt beslutet att helt skippa annars givna konserter med Witchery och Sodom. Vi satsade istället på att vakna till ihop med fotbolls-VM och kungligt bröllop på TV innan en pizza fick agera grund för dagen och kvällens begivenheter.

Vi anpassade oss istället för att anlända lagom till att Amon Amarth tar den största scenen i besittning. Bandet har med idogt turnerande skaffat sig gott om rutin för att fylla ut festivalens största scen men bara uppenbarelsen av growlmonstret Johan Hegg räcker för att sätta sig i respekt hos samtliga i publiken. Herr Hegg är även bra på att styra sin publik med hjärnhand och säger till dom att sjunga med trots att dom inte kan texten med uppmaningen ”det är dödsmetall, det hörs ändå inte vad ni sjunger”.
Bandet vräker sen fram sin vikingadöds med självklar pondus och med den tyngd och melodistyrka som bandets kompositioner besitter kan man inte misslyckas. Dom inleder med ”Twilight of the Thunder God” och ”Runes to My Memory” innan Entombeds LG Petrov gästar på scen för en av bandet bästa låtar i form av ”Guardians of Asgaard”. Andra höjdare denna gång blir ”Varyags of Miklagaard”, ”Death in Fire” och avslutningen med ”The Pursuit of Vikings”.
Amon Amarth är ett av de band som aldrig gör en besviken. Dom är alltid på hugget trots att de som denna gång spelade i Schweiz så sent som kvällen innan. Men med den låtarsenal som bandet befogar över så kan man knappast misslyckas heller.

Samma stabila låtskatt har även Soulfly få men kvällens spelning visar inte upp det Soulfly jag vant mig vid att se. Visst funkar nya ”Blood Fire War Hate” som öppning och låtar som ”Back to the Primitive”, ”Prophecy” och ”Eye for an Eye” är alltid lika förkrossande tunga och en fröjd att lyssna på. Men det tempo som bandet brukar dra igång på scen är som bortblåst och hade det inte varit för gitarristen Marc Rizzo så hade vi stått och tittat på ett gäng statyer. Den nu fyrtiotvåårige bandledaren Max Cavalera står som fastklistrad vid sitt mickstativ med sin gitarr och ser trött ut. Hans elaka vrålande har jag alltid vidhållit är bland det bästa i genren men denna kväll är det första gången jag hör honom sjunga illa emellanåt.
Förutom tidigare nämnda Rizzo så känns bandet ointresserat och tröttkört och Sepultura-klassiker som ”Refuse/Resist” och ”Roots Bloody Roots” kan inte rädda detta från att bli en rejäl besvikelse för min del. Publiken framför scenen verkar dock ha ordentligt kul och uppgifter efteråt talade om att en regelrätt ”wall of death” hade förekommit.

Jag vände nu mina förhoppningar om uppryckning mot den största scenen och en av festivalens viktigaste konserter för min del. Amerikanska Hellyeah hade förmodligen aldrig fått den uppmärksamhet dom har om det inte varit för att en viss trummis vid namn Vinnie Paul (Pantera, Damageplan) ingått i sättningen. Bandet består i och för sig av medlemmar från mer eller mindre välkända amerikanska metalgrupper som Mudvayne, Nothingface och Damageplan men på vår sida av pölen har dom aldrig fått fotfäste. Men jag gillade den självbetitlade debuten skarpt och såg fram emot att äntligen får se bandet live och kanske till och med få höra någon låt från kommande given ”Stampede”. Dom drar igång med ”Hellyeah” samt ”Goddamn” och redan från start är det ett bra ös på scenen. Det är rutinerade herrar vi ser framför oss och Chad Gray från Mudvayne är en fullfjättrad frontpersonlighet med sin kraftfulla och småraspiga stämma. Tillsammans bildar dom en slagkraftig enhet som är kul att titta på.
Bandets sydstatsrockiga metal av modernt amerikanskt snitt kan svänga något oerhört emellanåt och med en kaxig image samt en tuff attityd så kommer dom långt. Men som på debuten håller det inte hela vägen. Dom har några riktigt starka låtar som bland annat de två tidigare nämnda samt den sköna halvakustiska ”Alcohaulin' Ass” som här får agera konsertavslutning. Men de saknar de där riktiga fullträffarna till refränger som är så viktigt i denna genre. Nya ”Cowboy Way” och ”Stampede” som dom bjöd oss på kan kanske med lite inlyssning bli det jag eftersöker men det är för tidigt att säga nu.
Hellyeah är ändå underhållande och jag njuter tillsammans med en hyfsat stor publikskara i solnedgången.

