”Detta är en av de bästa festivalerna jag någonsin besökt.” Det var inte bara jag som uttalade dessa ord flertalet gånger under Getaway Rock Festival. Nej vart man än gick så hörde man hur folk lovordade festivalen och faktum är att för att vara första året så har festivalledningen skött sig galant. Området runt Gävles gasklockor ger festivalen en speciell charm och faktiskt att det var lite av en mysig stämning mest överallt. Men viktigast som jag ser det är att det hela tiden fanns sittplatser att tillgå även om det inte alltid var på en bänk eller i skuggan. Med lite vilje kunde man ledigt vila sin lekamen eller komma undan den gassande solen en stund om så önskades. Till detta kunde man, utan att behöva köa några längre stunder, avnjuta en öl eller två i ett flertal olika barer. Priset för ölen må ha varit i överkant men den var i alla fall kall, god och gjorde det den skulle – nämligen släcka törsten i hettan!
Det finns naturligtvis saker som kan förbättras, det är ju trots allt bara första året som festivalen arrangeras, men det är småpotatis som jag tror är fixat till nästa år. Tillexempel såg jag inte en enda sjukvårdare och något sjukvårdstält såg jag inte skymten av. Det fanns gott om personal som säkert kunde hjälpa till vid en nödsituation men även om jag inte behövde uppsöka någon sjukvårdare så vill jag gärna ha koll på vart det finns. Om vi sen ser till utbudet av mat så var det lagom och det mesta fanns att tillgå men det som festivalen själva sålde var alldeles för dyrt mot vad man fick på tallriken. Gott var det men inte värt priset.
Men det är ju musiken vi var där för och jag vet inte hur dom gjorde för förutom ett fåtal undantag så var ljudet fruktansvärt bra. Det var länge sedan, om någonsin, jag varit på en festival där ljudet varit så bra överlag. Detta gjorde ju att konserterna blev än mer njutbara och upplevelsen ännu större. Att de dessutom lyckats locka ett startfält som gör de flesta andra festivaler gröna av avund gjorde ju inte saken sämre.

Torsdag: Thrashfest.

Festivalens första dag började tidigt för våran del. Vi åkte hemifrån redan vid femtiden på morgonen för att hinna upp till Gävle i tid men ändå missade vi det mesta med Raubtier som öppnade festivalen på Monster Stage. Precis som på Metaltown hade en stor skara människor samlats för att kolla in Sveriges svar på Rammstein och dom verkade mer än nöjda med vad dom fick se. Själv tycker jag bandet är lite för stillastående för att det skall vara kul att se på en längre stund och inte ens en underhållande låt som ”Kamphund” kan får mig att ändra på den uppfattningen.

Vi tar istället plats i öltältet så vi har uppsikt över Bandit Stage där örebroarna i Wolf lite senare intog scenen. Bandet är alltid en fröjd att skåda live med bra fart, allsångsvänliga låtar och alltid ett gott drag på publiken. Så även denna gång och bandet framför sin heavy metal på ett självsäkert sätt där låtar som ”Voodoo” och avslutande ”Evil Star” drar ner mest jubel. Ett bättre sätt att inleda festivalen på kunde vi knappast ha fått.
Nu var dags att vända tillbaka blickarna mot Monster Stage igen för ett av de mest intressanta banden denna dag enligt mig. Anledningen till att jag ville beskåda Taylor Hawkins & The Coattail Raiders var för just trumslagare Hawkins skull. Han är ju ingen mindre än trummis i ett av mina absoluta favoritband – Foo Fighters – så jag var ju bara tvungen att kolla in honom nu när jag hade chansen. På skiva är bandets retrorock rätt så snäll men ändå svängig vilket jag hade hoppats på att få uppleva live också men så var inte riktigt fallet. Visst var det småtrevligt och man gungade sakta med men den stora kicken uteblev så efter att de spelat min favorit, ”Louise”, rätt tidigt i setet så beslutade vi istället att sätta oss ner och äta lunch. Detta innebar även att jag missade Heaven’s Basement som jag på förhand planerat att kolla in. Men då deras förvandling från Aerosmith-rock under namnet Roadstar till mer sleazebetonad musik under dagens namn inte riktigt fallit mig i smaken så kändes inte missen allt för jobbig.

