|
Det är en gråmulen onsdagskväll i Göteborg på mer än ett
sätt. När jag och min kamrat möter upp med Primal Fears Ralf
Scheepers för en intervju (som min kamrat gjorde åt
metal-temple.com) så är det en märkbart tagen sångare vi möter.
Dagen innan har vi alla fått ta del av nyheten att Gotthards
sångare Steve Lee omkommit i en motorcykelolycka och Ralf verkar
ha tagit mycket illa vid sig av denna nyhet. Men även om detta
naturligtvis lade lite sorti över tillställningen så går ju
livet vidare och ”the show must go on” som det heter.
Först ut på Sticky Fingers lilla scen denna afton är Marya
Roxx med band som får kämpa mot en liten skara folk framför
scenen. Men hon gör det bra trots sin storlek. När hon klev upp
på scenen tänkte jag att denna lilla söta tjej kan väl knappast
sparka röv på stora tuffa rockers? Men så fel jag hade. Hon
intog scenen med pondus och visade prov på en enorm energi
vilket passade ihop perfekt med bandets Black Label
Society/Alice in Chians-ljudande rock/metal. Vi bjöds på feta
riff och ett skönt sväng men hon har tyvärr inte kraften i
rösten för att kunna bära musiken hela vägen. Hon kan säker
sjunga jättebra men just nu har hon inte det riv och det tryck i
rösten som krävs.
Detta är mitt första möte med denna estländska, som numera är
bosatt i Los Angeles, men tillsammans med sitt band så
imponerade hon på mig och med välgjorde covers på Clawfingers
”Nothing Going On” och Phantom Blues ”Time to Run” så spelade
dom upp ett trevligt set låtar. Den punkiga avslutningen med
”Rebel” kändes dock som setets höjdpunkt och passade henne och
bandet bättre än den lite rakare rocken.
Efter en kortare ombyggnation av trumsetet så tog amerikanska
Circle II Circle scenen i besittning, eller försökte få plats
rättare sagt. Då Primal Fears trumset tog så stor plats så fick
förbanden knappt något utrymme alls på scenen. Sångaren Zak
Stevens fick stå på en liten smal remsa framför trumsetet för
att få plats. Men bandet gjorde i alla fall vad dom kunde och
röjde på så gott det gick. Circle II Circle bjöd hur som helst
på ett riktigt trevligt set som dock blev något improviserat då
deras speltid fått kortats ned.
Jag är dåligt insatt i bandets skivkatalog men kunde ändå njuta
av deras amerikanska power/heavy metal med progressiva anlag.
Inledande ”Consequense of Power” och “Take Back Yesterday”
sitter som en smäck och den kraftfulla “Blood of an Angel” är
nästan gåshudsframkallande. Skälet till det stavas Zak Stevens.
Den forne Savatage-sångaren är smått gudabenådad när det kommer
till stämbanden. Han kan även föra sig på en scen (om än en
minimal sådan denna kväll som sagt) så han är inte bara njutbar
att lyssna till utan även underhållande att titta på.
Avslutningen drog ner mest jubel då dom rev av både ”Taunting
Cobras” och ”Conversation Piece” från Zaks tid i Savatage. Två
fruktansvärt bra låtar som faktiskt höjde betyget på helheten
ett snäpp.
Ytan på scenen blev förvisso större när heavy metal-grabbarna
Primal Fear tog plats men inte så mycket mer. Dom levererade
dock ett oerhört tight set utan komplikationer som utan problem
går in som det bästa jag sett bandet prestera. Dom inledde
intensivt med ”Sign of Fear”, ”Chainbreaker” (deras bästa låt
någonsin) och ”Rollercoaster” innan det blev lite mer dynamiskt
med allsångsvänliga ”Seven Seals”. Sen höjde ”Nuclear Fire” och
”Six Times Dead” temperaturen extra direkt efter det men sen kom
ett enligt min mening onödigt trumsolo. Kanadicken Randy Black
må vara en favorittrummisar men det är få som kommer undan med
ett trumsolo. Ett piggt vitalt band som Primal Fear skall inte
behöva ha med något längre solo med överhuvudtaget.
Efter att grabbarna så kommit tillbaka ut på scenen så avverkade
dom ”Riding the Eagle” innan bandet bad oss hålla tio tysta
sekunder för att hedra minnet av Steve Lee. Efter detta lämnade
en tagen Ralf scenen medan bandet inledde snygga ”Fighting the
Darkness” till Lees ära. Men Ralf kom tillbaka lagom till att
han skulle börja sjunga och sen var det, förutom den
obligatoriska
”vi-går-av-scenen-och-kommer-tillbaka-för-extranummer” grejen,
full rulle in till slutet. ”Final Embrace” sitter som den ska
men när Ralf kommer in och skriker ”Metal is forever” i låten
med samma namn så är det som om proppen åker ur och den lilla,
men tappra, skaran framför scenen ger allt ihop med bandet. Att
sen runda av med ”Angel in Black” och ”Running in the Dust”
(bandets nästa bästa låt någonsin) förstärker bara intrycket av
ett band som utan problem kan spela i nittio minuter utan att
behöva ta till en enda utfyllnadslåt.
Att Primal Fear gjorde sitt bästa gig av de jag besökt med
gruppen beror förmodligen mest på att Ralf, som vid tidigare
tillfällen faktiskt framstått som en något träig
scenpersonlighet, verkligen gav allt. Ralf verkade faktiskt
riktigt pigg och visade prov på hur man bemästrar både publik
och scen. Jag fick dock känslan av att han fick kämpa med rösten
en del men i slutet kom han verkligen igång och skrek som bara
han kan. Men han är inte ensam utan såväl bassisten Mat Sinner
som gitarristerna Alexander Beyrodt och våran egen Magnus
Karlsson ger verkligen järnet och poserade glatt hela tiden.
En mycket trevlig kväll var nu till ända och trots ösregn på
vägen hem och jobb dagen efter så kan jag inte vara annat än
mycket nöjd med det banden presterade. Lite mer folk i publiken
hade kunnat vara att föredra men man kan inte få allt.
Marya Roxx
6/10
Circle II Circle 7/10
Primal Fear 9/10
Ulf Classon
|