Desto större skara var samlad framför den mindre av de två utomhusscenerna och hur walesiska Bullet for My Valentine kan ha blivit så populära övergår mitt förstånd. Dom har helt klart ett gäng riktigt ettriga och coola thrashriff som tillexempel i ”Scream Aim Fire” men de skall ju hela tiden förstöra med mesig sång och poprefränger. Som tur är ljudet så lågt och dåligt att sången ibland försvinner. Dom spelar inte mycket mer än halvtaskig popmetal enligt min uppfattning och då hjälper det inte hur bra fart dom har på scenen eller hur snygg (och i detta fall enkel men effektiv) ljussättning dom har. Men kidsen verkar gilla det och jag får väl finna mig i att inte alla har samma goda smak som jag har.

Fördelen med festivaler är att man slipper stå allt för länge för att se sådan skit som jag precis sett och snart var mitt humör på topp igen när jag tog plats inne i tältet för festvialens sista band. Nej det var inte popmetalkungarna i In Flames som placerats på en för liten scen som festivalens huvudband utan något mycket mäktigare – nämligen Hatebreed! Crossover- pionjärerna från Amerika som blandar sin ilskna hardcore med benhård thrash på ett av de mest exemplariska sätt man kan tänka sig.
Det som gör Hatebreed till ett av de mer explosiva banden jag beskådat live är deras furiösa tempo på scenen. Sångaren Jamey Jasta kör ett så svettigt gympass så till och med den mest uthållige aerobicsinstruktören skulle gå i däck halvvägs. Han håller igång hela tiden och sällan har jag sett en frontman inom denna genre som samtidigt som han gastar fram lyriken kan styra sin åskådarskara med järnhand. Festivalens mest röststarka publik är det dessutom. Gängvrålssången (allsång känns inte lika målande i detta fall) överröstar nämligen nästan bandet och moshpit är mer regel än undantag känns det som.
Men bandets inlevelse på scen och publikens våldsamheter vore ingenting utan en gedigen setlist som den vi fåt ta del av. ”Live for This”, ”I Will Be Heard” samt ”This is Now” känns precis så som en käftsmäll skall kännas och efter att ha hört både ”Straight to Your Face” och ”Destroy Everything” så gör det ont i hela kroppen.
Jag ser inte In Flames som spelar samtidigt men jag är ändå säker på att dom framstår som trötta gubbrockare i jämförelse med Hatebreed. Amerikanerna bjöd nämligen på en urladdning som man sällan får chansen att skåda på en scen idag.

Amon Amarth 7/10
Soulfly 5/10
Hellyeah 7/10
Bullet for My Valentine 4/10
Hatebreed 9/10

Årets Metaltown bjöd på en salig blandning band trots att det i stort enbart är just metal på schemat. Men trots kanonkonserter av John Garcia och Hatebreed så är jag långt ifrån nöjd med årets festival. För det första har dom ändrat på festivalområdet vilket gjorde att de två största scenerna inte längre ligger jämte varandra och på så sätt gör att man inte kan se den mindre av dom från öltältet längre. Men dom vill kanske minska på trycket inne i öltältet och har nu istället två där det ena även gränsar till tältscenen. Om vi fortsätter med scenerna så kan vi ju passa på att prata lite om ljudet. I år var nog ledningen fruktansvärt oroliga för att åka på böter på grund av för höga decibeltal men detta var ju löjligt. Ljudet var ibland så lågt, som på Raubtier, så man knappt hörde mellansnacket. Sen låg ljudnivåerna så att det var lite för högt utan proppar i öronen och alldeles för lågt med proppar. Detta gjorde att man fick stå utan proppar för att kunna urskilja nått i musiken överhuvudtaget.
Sen har vi ölpriset som i år höjts med ytterligare fem kronor! Femtiofem kronor plus fem kronor i pant för muggen gör att ölen nu kostar sextio kronor om man missar att panta sin tommugg! Det måste vara ett av de dyraste priserna på någon festival denna sommar känns det som. Men dricker gör man ju och då måste man utföra sina behov och i år fanns det inte en enda pissoar! Först på lördagen kom det tydligen sådana där man står vid en pelare fyra och fyra men dom såg jag inte röken av. Nej alla skulle kissa inne på bajjamajjorna och min enda tanke är hur kul de var för alla tjejer som skulle in och utföra sina behov. Hur kul kan det vara att gå in efter tio killar som alla haft svårt att kontrollera vattensnoken?
Nej Metaltown-ledningen har enligt mig en del att fundera på till nästa år och skall jag ära festivalen med ett besök till så får dom nog boka något i hästväg skulle jag tro.

Ulf Classon