Nej då var det viktigare att passa tiden för att inte missa nordirländska Therapys spelning på Monster Stage. Även om deras mer sentida plattor varit svaga i mitt tycke så går det inte att undvika att de trots allt gjort en hel del riktigt stark rockmusik. Vi får ta del av en hel del nytt material denna solgassande dag men det viker aldrig ifrån bandets patenterade sväng eller riffglädje. Detta gör att det aldrig blir tråkigt, snarare tvärtom. De riktigt vassa låtarna är strategiskt utplacerade för att få fart på den, av värmen, lite småsega publiken men inte ens solsting kan få oss att inte gå igång till kanonlåtar som ”Teethgrinder” och ”Diane”. På scenen har bandet också fått solsting men på ett positivt sätt för Andy Cairns med anhang är inte stilla en sekund och öser friskt på hela tiden. När de sen avslutar med den smått fantastiska fyrklövern ”Nowhere”, ”Die Laughing”, ”Knives” och ”Screamanger” så inser man att det är en ren skam att det faktiskt är hela sju år sedan bandet stod på svensk mark senast. Låt oss hoppas att det inte tar lika lång tid till nästa gång.

Så var det dags att bege sig in i en av de stora gamla gasklockorna. Här inne spelade alla de mindre banden, förutom en smärre miss med placeringen av ett gäng polska death metal-rävar, och även här inne tyckte jag ljudet var riktigt bra de gånger jag var inne. Göteborgarna i Snakestorm hade kanske inte världens största åskådarskara men de gav i alla fall allt på scen ändå. När jag recenserade deras debut ”Choose Your Finger” uppskattade jag deras attityd samt energi och dom får verkligen fram det live också till min förtjusning. Det som dock inte kommer fram är de Slayer-gitarrer jag hittade på skivan. Jag gjorde då jämförelsen Motörhead möter Slayer men live blir det faktiskt mer Skid Row än Slayer vilket inte gjorde någonting alls.
Bandet, med den fruktansvärt energiske sångaren Johan Meiton i spetsen, får det att svänga ordentligt inne i gasklockan. Från inledande ”D.T.P.” och thrashiga ”The Calling” till avslutande ”Dead Red Eyes” och allsångsvänliga ”Clean Cuts and Leather” är det hela tiden ett furiöst ös på scen. Precis som på skiva hade det inte skadat med några till starkare låtar för att bandet skulle lyfta till nästa nivå. Lite mer publik hade inte gjort något heller för även om bandet gjorde vad de skulle så blev inte stämningen den bästa i lokalen.

Stämning blev det dock när Monster Stage intogs av ett av världens bästa band just nu – nämligen Airbourne! Frågan är om man kan se en mer explosiv rockakt i dagar som dessa? Visst är det sångaren och gitarristen Joel O’Keeffe som mestadels håller låda medan hans bandkollegor öser på under mer kontrollerade formare men dom har en lagom balans för att det skall bli perfekt. Att de inte skulle kunna toppa Malmöspelningen från i mars förstod jag på förhand men trots det levererade dom festivalens solklaraste höjdpunkt. I solskenet inledde bandet sin blodtryckshöjande rifforgie med ”Raise the Flag” samt ”Chewin' the Fat” och följde snabbt upp med ”Diamond in the Rough” innan ”Girls in Black” fick ett extra långt gitarrsolo. Joel klättrar då på sedvanligt manér upp i scenens ställning och från taket av scenen lät han sen sin gitarr yla ut över Gävle stad.
Bandet fortsätter sedan med ”Cheap Wine & Cheaper Women” där Joel släpar fram än mer högtalare än vad som redan står på scen från början innan han sen halsar rödvin som sen rinner över hela honom. Bandet kastar sig där efter handlöst in i ”Born to Kill” och ”No Way But the Hard Way” innan avslutningen med “Too Much, Too Young, Too Fast” samt “Runnin' Wild” tar vid. I den sistnämnda låten gör Joel ytterligare ett av sina partytrick. Han slår en ölburk i skallen tills den går sönder och sprutar öl överallt. Förmodligen inte det smartaste han kan göra men klart uppskattat av publiken. Man kan nästan se hur han går på i ett rent adrenalinsprutande rus så förmodligen får han inte ont förrän efter spelningen.
Airbourne och deras pubrock är som klippt och skuren för den stora scenen och en afton som denna visar dom att få, om något band, kan överträffa dom både till röj på scen och i låtmaterial.

Nu lockade öltältet mer än någonsin, Airbournes musik har den effekten, och efter den australiensiska urladdningen hade jag inte ork att bege mig till Bandit Stage. Där gick nu amerikanska Deftones upp för att ge publiken tunga riff och ångestfylld sång. Bandet skulle egentligen ha spelat på Hultsfredsfestivalen men då den så tragisk gick i graven några veckor tidigare så tog Getaway helt enkelt ”över” bandet. På avstånd kunde jag höra alla de grymma låtarna jag lärde mig att älska med bandet när jag inhandlade deras debut på import för många år sedan men inte ens det fick mig att resa på mig. Jag har bevittnat bandet förut och då var det rena katastrofen men röster efter spelningen på Getaway talade om något helt annat. Tydligen hade bandet varit på ett ypperligt humör och spelat grymt bra. Men, men, man kan inte se allt tänkte jag och såg istället fram emot bröderna Max och Iggor (vad var det för fel med att stava med ett G?) och deras Cavalera Conspiracy på Monster Stage. Bandet piskar igång med mycket material från deras enda utgåva, ”Inflikted”, och dom gör det med ett övertygande driv. Dock får jag lite samma känsla som när jag såg Maxs Soulfly på Metaltown några veckor tidigare. Max sjunger inte övertygande och är något stel trots att de ettriga thrashriffen inbjuder till fart och fläkt. Då som nu är det istället gitarristen Marc Rizzo som står för underhållningen ute på sin scenkant.

