Sticky Fingers /Göteborg 28 september 2010

Skaran tjejfrontade gothmetalband verkar frodas i en oändlig skörd, naturligtvis finns där mer eller mindre framgångsrika eller bra och mindre bra sådana. Holland ser ut trots den hårda konkurrensen vara i topp. Within Temptation tycker jag själv står högst i kurs men sedan följer Epica och nya Revamp till skaran bra band inom genren.

Ett trebands stark uppsättning begavs sig ut på turné och nu kom dessa till Göteborg och Sticky Fingers. Info om huvudbandet var naturligtvis orsaken till mitt besök, att det blev tre inom samma genre kom som en överraskning.

Revamp:

Ett nytt band som hänförs av sångerskan Floor Jansen  efter hennes nedlagda grupp After Forever (2009). Måste erkänna att jag inte har en aning om bandets repertoar men med ett proffsigt framförande och ett lite udda dito satte de här sina positiva spår. ”Fast Forward” var i alla fall en av titlarna och när Floor tog sig an en del av growlpartierna i låten ”Disdain” som svenske Soilwork frontmannen Björn 'Speed' Strid gjorde på gruppens debut växte mitt gillande till sångerskan flera snäpp. Lokalen var inledningsvis halvfull men fylldes på allteftersom kvällen fortskred och av responsen att döma verkar publiken liksom jag fatta tycke för Revamp.

En grupp med lite nya infallsvinklar och som vi med säkerhet får höra mer av på den framtida scenen. Kuriosa, Floor`s gamla följeslagare Mark Jansen i After Forever spelar numer i Epica.

Franska Kells var kvällens andra akt. En relativt liten scen och med många deltagande band har ju sina nackdelar som exempelvis vår allas så älskade soundcheckprocedur. Här lät det dock förvånansvärt bra och en del nyfikenhet uppdagades, tja tyvärr tog denna ganska snart slut och en garagebandsliknande jämförelse kanske är att ta i men nog kändes det en bra bit kvar till övriga deltagare denna kväll. Lite väl mycket förinspelat och heller inte helt sammansvetsat blir mitt intryck.

Måste ändå erkänna bandets begivenhet till sin musik och efter ett antal låtars framförande fick de publikens medgivande och en hel del drag i lokalen innan kvällens huvudakt.

Epica

Simone Simons med band visar var skåpet skall stå och med full ljusshow höjs också det visuella helhetsintrycket. Med passande intro ”Samadhi” och ”Resign to Surrender” drar showen igång med mörker kontra ett vadande i bakljus och bandet intar scenen innan den vackra Simone uppenbarar sig med den lika vackra stämman.

”Sensorium” ett stiltypiskt spår inom genren med bombastiskt framförande, growlinslag och dubbeltrampande komp toppat med skönsång. Inte det mest unika men här på scen fungerar det riktigt bra. Simone får nu tid med lite mellansnack och innan nästa låt presenteras skriker någon i publiken ”Unleashed”, och det är just vad vi får. Fullt drag bland åskådarna och nog verkar även Epica trivas med tillvaron, låten i sig själv är också majestätisk och borde passa filmduken som handsken.

Hårdare tag presenteras med ”Martyr of the Free World” och bandet får lite större plats på scen, ljus och blickar är annars normalt riktade mot Simone. Operasång ala Nightwish kommer med den lugnare ”Cry for the Moon” som här blandas med ”riktig” skriksång. Kvällens tända mobil/cigarettändarlåt ”Tides of Time” och Simone visar prov på sin klara tillika ljuva stämma, alla inklusive moa verkar bara stå och insupa detta förtrollade ögonblick. Publiken klappar taktfast och ut ur högtalarna kommer nu lika taktfasta folkliga toner med ”Quietus”.

Från min plats på övre våningen är det dags att gå ner till scenkanten för några närfoton. Det som jag här mest reflekterar över är vilken blandad publik som närvarar, normalt skulle man tro att det borde vara svartklädda kreationer i de yngre åldrarna men så är inte fallet. Även att trots en relativt tät publikskara framför scen så är det ingen som trängs/knuffas vilket annars är vanligt. Städat men ändå med drag känns nästan som utopi men så var faktiskt fallet.

Två låtar ”The Obsessive Devotion” och ”Kingdom of Heaven” återstår innan sedvanlig inklappning och extranumren tar vid. Nu är det rejält varmt i lokalen som också Simone påpekar och ”Sancta Terra” samt ”Consign to Oblivion” är det sista jag hinner höra innan hemgång. En lång kväll och buss som väntar så dosen tjejfrontade gothmetalband känns nu rätt så uppfylld.