Tyvärr var jag tvungen att lämna de brasilianska bröderna för en stund då AC4 skulle visa upp sig inne i gasklockan. Nu fick jag dock uppleva festivalens största besvikelse för egen del. Det var inte bandets fel, nej dom skötte sig utmärkt, utan det var min klocka som var felet. På något oförklarigt sätt gick den hela femton minuter efter vilket gjorde att jag missade halva spelningen med Umeågänget. En stor besvikelse för min del då jag sett fram emot att få se dom ända sedan dom släppte sin självbetitlade debut förra året. En skiva jag höll bland de bästa av de bästa det året. Jag hinner ändå få mig en finfin punkdos med låtar som ”This is it”, ”Coptown” och ”Let's Go to War” innan de avslutar med en ovanligt adrenalinstinn cover på Motörheads ”Orgasmatron”. Dennis Lyxzén och hans grabbar ger mig, på denna korta stund, ett oerhört starkt intryck och jag kan knappast vänta tills nästa gång jag får chansen att se dom och då lovar jag att hålla tiden.
Jag lämnar gasklockan med delade känslor och hinner se slutet på Cavalera Conspiracys spelning och precis som Soulflys spelning på Metaltown så avslutas det hela med Sepulturas ”Roots Bloody Roots”. Den låten funkar alltid för mig och så även denna gång.

Den thrashmacka som Cavalera-bröderna började servera fortsatte nu amerikanska Exodus att dekorerar på Bandit Stage. Personligen är jag inget superfan av bandet men anser ändå att deras ”Tempo by the Damned” är ett magiskt thrash-mästerverk men hoppades även på att få höra klassiker från förr så klart. Tyvärr drabbades bandet av lite halvkasst ljud vilket var ett udda inslag under festivalen. Alltför ofta flyter låtarna ihop på grund av ljudet och faktum är att jag har lite problem med nya sångaren Rob Dukes. Han må ha bra energi på scen men hans hardcore-osande stämma får det hela att tappa en dimension i jämförelse med en hjälte som tidigare sångaren Steve Souza.
Men ljudet blev framåt slutet bättre och faktiskt att spelningen blev rätt så njutbar efter ett tag.

Thrashfesten fortsatte sedan med att Megadeth avslutade festivaldagen på Monster Stage. Bandet är ute på en jubileumsturné för att fira att klassiska albumet ”Rust in Peace” fyller tjugo år och setlisten blir således en aning annorlunda än vanligt till publikens glädje. Dave Mustaine och hans manskap sparkar igång en hitkavalkad som startar med ”Wake Up Dead” och ”In My Darkest Hour” innan underskattade ”She-Wolf” samt mästerliga ”Skin O’ My Teeth” tar oss vidare. ”Rust in Peace” hedras med sex låtar denna kväll och följde nu i tät formation i form av ”Holy Wars”, ”Hangar 18”, ”Five Magics”, ”Poison Was the Cure”, ”Tornado of Souls” samt ”Dawn Patrol”. Att sen få höra ”Trust” efter det kändes inte helt rätt även om det är en helt okay låt men gladast under hela setet blev jag när de spelade ”Angry Again”. Låten som är med på soundtracket till ”The Last Action Hero” (1993) har kommit att bli min absoluta favorit med bandet så att få höra den live var en riktig höjdare.
Avslutningen är sen inte att leka med även om ”Headcrusher” inte tillhör mina favoriter. Men efter den får vi sen ta del av snygga ”À Tout le Monde”, ettriga ”Sweating Bullets” och tunga ”Symphony of Destruction” innan alltihop knyts ihop med ”Peace Sells” och ”Mechanix”. Kan det bli bättre egentligen? Ja det kan det och det kan bli mycket bättre. Jag tänker inte diskutera låtval för det kan man göra i timmar och säga vad man vill men det lät förbannat bra om Megadeth denna kväll. Synd då att bandet är lika roliga att titta på som att se på när färg torkar. Visst rörde sig Dave lite mer än vad jag är van vid men det är fortfarande ett av de tråkigaste livebanden att bevittna rent visuellt. Har man som bandet denna gång även en sparsmakad scenutsmyckning och en allt för enkelt ljussättning så förstärker det knappast intrycken. Nej även om bandet som sagt lät riktigt bra denna kväll så var det knappast någon religiös upplevelse vi bjöds på. Det var bara att konstatera fakta och bege sig hemåt och ladda inför fredagen istället.

Wolf 7/10
Therapy? 7/10
Snakestorm 6/10
Airbourne 9/10
Exodus 6/10
Megadeth 7/10

Fredag: Pigga gubbar och trötta ben.

Något sega efter gårdagens sjöslag bestämde vi oss för att ta sovmorgon och skippa annars givna konserter med The Quireboys och Grand Magus men med facit i hand kändes det ändå som rätt beslut. Att samtidigt missa urusla Sonic Syndicate och imitatören Jorn Lande rörde mig föga i ryggen. Vi siktade istället in oss på att kolla in dödsmetallarna i Degradead inne i gasklockan men jag hann inte mer än in och lyssna en låt innan jag tog till flykten och begav mig ut igen. Dels var stället fullpackat och dels var det så varmt så det knappt gick att andas. Svetten bokstavligen forsade av mig så det var bara att ta sig till den svalkande (nåja) skuggan i öltältet. Här laddade vi sedan upp inför kvällens första intressanta akt som strax skulle inta Monster Stage.

Upp på scenen kliver så då Overkills Bobby "Blitz" Ellsworth med mannar och drar igång ett gubbthrashparty som heter duga. De startar direkt med över åtta minuter långa ”The Green and Black” från årets giv “Ironbound” som mycket väl kan vara en av årets bästa plattor. Sen bjuder de på valda godisbitar från karriären i form av tillexempel ”Rotten to the Core”, ”Coma” och gängvrålsvänliga ”In Union We Stand”. De låtarna som får mig på bäst humör är dock de från ”Ironbound”. Förutom inledningslåten så får vi även titelspåret samt ”Bring Me the Night” från det albumet innan de avslutar hela setet med covern på Subhumans ”Fuck You” som alltid tycks pigga upp publiken som glatt ger bandet fingret på Bobbys uppmaning.
På scen är det rörelse hela tiden, herr Blitz är pigg och har ett bra grepp om publiken och alla tycks gilla det dom ser och hör. Det samma gäller för mig där jag står och myser i solen. Jag har dock sett bandet både alertare och intensivare tidigare men det betyder inte att bandet var dåliga denna dag, nej, tvärtom.

Nu var jag helt slutkörd och benen bar mig knappt så en sittplats i skuggan med en kall pilsner lockade mer än att bevittna hardcore-legenderna i Raised Fist. Jag lyckas dock sitta så pass bra till att jag genom öltältet då och då får en glimt av hela Bandit Stage där Luleågrabbarna uppträder. Ljudet är av naturliga skäl inget vidare från min position men jag får bevittna ett energiskt scenutspel från hela bandet men det är sångaren/gastaren Alexander Hagman som syns mest. Hans rörelserepertoar är smått galen med höga sparkar, ännu högre hopp och han tycks aldrig stå still. Han får Jamey Jastas (Hatebreed) gymnastikuppvisning på Metaltown att framstå som rena uppvärmningen. Mina vänner som lämnat mig för att beskåda spektaklet orerade sedan om spelningen med superlativ som ”festivalens bästa spelning” och ”bland det mest energiska jag sett” vilket inte gjorde mig piggare direkt. Som tur var blev jag snabbt på bättre humör när göteborgarna i Mustasch travade upp på Monster Stage till tonerna från Eurovision Song Contests ledmotiv för att leverera lite feta rockriff. Även om jag börjar kunna bandet utan och innan nu och det var noll överraskningar i låtlistan för min del så kan jag inte värja mig för bandets musik. Jag blir alltid på ett barnsligt gott humör var gång klassiker som ”Black City”, ”Parasite” samt ”Double Nature” spelas och de nyare låtarna som ”Mine”, ”Damn It’s Dark”, ”The Man, the Myth, the Wreck” och ”Heresy/Blasphemy” funkar bara bättre och bättre.
En av anledningarna till att jag alltid finner bandet mer underhållande än de flesta är ju naturligtvis bandets ledare och sångare Ralf Gyllenhammar. Hans roliga mellansnack och andra mer eller mindre tokiga upptåg är en stor del av bandets underhållningsvärde enligt mig. Men trots att han denna gång får publiken att svara honom på ett ”kort och militäriskt” sätt så uteblir putslustigheterna. Ralf känns inledningsvis nästan lite tjurig och tilltalar knappt publiken alls i början av setet. Han rycker dock upp sig och ihop med sina bandkollegor levererar han sen en av de tightaste och mest fokuserade spelningarna jag sett med bandet. De spelfel som tidigare förekommit på grund av för mycket rusdryck är helt borta och frågan är om jag någonsin har hört bandet bättre tidigare? Trots att bandet gav ett mer fokuserat intryck än tidigare och man saknar Raffes galna utspel så är det trots allt ett oerhört underhållande gig då musiken är så pass medryckande. Det gör dock inget om de till nästa gång kanske byter ut lite låtar och luftar ”Teenage Pacifier”, ”The Dagger” och ”Homophobic/Alcoholic” istället.

Efter Mustasch tog min energi slut än en gång vilket gjorde att jag, likt som på Raised Fist, bevittnade amerikanska Devildriver från öltältets baksida men med minimal uppsikt över Bandit Stage denna gång. Deras skivkatalog finner jag underhållande i lagom portioner men ville trots allt uppleva det vansinne som deras moderna metal kan uppbringa så jag är lite besviken på mig själv att jag missade detta. Det lät dock bra om Dez Fafara med manskap och rapporter efteråt tydde på att bandet skötte sig utmärkt. Utmärkt skötte sig också naturligtvis en av festivalens höjdpunkter för min del som nu traskade upp på Monster Stage. Att Motörhead skulle kunna göra en dålig spelning finns ju naturligtvis inte och trots en rätt så förutsägbar setlist så står jag ändå kvar helt salig och ropar efter mer trots att det är femtonde gången jag ser bandet. Eller som min kamrat sms:ade efter spelningen ”Inget toppar Motörhead. Skiter i resten.”. Innan dess hade Lemmy, Phil och Mikkey sparkat igång med klassiska duon ”Iron Fist” och ”Stay Clean” innan de fortsatte med ”Be My Baby” och fartfyllda ”Rock Out”. Sen tuffar det på med publikfriare som tillexempel ”Metropolis”, sköna ”The Thousand Names of God” och ”In The Name of Tragedy” med Mikkey Dees trumsolo bland annat. Däremellan hann dom med både ”One Night Stand”, ”I Got Mine” och ”Cradle to the Grave” innan den stora hitkavalkaden tar vid. Den startar med tunga ”Just 'Cos You Got the Power” och rökaren “Going to Brazil” innan de spelar både ”Killed by Death” och ”Born to Raise Hell”! Vanligtvis brukar bara en av dom få plats! Att konserten sen rundas av med ”Ace of Spades” och ”Overkill” är lika säkert som amen i kyrkan men är trots det lika uppskattade som vanligt. ”Overkill” avslutas dock inte mer än en extra gång denna afton (vilket är brukligt) och jag har svårt att dra mig till minnes när bandet körde en tre-fyra avslut på låten senast.
Lemmy må ha varit lite rossligare i halsen än vanligt men är trots allt oerhört pigg, Phil riffar på som vanligt där han lunkar omkring och Mikkey Dee slår fortfarande hårdast i branschen. Scenshowen är lika intrimmad som introt till ”Ace of Spades” och innehåller som vanligt rök, eldpelare, halvnakna tjejer som jonglerar med eld (inte lika vanligt dock) och så naturligtvis Lemmy och Phils skämtande som vi inte förstår ett ord av på grund av Lemmys rossliga stämma och Phils luddiga dialekt. Men Motörhead är Motörhead och Motörhead är alltid långt bättre än de flesta andra även om det inte slår några gnistor om bandet denna afton.

Jag kunde nu bara instämma i min kamrats sms och struntade i resten av dagens band. Det var i och för sig bara norrländska Meshuggah kvar så jag missade inget väsentligt ändå. Vi sammanstrålade allihopa efter Motörhead för en sista öl och därifrån kollade vi in lite vad Meshuggah hade för sig på Bandit Stage. Säga vad man vill men att medlemmarna är så übertekniska så att det har gått överstyr är det ju ingen tvekan om. Det är dock lite småhäftigt och se de tekniska uppvisningarna ihop med en riktigt snygg ljussättning. Men bandet har aldrig lyckats skapa en enda riktig låt i mina öron. Jag konstaterar istället att detta är musik för musiker och sen styr vi fötterna mot en väntande kudde för en god natts sömn.

Overkill 7/10
Mustasch 7/10
Motörhead 8/10

Lördag: Kontrasterna afton.

Mycket piggare än gårdagsmorgonen tar man sig upp ur sägen med ett tigersprång för att hinna till festivalen i tid för att kolla in återförenade The Crown! Tyvärr förorsakar en försenad taxi att vi missar de första låtarna på death metal-legendarernas gig men det var ändå i slutet som de riktigt starka korten spelades ut. Dom piskar då fram vindsnabba dödsmetallklassiker som ”Back From the Grave”, ”Blitzkrieg Witchcraft”, ”Deathexplosion”, ”Face of Destruction” och framförallt mästerverket ”Total Satan”. Rå och perfektionistisk death metal av finaste svenska snitt!
Bandet som lades ner 2004 har nu alltså återuppstått med samma laguppställning som då det begav sig men sångarpositionen innehar nu Jonas Stålhammar (ex-God Macabre). Han skall alltså fylla skor som storheter vid namn Tomas Lindberg (At the Gates, Disfear) och Johan Lindstrand (One Man Army and the Undead Quartet) vandrat i tidigare så det är ingen lätt uppgift han ställs inför. Röstmässigt är det få som kan mäta sig med dessa två herrar men Stålhammar gör här ett kanonjobb och jag tror inte att han kommer att göra bort sig på bandets kommande platta ”Doomsday King”. På scen är han lite stel dock och förhoppningsvis beror det på orutin för ibland står han lite väl krampaktigt vid sitt mickstativ. Men det samma gäller hela bandet för bassisten Magnus Olsfelt och gitarristerna Marko Tervonen samt Marcus Sunesson är även dom lite sega och står mest och stampar takten. Trummisen Janne Saarenpää är som vanligt ett yrväder dock. Men det låter oerhört bra om hela bandet och med lite mer gigande så kommer nog benen igång på grabbarna också.

En tur ut till våran parkerade bil för lite medhavd lunch och pissljummen pilsner blev det nu innan vi begav oss tillbaka till festivalområdet och öltältet. Här laddade vi nu upp inför dagens begivenheter och passade samtidigt på att spana in tjejerna i Crucified Barbara som klev upp på Monster Stage. Mia Coldheart och de andra är numera ett rutinerat liveband som tar sin uppgift på fullaste allvar och röjer friskt på den stora scenen. Tyvärr innehar de väl inte det stabila låtmaterialet som krävs för att fylla ut ett helt set än men visst funkar låtar som ”Sex Action” och balladen ”Jennyfer” förvånansvärt bra live. Till och med melodifestivalbidraget ”Heaven or Hell” får sig ett lyft nu.
Bandet gör ett väl godkänt dagsverke men i mina öron är det på tok för ointressant allt för långa stunder vilket beror på ett sviktande låtmaterial som sagt. Men energi, det har tjejerna i alla fall.

Energi är även något som Peter Dolving aldrig tycks få slut på och när det nu var dags för världens bästa band att inta Bandit Stage så är herr Dolving den naturliga centralgestalten. Hans sång/vrål och scenutspel ger The Haunted den där extra kicken även om övriga medlemmar alltid är på hugget dom också. Dolving håller låda hela tiden och då han inte återger sin lyrik så uppmanar han publiken till att dra igång moshpits. Det är då han får syn på en stabil herre i publiken som röjer friskt och uppmanar folk att ”följa efter tjockisen” när han vill få igång en circlepit. När Dolving sen lyckas en andra gång att få folk till att röja ett stort område framför scenen så uppmanar han publiken återigen att ta rygg på den stabile herren med beskrivningen ”det är han som ser ut som om han skulle kunna äta upp er”. Denna utpekade personen gör sen sitt jobb för det var länge sedan jag såg en sådan härlig circlepit på ett The Haunted-gig.
Då jag sett bandet sjutton gånger vid det här laget så har jag naturligtvis åsikter om vilka låtar som jag vill höra. Men vem kan klaga när de öppnar konserten med introt ”Dark Intensions” vilket i sin tur alltid leder in oss på ”Bury Your Dead” och sen direkt efter det knäcker oss med överdrivet mästerliga ”99”? Nej redan där har The Haunted bevisat sin överlägsenhet både musikaliskt och på scen. Sen följer ett pärlband av idel högklassiga thrash-verk där ”The Medication”, ”No Compromise” och ”Moronic Colossus” får stå som höjdpunkterna denna eftermiddag. Men det hela tar slut för fort. Jag står och suktar efter mer och då vi inte ens fick oss en snyting i form av ”Hate Song” så känner jag mig lite lurad på konfekten av någon anledning. The Haunted är för bra för att endast bli tilldelade trekvart för dom hinner knappt dra igång innan dom måste avsluta och tacka för sig känns det som. Trots det etsar sig bandets framträdande fast som ett av festivalens absolut bästa gig.

Bäst var definitivt inte Tom G Fischer och hans Triptykon som direkt efter The Haunteds urladdning stegade upp på Monster Stage. Bandet, som med kort varsel fick hoppa in som ersättare åt amerikanska Deicide, har endast en platta i ryggen och det är inte speciellt länge sedan den hamnade på skivdiskarna heller. Detta gör att endast de mest trogna sluter upp och de flesta är förmodligen där då de är fans av herr Fischers nu nedlagda Celtic Frost. Precis som just nämnda band handlar Triptykon om att skapa en mörk och blytung atmosfär som enklast beskrivs som en mix av doom och death metal. Det är mestadels tungt som satan men samtidigt släpigt vilket ganska snart vaggar in mig någon form av koma där jag bara står och stirrar för efter The Hauntes urladdning så var detta rena sömnpillret. Musiken funkar okay på skiva men live blir det allt för segt. Kanske blir det bättre inomhus på ett mindre ställe med effektivare ljussättning men här och nu var det inget vidare.

I hopp om att piggna till efter schweizarnas sövande mörkermetall inhandlade jag nu lite lunch och kollade in snabbspelande Cannibal Corpse på Bandit Stage från ett säkert avstånd istället. När man ser på dessa våldsamma amerikaner så krävs det ett visst säkerhetsavstånd helt klart. Inte bara är musiken fullkomligt totalbrutal death metal utan publiken brukar uppföra sig därefter också. Growlaren George "Corpsegrinder" Fisher är inte sen att elda på sina fans mellan alla ”fuck” och ”whore” heller för den delen. Bandet i övrigt öser på fint och helikopterheadbangar som om det inte fanns en morgondag men det resulterar emellanåt i ett rätt så taffligt instrumenthanterande. Det, för ovanlighetens skull denna helg, något grumliga ljudet förbättrar inte helhetsintrycket heller för den delen.
Bandet stormar scenen till tonerna av ”Scalding Hail” och bjuder sen på nedslag i hela karriären och de låtar jag kan urskilja ur den massiva ljudväggen är bland annat elaka ”The Wretched Spawn” och smått överraskande ”Priests of Sodom”. Avslutningen sitter dock som en fläskläpp med ”A Skull Full of Maggots”, ”Hammer Smashed Face” och ”Stripped, Raped and Strangled”. Men trots den fina avslutningen så blir detta knappast något minnesvärt gig. Dels har bandet en tendens att bli allt för enformiga och deras ultrabrutala och stentuffa dödsmetall blir lätt tröttsam i längden.

Kontrasterna är nu påtagliga som ni märker. Då vi malts ner till köttslamsor av Cannibal Corpse så tar vi de få stegen mot Monster Stage och fluffiga samt lättsmälta Europe. Personligen har jag inget emot kontraster och även om Europe inte är det första bandet jag sätter på en skiva med hemma så tycker jag alltid att dom levererar live. Inte nog med att dom har en av landets bästa frontmän inom den melodiska rocken så har dom även ett knippe riktigt starka nya låtar och klassiker som de flesta kan nynna med i. Bandet spelar, till mångas förtret och min glädje faktiskt, mycket nytt material och inleder med ”Last Look at Eden” samt ”Love is Not the Enemy”. Jag tycker det nya materialet funkar ypperligt live och sjunger glatt med i både ”The Getaway Plan” och snygga balladen ”Love in Town” lite längre in i setet. Men det är allt jämt de gamla örhängena som drar ner mest jubel och både ”Superstitious” och ”Cherokee” som ”Rock the Night” får publiken att tända till. Här går dock sen bandet av scenen för att snabbt komma tillbaka till avslutningen med nya och blytunga ”The Beast” samt en av de mest givna avslutningslåtarna i världshistorien – ”The Final Countdown”. Här blir jag dock lite besviken när det visar sig att Mic Michaeli inte själv spelar den berömda syntslingan i inledningen av låten. Det tycker jag borde vara en skyldighet att göra med tanke på låtens status som uttjatad klassiker. Men på tal om klassiker så kan jag inte låta bli att vara lite missnöjd ändå med att inte ha fått varken ”Seven Doors Hotel”, ”Carrie” eller ”Prisoners in Paradise”. Men det är väl tyvärr priset man får betala för att bandet spelar mycket nya låtar.
På scen för sig bandet världsvant och med Sveriges egen David Coverdale, Joey Tempest, i bandet så är det svårt att misslyckas. Han sjunger riktigt bra och mickstativet snurrar han friskt med som vanligt. Han och bandet bjuder kanske inte på någon banbrytande föreställning men väl en underhållande konsert som var mycket njutbar.

Tanken var nu att gå från smör till taggtråd och kolla in vad Attila Csihar och anhang i Mayhem skulle hitta på när de nu började spela på Bandit Stage men varken fötter eller skalle var inställda på att kolla på black metal. Jag har dessutom sett hela deras show i mörker vid ett tidigare tillfälle så jag kände att jag inte gick miste om allt för mycket. På avstånd, sittandes i öltältet, hör vi hur bandet manglar på och Hellhammer levererar festivalens kanske snabbaste dubbeltramp som smattrar likt en automatkarbin på vansinnesuppdrag.
Även om det faktiskt lät riktigt bra om Mayhem så kändes det ändå rätt att vila upp sig lite inför festivalens sista artist. Medan vi sitter och väntar på detta så invaderade polska dödsmetallplutonen Vader scenen inne i gasklockan och det var så många som ville se bandet att flertalet inte kom in. En av mina vänner lyckades dock ta sig in och rapporterade om en galen spelning på gränsen till vansinne.

Men så var det då dags för festivalens stora affischnamn, Slash, att visa upp sig. Med sig har han ruskigt duktige sångaren Myles Kennedy (Alter Bridge) och bandet The Four Faces of Radio (om jag uppfattar namnet rätt) som alla håller hög klass och smälter ihop bra till en enhet. Men det är ju naturligtvis den gamle Guns N’ Roses-gitarristen som står i centrum även om han själv kanske inte vill det.

Tillsammans drar de sen igång ett fullspäckat set med det bästa från Slash långa karriär. De inleder med ”Ghost” från Slashs senaste självbetitlade soloplatta och ”Mean Bone” från tiden med Slash's Snakepit. En småtrevlig men trevande inledning. Men redan under låt nummer tre och fyra stiger jublet då Guns N Roses-klassikerna ”Nightrain” och ”Rocket Queen” ljuder ut över en månghövdad publik. Solonumret ”Back From Cali” följer sedan innan dom till min stora överraskning lirar Velvet Revolvers ”Sucker Train Blues”. För mig är det helt klart det överlägset bästa bandet gitarrlegenden ingått i och jag trodde inte han skulle spela något från den tiden. Men jag skulle få mer visade det sig. Dom hinner dock klämma till med Guns N Roses bästa låt, den gåshudsframkallande ”Civil War”, innan det återigen var dags för lite mer Velvet Revolver i form av svängiga ”Dirty Little Thing”. Efter denna urladdning följde sen två solonummer i form av ”By the Sword” och svängiga ”Nothing to Say” som är mycket bra men drog ner lite på den glöd bandet och publiken byggt upp tillsammans. Det ändras dock snabbt när publiken får höra de välkända tonerna från ”Sweet Child O' Mine” och faktiskt att efterföljande Altar Bridge-låten ”Rise Today” får ett mycket fint gensvar. Att alltihopa sen avslutas med Velvet Revolvers ”Slither” och Guns N Roses ”Paradise City” känns som en perfekt avslutning på festiviteterna. Jag hade mer än gärna sett att de spelade ”Doctor Alibi” från senaste soloplattan men å andra sidan är det nog bara Lemmy som kan göra den rättvisa.
Som ni märker var det inget större fel på låtvalen trots mitt smågnällande på slutet och bandet skötte sig med bravur. Att kompbandet får finna sig i att stå i skuggan förstår man ju men jag tycker ände dom gjorde ett kanonjobb med att backa upp Slashs gitarrspel. Slash var för övrigt på ett strålande humör och snurrar runt lite överallt på scenen och bjuder på ett snyggt gitarrspel.
Dock är jag både imponerad och lite småbesviken på Myles Kennedy. Att han är en fullfjättrad frontman råder det inga tvivel om men varför måste han anstränga sig så för att låta som originalsångarna från respektive band Slash spelat med? Han låter bättre än Axl Rose på Guns N Roses-låtarna och bättre än Scott Weiland när det liras Velvet Revolver men varför använder han sig inte av sin egen röst fullt ut? Han har en fantastisk röst som kommer till sin rätta först då dom spelar låtar där han är originalsångaren. Jag hade velat ha mer av Myles egna röst helt klart. Men oavsett så är detta potpurri från Slash karriär oerhört underhållande och festivalen kunde knappast ha avslutats på ett bättre sätt.

The Crown 7/10
Crucified Barbara 6/10
The Haunted 8/10
Triptykon 5/10
Cannibal Corpse 6/10
Europe 7/10
Slash 8/10

Slash och grabbarna tackar för sig och det var bara att konstatera att en av de bästa festivalerna jag besökt var slut. Getaway-ledningen har gjort ett strålande jobb med allt från sittplatser till det riktigt bra ljudet. Alla verkade trivas oerhört bra och det var enbart glada miner överallt som sagt. De få sakerna jag skulle vilja ändra på till nästa år har jag redan tagit upp i ingressen men jag ser gärna att det trycks upp något form av programblad med spelschema och kanske en översiktskarta så man lätt hittar toaletter (mer toaletter tack) och sjukvårdstält och så vidare. Annars vill jag inte att de ändrar på någonting för som sagt – detta kan ha varit den bästa festivalen jag någonsin har besökt.

Text & Foto: Ulf Classon